SPRÅK OCH SAMHÄLLE

RITA MILIŪNAITĖ

Institutet för litauiska språket

SPRÅKETS PRESTIGE OCH DESS PLANERING

1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

I en mångnationell och flerspråkig globaliseringsmiljö blir det allt tydligare att processerna för språkens samverkan inte bör lämnas åt en spontan utveckling, utan regleras med olika genomtänkta språkpolitiska åtgärder. De nationella, och därmed även språkliga, konflikter som blossat upp i olika länder under senare år – i Ungern på grund av serberna, i Belgien på grund av flamländare och valloner, och även i Litauen – på grund av den polska nationella minoritetens intressen att skriva efternamn med icke-litauiska tecken i identitetshandlingar, införa litauisk-polsk tvåspråkighet på offentliga skyltar i sydöstra Litauen etc. – bekräftar endast nödvändigheten av sådan reglering. Därför ägnas en av sociolingvistikens inriktningar – språkplanering (som utgör grunden för genomförandet av språkpolitiken) och i synnerhet dess gren som rör språkens status – stor uppmärksamhet i världen, och man talar generellt om en återupplivning av språkplaneringen (Ferguson 2006: 4–5)¹.

¹ Detta framgår av ämnena i artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter om språkplanering och språkpolitik, vilka har tillkommit under det senaste årtiondet – Aktuella frågor inom språkplanering (Current Issues in Language Planning, sedan 2000), Språkpolitik (Language policy, sedan 2002), tidskriften Språkproblem och språkplanering (Language problems and language planning), som grundades 1977 och återupplivades efter ett uppehåll, med flera. Därtill kommer de talrika monografierna och tematiska artikelsamlingarna, där språkpolitik och språkplanering i olika länder undersöks i ett brett socialt, etniskt, religiöst, politiskt, kulturellt och ekonomiskt sammanhang för språkens funktion.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

231

Den litauiska språkutvecklingens historia under det gångna århundradet visar att man på olika sätt också försökte fastställa hur dess viktigaste varieteter, det vill säga standardspråket och dialekterna, skulle fungera i samhället, liksom – i mellankrigstidens Litauen och under den återupprättade självständigheten – statsspråkets förhållande till andra språk. Själva begreppet språkplanering förekom dock i världens sociolingvistiska arbeten först från och med 1900-talets andra hälft, och i Litauen började det nämnas oftare under de senaste årtiondena, medan man föredrog mer konkreta begrepp som språkkontakter, språkpolitik och liknande.

Sedan en tid tillbaka räknas ytterligare en gren till de traditionella språkplaneringsgrenarna i vissa utländska sociolingvistiska arbeten: planering av språkets prestige. Det finns visserligen fortfarande en etablerad uppfattning att ett språks eller en varietets prestige i grunden utvecklas spontant och därför inte kan styras på något sätt. Ändå erkänner man allt oftare att språkplanering inte bara är ett redskap för myndigheterna att förändra språksituationen och genomföra språkpolitiken. Även språkanvändarnas attityder måste förändras, så att de själva vill upprätthålla ett visst språk eller en viss varietet och därmed stärka dess prestige i samhället. Staten eller enskilda samhällsgrupper som är intresserade av att ett visst språk eller en viss varietet upprätthålls kan också planera dess prestige.

Den nuvarande sociolingvistiska situationen för litauiskan, så långt dess fragmentariska undersökningar låter oss bedöma, kräver inte bara en tydligare definition av begreppet språkprestige, utan också att man förutser metoder och åtgärder för att planera språkprestige. Dessa ska göra det möjligt för litauiskan, dess standardvarietet och dialekter att behålla sin roll i samhällets och statens liv när engelskans inflytande växer under globaliseringens villkor. Hur länge och på vilket sätt litauiskan över huvud taget kommer att leva beror alltmer just på samhällets språkliga medvetenhet och på vilket språk och vilka uttrycksmedel som ges företräde i offentligt och även privat bruk.

Eftersom artikelns omfång inte medger att många frågor inom språkplaneringens område behandlas, inriktar den sig främst på en aspekt som rör stärkandet av standardspråket och dess normer. Två mål ställs upp: 1) att visa hur språkprestigeplanering betraktas i utländska sociolingvistiska arbeten; 2) att belysa betydelsen av att planera språkprestige, beskriva dess viktigaste uppgifter i dagens litauiska språkgemenskap (som finns både i Litauen och i emigrationen) och motivera varför denna verksamhet är nödvändig.

232

KALBOS KULTŪRA | 83

2. SPRÅKPLANERINGENS BEGREPPSUTVECKLING

Med språkplanering avses både den praktiska verksamhet som medvetet syftar till att förändra språkanvändningen och språkets inre egenskaper, och den teoretiska disciplin vars objekt är denna praktiska verksamhet (Ferguson 2006: 1). Utan att här gå in på hela språkplaneringens historia som inriktning inom sociolingvistiken² är det denna gång endast viktigt att visa varför och hur en separat gren av den utvecklades – planering av språkets prestige.

Även om världshistorien är full av problem som rör regleringen av relationerna mellan folk och deras språk, började man tala om språkplanering som ett sätt att lösa dem först under 1900-talets andra hälft. Språkplanering som en gren av sociolingvistiken uppstod ur ett praktiskt behov av att lösa språkproblem som uppkom när nationalstater bildades efter andra världskriget (Zhao, Liu 2007: 113). Språkplaneringens problematik började utvecklas snabbt och blev ett objekt för sociolingvistiken under 1960-talet, särskilt när många folk i Afrika och Asien som hade vunnit sin självständighet behövde fatta beslut om ett nationalspråk (Mesthrie, Swann m.fl. 2000: 384; Ricento 2000: 196–213; Ferguson 2006: 1–2). Något senare blev problematiken kring språkkontakt tydlig, och från 1900-talets sista decennium blev aspekter av mänskliga rättigheter med anknytning till språkanvändning aktuella.

De uppgifter inom språkplaneringen som olika länders regeringar eller samhällsorganisationer ställer upp under olika historiska perioder skiljer sig åt och bestäms av dessa länders valda språkideologi³, sociolingvistiska situation samt den politiska och kulturella erfarenhet och de traditioner som vuxit fram. Det erkänns dock att målet är likartat. Med de planerade åtgärderna strävar man efter att ett språk eller dess varieteter så väl som möjligt ska tillgodose ett visst samhälles språkliga behov, vilka för övrigt på senare tid i världen ofta förstås enbart som kommunikativa, medan språkets övriga funktioner glöms bort⁴.

² Om språkplaneringens tre historiskt framvuxna faser, förknippade med makrosociopolitiska och andra faktorer, se Ricento 2000: 196–213.

³ Vanligen urskiljs fyra typer av språkideologi: språklig assimilation (uppfattningen att varje samhällsmedlem måste kunna det dominerande språket i samhället, även om det inte är personens modersmål; språkpolitik som tillämpas på invandrare bygger oftast på denna ideologi), flerspråkighet (stöd för många språk inom samma samhälle), vernacularisering (återupplivande av ett lokalt språk och omvandling av det till statens officiella språk) och internationalisering (val av ett icke-lokalt språk som officiellt språk för gemensamma samhällsangelägenheter eller för ett särskilt kommunikationsområde i samhället) (Cobarrubias 1983).

⁴ Med andra ord ges ofta pragmatisk språkpolitik företräde framför ideologisk språkpolitik, eller så väljer man en kombination av båda: den första betraktar språket enbart som ett kommunikationsverktyg, den andra som en symbol för värden som ligger utanför språket (se Bakmand 2000).

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

233

Begreppet språkplanering dök upp i världens sociolingvistiska forskning i slutet av 1950-talet. Den norskättade amerikanske lingvisten Einar Haugen var den förste som började använda det. Med utgångspunkt i sin undersökning av Norges ansträngningar att modernisera, främja och utveckla det nationella språket lade han fram en definition av termen, som han senare vidareutvecklade. Vid denna tid förknippades språkplanering endast med språkets inre aspekter (standardisering): en normativ grammatik och en ordbok utarbetades, och stavningen reglerades, så att författare och talare i en språkligt heterogen gemenskap kunde använda dem som stöd (Daoust 1997: 438; Bakmand 2000). I slutet av 1960-talet beskrev E. Haugen språkplanering som en bedömning av språkförändringar: ”LP (det vill säga språkplaneringens väsen är att fatta beslut om en viss språkform”, men lyfte samtidigt fram ytterligare en aspekt: det är också ett ”försök att påverka valet” (Haugenas 1994 [1966]: 15). Språkplanering uppfattades alltså som språknormering och språkutveckling, det vill säga medvetna ansträngningar ”uppifrån” att, i enlighet med uppställda mål, förändra såväl språkets utveckling som den språkliga gemenskapens språkliga beteende. E. Haugens språkplaneringsmodell består av fyra komponenter (i de versioner av modellen som publicerades vid olika tidpunkter skilde sig komponenternas benämningar och ordningsföljd åt). Enligt 1983 års version av modellen är de: 1) normurval, 2) normkodifiering, 3) implementering av funktioner, 4) vidareutveckling eller utbyggnad av funktioner (Haugen 1983: 270–275). Som E. Haugen påpekar är den första och tredje komponenten (eller språkplaneringens faser) sociala och yttre i förhållande till språket, medan den andra och fjärde är lingvistiska och inre. Med utgångspunkt i den åtskillnad som den tyske lingvisten Heinz Kloss (Kloss 1969) drog mellan planering av språkets struktur⁵ och planering av språkets status angav E. Haugen i den förbättrade modellen från 1983 att modellens sociala aspekter – normurval och implementering av funktioner – motsvarar statusplanering, medan kodifiering av språket och utbyggnad av dess funktioner motsvarar planering av språkets struktur.

Dessutom betonade E. Haugen den viktiga tanken att modellens fyra steg, även om de visar en viss logisk ordningsföljd, inte nödvändigtvis följer på varandra i tidsmässig ordning: de kan vara samtidiga eller cykliska (Haugen 1983: 270).

Planering av språkets status är reglering av de rättsliga grunderna för språkanvändning och av relationerna till andra språk och till andra varieteter av samma språk—

⁵ I litauisk språkvetenskaplig litteratur kallar vissa författare det objekt för normerande (preskriptiv) reglering där man strävar efter att förändra språkets struktur (utvecklingen av språkformer) för ett lånord, korpus (eng. corpus); andra undviker ordet i denna ovanliga betydelse och använder olika andra uttryck. I dokument från den statliga kommissionen för litauiska språket (jfr Gairės 2003, Gairės 2008) används exempelvis uttrycket planering av språksystem och språkbruk i denna betydelse. I denna artikel föreslås termen planering av språkets struktur.

234 KALBOS KULTŪRA | 83

…ning. Användningen av ett språk eller en språkvarietet kan främjas eller begränsas genom språkstatusplaneringens åtgärder.

Språkstrukturplanering syftar till att förändra språkets inre egenskaper så att det blir mer livskraftigt. Den omfattar grafisering (val och utveckling av ett skriftsystem), standardisering (kodifiering och utveckling av normerna för en vald varietet) och modernisering (utveckling av språkets resurser, särskilt dess lexikon, inklusive terminologin, i enlighet med samhällets nya behov). Resultaten av denna verksamhet är normativa ordböcker, grammatikor, regelsamlingar, publikationer med rekommendationer om språkbruk och olika normativa förteckningar.

Även om E. Haugenens språkplaneringsmodell, särskilt dess första versioner, ofta kritiseras⁶, erkänns det samtidigt att den utgör en god utgångspunkt för att beskriva vilken språkplaneringsprocess som helst, eftersom den visar dess ideala utveckling, vilken kan skilja sig från den faktiska situationen på olika sätt (Groof 2002: 117–121). E. Haugenens språkplaneringsmodell betraktas faktiskt ofta som stadier i utvecklingen av ett standardspråk – från valet av en dialekt som grund för standardspråket till att detta standardspråk får fäste i samhället (jfr Subačius 2002: 132–133; 2004: 105–113). Modellen har därför vidareutvecklats och tillämpats för att beskriva historien bakom skapandet av olika standardspråk, där ordningen på de fyra komponenter som E. Haugen anger har varierats på olika sätt. Enligt Giedrius Subačius vittnar detta emellertid mindre om teorins brister än om dess flexibilitet.

Ett andra viktigt steg i utvecklingen av språkplaneringsbegreppet är således den tvådelade språkplaneringsmodell som H. Kloss skapade och E. Haugen tog över: man ansåg att de viktigaste problemen med att upprätthålla ett språk i samhället kunde lösas med vetenskapliga metoder och genom att språkplanerare noggrant planerade språkens utveckling och deras samspel (Groof 2002: 118–119; Baldauf 2004: 376–388; Zhao, Liu 2007: 113). Denna modell dominerade språkplaneringsverksamheten nästan ända till slutet av 1900-talet.

Språkplanering-begreppets innehåll har fortsatt att förändras över tid. Ett tredje utvecklingsskede kan urskiljas när den amerikanske lingvisten Robert L. Cooper började tala om planering av språkundervisningen (Cooper 1989). Detta är en typ av språkplanering där man oftast på statlig nivå, genom samhällsutbildning och utbildningssystemet, strävar efter att påverka befolkningens läskunnighet, spridningen av språket och dess normer samt samtidigt språkets status.

⁶ Moshe Nahir kritiserade till exempel E. Haugenens modell och menade att den bara består av fyra teoretiska utgångspunkter, eftersom den inte säger något om språkplanerarnas motiv eller slutmål (Nahir 2006 [1984]: 423–448). E. Haugen erkände för övrigt denna kritik.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas 235

Det är självklart att språkplaneringens tre komponenter hänger samman och är beroende av varandra. Om språkets status exempelvis förändras, så att språket tilldelas nya funktioner, behöver även språkets struktur vanligtvis förändras (nya stilar utvecklas och nya lexikala enheter måste godkännas) (Mesthrie, Swann m.fl. 2000: 387; Milligan 2007: 195).

Under andra hälften av 1900-talet talade språkplaneringsteoretiker främst om planering som utförs av staten och dess institutioner, men ägnade liten uppmärksamhet åt själva resultaten av språkplaneringen och åt människors beteende och psykologiska aspekter när de tog till sig dessa resultat. Från och med 1990-talet, då de politiska och sociala förhållandena i vissa västeuropeiska länder började förändras påtagligt till följd av makrosociopolitiska förändringar i världen, betraktades språkplaneringen också på ett nytt sätt utifrån de postmoderna forskningsmodeller som höll på att utvecklas (Ricento 2000: 196–213; Groof 2002: 118). Föreställningen övergavs att språkplanering enbart är en angelägenhet för länder i tredje världen, enbart ett medel för att befästa och standardisera nationalspråk och enbart en del av moderniseringen och nationsbyggandet. Genomförandet av språkplanering (eng. implementation) började studeras ur mottagarnas perspektiv; synsättet växte fram att den äldre två- eller tredelade modellen var alltför snäv och att större vikt borde läggas vid erkännandet av språkplaneringens produkter och mottagarnas inställning till dem (Zhao, Liu 2007: 113).

Det kanske viktigaste kännetecknet för detta fjärde utvecklingsskede i språkplaneringsbegreppet är att språkprestigets roll och behovet av att planera den lyfts fram. Språkplanering får således en fjärde komponent – språkprestige (i detta sammanhang börjar man också använda begreppet språkbild).

Den i Finland bosatte tyske lingvisten Harald as Haarmann var först med att genomföra studier av individens roll både när det gäller att godta och att avvisa språkplaneringens produkter. I sitt teoretiska arbete hävdar H. Haarmann att prestig planering bör utgöra en självständig gren av språkplaneringen (Haarmann 1990: 103). Enligt denne författare är planering av språkstruktur och språkstatus produktiv verksamhet, medan prestigplanering är en mottagande eller värderande funktion som påverkar hur produktivt planerarna genomför planeringsåtgärderna och hur människor tar emot dem. För att planeringens produkter ska vinna prestige måste språkplaneringen bedrivas på fyra nivåer (individer, samhällsorganisationer, officiella institutioner och regeringens verksamhet). I H. Haarmanns modell erkändes för första gången officiellt, vid sidan av den språkplanering som myndigheter och statliga institutioner bedriver ”uppifrån”, även planering ”underifrån”. Man insåg att språkplaneringens effektivitet avgörs av samspelet mellan alla faktorer (Zhao, Liu 2007: 113).

236

KALBOS KULTŪRA | 83

Robertas B. Kaplanas ir Riĉardas B. Baldaufas (Kaplan, Baldauf 1997), teoriškai pripažindami kalbos planavimą ne tik kaip praktinės veiklos, bet ir kaip savarankišką mokslinių tyrimų sritį, toliau plėtojo H. Haarmanno konstruktą, kur, be prestižo, įterpė ir minėtą R. L. Cooperio kalbos mokymo planavimą kaip savarankišką kalbos planavimo veiklos modelio dėmenį (angl. language-in-education planning, arba, Cooperio terminu, acquisition planning). Tai padėjo atsirasti kalbos prestižo ir įvaizdžio planavimo teorijai; ją kalbos planavimo mokslinėje literatūroje išplėtojo britas Dennisas Ageris (plačiau apie tai – ketvirtame šio straipsnio skyrelyje).

Med alla fyra utvecklingsstadierna i begreppet språkplanering i åtanke kan man alltså säga att språkplanering på teoretisk nivå omfattar fastställandet av mål, uppgifter och strategier för hur det sätt på vilket ett språk används ska förändras. På praktisk nivå handlar det om att välja och främja ett språk eller en språkvarietet, det vill säga att medvetet förändra de villkor under vilka språket fungerar och reglera språkets egna resurser samt förändra dess utveckling.

Keturių kalbos planavimo dalių esmę, remiantis R. Baldaufu (2006), galima nusakyti taip:

• språkstatusplanering – förändring av språkets funktioner,

• språklig strukturplanering – förändring av språkets form (egenskaper),

• språkundervisningsplanering – förändring av samhällets språkliga färdigheter,

• språkprestigeplanering – förändring av språkets image.

De första språkplaneringspraktikerna utgick från att språk kunde planeras genom statlig politik, med huvudsakligt fokus på språkets form och utvecklingen av dess funktioner. I takt med att språkplaneringsbegreppet utvecklades, fick nya mål och kom att omfatta ett allt bredare objekt, vidgades det naturligt från att påverka språket till att påverka språkbrukarna och uppmuntra dem själva att påverka språkets utveckling, eller, med Denise Daousts ord, utvidgades språkplanerarnas objekt från problem med motstridiga normer till problem med motstridiga språk (Daoust 1997: 438).

En artikel som Einar Haugen skrev på 1960-talet, liksom en artikel som Donna Christian publicerade 1990, översattes till litauiska och publicerades redan 1994 (se Haugenas 1994 [1966]: 14–28; Christian 1994 [1990]: 29–40). Men som nämnts i artikelns inledande del började begreppet språkplanering få större spridning i litauisk språkvetenskaplig litteratur relativt nyligen (jfr Vaicekauskienė 2004, 2007; Pupkis 2005: 191–196)⁷,

⁷ Om Petro Jonikos försök att i boken Lietuvių kalba ir tauta amžių būvyje. Visuomeniniai lietuvių kalbos istorijos bruožai (Chicago, 1987) bygga på E. Haugens modell, se Subačius 2004: 111–112.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

237

Även om frågor som är direkt förknippade med språkplanering – normeringen av det litauiska standardspråket, språkpolitik och utveckling av språkvård samt språklig folkbildning – har tagits upp och fortlöpande diskuterats under hela det litauiska standardspråkets utvecklingshistoria.

Under det senaste decenniet har språkvetenskapliga arbeten om litauiska lyft fram flera allmänna mål för språkplaneringen: ”att fastställa åtminstone de viktigaste förändringarna i språkets funktionsvillkor och riktningarna för dessa förändringar”; ”att tydligt och strikt planera de allmänna frågorna kring språknormering och att bedriva kodifieringsarbetet systematiskt”, samt att förmedla arbetets resultat till allmänheten genom olika former av språkutveckling (Pupkis 2005: 193). Samtidigt betonas språkplaneringens betydelse, med insikten att om språkplanerarna ”lägger fram ogenomtänkta beslut kommer variationen i språkbruket att öka, vilket rubbar språknormernas stabilitet och minskar standardspråkets funktionalitet i sig” (Pupkis 2005: 194). Man måste dock medge att normeringen av vårt språk fortfarande i högre grad är inriktad på en strikt, traditionell kodifiering och på försök att införa den i språkbruket, medan en verklig planering av språkstrukturen knappast kan förväntas förrän i framtiden, när en ingående undersökning av nuläget har genomförts.

Efter att ha överblickat utvecklingen av det teoretiska tänkandet om språkplanering som en inriktning inom sociolingvistiken är det viktigt att förstå språkplaneringens pionjär Einar Haugen tanke, att språkplanering bör betraktas som en oavslutad process, eftersom både varje levande språk och dess sociolingvistiska situation ständigt förändras, och språknormeringen i praktiken aldrig når sitt slut⁸.

3. SPRÅKPRESTIGE OCH PRESTIGEFYLLT SPRÅK

Sociolingvister har talat om språkprestige betydligt längre (även i Litauen) än den har förknippats med språkplanering, och på senare tid har den blivit ett viktigt studieobjekt inom sociolingvistiken. Prestige, som en egenskap hos ett språk eller en språkvarietet, skiljer ut ett språk eller en varietet från flera andra som används inom samma språkgemenskap.

⁸ Början av 2000-talet skulle kunna betraktas som ytterligare ett nytt skede i språkplaneringens utveckling. De ökade språkkontakterna under globaliseringen har gett upphov till nya problem kring språklig interaktion och livat upp teoretiska diskussioner, särskilt om språkstatus. Språkförvaltning diskuteras som ett nytt forsknings- och praktikområde inom sociolingvistiken, som överskrider språkplaneringens gränser för såväl en enskild språkgemenskap som en enskild stat; själva begreppet språkförvaltning började användas i sociolingvisters arbeten redan 1987 (se Nekvapil 2006).

238

KALBOS KULTŪRA | 83

3.1. Språkprestige, prestigefyllt språk och prestigefyllda uttrycksmedel

Ett av sociolingvistikens axiom är att alla språk och språkvarieteter, även standardspråk, är lingvistiskt likvärdiga (lika lämpade för kommunikativa och expressiva funktioner), men kan ha olika social status som samhället tillskriver dem (Edwards 1996).

Språkens och språkvarieteternas prestige har uppkommit av olika skäl. Heinz Kloss nämner fyra huvudsakliga: ett omfattande skriftligt kulturarv, en hög grad av språklig modernisering, en viktig internationell ställning eller hög prestige hos språkets användare (Kloss 1966: 143–144). Det är förståeligt att graden av prestige också förändras över tid när omständigheterna skiftar.

En prestigefylld språkvarietet definieras oftast utifrån sociala och geografiska parametrar. Vanligtvis förknippas den med det samhällsskikt som har störst politisk, ekonomisk och/eller kulturell makt och därmed prestige⁹ i samhället, och som väljer ett språk eller en språkvarietet bland flera som används inom språkgemenskapen. Med utgångspunkt i tidigare sociolingvistisk forskning av William Mackey, Peter Trudgill, Howard Giles (den sistnämnde om teorin om språklig ackommodation) med flera hävdar John Edwards att ett språks eller en varietets prestige inte skapas av språkliga eller estetiska egenskaper hos språket eller varieteten, utan avgörs av människors uppfattningar, som hänger samman med sociala faktorer. Det språk eller den varietet som talas av den socialt dominerande och makthavande gruppen i samhället har högre prestige¹⁰. Språkprestige hänger också samman med språkets makt: ju fler funktioner ett språk fyller, desto större prestige har det. Men prestigen är inte nödvändigtvis densamma för alla. Ett och samma språk kan uppfattas som mäktigt och prestigefyllt av vissa, men inte av andra.

⁹ Jfr prestige [fr. prestige] – auktoritet, inflytande, aktning, gott rykte (Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera, 2001).

¹⁰ Språkbrukarnas socioekonomiska status avgör språkets prestige och image, vilket också påverkar människors språkval, eftersom språket betraktas som något som ger sina användare en socioekonomisk markör (Zhao, Liu 2007: 114). En sociolingvistisk undersökning som genomfördes av forskare vid ett universitet i Singapore är intressant; syftet var att ta reda på kinesiskans status i Singapore (Zhao, Liu 2007: 113–126). Genom att undersöka sambandet mellan det språk barn använder hemma och deras föräldrars socioekonomiska status konstaterade man att kinesiskan, liksom de två andra språken som talas av Singapores etniska grupper – malajiska och tamilska – med tiden förlorade sin prestige i det flerspråkiga och mångkulturella Singapore, där en aktiv tvåspråkighetspolitik bedrevs och engelskan hade den främsta rollen. Engelskan överskred de gränser som språkpolitiken hade dragit upp: den blev inte bara grunden för ekonomiska relationer, utan började också tränga undan modersmålen från den kulturella sfären och kommunikationen i hemmet. Kritiker av tvåspråkighetspolitiken drar slutsatsen att det krävs språkplaneringsåtgärder för att stärka kinesiskans prestige och skapa en positiv image av språket, så att det bevaras och fortsätter att användas.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

239

Om man strävar efter att tillhöra ett högre socialt skikt och få större makt, lär man sig (tillägnar man sig) samtidigt också detta skikts språk. När en prestigefylld varietet officiellt erkänns som standard och börjar användas inom de områden som är viktigast för samhällets sociala kontroll, blir den en normvarietet, det vill säga ett standardiserat språk:

[...] prestigefyllt språk kan betraktas som den varietet av det standardiserade språket som de flesta användare av det standardiserade språket orienterar sig mot, lär sig av och som olika sociolekter och halvdialektala språkformer gradvis närmar sig. Det är skolans förebildliga språk, det språk som utlänningar lär sig och massmediernas språk (Pukpis 1995: 1).

Eftersom det i Litauen, till följd av historiskt framvuxna omständigheter, fortfarande inte finns något tydligt, enhetligt socialt skikt vars språk skulle ha prestige (jfr Subačius 2002: 135), är denna sociolingvistiska situation ganska komplicerad; samhället orienterar sig snarare mot språket inom enskilda användningsområden för det standardiserade språket (till exempel massmedier och skönlitteratur) än mot språket hos något socialt skikt.

Geografiskt sett blir det prestigefyllda språket ofta den språkvarietet som används av invånarna i landets huvudstad. Användningen främjas också av språkexperter och stöds av professionella talare och författare, som tillhör den härskande klassen eller arbetar tillsammans med den (jfr Ammon 2004: 275). I Litauen utvecklades det återigen annorlunda: det var inte huvudstadens dialekt som blev grunden för det standardiserade språket.

J. Edwards belyste kärnan i begreppet språklig prestige genom att jämföra det med andra närliggande begrepp – språkstatus, språkfunktioner och den motsatta stigman¹¹ (Edwards 1996: 703–705). Prestige har samband med inflytande eller anseende, som härrör från tidigare uppnådda framgångar. Den är alltid positiv. Status har samband med en position i samhället och är en neutral term: den kan beteckna både något positivt och något neutralt, men används den ensam har den i regel en positiv klang. Språkstatus är dess position i den språkliga gemenskapen jämfört med andra språk.

Prestige och stigma uppstår i samhällen som är splittrade och där olika språkliga gemenskaper möts. Där det finns dialekter finns det också olika uppfattningar; när språk möts jämförs de. Prestige och stigma, som positiva respektive negativa värderingar, har alltså uppstått

¹¹ Jfr. stigma [gr. brännmärke, tecken] – en term som används inom sociologi och psykologi för att beskriva fenomenet att en person eller grupp har ett fysiskt, socialt eller psykologiskt kännetecken som avviker från kulturellt etablerade normer, vilket leder till att personen eller hela gruppen diskrimineras eller undviks av andra (enligt http://lt.wikipedia.org, hämtad 2010 11 29).

240

KALBOS KULTŪRA | 83

historiskt. Det erkänns att vissa språk är mer utvecklade och bättre anpassade till de syften och funktioner som det moderna samhället kräver. Alla språk kan standardiseras och moderniseras, men det finns inte alltid praktiska sociala behov av detta.

Den här artikelns omfattning och ämne medger inte en undersökning av alla aspekter av språklig prestige. Det bör ändå åtminstone nämnas att man, med sociolingvistikens uppdelning i makro- och mikronivåer i åtanke, kan tala om makroprestige, som skapas av relationerna mellan språk eller språkvarieteter när en språklig form inom samma språkgemenskap har högre prestige än en annan. Man kan också tala om mikroprestige, när uttrycksmedel som åtnjuter prestige bland användarna konkurrerar med uttrycksmedel utan prestige inom samma språk eller varietet.

När språk kommer i kontakt och nya varieteter uppstår vid mötet mellan dem (genom kreolisering), har det språk som har högre prestige större inflytande – olika samhällsskikt kan påverkas i olika grad (jfr Spolsky 1998: 63–65). Språket med lägre prestige bidrar med det nya språkets fonologiska system, medan språket med högre prestige bidrar med dess lexikala och grammatiska struktur. Vid diglossi använder samma samhälle språk eller varieteter med olika prestige i olika situationer (till exempel standardiserat språk i massmedier och arbetsrelationer, dialekt eller halvdialekt i vardagslivet). Om det mer prestigefyllda språkets eller varieteten har svagare inflytande på ett annat språk eller en annan varietet med lägre prestige, kan man tala om lån av enskilda språkliga element, särskilt ordförråd, och ofta om imitation utan någon annan grund än denna.

Den amerikanske sociolingvistikens pionjär William Labov var först med att tala om dold och öppen prestige (se Trudgill 2003: 30). Genom olika tester och experiment har man konstaterat att många människor använder icke-standardiserade former eller former med låg status (felaktiga former). Standardformer har öppen prestige eftersom de offentligt erkänns som korrekta och som tecken på att användaren har hög social status. Men även icke-standardiserade former med låg status erkänns i viss mån offentligt som hemligt prestigefyllda, och människor fortsätter att använda dem. Ett intressant, men i Litauen föga undersökt fenomen (möjligen mer av dialektforskare) i detta sammanhang är de så kallade överansträngningsfelen: talare av varieteter med lägre prestige försöker tillägna sig drag från varieteter med högre prestige, men uppfattar skillnaderna felaktigt och generaliserar dem utifrån iakttagna likheter (jfr Trudgill 2003: 59–60).

En fråga som särskilt aktualiseras i Litauens språkliga miljö och som kräver en egen diskussion är i vilken utsträckning kodifieringen skapar prestige för det standardiserade språkets normer, och

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

241

i vilken utsträckning det som har prestige i samhället kodifieras. Svaret på den frågan skulle naturligtvis variera under olika perioder av standardspråkets utveckling. Här är det bara nödvändigt att understryka att två saker blandas ihop i praktiken kring det standardlitauiska språket: den prestigefyllda normen och den grundläggande (kodifierade) normen; med andra ord finns en tendens att likställa dessa normer. Den första – den prestigefyllda normen – är dock en sociolingvistisk kategori, knuten till den prestige som samhället självt tillskriver (skapar för) en viss norm¹², vanligtvis elitens språkbruk. Den grundläggande normen, dvs. den mer systematiska, mer framåtblickande eller liknande normen (i motsats till en sekundär norm), är ett begrepp inom standardisering av standardspråket. Den prestigefyllda och den grundläggande normen behöver inte sammanfalla; dessutom kan det finnas flera prestigefyllda normer, med hänsyn till olika sociala grupper av språkanvändare. Om man hävdar att den grundläggande, kodifierade normen bör återspegla samhällets prestigefyllda norm (vilket vore idealfallet), måste man först reda ut och komma överens om vems norm som ska betraktas som prestigefylld. Om någon använder de grundläggande, kodifierade normerna (exempelvis är detta obligatoriskt för nyhetsuppläsare i åtminstone vissa medier), kan man dessutom säga att deras uttal och ordaccentuering är förebildliga, men inte nödvändigtvis prestigefyllda (åtminstone en del av samhället uppfattar det som ett konstlat, onaturligt språk¹³). I ett ännu bredare perspektiv omfattar ett prestigefyllt språk inte bara frågor om norm (korrekthet), utan även stil och språketik.

3.2. Forskning om språkets prestige i Litauen

Språkets prestige, liksom andra delar av språkplaneringen, har hittills inte diskuterats och definierats tydligt i teorin i Litauen, även om den litauiska språkets prestige och åtgärder för att öka den tas upp i officiella dokument om den statliga litauiska språkpolitiken – i lagen om det statliga litauiska språket (”Artikel 19. Staten värnar om ett korrekt litauiskt språks prestige-

¹² Till exempel skulle det sannolikt anses oprestigefyllt att, hur osystematisk en universitetslärares ordaccentuering än må vara (t.ex. informacinis, med ett projekt), vid offentligt tal betona ordet universitete inte på ändelsen utan med tillbakadragen accent på den näst sista stavelsen. I detta fall sammanfaller den prestigefyllda normen faktiskt med den kodifierade normen.

¹³ Till exempel var det åtminstone fram till slutet av 2010 obligatoriskt för nyhetsuppläsare och reportrar i Litauens nationella televisions nyhetsprogram att uttala orden biblioteka, kioskas med j. Man utgick tydligen från Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos tarties žodynas (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2:a uppl., 2001), där varianterna med j anges som de primära och de utan j som talspråkliga. En sådan grundläggande norm kan dock knappast betraktas som realistisk och framåtblickande; det handlar snarare om en onödig överansträngning (se P u p k i s A. Ką parodė Kalbos švaros dienos? – Gimtoji kalba 6, 2006, 11).

242

KALBOS KULTŪRA | 83

språkets prestige¹⁴”) och i riktlinjerna för den statliga språkpolitiken 2003–2008 (Gairės 2003), liksom i deras nya utkast (Gairės 2008) (för en utförligare behandling, se avsnitt 5 i artikeln).

I Litauen publiceras allt fler sociolingvistiska studier om språkliga attityder med anknytning till uppfattningar om prestige hos ett språk eller någon av dess varieteter. Daiva Aliūkaitės och Meilutė Ramonienės arbeten är välkända; där undersöks förhållandet mellan standardspråket och enskilda dialekter ur prestigeperspektiv (jfr två av dem: Ramonienė 2006: 137–147; Aliūkaitė 2009: 160–187).

Irena Kruopienė undersökte studenternas inställning till korrekt språkbruk samt hur det litauiska språkets värde och prestige uppfattas (Kruopienė 2006: 74–79). Slutsatserna var att studenterna inte är likgiltiga inför språkfrågor, men att tidigare forskningsresultat tydligt bekräftas: det litauiska språkets prestige i vårt samhälle är otillräcklig (så ansåg omkring 61 procent av de tillfrågade). Enligt studenterna är situationen inte god inom de viktigaste områden där ett korrekt språk bör användas: något färre än hälften av studenterna uppgav att de hör korrekt språk i television och radio, och något färre än en tredjedel i offentliga institutioner. Dessutom är det långt ifrån alla som förknippar språklig korrekthet med prestige (i detta fall omkring 65 procent av de tillfrågade studenterna).

En liknande undersökning utfördes av Giedrė Bertašienė och Genovaitė Kači台škienė: man studerade lärarnas inställning till det litauiska språkets prestige och språkbruk vid två gymnasier i Tauragė-distriktet (Bertašienė, Kači台škienė 2009: 7–11). Att det litauiska språkets prestige är otillräcklig angavs av 71 procent av lärarna. Även om artikeln drar slutsatsen att de tillfrågade betraktar språket i television och radio, och delvis också skolans eget språk, som förebild för ett prestigefyllt språk, förknippar endast 29 procent korrekthet med television och radio och 16 procent med skolan; 27 procent av lärarna anser att språket både i TVR och i skolan är korrekt.

Medelålders manliga journalisters syn på språkpolitik, däribland på ett prestigefyllt språk, undersöktes inom ramen för det gemensamma litauisk-lettiska projektet ”Balsoc” (se Nevinskaitė 2009: 173–189). Projektet ”Miestų kalbos” (se Kalėdienė 2009: 287–293)¹⁵ utmärker sig genom sin breda täckning jämfört med andra studier på området som genomförs i Litauen. En av slutsatserna från den sistnämnda projektets undersökningar är –

¹⁴ Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymas. – Žin., 1995, Nr. 15-344; 2002, Nr. 68-2760); žr. <http://vlkk.lt/l/i/u/file/Istatymai/Valstybines_Kalbos_ist.doc>

¹⁵ Resultaten från båda dessa projekt håller fortfarande på att sammanställas, och fler publikationer väntas inom en nära framtid. Utförlig information om projekten finns på internet: <http://www.lki.lt/LKI_LT/index.php?option=com_content&view=article&id=485&Itemid=10> och <http://projektai.vu.lt/miestairkalbos> (besökt 2010 08 15).

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

243

”Stadsbornas språkliga attityder till dialekter visar negativa tendenser i dialekternas prestige, vilket kan leda till att dialekter, lokala kulturer och lokal identitet försvinner.”

Även om utvecklingen går i rätt riktning omfattar dessa undersökningar, liksom i inledningsskedet, oftare språkliga attityder hos snävt avgränsade sociala grupper som valts ut enligt olika kriterier (geografisk tillhörighet, ålder eller sysselsättning) än hos samtliga språkanvändare på ett representativt sätt, trots att dessa är de avsedda mottagarna av planeringens mål. Därför ger undersökningarna ingen helhetsbild, och än så länge går det inte att säga med större precision vad olika samhällsskikt betraktar som ett prestigefyllt språk. Utan att undersöka dessa språkliga attityder utifrån olika sociala faktorer är det fortfarande svårt för språkpolitiker att avgöra vilka språkplaneringsåtgärder som skulle ha störst effekt för att uppnå de önskade målen. Det är för tidigt att tala om en praktisk planering av själva prestigen, även om riktlinjer för sådan planering, som nämnts, dras upp i officiella dokument.

Utifrån det som gått att samla in om litauiskans prestige i den litauiska språkpressen kan man dra slutsatsen att följande komponenter är viktiga för dess planering:

• prestige för litauiska i förhållande till andra språk (särskilt engelska och även språken hos de minoriteter som bor i Litauen),

• prestige för standardspråket i förhållande till dialekterna,

• de områden där standardspråket används och där ett förebildligt (prestigefyllt) språk har (eller borde ha) en funktion,

• det samhällsskikt som talar en prestigefylld språkvarietet,

• den prestigefyllda språkformen (dess förhållande till standardspråkets norm),

• lingvisternas auktoritet och deras yrkes prestige som en del av språkets prestige.

4. PLANERING AV SPRÅKETS PRESTIGE, DESS MÅL, GENOMFÖRARE OCH MEDEL

När vi återvänder till de frågor om planering av språkprestige som diskuteras i utländsk språkvetenskaplig litteratur, bör det sägas att dess förespråkare betraktar planering av språkstatus och språkundervisning som endast halva arbetet; målen för språkplaneringen (att återuppliva ett språk, upprätthålla det eller ersätta det med ett annat) kan inte uppnås utan planering av språkprestige, oavsett om denna är öppen eller dold (Zhao, Liu 2007: 124). Man har börjat ägna själva motiven bakom språkplaneringen större uppmärksamhet (jfr Ager 2001) och vidareutveckla teorin om hur resultaten av språkplaneringen tas i bruk

244

KALBOS KULTŪRA | 83

(Ager 2005). När det gäller att återuppliva ett språk eller en språkvarietet skiljer man mellan fyra teoretiska begrepp: status, prestige, identitet och image. Sambanden mellan dem uppträder parvis: imagen kan betraktas som en återspegling av en viss samhällsidentitet, medan prestige är resultatet av attityder till språkets status. Planering för att förändra status eller identitet betraktas ofta som konkret planering, jämförbar med planering av sociala eller ekonomiska förändringar, medan förändring av prestige eller image kräver manipulation av känslor, på ett sätt som liknar marknadsföring. Därför är det inte förvånande att inslag från management och reklam kan användas som medel för att planera språkprestige, liksom olika sätt att uppmuntra språkbrukarna (till exempel priser för de bästa förslagen till nya ord, för det bästa kreativa skriftliga arbetet eller för framgångar i språktävlingar).

Det betonas att planering av språkprestige inte får likställas med planering av språkstatus, eftersom den senare vanligtvis genomförs genom påbud, vilket är typiskt för metoder som tillämpas ”uppifrån”. Planering av prestige och image kräver åtgärder ”underifrån”, grundade på demokrati och övertalning. Prestigeplanering syftar till att förändra attityder och skapa identitet med mildare och mindre provocerande medel. Den bygger på långvarigt samarbete med de målgrupper för vilka språkprodukter planeras och på deras stöd. Om en planerad produkt används av individer med prestige (den sociala eliten), vars språkliga beteende påverkar hela samhället, skapas på så sätt prestigefyllda förebilder som spontant efterliknas och snabbt sprids (Zhao, Liu 2007: 114).

Det viktigaste målet med planering av språkprestige är att skapa en gynnsam psykologisk grund för ett språk eller en språkvarietet (Mesthrie, Swann m.fl. 2000: 387). Målen för språkprestigeplaneringen hänger samman med behoven hos dessa språk eller varieteter – att de ska utvecklas, främjas och intellektualiseras, med särskild uppmärksamhet på vetenskapligt språk, yrkesspråk och språket inom den högre kulturen (som bör förstås stå i motsats till masskulturen. – R. M.) (Baldauf 2005: 962). De individer, grupper och institutioner som ansvarar för att skapa en språkimage och främja användningen av ett prestigefyllt språk inom språkbrukets centrala områden måste delta i planeringen av språkprestige.

Eftersom språkplanering vanligtvis hanterar problem som i grunden är sociopolitiska, påpekade E. Haugen redan att språkspecialister långt ifrån är de enda som genomför språkplanering (Haugenas 1994 [1966]: 25–27). Här krävs gemensamma insatser av sociologer och jurister, politiker och statsvetare, och när det gäller planering av språkundervisning även samarbete med pedagoger. Språkspecialister behövs framför allt när man fattar beslut om grunden för standardspråket och arbetet med språkets kodifiering, samt när man tillsammans med specialister från andra områden utarbetar terminologin och anpassar den till samhällets nya behov. Även författarnas roll bland dem som genomför språkplaneringen lyfts fram: de upprätthåller den skriftliga traditionen, stärker den normerade språkvarieteten och bidrar själva till den konstnärliga stilens utveckling. I Lietuvoje får inte heller etnologerna glömmas bort; de kan hjälpa till att skapa ett bredare sammanhang för språket, dess värde och dess särprägel.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

245

När man beslutar om standardspråkets grund och arbetet med språkets kodifiering behövs språkspecialister, liksom när terminologin utarbetas tillsammans med specialister från andra områden och anpassas till samhällets nya behov. Bland dem som genomför språkplaneringen lyfts även författarnas roll fram: de upprätthåller den skriftliga traditionen, stärker den normerade språkvarieteten och bidrar själva till den konstnärliga stilens utveckling. I Lietuvoje får inte heller etnologerna glömmas bort; de kan hjälpa till att skapa ett bredare sammanhang för språket, dess värde och dess särprägel.

För planeringen av språkprestige är det övergripande viktigast att institutioner och enskilda personer på olika områden och nivåer samarbetar. Denna tanke har naturligtvis också fått fäste i Lietuvoje: man inser att det krävs samverkan mellan staten och samhället för att bevara det litauiska språkets prestige i samhället (Labutis 2006):

Ansvaret för organisationsarbetet bör inte avfärdas av personal vid utbildnings- och kulturcentrum, medlemmar i patriotiska organisationer och naturligtvis alla som identifierar sig med Lietuvių kalbos draugija. Chefer för många institutioner och företagare som betraktar sig som litauer skulle kunna se det som en prestigefråga att ge ekonomiskt stöd till evenemang för modersmålet. Staten kan inte heller stå vid sidan av här – allt detta hänger ju samman med målen för vuxenutbildning. [...] Den vackraste idé kan omintetgöras om man inte förmår hitta professionella, hederliga och ansvarskännande genomförare och engagera dem i arbetet. Det är värt att söka dem inte bara bland överhopade lärare i litauiska och kommunala språkvårdare, utan också bland de tiotals, kanske hundratals, goda specialister på området som gått i pension. Det är märkligt att ingen tycks ha användning för den yrkesmässiga och livserfarenhet som många pensionerade professorer och docenter vid högskolor besitter.

5. PLANERING AV ESTNISKANS, LETTISKANS OCH LITAUISKANS PRESTIGE I SPRÅKPOLITISKA RIKTLINJER

Dokument av liknande slag från de tre länderna gör det möjligt att jämföra dagens språkpolitikers syn på språkets prestige och planeringen av den, att ta reda på vilka beståndsdelar som formar uppfattningen om språkprestige och vilka åtgärder som planeras för att stärka den. Litauen behandlas också mer ingående.

5.1. Estland

I det estniska språkpolitiska planeringsdokumentet ”Estniska språkets utvecklingsstrategi 2004–2010”, som godkänts av Estlands regering, behandlas bland andra mål och uppgifter också utformningen av estniskans offentliga image (DSEL 2004: 29–30). Det anges att det är nödvändigt att höja samhällets språkliga medvetenhet, forma språkattityder, uppmuntra god språkbruk i samhället och skapa en positiv image av språket. Det konstateras att filologer, författare och modersmålslärare hittills i Estland har tagit hand om språkets image intuitivt, med förståelse för sitt uppdrag. Ingen behandlar frågan professionellt och systematiskt. Målet är att skapa ett system för att utforma estniskans image och utveckla imagebyggande verksamhet som grundar sig på vetenskaplig forskning. För att uppnå detta mål fastställdes också konkreta uppgifter:

246

KALBOS KULTŪRA | 83

höja medvetenheten, forma språkattityder, uppmuntra god språkbruk i samhället och skapa en positiv image av språket. Det konstateras att filologer, författare och modersmålslärare hittills i Estland har tagit hand om språkets image intuitivt, med förståelse för sitt uppdrag. Ingen behandlar frågan professionellt och systematiskt. Målet är att skapa ett system för att utforma estniskans image och utveckla imagebyggande verksamhet som grundar sig på vetenskaplig forskning. För att uppnå detta mål fastställdes också konkreta uppgifter:

inleda det nationella programmet ”Estnisk identitet 2005–2009”;

utarbeta en identitetskonception anpassad till den allmänna grundskolan och ordna kurser för modersmålslärare om lingvistisk imageutformning;

belysa språkfrågor och händelser i medierna;

skapa och sprida korpusar och databaser, tv-program och videofilmer, informationsmaterial etc. till hela samhället för att främja användningen av estniska;

ordna evenemang och i möjligaste mån främja estniskans image inom alla livsområden;

skapa språkstödgrupper för studenter;

stödja estniskans funktion på internet och stärka dess image där.

5.2. Lettland

I ett dokument som godkändes 2005 av Republiken Lettlands regering, Riktlinjer för den statliga språkpolitiken 2005–2014 (GSLP 2007: 28–30), talas det inte särskilt om att skapa en image eller prestige för det lettiska språket, men av de angivna målen och åtgärderna för språkpolitiken framgår att verksamhet i denna riktning också planeras i Lettland: man strävar efter att upprätthålla och utveckla användningen av lettiska inte bara genom statliga åtgärder, utan också på kreativa sätt – genom original litteratur och kvalitativa översättningar, konst (film, teater), genom att förankra föreställningen i samhället att det är nödvändigt att kunna och använda statsspråket, skapa en gynnsam miljö för det lettiska språkets utveckling genom att visa dess mångsidiga kreativa potential samt involvera medierna i att popularisera språket och dess kultur.

5.3. Litauen

I dokumentet ”Strategisk verksamhetsplan för 2007–2009” från Statliga kommissionen för det litauiska språket konstateras att ett av hoten mot det litauiska språkets funktion är ”att det litauiska språkets prestige minskar i vissa samhällsgrupper

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

247

”. Denna ståndpunkt fördes även in i den strategiska verksamhetsplanen för 2010–2012, som godkändes 2009¹⁶. Språkets prestige nämns i riktlinjerna för den statliga språkpolitiken 2003–2008 (Gairės 2003), och behandlas något mer utförligt i det nya förslaget för 2009–2013 (Gairės 2008). I den tredje delen, ”Översikt över situationen”, står följande om språkets status:

21. Mot bakgrund av dagens förändringar är inte bara dess rättsliga ställning utan också dess prestige av avgörande betydelse för det litauiska språkets överlevnad. Ett samhälle i demokratisering kan bevara sitt språk endast genom att medvetet inse dess värde och möjligheter, engagera sig mer aktivt i språkets normering och bidra till att berika och utveckla det. Under de senaste åren har nya sätt att väcka allmänhetens intresse för litauiska tagits fram: en nationell dikteringstävling anordnas, språktävlingar på nätet hålls för skolelever, elektroniska språkspel skapas och ett statligt program för att främja läsning har inletts. Men att forma det litauiska språkets prestige kräver ett mer professionellt och systematiskt förhållningssätt, grundat på undersökningar av förändringar i språkbruk och värderingar i samhället. Det litauiska språkets prestige är kopplad till hela den litauiska kulturens sammanhang. Därför är det nödvändigt att mer aktivt främja och stödja utgivningen av böcker på litauiska, bibliotekens bokförsörjning, däribland med litauistisk litteratur, samt att öka mängden litauiskt innehåll på internet.

I den femte delen av riktlinjeförslaget, ”Den statliga språkpolitikens uppgifter och sätt att lösa dem”, anges följande om språkets status som åtgärder för att förbättra den rådande situationen:

43. Stärka det litauiska språkets prestige:

43.1. Utveckla en bred förståelse av hur litauistik (inte bara det litauiska språket utan också litauisk litteratur och Litauens historia) hänger samman med den litauiska identiteten samt främja en offentlig diskussion om detta ämne.

43.2. Utveckla en politisk och kulturell dialog mellan medierna, den akademiska gemenskapen och allmänheten om de nationella språkens framtidsutsikter i en globaliserad värld.

43.3. Stödja litterära verk, teater, film och musik som visar det litauiska språkets särart och rikedom samt främja deras spridning.

43.4. Främja allmänhetens språkliga medvetenhet.

43.5. Värna om det litauiska språkets image i litauiska gemenskaper utomlands.

I Litauens språkpolitik kopplas språkets prestige således samman med det litauiska språkets status och har ännu inte utvecklats till en självständig komponent i språkplaneringen (språkpolitiken), men i de officiella dokumenten ägnas den

¹⁶ Tillgänglig på internet: <http://www.vlkk.lt/i/u/file/Metu_planas/2010_planas_pat iksl.pdf> (hämtad 2010 07 12).

248

KALBOS KULTŪRA | 83

betydande uppmärksamhet: de viktigaste målen, riktlinjerna och åtgärderna för att uppnå dessa mål definieras.

Bland de sätt att stärka det litauiska språkets prestige som nämns i utkastet till ”Riktlinjer” är målsättningen att utveckla allmänhetens språkliga medvetenhet särskilt viktig, eftersom just allmänhetens inre motivation att använda litauiska, att föredra det framför andra språk och deras uttrycksformer, utgör grunden för att upprätthålla språkets prestige. Således är det, enligt Bronys Savukynas, nödvändigt att ”göra det allmänna språket tilltalande och oumbärligt för allmänheten” (Diskusija 2005).

Språklig medvetenhet innebär framför allt att inse det litauiska språkets värde – symboliskt och praktiskt – och att, när man väl har insett detta, på alla sätt främja livskraftig användning av litauiska både i Litauen och i diasporan. Denna uppgift blir emellertid svår att genomföra på grund av den värderingsmässiga omorientering som samhället självt har genomgått på senare tid. Den värderingsmässiga språkliga orienteringen är oskiljaktig från hela det samhälleliga värdelandskapet i förändring: patriotismens tillbakagång, besvikelsen över den gemensamma nationella idén och dess framtid, den stora emigration som hänger samman med detta (med tanke på att litauerna är det snabbast krympande folket i Europa), förändringar i synen på familjen och andra grundläggande traditionella värden samt den utjämning av folk och språk som globaliseringen för med sig. Att bedöma dessa förändringar och fastställa de viktigaste framtida målen och uppgifterna för nationen och staten är en angelägenhet för många offentliga institutioner. Psykoterapeuten Eugenijus Laurinaitis sade i en intervju att staten, när det gäller denna övergripande angelägenhet, inte får begränsa sig till att utarbeta lagar och anslå medel för att uppnå de uppställda målen. Propaganda är också nödvändig (Laurinaitis 2010):

Propaganda skulle omfatta långsiktiga program som syftar till att förändra vårt samhälles värderingar och åsikter. Om vi vill att något ska förändras i samhället måste vi planera ändamålsenliga åtgärder i förväg. Ändamålsenliga åtgärder måste i regel inriktas på mycket långsiktiga frågor, eftersom värderingar förändras mycket långsamt.

Propaganda (i ordets egentliga, inte förvrängda betydelse)¹⁷ måste också bli en del av planeringen av språkets prestige – den bör inte vara rakt på sak, banal och påträngande, utan genomtänkt, subtil och psykologiskt verkningsfull. Annars kommer nihilistiska tankar som särskilt sprids bland ungdomar att så småningom få fäste i samhället: att det inte lönar sig att lära sig litauiska, eftersom det ändå kommer att försvinna (jfr Kalėdienė 2009: 290). Det är därför ingen slump att följande målsättning togs med i den nya strategin för undervisning i litauiska i grundskolan:

¹⁷ Jfr: propagánda [lat. propago – jag sprider, utbreder], spridning av teorier, idéer och liknande inom filosofi, vetenskap, religion osv. i syfte att fostra människor genom dem, påverka deras åsikter och stämningar samt uppmuntra vissa handlingar (Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera, 2001).

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

249

i dokumentet om strategin har även följande målsättning tagits med: ”I det offentliga rummet etablera synsättet att ett korrekt och rikt litauiskt språk är grunden för alla samhällsskikts utbildning och ett tecken på social prestige.” (Strategija 2010).

En annan viktig sak är att samhället måste ha något att orientera sig efter. Själva begreppet planering av språkprestige och praktiken för språkplanering i andra länder visar att prestigen hos ett språk eller en varieté som utvecklas spontant inte längre lämnas åt sitt eget förlopp: den införlivas i en process för medveten reglering av språklig förändring och utveckling. Därför måste språkplanerare ägna betydande uppmärksamhet åt att skapa och upprätthålla en norm för ett språk med hög prestige – det krävs tydligt formulerade mål och praktiskt arbete.

På senare tid har det faktiskt vidtagits åtskilliga åtgärder för att utbilda allmänheten i språkfrågor och stärka det litauiska språkets prestige: den nationella diktamen, som varje år är populär, artiklar och diskussioner om språkfrågor i internetmedier, enstaka TVR-program eller frågesporter, presentationer av språkpublikationer på bokmässor, elevtävlingar (till exempel tävlingen ”Rent huvud – rent språk”, som har hållits sedan 2008, www.lituani-ka.lt), kampanjer (”Jag skapar språket”, www.kalbakuriaš.lt), en satsning på att skriva internetdomäner och adresser med litauiska tecken (www.lietuviškai.lt), registrering av främmande ord och sökande efter motsvarigheter (Språkkommissionen tillsammans med internetportalen www.delfi.lt)¹⁸ med mera. Det är viktigt att även privata företag bidrar till den verksamhet som organiseras av statliga institutioner.

Verksamheten hos de statliga institutioner som verkar i Litauen och hos offentliga organisationer (Litauiska språkföreningen, kommissioner verksamma inom Vilnius stads kommun) framstår, betraktad utifrån, inte som särskilt planmässig och sammanhängande, utan verkar snarare växa fram ur spontant uppkomna behov, med endast de mest övergripande målen formulerade i förväg och inte konkreta uppgifter. Man bör gå från enstaka kampanjer till systematiskt organiserad verksamhet och, som det anstår språkplanerare, inte bara förutse verksamhetens resultat utan också bedöma vad som har uppnåtts under en viss tidsperiod. För närvarande pågår, kan man säga, ett inledande kartläggningsarbete: enskilda goda initiativ tas, men samordning av verksamheten saknas. Den Litauiska språkvärnarföreningen, som grundades nyligen, i juli 2010, visar att det finns ett samhälleligt behov av en aktiv sammanslutning som kan ta itu med aktuella språkpolitiska problem.

Om man således erkänner att språkpolitiken i Litauen bygger på språkplanering, måste även det litauiska språkets prestige betraktas som en del av planeringen

¹⁸ Mer information om denna verksamhet finns i årsrapporterna som publiceras på webbplatserna för Statliga litauiska språkkommissionen, Statliga språkinspektionen, Litauiska språkinstitutet och Litauiska språkföreningen.

250

KALBOS KULTŪRA | 83

… objektet och inte bara tydligt definiera de närmaste och mer avlägsna målen, överväga vilka medel som ska användas för att nå dem, utan också förutse hur de uppnådda resultaten ska utvärderas. Målet att nationen och språket ska överleva måste vara tydligt, liksom inriktningen på att stärka gemenskapen bland litauer som bor runt om i världen och konkreta uppgifter: att öka de litauiska språkresurserna och skapa en gynnsam miljö för språket att leva vidare i, så att samhället inte förminskar, utan genom gemensamma ansträngningar stärker litauiskans prestige både i vårt land och i världen. Genom att lära av världens erfarenheter kan man finna många olika sätt att arbeta med detta. Men detta är inte längre enbart språkspecialisternas uppgift.

SLUTSATSER

1. Utländska teoretikers och praktikers arbeten inom språkplanering visar att denna sociolingvistiska inriktning under det senaste årtiondet har blivit betydligt mer aktuell och fått ökad betydelse till följd av globaliseringsprocesser och samspelet mellan folk och kulturer. Innebörden av begreppet språkplanering har vidgats avsevärt, eftersom språkplaneringen ställs inför allt nya mål, dess inriktning förändras och den omfattar ett allt bredare objekt. Fokus förskjuts från påverkan på språket till påverkan på språkbrukarna, vilka själva uppmuntras att påverka språkets utveckling: till de traditionella komponenterna – standardisering av språkets struktur och utvidgning av dess funktioner – har reglering av språkförhållanden (status) lagts till, därefter språkundervisning och slutligen planering av språkets prestige. Man har förstått att språkplaneringen kan lyckas endast när människor har en inre motivation att använda ett visst språk eller en viss varietet, inte när tvångsmässiga administrativa metoder tillämpas. Därmed lämnas språkets eller varietets prestige inte längre åt sitt eget förlopp, utan blir ett planeringsobjekt.

2. I officiella dokument om Litauens språkpolitik anges vikten för samhället av litauiskans prestige – i första hand som statsspråk – (med hänsyn till de andra språk som används) och metoder för att stärka den föreslås. Den praktiska verksamheten vid statliga institutioner, samhällsorganisationer och enskilda personer saknar dock tydligt formulerade uppgifter och ett närmare samarbete.

3. Sociolingvistiska undersökningar som genomförs i Litauen visar att litauiskans prestige av olika skäl inte är stark, i synnerhet på grund av att den nationella identiteten och de traditionella värderingarna försvagas, den omfattande emigrationen och andra faktorer. För att stärka den behövs en språkplaneringsstrategi som anger en tydlig inriktning och tydliga mål för språkets utveckling samt avgränsade uppgifter för planeringen av språkets prestige. Dessa bör grundas på sociolingvistiska undersökningar av samhällets språkliga attityder och av det nuvarande språkbrukets

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

251

resultat. Samhället, däribland diasporan och emigranterna som är angelägna om att bevara litauiskan, måste i högre grad involveras i processen att bevara språkarvet och skapa språk.

4. Det är viktigt att också systematiskt värna om den standardiserade litauiskans prestige och involvera särskilda grupper av användare av standardlitauiska i detta arbete – journalister, författare, översättare, språkgranskare, lärare, studenter med flera. En nödvändig grund för detta är en prestigefylld norm för standardlitauiska, det vill säga en kodifiering som motsvarar det faktiska nutida språkbruket. De viktigaste inriktningarna för prestigeplaneringen av standardlitauiska skulle kunna vara följande:

1) spridning av språklig information om normer, snabb tillgång till den, tydlighet och argumentation;

2) upprätthållande av språknormen och utbildning av förebildliga språkbrukare (till exempel nyhetsuppläsare på TVR), samt tillsyn över de viktigaste områdena för språkbruk som påverkar samhället;

3) genomtänkt införande av språkliga nyheter (särskilt nybildade ord), så att användarnas nuvarande ofta negativa reaktion mildras;

4) höjning av språkpraktikernas yrkesprestige;

5) undersökning av och anpassning till litauiskans behov av de bästa erfarenheterna från utländska planerare av språkprestige.

LITERATŪRA

Ager D. 2001: Motivation in language planning and language policy, Clevedon: Multilingual Matters Ltd.

Ager D. 2005: Prestige and image planning. – Handbook of Research in Second Language Teaching and Learning. Ed. E. Hinkel, London: Lawrence Erlbaum Associates Publishers, 1035–1054.

Aliūkaitė D. 2009: Bendrinės kalbos vaizdinių tikslumas: kvazistandarto problema. – Respectus Philologicus 16 (21) A, 160–187.

Ammon U. 2004: Standard Variety. – Sociolinguistics. An international handbook of the science of language and society. Eds. U. Ammon, N. Dittmar, K. J. Mattheier, P. Trudgill, 2^nd ed., V. 1, Walter de Gruyter, 273–283.

Bakmand B. 2000: National language planning, why (not)? – Intercultural Communication 3. Ed. J. Allwood. Prieiga per internetą: <http://www.immi.se/intercultural/nr3/bakmand.htm> (žiūrėta 2010 08 15).

Baldauf R. B. 2004: Issues of prestige and image in language-in-education planning in Australia. – Current Issues in Language Planning 5(4), 376–388.

Baldauf R. B. 2005: Language planning and policy research: An overview. – Handbook of Research in Second Language Teaching and Learning (Chapt 52). Ed. E. Hinkel, Mahwah, NJ: Erlbaum, 957–970.

252

KALBOS KULTŪRA | 83

Baldauf R. B. 2006: Rearticulating the Case for Micro Language Planning in a Language Ecology Context. – Current Issues in Language Planning 7 (2–3), 147–170. Prieiga per internetą: <http://espace.library.uq.edu.au/eserv/UQ:121324/HCA10UQ121324.pdf> (žiūrėta 2010 11 11).

Bertašienė G., Kačiūškienė G. 2009: Tauragiškių mokytojų požiūris į lietuvių bendrinės kalbos prestižą ir jos vartoseną. – Jaunųjų mokslininkų darbai 2 (23), 7–11.

Christian D. 1994 [1990]: Kalbų planavimas kalbotyros požiūriu. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra. Sud. Laima Grumadienė ir Rūta Marcinkevičienė, Vilnius: Gimtoji kalba, 29–40.

Cobarrubias J. 1983: Ethical Issues in Status Planning. – Progress in Language Planning: International Perspectives. Eds. J. Cobarrubias, J. Fishman, New York: Mouton Publishers.

Cooper R. L. 1989: Language Planning and Social Change, Cambridge: Cambridge University Press.

Daoust D. 1997: Language planning and language reform. – The handbook of sociolinguistics. Ed. F. Coulmas, Oxford: Blackwell, 436–452.

Diskusija 2005: Iš diskusijos „Lietuvių kalba ir Lietuvos kultūra ateities Europoje: raidos perspektyvos“ Lietuvos Respublikos Seimo Konstitucijos salėje 2005 m. vasario 14 d. – Literatūra ir menas, gegužės 6.

DSEL 2004: Development strategy of the Estonian language 2004–2010, Tartu.

Edwards J. 1996: Language, prestige and stigma. – Contact linguistics: An International Handbook of Contemporary Research. Ed. H. Goebl et al., Berlin, New York: Walter de Gruyter, 703–708.

Ferguson G. 2006: Language planning and education, Edinburgh University Press Ltd.

Gairės 2003: Valstybinės kalbos politikos 2003–2008 m. gairės. – Prieiga per internetą: <http://vlkk.lt/lit/apie/kalbos-politikos-gaires> (žiūrėta 2010 01 10).

Gairės 2008: Valstybinės kalbos politikos 2009–2013 m. gairės (projektas). – Prieiga per internetą: <http://vlkk.lt/lit/10110> (žiūrėta 2010 01 10).

Groof J. de 2002: Two hundred years of language planning in Belgium. – Standardization. Studies from the Germanic languages. Eds. A. R. Linn, N. McLelland, John Benjamins, 117–134.

GSLP 2007: Guidelines of the state language policy for 2005–2014, Rīga.

Haarmann H. 1990: Language planning in the light of a general theory of language: A methodological framework. – International Journal of the Sociology of Language 86 (1), 103–126.

Haugen E. 1983: The implementation of corpus planning: theory and practice. – Progress in language planning. International perspectives. Eds. J. Cobarrubias, J. A. Fishman, Berlin: Walter de Gruyter, 269–289.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

253

Haugenas E. 1994 [1966]: Kalbotyra ir kalbos planavimas. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra. Sud. Laima Grumadienė ir Rūta Marcinkevičienė, Vilnius: Gimtoji kalba, 14–28.

Kalėdienė L. 2009: Viešoji nuomonė ir kalbų politika. – Kalbos kultūra 82, 287–293.

Kaplan R. B., Baldauf R. B. Jr. 1997: Language planning: from practice to theory, Clevedon: Multilingual Matters.

Kloss H. 1966: Types of Multilingual Communities: A Discussion of Ten Variables. – Sociological Inquiry 36 (2), 135–145.

Kloss H. 1969: Research possibilities on group bilingualism: a report. – Québec: International Center for Research on Bilingualism.

Kruopienė I. 2006: Taisyklingos kalbos vartosena studentų akimis. – Žmogus ir žodis 1, 74–79.

Labutis V. 2006: Kaip visuomenę sudominti lietuvių kalba. – Literatūra ir menas, gegužės 4.

Laurinaitis E. 2010: E. Laurinaitis: esant dabartinei politikai, nyksime kaip tauta [interviu: kalbėjosi Vladimiras Laučius]. – www.delfi.lt, sausio 15. Prieiga per internetą: <http://www.delfi.lt/news/daily/lithuania/elaurinaitis-esant-dabartinei-politikai-nyksime-kaip-tauta.d?id=27697855> (žiūrėta 2010 04 25).

Mesthrie R., Swann J., Deumert A., Leap W. L. 2000: Introducing sociolinguistics, Edinburgh University Press.

Milligan L. 2007: A Systems Model of Language Planning. – Cambridge Postgraduate Conference in Language Research, 192–198. Prieiga per internetą: <http://www.ling.cam.ac.uk/camling/Manuscripts/CamLing2007_Milligan.pdf> (žiūrėta 2010 01 05).

Nahir M. 2006 [1984]: Language Planning Goals: A Classification. – Sociolinguistics: the essential readings. Eds. Ch. B. Paulston, G. R. Tucker, 2^nd ed., Blackwell Publishing Ltd, 423–448.

Nekvapil J. 2006: From Language Planning to Language Management. – Sociolinguistica 20, Tübingen: Niemeyer, 92–104. Prieiga per internetą: <http://uk-online.uni-koeln.de/remarks/d5134/rm2169329.pdf> (žiūrėta 2010 03 20).

Nevinskaitė L. 2009: Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris. – Kalbos kultūra 82, 173–189.

Pupkis A. 1995: Prestižinė kalba ir Jablonskio autoritetas. – Gimtoji kalba 12, 1–4.

Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtas žodis.

Ramonienė M. 2006: Nuostatos dėl bendrinės kalbos ir tarmės: Joniškėlio atvejis. – Kalbos kultūra 79, 137–147.

Ricento T. 2000: Historical and Theoretical Perspectives in Language Policy and Planning. – Journal of Sociolinguistics 4(2), 196–213.

Spolsky B. 1998: Sociolinguistics, Oxford University Press.

254

KALBOS KULTŪRA | 83

Strategija 2010: Lietuvių kalbos ugdymo bendrojo lavinimo programas vykdančiose mokyklose 2010–2014 metų strategija. – Prieiga per internetą: <http://www.smm.lt/ugdymas/docs/Lietuviu%20kalbos%20strategija%20(1).pdf> (žiūrėta 2011 01 20).

S u b a č i u s G. 2002: Two Types of Standard Language History in Europe. – Res Balticae 8, 131–150.

S u b a č i u s G. 2004: Standartinių (bendrinių) kalbų istorijos chronologija. – Metmenys 84, 97–115. Prieiga per internetą: <http://www.uic.edu/classes/lith/lith520/SUB_strp/SUB_2004_Chron%20METM.PDF> (žiūrėta 2010 03 15).

T r u d g i l l G. 2003: A glossary of sociolinguistics, Edinburgh University Press.

V a i c e k a u s k i e n ė L. 2004: Teorinės svetimžodžių norminimo prielaidos. – Skoliniai ir bendrinė lietuvių kalba. Sud. Jurgita Girčienė, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 9–29.

V a i c e k a u s k i e n ė L. 2007: Naujieji lietuvių kalbos svetimžodžiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Z h a o S., L i u Y. 2007: Home Language Shift and Its Implications for Language Planning in Singapore: From the Perspective of Prestige Planning. – The Asia- Pacific education researcher 16 (2), 111–126. Prieiga per internetą: <www.philol.info/index.php/TAPER/article/viewFile/230/231> (žiūrėta 2010 01 06).

Gauta 2010 12 06

LANGUAGE PRESTIGE AND ITS PLANNING

S u m m a r y

Although the discussion of language planning has only recently appeared in the Lithuanian linguistic works, the issues of language standardization, language policy and increase of language awareness in society have always been dealt with during the development history of Standard Lithuanian. The article deals with a relatively new aspect of language planning, i. e. language prestige planning.

The aim of the article is to define the concept of language prestige planning and present its treatment in the works of foreign sociolinguists as well as to describe the status of language prestige planning in the current Lithuanian language community, existing both in Lithuania and its exile communities. Due to the current sociolinguistic situation, which is characterized by an increased influence of the English language and other globalization factors arising from international and intercultural contacts, as well as the low prestige of language policy makers in society, these problems become particularly serious.

R. MILIŪNAITĖ. Kalbos prestižas ir jo planavimas

255

The article contains an overview of the concept of language planning based on theoretical work by foreign sociolinguists, including E. Haugen, H. Haarmann, R. Cooper, H. Kloss, R. Kaplan, R. Baldauf, and D. Ager. The context of language planning and its issues encompasses both the traditional elements, i. e. language status, language corpus and the planning of teaching, and a new component, which is language prestige planning. The article analyzes the major principles inscribed in the official political instruments of Lithuania, Latvia and Estonia which regulate the issues of language prestige. It also discusses research insights from the studies of language prestige in Lithuania and covers the most important tools for prestige raising implemented during the recent years by the state and private institutions in Lithuania.

The following conclusions have been drawn:

1. Foreign experience in language planning shows that the focus of measures and influence is moving from the influence on language to the influence on language users who are encouraged to develop a conscious approach to language matters. It has been realized that success in language planning can only be achieved when individual language users are personally motivated to choose one or another language variety rather than being forced to do so by administrative tools. Hence, the prestige of a language or its variety becomes an object of planning.

2. The official documents on language policy in Lithuania stress the importance of prestige of the Lithuanian language in society and provide measures for its implementation. Yet the subjects of this activity, i. e. state authorities and individuals, do not have clearly formulated objectives and a well-coordinated plan of action.

3. Scarce sociological research in Lithuania has revealed that the prestige of Lithuanian for different reasons, which in particular are related to the national identity, the low status of traditional values, intense emigration etc., is not very high. Thus its planning and strengthening call for the following measures: 1) a language planning strategy that would outline the direction and objectives of language development and define the tasks for language prestige planning, based on the sociolinguistic principles and studies of the current language use; 2) an institution charged with the task of language prestige planning which would involve relevant target groups into prestige planning activities, namely, journalists, writers, translators, editors, teachers, students, interested members of the emigrants’ communities and others; 3) a standard of prestige language variety, i. e. a codification reflecting the current language use.

RITA MILIŪNAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

256

KALBOS KULTŪRA | 83