DZINTRA ŠULCE

Liepājas universitet, Lettland

PROBLEMATISKA FALL VID SKRIVNING AV EGennamn FRÅN ANDRA SPRÅK PÅ LETTISKA

Alla språk stöter på svårigheter med uttal och stavning av egennamn, även lettiska. Problem uppstår både när egennamn av lettiskt ursprung används i något annat språk och när egennamn från andra språk skrivs på lettiska.

I praktiken har man behövt skriva egennamn från andra språk ända sedan de allra första tryckta texterna på lettiska, men en vetenskapligt grundad diskussion bland språkvetare om de lämpligaste skrivprinciperna inleddes under 1800-talets andra hälft (Bergmane, Blinkena 1986: 97). J. Alunans var den förste som framhöll den fonetiska principen som den grundläggande principen för skrivning av främmande egennamn. Han föreslog också att lettiska ändelser skulle läggas till och att namnen i vissa fall skulle skrivas inom parentes på originalspråket. Språkvetarna K. Mīlenbahs och J. Endzelīns utvecklade framgångsrikt J. Alunans förslag vidare. Dessa principer är universella och har förblivit aktuella ända till våra dagar. Egennamn från andra språk skrivs fortfarande efter uttalet på originalspråket, men med lettiska alfabetets bokstäver, och egennamn som återges på detta sätt införlivas i det lettiska grammatiska systemet, dvs. förlettiskas.

Genom att studera språkets historia kan man konstatera att egennamn på personer från andra folk tidigare översattes till lettiska. Översättningsprincipen innebär att skönlitterära verk, folkloristiska verk, historiska händelser, personligheter och liknande från ett annat folk anpassas till det egna folkets och landets särdrag och sätt att uppfatta världen (vanligen genom översättning). Enligt denna princip används namn på enskilda historiska personer, främst monarker, till exempel den ryske tsaren Jānis Briesmīgais, liksom Bargais, Asiņainais, numera – Ivans Bargais (Ivan den förskräcklige), tsaren Pēteris Pirmais (Peter den store), Sveriges kung Kārlis Lielais (Karl den store), Englands kung på 1200-talet Jānis Bezzemis, numera – Džons Plantagenets, saukts Bezzemis (orig. John Plantagenet, the Lackland; lit. Johan utan land). Sådan översättning (ibland även tillsammans med originalet) är för närvarande populär

222

KALBOS KULTŪRA | 83

i publicistiken; så gjorde författaren M. Svirė när hon publicerade sin reseskildring från Brasilien Orkidéer under den blå vinterhimlen (2004). Hon motiverar sitt val att återge ortnamn av främmande ursprung på detta sätt: ”Jag skulle vilja ange ortnamnen på originalspråket, så att den uppmärksamma läsaren märker hur lika de första nybyggarnas och de gamla invånarnas sätt att tänka var” (s. 8). Men bredvid anger författaren även en översättning till lettiska, till exempel: Grupo Verde – Zaļā grupa (Den gröna gruppen; s. 90).

Det finns en prejudikatprincip – dess innebörd är att skriva ett egennamn på det sätt som det först skrevs på lettiska (DNZS 2003: 33), eftersom alltför frekventa ändringar av stavningen av egennamn försvårar för läsaren. Exempelvis har den engelske författaren Džons Golsverzis (orig. John Galsworthy, lit. John Galsworthy) efternamn ändrats hela åtta gånger på lettiska sedan 1910.

I skönlitteraturen återges främmande egennamn i vissa fall på ett kreativt sätt. Detta görs när författaren har skapat personnamn på originalspråket med särskilda fonetiska medel för att ge en betydelsenyans, en särskild nyans eller stämning. Detta kan gå förlorat om namnen återges enligt den fonetiska principen. Som exempel på sådan kreativitet brukar man nämna U. Bērziņš översättning av delen Gilves acumalds (Giulvios hänförelse; GA 1997) ur den isländske 1100–1200-talspoeten Snorri Sturlusons mytologiska och poetiska traktat Edda (orig. Snorri Sturluson, lett. Snorre Sturlasons): Gaitgājis, Vaigkvēpis, Zeltpiere (sammansatta ord och individuella nybildningar som inte kan översättas till andra språk), liksom översättningarna av namn på gestalter i J. K. Rowlings Harry Potter-böcker: Cūkkārpa (orig. Hogwarts), Salazars Slīdenis (orig. Salazar Slytherin, lit. Salazar Slytherin), Vaidu Vaira (orig. Moaning Myrtle, lit. Klagande Myrten) med flera (DNZS 2003: 33).

Om egennamn på originalspråket är skrivna med andra bokstäver än latinska, translittereras de, till exempel: Sergejs Rebrovs, Rūdolfs Nurijevs, Mihails Ba-rišņikovs.

Skrivningen av egennamn från andra språk på lettiska är i stort sett standardiserad och reglerad, men den fonetiska principen kritiseras allt oftare. Professor J. Endzelīns skrev om stavningen av efternamn på lettiska: ”...varje kulturnation anpassar främmande efternamn i viss mån till sin egen stavning. Våra lagstiftare borde se till att efternamn också i lettiska statliga institutioner, med början i skolorna, skrivs enligt grunderna för vår stavning” (Endzelīns 1921: 26. apr.). I Lettland under 1920- och 1930-talen utarbetades regler för stavning av efternamn (även lånade efternamn) i lettiska dokument—

D. ŠULCĖ. Kitų kalbų tikrinių vardų rašymo probleminiai atvejai latvių kalboje

223

Efter att reglerna hade utarbetats utgavs en ordbok över stavningen av efternamn (Uzvārdu pareizrakstības vārdnīca, 1927; arbetet leddes av E. Blesė, docent vid Lettlands universitet). Efter andra världskriget lades mycket arbete ned på att utarbeta serier av publikationer om stavning och uttal av främmande ord från olika språk i lettiskan – Norādījumi par citvalodu īpašvārdu pareizrakstību un pareizrunu latviešu literārajā valodā; även arbetet Par vārdu un uzvārdu lietošanu un rakstību latviešu literārajā valodā, tryckt 1999, bör nämnas.

De allra senaste anvisningarna har införlivats i de regler som Lettlands republiks ministerkabinett antagit om skrivning och användning av personnamn på lettiska samt deras identifiering – Noteikumi par personvārdu rakstību un lietošanu latviešu valodā, kā arī to identifikāciju (Noteikumi 2004: 27–38). Där betonas att personnamn är en del av det lettiska språkets grammatiska system: genus, numerus och kasus uttrycks med böjda ändelser, och ändelsen varierar beroende på sammanhanget.

På lettiska finns det två grundläggande principer för användning och stavning av personnamn: 1) personens kön anges i både lettiska personnamn och personnamn av främmande ursprung (med undantag för oböjliga personnamn) genom böjda ändelser i maskulinum eller femininum; 2) personnamn från andra språk skrivs på lettiska enligt uttalet i originalspråket och anpassas till det lettiska språkets grammatiska system.

För närvarande möter dock anpassningen av för- och efternamn till det lettiska språkets grammatiska system och tillägg av motsvarande ändelser ett allt starkare motstånd. Till exempel skickades fallet med Lettlands invånare Lidijos Kuharec till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, med hänvisning till en kränkning av rätten till skydd för privatlivet, eftersom en passande ändelse hade lagts till hennes efternamn i det lettiska passet – Kuhareca (Diena, 2001 07 27); ett liknande fall gällde efternamnet Makeičik, som i det lettiska passet hade skrivits med ändelsen – Ilona Makeičika.

Fel, inexaktheter och avvikelser från ursprungliga personnamn kan uppstå på grund av andra, det vill säga förmedlande, språk. Under lång tid var ryska det förmedlande språket, medan dagens fascination för engelskan har gett upphov till nya problem. Ibland avviker man från de accepterade grundprinciperna när man skriver egennamn från andra språk. Sådana undantag är exempelvis traditionellt etablerade stavningar: Gēteborga (Göteborg; enligt uttalet skulle det vara Jēteborja), Parīze (Paris; enligt uttalet skulle det vara Parī), liksom vissa översatta eller delvis översatta geografiska namn, till exempel: Jaungvineja (Nya Guinea), Dienvidslāvija (Jugoslavien), Lielie Ezeri (Stora sjöarna) (Būss 1980: 94–98).

224

KALBOS KULTŪRA | 83

En förändring av den fonetiska anpassningen av egennamn bör bedömas noggrant. Motsättningen mellan äldre, traditionell stavning och ett nytt förslag uppstår vanligen när man försöker återge uttalet i originalspråket mer exakt, till exempel vokalbyten i orden Íslande, före 2006 – Islande (Island), islandieši, före 2006 – islandieši (islänningar), eller att den svenska författaren Selma Lagerlöfs namn och efternamn (orig. Selma Lagerlöf, nu på lettiska Selma Lāgerlēva) har förts närmare originalspråket (tidigare på lettiska Zelma Lāgerlefa).

Lettiska språkvetare diskuterar ständigt vilka principer som är lämpligast när egennamn från andra språk skrivs. Varje princip har sina för- och nackdelar. När man läser de senaste lettiska publikationerna kan man se att egennamn och benämningar från andra språk huvudsakligen skrivs enligt den redan etablerade fonetiska principen. Läsarna kan därmed snabbt ta till sig informationen i en begriplig form, utan att det hindrar dem från att tydligt förstå innehållet. När ett främmande personnamn förekommer för första gången i en text anges originalformen ofta inom parentes med ett annat typsnitt, medan endast den lettiska formen används därefter, till exempel: ”Feliksa Valotona (Felix Vallotton) glezna, kas tapusi 1907. gadā“ (Felix Vallottons (Felix Vallotton) målning, som skapades år 1907) (50 PPP 2001: 170). Det är utan tvekan läsaren som har störst nytta av en sådan stavning: läsaren kan enkelt förstå texten och samtidigt utöka sina kunskaper i främmande språk. Detta skrivsätt (lettisk form + originalform) kräver visserligen mycket arbete och innebär en belastning för författaren, eftersom det krävs kunskaper i det berörda främmande språket och tid för att återge båda formerna korrekt och noggrant. I takt med att kontakterna mellan länder och språk ökar ägnas allt större uppmärksamhet åt att skriva egennamn på originalspråket.

Försöken att i praktiken tillämpa principen om originalstavning har också ofta visat sig vara lika problematiska och bristfälliga som den kritiserade fonetiska stavningsprincipen. Att ändra praxis för användning av egennamn från andra språk kan skapa förvirring, eftersom tusentals egennamn redan har etablerats och stabiliserats i språket – från Caesar (lett. Cēzars, orig. Caesar) och Shakespeare (lett. Šekspīrs, orig. Shakespeare) till George Bush (lett. Džordžs Bušs, orig. George Bush) och Mr Bean (lett. misters Bīns, orig. Mr. Bean). Att ändra hur de skrivs på lettiska skulle skapa både praktiska problem och känslomässigt missnöje. Om man å andra sidan tillåter att åtminstone vissa välbekanta egennamn skrivs enligt traditionen, blir det ofta omöjligt att avgöra om en viss stavning återger uttalet i originalspråket eller originalstavningen (Bušs 2008: 96).

D. ŠULCE. Kitų kalbų tikrinių vardų rašymo probleminiai atvejai latvių kalboje 225

Ofta uppstår problem när man skriver egennamn där originalspråket använder diakritiska tecken. I praktiken utelämnas de ofta, även om användningen av sådana tecken?

Bušs O. 2008: Īpašvārdi kā problēma valodas politikā. – Etniskums Eiropā: sociālpolitiskie un kultūras procesi, Rēzekne: Rēzeknes Augstskola, 92–96.

DNZS 2003: Dāņu, norvēģu, zviedru un somu īpašvārdu atveide latviešu valodā, Rīga: Norden AB, 13–35.

Endzelīns J. 1921: Par uzvārdu rakstību latviešu valodā. – Latvijas Sargs, 26. apr.

Norādījumi 1960–1982: Norādījumi par citvalodu īpašvārdu pareizrakstību un pareizrunu latviešu literārajā valodā, I–XV, Rīga: Zinātne.

Noteikumi 2004: Noteikumi par personvārdu rakstību un lietošanu latviešu valodā, kā arī to identifikāciju. – Latvijas Vēstnesis, 6. burtnīca, 5. marts, 27–38.

Ozols A., Kuškis J. 1967: Par latīniskās grafikas citvalodu nosaukumu un teicienu rakstīšanu. – Latviešu valodas kultūras jautājumi, 3. laidiens, Rīga: Liesma, 5–12.

Par vārdu 1999: Par vārdu un uzvārdu lietošanu un rakstību latviešu literārajā valodā, Rīga: LR Valsts valodas centrs.

Skujiņa V. 1999: Latviešu valoda lietišķajos rakstos, Rīga: Zvaigzne ABC.

Staburova J. 2005: Ķīniešu valodas īpašvārdu atveide latviešu valodā. – Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds, 87–100.

Strautiņa V., Šulce Dz. 2009: Latviešu valodas pareizruna un pareizrakstība, Rīga: RaKa.

Šulce Dz. 2009: Oriģinālrakstījumi latviešu valodā. – Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds, 91–99.

Inkommen 2010 10 28

PROBLEMATISKA FALL VID ÅTERGIVNING AV LÅNADE EGennAMN PÅ LETTISKA

Sammanfattning

Problem med stavning och uttal av egennamn visar sig i alla språk, även lettiska, ett språk som är besläktat med litauiska. Svårigheter uppstår både när ord av lettiskt ursprung används i ett annat språk och när lånade egennamn återges på lettiska.

Vetenskapligt grundade principer för återgivning av lånade egennamn på lettiska fastställdes under andra hälften av 19^th-talet. Dessa principer är tillräckligt universella och har behållit sin aktualitet ända till i dag. Lånade egennamn följer fortfarande uttalsreglerna i originalets

D. ŠULCE. Kitų kalbų tikrinių vardų rašymo probleminiai atvejai latvių kalboje

227

språk, endast bokstäver ur det lettiska alfabetet används i stavningen, och de återgivna egennamnen införlivas i det lettiska grammatiska systemet.

Språkhistorien visar att tidiga lånade personnamn lokaliserades och översattes till lettiska. Det innebar att litterära verk och folkloristiska verk, historiska händelser, personligheter etc. anpassades till den aktuella nationens egenart, landets särdrag och dess specifika sätt att uppfatta världen.

När egennamn i originalspråket inte skrivs med latinska bokstäver translittereras de till lettiska. Stavningen av lånade egennamn på lettiska är i stort sett fastställd och följer reglerna; avvikelser från uttalsprincipen blir dock allt vanligare, särskilt när det gäller personnamn av utländskt ursprung.

Fel, inexaktheter och avvikelser från egennamnens originalform kan orsakas av påverkan från andra språk. Under ganska lång tid användes ryska som förmedlande språk; i dag uppstår nya problem genom den starka fascinationen för engelska former.

Lettifiering av lånade egennamn efter uttalet, med originalformen inom parentes, nämns som den mest optimala principen för återgivning av lånade egennamn. I sådana fall blir detta säkerligen till störst nytta för läsaren, för vilken texten kan bli lättare att ta till sig. I takt med att kontakterna mellan länder och språk utvecklas ägnas i praktiken allt större uppmärksamhet åt egennamnens originalstavning.

DZINTRA ŠULCE

Liepājas universitet

Kūrmājas prosp. 13, LV-3401 Liepāja

[email protected]

228

KALBOS KULTŪRA | 83