GINTAUTAS AKELAITIS

Mykolo Romerio universitet

PARENTETISKA UTTRYCK OCH DERAS BESKRIVNING I JONO JABLONSKIOS GRAMMATIKARBETEN

INLEDNING

Parentetiska uttryck är en perifer företeelse inom den litauiska meningssyntaxen och beskrivningen av denna syntax. Men utan att behandla dem skulle beskrivningen av meningssyntaxen inte bara vara ofullständig, utan även oavslutad. Det spelar heller ingen roll hur de benämns och bedöms: antingen traditionellt som inskjutna uttryck, eller med termer och begrepp som lämpar sig för tyska och engelska, där de formella relationerna mellan satsdelarna uttrycks på ett annat sätt än i litauiskan: Satzadverbiale, Sentence adverbs – meningsadverb (se Holvoet, Pajėdienė 2005: 107 m.fl.), eller med den term som ärvts från den klassiska retoriken, parentete (se Koženiauskienė 2001: 176 m.fl.; Rulíková 1973). Nu står det klart att parentetiska uttryck, eftersom de inte tillhör meningens kärna, räknas till meningen som yttrandes nivå och skjuts in på olika nivåer i meningen och till och med i texten – de är både ett medel för att forma modalitet och element som uttrycker meningens diskurskaraktär, och i texten också ett medel för meningskohesion, det vill säga grammatisk sammanhållning.

För att förstå hur beskrivningen av parentetiska uttryck i Jono Jablonskios grammatikarbeten såg ut och vilken betydelse den hade, behövs åtminstone en kort översikt över den litauiska syntaxforskningens historia – vad som hade sagts om parentetiska uttryck före J. Jablonskis.

1. I litauiska grammatiker före J. Jablonskis fanns ingen beskrivning av parentetiska uttryck. I grammatiker skrivna på andra språk – inte ens i dem av August Schleicher och Friedrich Kurschat – fanns mycket lite om själva meningsbeskrivningen; syntaxen behandlades enligt den så kallade principen om syntaxen hos ordklasserna (jfr Būda 1987: 13 m.fl.). Men de första exemplen som numera betraktas som parentetiska uttryck hade redan dykt upp. August Schleicher skrev till exempel, när han behandlade prepositionen anot, som endast används i parentetiska konstruktioner: ”betydelsen av anot är oklar för mig; det”

G. AKELAITIS. Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose

57

(dvs. anot. – G. A.) används i sådana uttryck: anot tevo, anot jo žodzo” (Schleicher 1856: 280).

2. I grammatikbeskrivningar som utgivits på litauiska – av Antanas Baranauskas (1896), Petras Gražbylys (Povilas Januševičius) (1905) och Adomas Stuobrys (1906) – beskrivs visserligen inte parentetiska uttryck, men i avsnitten om interpunktion förekommer de första termerna för det som numera kallas parentetiska uttryck. Närmare bestämt: žodžiai įmestinai, sakynei įmestinai (A. Baranauskas); žodžiai įmesti, sakyniai įbrukti (Gražbylys-Januševičius); įtalpiniai žodžiai ir sakyniai (Adomas Stuobrys). Dessa termer, med sina expressiva bestämmande led, blev varken långlivade eller etablerade.

Såväl företrädet när det gäller att etablera termer som beskrivningen av parentetiska uttryck som syntaktiska enheter i meningen tillkommer alltså Jonas Jablonskis.

PARENTERES FRAMSTÄLLNING I JONAS JABLONSKIS GRAMMATIKARBETEN

Av Jonas Jablonskis grammatikarbeten (dvs. läroböcker) är parentetiska inskott, som väntat, mest utförligt beskrivna i 1911 års Lietuvių kalbos sintaksėje. I 1901 års Lietuviškos kalbos gramatikoje, vars tillkomst- och utgivningshistoria är allmänt känd inom litauisk språkvetenskap, finns inga upplysningar om parentetiska inskott: de kom inte med som beskrivningsobjekt i avsnittet ”Några syntaktiska regler” (se Jablonskis 1957: 158–177), eftersom man där inte strävade efter att ge en systematisk, om än kortfattad, beskrivning av litauisk syntax, utan ville ta upp ”endast de viktigaste grammatiska frågorna”, och dessutom med utgångspunkt i principerna för tidigare grammatikor, inte i en grammatik enligt Jablonskis principer. Det finns ett avsnitt ”Några ord om grammatikens ortografi”, men interpunktion nämns inte ens – alltså kunde parentetiska inskott inte heller komma in i 1901 års grammatik den vägen. (Till och med i Lietuvių kalbos sintaksėje (s. 102) hävdade J. Jablonskis: ”Skiljetecken och läran om dem hör, strängt taget, mer till ortografin än till syntaxen” – med detta underströk han att ortografi och interpunktion utgör en enhet av kunskap om hur språket uttrycks i skrift.)

Det som J. Jablonskis skrev om parentetiska inskott i avsnitten ”De första syntaktiska frågorna” och i beskrivningarna av interpunktionsfrågor i 1922 års (och 1919 års) Lietuvių kalbos gramatikoje och 1925 års Lietuvių kalbos vadovėlyje jämfördes i undersökningen med motsvarande material i 1911 års Lietuvių kalbos sintaksės. Slutsatsen blev att Jablonskis i såväl grammatiken som läroboken presenterade de viktigaste aspekterna av parentetiska inskott, enligt sin uppfattning, med material hämtat från

58

KALBOS KULTŪRA | 83

Lietuvių kalbos sintaksės. Bara en liten detalj: i sina grammatikarbeten från 1922 och 1925 använde han inte längre prefixet in- i de sammansatta termerna interptinis, interptiniai – i stället använde han prefixet į- (se Jablonskis 1957: 412–413). Föremålet för den fortsatta analysen är alltså det som J. Jablonskis skrev om parentetiska inskott i 1911 års Lietuvių kalbos sintaksėje.

TERMER, KLASSIFICERING OCH PARENTERES PLATS I SYNTAXBESKRIVNINGEN

J. Jablonskis använde inte den enkla termen įterpiniai – som redan nämnts använde han sammansatta termer med det bestämmande ledet įterptinis. Den term han särskilt lyfte fram var įterptiniai sakiniai. Av förklaringen att ”det inte bara finns parentetiska meningar, utan också parentetiska och fristående yttranden och ord” (Lietuvių kalbos sintaksė, s. 76; nedan förkortad S 1911) kan man tydligt sluta sig till termerna įterptiniai žodžiai ir įterptiniai pasakymai. Dessa termer har klassificerande betydelse. Klassificeringen av parentetiska uttryck är i själva verket binär: 1) parentetiska meningar, 2) parentetiska yttranden och ord. Att J. Jablonskis behandlade de två slags parentetiska inskott i den andra gruppen som en enhet visar att han insåg att parentetiska yttranden, som enligt dagens tolkning betraktas som grammatikaliserade, står nära parentetiska ord.

Det särpräglade ligger i hur J. Jablonskis infogade parentetiska inskott i syntaktisk beskrivning. Han gav dem en mycket viktig, om än formell, status: vid sidan av meningars underordning, samordning och sammanfogning (i dag: meningar med samordnade satsdelar) placerade han meningars parentetiska infogning. En mening med ett parentetiskt inskott är alltså, enligt språkvetarens uppfattning, en sammansatt mening. Detta sade han uttryckligen: ”I en sammansatt mening skiljer vi mellan: 1) underordning av meningar, 2) samordning av meningar, 3) sammanfogning av meningar och 4) parentetisk infogning av meningar.” (S 1911: 87).

Å andra sidan behandlas parentetiska inskott inte i själva syntaxbeskrivningen i avsnittet ”Meningsbildning”, dvs. beskrivningen av meningarnas grammatiska typer, utan utförligt i avsnittet ”Andra särdrag hos meningar och deras variationer”. De tas upp först; därefter följer direkt tal, dess varianter minnesmeningar och berättande tal, eller indirekt tal, den så kallade deltagarnas tal. Man kan alltså försiktigt hävda att J. Jablonskis uppfattade parentetiska inskott både som en angelägenhet för den enkla meningen eller för meningen som språklig enhet i allmänhet och som en sidofråga.

G. AKELAITIS. Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose

59

BEGREPPET INSÄTTNINGAR

Av beskrivningen (det är knappast möjligt att kalla den en definition) framgår att J. Jablonskis förståelse av insättningar var mycket vid och något motsägelsefull. Beskrivningen beror i hög grad på att han med termen först och främst betonade att insättningarna utgjordes av meningar och, som nämnts, betraktade meningar med insättningar som sammansatta. ”En självständig mening som, när den skjuts in i en annan, inte har någon grammatisk förbindelse med den (dvs. något grammatiskt samband. – G. A.) och tillför hela yttrandet någon sorts tankeförklaring, precisering eller begränsning, kallas en inskjuten mening” – så här beskrev (nåja, definierade) J. Jablonskis insättningar. Han tillade visserligen genast att ”även yttranden och enstaka ord skjuts in” (S 1911: 76). Han förklarade inte denna inkonsekvens mellan påståendena. Som han själv sade byggde han på dåtidens ”vanliga syntaxläroböcker”. Ryska språkvetare som Dimitrij Ovsianiko-Kulikovskis och senare Aleksandras Peškovskis framhöll till exempel att inskjutna ord och uttryck antingen utgjorde element i en ofullbordad mening eller i en förkortad mening. Försiktigt uttryckt framstår alltså J. Jablonskis grundläggande beskrivning av insättningar som något motsägelsefull.

J. Jablonskis angav att insättningarna, med dagens terminologi, är ett rent sidospår – de uttrycker inte innehållsdelar som sägs i meningen. Om detta skriver språkvetaren: ”En inskjuten mening kan ibland lätt utelämnas helt, och utelämnandet förändrar inte på något sätt meningen av den syntaktiska helheten. Yttrandet ’Du, säger han, var i staden i går’ betyder lika mycket som meningen ’Du var i staden i går.’” (S 1911: 78). I ett sådant exempel, beledsagat av det förklarande ordet ”ibland”, duplicerar insättningen sako, för att använda J. Jablonskis term, deltagarnas tal. Men han åtog sig inte att förklara hur insättningarna modifierar meningens innehåll och betydelse.

Sett ur dagens beskrivningar av litauisk syntax lade J. Jablonskis fram en särpräglad, vid förståelse av insättningar. Att förståelsen av insättningar och deras omfattning som konkreta syntaktiska element i meningen var så vid berodde på att den formella grammatikriktningen hade fått genomslag när J. Jablonskis skrev sina grammatiska arbeten (han förblev visserligen trogen den logiska grammatikriktningen). Av denna anledning ägnade grammatikerna liten uppmärksamhet åt språkliga fenomens semantik. Denna tendens är tydlig även i J. Jablonskis grammatiska arbeten. Därför angav han också insättningarnas semantik, eller betydelser, mycket allmänt och ungefärligt, vilket framgick av den återgivna beskrivningen: ”tillför hela yttrandet någon sorts tankeförklaring, precisering eller begränsning”. Dessutom återspeglar denna beskriv-

60

KALBOS KULTŪRA | 83

ning inte betydelserna hos de mest typiska litauiska insättningar som J. Jablonskis först anförde – sako, girdi, vadinas, rodos, regis, žiūrėk, matyti, anot (ko nors) och så vidare. Jfr de anförda exemplen (S 1911: 76–78) med dessa typiska litauiska insättningar: ”Gå nu hem”, säger han, ”senare”, hör man, ”ska vi hitta vem som är skyldig här”. Du var tydligen inte ens ute den dagen. En höna, en gris eller något annat kreatur kom fram – sparven brydde sig inte det minsta, den pickade på som vanligt bredvid dem och, se där, ställde sig till och med på ryggen. Du kommer tydligen inte att vinna något på det. Då hade det, ser du, inte funnits många människor heller. Man borde ha ”känt efter”, som mor sade, så hade han inte fortsatt att tränga sig på. Man borde, kort sagt, göra slut på honom och så vidare. Till skillnad från senare arbeten om litauisk syntax försökte J. Jablonskis inte alls klassificera insättningarna eller behandla dem på något sätt efter betydelse.

Bland insättningarnas grammatiska kännetecken är det också viktigt att J. Jablonskis angav att de fritt kan stå på tre olika positioner: ”Inskjutna meningar kan ofta stå både i slutet och i början av andra meningar, inte bara i mitten.” (S 1911: 78). Interposition är alltså insättningarnas mest typiska placering. Men han förklarade inte vad som bestämmer insättningarnas position eller vad den beror på – precis som många senare syntaxforskare, däribland även nutida.

SÄRPRÄGLADE INSÄTTNINGAR

Den mycket allmänt hållna beskrivningen av insättningarnas betydelser, i kombination med att man ännu inte hade urskilt förstelningen hos ord, uttryck och till och med meningar som fungerar som insättningar, gjorde att J. Jablonskis kunde föra till insättningarna sådana konstruktioner som inte passade in i andra grupper av syntaktiska fenomen och som bara hade samband med insättningarna i den mån de i skriven text avgränsas med skiljetecken och i talat språk – uppenbarligen – med mer eller mindre tydliga pauser. Bland insättningarna kom därför konstruktioner med be: Det fanns sju män, förutom Petras. Förutom dessa skäl fanns det många andra, ännu större. I Litauen bor det, förutom litauer, även polacker, ryssar (vitryssar och storryssar), judar, tyskar och rätt många letter... (S 1911: 78). För övrigt förs sådana konstruktioner fortfarande till insättningarna i dagens syntaxbeskrivningar, särskilt i beskrivningar av interpunktion, främst på grund av deras likhet med den egentliga insättningen be to. Å andra sidan tvekade även J. Jablonskis själv beträffande den nämnda typen av konstruktioner med be: i kapitlet ”Skiljetecken” kallar han i meningen Engelsmännen har nästan inga andra högtider än söndagar konstruktionen be sekmadienių för ett appositionellt led (se S 1911: 97).

G. AKELAITIS. Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose

61

Med parentetiska inskott avsåg J. Jablonskis författarens ord som infogats i en replik: ”Du, mor, stanna hos den sjuke”, sade fadern, ”så åker jag och hämtar läkaren”. ”Gud bevare oss, det behövs inte! – utropade Juozapas: – jag kastar ner det i gropen, och så är det bra” (S 1911: 76). Till parentetiska inskott räknade han också de författarord som inte är infogade i direkt tal utan står efter det, det vill säga i slutet av hela meningen: ”Först måste man tvätta”, tillade den gamle (S 1911: 76). I arbeten om vetenskaplig litauisk syntax har J. Jablonskis beslut att betrakta författarord som parentetiska inskott inte bara lämnats outrett; det har inte ens nämnts.

J. Jablonskis räknade, med dagens terminologi, även helt fria, icke-stelnade, till och med icke-standardiserade yttranden, oftast meningsformade, som infogades i en mening, till parentetiska inskott. Men han tog inte med ett enda av dem bland de 80 exemplen i beskrivningen av parentetiska inskott, utan placerade dem i avsnittet ”Skiljetecken” som konstruktioner avskilda med tankstreck och särskilt med parenteser, och kallade dem uttryckligen parentetiska inskott. Här är exemplen: En gång – flickan var redan tolv år – började herrskapet prata. Om källan är liten och det inte finns mycket vatten i den, – så händer det mycket ofta, – då dricker vissa människor. Snart kommer den tid då inte en enda tysk emigrant (över hundratusen av dem lämnar varje år Tyskland för Amerika), som tänker försörja sig på jordbruk i Amerika, kommer att resa dit från Europa utan en bur med några eller ett dussin sparvar. (S 1911: 100, 101). Exemplens placering visar att lingvisten inte betraktade fria, infogade konstruktioner som egentliga parentetiska inskott; de förekommer sällan i levande talspråk och i dess stilistiska texter.

Exemplen värderas högt av alla som har studerat J. Jablonskis arbeten och säger i dag mycket om det språkfenomen som står i fokus, det vill säga om sådant som inte skrevs in i lärobokstexten. J. Jablonskis hämtade meningar med parentetiska inskott inte bara ur det mänskliga tal som han ansåg särskilt värdefullt, utan också ur facklitteratur, även om han betonade att detta måste göras försiktigt; därmed visade han indirekt också parentetiska inskott som kännetecknar fackspråket, jfr till exempel: Samhällsmedlemmarnas liv, som ni kunde lägga märke till, var fullständigt begripligt för oss. Deras översättningar rättade och jämförde jag, som jag sade. Jfr också enskilda parentetiska inskott: egentligen, det viktigaste, till exempel, enligt historikernas (historikernas) uppfattning (se S 1911: 77–79). Han försökte ställa olika parentetiskt använda former av samma ord och uttryck med ordet bredvid varandra, till exempel: säger, säger Jurgis; berättar, berättar gamla människor och så vidare.

Av J. Jablonskis exempel kan vi dra vissa slutsatser om hur parentetiska inskott förändrats, även om nästan ett helt århundrade av språkutveckling inte visar särskilt mycket. Här är

62

KALBOS KULTŪRA | 83

nu har vi bara kanske, troligen, medan det på J. Jablonskis tid till och med fanns varianter som användes parentetiskt: 1) kan vara, måste vara; 2) kan va, måste va; 3) kanhända, måhända och 4) kanhända, måhända – de sistnämnda uppfattades mot bakgrund av de tre föregående varianterna som två ord. Jfr till exempel: Dessutom kan (måste) det komma gäster. J. Jablonskis dokumenterade en prepositionsform som numera bara är känd från Litauiska språkets ordbok: anote: Vad ska den där ”lösaktige”, enligt din far, göra med mig! (S 1911: 77).

Under lång tid fördes J. Jablonskis definition av parentetiska inskott och exempel ur hans omfattande material (80 meningar med parentetiska inskott) över, i oförändrat skick eller med endast smärre ändringar, till de många läroböcker i litauisk syntax som skrevs för dåtidens skolor.

*

Två olika vetenskapliga uppfattningar om parentetiska inskott i modern litauiska bygger tydligt också på J. Jablonskis beskrivning. Den ena är den snäva uppfattningen, som redovisas i akademiska beskrivningar av litauisk syntax (LKG III 1976: 701–713; DLKG 1997: 641–644): här betraktas stelnade, standardiserade ord och uttryck med ett avgränsat antal betydelser som parentetiska inskott; fria inskjutna konstruktioner, vilka är ”ett icke-systematiskt fenomen på talets plan” (DLKG 1997: 645), kallas inskott (även författarens undersökningar av parentetiska inskott i denna artikel bygger på en sådan uppfattning). J. Jablonskis lutade uppenbarligen åt den snäva uppfattningen om parentetiska inskott, men eftersom han var uppmärksam på syntaktiskt material tog han också med exempel på sådana inskott som i större eller mindre grad gjorde det möjligt att utveckla den breda uppfattningen. Dess viktigaste särskiljande drag är inte så mycket att inskott inte skiljs ut från parentetiska inskott, utan att även parentetiska inskott som står i grammatisk relation till satsens ord räknas in (se Balkevičius 1963: 267–281; Labutis 2002: 343–353).

SLUTSATSER

1. Jonas Jablonskis behandlade parentetiska inskott flera gånger i sina grammatiska arbeten (1911, 1919 och 1922, 1925), mest utförligt i ett särskilt avsnitt i 1911 års Litauisk syntax; viss ytterligare information om parentetiska inskott finns i avsnittet ”Skiljetecken” i denna publikation. När lingvisten tog in förkortade versioner av beskrivningen av parentetiska inskott i senare grammatiska arbeten ändrade han inte alls vare sig sin uppfattning om dem eller det illustrativa materialet.

G. AKELAITIS. Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose

63

2. J. Jablonskis likställde parentetiska uttryck med predikativa led i en sammansatt mening (den nuvarande termen); meningar med parentetiska uttryck betraktade han som sammansatta, även om han själv behandlade parentetiska uttryck som meningarnas särdrag, deras mångfald. Han beskrev också själva de parentetiska uttrycken som meningar (dvs. predikativa led i sammansatta meningar).

3. Förutom meningar angav J. Jablonskis även andra former av parentetiska uttryck: yttranden och fristående ord. När han beskrev parentetiska uttryck lyfte han fram följande särskiljande grammatiska egenskaper: avsaknad av grammatisk förbindelse (dvs. grammatiskt samband) med meningens övriga ord, en fri position i meningen som kan vara en av tre, samt möjligheten att utelämna de parentetiska uttrycken ur meningen (deras sidoordnade karaktär). Den mycket ringa uppmärksamheten på parentetiska uttrycks betydelser bidrog till att, vid sidan av de dominerande typiska grupperna av parentetiska uttryck i litauiskan, ta med sådana meningsled som, liksom parentetiska uttryck, kännetecknas av intonatorisk och interpunktionell avskiljning (något som J. Jablonskis inte uttryckligen nämnde).

4. Genom mängden exempel och sättet att presentera dem fångade J. Jablonskis kärnan i litauiskans inventarium av parentetiska uttryck, vilket även den nuvarande snäva definitionen av parentetiska uttryck bygger på. Genom att hänföra olika konstruktioner med någon form av inskjutningsmarkör till parentetiska uttryck lade lingvisten grunden för utvecklingen av en vid definition av parentetiska uttryck.

LITERATŪRA

Balkevičius J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Būda V. 1987: Lietuvių kalbos prijungiamieji sakiniai: tyrimo istorija, Vilnius: Moks las.

DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. V. Ambrazas. 3-iasis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Holvoet A., Pajėdienė J. 2005: Aplinkybės ir jų tipai. – Lietuvių kalbos gramatikos darbai 3. Gramatinių funkcijų tyrimai. Red. R. Mikulskas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Jablonskis J. 1957: Rinktiniai raštai. Sud. J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Koženiauskienė R. 2001: Retorika: iškalbos stilistika. 2-asis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Labutis V. 2002: Lietuvių kalbos sintaksė. 3-iasis patais. leid., Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

LKG III 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas.

64

KALBOS KULTŪRA | 83

S 1911: Rygiškių Jono Lietuvių kalbos sintaksė 1, Seinai: Laukaičio, Dvaranausko, Narjausko ir B-vės spaustuvė.

Rulíková B. 1973: Parenteze v současné češtinč, Praha: Academia.

Schleicher A. 1856: Handbuch der litauischen Sprache von August Schleicher. Bd. 1. Grammatik, Prag: Clave.

Gauta 2010 11 03

INSERTS AND THEIR TREATMENT IN JONAS JABLONSKIS’ GRAMMARS

S u m m a r y

The creator of Standard Lithuanian, Jonas Jablonskis, was also a grammarian who wrote several grammar books that became widely used and that had a major impact on the work of future textbook authors and linguists. The article analyzes one grammatical (syntactical) topic, namely, the treatment of inserts by J. Jablonskis.

The study of J. Jablonskis articles revealed several issues. There had been no descriptions of inserts in pre-Jablonskis grammars though some sources had proposed various Lithuanian terms for the insert. These terms, however, were not broadly accepted. Thus the authorship of the term įterpinys should be ascribed to J. Jablonskis who was also the first to define the term and explain the principles of its establishment. His definition includes such features of the insert that do occur in more recent explanations, namely, the absence of grammatical relation to the other words of the sentence, a free placement in the sentence, secondary importance to the basic meaning of the sentence. J. Jablonskis paid little attention to the semantics of inserts and he treated as inserts such constructions that only had a formal intonational and punctuational feature. Some of these aspects gave rise to the tradition of narrow and broad treatment of inserts in the Lithuanian syntax.

An interesting yet linguistically unfruitful was J. Jablonskis’ understanding of the insert: he treated inserts as sentences, and a sentence with an insert, in his view, was a complex sentence.

GINTAUTAS AKELAITIS

Mykolo Romerio universitetas

Ateities g. 20, LT–08303 Vilnius

[email protected]

G. AKELAITIS. Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose

65