VITAS LABUTIS

Vilnius universitet

JONAS JABLONSKIS OCH FÖRBUDET MOT LITAUISK PRESS

Under 1800-talets andra hälft led det litauiska språket och den litauiska identiteten mellan hammaren och städet – mellan den skoningslösa russifieringen och den långsamma, men sedan länge påbörjade poloniseringen – förpolskningen och förpolskandet. Russifieringen slog särskilt hårt när förbudet mot litauisk press med latinska bokstäver infördes (1864–1865). Den mogna litauiska intelligentian upplevde detta allra starkast, men större delen av det litauiska folket gjorde på ett eller annat sätt motstånd mot förtrycket.

Även Jonas Jablonskis träffades av slagen från det tsaristiska förtryckets hammare, eftersom han också var samhällsengagerad. Detta noterade även Antanas Smetona i sina memoarer: ”Många säger att J. Jablonskis bara var språkvetare, att han inte brydde sig om vare sig politik eller samhällsliv. Det är inte sant. Han brydde sig om allt som berörde litauernas öde, framför allt naturligtvis deras språk och skrifter.” (Smetona 1930: 43).

J. Jablonskis samhällsengagemang beskrevs ännu utförligare av utgivaren av hans skrifter, Juozas Balčikonis. I den korta biografin över J. Jablonskis skrev han: ”Begåvad med ett stort och klart intellekt kunde han ha trängt långt bortom den litauiska språkvetenskapens gränser och utmärkt sig inom lingvistikens allmänna vetenskap, om inte en annan egenskap hos honom hade stått i vägen – hans oövervinneliga önskan att tjäna sitt land, önskan att de vetenskapliga resultaten han uppnådde skulle komma den breda allmänheten till del. [...] Hela det litauiska livet låg honom lika varmt om hjärtat: han gladde sig åt sina landsmäns framgångar, kände deras olyckor djupt och bidrog själv med sitt arbete och sin börs överallt där han kunde. [...] Var och när än fosterlandet kallade sina barn hörde han dess röst först och skyndade först av alla att tjäna det.” (Balčikonis 1932: XI).

J. Jablonskis bestämde sig slutgiltigt för att ägna sitt liv åt att arbeta för den litauiska identiteten och framför allt ägna sig åt det litauiska språket när han 1881, efter att ha avslutat Ma-

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

19

rijampolės gymnasium¹, började studera vid Moskvas universitet². Detta beslut uppmuntrades av flera omständigheter: 1) den aktiva verksamheten i en redan tidigare verksam litauisk studentförening i Moskva, vars medlemmar skilde sig från polackerna; 2) föreläsningar av lärare som framhöll den litauiska språkvetenskapens betydelse för studiet av andra språk – F. Korš (grekiska, senare även latin), F. Fortunatov (jämförande språkvetenskap³, särskilt hans kurs i litauiska; jfr Piročkinas 1977: 32), V. Mileris (Österns historia); 3) den illegala tidskriften Aušra⁴, som hade utkommit i Preussen 1883 och som man redan väntade på här, nådde Moskva. Man bör också komma ihåg J. Jablonskis bondesläkt från den del av Užnemunė nära Preussen som påverkats minst av poloniseringen, och de gnistor av litauiskhet som stannade kvar hos honom redan under gymnasieåren efter möten med Petras Kriaučiūnas och Jonas Basanavičius.

Förbudet mot litauisk press⁵, som inleddes 1864, motiverades med en önskan att avlägsna litauerna från polackerna, men de tsaristiska ämbetsmännen ville framför allt assimilera det litauiska folket och återupprätta en påstått en gång sammanhållen rysk stat där man talade och skrev på ryska⁶. Hela programmet för att russifiera litauerna bestod av

¹ J. Jablonskis avslutade Marijampolės gymnasium med guldmedalj, hade skaffat sig goda grunder i de klassiska språken och hade inte tappat den litauiska språkkursen ur sikte, trots att den undervisades ganska bristfälligt; kursen gav honom möjlighet att få ett stipendium vid Moskvas universitet.

² Under 1800-talets andra hälft studerade en ansenlig grupp blivande framstående litauiska samhälls- och vetenskapsaktörer vid Moskvas universitet – J. Basanavičius, A. Botyrius, K. Grinius, J. Jablonskis, P. Mašiotas, S. Matulaitis, V. Pietaris m.fl.

³ F. Fortunatovs och V. Mileris välvilja mot J. Jablonskis stärktes troligen också av att de tio år tidigare hade besökt och beskrivit Liudvinavas dialekt, som låg mycket nära Jablonskis egen dialekt (se MUI, 1872, nr 1–4). Det verkar som om F. Fortunatov uppmuntrade J. Jablonskis att intressera sig för folklore och det levande språket. Jablonskis bröt inte kontakten med Fortunatov efter universitetsexamen, utan behöll den i mer än 20 år. J. Jablonskis började genast skicka korrespondenser till Aušra från Moskva och om livet bland människorna i sin hembygd (se Palionis 1957).

⁴ Den omfattande litteraturen om pressförbudet försöker inte ens behandlas här – det räcker att nämna några författare: Ruseckas 1929; Merkys 1978, 1994; Vėbra 1992; Tyla 2004; Staliūnas (red.) 2004 m.fl.

⁵ Pressförbudet var också en av de repressiva åtgärder som de ryska myndigheterna vidtog mot det litauiska folket efter upproret 1863. Undertryckandet leddes av greve M. Muravjov, som redan hade gjort sig ökänd genom kampen mot deltagarna i upproret 1830–1831; han hade besökt tsaren för att föreslå att Vilnius universitet skulle stängas och att allt i skolorna i de västra guvernementen skulle undervisas på ryska (Ivinskij, Masionienė m.fl. (red.) 1998: 212). När M. Muravjov blev generalguvernör i Vilnius och utfärdade de första orderna om att förbjuda litauisk press med litauiska bokstäver, låg det område som J. Jablonskis kom från – Augustavo (Suwałkis) guvernement, som ingick i det så kallade Kungariket Polen – inte direkt under hans myndighet. M. Muravjov utverkade dock att hans förordningar om pressförbudet även skulle gälla där. För övrigt nämner J. Jablonskis inte andra upphovsmän till och verkställare av pressförbudet, utan endast ”den avlidne greve Muravjov”. De var emellertid många: K. Kaufmanas, I. Kornilovas, V. Kulinas, S. Mikuckis, N. Milutinas m.fl. (se Merkys 1978).

6

20

KALBOS KULTŪRA | 83

Begränsning av det litauiska språket i det offentliga livet, förbud mot undervisning på litauiska i skolorna, förbud mot litauisk press med latinska och gotiska bokstäver och införande av ryska tecken i stället, förföljelse av den katolska kyrkan och gynnande av den ortodoxa tron, förbud för litauiska katoliker att arbeta som lärare och tjänstemän inom förvaltningen, medan ryska inflyttare anställdes i deras ställe (jfr Tyla 2004: 8). De viktigaste måltavlorna för förbudet mot litauisk press med latinsk skrift var ABC-böcker och skolböcker, bönböcker, kalendrar, annan litteratur riktad till allmänheten samt periodiska skrifter. Senare började undantag i begränsad omfattning tillämpas endast för vetenskapliga arbeten.

Redan under studietiden engagerade sig J. Jablonskis i kampen mot de ideologiska grundvalarna för pressförbudet. Han deltog aktivt i den förbjudna pressen, gömde och spred den, hjälpte boksmugglare och skrev emellanåt i liberala ryska tidningar och tidskrifter, även om bredare frågor som rörde litauiskheten. Kampen genomsyrade hans trettio år av pedagogisk och vetenskaplig verksamhet. Å andra sidan präglade tsarregimens förordningar och tjänstemännens repressalier ständigt J. Jablonskis eget liv.

J. Jablonskis tappade aldrig heller poloniseringens inverkan på det litauiska språket och den litauiska identiteten ur sikte. Som student på tredje året skickade han 1884 in fem långa artiklar till den legala ryska pressen; deras inriktning framgår också av titlarna: ”Litauen och dess alfabet”, ”Något om Litauen”, ”De litauiska prästernas kraft”, ”En litauers röst (Mer om alfabetet)”, ”Med anledning av P. Muraškas artikel ’De preussiska litauernas fullständiga avskiljande från polackerna’⁷. Här behandlas främst två teman: de misslyckade försöken att använda kyrilliska bokstäver i litauiska skrifter och poloniseringens fortsatta spridning, till vilken också en betydande del av de katolska prästerna bidrog.

I den första artikeln polemiserar J. Jablonskis med en viss herr P. B., som försöker hävda att kyrilliska bokstäver sedan gammalt har använts i litauiska skrifter och passar dem alldeles utmärkt. J. Jablonskis avvisar alla herr P. B:s påstådda argument, påminner om att litauer avskyr böcker tryckta med ryska bokstäver och till och med bränner dem, och formulerar träffande de främsta skälen till att dessa böcker inte passar litauerna: 1) det latinska alfabetet har använts i litauisk skrift i över trehundra år och har vuxit samman med det litauiska folkets kropp och blod; 2) den litauiska nationen, som till största delen består av jordbrukare, är ganska konservativ och avstår ogärna från gamla former; 3) det nya alfabetet fördömdes av inflytelserika lokala

⁷De fyra första artiklarna publicerades i tidningen Современные известия, och den femte i tidskriften Русь. (Bygger på A. Piročkinas fastställande av artiklarnas upphovsmannaskap och översättningar, publicerade i den samlingsvolym han redigerade; se Piročkinas 1991: 12–54).

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

21

präster; 4) litauister världen över använder det latinska alfabetet när de trycker litauiska texter; 5) själva det faktum att det beordrats att trycka på ryska verkar i helt motsatt riktning (Piročkinas, red., 1991: 15).

Till herr P. B., som hävdade att alla ljud i det litauiska språket kan återges med ryska bokstäver, föreslår J. Jablonskis att han åtminstone tittar på de litauiska folkvisor som F. Fortunatov och V. Miler har gett ut. Bland de ryska bokstäverna där kommer han att finna just latinska bokstäver och till och med nykonstruerade bokstäver och tecken utan motsvarighet i det ryska alfabetet. I en laglig tidning utgiven i Ryssland citerar J. Jablonskis ett par gånger Aušra, som kom från Preussen, och säger till slut rent ut: ”Ryssarnas planer i Litauen har gått i stöpet...”⁸

Efter att ha tagit examen från Moskvas universitet 1885 sökte J. Jablonskis i fyra och ett halvt år förgäves efter en lärartjänst i Vilnius, Warszawa och andra skoldistrikt. Han drogs särskilt till gymnasiet i Marijampolė, där flera bekanta lärare arbetade och där en man från trakten, Andrius Botyrius, var inspektör. Tyvärr hade denne, efter en konflikt med den slavofile rektorn på grund av sitt försvar av litauiskheten, redan den 1 augusti samma år förflyttats till Kalisz (se Cirkuliar 1885: 253). En tid fick J. Jablonskis försörja sig på tillfälliga arbeten.

Tack vare rekommendationer lyckades J. Jablonskis slutligen 1889 få en tjänst som lärare i latin och grekiska i Mintauja. Där bodde och studerade många litauer. Jablonskiernas hem blev en verklig samlingspunkt för litauiska elever och intellektuella, och hela familjen drogs in i verksamheten (Piročkinas 1977: 73–75; Lukėnaitė-Griciuvienė 2009: 25).

I Mintauja arbetade J. Jablonskis på olika sätt och i olika former för att väcka den litauiska identiteten: han hjälpte den hemliga föreningen ”Kudikio” att komma till stånd, samarbetade med den ”Litterära förening” som V. Kudirka hade tagit initiativ till, hjälpte till att arrangera varpininkai-rörelsens sammankomster, och här fick han också besök av boksmugglaren Jurgis Bielinis (se Avižonis 1921: 532). Särskilt produktivt samarbetade han under denna period, under olika pseudonymer, med Varpas, som redigerades av V. Kudirka. Enligt A. Piročkinas beräkning publicerade J. Jablonskis över 24 artiklar i Varpas 1890–1894 (Piročkinas 1977: 78). De behandlade frågor om litauiska skolor och ABC-böcker, ämnen för småböcker avsedda för jordbrukare med mera. Varpininkai

⁸ Efter flera år av förbud mot litauisk press började några mer klarsynta ryska tjänstemän på liknande sätt lyfta fram dess hopplöshet och de främsta orsakerna till att det misslyckats: 1896 Warszawas generalguvernör A. Imeretinskis, Kaunas guvernör S. Suchadolskis, senare även Vilnius generalguvernör P. Sviatopolkas-Mirskis och slutligen, påverkad av den information som samlats in, även inrikesministern (som för övrigt hade gått igenom hela förbudets historia) V. Pleve (1904). Det fanns naturligtvis också hårdnackade administratörer som försvarade förbudet mot litauisk press (Tyla 2004: 5, 9).

22

KALBOS KULTŪRA | 83

hade redan insett att man i kampen mot pressförbudet och poloniseringen också måste värna det litauiska språkets framtid och därför tryckte även J. Jablonskis arbeten, som lade grunden för ett standardiserat språk, till och med ett så omfattande rent språkvetenskapligt arbete som Medega sintaksiui.

Med sin breda blick på den litauiska nationella frågan gav sig J. Jablonskis också in i diskussioner om Litauens historia. Det räcker att nämna två artiklar i detta ämne som publicerades i Varpe (se Jablonskio raštai 1932: 13–22, 23–24). Den första framhåller hur den vetenskapliga nivån vid den ryska arkeologkongressen i Vilnius sjönk när litauiska och polska forskare krävdes på att hålla sina föredrag enbart på ryska (många arkeologer från dessa länder deltog över huvud taget inte i kongressen). J. Jablonskis påminner om A. Bezzenbergers föredrag, som hölls på tyska, och framför en tanke som fortfarande är aktuell: ”Så glädjande det är att, när man lämnat politikens vidriga hålor, med egna ögon se att den sanna vetenskapen alltid förblir vetenskap.” (Jablonskio raštai 1932: 17).

Från Mintauja skrev J. Jablonskis flera brev till ryska forskare – till V. Lamanski, redaktör för tidskriften Живая старина, professor F. Fortunatov, A. Šachmatov med flera (Piročkinas, sud., 1985: 205–206). J. Jablonskis nämner att han hade samlat in omkring 1 000 litauiska folkvisor och omkring 100 sagor (det är okänt vad som hände med det insamlade folkloristiska materialet). I ett annat brev till Lamanski påminner han om att professorerna F. Koršas, F. Fortunatov och V. Mileris vid Moskvas universitet 12–15 år tidigare hade försökt grunda en förening för litauiska filologer, vars arbeten var avsedda att tryckas med lotyniškomis bokstäver. Föreningen fick tyvärr inte tillstånd att verka, eftersom den påstods kunna väcka litauisk nationell medvetenhet. År 1896 hade J. Jablonskis föreslagit att en litauisk-lettisk förening skulle inrättas under Etnografiska avdelningen, liknande den förening för litauiska filologer som tidigare inte hade fått tillstånd i Moskva.

J. Jablonskis kritiserade mycket skarpt boken Очерк древней Литвы и западной России (utgiven i Vilnius 1891)⁹ av P. Briancevas, som betraktade sig själv som författare, historiker och publicist. I boken hävdas att den stora majoriteten av litauerna redan från 1200-talet talade ryska utmärkt, hade tagit till sig ryska seder och antagit den ortodoxa tron. P. Briancevas skrift skulle tjäna som en lärobok i rysk historia anpassad för Litauen, som försökte bevisa att de litauiska och ryska folken var besläk-

⁹ Utdrag ur Pavel Briancevas (hans förnamn var inte Dimitrijus) skrift finns i en antologi som gavs ut för ett drygt tiotal år sedan (se Ivinskį), Masionienė ir kt. 1998: 242–243). P. Briancevas tycks ha velat vinna den tävling som M. Muravjovas länge tidigare hade utlyst om att skriva en särskild lärobok i rysk historia för Nordvästra området. Trots löftet om en rejäl premie på 1 000 rubel väckte tävlingen, som hade diskuterats i flera årtionden vid Moskvas universitet, inget intresse (se MUI 1872).

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

23

släktskap sedan urminnes tider, något som var mycket viktigt för tsarens politik. J. Jablonskis mångsidiga verksamhet, särskilt hans inflytande på ungdomen, väckte de ryska gendarmernas uppmärksamhet, och han förflyttades bort från Litauen – till Tallinn (Revel).

I Tallinn fick J. Jablonskis direkt erfara repressalierna från de ryska tjänstemän som förföljde den litauiska pressen. De fick upp ett spår när man vid husrannsakningar på många håll fann ett stort antal adresser hos L. Vaineikis i Palanga, däribland J. Jablonskis adress. Alla litauer med anknytning till L. Vaineikis började utsättas för husrannsakningar. I slutet av oktober 1900 genomsöktes även J. Jablonskis bostad. Gendarmerna tog allt manuskriptmaterial och ett stort antal böcker. Förhören började, och A. Vonsiackis, biträdande chef för gendarmerna i Liepāja, började snickra ihop ett mål¹⁰.

J. Jablonskis skrev tämligen utförligt till de ryska akademikerna F. Koršas, F. Fortunatov och A. Šachmatov samt till V. Lamanski, redaktör för tidskriften Живая старина, om hur målet fortskred och vilka anklagelser som riktades mot honom. Han hoppades på deras hjälp. I sina brev diskuterade han hur magra de så kallade materiella bevisen var. Det rörde sig om utkast till två brev till V. Kudirka, ett utkast till artikeln ”En försäkringsförening mot förföljelse” och en anteckningsbok med olika språkvetenskapliga noteringar. Värst av allt tycktes ett utkast vara, där det förekom en ful formulering: ”Får de där hundhuvudena nys om någon struntsak, så är man förlorad”¹¹. Dessutom stod det klart att personen som under pseudonymen Obuolaitis hade undertecknat sina texter i Varpe var J. Jablonskis. Under förhören och i sina skriftliga förklaringar försvarade sig J. Jablonskis envist mot alla anklagelser, men tvingades lämna in en ansökan om att bli befriad från sin lärartjänst.

F. Koršas, som väl kände A. Švarcas, kurator för det utbildningsdistrikt där J. Jablonskis arbetade och som hade sin tjänst i Riga, tog energiskt J. Jablonskis i försvar. Men Švarcas, som en gång hade varit hans lärare i latin, betraktade nu J. Jablonskis som upphovsman till och spridare av illegala publikationer. Tyvärr gick målet vidare till åklagarmyndigheten i Sankt Petersburg, inrikesministeriet och justitieministeriet. Inte ens akademikerna kunde hjälpa J. Jablonskis där. Med tsarens godkännande straffades han och en grupp andra litauer administrativt med två års offentlig polisövervakning och förvisning. J. Jablonskis valde Pskov som förvisningsort. Även om

¹⁰ Några år tidigare hade samme A. Vonsiackis slagit sönder föreningen ”Sietynas” i Marijampolė. Hela förloppet i målet mot J. Jablonskis behandlas utförligt i en särskild artikel av A. Piročkinas (Piročkinas 1971: 113–124).

¹¹ Ur brevet till F. Fortunatov daterat den 7 december 1900 (se Piročkinas, sud., 1985: 105). Detta och andra skriftliga bevis beskrivs också i brevet till V. Lamanski daterat den 2 februari 1901; där framhålls dessutom att det var skrivet med rött bläck (ibid., 222–224). Gendarmerna blev tydligen mycket skrämda av det röda bläcket.

24

KALBOS KULTŪRA | 83

Nedtryckt, i förvisning gav lingvisten inte upp¹². Från Pskov skickade han ”Slutordet” (cirka 50 sidor) till den första volymen av A. Juškas ordbok till Rysslands vetenskapsakademi. Där nämner han bland annat att gendarmer ibland utan vidare kroppsvisiterade de människor som hade lämnat material till ordboken, när upptecknaren hade rest därifrån (Piročkinas, red., 1991: 143). Dessutom vågade J. Jablonskis år 1903 skicka Varpui en bunt minnen – men endast om barndomen, skolgången, Aušros framträdande och Kudirkas omvändelse, men ingenting om arbetet i Mintauja eller om sitt eget rättsfall. Han undertecknade minnena med den ovanliga pseudonymen ”Kirvelis Nusmuko” (Jablonskio raštai 1932: 69–73).

J. Jablonskis förvisning förkortades och han fick tillstånd att bosätta sig i Šiauliai, eftersom upphävandet av pressförbudet närmade sig. Redan från Pskov hade J. Jablonskis i ett brev till Povilas Višinskis kunnat urskilja sådana tecken i den ryska pressen¹³.

Det litauiska folkets envishet när det på olika sätt försvarade den litauiska pressen (J. Jablonskis bidrag var betydande), röster från ryska vetenskapsmän och vissa tjänstemän om att förbudet inte hade tjänat sitt syfte¹⁴, den revolutionära rörelse som hade brutit ut i hela det ryska imperiet och missnöjet med utgången av kriget mot Japan – allt detta påverkade till slut de ryska myndigheterna, och den 7 maj 1904 utfärdades tsarens dekret om att upphäva förbudet. J. Jablonskis fick i Šiauliai veta genom tidningarna att pressförbudet hade upphävts. Tsarens dekret kungjordes genast också på litauiska i S:t Nikolauskyrkan i Vilnius. Upprörda människor samlade namnunderskrifter för att tacka generalguvernör Sviatopolk–Mirskis eller till och med tsaren. J. Jablonskis stödde inte sådana tackyttringar.

¹² P. Mašiotas har träffande påpekat: ”[j]u hårdare straff Jablonskis fick utstå, desto mer energiskt tog han sedan itu med det avbrutna arbetet” (Mašiotas 1930: 46).

¹³ Vid den här tiden publicerade den erfarne journalisten Sergej Syromiatnikov, som skrev i såväl olika ryska som utländska pressorgan, en artikel i tidskriften Новое время. I artikeln angav han att myndigheterna äntligen hade börjat bekymra sig om att lösa frågan om den litauiska skriften och att ju snabbare förbudet mot att trycka ”litauiska och samogitiska böcker med litauisk-latinsk skrift” upphävdes, desto bättre skulle det vara för ryska intressen (Piročkinas, red., 1985: 393).

¹⁴ Frågan om litauisk press med litauisk-latinska tecken behandlades i olika institutioner inom det ryska imperiet i mer än sju år: från 1896 till början av 1904 (jfr Tyla 2004: 10). Det fanns både de som försvarade pressförbudet, de som ville ändra det delvis – tillåta tryckning med latinska bokstäver endast av läseböcker, bönböcker och kalendrar – och de som krävde att förbudet skulle upphävas helt. Intressant nog kom de flesta motståndarna till att upphäva förbudet från folkbildningsministeriet, medan anhängarna kom från inrikesministeriet (K. Strolmanas, V. Plėvė m.fl.). Tsaren hade tillsatt en särskild kommitté, som beslutade att upphäva alla tidigare beslut och föreskrifter från den ryska regeringen som ”begränsat litauiska och samogitiska skrifter i deras verk; vid sidan av ryska tecken tillåta bruket av latinska och andra tecken”. Tsaren godkände kommitténs beslut.

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

25

I ett brev bjöd han in Povilas Višinskis att genast komma till Šiauliai och lovade att redan nästa dag resa till Vilnius för att se vad vilniusbona företog sig.

J. Jablonskis betraktade dagen då dagstidningen Vilniaus žinios började ges ut i Vilnius som den största högtiden. Lagliga litauiska tidningar och kalendrar, skrivna på ett gott språk som alla kunde förstå, skulle stärka litauernas medvetenhet; dessutom återstod den svåra kampen för litauiska skolor och lämpliga läroböcker för dem. Litauen var fortfarande en del av det ryska imperiet, presscensuren hade inte försvunnit och poloniseringen fortsatte¹⁵.

Det svåra läget tyngde särskilt skolfrågorna. I Vilnius hade man tillåtit undervisning på litauiska i tre skolor, men myndigheterna anslog inga pengar till detta. Människor skänkte själva pengar till det litauiska språkets sak; med dessa betalades också en liten lön till J. Jablonskis, som hade tagit sig an arbetet. I provinserna var läget ännu sämre. I Šiauliai och Panevėžys finns det bara lärare i polska, och ingen undervisar i litauiska där, skrev J. Jablonskis till J. Basanavičius år 1912.

Jonas Jablonskis insåg väl hur viktig den litauiska pressens återkomst var, men han förstod också vilka svårigheter som ännu återstod i arbetet med att stärka det litauiska och främja det litauiska språket. Vi värdesätter honom som främjare av det litauiska standardspråket och skapare av vår normativa grammatik, men vi bör också uppskatta honom som samhällsaktivist och kämpe för litauiskheten och för det litauiska språkets rättigheter.

LITERATŪRA

Avižonis P. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvių mokykla, Nr. 12.

Avižonis P. 1930: Žodis kitas apie Joną Jablonskį. – Kalba 1 (2), 48–55.

Balčikonis J. 1932: Trumpas [Jablonskio] gyvenimo aprašymas. – Jablonskio raštai 1, XI–XXX.

Briancev P. D. 1891: П. Д. Брянцев. Очерк древней Литвы и западной России. – Русская литература в Литве: XIV–XX в. в., Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 1998, 241–243.

Cylov N. I. (sud.) 1866: Н. И. Цылов. Сборник распоряжений графа Михаила Николаевича Муравьева. – Русская литература в Литве: XIV–XX в. в., Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 1998, 213–217.

¹⁵ Prieš pat spaudos atgavimą polonizacijos mastais Lietuvoje laiške kun. J. Tumui-Vaižgantui baisėjosi ir Šatrijos Ragana (žr. Žekaitė 1986: 142).

26

KALBOS KULTŪRA | 83

Cirkuliar 1885: Циркуляр по Варшавскому учебному округу, Nr. 9.

Ivinski P., Sideravičius R., Masionienė B., Meržvinskaitė B. 1998: Русская литература в Литве: XIV–XX в. в. Хрестоматия, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla.

Jablonskio raštai 1932: Jablonskio raštai 1. Visuomenės straipsniai. Sud. J. Balčikonis, Kaunas.

Litvinskaitė D. 2005: Kirilikos Evangelijų rašyba: Laurynas Ivinskis ir Jonas Kreščinskis. – Archivum Lithuanicum 7, 123–138.

Lukėnaitė-Griciuvienė E. 2009: Konstancijos ir Jono Jablonskių šeima, Vilnius: Lietuvos nacionalinis muziejus.

Mašiotas P. 1930: Šis tas iš Rygiškių Jono sunkaus gyvenimo. – Kalba 1 (2), 44–48.

Merkelis A. 1930: Jonas Jablonskis. – Kalba 1 (2), 7–36.

Merkys V. 1978: Nelegalioji lietuvių spauda kapitalizmo laikotarpiu (ligi 1904 m.), Vilnius: Mokslas.

Merkys V. 1994: Draudžiamosios lietuviškos spaudos kelias 1864–1904 m., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

MUI 1872: Московские университетские известия, Nr. 1–4.

Palionis J. (sud.) 1957: J. Jablonskis. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Peckus V., Viliūnas V. 2005: Marijampolės mokytojai, Šiauliai: Saulės delta.

Piročkinas A. 1971: J. Jablonskio bylos medžiaga. – Kalbotyra 23 (1), 113–125.

Piročkinas A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. 1980: Jonas Jablonskis, Kaunas: Šviesa.

Piročkinas A. (sud.) 1985: Jono Jablonskio laiškai, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. (sud.) 1991: J. Jablonskis. Straipsniai ir laiškai, Vilnius: Mokslas.

Ruseckas P. 1929: Spaudos draudimo gadynė, Kaunas: Spaudos fondas.

Sabaliauskas A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija iki 1940 m., Vilnius: Mokslas.

Smetona A. 1930: Atsiminimų bruožai. – Kalba 1 (2), 37–44.

Staliūnas D. (sud.) 2004: Rai­džių draudimo metai, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas.

Subačius G. 2006: Kazimiero Lelio ir Ipolito Liutostanskio lietuviškos kirilikos modeliai, 1887–1891. – Archivum Lithuanicum 8, 279–316.

Tyla A. 2004: Lietuvių spaudos draudimo panaikinimo byla, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas.

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

27

Vėbra R. 1992: Lietuvių tautinis atgimimas XIX amžiuje, Kaunas: Šviesa.

Zinkevičius Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4, Vilnius: Mokslas.

Žėkaitė J. 1986: Šatrijos Raganos laiškai, Vilnius: Vaga.

Gauta 2010 10 19

JONAS JABLONSKIS AND THE BAN OF THE LITHUANIAN PRESS

Summary

Jonas Jablonskis is remembered as a cherisher of Standard Lithuanian and creator of our prescriptive grammar yet he also deserves credit as a public figure and fighter for the Lithuanian ideals and rights of the Lithuanian language. His resolution to foster and protect the Lithuanian language meant that he had to oppose the disastrous intents of the Russian administration, particularly as regards the ban of the Lithuanian press, and also the pervasive influence of polonization among the landowners, the clergy and ordinary people. As a student, at the University of Moscow J. Jablonskis joined a circle of patriotically minded Lithuanian students who aspired to awaken the Lithuanian national ideals and after his studies he never gave up this path but rather propagated the Lithuanian identity in his pedagogical and research writing. In the articles published in the liberal Russian press, he tried to prove that the Russian alphabet was inadequate for the transcription of the Lithuanian sounds by this demonstrating both his philological education and good orientation in the socio-political reality of Lithuania. He was also publishing texts in the illegally published Lithuanian press, e. g. the magazine Varpas, contributing to its distribution, keeping contacts with so-called book-smugglers, or illegal distributors of the written Lithuanian word, taking part in secret meetings etc.

More than once J. Jablonskis fell victim to the discriminating tsarist regulations and repressions: after graduation for several years he could not get a teacher’s job in Lithuania, he was constantly persecuted by the police after his family had become the centre of the Lithuanian community in Mintauja, and finally he was transfered to Tallinn (Estonia) to keep him away from Lithuania and sever his ties with the country. In 1900, his home in Tallinn was searched by the police, some “evidence” was found and charges were brought. As a consequence, he had to leave his teaching job while the case was taken up by the prosecutors in St. Petersburg. Despite the attempts of his Russian colleagues and academicians, namely, F. Korsh, F. Fortunatov, A. Shachmatov, V. Lamanski, to stop the proceedings

28

KALBOS KULTŪRA | 83

and acquit Jablonskis, the linguist was sentenced to deportation for two years. Luckily, in 1903 he was granted a permission to move from Pskov in Russia to Šiauliai (Lithuania).

In the aftermath of the persistant and long opposition of Lithuanians, which had been supported by the educated Russian people, and revolutionary movements in the tsarist empire, the ruling Russian administration decided to lift the ban on the Lithuanian press on 7 May 1904. Undoubtedly, the work and fight of J. Jablonskis had also contributed to this. The press became legal yet the Russian censorship remained since Lithuania was still a part of the Russian empire. J. Jablonskis was particularly concerned about the status of Lithuanian in schools and, more generally, in public life. In his endeavours to strengthen the status of the language, he faced two major threats: the reviving polonization and the continued Russian unwillingness to accept the independence of Lithuania.

VITAS LABUTIS

Vilniaus universitetas

Universiteto g. 3, LT-01513 Vilnius

V. LABUTIS. Jonas Jablonskis ir lietuvių spaudos draudimas

29