PERSONALIJOS

ALBINAS DRUKTEINIS

Klaipėda universitet

PROFESSOR VITAS LABUTIS IMPONERANDE MÅNGSIDIGA ARBETEN OCH VERKSAMHET

I en jubileumsartikel förväntar man sig vanligen en beskrivning av vetenskapliga arbeten och annan verksamhet samt en skildring av personligheten. Detta bör naturligtvis finnas med. Men å andra sidan får man vid jubileer höra många muntliga beskrivningar, och det skulle inte vara någon nyhet vare sig för jubilaren själv eller för andra. För en forskare är olika resonemang om de teman han har undersökt och publicerat, till och med polemiska sådana, och om andra vetenskapliga arbeten troligen mer värdefulla. Därför ägnas i denna artikel, som också är en jubileumsartikel, den största uppmärksamheten åt kommentarer till de undersökningar, översikter och enskilda anmärkningar som publicerats under forskarens långa bana, i ett försök att urskilja

232

KALBOS KULTŪRA | 85

de mest användbara (naturligtvis sett ur ett subjektivt perspektiv) påståendena, beskrivningarna och ståndpunkterna för språkvetenskapen.

Professor Vitas Labutis känner vi framför allt som syntaktiker och som förmedlare av Jono Jablonskis och Jono Balkevičius undersökningar och beskrivningar av litauisk syntax. Redan i läroboken Žodžių junginių problemos (Labutis 1976), utgiven 1976, utgör klassificeringarna av ordkombinationer, särskilt den syntaktisk-semantiska, en grund för att beskriva ordkombinationer och ordrelationer både i beskrivningar av språkets syntax och i högskolornas syntaxkurs. Hur många olika undersökningar och beskrivningar av kombinationer man än läser, framstår det ändå som mer övertygande att inte räkna ordpar förbundna genom samordning som ordkombinationer, att dela upp relationen mellan ord som fungerar som predikativt centrum i en ordkombinationsrelation och en satsens predikativa relation, det vill säga tolka den som två relationer på skilda nivåer, vilket också ger grund för att avvisa benämningen predikatinis junginys. Olika inriktningar inom syntaktisk beskrivning föreslår också andra tolkningar av syntaktiska relationer, men de framstår ändå inte som lika övertygande jämfört med den syn på syntaktiska relationer som förknippas med syntaktiska samband som uppstår ur kunskap om verkligheten och förmedlas genom betydelsebärande ord. Det har (utan att väja för polemik) hittills inte gått att konsekvent förklara begreppet sammansatt ordkombination. Om man betraktar en kombination som ett samband mellan två ord med självständig lexikal betydelse, förenade genom underordning, är det svårt att föreställa sig hur ett tredje ord skulle kunna infogas här. Ett underordnat led som ansluter ett eget underordnat led bildar helt enkelt en ny ordkombination. Och relationerna mellan ordkombinationer hör inte längre till ordkombinationens struktur.

Vid bedömningen av syntaktiska fenomen har man alltid försökt ta hänsyn till funktionella likheter och skillnader. Även tolkningen av ord som fungerar som predikativt centrum som en kombination respektive som satsens centrum blir möjlig genom att skilja ordparets roll i den kommunikativa enheten – satsen (yttrandet) – från dess roll som enhet för förverkligandet av syntagmatiska relationer. På grund av den funktionella närheten behandlas bisatserna i Lietuvių kalbos sintaksėje (Labutis 1998 m.fl.) tillsammans med satsdelar av samma slag. I allmänhet hade professorn lyft teoretiska frågor om det funktionella perspektivet redan mycket tidigt. I artikeln Kalbotyroje från 1981 tar författaren, i sin polemik om inriktningen vid beskrivning av språkliga fenomen – från form till betydelse eller från betydelse till form – avstånd från ståndpunkten ”antingen eller”: båda forskningsinriktningarna behövs och kompletterar varandra (Labutis 1981: 57). Man brukar anse att beskrivningarna i de inledande skedena av studiet av språkliga fenomen eller språknivåer främst går från former till betydelser, medan de i senare skeden, när den nödvändiga informationen om varje språkenhet eller

A. DRUKTEINIS. Pavėdėtina profesoriaus Vito Labučio darbų ir veiklos įvairovė

233

dess grupp har samlats in, går i motsatt riktning. Det kan tyckas som om litauisk grammatik nu är tillräckligt väl beskriven. Ändå hör en undersökning av metalingvistiska kommentarer, som är starkt knutna till talarens intentioner och beskriver språkets funktion, hemma i Kazimieras Župerkas beskrivning av konkurrerande språkliga uttrycksmedel (Župerka 1995) i forskningen från form (uttryck) till betydelse. Uppenbarligen kräver varje nytt synsätt på ett språkligt fenomen och varje ny forskningsaspekt att man fastställer språkenheternas funktioner i den valda miljön, i detta fall i kommunikationsakten. Således var postulatet i den nämnda artikeln om behovet av båda funktionella inriktningarna en viktig teoretisk utgångspunkt för funktionell forskning, relevant inte bara i det specifika fallet med den diskuterande artikeln.

En utförlig beskrivning av den ena funktionella inriktningen återkommer betydligt senare – i en artikel publicerad i den elektroniska tidskriften Lietuvių kalba (Labutis 2007). Artikelns titel, ”Inledning till talarens funktionella grammatik”, visar att den tidigare nämnda inriktningen från betydelse till form har utvidgats på betydelsesidan till att omfatta talarens intention och kommunikationsakten. Detta är helt förklarligt och godtagbart: många språkfakta, ja till och med regelbundenheter i språksystemet, kan förklaras – och kanske också bör förklaras – utifrån talarens önskan att på ett eller annat sätt förmedla information om den yttre eller inre världen. Skaparen av språket kan bara i relativ mening uteslutas ur beskrivningen av språkliga fenomen. Artikeln går igenom olika modeller för funktionell beskrivning och drar slutsatsen att modellen för talarens funktionella grammatik, diskuterad med utgångspunkt i Simon Dikos och Anna Sievierskas arbeten, är den mest intressanta och lovande. Inom litauisk språkvetenskap finns exempel på funktionella grammatiska beskrivningar. Adelė Valeckienės funktionella beskrivning (Valeckienė 1998), som bygger på Londons (Hallidays) funktionella skola, är visserligen intressant, men inriktad på språksystemets egenskaper och dess struktur, vilket för beskrivningen bort från kommunikationsaktens särdrag och språkets viktigaste funktioner. Samtidigt går den från betydelse till dess realiseringssätt, det vill säga den är både mer systematisk och nära besläktad med dagens teorier. V. Labutis artikel, som fungerar som ett program för funktionell forskning – den har också titeln en inledning till funktionell grammatik – är viktig för olika litauiska språkstudier, åtminstone inom detta område.

Ett av kännetecknen för den artikel som diskuteras, och även för andra artiklar av författaren och för hans forskning i allmänhet, är den noggranna genomgången av forskningshistorien inom det analyserade området. Så är till exempel begreppet proposition, som tycks nytt i semantiska beskrivningar, enligt artikeln redan använt av grammatikerna i Port-Royal-grammatiken i mitten av 1600-talet. Även signifikatet (signifikationssätten) kommer från 1100-talets spekulativa grammatiker, de så kallade modisterna.

234

KALBOS KULTŪRA | 85

Eller ett helt annat exempel på omsorg om både det förflutna och detaljerna i beskrivningen. Vi vet hur viktigt det är att använda exempel på rätt sätt i forskning. Man kan välja de lämpligaste exemplen för att illustrera ett påstående, eller göra en generalisering utifrån ett tillräckligt stort antal exempel. Hur exemplen väljs påverkar resonemangens och påståendenas tillförlitlighet. Ett föredrag som professorn nyligen höll vid konferensen tillägnad hundraårsjubileet av Jonas Jablonskis Lietuvių kalbos sintaksės handlade just om exemplen i denna syntaxbeskrivning, deras mångfald och betydelse*. Uppmärksamhet riktades mot hur viktiga naturliga exempel är, sådana som är vanliga i talspråket, liksom exempel från olika källor, vilka ibland säger minst lika mycket om det som beskrivs som generaliseringarna. Samtidigt är detta åter en blick på tidigare arbeten, på det som är värdefullt i dem och användbart i dagens forskning.

Uppmärksamheten på precisionen i det som sägs och sökandet efter det lämpligaste ordet eller uttrycket för att förmedla en tanke är sådant man kan lära sig av professorns publicerade studier och läromedel, och sådant man lärde sig när man skrev sina egna vetenskapliga arbeten genom hans kommentarer i egenskap av handledare eller genom hans artikelrecensioner.

Vitas Labutis vetenskapliga intressen är ovanligt mångsidiga. Så utkommer Kazys Pakalkas utgåva Senasis Konstantino Sirvydo žodynas (1997), och kort därefter publiceras artikeln ”Kodėl Konstantino Sirvydo žodyne neįvardytos aprašomosios kalbos?“ (Labutis 2001). Där förs intressanta resonemang om orsaker som kanske fick en att förtiga det litauiska språket i ordboken, liksom att inte nämna några språk alls i ordbokens titel. Översättningarna från och till engelska blir fler – en artikel publiceras om motsvarigheter till opersonliga satser i litauiska och engelska och en jämförelse mellan deras modeller (Labutis 2008). År 2002 sammanställs en utgåva som vid första anblicken verkar avlägsen för en syntaktiker, Daukšių krašto žodynas – en hyllning till den egna dialekten. Och samtidigt till människorna i hembygden: 2011 publiceras en utförlig artikel om Daukšiaiområdets kulturpersonlighet Juozas Lazauskas (Labutis 2011). Och långt ifrån allt som skulle kunna vittna om denna mångsidighet har nämnts.

Även om en språkforskare bör vara verksam inom ett av vetenskapens områden, är det troligen svårast för en lingvist att begränsa sig till enbart forskning. Språket är ett redskap för tänkande och för att förmedla tankar, både för forskare inom alla områden och för den som ägnar sig åt vilken verksamhet som helst; därför anser alla sig också ha kompetens att diskutera språk. Lingvisten kan, hur gärna han än vill fördjupa sig i vetenskapens allra djupaste delar, inte stå vid sidan av olika diskussioner om språk och lingvister, om språkbruk och dess reglering.

* Professorn Vitas Labutis artikel, som bygger på föredraget vid konferensen, publiceras i denna volym av Kalbos kultūros, s. 19–36.

A. DRUKTEINIS. Pavydėtina profesoriaus Vito Labučio darbų ir veiklos įvairovė

235

I flera artiklar bemöter professorn både lingvisters och icke-lingvisters tankar om språkvård och ideologin bakom språkreglering. Han svarar mycket konsekvent och argumenterat på exempelvis de resonemang som framförs i en grupp intellektuellas samtal om obefogad språkreglering, om lingvisternas diktat, om dyrkan av det litauiska språket och om dess oförmåga och olämplighet för vissa verksamhetsområden (Labutis 2011a). Ibland uttrycker sig författaren skarpt, men ändå ganska återhållsamt, när han resonerar om påståenden som är långt ifrån återhållsamma och vetenskapliga. Man kan helt instämma i författarens uppfattning att när språket inte förstås som en del av nationens kultur och historia leder det till en återvändsgränd, och förundras över hur klumpigt språkets utveckling och verksamheten kring dess analys tolkas.

Även resonemang av så kallade moderna lingvister, som berör språkteorin, analyseras – om preskriptiva och deskriptiva beskrivningar (Labutis 2011b). Med exempel från konkreta undersökningar visar författaren att det är omöjligt att skilja dessa två beskrivningssätt åt och att varje förslag om att reglera språkbruket bygger på en analys av språksystemet, dess regelbundenheter och utveckling. Man kan tillägga att endast en lingvist som inte har utfört liknande arbete kan tro att de som fastställer normer gör det på måfå eller drar dem ur hatten.

Diskussionen om regleringen av bruket av icke-litauiska efternamn, delvis skrivna med icke-litauiska tecken, har pågått i ett helt årtionde och har vuxit till mer övergripande frågor om bevarandet av det litauiska språket, förhållandet mellan språksystemet och språkbruket samt språkbruk och dess reglering. Professorn har publicerat en hel rad artiklar om dessa frågor eller på annat sätt reagerat på efternamnsfrågan. Professorn försvarar tydligt ståndpunkten att icke-litauiska efternamn ska skrivas i anpassad form, efter uttalet, och vid behov även återges i originalform. När författaren kommenterar ingressen till ett lagförslag som lagts fram för Seimas ser han i den ett innehåll som strider mot språkteorin och är farligt för språket. Enligt hans uppfattning, som också stöds av Evalda Jakaitienės lexikologiska forskning, är personnamn en del av språksystemet, liksom andra substantiv, men deras semantik är annorlunda (Labutis 2010). Och det går inte att invända mot detta. Åtminstone inom vissa områden och i texter inom dessa områden skulle anpassning kunna vara obligatorisk (inte bara grammatisering). Å andra sidan är den allmänna formuleringen i den omtalade resolution nr 60 från Statliga kommissionen för det litauiska språket (5.1) imperativ, det vill säga den bör förstås som ett krav på obligatorisk anpassning; det är de motsägelsefullt formulerade villkoren för anpassning som gör den flertydig och möjlig att tillämpa efter eget val. Denna ståndpunkt försvaras även i en annan, debattinriktad artikel (Labutis 2007b), där betydelsen av precisa och godtagna argument lyfts fram.

236

KALBOS KULTŪRA | 85

Professorn har ägnat mycket tid och kraft åt normeringsarbete. Han är författare till delar av Kalbos praktikos patarimų (1976, 2:a uppl. 1985), till Kalbos patarimų 2: Sintaksė (S1, S2, S3 – 2003) och till många artiklar om olika frågor kring språkbruk i Gimtojoje kalboje. Till detta arbete är också nära knutna hans insatser i den statliga kommissionen för det litauiska språket och i dess arbetsgrupp, som sammanställt delar av Kalbos patarimų, liksom hans engagemang i Litauiska språkföreningen under återupprättandet (från 1989) och den efterföljande utvecklingen av verksamheten. En analys av arbetena som fångar verksamhetens djup var alltid ett gott stöd för föreningens fortsatta arbete vid dess kongresser. Nu när föreningen fjärmat sig från aktuella språkfrågor vore det nyttigt att minnas V. Labučis resonemang om verksamhetens konceptuella grund.

Ne viename straipsnyje Profesorius atkreipia dėmesį į blogus vertimus (Labutis 2005a, 2005b) ir pateikia įvairių siūlymų, kaip išvengti vis blogėjančios vertimų padėties. Praktinis kalbos aspektas neišslysta iš akiračio net visiškai teoriniuose tyrimuose. Tarkim, gabenimo veiksmažodžių semantikos analizėje (Labutis 2007a) autorius nepraleidžia progos pakomentuoti veiksmažodžio gabenti skverbimąsi į konkretesniųjų jo sinonimų vietą vartosenoje ir pateikia kaip vieną iš tyrimo išvadų.

Professor Vitas Labutis har så breda intressen. Även efter att han uppnått en aktningsvärd ålder kunde man ofta träffa honom på någon konferens ägnad åt språkfrågor, läsa hans tankar, exempelvis i kommentarerna till diskussionen om läroplanen i litauiska för gymnasieutbildningen, eller samtala med honom vid den internationella sommarskolan i lingvistik på Salų i Rokiškis kommun. Frågan är om vi som är yngre har lika stor lust och envishet att hålla alla de viktigaste språkfrågorna i sikte.

Med denna översikt ville jag glädjas åt Professorns verksamhet, åter nämna de utförda arbetena och söka efter deras viktigaste attraktionspunkter, försöka skönja tankarnas spets och den centrala intressepunkten, sådant som får dem som betraktar dessa arbeten att inte tro att tillräckligt redan har gjorts och att man kan slå sig till ro.

LITERATŪRA

Labutis V. 1976: Žodžių junginių problemos. – Mokymo priemonė, Vilnius: Vilniaus valstybinis universitetas.

Labutis V. 1981: Sintaksės aprašymo galimybės ir uždaviniai. – Kalbotyra 32(1), 54–61.

A. DRUKTEINIS. Pavydėtina profesoriaus Vito Labučio darbų ir veiklos įvairovė

237

Labutis V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė. Antrasis pataisytas leidimas, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Labutis V. 2001: Kodėl Konstantino Sirvydo žodyne neįvardytos aprašomosios kalbos? – Interneto svetainė-leidinys Postilei – 400. Prieiga per internetą: <http://postilla.mch.mii.lt/Informacija.htm> (žiūrėta 2012 m. gruodžio mėn.).

Labutis V. 2005a: Išaugusi vertėjų paklausa – nauji pavojai lietuvių kalbai. – Kalbos kultūra 78, 205–209.

Labutis V. 2005b: Recenzija: Bill Mc Farlan. Kalbėk paprastai ir suprantamai. Vertė Rasa Klikūnienė. – Gimtoji kalba 5, 19–24.

Labutis V. 2007: Kalbėtojo funkcinės gramatikos įvadas. – Lietuvių kalba 1. Prieiga per internetą: <http://www.lietuviukalba.lt> (žiūrėta 2012 m. gruodžio mėn.).

Labutis V. 2007a: Gabenimo veiksmažodžių semantika ir sinonimika. – Kalbos kultūra 80, 32–44.

Labutis V. 2007b: Diskutuokime kalbos klausimais garbingai! – Bernardinai.lt; 2007 06 08. Prieiga per internetą: <http://www.bernardinai.lt> (žiūrėta 2012 m. gruodžio mėn.).

Labutis V. 2008: Lietuvių kalbos beasmeniai sakiniai ir jų atitikmenys anglų kalboje. – Kalbų studijos 12, 5–10.

Labutis V. 2010: Ar asmenvardžiai yra žodžiai? – Bernardinai.lt; 2010 03 09. Prieiga per internetą: <http://www.bernardinai.lt> (žiūrėta 2012 m. gruodžio mėn.).

Labutis V. 2011: Juozas Lazauskas – pedagogas, vadovėlių autorius, lituanistas, filosofas, redaktorius... Mokslo Lietuva, Nr. 21 (465), gruodžio 21.

Labutis V. 2011a: Modernieji intelektualai atsuka nugarą lietuvių kalbai ir tyčiojasi iš kalbininkų. – Lietuvos aidas, rugpjūčio 19. Prieiga per internetą: <http://www.aidas.lt> (žiūrėta 2012 m. gruodžio mėn.).

Labutis V. 2011b: Kalbos kultūros šaknys ir kylantys modernizmo vėjai. – Kalbos kultūra 84, 9–16.

Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Župerka K. 1995: Kalbos priemonių konkurencija kaip lietuvių kalbos stilistikos objektas, Šiauliai: Šiaulių pedagoginis institutas.

Gauta 2012 12 20

238

KALBOS KULTŪRA | 85