ALDONAS PUPKIS

ÄN EN GÅNG OM BETONINGEN AV EXPERT, KONCERT OCH LIKNANDE ORD

Jag tillägnar detta minnet av min käre vän Aleksas Girdenis

NYCKELORD: standardspråk, betoning, normkodifiering, accentmarkering, uttryck för tonaccent.

INLEDNING

Det har nu gått mer än ett halvt sekel sedan diskussionen bland specialister på accentologi och fonetik ständigt började ta fart på nytt om betoningen av internationella ord som ekspertas, koncertas, nervas, rezervas och liknande: bör man hålla fast vid den nuvarande officiella markeringen av den betonade stavelsen i sådana ord med grav accent (dvs. ekspertas, koncertas, nervas, rezervas och hänföra sådana ord till accentklass 1), eller återgå till förkrigstidens praxis och markera cirkumflex tonaccent (dvs. ekspertas, koncertas, nervas, rezervas och betrakta dem som ord i accentklass 2). Det bör särskilt betonas att ordens accentklass och villkoren för att tillämpa regeln om näst sista stavelsen beror på accentmarkeringen (tonaccenten).

För en utomstående kan denna tvist verka tämligen obetydlig, rentav trivial, eller väcka förvåning över varför vissa vill ändra den tradition som rått under de senaste årtiondena. Men vid en närmare granskning visar det sig att diskussionen inte handlar om någons privata nyck, utan om en grundläggande fråga som rör språkets system och struktur. Om den inte löses kvarstår många oklarheter i språkbruket, vilket försvårar det praktiska arbetet med betoning och rubbar betoningstraditionerna hos offentliga talare – programledare och journalister i radio och tv, skådespelare, lärare med flera. Frågan blir särskilt aktuell i samband med utgivningen av den nya Bendrinės lietuvių kalbos žodyną., som återspeglar dagens språkbruk.

Det bör framhållas att diskussionen här gäller internationella ord och andra lån av en viss typ, och att man vill reda ut åtminstone två saker: 1) gå igenom historien bakom accentmarkeringen (normeringen) av ord av denna typ, 2) fastställa de systematiska relationerna mellan den betonade stavelsen i sådana ord och hela standardspråkets prosodiska system. När detta arbete är utfört återstår en tredje uppgift: att lägga fram välgrundade rekommendationer för standardspråkets kodifiering och praktiska tillämpning.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 2

ACCENTMARKERINGENS HISTORIA

Uppgifter om betoningen av främmande (och/eller internationella) ord och markeringen av betonade stavelser med vissa accenttecken har vi från 1800-talet – från Frydrikas Kuršaitis (ty. Friedrich Kurschat) ordböcker. I dem finns inga spår av att ord av den typ som diskuteras skulle ha markerats med grav accent, men det finns inte heller några närmare uppgifter som gör det möjligt att fastställa ursprunget till sådana ords intonation. I den tysk-litauiska ordboken (Kurschat 1870) kan man till exempel hitta några relevanta betoningsexempel: Kellner – kė̃lneris I 681, Nerv – nė́rva II 90, Reserve – rezė́rvai II 130. I den litauisk-tyska ordboken (Kurschat 1883) återges lånord från tyskan kė̃lmeris ”fri bonde” 177, ėrcikis (med avledda ord) ”hertig” 177, medan o erbas ”vapen” 107 lämnats obetonat. Någon större klarhet finner man alltså inte i dessa ordböcker, och som Pranas Skardžius har sagt: ”vi kan inte längre dra några slutgiltiga slutsatser om litauiskans betoning enbart utifrån Kurschats grammatik och ordböcker” (Skardžius 1999: 289).

En utförligare diskussion av frågan kan ta sin början med Jonas Jablonskis, som lade grunden för normeringen av många områden inom litauiskan och även lade fast grunderna för litauisk accentologi. Den första antydan om betoningen av sådana ord finner vi, enligt Arvydas Vidžiūnas (1997: 147), i Petro Avižonis Lietuviškoje gramatikėlėje (En liten litauisk grammatik), skriven 1892, som gav Jablonskis impulsen att utarbeta och 1901 publicera den välkända Lietuviškos kalbos gramatiką (Litauisk grammatik) (se Piročkinas 1977: 144–145). På s. 10 i den lilla grammatiken har ordet terminas markerats med cirkumflex (förmodligen tack vare Jablonskis insats). Att denna betoning är autentisk för Jablonskis bruk bekräftas av en text som Jablonskis själv läst igenom och som återges i Jurgis Gerulis bok om dialektologiska studier: där är tẽrminu betonat (Gerullis 1930: 7).

Daugiau informacijos apie kalbamų žodžių kirčiavimą yra Vidžiūno (1997) monografijoje Jono Jablonskio akcentologija. Išstudijavęs Jablonskio kirčiavimo dalykus autorius teigia, jog turint prieš akis kai kurių tarptautinių daiktavardžių (skolinių) kirčiavimą „spėtina, kad ir ne vienas tarptautinis žodis su kirčiuotais dvigarsiais i, u, o, e + l, m, n, r, kurie šiandien paprastai yra tvirtrapradžiai, Jablonskio kalboje galėję turėti tvirtagalę priegaidę“ (Vidžiūnas 1997: 147–148). Taip esą leidžia manyti ir Jablonskio pasekėjo Benjamino Sereiskio kirčiavimas hercogas, koncėrtas, tẽrminas. Iš tiesų Sereiskis 1926–1928 m. buvo Jablonskio sekretorius, o pats Jablonskis apie jo lietuvių kalbos mokėjimą yra atsiliepęs teigiamai („Sereiskis, būdamas ne lietuvis, lietuvių kalbos mokėjimu daro gėdą daugeliui lietuvių.“ – Juozo Senkaus liudijimas. Žr. Atsiminimai 2010: 357). Tie Sereiskio sukirčiuoti pavyzdžiai cituojami iš jo 1929 m. rusų kalba Kaune išleisto Sisteminio lietuvių kalbos vadovo (žr. Sereiskis 1929).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

3

I Sereiskis lärobok finns också en inledning där några frågor om litauisk stavning, betoning och annat behandlas. Där förklaras särskilt att ”[a]lla litauiska ord betonas enligt en enda dialekt – den västra underdialekten inom höglitauernas område längs Nemunas, vilken i dag utgör grunden för skriftspråket” (Sereiskis 1929: V). För detta ändamål kontrollerade författaren orden hos flera pålitliga informanter och frågade framför allt professor Jablonskis. Talare av denna dialekt betonar främmande ord på följande sätt: spórtas, kurórtas, pórcija, <...>, heṙbas, bel̇gas, <...>, kel̇neris, fel̇čeris... tėrminas, heṙcogas, eneṙgija, gubeṙnija, ineṙcija, komeṙcija... (ibid.). På s. VII påminns man dessutom om att man ska betona konceṙtas, remȯntas, inte kòncertas, rèmontas. Det är självklart att de ord vi intresserar oss för här betonas enligt det första (om den betonade stavelsen i grundkasus är den tredje från slutet, med undantag för terminą – 3^b) eller det andra accentparadigmet (när den näst sista stavelsen är betonad).

Alla exemplen ges alltså utan undantag enligt ett och samma system. Även om detta kallas dialektal betoning (Jablonskis dialekt), utgör den ändå grunden för en framväxande modell för betoning av främmande och/eller internationella ord i standardspråket. Här tas i själva verket hänsyn till talspråkets tendens att betona främmande ord som lånats in i litauiskan från slaviska språk (belarusiska, polska) med cirkumflex (med få undantag; vissa slaviska lånord som kom in i språket i de allra äldsta tiderna har akut betoning, t.ex. bažnyčia, lenkas, vyskupas, svietas m.fl.), medan lånord från tyskan till största delen har akut betoning (se Skardžius 1999: 31–36). Även de flesta internationella ord, vilkas ursprung är forngrekiska eller latin, kom till litauiskan via förmedlande språk, men i äldre språkbruk hade deras ursprungsspråk liten betydelse. I takt med kulturens spridning började lån från franskan, liksom från spanskan, italienskan och andra språk, få större betydelse, och i vår tid lånar vi allt fler ord från engelskan. Därför blir det viktigt att också beakta de nyaste sätten som ord kommer in i språket på och förena dem med äldre tiders lånetradition.

Under mellankrigstiden utkom också flera läroböcker om litauisk betoning. Några av dem (Būtėnas 1931, Skardžius 1936) innehåller även uppgifter om betoningen av de ord vi intresserar oss för.

År 1931 utkom en omfattande lärobok i betoning med grunderna i fonetik av Petras Būtėnas. Där förklaras denna fråga, som intresserar oss, kanske för första gången utförligt. I paragraf 124 behandlas betoningen av främmande ord: ”I allmänhet betonar litauer främmande ord på samma sätt som litauiska ord eller lånord, t.ex.: 1) áltas, álgebra, buhá lteris <...>; krėi̇seris, kel̇neris, fel̇čeris; eneṙgija, heṙcogas, gubeṙnija, ineṙcija, komeṙcija; <...>” (Būtėnas 1931: 113). Mitt i samma paragraf tilläggs också att ”[a]ndra ord betonar litauer numera även på ett annat sätt, nämligen så som de betonas i de språk som orden har lånats från, t.ex.: himnas, kel̇neris, heṙcogas, eneṙgija, ineṙcija, komeṙcija, priṅcipas, cil̇inderis, receṅzija, siṅtaksė, audieṅcija, konfereṅcija, teṙminas” (Būtėnas 1931: 113–114). I sin genomgång av främmande ords suffix hävdar han dessutom att

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

4

betoningen diktȧntas, praktikȧntas, muzikȧntas, -òntas, audiėncija, konferencija, koncėrtas är dialektal (trm.; se Būtenas 1931: 114).

Av de nämnda påståendena framgår att Būtenas betraktar cirkumflexbetoning som en självklar norm i standardspråket. Icke-normativa betoningar beskrivs mycket motsägelsefullt. För det första är det oklart varför ”andra litauer” betonar orden också på samma sätt som i de språk som orden har lånats från. Vad är det som har lånats med orden – accentens placering eller intonationen? Kan man överföra egna intonationer från andra språk, som saknar (eller inte skiljer mellan) sådana intonationer? Det sägs inte heller om dessa intonationer har övertagits från slaviska eller germanska språk. Å andra sidan är det oklart vilka dialekter författaren syftar på när exempelvis diktȧntas sägs uttalas så, och så vidare. Kanske avses här bara ett annat uttal av diftongen – diktántas (jämför med diktȧntas)? Något blir alltså inte klarare om ett annorlunda uttal med akut accent, markerad med gravt accenttecken, avses, eftersom författaren sannolikt har blandat ihop accentens placering med intonationen i den betonade stavelsen och i det ena fallet tillämpat prosodiska kännetecken, i det andra den så kallade morateorin, där gravis betecknar den första komponenten och cirkumflex den andra (jfr. kȧltas: kãltas, ski̇rtas: skīrtas; se Girdenis 1981: 196). Var Būtenas då inte den förste som satte i gång förvirringen kring betoningen av de internationella ord som diskuteras här i vårt språk¹?

Den mest auktoritativa läroboken i accentologi under mellankrigstiden var Pranas Skardžius Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimas (Betoningen i litauiskt standardspråk) (1936). Om främmande ord sägs där att de betonas som litauiska ord med motsvarande accentparadigm, men bland exemplen hittar vi inga av de ord vi intresserar oss för (se Skardžius 1936: 22–23). Några enstaka sådana exempel finns dock i bokens kapitel III, ”Betonade ord”, i en kort ordlista över betonade ord. Det gäller desertas s. 47, ekspertas 49, herbas 53, koncertas 58, modernų 64, rezervas 73. Inga ord av denna typ med grav accent har påträffats. Man kan alltså dra slutsatsen att Skardžius i detta arbete, kanske i enlighet med Jablonskis och Sereiskis uppfattning, tydligt fastställde cirkumflexbetoning av internationella ords stavelser med diftongen er. Regeln borde a priori också ha gällt ord med diftongen el. Andra närbesläktade diftonger, em och en, betonas bara med cirkumflex.

Samma betoning fastslås också i Lietuvių kalbos rašybos vadovėlyje (Lärobok i litauisk ortografi), utgiven 1938. I förordet sägs att det vållade stora svårigheter att betona främmande ord. ”När vi betonade dem försökte vi följa denna princip: de ord som är välbekanta för oss, särskilt för folket, sedan tiden före kriget har betonats så som de också uttalas, medan de nya har betonats enligt reglerna i vårt språk” (Lietuvių kalbos rašybos vadovėlis 1938: 4). Bland exemplen som ges till stöd för denna ståndpunkt finns inga av de ord vi intresserar oss för, men sådana ord finns i ordlistan som följer med läroboken. Där betonas: energija 89,

¹ Toje Būteno knygoje yra pripainiota ir kitų, ypač fonetikos dalykų (žr. Pupkis 1968).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 5

končertas 118, konsėrvas 118, peršikas 147, rezėrvas 160, teṙminas 189, men desėrtas 81, kėlnėris 112, nėrvas 136, liksom sėlteris 166. Den högra accentmarkeringen skulle kanske kunna stödjas endast av dessa ords verkliga eller förmodade germanska eller romanska ursprung, men sėlterio accentuering är ett tydligt undantag från det system man än må förstå. När Skardžius recenserade denna ordbok (1938) förebrådde han författarna en hel del brister av olika slag; bland anmärkningarna finns den intressanta tanken att man bör accentuera inte desėrtas, utan deseṙtas, med hänvisning till accentueringen av ordet končertas och liknande (Skardžius 1938: 94–95). Denna kritik blir till stor nytta längre fram när vi diskuterar andra accentueringsfall av samma slag hos Skardžius.

Information om accentueringen av de ord som diskuteras finns också i mellankrigstidens tvåspråkiga ordböcker och ordlistor². I en av de största ordböcker som började ges ut vid denna tid, Lietuvių rašomosios kalbos žodyne, vars accentuering utfördes av Alfred Senas (”endast en enda person, A. Senn, ansvarar för accentueringen”, s. XI), återges ungefär lika många ord av denna typ med akut accent (högra accenttecknet) som med cirkumflex accent, till exempel ené̌rgija 152, ené̌rgiškas 152, hérbas 219, hipérbolė 220, hipérbolinis 220, hipérboliškas 220, iné̌rcija 255 och fė̌lčeris 155, fė̌ldfebelis 155, fė̌ldšeris 155, kėlnėris 459, klė̌kas 491, komė̌rcija 506, komė̌rcinis 506, komė̌rciškas 606, končertas 507, končertinis 507, konsėrvai 508. Endast några få exempel har vänster accenttecken: čėlsiškas 93, hėrcogas 219, fėrma 155. Det framgår att den som satte ut accenterna ännu inte hade tänkt igenom allt konsekvent, och att vänster accenttecken verkar utgöra ett slags undantag. Även Skardžius (1999: 289) har hävdat att man inte utan vidare kan lita på denna ordboks accentuering.

Mūsų temai labai svarbus Jono Barono (1932) žodynas ir jame sukirčiuoti kalbami žodžiai. Nors Barono žodyno kirčiavimą savo recenzijoje gerokai kritikavo Skardžius (1999: 632–639), bet kirčiuodamas mums rūpimus žodžius autorius elgėsi gana nuosekliai: daugumą žodžių sužymėjo riestiniu kirčio ženklu ir tik kelis – dešininiu. Taigi tvirtagališkai sukirčiuoti: hérbas 94, hėrcogas 94, desė̌rtas 114, desė̌rtinis 114, iné̌tingas 186, iné̌rcija 186, komė̌rcija 207, konsėrvai 208, končertas 209, nėrvas 290 (2x), pė̌rlas 364, pė̌rlamotė 364, pė̌rlinis 364, rezėrvas 488, teṙminas 588. Tik trys žodžiai turi tvirtapradę priegaidę: dėltė „delta“ 112, fėrma 594, fėrmeris 594. Tų trijų žodžių atskyrimo iš bendro būrio motyvai nėra aiškūs. Kairiniu kirčio ženklu žymimų žodžių neteko aptikti.

Senare, förmodligen i takt med en bättre känsla för systemet och en känsligare åtskillnad mellan accentkonturerna, förekommer ord med vänster accenttecken allt mer sällan i olika ordböcker. Bland ord av denna typ återges till exempel i J. K. Zablockis och Č. Kulešas litauisk-polska ordbok följande med vänster accenttecken:

² Vissa större tvåspråkiga ordböcker (till exempel Benjamino Sereiskis Lietuviškai rusiškas žodynas (1932), Vilniaus Pėteraitis senare Lietuviškai angliškas žodynas (1948) med flera) saknade accentmarkeringar, och i Jurgis Šlapelis accentuerade ordböcker undvek man att ta med internationella ord; därför hittar vi inte de exempel vi söker i dem.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

6

eller ett enda ord hipèrbole 45. Cirka tio ord har cirkumflex accent: cisternà, –os (2) 23, ekstè̇rnas 34, energìja 35, fèlčeris 36, hèrbas 45, koncèrtas 69, konsèrvai 70, modèrniškas 88, rezèrvas 137, tèrminas (3^b) 176 och några få ord med akut accent: dėltè ”delta” 27, desèrtas 28, nèrvas 96 (Zablockis, Kuleša 1940).

Arba tokiame mažučIame K. Tamučio (1940) žodynėlyje duodami tvirtagališkai sukirčiuoti fèlčeris 32, hèrbas 44, nèrvas 83; farmacèutas turi pažymėtą kairinį kirčio ženklą, nors kirčiuotė nurodyta antroji (2). Žodis čerkesas 20 išvis paliktas nesukirčiuotas, bet prie jo nurodyta 1-oji kirčiuotė, vadinasi, kirčiuotas pirmasis skiemuo. Bendrojoje pedagogikos terminijoje (Šalkauskis 1991), svarstytoje 1940 m. balandžio mėn. Lietuvių kalbos draugijos, kurios pirmininkas buvo Pranas Skardžius³, terminologijos sekcijoje, rašoma enèrgija, modèrnų, nèrvas.

Man kan också kasta en blick på accentueringen i band I och II av den stora Lietuvių kalbos žodyno, redigerade av Balčikonis. Intressant nog lämnades i band II (1947) ganska många ord av denna typ, varav vissa skulle kunna kallas internationella, helt utan accentmarkering, till exempel fèlčeris, ferma, elmè, energìja, medan några lånord markerades med cirkumflex: fèŕnicas (och fèŕnicas), èlkeris ”alkierius”, èlkierius ”detsamma”, èlmentas, èlštrikas, samt ett och annat med akut accent: féršas, élskis. Det gick inte att hitta några ord med vänster accenttecken. Därför kan man dra slutsatsen att Balčikonis var mycket försiktig med internationella ord, men inte var konsekvent i alla avseenden när det gällde andra främmande ord.

Slutsatsen är alltså att det före kriget fanns en tydlig tendens att accentuera de flesta internationella ord med diftongerna el, er i den betonade stavelsen med cirkumflex, och mer sällan (beroende på ordets lånekälla?) med akut accent. Ord med vänster accenttecken bör betraktas som vissa sällsynta undantag. De tendenser som dittills hade börjat framträda befästes i Lietuvių kalbos rašybos žodyne, som utkom 1948. En stor del av ordboken skrevs av den välkände språkforskaren Alfonsas Kalnius (Pupkis 2010: 250–251), däribland avsnittet om accentuering. Eftersom ordboken utarbetades under krigsåren vid Institutet för litauiska språket, redigerades av Antanas Salys och hade börjat tryckas men avbröts på grund av krigshändelserna, bör den betraktas som ett verk präglat av Salys lexikografiska och accentologiska inriktning. Detta måste beaktas när vi längre fram undersöker normeringen av accentueringen av de ord som diskuteras.

I ordbokens avsnitt om accentuering sägs ingenting om accentuering av främmande (internationella) ord; därför måste man gå igenom själva ordboken och leta efter accentuerade exempel. I ordboken gick det bara att hitta några få ord med vänster accenttecken: fèrma 201, fèrmeris 201, hèrcogas

³ Om de termer från Šalkauskis som senare utnyttjades av Skardžius och diskuterades i terminologisektionen, se Lietuvių kalbos vadovas 1950: 13.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

7

215. Med tanke på den skiftande betoningen är det bara fè rma (1) 201, plėura (1) 301 som fortfarande är aktuella. De flesta andra ord i denna ordbok har cirkumflex accent: aler̃gija 153, bel̃gas 170, deser̃tas 188, diver̃sija 191, ekspèr tas 198, ekstèrnas 198, ener̃gija 199, fel̃čeris 201, her̃bas 215, iner̃cija 218, iner̃cinis (iner̃tinis) 218, komer̃cija 245, koncer̃nas 246, koncer̃tas 246, konser̃vai 246, rezèrvas 316, sel̃teris 324, terapèu tija 354, ter̃cija 354, terma, -õs 354, ter̃minas 354, ter̃mosas 354. Några få ord har akut accent: hipérbolė 215, kélneris 235, pérsas 297, stérlingas 338, medan nérvas 281 också har en sekundär variant nerṽas. Kanske kan skillnaden mellan de tonala accenterna här bedömas utifrån ordens ursprung i slaviska eller germanska språk? I övrigt syns dock knappast några tydligare motiv.

Som en sammanfattning av förkrigstidens praxis kan man betrakta Pranas Skardžius, Stasys Barzdukas och Jonas Martynas Laurinaitis Lietuvių kalbos vadovas, utgiven i Tyskland 1950 Lietuvių kalbos vadovą (LKV)⁴. Även om det är ett kollektivt verk redigerades och accentuerades det av Skardžius; dessutom anges det i verket att man också hade använt 1948 års Lietuvių kalbos rašybos žodyną (den anges även i källförteckningen, s. 20). Det finns skillnader jämfört med den ordbokens accentuering av de ord som diskuteras, men inga väsentliga, och de är ibland svåra att förklara. Det enda ord som tycks ha akut accent är ener̃gija 248, medan 1948 års ordboks fèrma, hèr cogas, plėura har ändrats till férma 254⁵, hèr cogu 281, pleurà, pleūros 439. Bortsett från dessa exempel finns det bara några få ord med annorlunda accentuering: 1948 års ordbok – Bel̃gija 388 (och bel̃gas 170), Per̃sija 414 (men pérsas 297), stérlingas 338; 1950 års ordbok – Bélgija 201, Pérsija (och pérsas) 430, stérlingas 517. I de övriga fallen, nära 20 till antalet, överensstämmer de båda ordböckernas accentuering; de flesta har cirkumflex accent och några få akut accent. Det har inte gått att fastställa varför den tonala accenten skiljer sig åt i vissa fall; skillnaden kan inte heller förklaras av ett internationellt ords verkliga eller förmodade ursprung i den ena eller andra källan. Man kan ändå dra slutsatsen att perioden åtminstone från 1929 (om vi bortser från Kuršaitis accentuering) till 1950 kännetecknas av ett gradvis framväxande enhetligt system som lutar åt cirkumflex accent.

En verklig revolution i accentueringen av ord inom detta område genomfördes i den 1951 utgivna Tarptautinių žodžių žodyne. Verket är översatt från ryska; arbetet med att ”anpassa materialet för litauiska språkets behov” (TŽŽ 1951: 4) utfördes av Chackelis Lemchenas, och det var alltså han som satte accenter på allt. I förordet till den litauiska utgåvan anges att ”uppslagsorden har accentuerats enligt de accentueringsvanor som för närvarande är mest utbredda i litauiskan” (TTŽ 1951: 4).

Kanske tog man på många håll hänsyn till dessa mest utbredda accentueringsvanor, men i den grupp ord som vi diskuterar beaktades sådana vanor inte alls – nästan allt har accentuerats med akut accent

⁴ Det är svårt att tro att de normer som presenterades i detta verk, utgivet i Tyskland, under järnridåns förhållanden skulle ha kunnat påverka de språknormer som fastställdes i Litauen.

⁵ Kanske berodde detta på olika betydelser hos ordet: i 1948 års ordbok anges inte betydelsen av den formen (och inte heller betydelserna av andra ord), medan LKV anger ”byggnadssätt (inom byggnadskonsten)”?

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

8

accenttecken, utan att ens undanta det sedan tidigare etablerade ordet terminass accentuering⁶ – åtminstone i detta avseende försökte man handla systematiskt, möjligen med ett eller annat undantag, exempelvis perlas. Det går inte att kalla en sådan accentuering något annat än en revolution⁷ – den nämndes varken i ordbokens förord eller diskuterades offentligt eller ens omnämndes i pressen. På så vis infördes denna accentuering utan diskussion i 1954 års Dabartinės lietuvių kalbos žodyną (hädanefter DŽ) och fördes vidare från ordbok till ordbok; den kom in i tvåspråkiga ordböcker och uppslagsverk och är ännu i vår tid, åtminstone fram till de accentueringsrekommendationer som Valstybinė lietuvių kalbos komisija (hädanefter VLKK) började publicera 2003, förhärskande – om vi bortser från talrika undantag och oförklarliga egenheter i accentueringen samt problem med den praktiska accentueringen. Det bör sägas att flera lingvister under lång tid har motsatt sig och fortfarande motsätter sig denna accentuering och har publicerat sina argument, men ordboksredaktörerna har inte tagit hänsyn till dem. Diskussionen om den reform som genomfördes genom TTŽ 1951 har dock inte avstannat under något årtionde, ända fram till våra dagar. Den omfattar inte bara den praktiska accentueringen av diftongerna el, er, utan också frågan om den fonologiska identiteten hos dessa diftongers vokalljud e ([ę]).

SYSTEMATISKA GRUNDER FÖR ACCENTUERINGEN AV DE AKTUELLA DIFTONGERNA

Efter att revolutionen i praktiken hade genomförts började man snart söka teoretiska (ideologiska) grunder för att rättfärdiga en sådan handling. Var det inte Vilnius pedagogiska instituts (nu universitetet för utbildningsvetenskap) fransklärare Janina Dambrauskaitė (Urbelienė) som år 1957 först talade om självständigheten hos vokalen [ę] i främmande, dvs. internationella, ord? I sin artikel om det litauiska språkets vokalfonologiska system stödde hon sig på läran hos Lev Sjtjerba, skaparen av den dåvarande fonetiska skolan i Leningrad (nu Sankt Petersburg) (i hans fransk fonetik, utgiven 1948, beskrivs metoden med ”motsatspar”). Även om hon erkände att internationellt [ę] och litauiskt [e] ”inte alls skiljer sig från varandra” (Dambrauskaitė 1957: 222), men efter att ha hittat på paren èstù: éstù, kabinètas: kabinétas, kadètas: kadétas, samt èsti: èsti=škas⁸ och inte ha funnit någon växling med den långa vokalen [ę˙], hävdar hon ”rätten att hänföra det icke-litauiska e till de självständiga

⁶ Kanske vore accentueringen av detta ord inte särskilt upplysande (i ordböckerna accentueras det numera endast med cirkumflex), men en titt i andra källor visar också andra accentueringsfall. TŽŽ 1951: 665 har till exempel tèrminas, men TŽŽ 1969: 753 har redan tė̀rminas; även TŽŽ 1985: 487, TTŽ 2000: 581 och TŽŽ 2013: 811 har tèrminas. Intressant nog förekommer i TTŽ 2000: 581 ett annat egennamn med samma ursprung (lat. terminus), Tèrminas, ”en sådan forntida romersk gud”, men i TŽŽ 2001: 737 har det redan akut accent – Tèrminas, ”en sådan forntida romersk gud”; samma accentuering förekommer i Interleksyje och TŽŽ 2013: 811. Ändå har egennamnet på vissa håll cirkumflex accent (LTE XI: 273; VLE XXIII: 688, Kuzavinis 2007: 1050, medan AMŽ 1996: 274 och TŽŽ 2007: 1090 har Tèrminas).

⁷ Vi kan inte helt utesluta att detta var ett medvetet, eller åtminstone undermedvetet, försök att förvandla hela det litauiska språket till ryska. Som bekant översatte Lemchenas efter kriget Lenins skrifter till litauiska och sammanställde Rusų–lietuvių kalbų žodyną (utkom 1949; utan accentmarkering), och den ständiga kontakten med ryska kan därför ha påverkat hans beslut i litauisk accentologi, direkt eller indirekt.

⁸ I själva verket visar dessa par motsättningen mellan korta och långa vokaler, men inte vokalen [ę]s fonemiska självständighet.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

9

fonem, även om vi vid sidan av detta måste betona denna ljuds minimala roll” (Dambrauskaitė 1957: 224). Denna uppfattning delades inte av Bronius Svecevičius (1960: 30), engelskläraren vid samma institut, eftersom vi i praktiken enligt honom inte märker någon skillnad mellan de två nyanserna av vokalen e.

Det blev nödvändigt att teoretiskt fastställa systemet av vokalfonem i litauiskan mer exakt inför arbetet med den första akademiska litauiska grammatiken. För detta ändamål genomförde Valerija Vaitkevičiūtė, forskare vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, vissa fonetiska undersökningar under andra hälften av 1950-talet och första hälften av 1960-talet och publicerade resultaten i forskningsvolymen Lietuvių kalbotyros klausimai. Senare infördes de något reviderade resultaten av detta arbete i den akademiska Lietuvių kalbos gramatika, i fonetikavsnittet i dess första band (1965).

Vaitkevičiūtė beskrev korrekt principerna för fonetisk och fonologisk bedömning av språkljud. Med utgångspunkt i den dåvarande leningradska fonetikskolans påståenden skrev hon att fonemet ”betraktas som den minsta ljudenhet som skiljer betydelsen hos ord eller morfem” (Vaitkevičiūtė 1957: 5). ”Fonem kallas historiskt formade ljudtyper som skiljer ord, deras former eller morfem åt och vars uttal inte beror på deras fonetiska position i ordet” (Vaitkevičiūtė 1961: 19). När man behöver fastställa ett språks fonemiska sammansättning använder man den så kallade metoden med minimala par, och denna procedur demonstreras i de nämnda artiklarna av Vaitkevičiūtė. Exempelvis gör vokallängd och vokalkorthet det möjligt att skilja mellan långa och korta vokalfonem: lĩs: lìs, mẽs: mès, mãno: màno osv. Men när den korta vokalen [ę], som endast förekommer i internationella ord, ska behandlas anges inget minimalt par. Det sägs bara att den skiljer sig föga från den litauiska korta vokalen [ę], att nyanserna överlag är otydliga, men att fonemet i internationella ord är mer slutet och ”av naturen skiljer sig från det” (Vaitkevičiūtė 1961: 21): både betonat och obetonat är det kort, medan den litauiska vokalen är lång under betoning och kort utan betoning (jfr mėta: metù, lėsa: lesù⁹).

I dessa resonemang skymtar en sammanblandning av den fonetiska och fonologiska nivån, en brist på tydlig åtskillnad mellan dessa nivåer¹⁰ samt användning av absoluta, inte relativa, måttstockar (Girdenis, Žulys 1973: 207, 208). Av dessa skäl uppstod också ett teoretiskt fel: vokalen [ę], som används endast i internationella ord, betraktas som ett självständigt fonem i standardspråket. Förespråkarna för denna uppfattning grundar sig främst på fonetiska drag och hävdar att vokalen [ę] i internationella ord är mer sluten och högre än vokalen [ę] i litauiska ord. Elzbieta Mikalauskaitė (1975: 17) hävdar att den skillnaden är svårare att uppfatta och att den är mindre i dialekterna. Av hennes

⁹ Med detta påstående motsäger Vaitkevičiūtė sin egen definition av fonem, där det sägs att fonemtyperna av ljud inte beror på deras fonetiska position i ordet.

¹⁰ Både Jonas Kazlauskas och särskilt Aleksas Girdenis har i våra samtal vid flera tillfällen kritiserat den leningradska fonetikskolan för dess återkommande sammanblandning av fonetisk och fonologisk nivå.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

10

En annan viktig aspekt av resonemanget är påståendet att denna vokal i ord av främmande ursprung inte förekommer i ordslut (Mikalauskaitė 1975: 17).

Antanas Pakerys (1986) plačiai remiasi ir fonetiniais, ir sintagminiais to tarptautinių žodžių balsio [ɛ] požymiais. Lietuvių bendrinės kalbos fonetikos autorius rašo, kad tas balsis vartojamas kirčiuotuose daiktavardžių kamienuose (lietuviškuose žodžiuose balsio ilgumas priklauso nuo (ne)kirčiuotos padėties: gėlia: geliù, plg. dar ãktas: aktù). Padėtinio ilgumo balsis [ɛ] (gėlia) esti tik senuosiuose skoliniuose, pvz., Pẽtras (plg. Petrù), jis atsiranda ir svetimos kilmės žodžiuose po minkštųjų priebalsių vietoj ilgojo [aː]: pliãžas: pliažù. Tas balsis nepr itempa prie žemutinio pakilimo balsių [ɑ], [ɑ], [ɛ], [ɛ] posistemio. Šie ir kiti požymiai rodantys, kad tas tarptautinių žodžių balsis [ɛ] vartojamas panašiai kaip ir vidutinio pakilimo trumpasis balsis [o], plg. ėpas: òmas, genẽžė: prognòžė, fèrma: fòrma (Pakerys 1986: 38–39).

Det påstås att vokalernas funktionella självständighet i litauiska och icke-litauiska ord kan kontrolleras genom att exempelvis jämföra orden gèstų (genitiv plural av substantivet gèstas) och gèstų (konditionalis av verbet gèsti). ”Enligt våra uppgifter känner de flesta (75–80%) av lyssnarna korrekt igen dessa ord när de uttalas isolerat” (Pakerys 1986: 39)¹¹.

Bland övriga argument uppges detta vara den viktigaste indikatorn på vokalens självständighet. Under de senaste åren nämns dock detta argument sällan, eftersom man har insett att paret inte är särskilt korrekt i en undersökning: för det första är det fråga om morfologiska former från olika ordklasser, och substitutionen av sådana ord i samma text är nästan obefintlig. I den viktigaste, klassiska positionen för minimala par – i absolut ordinitial ställning – skulle vi knappast kunna hitta mer än paret èt: èteris (ètika), men inte heller detta är en helt identisk position (ordslutets t är aspirerat, medan det framför främre vokaler är palataliserat respektive palatalt). För det andra är det ännu mindre korrekt att låta en publik identifiera ord som särskilt har hittats på för att uttalas isolerat.

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 11

I avsnittet i boken ”Accentuation av ord med ursprung i andra språk” skrev hon: ”I ord med ursprung i andra språk betonas stavelsen med ljudförbindelserna el, er med cirkumflexaccent, och dessa ord böjs enligt accentklass ett: kẽlneris, desẽrtas, enẽrgija, epidẽrmis, fẽrma, fẽrmeris, hẽrbas, Hẽrmis, inẽrcija, koncertãtas, nẽrvai, pẽršikas, tẽrmosas...” (Laigonaitė 1959: 97). När det gäller accentklass ett har författaren inte alltid rätt här: ord som har betoning på den näst sista stavelsen (fẽrma¹², hẽrbas, Hẽrmis, nẽrvai) tillhör accentklass två, men här är det mycket viktigare att noggrant läsa författarens fotnot till detta påstående: ”I litauiska ordböcker har accenten i sådana ord hittills markerats med grav accent: kẽlneris, desẽrtas, fẽrma... Detta motsvarar dock inte bruket i det levande litauiska språket: i ord av den här typen bildar vokalen e tillsammans med konsonanterna l, r diftonger av blandtyp el, er, som litauer bara kan uttala med fast eller cirkumflex accent. En akut accent är här omöjlig, liksom i förbindelserna em, en, am, an, vilka vi sedan länge markerar med tecken för akut eller cirkumflex accent i ord med ursprung i andra språk (jfr diktántas, leitenántas, tendeñcija...)” (Laigonaitė 1959: 97).

I sin recension av den akademiska grammatikens första band, Lietuvių kalbos gramatikos, påpekade Jonas Kazlauskas att det i litauiskan varken finns behov eller grund för att urskilja ytterligare någon vokal i internationella ord [e]. I en recension publicerad 1965 skrev han: ”I själva verket förekommer ett mer slutet e ibland i internationella ord (till exempel i ordet poetas), men dess förekomst beror tydligt på den fonetiska positionen (det står efter den korta vokalen o). <...> Varför här på konstlad väg införa ytterligare ett nytt, ovanligt ljud i litauiskans redan så rika fonologiska system och därigenom försvåra teaterns och radions språk?” (Kazlauskas 2000: 223). Det bör tilläggas att Kazlauskas här också tog upp minimala par och påpekade att vokalen e i internationella ord uttalas på samma sätt som i litauiska ord. På ett annat ställe, ett år senare, hävdade han att detta ljud ”uttalas som e i inhemska ord, jfr till exempel lèmą och lèpti, šèpingas och šèpti, metòdas och metù, bemòlis och berãnķis osv. Önskan att införa ett nytt fonem [e] i standardspråket är svår att förstå; dessutom har språkbruket gjort dessa ansträngningar hopplösa” (Kazlauskas 2000: 136).

En av de mest framstående teoretikerna och normerarna av det allmänna talspråket, Juozas Senkus, motsatte sig en särskild vokal e i internationella ord. I en artikel publicerad 1970 om accentvarianterna i Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (1954) hävdade han att ”ord med den betonade ljudförbindelsen er bör uttalas med cirkumflex accent och tillhör accentklass ett eller två, till exempel: desẽrtas (2), enẽrgija (1), fẽrmeris (1), hẽrbas (2), inẽrcija (1), koncertãtas (2), nẽrvai (2), pẽršai (2), pẽršikas (1), rezẽrv as (2), tẽrmosas (1), vẽršija (1)” (Senkus 2006: 543). Han stödde också detta påstående med Laigonaitės uppfattning, publicerad 1959.

¹² Enligt Saussure–Fortunatovs lag borde det ha varit fermà.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 12

Laigonaitė skrev något annorlunda om accenttecknen för dessa diftonger i den andra upplagan av sin lärobok i accentologi 1978: ”Som bekant bör diftongerna med akut accent i internationella ord el, em, en, er enligt dagens normer för standardspråket uttalas med det korta e som är karakteristiskt för internationella ord. Mycket få klarar av att uttala dem på det sättet. De flesta litauer uttalar i sådana fall dessa ord med cirkumflex accent: hėrbas, hėrcas, pėrsai. Ett sådant bruk av vissa av dessa ord har redan noterats i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne”. Där anges vid sidan av nèrvo också nèrv̇as; internationella ord som endast har cirkumflex accent är pèrlas, stèndas, tẽmbras (jfr även de äldre sè rbas, veñgras). Detta skulle tala för att denna norm för standardspråkets uttal och accentuering behöver ses över” (Laigonaitė 1978: 48–49).

Laigonaitė hävdar alltså inte längre här att det är omöjligt att uttala den första delen av sådana diftonger kort, utan betraktar dem nu sammantagna, det vill säga el, er behandlas på samma sätt som em, en. Hon godtar dock inte den dåvarande markeringen av accenten i diftongerna el, er och föreslår att man antar en annan norm som motsvarar bruket i det levande språket.

För övrigt hänvisar Laigonaitė i sin lärobok i accentologi från 1978 också till den kollektiva uppfattning som redaktionskollegiet för Mūsų kalboje framfört 1971 (se Kuzavinis 1971: 14), och som stöder hennes ståndpunkt:

Redaktionen för ”Mūsų kalba”¹³ anser att cirkumflex accent bör markeras i de aktuella fallen (det vill säga i diftongerna el, er, em, en), eftersom 1) de i dialekterna uttalas antingen enbart med cirkumflex accent eller enbart med akut accent och ett förlängt e (det senare uttalet kan inte rekommenderas i standardspråket), 2) bruket i standardspråket visar att man här uttalar en diftong med cirkumflex accent, medan endast en eller två utbildade fonetiker kan uttala èr med akut accent och kort vokal e. Därför bör ”två- och trestaviga ord med betoning på den näst sista stavelsen hänföras till accentklass två, de övriga till klass ett (sällan klass tre). Den betonade stavelsens accent bör markeras med cirkumflextecken.”

Redan före kriget, omkring 1934, hade Antanas Salys sagt att det så kallade internationella [ę] förekom (uttalades) ”i främmande ord hos den äldre generationen [av människor]” (citerat efter Pupkis 2010: 397). Senare upprepade han denna tanke i två artiklar skrivna för encyklopedin i Boston. I artikeln ”Tartis” (LE XXX [1964]) hävdade han exempelvis: ”Än i dag finns det i standardspråkets uttal sådant som inte är helt fast etablerat. Till exempel uttalar vissa det korta vokalljudet e i främmande ord på samma sätt som i litauiska ord, andra som ett slags e, liksom i grannspråken ryska och polska. För de flesta litauer uttalas A m è r i k a och e l e k t r à med ett e ’som liknar ė, fast kortare’”

¹³ Uppfattningen formulerades av redaktionskollegiets medlem Vytautas Būda, och kollegiet diskuterade och redigerade den. För övrigt höll Būda fast vid denna uppfattning även senare. I en liten bok om accentuering av egennamn, utgiven 1982, nämnde han inte de aktuella fallen utan förbigick dem helt. De aktuella fallen utelämnas också i den artikel av Kuzavinis (1971) som just nämnts.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 13

låter ändå på något sätt olithauiskt. På grund av ett sådant uttal, ärvt från den ryska skolan, försökte man för drygt tre decennier sedan till och med skriva exempelvis poezija, poētas, teorēma, men senare övergav man detta” (Salys 1985: 100).

Några år senare uttalade sig Salys i samma encyklopedi också om markeringen av betoning i diftongerna el, er. När han skrev om ordböcker och nämnde DŽ 1954 hävdade han: ”Hittills har man rekommenderat att betona koncertas, konsertai (som vērtas, mizėrnas), men nu föreslås konkèrtas, konkèrnas, konsèrvai. Så skulle man kanske behöva betona dem om vi godtog att man i dessa ord också måste uttala ett halvslutet e, som i ryska. Även om akademigrammatiken föreskriver ett sådant uttal av internationella ord, är det knappast godtagbart. Universitetas och komitetas, uttalade så här (med ett mindre slutet e, bara kort), låter mycket ryska för det litauiska örat. Människor som inte har studerat främmande språk uttalar här vanligen samma e som i det litauiska vkž. tēkti, tēpti” (Salys 1985: 237).

Således fann Salys inte heller, mer än ett årtionde efter att markeringen av det så kallade internationella [e] i diftonger med grav accent hade officiellt fastställts, några argument för att rättfärdiga en sådan kodifiering. Hans egna argument härrör från den empiriska sfären, ungefär som Laigonaitės: 1) de flesta litauer som talar ett levande språk opåverkat av andra språk har inte (uttalar inte) detta ljud; 2) ljudets natur är inte litauisk – Salys ser dess ursprung i bruket av andra språk (slaviska).

Antanas Salys höll sig också i praktiken till samma ståndpunkt. När han betonade uppslagsorden i Lietuvių rašomosios kalbos žodyno, band II–IV, betonade han till exempel i band II hela ordgruppen nérvas lizdą (6 ord) med akut accent, s. 166; i band III orden pérsikas 50, rezèrvas 543, rezèrvinis 543, sèĮteris 634, sèrbas 642 med akut eller cirkumflex accent (jfr. även rèversas 543, TŽŽ 1951 revèrsas 583); i band IV stèrlingas 97, teṙminas, tè̇rminis, tè̇rmiškas, tè̇rmosas ir tèrmosas 644, 644, 944, 645, 645; i band V (i bilagan med egennamn och folkbeteckningar) bèlgas, Bèlgija, bèlgiškas, Cèlsijus, Ėlba, Ėlbė, EĮbingas, HeĮsinkis, HeĮbertas, HeĮkulas, keĮtas, keĮtiškas, Kèrčė, Pèrme, pèrsas, Pèrsija, pèrsiskas, Pèrtas, SeĮvinas, Sèrgiijus, Vèlsas 497, 497, 497, 500, 506, 506, 506, 512, 512, 512, 519, 519, 519, 537, 537, 537, 537, 538, 544, 544, 555.

Salys betonade alltså ganska konsekvent, huvudsakligen med cirkumflex accent, men det går inte att fastställa närmare varför vissa ord har cirkumflex accent och andra akut accent. Som undantag med en alternativ betoning anges endast termosui. Det bör noteras att namnen Kerčės ir Permės, lånade från ryska, har cirkumflex accent, trots att de enligt den allmänna principen också borde ha markerats med grav accent (vilket senare också gjordes i encyklopedierna).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

14

Det bör sägas att ingen, vare sig i Litauen, Amerika eller något annat land, på ett adekvat sätt diskuterade Laigonaitės, Kazlausko och Salys argument¹⁴. Varken det levande språkbruket eller ljudets möjliga ursprung i andra språk vederlades. Övergången från empiriska till lingvistiska argument kom senare, med en ny generation språkvetare.

Den mest framstående litauiske fonologen Aleksas Gird enis tvivlade redan i början av sin vetenskapliga verksamhet allvarligt på att betrakta vokalen [ɛ] i internationella ord som ett separat fonem; han tog upp den i inventariet över vokalfonem med ett frågetecken (se Girdenis 2000 [I]: 310). Senare skrev han i sin Fonologijoje: ”Vissa brukare av standardspråket uttalar också ett slutet [ɛ] i ord av främmande ursprung (vanligen endast i betonade stavelser) <...>. Detta är ett fakultativt ljud, eftersom man enligt den traditionella ’suvalkiska’ normen i dess ställe uttalar ett vanligt kort [ɛ] – sådant som i ord av typen sėkti, vežti. På grund av denna fakultativitet och andra egenheter i bruket bör [ɛ] (och i ännu högre grad ɛ) betraktas som en kombination av fonemet /e/ och en viss sociolingvistisk ’prosodem’ (eller sociolingvistisk i n d i k a t o r). Denna ’prosodem’ har en e x p r e s s i v funktion – den visar att ordet hör till den höga stilen och att talaren demonstrerar sin höga (verkliga eller inbillade) sociala ställning” (Girdenis 1981: 126; förf:s kurs.).

Girdenis framhöll fonemets fakultativa karaktär också i fonetikavsnittet i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos, som han skrev tillsammans med Garšva (se DLKG: 23). Senare skrev han på liknande sätt: ljudet [ɛ] kan inte betraktas som ett fonem (inte ens ett perifert), eftersom dess funktion inte är distinktiv; dess fakultativa bruk hindrar också att det behandlas som ett fonem. I bästa fall är det ett fonem i vissa sociolekter. Det har en expressiv funktion – det markerar hög stil; därför bör det inte betraktas som ett verkligt fonem, eftersom dess funktion inte är distinktiv (Girdenis 2003: 191).

Man kan tillägga att Vaitkevičiūtė hade föresatt sig att konsekvent införa en sådan norm för ett högre uttalsregister i standardspråket (se hennes arbete från 2001). I sin uttalshandbok och ordbok polemiserade hon med språkvetare med en annan uppfattning och hävdade att hon följde DŽ:s normer, ”som fastställdes av den äldre generationens språkvetare A. Salys, den redan nämnde P. Skardžius, J. Balčikonis m.fl.” (Vaitkevičiūtė 2001: 9). Både denna vokal [ɛ] i internationella ord och reglerna för uttalet av prebal sio [ʎ] i internationella ord, som hon förespråkade på grundval av andra språk (Vaitkevičiūtė 2001: 14, 141–150), tillsammans med de olika graderna av etablering av dessa främmande ljud i litauiskt standardspråkbruk, skulle skilja överklassens (elitens) uttal från det uttal som formas under normala förhållanden och leda standardspråkets utveckling i en något annan riktning än den tar i dag.

¹⁴ Antanas Pakerys savo Lietuvių bendrinės kalbos fonetikoje (1986: 39, 6 išn.) apie jų nuomonę neužsimínė. Tiesa, svarstant tų žodžių kirčiavimą VLKK pakomisės posėdyje Laigonaitę paminėjo, bet netiksliai teigė, kad ji esą teikusi, jog „geriau būtų kirčiuoti tvirtagališkai“ (žr. Protokolai 2015).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 15

Väsentliga lingvistiska argument om vokalen [ę] i internationella ord framfördes i Girdenis och Pupkis artikel från 1985 om grunderna för kodifieringen av standardspråkets accentuering (se Girdenis 2000 (II): 362–363; författarens anm.). Där står det:

Från accentueringsnormerna måste man med största stränghet avlägsna allt som inte stämmer överens med själva standardspråkets prosodiska system. Bland sådana företeelser är det särskilt den fiktiva markeringen av de internationella ordens diftonger en, em och i synnerhet el, er med grav accent som skaver och alltid kommer att skava, liksom placeringen av många sådana ord i accentklass 1. Om vi godtog den norm som nu anges i ordböckerna skulle vi ha tre, inte två, accentueringar av diftongiska stavelser, eftersom accenter av typen ėR, èR och ėR skulle sammanfalla i samma position, jfr. kėltai (kėltas) ”en grupp indoeuropeiska folk”: kėltas ”flotte”: kėltiš ”höjning på fotens ovansida”, jfr. gėltas ”gul”. Detta vore en otillåten nedmontering av grunderna för vårt prosodiska system, eftersom tre fonologiska accentueringar inte bara saknas hos de sydliga västaukštaiterna, utan också i alla andra litauiska dialekter.

<...>

Kort sagt är den nuvarande kodifieringen av accentueringen av internationella ord med diftonger av typen eR den svagaste länken i kodifieringen av vårt standardspråk; den rättfärdigas inte alls av vare sig språksystemet eller det faktiska språkbruket. Den är inte bara obegriplig för dem som använder standardspråkets uttal, utan rubbar också deras språkkänsla – känslan för systemet – och underminerar därmed själva grunderna för vår accentologi.

Liknande lingvistiska argument framfördes några år senare i två andra lingvisters recension av Lietuvių kalbos tarties žodynui (se Pupkis, Stundžia 1987). Där kritiseras ordbokens praxis att använda ett system med tre vokallängder, él: ẹl: èl; ér: eŕ: èr, som okritiskt övertagits från andra ordböcker. Därför förekommer det i uttalsordboken olika sätt att markera betoning som inte kan förklaras lingvistiskt (jfr. fėlčeris: kėlneris m.fl.). Dessutom strider markeringen med grav accent mot det allmänna språkbruket bland tv- och radiomedarbetare, och deras uttal koncėrte ”är inget annat än ett faktum från dialekter som drar tillbaka betoningen, vilket förekommer i standardspråkets bruk” (Pupkis, Stundžia 1987: 52).

I senare arbeten av Pupkis avvisas användningen av diftongerna ėl, èr också med stöd av olika argument. I en artikel publicerad 1995 redovisas dessutom resultaten från en undersökning av uttal och accentuering hos ord inom tv- och radioområdet, talade av Litauens tv-annonsörer och andra anställda; resultaten visar en tydlig övervikt för cirkumflex accent (se Pupkis 1999: 2–3). Stöd för denna uppfattning finns också i Kalbos kultūros studijose (Pupkis 2005: 239–240).

***

I arbeten av lingvister med motsatt uppfattning diskuteras inte den fonologiska statusen hos de aktuella diftongerna; man konstaterar endast att fonemet /ę/ förekommer. Hittills har de inte besvarat, och besvarar inte heller, frågan om huruvida tre olika diftonglängder och tre olika accentmarkeringar för samma

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 16

diftonger kan förekomma i standardspråket¹⁵. Antanas Pakerys framställer ėl, ėr som ett faktum: dessa diftonger har officiellt fått grav accent i ordböcker och uppslagsverk. Argumenten är huvudsakligen extralingvistiska, däribland empiriska, pedagogiska och pragmatiska.

När man går vidare till de systematiska frågorna kring accentueringen av de aktuella diftongerna kan man erinra om att den moderna teorin om språkplanering också lyfter fram viktiga frågor om kodifiering av språknormer (se Cooper 1989). Inom normeringsteorin tas de nämnda kriterierna – empiriska, pedagogiska, pragmatiska, lingvistiska och andra – på allvar, och man strävar efter att ta hänsyn till alla faktorer när språkliga företeelser kodifieras (jfr. Danės 1979). Men lingvistiska, dvs. systematiska, argument lämnas aldrig ur sikte. De får inte heller förbises i dessa fall, men det bör påpekas att det här är systematiska lingvistiska relationer, inte systematiska grafiska relationer, som avses (Protokolai 2015¹⁶). Det är en sak att tala om lingvistiska argument – två sätt att realisera akut accent i diftongerna el, er och eu – och en annan att markera deras accenttecken i ordböcker, uppslagsverk och på andra håll. Genomgången av källorna visar att den nuvarande praxisen uppvisar stora brister i den systematiska bedömningen i båda avseendena.

För författaren till denna artikel framstår lingvistiska (systematiska) frågor, åtminstone inom fonetik och prosodi, som de allra viktigaste. Faktum är att diftonger med tre längder, el, er och eu, inte på något sätt passar in i standardspråkets system av diftonger och vokalkombinationer; de är främmande inslag, särskilt med tanke på standardspråkets västliga uttalsgrund¹⁷. Den nuvarande praxisen i ordböcker och uppslagsverk stadfäster i själva verket den enda tvåfaldiga realiseringen av akut accent i standardspråkets system. Det är helt obegripligt varför just dessa tre ska skiljas ut ur hela systemet av vokalkombinationer och diftonger, medan de andra – först och främst em, en och därefter även ei – lämnas annorlunda, det vill säga i huvudsak anges med cirkumflex accent. Vi kan också påminna om att Būtenas ställde dessa diftonger och denna vokalkombination på samma plats som andra exempel av den aktuella typen, jfr. hans kreĩšeris, kẽlneris (kẽlneris), konferèncija (Būtenas 1931: 113–114). Varför markeras hundratals internationella ord och andra lånord med diftongen ei med cirkumflex (mer sällan akut), medan terapèutas får grav accent? Varför uttalas obetonade diftonger el, er i internationella ord på samma sätt som i litauiska ord (jfr. Girdenis 1981: 126; 2000: 136)?

Man skulle till och med kunna hävda att den grava accenten här återför oss till gamla tiders försök av vissa lingvister att betrakta betoningen i korta betonade stavelser som en kort accent. I själva verket kännetecknas diftongernas prosodi endast av skillnaden mellan akut och cirkumflex accent, som realiseras med olika accenttecken. Förespråkarna för en annan uppfattning hänvisar till Kuršaitis

¹⁵ Det är inte korrekt att fråga om betonade stavelser med akut accent i orden dárbas, dìrba, diégas är av tre typer (se Pakerys 1993: 6), eftersom dessa stavelser tillhör olika klasser av diftonger (och vokalkombinationer).

¹⁶ Protokollen kan läsas hos Litauens statliga kommission för litauiska språket.

¹⁷ Tre slags accentuering förekommer inte heller i någon av det litauiska språkets dialekter.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

17

I enlighet med traditionen att markera akut accent med grav accent i diftongerna il, im, in, ir, ul, um, un, ur och ui, och att kalla den grava accentmarkeringen i diftongerna el, er för en representant för akut accent. Men då blir det oklart varför samma diftonger el och er samtidigt (jfr. kėltas: kél̇tas: kẽltis, Bèrnas: bérnas: bèrtas), när de har akut accent, skiljer sig åt genom vokaler av olika längd, något som inte kan sägas om Kuršaitis sätt att markera diftonger (där finns inte ett enda exempel på il: íl: iĺ).

Det är inte korrekt att rikta uppmärksamheten mot diftonger med den korta vokalen o¹⁸: sådana diftonger ”har, liksom diftonger av sekundärt ursprung, ingenting med saken att göra här, eftersom vokalen i dem uttalas konsekvent och aldrig sammanfaller med någon ’egen’ vokal” (se Girdenis 2000 (II): 362, not 2).

Om vi alltså antar den hypotetiska uppfattningen om de förmenta diftongerna èl, èr, skulle vi få följande inventarium över blandade diftonger (se tabell 1).

TABELL 1. Accentueringsmönster för diftonger i standardspråket¹⁹

l-typ | r-typ | m-typ | n-typ a-typ | ál: àl*: aĺ | ár: àr*: ar̃ | ám: àm*: am̃ | án: àn*: añ e-typ | él: èl*: el̃ | ér: èr*: er̃ | ém: èm*: em̃ | én: èn*: eñ i-typ | ìl: íl*: il̃ | ìr: ír*: ir̃ | ìm: ím*: im̃ | ìn: ín*: iñ u-typ | ùl: úl*: ul̃ | ùr: úr*: ur̃ | ùm: úm*: um̃ | ùn: ún*: uñ o-typ | òl: ól**: ol̃** | òr: ór**: or̃** | òm: óm**: om̃** | òn: ón**: oñ**

Av tabell 1 framgår att diftonger av typen ul, il med akut accent sedan Kuršaitis tid markeras med grav accent, och att markera dem grafiskt med akut accent úl, íl vore ovanligt. Den som uttalar det icke-standardmässiga spòrtas med långt o (eller förlängt o) som spórtas uttalar också rajónas, rajõnas, biològija, biolōgija och liknande. En del äldre lånord, till exempel mõrkos, tõlkos, uttalas ibland i talspråket med cirkumflex õr, õl, men det är inte standardspråksnorm. Att jämföra de sistnämnda orden med minimalparet órlaivis: spòrtas är inte korrekt, eftersom diftongen i orlaivio är av sekundärt ursprung. Encyklopediernas accentuering Koñtrimas, Moñtoydas, Moñtvila verkar mycket märklig med tanke på de Kòntrimo, Mòntoydo, Mòntvilos som hörs oftare i bruk; de förstnämnda varianterna är nämligen dialektformer som har etablerats i standardspråket, och encyklopedierna har kanske anpassat dem efter standardformerna (Kańtrimas,

¹⁸ Argumentet att om det krävs att fermà accentueras, måste vi också tillåta att formà accentueras, visar bara att förespråkarna för den uppfattningen är okunniga om prosodi.

¹⁹ En asterisk markerar ovanliga eller omöjliga fall av accentmarkering; diftonger markerade med två asterisker är möjliga i standardspråket, men är undantagsfall eller inte normerade.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

18

Mañtūydas) betoning. Inte heller Litauisk efternamnsordbok ger något tydligare besked, jfr Kóntautas, Koñtrimas, Moñgirdas, Moñtrimas, Moñtvilas, Móntvyda. Här finns inga fall där särskiljande par med diftonger skulle förekomma i efternamn: ón: òn. Moñtvila: Mòntvila är endast uttal på olika användningsplatser.

Det bör tilläggas att ingen betvivlar oppositionen mellan långt [oː] och kort [ɔ], och att minimala par som õtas: Òtas, jótas: jòtas med flera bara bekräftar dessa vokalers fonemiska självständighet i standardspråket²⁰.

Vi kan inte förneka att man i dagens språkbruk kan höra ett ganska slutet kort vokalljud [e] i internationella ord, likt vokalen [e] i litauiska ord. Ett tydligt exempel är uttalet hos LNK:s nyhetsuppläsare Gintaras Deksnys. Att vissa uttalar orden så förnekade inte heller Antanas Salys, men han betraktade detta uttal som främmande och inte litauiskt till sin natur. Vi kunde höra en sådan vokal också i vissa andra offentliga personers tal, särskilt hos dem vars tal tydligt präglas av en utjämning av tonaccenterna. Men i det allmänna språkbruket dominerar diftongernas cirkumflexa uttal, vilket kräver en översyn av deras nuvarande kodifiering. De äldre litauiska radioannonsörerna och skådespelarna har berättat att de på 1950-talet ganska ihärdigt lärdes att uttala en ”annan” vokal [e] i internationella ord än i litauiska ord. Det litauiska örat kunde inte alls uppfatta vad som skilde denna vokal från den andra, så med tiden började de uttala konsonanterna före vokalen hårt. På så sätt uppstod och spreds negras, progresas, chemija och liknande former, som för övrigt också användes av vissa äldre intellektuella (lärare med flera). Kazys Ulvydas kallade denna vokal för en blåsljudsvokal [ɛ] och arbetade, liksom andra, hårt för att få bort den. Det lyckades, men det har hittills gång på gång misslyckats att införa [ɛ] i allmänt bruk, en vokal som inte finns i det litauiska språkets natur. Man får anta att denna vokal började läras ut från 1950- eller 1960-talet, sannolikt vid Vilnius pedagogiska institut (nuvarande universitetet för pedagogik), liksom på andra håll. Men hur kan det då komma sig att man trots årtionden av undervisning i detta uttal ändå inte har lyckats systematisera det?

Resultaten från en undersökning av tv-anställdas språkbruk, som genomfördes i orienterande syfte, bekräftar inte heller den utbredda användningen av diftongerna èl, èr (se tabell 2).

TABELL 2. Förhållandet mellan användningen av akut- och cirkumflexbetonade diftonger er, el, eu i olika tv-kanalers tal

èr, èl, èu

ér, él, éu

36 – 16,8%

213 – 83,2%

²⁰ Detta strider inte alls heller mot språkbruket bland de västlitauiska kaunasiska höglandsdialekttalarna, jfr òpa, òpstais, òtgi, Audrónė med flera.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

19

För detta ändamål lyssnade man under en tid (14 april–3 maj 2016) särskilt på uttalet hos nyhets- och programledare samt korrespondenter i LRT och andra litauiska tv-kanaler, och noterade de här behandlade fallen med betonade diftonger el, er, eu (särskilt vanliga ord som ekspertas, energija, koncertas, nervai m.fl., äldre och nyare egennamn som Gerda, Velsas, Berm anas, Eltonas, Melburnas, (Angela) Merkel osv.), liksom em, en, ei (här noterades bara en liten del; uttalet av orden korespondentas, reidas och även Džeisonas, Reinas osv. uppmärksammades). Flest uppgifter noterades om uttal och betoning hos följande personer: Eglė Bučelytė, Gintaras Deksnys, Ugnė Galadauskaitė, Gintarė Grikštaitė, Edmundas Jakilaitis, Viktoras Jakovlevas, Marius Jančys, Andrius Kavaliauskas, Rita Miliūtė, Jolanta Paškevičiūtė, Goda Pečiulytė, Rokas Petkevičius, Rasa Tapinienė, Arūnas Valinskas, Marius Žiedas (deras uttal kan kontrolleras i LRT:s Mediatekoje och i andra tv-kanalers ljud- och bildarkiv). I dessa talares uttal dominerar tydligt den fallande accenten: 83,2 procent (av 213 fall var 12 betonade enligt regeln om näst sista stavelsen (i ändelsen), 10 fall hade retraherande accent; otydligt uttalade fall räknades till gruppen èl, èr, èu). Antalet fall med fallande accent ökar ytterligare om man även tar med de diftonger em, en, ei som kodifierats med fallande accent – upp till 93,7 procent. Det är förstås så att resultaten skulle bli något annorlunda om även språkbruk i andra källor undersöktes, men knappast så att förhållandena mellan de här angivna uppgifterna i grunden skulle förändras.

Normerare av vissa språk räknar ibland även auktoritetskriteriet bland de övriga kodifieringskriterierna. I vår praxis hänvisar man också ofta till framstående språkforskares uppfattningar. Även i denna artikel har således uppfattningarna hos Jonas Jablonskis, Antanas Salys, Pranas Skardžius, Aleksas Girdenis, Antanas Pakerys och andra angetts.

Det finns anledning att särskilt diskutera hänvisningen till Skardžiaus uppfattning. Som redan nämnts var Skardžius en av de första som kodifierade uttalet av denna typ av ord, vilket är karakteristiskt för litauiskt standardspråk – han föredrog fallande accent. Kanske var det inte helt klart för honom hur fallande och stigande accent skulle förhålla sig till varandra i främmande ord, men han föreslog inte att det grav accenttecknet skulle betraktas som det enda tecknet för att markera betoningen i sådana ord. Hans uppfattning bekräftades tydligt både i en betoninglärobok som gavs ut före kriget och i den efter kriget utarbetade Lietuvių kalbos vadove. I hans Lietuvių kalbos kirčiavime från 1968 sägs ingenting alls om internationella ord (kanske ansågs deras kodifiering ännu inte vara helt fastställd), och som det står där ”avstod man från varje normaliseringssyfte” (Skardžius 1999: 474). Detta ansågs nödvändigt eftersom ”frågan om hela det litauiska språkets öde utomlands nu står på spel” och ”varje strängare direktiv för normalisering av betoningen knappast skulle nå sitt mål” (ibid.).

Kanske var det just därför som Skardžius under första hälften av 1970-talet i grunden ändrade sin tidigare uppfattning och beslutade att stödja sig på betoningen i ordböcker utgivna i Litauen: i boken Lietuviški

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 20

tarptautinių žodžių atitikmenys (1973) beveik visus kalbamo tipo žodžius sužymėjo kairiniu kirčio ženklu ir prie visų prirašė 1-osios kirčiuotės nuorodą. Tiesa, yra ir kitaip sukirčiuotų žodžių, bet tai tik vienetai: fėrma 33, tėrminas 61, gal dar vienas kitas. Čia priimtą praktiką Skardžius pritaikė ir rankraščių likusiame Rašybiniame bendrinės lietuvių kalbos žodyne, rašytame maždaug apie 1974 m. (rankraštis yra Vilniaus universiteto bibliotekos Rankraščių skyriuje, f. 118–134).

Denna förändring i Skardžius uppfattning vore förståelig om han eller någon annan accentolog eller fonetiker hade publicerat viktiga arbeten i frågan, ovedersägliga bevis för att man borde övergå till att markera betoningen med grav accenttecken osv. Men vid den tiden hade varken Kazlauskas och Girdenis uppfattning vederlagts eller de två artiklar av Antanas Salys som publicerades i mitten av 1960-talet i Lietuvių enciklopedijoje, där hans ståndpunkt i fråga om betoningen av de diskuterade orden tydligt hade lagts fram. Det förefaller som om även här någon form av moraliska eller politiska motiv låg bakom att man stödde sig på den sovjetiska språkvetenskapens praxis i stället för den redan etablerade förkrigstraditionen.

Efter att alltså ha granskat vissa aspekter av betoningens markering och uteslutande ha utgått från systematiska, lingvistiska kriterier måste vi konstatera att vokalen [ɛ] i internationella ord, sådan den används i vissa människors tal, endast är en fonetisk variant av den litauiska vokalen [e] och inte kan betraktas som ett separat fonem av följande skäl: 1) den fyller ingen distinktiv funktion, 2) när den markeras med grav accenttecken faller den utanför det litauiska språkets diftongsystem, medan den, om den ingår i detta, uppvisar en treledad betoningstyp som är omöjlig i litauiska, nämligen två olika uttryck för stigande accent.

Dessa slutsatser gör det möjligt att sammanställa följande inventarium över standardspråkets vokalfonem (se tabell 3).

TABELL 3. Standardspråkets vokalfonemsystem

Bakre vokalerFrämre vokalerVokaler med hög höjd/u/ /uː//i/ /iː/Vokaler med medelhög höjd/ɔ/ /oː//ɛ/Vokaler med låg höjd/a/ /aː//e/ /eː/Vokaler med varierande höjd/uo//ie/

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)www.bendrinekalba.ltISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 21

Här bör det tilläggas att vissa fonetikers försök att stödja sig på fonemsystemets symmetri inte bekräftas av data om detta fenomen i andra språk – i systemet finns det ständigt tomma rutor. Detta argument kan alltså inte bekräfta att det i vokalfonemtabellen måste finnas en kort motsvarighet [e] till den långa vokalen [ɛ]. Som vi tidigare har sett motsägs symmetriprincipen också av dagens formella (grafiska) praxis för att markera betoningen i talade diftonger.

Ett av de tyngsta argumenten från dem som förespråkar en annan uppfattning är pragmatiskt: hur skulle man nu kunna göra om många tvåspråkiga ordböcker, särskilt termordböcker, och uppslagsverk, där den vänsterställda accenten används nästan överallt? Men när man granskar denna praxis att allmänt sanktionera den, framträder ofta inte allmängiltighet utan verklig eklekticism på sina håll, vilket ofta tvingar en att förlita sig inte på en känsla för språkets system utan på att lära sig betoningen av enskilda ord²¹. Om vi behåller den nuvarande praxisen för betoningmarkering skulle vi bara i ännu högre grad tvinga användarna att lära sig enskilda ords betoning och fortsätta att undergräva deras psykolingvistiska förmåga att automatiskt generera betoningstyper.

Ett annat argument handlar om övertygelser: att erkänna eller inte erkänna [ɛ] i internationella ord är en fråga om övertygelse (se Protokolai 2015). Om vi nu till och med åberopar trosfrågor i vetenskapliga sammanhang kan det här inte på något sätt bli fråga om några mer seriösa vetenskapliga diskussioner.

SLUTSATSER

Frågan om fonemstatusen hos vokalen [ɛ] i främmande och/eller internationella ord och den därav följande betoningmarkeringen av diftongerna el, er och eu är inte bara en fonetisk fråga utan också en accentologisk fråga – den hänger samman med tillämpningen av regeln om näst sista stavelsen eller med att den överträds.

Den långa historien om hur främmande och internationella ord accentuerats i litauiskan visar att man alltifrån 1929 konsekvent gick mot att markera fallande intonation i talade diftonger, och att denna hållning slutgiltigt fastställdes 1948 i Lietuvių kalbos rašybos žodyne. Där förverkligades Jonas Jablonskis, Pranas Skardžius och Antanas Salys accentuella idéer ganska exakt. Senare anslöt sig Adelė Laigonaitė, Jonas Kazlauskas, Juozas Senkus, Aleksas Girdenis och andra språkforskare till dem.

Den revolutionerande betoningmarkeringen med vänsterställd accent för talade diftonger (men bara el, er och eu) i Chuckelis Lemchenas betoning av 1951 års Tarptautinių žodžių žodyne kan betraktas som ett direkt angrepp på det litauiska språksystemet, som ett sönderbrytande av detta system och ett utplånande av systematiska principer för betoning ur de standardspråkstalandes medvetande. I vidare bemärkelse var detta under 1900-talets andra hälft

²¹ Jfr uppgifterna i Ritos Miliūnaitės artikel (http://www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/89/Miliunaite_BK_89_straipsnis.pdf), som publiceras i detta nummer av Bendrinės kalbos.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

22

Valerija Vaitkevičiūtės teori om elituttal, där uttalet av ord av främmande ursprung inte inriktas på att naturliga lånord anpassas till det mottagande språkets system och tendenser, utan på uttalet av dessa ord i de språk som lånar ut dem. Denna pseudoteori, som i grunden är av segregationistisk karaktär och där betoningen av diftongerna ėl, ēr, ėu med grav accent är en del av dess arv, bör i princip vara främmande för ett samhälle som lever på demokratiska grundvalar och för kodifieringen av dess språknormer.

Även om vi medger att vissa företrädare för standardspråket i sina språkbruk kan uttala en snävare vokal [ɛ] i främmande respektive internationella ord än i litauiska ord, kan vi inte erkänna den som en verklig representant för fonemet /e/, eftersom vi saknar tydliga belägg som bekräftar dess distinktivitet.

För att slutgiltigt fastställa denna vokals fonologiska status måste man ta hänsyn till olika fall av dess funktion, som omfattar både syntagmatiska och paradigmatiska relationer. De nuvarande fallen av accentmarkering för diftongerna el, er och eu förutsätter ett dubbelt uttryck för den fallande intonationen, helt främmande för standardspråkets och dialekternas system. Å andra sidan eliminerar den nuvarande accentmarkeringspraxisen ur diftongernas mikrosystem många främmande respektive internationella ord med betonade diftonger em, en och ei, vilka i standardspråkets system fyller precis samma funktioner som diftongerna el, er och eu. Man får inte heller glömma själva språkbruksdata – där dominerar tydligt det systematiska uttrycket för de aktuella diftongernas intonation.

Även om vi medgav att vokalen [ɛ] delvis har fonemisk status, skulle vi ändå inte kunna föra in den i den samlade foneminventariet, eftersom fonemet /e/ ur ett psykolingvistiskt perspektiv inte genererar vokalen [ɛ] i redan normerade ord (inte bara tillsammans med em, en, utan också med eu, ei, jfr. eūras, reidas, och ett stort antal nyligen tillkomna eller nytillkommande ord, t.ex. Bėrnis, Reiganas osv.), – det litauiska [ɛ] uttalas här även av personer som konsekvent använder [ɛ] i andra positioner.

Det enda sättet att avhjälpa de nämnda förvrängningarna av standardspråkets system vore att konsekvent övergå till att överallt markera accenttecknet för fallande intonation i de aktuella diftongerna, naturligtvis med tillåtna varianter men med tecknet för fallande intonation som det första och huvudsakliga överallt – grunden till detta lades 2003 och i senare rekommendationer från VLKK. Att ordna betoningen av de aktuella orden i terminologiska tvåspråkiga ordböcker, uppslagsverk och på andra håll är en fråga om lexikografisk teknik, inte språkvetenskap.

ŠALTINIAI

AMŽ 1996 – Antikos mitologijos žodynas, Kaunas: Šviesa.

DLKG 2005 – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Ketvirtoji pataisyta laida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo | 23

DŽ 1954 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

LE – Lietuvių enciklopedija 1–38, Bostonas, 1953–1966, 1969, 1985.

Lietuvių kalbos rašybos vadovėlis. Su kirčiuotu žodynu. Mokyklai ir visuomenei. Sud. A. Kalnius, Z. Kuzmickis, J. Talmantas, Kaunas: Sakalas, 1938.

Lietuvių kalbos rašybos žodynas. Tartis, skyryba, kirčiavimas, lyčių vartojimas, lietuvių kalbos tarmės, žodynas. Red. K. Gasaravičius, N. Grigas, J. Lazauskas, K. Ulvydas ir A. Žirgulys, Kaunas: Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla, 1948.

Lietuvių kalbos vadovas (LKV). Tartis ir rašyba. Kirčiavimas. Kalbos dalykai. Žodynas. Sud. P. Skardžius, S. Barzdukas, J. M. Laurinaitis, Bielefeld: Lietuvių tremtinių bendruomenė, 1950.

Lietuvių pavardžių žodynas 1–2. Ats. red. A. Vanagas, Vilnius: Mokslas, 1985–1989.

Lietuvių rašomosios kalbos žodynas [1] / M. Niedermann’as, A. Senn’as, F. Brender’is. Heidelberg: Carl Winters Universitätsbuchhandlung, [1932]; [2] / M. Niedermann’as, A. Senn’as, A. Salys. Ten pat, [1951]; [3] / A. Senn’as, A. Salys. Ten pat, [1957]; [4] / A. Senn’as, A. Salys. Ten pat, [1963]; [5] / A. Senn’as, A. Salys. Ten pat, [1968].

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–2. Red. J. Balčikonis, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 1941; Vilnius: Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla, 1947.

LTE – Lietuvių tarybinė enciklopedija 1–12, Vilnius: Mokslas, 1976–1984.

TŽŽ 1951: Tarptautinių žodžių žodynas. Vertė O. Katinskaitė, Ch. Lemchenas, J. Talmantas. Lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

TŽŽ 1969: Tarptautinių žodžių žodynas. Lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius: Mintis.

TŽŽ 1985: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija.

TŽŽ 1999–2000: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas 1–2, Vilnius: Žodynas.

TŽŽ 2001: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera.

TŽŽ 2007: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Žodynas.

TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera.

VLE – Visuotinė lietuvių enciklopedija 1–25, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (centras), 2001–2014.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

24

LITERATŪRA

Atsiminimai 2010: Atsiminimai apie Joną Jablonskį. Šaltiniai. Sud. G. Čepaitienė, L. Lapinskienė, Vilnius: Gimtasis žodis.

Avižonis P. 1992: Lietuviška gramatikėlė. Rankraštis (VUB RS f. Lr 6842).

Baronas J. 1932: Rusų lietuvių žodynas. Antras naujai parašytas kirčiuotas žodynas, Kaunas: Sakalo bendrovė.

Būda V. 1982: Nelietuviškų tikrinių vardų kirčiavimas. Metodikos nurodymai, Vilnius: Vilniaus inžinerinis statybos institutas.

Būtėnas P. 1931: Lietuvių kalbos akcentologijos vadovėlis. Mokyklai ir gyvenimui, Kaunas: „Sakalo“ bendrovės leidinys.

Cooper R. L. 1989: Language Planning and Social Change. Cambridge, Cambridge University Press.

Dambrauskaitė J. 1957: Lietuvių kalbos foneminės balsių sistemos nustatymas. – Vilniaus valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai 3. Istorija ir filologija, 221–240.

Daneš F. 1979: Pastoje a hodnoticí kritéria při kodifikaci. – Aktuální otázky jazykové kultury v socialistické společnosti. Praha: Akademija.

Gerullis G. 1930: Litauische Dialektstudien, Leipzig.

Girdenis A., Žulys V. 1973: [Rec. kn.:] Lietuvių kalbos gramatika. I, Vilnius, 1965; II, ten pat, 1971. – Baltistica IX(2), 203–219.

Girdenis A. 1981: Fonologija, Vilnius: Mokslas.

Girdenis A. 2000–2001: Kalbotyros darbai 1–3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Girdenis A. 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai. 2 pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Jaroslavienė J. 2015: Lietuvių kalbos trumpųjų ir ilgųjų balsių kiekybės ir kokybės etalonai. – Bendrinė kalba 88. Prieiga internete:

www.bendrinekalba.lt/Html/88/Jaroslaviene_BK_88_straipsnis.pdf

Kazlauskas J. 2000: Rinktiniai raštai 2. Sud. A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Kurschat F. 1870: Wörterbuch der littauischen Sprache 1–2, Halle: Verlag der Buchenhandlung des Waisenhauses.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

| 25

K u r s c h a t F. 1883: Littauisch–deutsches Wörterbuch, Halle: Verlag der Buchenhandlung des Waisenhauses.

K u z a v i n i s K. 1971: Tarptautinių žodžių kirčio vietos dėsningumai. – Mūsų kalba 5, 11–22.

K u z a v i n i s K. 2007: Lotynų–lietuvių kalbų žodynas. Antroji patikslinta ir papildyta laida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

L a i g o n a i t ė A. 1959: Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

L a i g o n a i t ė A. 1978: Lietuvių kalbos akcentologija, Vilnius: Mokslas.

M i k a l a u s k a i t ė E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas.

P a k e r y s A. 1986: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Mokslas.

P a k e r y s A. 1993: Aktualīs tarties klausimai. – Aktualūs bendrinės tarties klausimai.

Seminaro tezės. Vilnius: Valstybinė lietuvių kalbos komisija prie Lietuvos Respublikos Seimo, 6–9.

P i r o č k i n a s A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų, Vilnius: Mokslas.

Protokolai 2015: Valstybinės lietuvių kalbos komisijos Tarties ir kirčiavimo pakomisės protokolas Nr. EP–62.

P u p k i s A. 1968: Knyga apie meninį žodį. – Kalbos kultūra 15, 83–85.

P u p k i s A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas.

P u p k i s A., S t u n d ž i a B. 1987: Žvilgsnis į tarties žodyną kodifikacijos ir vartosenos požiūriu. – Kalbos kultūra 53, 44–58.

P u p k i s A. 1999: Bendrinės kalbos normos ir jų kodifikacija. – Gimtoji kalba 5, 1–5.

P u p k i s A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtasis žodis.

P u p k i s A. 2010: Andrius Ašmantas: gyvenimas ir kūryba, Vilnius: Trys žvaigždutės.

S a l y s A. Raštai 3: 1985. Įvairūs straipsniai, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

S e n k u s J. 2006: Kalbotyros darbai. Sud. D. Mikulėnienė, R. Senkutė-Kašetienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

S e r e i s k i s B. 1929: Систематическое руководство к изучению литовского языка. Часть I, Kaunas: Spaudos fondas.

S k a r d ž i u s P. 1936: Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimas. Teorija su praktiniais pavyzdžiais, Kaunas.

S k a r d ž i u s P. 1938: [Rec.:] A. Kalnius, Z. Kuzmickis, J. Talmantas. Lietuvių kalbos rašybos vadovėlis <...>. – Gimtoji kalba 6 93–96.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo

26

Skardžius P. 1973: Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys, Čikaga: Lietuvių fondas.

Skardžius P. 1999: Rinktiniai raštai 5. Sud. A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Svecevičius B. 1960: Lietuvių ir anglų kalbų balsių lyginimo klausimu. – Vilniaus valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai 9. Užsienio kalbos, 29–47.

Šalkauskis S. 1991: Raštai 2, Vilnius: Mintis.

Tamutis K. 1940: Lietuviškai lenkiškas žodynėlis. Redagavo L. Dambriūnas, Kaunas: Sakalas.

Vaitkevičiūtė V. 1957: Lietuvių literatūrinės kalbos priebalsinių fonemų sudėtis. – Lietuvių kalbotyros klausimai 1, 5–66.

Vaitkevičiūtė V. 1961: Lietuvių literatūrinės kalbos balsinės ir dvibalsinės fonemos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 19–47.

Vaitkevičiūtė V. 2001: Lietuvių kalbos tarties pagrindai ir žodynas, Vilnius: Pradai.

Vidžiūnas A. 1997: Jono Jablonskio akcentologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zablockis J. K., Kuleša Č. [sud.] 1940: Kirčiuotas lenkų–lietuvių ir lietuvių–lenkų žodynas. Red. J. Talmantas. 2 dalis, Vilnius: Kazimiero Rutskio ir Juozo Zavad­sko leidinys.

Įteikta 2016 05 04

Priimta 2016 07 05

ALDONAS PUPKIS

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204