RAMUNĖ VASKELAITĖ

Litauiska språkets institut

PRONOMINALFORMER AV PARTICIP MED BESTÄMNINGAR: DEN KODIFIERADE NORMEN OCH DESS OKLARHETER

NYCKELORD: pronominalform, pronominalt particip, pronominalt adjektiv, bestämningar, huvudord, attribut, substantiv.

ANNOTATION

Artikeln behandlar ett särdrag som anges vid diskussionen om pronominalformer: pronominalformen av participet kan inte användas om participet har bestämningar, det vill säga ord som är knutna till participet genom rektion eller adjunktion. Författaren visar att kriteriet, som formuleras i normativa arbeten, definieras på olika sätt och diskuterar två huvudfrågor som dess formulering väcker: frågan om analogin mellan användningen av pronominalformer av particip och adjektiv samt oklarheter kring användningen av particip i substantivisk position. För att klargöra i vilken utsträckning kriteriet tillämpas på samma sätt på adjektiv och particip används inte enbart normativa arbeten utan också forskningsarbeten och syntaxbeskrivningar.

INLEDNING

I litauiskan används ordkombinationer som består av ett pronominalt particip med bestämningar (härefter PP), vilket också framgår av internet, som återger det breda språkbruket. Sökmotorn Google skulle visa träffar på sådana kombinationer för nästan varje PP, till exempel: Vilka åtgärder kan de skrivande vid scenkonsten konsterna vidta i denna tid dominerad av innovationer och sociala medier? Ett av 1900-talets underverk – radioapparaterna – är rösterna hos de talande vid mikrofonen; en medelålders kvinna – ett statistiskt porträtt av en konsumtionslåntagare; Den som vill genomgå detta ingrepp kostnadsfritt måste få en remiss från brottsbekämpande myndigheter. Däremot skulle Litauiska språkets nutida textkorpus, som är mer inriktat på bruket av standardspråket än på språkbruket i allmänhet, visa att PP sällan har styrda eller adjungerade ord. Exempelvis förekommer participet de skrivande med sådana ord endast sex gånger i korpusens källor till facklitteratur, som omfattar 19 322 341 ord; den talande förekommer tre gånger, den tagande två gånger, medan många particip som bildats även av transitiva verb (den givande

BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 2

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

eller duodantieji, matantysis eller matantieji, nugalintysis eller nugalintieji och så vidare) – inte en enda gång¹. Att sådana fall är ovanliga i standardspråket bekräftas också av de senaste källorna, som inte ingår i korpusen.

När tio facklitterära böcker utgivna under det senaste decenniet valdes ut på måfå, hittades ĮD med beroende ord i fyra²; i tre hittades inga sådana fall³, och i tre hittades endast två vardera⁴. Det är förstås möjligt att användningen av ĮD utbyggda med beroende ord inte kännetecknar språket hos bokens författare eller översättare, men att sådana fall helt saknas i en publikation av ansenlig omfattning kan också tyda på att de undviks av de redaktörer som bearbetar böckers språk med stöd av normerande publikationer.

Och mycket riktigt anges ĮD med beroende ord i vissa normerande verk eller arbeten om normernas spridning som icke rekommenderade. I grammatikerna pekas endast pronominala adjektiv som utvidgats med sådana ord uttryckligen ut som icke rekommenderade, men den modell för beskrivning av pronominalformer som används där ger anledning att anta att analogin också kan tillämpas på particip. I beskrivningar av ordkombinationer redogörs inte för ĮD-kombinationer, och i beskrivningar av morfologisk struktur behandlas de än mindre; rättelserna visar dessutom att ĮD med beroende ord ofta hamnar bland de former som korrigeras, även om kriteriet för rättelserna formuleras annorlunda. Allt detta kan skapa betydande osäkerhet kring språkbruket eller rentav begränsa det.

Det är förstås endast genom att noggrant undersöka och jämföra både språkbruket och normerna som man kan fastställa om språkbruket verkligen begränsas av de kodifierade normerna. Men det är inte syftet med denna artikel. Med språkbruk och normer som jämbördiga studieobjekt fokuserar artikeln enbart på normerna. Mer specifikt är målet att undersöka normen för användning av ĮD med beroende ord, sådan den kodifieras i normerande och norminriktade verk, samt de oklarheter som uppstår vid kodifieringen, och även att urskilja de djupare orsakerna till oklarheterna. En sådan artikel bör vara relevant ur kodifieringssynpunkt, men förhoppningen är att den också kan vara till nytta för språkbrukare som i normerande verk söker svar på frågan om en pronominalform av participet är möjlig när participet har anslutit styrda eller adjungerade ord.

¹ Dabartinės lietuvių kalbos tekstynu (http://tekstynas.vdu.lt) användes den 25 oktober 2019.

² J. Grigas. På kunskapens vägar: en blick moturs, Vilnius: Vilnius universitetsförlag, 2013; V. Žutautas. På jakt efter paradiset på jorden. Resereportage, Kaunas: UAB „Kriminalistika“, 2011; J. Grudzinskas. På jakt efter det förlorade paradiset, Vilnius: Saulėle, 2015; E. Kuckailis. Tysta steg genom mossan, Kaunas: Vox Altera, 2016.

³ D. Paluckas, J. G. Siaurukas. Socialdemokratija be socializmo, Klaipėda: Eglė, 2014; P. Pomerantsev. Niekas nėra tiesa ir viskas yra įmanoma: nuotykiai naujojoje Rusijoje, Vilnius: Sofoklis, 2015; V. Šmigelskas. Kur skraido liūdesio lėktuvai, Vilnius: Versus aureus, 2016.

⁴ A. Užkalnis. Prijaukintoji Anglija, Vilnius: Baltos lankos, 2010; Tibetas: tolimas ir artimas, Laisvės byla, Vilnius: VšĮ „Aštuntoji diena“, 2018; B. Tiknevičiūtė. Tėvas Stanislovas – mažutėlių tarnas. Penktoji laida, Kaunas, 2016.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 3

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Artikelns struktur är ganska enkel. I det första avsnittet behandlas det normerande kriteriet, som på ett eller annat sätt förutsätter att participets pronominala form inte används när det utvidgas med bestämningar, medan de två följande avsnitten tar upp oklarheter som uppstår vid formuleringen av kriteriet: frågan om analogin mellan användningen av pronominalformer hos particip och adjektiv (avsnitt 2) och oklarheter i samband med pronominalformer som används i substantivposition (avsnitt 3). För att klargöra dessa frågor används inte bara normerande arbeten, utan även morfologiska studier av pronominalformer, och i det fjärde avsnittet kompletteras analysen dessutom med en analys av syntaktiska beskrivningar av användningen av pronominalformer med bestämningar. På så sätt bör både de problem som uppstår vid kodifieringen och frågan om huruvida alla fall där pronominalformer används med bestämningar ska bedömas på samma sätt framträda.

Även om det normerande kriteriet, som framgår av det första avsnittet, formuleras på olika sätt i olika källor, avser uttrycket beroende ord, när kriteriet formuleras som att pronominala ord inte används tillsammans med beroende ord, endast ord som står i rektion till eller är löst anslutna till det pronominala ordet. Därigenom skiljer sig uttryckets betydelse från termen beroende led, som används vid beskrivning av ordgrupper (den senare omfattar även ord som står i kongruensförhållande till huvudledet). Uttrycket beroende ord används i denna betydelse även i artikeln; nedan betecknas det med förkortningen PŽ.

1. FORMULERINGEN AV DET NORMERANDE KRITERIET

PŽ anges i flera arbeten som ett kriterium för att participets pronominala form inte ska användas, och i ett av dem anges också källan till kriteriet.

I Arnoldas Piročkinas bok *Administracinės kalbos kultūroje*, utgiven 1990, hävdas: ”Om ett adjektiv eller particip har styrda eller anslutna ord (substantiv, pronomen, adverb), är det då olämpligt att använda den pronominala formen, till exempel: högt vördade (=högt vördad) medborgare (eller helt enkelt: vördade medborgare)” (Piročkinas 1990: 87). För att illustrera detta påstående med exempel återges också en grupp meningar korrigerade av Jonas Jablonskis, såsom Jorden behåller inte länge den mottagna (=mottagna) värmen från solen, Till biskopar utsågs människor, som var skickliga på något (=skickliga) i att behaga kungen, Tåget, som hade skickats (=skickat) för att skydda järnvägsstationen, stoppades snart (Piročkinas 1990: 87), vilket skulle kunna leda till antagandet att formuleringen av normeringskriteriet fortsätter J. Jablonskis rättelser.

Att så verkligen är fallet framgår av ett tidigare arbete av samma författare, Jono Jablonskio kalbos taisymai., utgivet 1986. Där nämns en översättningsrecension som J. Jablonskis hade utarbetat,

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 4

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

där recensenten, efter att ha rättat nio felaktigt använda particip, hävdade: ”Här behövs överallt particip utan pronominalform: till dem hör så kallade objekt och adverbial som beror på dem själva... Varför har ett particip (adjektiv) i pronominalform använts här?” (Piročkinas 1986: 141–142). Även meningar som J. Jablonskis rättade återges, men de är hämtade inte ur den nämnda recensionen utan ur andra arbeten av denna språkvetare, t.ex.: de som har mer måste offrade som har mer =; Tåget, det som skickats (=skickat) skyddspunkten vid järnvägen (=punkten), stoppades snart; Jorden behåller inte länge det mottagna (=mottaget) från solen värme [=värme – A. P]; (Till biskopar utsågs) personer, de som hade förmåga till något (=som kunde något) behaga kungen; (De) var större jordägare, de som kunde ställa upp mer trupper = (De) var större självägande bönder (jordägare, godsägare), kunde ställa upp mer trupper; Ur dem föddes de former som används i dag (=former som används, former som används i dag, nutida former) av dessa kasus; Attribut är kongruerande och icke-kongruerande med det bestämda ordet = Attribut är kongruerande eller icke-kongruerande med det bestämda ordet. Som synes förs flera av dessa meningar senare över till Administracinės kalbos kultūra. När A. Piročkinas behandlar de particip som J. Jablonskis rättade, uppmärksammar han samtidigt att språkvetaren i en av rättelserna gick emot en regel som han själv hade formulerat, och visar därmed att det var J. Jablonskis som hade formulerat regeln.

Den aktuella regeln formuleras i Lietuvių kalbos gramatikoje från 1922, där det sägs att pronominala adjektiv inte kan uttrycka föremåls ”egenskap” komparativt, det vill säga att de inte används med så och mycket, till exempel mycket god, så god, så helig, mycket (helt) röda klöver, så kallad husbonde; föremål, som betalas så dyrt, är förmodligen bra (RR 1957: 415). Efter att denna språkegenskap har uppmärksammats sägs det vidare att pronominala adjektiv ”i allmänhet inte har adverbial eller objekt knutna till sig för det slags ändamål som de används för”, och för att illustrera denna formulering ges nästan uteslutande exempel med particip⁵, vilka visar att ett particip som förekommer med PŽ endast används i enkel form. Participen ges inte bara tillsammans med adverb som uttrycker jämförelse (Människor, som arbetat så hårt, måste vila), utan även med andra ord (En person, som arbetat hela dagen, kan vila på kvällen; Varför går du in i stugan, där det nu inte längre bor ens möss?), men det som framför allt förenar exemplen är att de, med undantag för två meningar (Männen, som sålt rågen, åkte hem; De som inte arbetade på sommaren, vad ska ni leva av på vintern?), utgör efterställda restriktiva attribut (RR 1957: 414–416). Men när regeln formuleras en gång till anges inte en sådan position som kriterium, utan vissa ord som är beroende av participet: ”Pronominala adjektiv kan inte ha objekt eller

⁵ Här ges endast ett exempel med adjektiv: Vi måste skilja dessa föremål från andra som liknar dem föremål (RR 1957: 415).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 5

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

aplinkybės žodžių“ (RR 1957: 415). Nors 1922 m. išleistoje J. Jablonskio gramatikoje daugiausia pateikiama tik postpozicinių pažyminių pavyzdžių, vis dėlto iš minėtosios recenzijos matyti, kad vienoda klaida kalbininkas laikė ir prepoziciniais pažyminiais einančių dalyvių įvardžiuotinę formą (Čia pat ir laukiantieji savo laimės kandidatai), o kartu ir daiktavardžio pozicijoje vartojamų dalyvių įvardžiuotinę formą, pvz.: Norinčiųjų būti konsuliais pasirodydavo nedaug; Patarnaus žmogui ir išbrauks jį iš mokančiųjų duoklę sąrašo; Toliau ėjo bičiuliai ir priskirtieji prie pretoriaus... (RR 1959: 265).

A. Piročkinas tar upp den regel som J. Jablonskis formulerat till diskussion, det vill säga ställer frågan varför ett objekt eller ett adverbial inte kan användas tillsammans med en pronominalform (Piročkinas 1986: 142–143). Efter att ha beskrivit frågan som ”det största problemet av alla korrigeringar av pronominala och icke-pronominala former” hänvisar han först till en förklaring i Adelė Valeckienės artikel: ”ett substantiv som står intill ett adjektiv förklarar och utvidgar adjektivets betydelse och avlägsnar det från ordet som det bestämmer” (Valeckienė 1957: 220). I den artikeln har författaren endast undersökt användningen av pronominala adjektiv, och således tillämpas, med stöd av slutsatsen där, en analogi mellan användningen av adjektivens och participens pronominalformer. Att denna analogi tillämpas framgår också av A. Piročkinas eget försök att förklara den regel som J. Jablonskis formulerat: ett pronominalt particip, liksom ett pronominalt adjektiv, uttrycker en bestämd egenskap hos ett föremål; ett objekt eller ett adverbial som används intill det anger också en egenskap, men eftersom språket undviker att beteckna ett och samma fenomen två gånger används participets icke-pronominala form (Piročkinas 1986: 143).

J. Jablonskis tillämpade emellertid också en sådan analogi. Även om den nämnda regeln formuleras i ett grammatikavsnitt med rubriken Pronominala adjektiv, anges det i början av avsnittet att med termen pronominala adjektiv i detta avsnitt även avses andra ordklasser som kan ha pronominalformer, däribland particip: ”När vi talar om pronominala adjektiv avser vi här överallt också andra pronominala ord (particip, ordningstal och vissa pronomen)” (RR 1957: 414). Regeln om att adjektivets pronominalform inte används tillsammans med ”objekt eller adverbial” gäller alltså på samma sätt även particip. Redan i grammatiken från 1901 nämndes particip tillsammans med pronominala adjektiv: ”Denna betydelse hos de dubbelformiga adjektiven kan naturligtvis också fås av de dubbelformiga verbformerna (participia), det vill säga adjektiv bildade av verb eller verben” (RR 1957: 86). Där formulerades emellertid ännu inte att pronominalformen inte bör användas tillsammans med ”objekt eller adverbial”. När detta formulerades i grammatiken från 1922 byggde man, som det framgår, på särdrag i adjektivens användning, framför allt på att pronominala adjektiv inte används med adverb som uttrycker jämförelse, men exemplen hämtas i huvudsak endast

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 6

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

från particip. Även i den nämnda recensionen korrigerades endast particip, och A. Piročkinas tar också huvudsakligen upp exempel på pronominala particip när han behandlar J. Jablonskis korrigeringar. När de adjektiv som J. Jablonskis korrigerade diskuteras nämns inte två meningar som berör användningen av pronominalformen, nämligen De mindre begåvade (=där de inte är lika, inte så begåvade...) är fortfarande bortglömda och det finns också sådana mycket begåvade bland = det finns också sådana mycket begåvade människor, och bland de begåvade (Piročkinas 1986: 116), men som framgår handlar båda om graduttryck, och just denna omständighet kan ha betydelse. Det verkar alltså som om J. Jablonskis, trots att regeln huvudsakligen formuleras utifrån adjektiv, oftare fick korrigera particip.

Att båda ordklasserna, när de följs av beroende ord, på samma sätt inte kan ha pronominalform hävdas också i en artikel av Elena Oginskienė som publicerades 1993. I diskussionen om användningen av adjektivets pronominalform sägs det att den är överflödig när adjektivets betydelse redan avgränsas av beroende ord, till exempel: När de ansvariga för kontorsarbetet byts ut överlämnas handlingarna enligt protokoll (Oginskienė 1993: 37). Om användningen av denna form hos particip sägs: ”Pronominalformen används inte om betydelsen begränsas av beroende ord eller om participet står efter det ord det bestämmer: Frågan om utländska förbjudna och begränsade investeringar verksamhetsområden behandlas. För dokument som skickas utomlands trycks blanketter på två språk” (Oginskienė 1993: 40). Kriteriet med beroende ord, liksom i J. Jablonskis arbeten, tillämpas också på particip som står i substantivposition – deras enkla form rekommenderas, till exempel: De som vill bedriva jordbruk inbjuds att lyssna på råd i jordbruksfrågor; De som bygger trädgårds- stugor får lån; Kurser för dem som söker till högskolor anordnas varje år (Oginskienė 1993: 38).

Ännu före E. Oginskienė hade A. Valeckienė nämnt kriteriet med beroende ord. I en artikel publicerad 1961 i Språkvård, där hon ingående behandlade pronominala adjektivs betydelser, nämnde hon att pronominala particip används på ett liknande sätt som pronominala adjektiv och tog upp ett par fall där pronominalformen används oprecist. Som ett av dem angavs just ”den stora benägenheten att använda pronominalformer hos particip som utvidgats med andra ord och fungerar som attribut” (Valeckienė 1961: 15). Benägenheten beskrivs som stor, vilket tycks bekräfta att particip med beroende ord oftare används i pronominalform än pronominala adjektiv. Dessutom nämns i artikeln inte alla particip som olämpliga, utan endast sådana som fungerar som utvidgade attribut; kriteriet verkar alltså vara snävare.

Vid formuleringen av kriteriet i Modern litauisk grammatik (nedan DLKG) och i Litauisk grammatik (nedan LKG) särbehandlas inte attributets position. Kriteriet formuleras så här: ”Pronominala adjektivformer har inga beroende ord” (DLKG 1997: 176); ”Adjektiv som utvidgats med substantiv och adverb saknar pronominalformer

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 7

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

arba neapibrėžiamuoju įvardžiu toks“ (LKG 1965: 513). Vis dėlto pateiktoji formuluotė LKG iliustruojama tik tokiais pavyzdžiais, iš kurių matyti, kad įvardžiuotinė forma nevartojami tik išplėstais pažyminiais einantys būdvardžiai: Krūmai, žole barzdoti, kraštais mišką rėčia; Nors kalnas aukštas ir status buvo, bet pilnos džiaugsmo žmonių akys žiūrėjo į jo viršūnę kaip į saulę, ir daugelis jau rengėsi lipti; O gyveno jis jau devintą dešimtį metų, tebeturėjo dar pilną burną dantų, blaių protą ir nuostabiai giedrą atmintį...; Dangiškai žydros jo akys, apvestos tamsiais antakių lankeliais, pridengtos ilgomis blakstienomis, žiūri prieš save. Dar vienu sakiniu iliustruojamas teiginys, kad įvardžiuotine forma nevartotini būdvardžiai, einantys su įvardžiu toks: Buvo šaltas, apniukęs rytas, ir ant viso miesto gulėjo toks storas rūkas, kad už kelių žingsnių nebuvo žmogaus matyti (LKG 1965: 513). O daiktavardžio poziciją užimančių būdvardžių pavyzdžių nepateikiama. DLKG formuluotė išvis neiliustruojama pavyzdžiais. Taigi, iš gramatikų neaišku, ar formuluotės apie įvardžiuotinės formos nevartojimą su PŽ taikomos tik pažyminiu einantiems būdvardžiams, ar ir vartojamiems daiktavardžio pozicijoje. Tačiau iš šių gramatikų neaišku nė tai, kiek toks kriterijus taikytinas dalyviams. Tiesiogiai įvardijamas būdvardis, bet ir formuluotės pateikiamos būdvardžio skyriuje. Vis dėlto įvardžiuotinės formos išsamiai ir teaptariamos tik būdvardžio skyriuje, o tai leidžia kelti prielaidą, kad čia išsamiai aprašytos reikšmės ir vartojimo ypatumai laikomi bendrais ir kitoms kalbos dalims, bet jų skyriuose vengiama kartoti informaciją.

I Kalbos patarimai (nedan KP), utgivna 2002, rättas particip i pronominalform som används som utvidgade attribut. Den pronominala formen hos particip som ingår i ett avskiljt attribut bedöms som olämplig (Människor som har (=har) den ena eller andra funktionsnedsättningen samlas i organisationer; Affischer sattes upp, vilka uppmanade (=uppmanade) till deltagande i vårens gemensamma arbetsdag), medan particip i pronominalform som ingår i ett utvidgat attribut bedöms som något man bör undvika (Det styrande (=styrande) partiet i landet valde en ny ledare; Regelbundenheter som hindrade produktionen upptäcktes (–hindrade)) (KP 2002: 27–28). Därmed avgränsas alla fall där ett particip i pronominalform används som adjektiv tillsammans med PŽ. KP rättar dock också vissa particip som används i substantivposition, inklusive particip i pronominalform: i avsnittet Substantivisk användning bedöms presensparticip i aktiv form som används för att benämna personer efter deras befattning som olämpliga (KP 2002: 43–44), medan presensparticip i aktiv form som används för att benämna personer efter en varaktig handling bedöms som något man bör undvika (KP 2002: 44–46). Bland de exempel som rättas finns också många exempel på particip i pronominalform som används tillsammans med PŽ: Mötesordföranden (=ordföranden) gav ordet till gästen; Litauens image utomlands skapas också av dem som studerar där (–studerande (ungdomar som bedriver studier)); I småstaden öppnade en klubb för dam- och schackspelare som spelar dam och schack (–dam- och schackspelare) m.fl. (KP 2002: 44–46). Sådana particip som tenderar att substantiveras

BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 8

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

vartojimas neigiamai vertinamas ir kitur (Pupkis 1980: 137–138; Banevičienė 1992; Brūzgienė ir kt. 2013: 151), bet būdvardžių daiktavardėjimo polinkiai niekur nevertinami neigiamai, ir tai skatintų kelti klausimą, ar įvardžiuotinės formos vartojimo analogija taikoma šiuo atveju.

KP anger också tre fall av användning av presens aktiva particip, varav ett är användningen av sådana particip ”för att beteckna en person som (tillfälligt) handlar i det aktuella ögonblicket” (KP 2002: 46)⁶. Att ett sådant fall nämns skulle redan väcka frågan om denna analogi verkligen föreligger, eftersom detta fall inte kan vara karakteristiskt för adjektiv. När det illustreras med exempel visas dock endast pronominaliserade particip (ĮD) utan bestämningsled (PŽ), såsom De väntande tittar nyfiket på oss och Till dem som stod i kö delades tentamenslappar ut, och därmed ges inget svar på frågan om ett ĮD i substantivisk position kan användas med PŽ. Ett visst PŽ skulle möjligen kunna påträffas i meningen Till mötet kallade dedem som arbetar med ungdomar, men i den kan man också urskilja en osplittrad fras som anger att både de arbetande och ungdomarna blev inbjudna. Hur som helst utgör ett enda fall, som dessutom kan tolkas på två sätt, inget belägg för att ett ĮD i substantivisk position kan användas med PŽ.

I läroböcker i språkvård och morfologi är det främst particip med attributiv funktion som korrigeras, till exempel: Hitta som avslöjar konspiratörerna (=avslöjande) dokument; Till Akademin antas personer upp till 35 års ålder, som har avslutat (=avslutat) gymnasieutbildningen och klarat (=klarat) antagningsproven (Paulauskienė 1994: 223; 2004a: 206–207; 2004b: 310). Det bör dock sägas att kriteriet för korrigeringarna formuleras annorlunda här. I två läroböcker i språkvård utarbetade av Aldona Paulauskienė ges sådana exempel för att illustrera påståendet att den pronominala formen är onödig när ingen bestämning eller utmärkning föreligger (Paulauskienė 2004a: 207; 2004b: 310). På andra håll används exempel som Hitta som avslöjar vetenskapsmännen (=avslöjande) fakta och vetenskapsmän och alla som vill (=vill) studera, för att underbygga påståendet att pronominalformer inte ska användas ”när man inte behöver särskilja någon egenskap, framhäva eller individualisera det omtalade” (Pupkis 1980: 136). Således lyfts betydelsekriteriet fram, och för att förklara påståendena används ofta inte enbart exempel på utbyggda particip med attributiv funktion: Observera de viktigaste (=viktigaste) förändringarna i organismen; Romanen har översatts till litauiska för första (–första) gången (Paulauskienė 2004a: 206). I *Kalbos praktikos patarimuose*, utgiven 1976, illustreras detta med en grupp exempel med olika syntax, för att visa att pronominalformer inte ska användas för att beskriva en föremålsegenskap i allmänhet (KPP 1976: 114). I en lärobok i morfologi illustreras detta nästan uteslutande med exempel på particip med utbyggda attribut.

⁶ Utöver detta fall nämns även användningen av presens aktivt particip när det saknas ett substantiv med motsvarande betydelse för att beteckna en person (tikintysis, –ioji, skęstantysis, –ioji), samt dess användning som attribut (På platsen för händelsen dök snart en tjänstgörande polispatrull upp; Ett år senare blev jag tränare med spelanderoll; Antalet människor som lider av luftvägssjukdomar har ökat) (KP 2002: 46).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 9

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Påståendet illustreras att ”[M]änniskor, som inte känner skillnaden mellan den vanliga och den pronominala formen, inte kan använda pronominalformer där de tycks vara verkligt nödvändiga, och använder pronominalformer där de inte behövs” (Paulauskienė 1994: 223), vilket skulle kunna tyda på att denna grupp exempel är resultatet av en viss generalisering. Hur som helst innebär sådana rättelser också att analogin mellan användningen av pronominalformer hos particip och adjektiv tillämpas.

Sammantaget framgår det att arbeten av normativ karaktär och arbeten om normförmedling tillämpar olika kriterier för PŽ: i vissa arbeten omfattar kriteriet både ĮD och pronominala adjektiv, i andra nämns uttryckligen endast de sistnämnda; i vissa arbeten tillämpas kriteriet endast på ĮD som fungerar som utbyggda attribut, i andra även på sådana som används i substantivisk position. Rättelserna är ändå huvudsakligen inriktade på ĮD (både sådana som fungerar som utbyggda attribut och sådana som används i substantivisk position), vilket ger anledning att anta att det kan finnas skäl till att ĮD oftare används med PŽ än pronominala adjektiv, och att fullständig analogi mellan användningen av pronominalformer hos adjektiv och particip därför kanske inte föreligger. Sådana antaganden framförs eller diskuteras emellertid inte i arbeten av normativ karaktär. Här ska frågan om analogin mellan användningen av pronominalformer hos adjektiv och particip – en fråga som avgör varför arbeten av normativ karaktär inte ger något tydligt svar på om ĮD kan användas med PŽ – undersökas.

2. FRÅGAN OM ANALOGI I ANVÄNDNINGEN AV PRONOMINALFORMER HOS ADJEKTIV OCH PARTICIP

Pronominala ord behandlas i ett särskilt kapitel endast i vissa läroböcker i morfologi och språkvård. En annan modell för den morfologiska behandlingen är vanligare: i kapitlet om adjektiv beskrivs pronominala adjektivs betydelser och användning, medan det i kapitlen om andra ordklasser endast nämns att även dessa ordklasser kan ha pronominalformer och, om beskrivningen av språkstrukturen är utförlig, redogörs för deras deklination och accentuering.

I LKG:s kapitel om räkneord sägs exempelvis endast att ordningstal kan ha pronominalformer, att de böjs på samma sätt som pronominala adjektiv och att de oftare har en betonande betydelse (LKG 1965: 628–629). I kapitlet om pronomen räknas de pronomen upp som kan ha pronominalformer, deras deklination behandlas och det sägs att pronominalformen betonar det föremål som pronomenet syftar på (LKG 1965: 664–665). I kapitlet om adjektiv finns däremot ett utförligt underavsnitt med rubriken Pronominala adjektivs betydelser, där de betonande och bestämmande betydelserna beskrivs ingående. Den sistnämnda delas in i tre undertyper (att särskilja föremål, beteckna en föremålstyp och hänvisa till föremål), som i sin tur delas in ytterligare (LKG 1965: 505–

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 10

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

510). Därmed presenteras en utförlig, flerstegad klassificering av betydelserna, vilka illustreras rikligt med exempel från bruket. Efter att ha behandlat dem nämns också den ”bestämdhets–obestämdhetskorrelation” som bildas mellan adjektivens attributiva former med markerad betydelse och deras enkla former, liksom dess undantag och andra särdrag i bruket av attributiva former (LKG 1965: 510–514). När dessa räknas upp formuleras också påståendet att adjektivets attributiva form inte används om det utvidgas med andra ord. En sådan informationsframställning skulle också kunna leda till antagandet att betydelserna och bruksegenskaperna hos attributiva former inom olika ordklasser betraktas som analoga, och att det är av utrymmesskäl som betydelserna och bruksegenskaperna beskrivs utförligt endast i avsnittet om adjektiv.

I avsnittet om particip finns det emellertid åtminstone information som skulle kunna väcka tvivel om huruvida betydelserna sammanfaller. De attributiva participens betydelser behandlas inte separat, men de nämns i samband med beskrivningen av participens betydelser, närmare bestämt av attributiv participanvändning⁷. När attributiv användning av passiva presensparticip behandlas nämns exempelvis inte bara beteckningen av ett kännetecken som uppstår ur en handling som pågår i nuet, utan också av ett bestående kännetecken som härrör från en fortlöpande handling. Dessutom anges sådana betydelser som möjlighet, ändamål och lämplighet, och olika typer av logisk-semantiska relationer mellan participet och det bestämda ordet räknas upp, såsom hänvisning till den handling eller plats som participet uttrycker, med mera (LKG 1971: 337–346). När allt detta räknas upp tilläggs det ibland att particip som har den ena eller andra betydelsen, eller står i den ena eller andra relationen till det bestämda ordet, också kan vara attributiva. Efter att det till exempel sagts att particip med ändamåls- och lämplighetsbetydelse, när de anger föremåls ändamål, samtidigt skiljer föremålen från andra liknande föremål och anger deras art, tilläggs det att de, liksom många artbetecknande adjektiv, oftast är attributiva och används för att bilda facktermer inom olika områden (dricksvatten, mjölkande ko, prefabricerade konstruktioner); det vill säga, en underart av den markerade betydelsen nämns: beteckning av föremålsart (LKG 1971: 339). När angivande av ett handlingsmedel behandlas sägs emellertid endast att attributiva former av particip som preciserar begreppet medel ”i det litterära språket ofta fungerar som termer inom olika vetenskaps- och hantverksområden” (symaskin, skärmaskin, tryckpress, plogar) (LKG 1971: 340). Vid behandlingen av uttryck för handlingens eller tillståndets logiska subjekt beskrivs attributiva former likaså endast som allmänt använda för att bilda nya begrepp och termer (återfallsfeber, brännbara gaser, ansvarig redaktör) (LKG 1971: 342). I beskrivningen av particip nämns alltså endast en underart av den markerade betydelsen och det som är förknippat med den

⁷ I LKG urskiljs tre huvudsakliga typer av participbruk: attributiv-predikativ (attributiv-predikativ) och predikativ participanvändning (LKG 1971: 332). I den här artikeln används det enklare bildade adjektivet attributiv, -t.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 11

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

attributivformens funktion att beteckna en term. Varken den emfatiska betydelsen eller sådana underarter av den markerade betydelsen som åtskiljande av föremål eller utpekande av föremål nämns. Än mindre behandlas särdragen i användningen av attributiva particip, vilket väcker frågan om huruvida de betydelser som beskrivs i avsnittet om adjektiv också kännetecknar particip och om det över huvud taget finns någon analogi mellan användningen av adjektivens och participens attributiva former.

Inte heller DLKG ger svar på denna fråga. Där tillämpas i huvudsak samma modell för beskrivning av attributiva former, med den nyheten att bestämdhet urskiljs uttryckligen. Men även den behandlas i avsnittet om adjektiv, och det sägs också direkt att bestämdhetskategorin består av adjektivens attributiva former, vilka står i relation till de enkla formerna (DLKG 1997: 174). I underavsnittet Bestämdhet återges också en betydelseklassificering, men den behandlas där som sätt att uttrycka bestämdhet, medan den emfatiska betydelsen lämnas därhän (DLKG 1997: 174–177). Betydelseklassificeringen liknar den i LKG, men två underarter av bestämdhetsmarkering skiljs åt (åtskiljande av föremål och utpekande av föremål). I beskrivningen av particip förknippas attributiva former, liksom i LKG, främst med terminologi (DLKG 1997: 369–372), men particip med attributiv användning benämns i denna grammatik nu particip med egenskapsbetydelse⁸.

Utifrån de båda grammatikerna går det inte att reda ut frågan om analogi, vare sig när det gäller betydelserna eller särdragen i användningen av attributiva former. Sådana särdrag räknas också upp endast i avsnittet om adjektiv: i båda grammatikerna anges först att motsättningen mellan attributiva och icke-attributiva former inte är strikt etablerad, varefter fall nämns där man tenderar att undvika adjektivets attributiva form eller inte använder den alls (LKG 1965: 511–514; DLKG 1997: 175–176). Bland dessa nämns också vissa särdrag i syntaktiskt bruk, däribland att adjektivens attributiva former saknar PŽ. Av de uppräknade fallen framgår att några av dem mycket väl skulle kunna gälla även particip, till exempel möjligheten att ersätta en attributiv form med en kombination av enkelt adjektiv och demonstrativt pronomen, eller dialekternas tendens att utelämna den pronominella partikeln efter adjektiv i superlativ (LKG 1965: 511), liksom undantaget att inte använda attributiva former av flera adjektiv som står till samma bestämda ord, om dessa adjektiv betecknar separata, självständiga egenskaper (LKG 1965: 513). På particip (med attributiv användning) skulle också påståendet kunna tillämpas att attributiva ord vanligen fungerar som attribut i en mening (LKG 1965: 512). Men passar verkligen påståendet ”I vissa dialekter undviker man att använda attributiva former för att uttrycka mycket specifika särskiljande och artbetecknande attribut, som redan genom sin lexikala betydelse kan särskilja föremål”, vilket illustreras med exempel som svart träda,

⁸ I DLKG urskiljs inte typer av participbruk, utan betydelser: egenskapsbetydelse, betydelse av sekundär handling och betydelse av huvudhandling (DLKG 1997: 369).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 12

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

kanapėta višta (LKG 1965: 511), ar teiginys „Neturi įvardžiuotinių formų taip pat kai kurių būdvardžių leksinės reikšmės, paprastai tokios perkeltinės būdvardžių reikšmės, kurios yra atitrūkusios nuo pagrindinės būdvardžio reikšmės ir jau žymi ne pačią daikto kokybę, bet jos įvairius atspalvius“, pavyzdžiui, Marčiai reikėjo baisios (didelės) kantrybės ar Neturiu panašios (geros, riebios) vištos pjauti (LKG 1965: 512), matyt, reikėtų tirti atskirai. Kai kurie minimieji ypatumai, kaip antai galūnės -is vedinio, priesagos -opas, -a, -okas, -a vedinių, mažybinių būdvardžių nevartojimas įvardžiuotine forma (LKG 1965: 512; DLKG 176–177), išties jau gali būti būdingi tik būdvardžiams, o toks ypatumų kontekstas daro neaiškų ir tarp jų minimo PŽ nevartojimo kriterijaus taikymo dalyviui klausimą.

Samma modell för beskrivning av attributiva former används också i vissa läroböcker i morfologi (Jakaitienė ir kt. 1976: 72–73; Paulauskienė 1994: 220–225; Ružė 2008: 73), men det finns morfologi- eller språkvårdsläroböcker där attributiva former eller attributiva ord behandlas separat (Brūzgienė ir kt. 2003: 150–152; Šukys 2003: 112–114; Paulauskienė 2004a: 203–207; 2004b: 309–312; Kazlauskienė ir kt. 2011: 101–102). I sådana läroböcker anges den emfatiska, bestämmande, särskiljande och andra betydelserna som betydelser som kännetecknar alla attributiva ord, och attributiva former illustreras med exempel inte bara från adjektiv utan också från particip och andra ordklasser. Inga betydelser eller bruksegenskaper som skulle vara specifika enbart för attributiva particip eller enbart för attributiva adjektiv nämns, vilket tyder på att analogi tillämpas både på betydelserna och på bruksegenskaperna.

Jau minėtame A. Valeckienės straipsnyje, paskelbtame 1961 m., įvardijamas tik panašumas – aptarus įvardžiuotinių būdvardžių reikšmes nurodoma, kad „[P]anašiai, kaip įvardžiuotiniai būdvardžiai, vartojami ir įvardžiuotiniai dalyviai“ (Valeckienė 1961: 15), o ir ID vartojimas su PŽ vertinamas ne itin griežtai: „Taip pat galima pastebėti didelį polinkį vartoti įvardžiuotines formas dalyvių, išplėstų kitais žodžiais, ir einančių pažyminiais. Šiuo atveju irgi nereikėtų daryti apibendrinimų. Kai išplėstiniai pažyminiai neišskiria žinomo daikto iš kitų į jį panašių daiktų, o tik parodo jo ypatybę, smulkiau detalizuodami pačią daikto sąvoką, visiškai galima išsiversti be įvardžiuotinių formų, pvz.: Taip pat surasti sąmokslininkus demaskuojantieji (=demaskuojantys arba demaskuoja) dokumentai. Visi kalbėjo, kad miesto gatvėse išlipinti ir išmėtyti lapeliai, raginantieji (raginantys; kuriuose buvo raginama) nuo 12-os valandos pradėti visuotinį streiką“ (Valeckienė 1961: 15–16). Kita vertus, toks vertinimas pateikiamas aptarus įvardžiuotinius būdvardžius, o tai reiškia, kad remiamasi jų vartosena.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 13

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Författarskapet till den aktuella artikeln och till adjektivavsnitten i båda grammatikerna sammanfaller⁹, vilket skulle kunna motivera att frågan om analogin mellan användningen av adjektivens och participens pronominala former undersöks även med hjälp av andra arbeten av författaren. I några av dessa nämns en sådan analogi. I A. Valeckienės Funktionell grammatik för litauiska, utgiven 1998, beskrivs exempelvis de pronominala formerna också i adjektivavsnittet; här behandlas även bestämdhet (Valeckienė 1998: 261–270), men efter detta sägs att aktiva och passiva particip som fungerar som modifierare har samma bestämdhetskategori och också fyller både en bestämmande och en emfatiska funktion (Valeckienė 1998: 269–270)¹⁰. A. Valeckienė tog upp tanken om bestämdhet redan i en artikel från 1986, där även particip nämns. Mer precist sägs, efter påpekandet att en bestämdhetskategori kan urskiljas i litauiskan, att detta delsystem består av adjektivens (participens) pronominala former i relation till motsvarande enkla former; i en fotnot anges: ”Nedan avser pronominala adjektiv även pronominala particip” (Valeckienė 1986: 169). Artikeln behandlar också betydelserna hos pronominala adjektiv, vilket tyder på att den även utgår från en analogi mellan betydelserna. Efter behandlingen av bestämdhet markeras återigen dess gemensamma karaktär hos adjektiv och particip: ”Kategorin bestämdhet/obestämdhet kännetecknar inte bara adjektiv utan också attributiva particip” (Valeckienė 1986: 176).

Således har både betydelsernas och bestämdhetens gemensamma karaktär hos pronominala adjektiv och pronominala particip angetts, men det är oklart i vilken utsträckning olika särdrag och undantag i användningen av pronominalformen är gemensamma för adjektiv och particip, exempelvis den tidigare nämnda tendensen att med pronominalformer undvika ett attribut med mycket specifik betydelse, som redan genom sin lexikala betydelse kan särskilja föremål. Även i A. Valeckienės artikel från 1986 nämns olika särdrag och undantag i användningen av pronominalformen, och de flesta av de nämnda skulle mycket väl kunna gälla även particip, såsom att pronominalformen inte används när ett demonstrativt adjektiviskt pronomen står tillsammans med adjektivet eller när adjektivet står i superlativ (Valeckienė 1986: 171–172). Men Funktionell grammatik för litauiska nämner också undantag som inte kan tillämpas på particip, exempelvis att diminutiva adjektiv eller adjektiv med prefixen apy-, po- som betecknar en obestämd grad av egenskap (apygeris, -ė; podelis, -ė) inte bildar pronominalformer (Valeckienė 1998: 268). Det är ju just när sådana undantag räknas upp i denna grammatik som det formuleras att pronominala adjektiv inte har PŽ (Valeckienė 1998: 268).

⁹ Kad būdvardžio skyrių parengė A. Valeckienė, nurodoma pratarmėje (LKG 1965: 6; DLKG 1997: 8).

¹⁰ Om funktionen hos ordningstals och vissa pronomens pronominala former sägs här att den främst är emfatisk, att de i regel inte har en bestämmande funktion och att deras bestämdhetskategori är svag (Valeckienė 1998: 270).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 14

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

De pronominala formerna behandlades mest ingående i A. Valeckienės artikel på 147 sidor, publicerad 1957, Användningen av pronominala adjektiv i dagens litauiska (Valeckienė 1957). Som framgår redan av titeln omfattar arbetet emellertid endast adjektivens pronominala former; particip nämns inte alls. Där behandlas också ingående att adjektivets pronominalform inte används tillsammans med PŽ. Som A. Piročkinas påpekade förklaras detta faktiskt huvudsakligen med avskiljning. Mer exakt: efter en genomgång av adjektivfraser med substantiv i avsnittet om utvidgat attribut (Buskarna, skäggiga av gräs, böjer skogsbrynet; Även om berget var högt och brant, såg människornas ögon, fulla av glädje, upp mot dess topp som mot solen, och många gjorde sig redan redo att klättra) och adjektivfraser med adverb (Himmelsblå hans ögon, inramade av mörka ögonbrynsbågar och skymda av långa ögonfransar, blickar rakt framför sig), dras separata slutsatser: PŽ som hör till ett adjektiv förklarar och utvidgar adjektivets betydelse och distanserar det från det ord det bestämmer; ett sådant utvidgat adjektiv bildar tillsammans med sitt styrda substantiv en separat, självständig attributsgrupp. Därför används adjektiv som styr ett substantiv eller ett adverb inte heller i pronominalform (Valeckienė 1957: 220, 221, 223). Substantivfraser med pronomen behandlas separat, och av alla dessa urskiljs pronomenet toks – det hävdas att adjektivets pronominalform inte heller används när det står tillsammans med detta (Valeckienė 1957: 230). Jämför man dessa slutsatser med det redan citerade påståendet i LKG om PŽ, framgår det att detta påstående närmast är en sammanfattning av sådana slutsatser. Klassificeringen av pronominala adjektivens betydelser i artikeln och i LKG sammanfaller nästan helt, liksom de uppräknade särdragen. Det gemensamma författarskapet gör dessa överensstämmelser lätta att förklara; i sin tur ger de anledning att anta att denna studie, publicerad 1957, påverkade beskrivningen av adjektivets pronominalformer i den första delen av LKG, som utkom 1965. Jämför man tanken i artikeln från 1986 om möjligheten att på grundval av pronominala adjektiv urskilja kategorin bestämdhet och obestämdhet med underavsnittet Bestämdhet, som ingår i adjektivbeskrivningen i DLKG, kan man anta att beskrivningen i DLKG är resultatet av en vidareutveckling av den studien. Mer allmänt kan man anta att modellen för beskrivningen av pronominalformer i de båda grammatikerna sannolikt inte enbart (eller inte så mycket) bestämdes av strävan efter kortfattadhet, utan också (i viss mån) av hur väl språkfenomenet hade undersökts – inom litauisk språkvetenskap är just adjektivens pronominalformer de mest ingående undersökta.

Sammanfattningsvis framgår det av resonemangen ovan att analogin mellan användningen av pronominala adjektiv och particip inte anges i vissa normerande arbeten, medan den tillämpas i andra. Forskningsinriktade arbeten fokuserar emellertid huvudsakligen enbart på adjektivens pronominalformer, och slutsatserna i dem, däribland slutsatsen om PŽ, dras främst på grundval av dessa. Även om vissa forskningsinriktade arbeten anger att bestämdhetskategorin är gemensam för och

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 15

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

particip, har man emellertid varken undersökt eller angett någon analogi mellan särdragen i användningen av participens och adjektivens pronominalformer. Eftersom den inte anges är frågan om tillämpningen av PŽ-kriteriet på particip inte heller tillräckligt klar.

3. ANVÄNDNING AV PARTICIP MED BESTÄMD FORM I SUBSTANTIVPOSITION OCH ANALOGI

Även om vissa arbeten tillämpar avsaknad av ett bestämmande ord som kriterium för att particip inte används i bestämd form, går det i regel inte att undvika exempel som visar att particip i bestämd form ändå förekommer tillsammans med ett bestämmande ord. Exemplen varierar något och tolkas på olika sätt, men alla har att göra med användningen av particip i bestämd form i substantivposition.

Två sådana meningar återges i E. Oginskienės artikel. Ett av dem försöker man koppla till terminologisk användning: ”I vissa fall används bestämda former i mer terminologiserade konstruktioner med ett bestämmande ord: En del av förtjänsten räknas in på de avtjänande personligt konto” (Oginskienė 1993: 38). I den andra meningen – Den nuvarande statsgränsen sammanfaller nästan med den som markerats på kartan – förklaras användningen av bestämd form med ellips: när ordet som participet bestämmer utelämnas är den bestämda formen att föredra (Oginskienė 1993: 40). En sådan mening återges också i A. Valeckienės artikel från 1961: Modern hade tittat efter kläder – lagat och tvättat dem, ibland också sytt nya, eftersom dem som gården tillhandahållit (kläderna) gick inte att köpa av hunden. Författaren anger att det i sådana fall rentav är nödvändigt att använda bestämd form, men förklarar detta inte genom ellips utan genom en särskiljande betydelse: ”ett particip som utvidgas med ett annat ord skiljer ut ett känt föremål från andra liknande föremål, och därför är dess bestämda form nödvändig” (Valeckienė 1961: 16). Av de enstaka exempel som förekommer kan man dra slutsatsen att denna typ av ellips inte enbart gäller particip. Grammatikor ger till exempel också meningen Det dröjde inte ens en liten stund innan han bland de rörliga sjalarna fick syn på den blå med vita ränder och genast kände igen den och skilde ut den från alla sådana eller åtminstone liknande (LKG 1965: 506; DLKG 1997: 174). Det finns också fler exempel på bestämda adjektiv som används utan ett bestämmande ord, men adjektivet står oftast utan ett bestämmande ord: Det är oroligt, eftersom han fruktade de gamla gudarnas hämnd och inte litade på de nyas makt (DLKG 1997: 174); I trädgården växte praktfulla blommor, och intill de vackrare hade små silverklockor bundits fast (Valeckienė 1998: 265). Men de enstaka exempel som förekommer tyder överlag på att analogier mellan användningen av bestämda participformer och adjektivformer kan förekomma i detta fall, även om varken analogin eller sådana fall av ellips diskuteras. I beskrivningar av bestämda former förekommer också exempel med obestämd form av adjektiv

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 16

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

såsom Plocka de större potatisarna någonstans, men de mindre lämna kvar (Valeckienė 1998: 265), vilket skulle visa att markering av ellips inte är en funktion som är särskilt utmärkande för bestämd form.

En annan typ av ellips nämns också, men oftast endast i samband med diskussioner om participens användning. I den lärobok i språkvård som A. Pupkis har sammanställt nämns utelämning av konkreta substantiv. Mer exakt anges det, i en diskussion om substantiveringen av aktiva presensparticip, att obestämda former är vanligare i sådana fall i folkspråket och i bruket av standardspråket (Nedet som knastrar rasar samman, medan den stående), och tillägger: ”Bestämda former används bara där substantiven människa, man, barn, kvinna … tydligt är utelämnade” (Pupkis 1980: 137–138). Ett exempel som illustrerar en sådan utelämning visar användning av bestämt particip med ett bestämmande ord: De som går omkring i småstäderna bar oftast på papegojor när de gick omkring med positiv.

Detta exempel återges också i LKG:s kapitel om particip¹¹. Efter att ha beskrivit betydelserna hos particip i attributiv användning behandlas här participens substantivering, men först nämns attributiva particip som används utan ett bestämmande ord, och följande förklaring ges: ”Ett outtalat bestämmande substantiv (som oftast betecknar ett allmänt begrepp – människa, man, kvinna eller liknande) underförstås utifrån yttrandets innebörd eller sammanhanget” (LKG 1971: 349). För att illustrera sådan användning utan ett bestämmande ord med exempel på både bestämda och obestämda particip ges här redan tre meningar där particip i bestämd form används tillsammans med ett bestämmande ord: De som går omkring i småstäderna bar oftast på papegojor när de gick omkring med positiv, Alla som bodde i den flaskan var unga människor och Systrarna tog hand om barnen och hustrurna till dem som kallats till kriget så gott de kunde. Ytterligare ett exempel är – Bara de som kom från deras ögonden bortkastade – återges först i avsnittet om substantiverade particip. Det illustrerar påståendet att vissa feminina bestämda former av passiva preteritumparticip kan användas med substantivbetydelse, men det tilläggs att sådana former huvudsakligen förekommer i idiom och mer eller mindre stelnade uttryck (LKG 1971: 350). Participens substantivering nämns här separat från användningen utan ett bestämmande ord, men det sägs att bestämda passiva presensparticip som används utan ett bestämmande ord ofta substantiveras, och på så sätt anges sambandet mellan två slags användning i substantivposition (LKG 1971: 349).

I LKG:s kapitel om adjektiv nämns däremot inte användning utan ett bestämmande ord; där skrivs endast om adjektivens substantivering, närmare bestämt beskrivs i avsnittet Adjektivens substantivering vanliga och bestämda substantiverade adjektiv separat (LKG 1965: 529–534). Sådana skillnader tycks tyda på särdrag i användningen av bestämd form hos particip: particip i bestämd form

¹¹ Som källa för kapitlet om övergång från en ordklass till en annan anges LKG i A. Pupkis lärobok (Pupkis 1980: 138).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 17

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

De förekommer både använda utan något bestämmande ord och som substantiverade, medan substantiverade endast förekommer bland de pronominella adjektiven. Av beskrivningen av substantiverade adjektiv i LKG framgår ändå att även ”substantiverade adjektiv” är av olika slag. Redan i början av kapitlet sägs det att alla pronominella adjektiv som har substantivfunktion och substantivbetydelse inte är substantiverade i samma grad, varefter självständiga och osjälvständiga substantiverade pronominella adjektiv skiljs åt. De osjälvständiga beskrivs som sådana som kan användas både som adjektiv och som substantiv, och båda de nämnda undergrupperna förknippas också med beteckning av personer: den ena beskrivs som substantiverade pronominella adjektiv som betecknar en bestämd grupp människor (Valdė Aljansą ne galingieji, o liaudies išrinktieji¹²; Gera seniui meluoti jauniesiem, kai jie to nežino; Margu Nemuno taku traukiasi gijų gijos – pėsčiųjų takeliai), den andra som substantiverade pronominella adjektiv som betecknar en generaliserad person eller något levande i allmänhet (Akylasis būtų įspėjęs jame didžiulę inteligenciją, tik nebuvo kas įspėja; Darbusis darbą randa, kalbusis kalbą, o tinginys – landą) (LKG 1965: 531). Det verkar alltså som att det endast är benämningen substantiverade som är vilseledande, eftersom det i själva verket bland de pronominella adjektiven finns både substantiverade (de självständiga) och sådana som används utan bestämmande ord (de osjälvständiga). Till sist nämns ändå att vanliga adjektiv ofta används i samma kontext vid sidan av de osjälvständiga (Laisvę pasiekia tik stiprūs; Pirmiau jis pas svetimus dirbadoo), och det är endast om dessa som det sägs att de, trots att de har substantivets syntaktiska funktion, inte ska betraktas som substantiverade (LKG 1971: 531–352). Om pronominella adjektiv ges inga sådana anmärkningar, vilket skulle tyda på att alla pronominella adjektiv som behandlas i kapitlet om substantiverade adjektiv i LKG betraktas som substantiverade på ett eller annat sätt, och att adjektiv som används i substantivposition därmed skiljer sig från particip: de senare kan, att döma av beskrivningen i participkapitlet av pronominella particip som används utan bestämmande ord som ”ofta substantiverade”, också vara icke-substantiverade, men ändå användas utan bestämmande ord. Hur som helst är förhållandet mellan particip och adjektiv som används i substantivposition ganska oklart i LKG.

Förhållandet uttrycks tydligare i morfologiläroböcker, där substantivering behandlas som en del av ordbildning utan formanter eller funktionell ordbildning (Paulauskienė 1983: 40–49; 1994: 38–46). Där skiljer man mellan substantivering (ord som betecknar egenskaper övergår till ord som betecknar ting, substantiv; substantivering) och substantivisk användning (enbart användning i substantivposition), och den senare benämns uttryckligen

¹² Även om hela avsnittet om substantiverade adjektiv illustreras enbart med adjektivexempel, ingår här också ett enda participexempel.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 18

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

också som en egenskap hos adjektiv, visserligen med omnämnande endast av vanliga adjektiv: De unga dansar – väggarna skakar, de gamla dansar – tänderna skallrar; Det är lätt för den skallige att gå till fots, för den rike kan åka, men den gamle måste ljuga (Paulauskienė 1983: 43). I ett annat arbete sammanfattas detta med att vilka ord som helst som betecknar egenskaper kan användas som substantiv i vissa situationer, alltså även particip och adjektiv (Paulauskienė 1994: 39). I dessa läroböcker beskrivs dock förhållandet mellan substantivering och substantivisk användning mindre tydligt än i LKG. Å ena sidan sägs det att användning av ett ord som substantiv ännu inte visar att det har övergått till ett substantiv; å andra sidan nämns vissa stadier: 1) samma ord, som fritt används som adjektiv, förekommer också i en substantivisk syntaktisk position, men man kan ännu inte tala om att det har substantiverats (En blind leder en blind inte långt); 2) ett adjektiv eller particip har blivit ett självständigt ord – ett substantiv (sovrum, rökrum) (Paulauskienė 1994: 39–40). Hur som helst tycks både den dubbla användning som anges i LKG och den analogi mellan adjektiv och particip i substantivposition som förutsätts i morfologiläroböckerna stå i strid med normerande arbeten, där en tendens framträder att motverka substantivering av presens aktiva particip. I faktisk språkbruk tycks man däremot vara benägen att tillämpa analogin, att döma av den översikt över användningen av substantiverade particip som ges i en artikel av Algirdas Malakauskas, publicerad 1987. I artikeln registreras ganska många sådana substantiverade particip, och slutsatsen dras att det är svårt att förklara denna användning enbart med påverkan från andra språk (Malakauskas 1987). Det finns visserligen en viss förklaring i arbeten om språknormer: när Juozas Balčikonis började rätta substantiv med ordbildning som var oregelbunden i förhållande till folkspråket, såsom sukilėlis – sukilusysis, pasiryžėlis – pasiryžęs, pasiryžusysis med flera, förkastade standardspråkets användning själv participformen, utvidgade den ordbildningstyp som inte förekom i dialekterna och behöll substantiven i bruk (Pupkis 1990: 138).

Efter att ha undersökt bruket av substantiverade particip nämner A. Malakauskas att presensparticip ibland används i substantivets ställe tillsammans med PŽ, och ger så många som sju exempel på ID tillsammans med PŽ: Även om man har gjort stora framsteg i behandlingen av personer med diabetes, är sjukdomen ännu inte helt botad; De som sökte till regiutbildningen frågade han inte varför de ville bli regissörer, utan vad de ville säga till människor; Till alla utbildningar antas de som arbetar inom sitt yrke med mera (Malakauskas 1987: 125–126). Av hur exemplen presenteras framgår visserligen inte om de förknippas med de substantiverade particip som diskuteras, eller med den användning av particip som också nämns i artikeln, nämligen för att beteckna en viss person eller en viss grupp personer utifrån en handling som utförs i nutid eller vid den tidpunkt som avses i meningen (Malakauskas 1987: 122). I en morfologilärobok illustreras substantivisk användning med ett sådant exempel: De som kommit från främmande länder visste inte hur våra seder var (Paulauskienė 1994: 39).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 19

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Hur det än är, förekommer exempel där substantiverade particip (ĮD) används i substantivposition med beroende ord (PŽ), men när substantivisk användning eller substantiveringsprocesser behandlas förekommer det inte alls exempel där ett pronominellt adjektiv används tillsammans med PŽ, bortsett från det redan diskuterade fallet av en annan typ av ellips. Det enda exemplet med en pronominell form tillsammans med PŽ som tagits med i en ingående undersökning av bruket av substantiverade pronominella adjektiv är också ett fall där ĮD används tillsammans med PŽ: Det var inte de mäktiga som styrde Alliansen, utan de av folket utvalda (Valeckienė 1957: 242; LKG 1965: 531)¹³. När participbruk behandlas är sådana exempel däremot oundvikliga, och redan detta tyder på att det kanske inte råder fullständig analogi mellan adjektiv som används i substantivposition och particip som används i substantivposition.

Detta bekräftas också av den tidigare nämnda formuleringen, med vilken KP beskriver ett av fallen där presens aktiva particip används – för att beteckna en person som (tillfälligt) är verksam vid den aktuella tidpunkten (KP 2002: 46). I A. Malakauskas artikel nämns, som just påpekats, också particip som förknippas med tid (Malakauskas 1987: 122). Även om både artikeln och KP endast kopplar användningen av presens aktiva particip till tid (eftersom endast sådana particip behandlas), är också andra particip förbundna med tidsangivelse, vilket även grammatikorna hävdar; detta visar deras verbala natur. När LKG behandlar det attributiva bruket av aktiva particip i preteritum nämns visserligen också fall där participet, liksom ett adjektiv, betecknar varaktiga egenskaper som inte förknippas med tid (LKG 1971: 332–346), men i stort sett anges detta particip beteckna egenskaper som härrör från en handling som ägt rum i det förflutna eller före den tidpunkt som avses i satsen, och många fall anges där dess verbala egenskaper är särskilt framträdande (LKG 1971: 334–337). Attributiva adjektiv har ingen tidsbetydelse och kan således inte beteckna en person som varit (tillfälligt) verksam i den aktuella tiden eller i det förflutna. Dessutom bör åtminstone rektion vara mer karakteristisk för participet som verbform, även om både adjektiv kan ha starkare eller svagare valens (LKG 1976: 235–262). Beskrivningarna av attributivt bruk innehåller också ganska många uppgifter om att ett sådant particip kan styra eller ansluta ord (LKG 1971: 333, 335, 336, 337, 338, 344). Den vanligare användningen av PŽ tillsammans med ĮD kan ha samband med sådana skillnader.

4. SYNTAXTOLKNING

¹³ I A. Valeckienės artikel används denna mening för att illustrera substantivering av adjektiv, och endast adjektivet anges: Det var inte de mäktiga som styrde Alliansen, utan de av folket utvalda (Valeckienė 1957: 242). I LKG anges emellertid även participet (Det var inte de mäktiga som styrde Alliansen, utan de av folket utvalda (LKG 1965: 531). Exemplet har också överförts till beskrivningen av pronominella former i DLKG (DLKG 1997: 176).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 20

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Beskrivningar av ordkombinationer ger inga exempel på pronominella adjektiv eller ĮD tillsammans med PŽ (Balkevičius 1963; LKG 1976; Sirtautas, Grenda 1988; Labutis 1994a, 1994b, 1998; DLKG 1997). De ger emellertid inte heller exempel på bruket av icke-pronominella particip tillsammans med PŽ, eftersom participfraser inte beskrivs. I beskrivningarna av litauisk syntax betraktas ordklass som utgångspunkt för indelningen av ordkombinationer; man skulle därför kunna anta att participfraser inte beskrivs på grund av den morfologiska klassificeringen av participet: i litauiska grammatiker betraktas participet inte som en självständig ordklass, utan endast som en verbform¹⁴. Orsakerna anges emellertid också uttryckligen, och av detta framgår att det inte är ändamålsenligt att beskriva sådana fraser: particip styr ord på samma sätt som motsvarande verb, varför informationen i kapitlet om verbfraser skulle upprepas: ”Vid klassificeringen av verbfraser finns det ingen anledning att ta hänsyn till huvudledets form, eftersom man har konstaterat att den beroende ledens form inte förändras när huvudleden i frasen ändrar form (t.ex. läsa en bok, läser en bok, kommer att läsa en bok osv.). Dessutom har aktiva particip, gerundier och halvgerundier exakt samma rektionsförmåga som verbet” (Grenda 1964: 138).

Det är dock inte bara beskrivningarna av ordkombinationer som inte visar möjligheten att använda ĮD tillsammans med PŽ; det gör inte heller många beskrivningar av satsdelar. I beskrivningar av attribut nämns utvidgade attribut, men exemplen är i regel endast sådana där participet används i icke-pronominell form: Bara hjärtat ensamt, fyllt av längtan, fullt av smärta, blir kvar ensamt; Samlade kring lägerelden berättade herdarna hemska historier (Labutis 1994b: 87–88). När Jonas Balkevičius i Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė behandlade sådana attribut som sammansatta, synliggjorde han behovet av vissa PŽ genom att påpeka att predikatets objekt och adverbial hade omvandlats till objekt- respektive adverbialkomponenter i det sammansatta attributet (Barnen kommer hem från skolan → Man kunde höra barnens röster, på väg hem från skolan; Bikuporna var fulla av flitiga bin → Bikuporna, fulla av flitiga bin, surrar i trädgården) (Balkevičius 1963: 156). Han särskilde till och med attribut som styrs av particip (Balkevičius 1963: 161–164), men gav endast exempel på utvidgade attribut bildade av icke-pronominella particip¹⁵.

I LKG:s beskrivning av satsdelar finns det dock ett par meningar där ett ĮD som ansluter PŽ fungerar som attribut: Alla hamnade i ett hörn – Kurmelis med Zolis och två grannar, den som talade om dem; Ack, hon grät och grät, vår lilla syster, så långt bortförd (LKG 1976: 415). Som synes, dessa

¹⁴ Participet beskrivs som en böjd form bildad av en verbstam och med egenskaper hos både verb och adjektiv (LKG 1971: 311; DLKG 1997: 354), som en opersonlig verbform (Valeckienė 1998: 162), som en böjd verbform (Paulauskienė 1983: 273; 1994: 273) eller helt enkelt som en verbform (Paulauskienė 1994: 351). Förslaget att inte betrakta participet som en verbform, se Šveikauskienė (2018).

¹⁵ Med undantag för meningen På den tiden revs eller förstördes till och med helt de allra vackraste och lyxigaste husen några tiotal år tillbaka i tiden, och nya hus byggdes på deras plats... (Balkevičius 1963: 163), nämndes dock bruket av pronominella adjektiv tillsammans med orden pats, visų (visu) redan av J. Jablonskis (RR 1957: 87, 415).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 21

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

ĮD används i en sådan position att de blir tämligen lika particip som används substantiviskt, och vid behandlingen av dem ges redan fler exempel på användning av ĮD med PŽ. I avsnittet om attribut räknas de ordklasser upp som kan fungera som attribut, och ”substantiverade adjektiviska ord – oftast participens bestämda former” nämns; attributen illustreras med meningen Valdė Aljansą ne galingieji, o liaudies išrinktieji (LKG 1976: 398). I nästa mening står PŽ i genitiv av ett pronomen: Vėlus jau buvo laikas, kada mūsų pažįstamieji, ištuštinę atsineštąsias raudongalves ir kišenes, pasiryžo grįžti namo. Innan de adjektiviska ord som står som attribut tas upp, anges också substantiverade adjektiv och ett exempel ges på användning av ett adjektiv med ett pronomen: Bent vieną valandėlę pavogiau vienas sau, nors per lauką pereiti su mano gražiausiąja... (LKG 1976: 398). Som man kan dra slutsatsen av dessa exempel är användningen av PŽ i dessa fall förknippad med substantivering.

LKG innehåller också exempel på ĮD utvidgade med PŽ i behandlingen av adverbial och objekt, eftersom adverbial och objekt i denna grammatik betraktas som satsdelar som inte enbart är knutna till predikatet (LKG 1976: 454, 479). Objektet beskrivs visserligen som en satsdel som vanligen ansluter sig till predikatet, men även objekt som ansluter sig till andra satsdelar räknas upp (LKG 1976: 457–45). Vid behandlingen av dessa ges exemplet Eigulį šaukiančiojo ukavimas skardėjo ilgai, pratisai, lyg skerdžiaus ragas (LKG 1976: 457), och vid behandlingen av adverbial – Vaikščiojantys po miestelius su katarinkomis dažniausiai nešiojosi papūgas (LKG 1976: 479), men en sådan användning förknippas inte med substantivering. I avsnittet om adverbial finns för övrigt även ett exempel på ett utvidgat attribut där ĮD används med PŽ: Pamiškiais ir papelkiais gyvenantieji ūkininkai užtektinai turėjo pievų ir ganyklų ir vertėsi gyvulininkyste (LKG 1976: 480). När A. Piročkinas behandlar particip som J. Jablonskis korrigerat nämner han en tendens som uppmärksammats i grammatiker och språkvetenskapliga arbeten: subjekt uttrycks med bestämda ord som styr objekt och adverbial (Piročkinas 1986: 143), men denna tendens framträder inte i LKG – avsnittet om subjekt innehåller inga sådana exempel.

I J. Balkevičius Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje urskiljs emellertid som en separat undertyp av sammansatt subjekt ett subjekt uttryckt genom en ordgrupp styrd av ett particip eller ett verbalsubstantiv; det illustreras också med exempel på sådana styrda ordgrupper som innehåller ĮD, det vill säga exempel på användning av ĮD med PŽ, såsom Sėdintieji aplink stalą susijuokė eller Valstybės tvarką ardantieji baudžiami visų įstatymų griežtumu (Balkevičius 1963: 87–88). Åtminstone det första exemplet tyder snarare på att participet används för att beteckna en grupp människor som är verksamma vid talögonblicket (tillfälligt) än på substantivering. Å andra sidan framgår det av exemplen att gränsen mellan beteckning som knyts till talögonblicket och en generaliserad beteckning utan tidsanknytning inte är särskilt tydlig, och just detta kan i språkbruket skapa oklarhet kring användningen av presensparticip i aktiv form, vilken de normerande verken tenderar att korrigera.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 22

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

J. Balkevičius definierar det subjekt han urskiljer som ett subjekt uttryckt genom en styrd ordgrupp, och hans förklaring antyder också att PŽ behövs som vissa objekt eller adverbiella komponenter till vissa satsdelar: ”Ett sammansatt subjekt uttrycks av particip och verbalsubstantiv med objekt och adverbiella komponenter fogade till dem, vilka inte är egentliga objekt eller adverbial eftersom de inte hör till satsens predikat” (Balkevičius 1963: 87).

Syntaktiska beskrivningar tyder alltså på att man, när man tillämpar den ena eller andra modellen för att inventera fakta om syntaktiskt språkbruk, ofrånkomligen nämner styrda eller anslutna ord som följer med ĮD. Detta skulle överensstämma med den uppfattning av participet som ges i morfologiavsnitten: en verbform som bevarar verbets egenskaper, däribland förmågan att styra eller ansluta samma kasus eller prepositionskonstruktioner som motsvarande verb. I beskrivningen av attributet framhålls dessutom: ”Participet, som verbform, ansluter mycket ofta andra ord och konstruktioner” (LKG 1976: 414).

Som framgår är exemplen på användning av PŽ med en pronominalform i syntaktiska beskrivningar också till största delen förknippade med att particip används i substantivposition. Sådana exempel med adjektiv förekommer nästan inte alls i syntaktiska beskrivningar, vilket också tyder på att adjektivens och participens användning i substantivposition, inklusive användningen av bestämd form, inte helt sammanfaller. En sådan skillnad antyds för övrigt även av påståendet i en historisk studie av particip att particip inte gärna övergår till substantiv: ”När de används i substantivposition behåller de vanligen sina verbala drag, kasus- och prepositionsstyrningen, eller närmar sig substantiv endast i en enskild betydelse (jfr suaugęs, valgomasis osv.)” (Ambrazas 1979: 65).

Eftersom det i grammatikernas morfologidel endast uttryckligen anges att adjektiv i bestämd form inte används när de utvidgas med PŽ, strider de exempel som förekommer i LKG:s syntaxdel inte mot morfologidelen. I DLKG:s beskrivning av satsens syntaktiska struktur ges inga exempel på ĮD med PŽ, och därför strider den inte heller mot det påstående som formuleras här, att bestämd form inte bör användas med PŽ. Beskrivningen av språkets syntaktiska struktur i denna grammatik bygger emellertid till största delen på beskrivningar av ordgrupper; den traditionella beskrivningen av satsdelar har man avstått från för att undvika att upprepa informationen i avsnittet om ordgrupper, och beskrivningen av satsen omfattar endast redogörelsen för satsmönster och deras utvidgning (DLKG 1997: 587–678).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 23

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Att PŽ-exempel på utvidgade ĮD saknas i denna grammatik kan alltså hänga samman mindre med att de skulle vara atypiska för språket än med den modell som valts för beskrivningen av språkets syntaktiska struktur.

Dessutom specificeras inte funktionen hos den bestämda formen av particip eller adjektiv som används i substantivposition i beskrivningar av den syntaktiska strukturen, eftersom det är vanligt att behandla sådana funktioner och bestämda former i beskrivningar av den morfologiska strukturen. Där, liksom i vissa artiklar, nämns i sådana fall en särskiljande betydelse. Exempelvis nämns meningen Nepraėjo ir valandėlė, kaip jis tarp krutančiųjų skarelių pamatė mėlynąją su baltais ruoželiais ir tuojau pat pažino ir išskyrė iš visų tokių ar bent panašių i DLKG som illustration av åtskiljande av föremål (DLKG 1997: 174). Fallet med ĮD använt tillsammans med PŽ Motina žiūrėjusi drabužius – lopiusi ir skalbusi, kartais ir naujus pasiuvusi, nes dvaro duotieji buvę šuns neperkami förklaras också med att urskilja i A. Valeckienės artikel från 1961. I A. Valeckienės artikel från 1957 tas meningen Valdė Aljansą ne galingieji, bet liaudies išrinktieji upp när substantiverade adjektiv med bestämd form diskuteras; alla icke-självständiga substantiverade adjektiv med bestämd form beskrivs här som bärare av särskiljande betydelse (Valeckienė 1957: 244, 246). Betydelsen hos självständigt substantiverade adjektiv med bestämd form specificeras inte i den artikeln, medan den i artikeln från 1961 anges som betonande, efter konstaterandet att substantiverade adjektiv med bestämd form behåller samma betydelser (Valeckienė 1961: 15).

Som redan har diskuterats kallas fall där den bestämda formen används i substantivposition i flera arbeten även utelämning, men det står klart att utelämningen inte är densamma i alla fall: ibland utelämnas en redan nämnd satsdel, ibland ett ord som kan utläsas ur yttrandets innebörd eller sammanhang. Den syntaktiska beskrivningen blottlägger sambandet mellan dessa utelämningar, som till sin karaktär skiljer sig något åt. Exempelvis nämns i LKG:s avsnitt om attribut två typer av utelämning av det bestämda ordet: när ett tidigare nämnt bestämt ord inte upprepas efter attributet (Bet jam trūko sveikatos iškelti puodui, pilnam aukso, todėl prisisiėmė pinigų, kiek galėjo panešti,...o likusius vėl gražiai užkasė) och när ett ord som kan utläsas ur sammanhanget eller satsens innebörd utelämnas, vanligen ett ord som betecknar en människa eller något slags generellt föremål (Ilgiau dėvėsi lopytą, nekaip naują) (LKG 1976: 399). Visserligen illustreras båda fallen endast med exempel på particip i obestämd form, men över huvud taget ges bara ett enda exempel på particip. Beskrivningen av dessa fall av utelämning liknar i hög grad förklaringen av den demonstrativa betydelsen i beskrivningar av bestämda former. I LKG förklaras denna på följande sätt: ”Föremål utpekas på detta sätt. När ett föremål nämns för första gången uttrycks dess individuella egenskap med ett adjektiv i obestämd form eller beskrivs med andra ord. I det fortsatta sammanhanget uttrycks den tidigare nämnda egenskapen med ett adjektiv i bestämd form för att ange att föremålet är känt”

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 24

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

(LKG 1965: 508)¹⁶.

SLUTSATSER

Kriteriet för att inte använda bestämd form tillsammans med PŽ, som redan formulerades av Jonas Jablonskis, avses ha olika omfattning: i vissa framställningar omfattar det både adjektiv i bestämd form och ĮD, i andra endast de senare. Kriteriets formuleringar väcker alltså frågan om analogi mellan användningen av adjektiv och particip i bestämd form. I J. Jablonskis arbeten, där kriteriet formulerats, tillämpas analogin; den tillämpas också i vissa läroböcker i morfologi och språkvård samt i normerande arbeten och arbeten om normspridning. I båda de utförliga beskrivningarna av språkets grammatiska struktur, vilka även är normerande arbeten, anges emellertid en sådan analogi inte uttryckligen. Detta kan påverkas av den modell för beskrivning av bestämda former som används i dessa framställningar.

Beskrivande arbeten har ett direkt samband med undersökande arbeten, och de senare är i huvudsak inriktade enbart på adjektiv i bestämd form; slutsatser dras på grundval av deras användning. Grammatikernas behandling av bestämda former kan alltså ha bestämts inte bara av den valda beskrivningsmodellen, utan också av hur väl språkfenomenet har undersökts, det vill säga av att just adjektivens bestämda former är de mest utforskade.

Eftersom analogin mellan användningen av particip och adjektiv i bestämd form inte uttryckligen anges, är tillämpningen på particip av PŽ-kriteriet som nämns i grammatikernas adjektivavsnitt tämligen oklar. Visserligen påpekas analogin i vissa arbeten, men endast analogin i betydelse och i uttryck för bestämdhet; överensstämmelsen mellan särdragen och undantagen vid användningen av bestämd form har inte behandlats eller specificerats någonstans. Av de uppräknade särdragen framgår att vissa även skulle kunna känneteckna particip, medan andra inte kan tillämpas på dem. Kriteriet för att inte använda PŽ formuleras som ett av dessa särdrag, och frågan om dess tillämpning på particip är följaktligen också oklar.

Även om kriteriet tillämpas på particip i vissa normerande arbeten eller arbeten om normspridning, förekommer det ändå i dessa enstaka språkfakta som visar att ĮD används tillsammans med PŽ oftare än adjektiv i bestämd form. Sådana exempel hänger främst samman med att particip används utan ett bestämt ord, det vill säga att det används i substantivposition. Även om sådan användning beskrivs ganska oklart i grammatiska strukturbeskrivningar och på andra håll,

¹⁶ Pronomen som substitut, vilka står i stället för substantiv eller en hel substantivgrupp (tas, ta, šis, ši m.fl.), förklaras på liknande sätt – de hänvisar till ”en person, ett djur, ett föremål eller ett fenomen som är känt, redan har nämnts eller nämns efter dessa pronomen” (Valeckienė 1998: 146).

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 25

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Desto mer oklar är relationen mellan substantivisk användning och substantivering; en genomgång av användningar eller bedömningar som på ett eller annat sätt hänger samman med substantivets position skulle visa att det i detta fall inte finns någon fullständig analogi mellan användningen av adjektivets och participets pronominella form. Detta hänger samman med skillnaderna mellan adjektivet och participet som ordklass med verbalt ursprung, vilken bevarar både tidsbetydelsen och verbets särdrag i fråga om styrning.

Beskrivningar av språkets syntaktiska struktur visar också att det är oundvikligt att nämna PŽ som bestämningar till particip, däribland även pronominella particip.

Den pronominella formen hos particip som används i substantivposition försöker man förklara antingen med en särskiljande betydelse, vilket vore en morfologisk förklaring, eller med ellips, vilket vore en syntaktisk förklaring. Gränserna mellan den morfologiska och den syntaktiska nivån som dras i beskrivningar av språkets struktur tillåter inte att dessa förklaringar kopplas samman, men förklaringen av ellipsfall i beskrivningen på den syntaktiska nivån liknar mycket den förklaring av en demonstrativ betydelse som ges i beskrivningen på den morfologiska nivån.

LITERATŪRA

Ambrazas V. 1979: Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius: Mokslas.

Balkevičius J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Banėvičienė N. 1964: Dalyvis ar daiktavardis? – Kalbos kultūra 63, 62.

Brūzgienė R., Čekmonienė I. E., Žemienė A. 2013: Specialybės kalba, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas.

DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. V. Ambrazas, 3-iasis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Grenda Č. 1964: Dėl veiksmažodinių junginių klasifikacijos. – Kalbotyra 10, 137–141.

Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas.

Kazlauskienė A., Rimkutė E., Bielinskienė A. 2011: Bendroji ir specialybės kalbos kultūra, 2-asis patais. leid., Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas.

KP 2002: Kalbos patarimai 1: Gramatinės formos ir jų vartojimas. Sud. R. Miliūnaitė, teksto aut. R. Miliūnaitė, A. Paulauskienė, vyr. red. A. Pupkis, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

KPP 1976: Kalbos praktikos patarimai. Sud. A. Paulauskienė, Vilnius: Mokslas.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 26

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Labutis V. 1994a: Lietuvių kalbos sintaksė 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Labutis V. 1994b: Lietuvių kalbos sintaksė 2, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Labutis V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė. 3-iasis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKG 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1: Fonetika ir morfologija. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis.

LKG 1971: Lietuvių kalbos gramatika 2: Morfologija. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis.

LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė. Vyr. red. K. Ulvydas, V. Ambrazas, A. Valeckienė, Vilnius: Mokslas.

Malakauskas A. 1987: Veikiamosios rūšies esamojo laiko dalyviai sintaksinėje daiktavardžio pozicijoje. – Lietuvių kalbotyros klausimai: Lietuvių kalbos sandaros tyrinėjimai 26, 122–127.

Oginskienė E. 1993: Įvardžiuotinės formos kanceliarinėje kalboje. – Kalbos kultūra 64, 34–42.

Paulauskienė A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa.

Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Paulauskienė A. 2004a: Lietuvių kalbos kultūra, Kaunas: Technologija.

Paulauskienė A. 2004b: Teisininkų kalba ir bendrosios normos, Vilnius: Justitia.

Piročkinas J. 1986: Jono Jablonskio kalbos taisymai, Kaunas: Šviesa.

Piročkinas J. 1990: Administracinės kalbos kultūra, Vilnius: Mintis.

Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas.

RR 1957: J. Jablonskis. Rinktiniai raštai 1. Sud. J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

RR 1959: J. Jablonskis. Rinktiniai raštai. Du tomai. Sud. J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Ružė A. 2008: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2008.

Sirtautas V., Grenda Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas.

Šukys J. 2003: Kalbos kultūra visiems, Kaunas: Šviesa.

Šveikauskienė D. 2018: Kokia kalbos dalis yra dalyvis? – Bendrinė kalba 91, 1–19.

Valeckienė A. 1957: Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. – Literatūra ir kalba 2, 161–328.

BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 27

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

Valeckienė A. 1961: Įvardžiuotinių būdvardžių reikšmės ir keletas įvardžiuotinių formų netikslaus vartojimo atvejų. – Kalbos kultūra 1, 12–16.

Valeckienė A. 1986: Apibrėžtumo / neapibrėžtumo kategorija ir pirminė įvardžiuotinių būdvardžių reikšmė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 168–189.

Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Gauta 2019 08 11

Priimta 2019 12 18

BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai | 28

doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.01

PRONOMINAL PARTICIPLES WITH DEPENDENT WORDS: THE CODIFIED STANDARD AND UNCERTAINTIES SURROUNDING IT

Summary

The paper discusses the peculiar use of the pronominal form envisaged by Jonas Jablonskis: the pronominal form of the participle, as well as that of the adjective, shall not be used where that participle has dependent words. The uneven coverage of this criterion is revealed, which calls for discussing the issue of the analogical use of the pronominal form of participle and adjective. It turns out that some works of a research nature do indicate the analogy, yet at the same time they present peculiarities in the use of the pronominal form that cannot be applied to the participle; such context also makes unclear the issue of the application of the dependent words criterion to participles mentioned among those peculiarities. The issue of the application of this criterion to participles used as nouns is unclear in particular: while, in some works, the criterion is applied to participles used as nouns, the examples occurring in discussing the participle, and the formulations provided in the assessment of participles that turn into nouns or of participles used in the position of a noun in addition, nevertheless, show that the use of the participle in the position of the noun and the use of the adjective in the position of the noun do not quite match. This would be in line with the concept of participle, as a part of the language of verbal origin, characterised by the denotation of time and verbal government features. It is these differences between the adjective and the noun that the irregularities in the use of the pronominal form could be related to, confirmation of which would be the discussion of parts of the sentence provided in some descriptions of syntax composition. Those descriptions reveal that mentioning of some additional components of the subject, object or circumstantial adverb, or examples where the words governed by or contiguous with the participle function as such components, cannot be avoided.

KEYWORDS: pronominal form; pronominal participle; pronominal adjective; dependent words; attribute; noun.

RAMUNĖ VASKELAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 92 (2019)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204