KAZIMIERAS GARŠVA

Litauiska språkets institut

doi.org/10.35321/bkalba.2022.95.07

TRADITIONELLA OCH ICKE-TRADITIONELLA OIKONYMER I ÖSTRA LITAUEN

NYCKELORD: östra Litauen, oikonymer, traditionella former, slaviserade oikonymer.

SAMMANFATTNING

Artikeln undersöker skillnaderna mellan de traditionella litauiska formerna av östra Litauens oikonymer och de senare icke-traditionella slaviska formerna. Oikonymers regionala skillnader anges och uppgifter presenteras om bildning och slavisering i kommuner från Šalčininkai till Daugavpils. Fem sätt att slavisera litauiska oikonymer urskiljs.

ABSTRACT

Artikeln undersöker skillnaderna mellan de traditionella litauiska formerna av östra Litauens oikonymer och de senare icke-traditionella slaviska formerna. Regionala skillnader och antal oikonymer utifrån bildning och slavisering i kommuner från Šalčininkai till Daugavpils presenteras. Det finns fem sätt att slavisera oikonymer i det litauiska språket.

INLEDNING

Den 28 oktober 2013, efter att lagförslaget om nationella minoriteter nr 13-335-01 och lagen om ändring av artiklarna 7, 14 och 17 i Republiken Litauens lag om statsspråket nr 13-337-01 hade registrerats i Republiken Litauens Seimas, uttalade Litauens statliga språkkommission att dessa bestämmelser skulle kränka litauiskans ställning som statsspråk. År 2022 skulle ett liknande lagförslag om nationella minoriteter åter läggas fram. Enligt det kunde ”traditionella namn på bostadsområden och gator samt topografiska skyltar, utöver statsspråket, genom beslut av den berörda kommunens representativa organ även skrivas på det nationella minoritetsspråket”. Oikonymerna i Vilnius- och Šalčininkai-distrikten skrevs länge på två språk av dessa kommuner.

162

BENDRINĖ KALBA | 95

Artikelns syfte är att fastställa vilka oikonymer i östra Litauen som är traditionella (autentiska) och vilka som är icke-traditionella (icke-autentiska). Artikelns uppgifter är att undersöka ursprunget och bildningen hos de traditionella oikonymerna i östra Litauen, fastställa de viktigaste kriterierna för att skilja mellan traditionella och icke-traditionella oikonymer samt identifiera betydelsefulla regionala skillnader i östra Litauens namnmaterial som kan bidra till att skilja traditionellt från icke-traditionellt namnmaterial. Författaren håller på att färdigställa en monografi om detta ämne. Därför publiceras här ingen utförligare litteraturgenomgång, ingen översikt över utvecklingen av den nationella sammansättningen i östra Litauen, över slaviseringsprocessen för ortnamn eller över ursprunget till det kristna namnmaterialet, och inte heller några tabeller över oikonymernas struktur socken för socken osv. Sådant skulle upprepa andra arbeten av författaren och utan skäl avleda uppmärksamheten från artikelns huvudfrågor.

För att skilja traditionellt litauiskt namnmaterial från icke-litauiskt behöver man här inte närmare gå igenom alla tänkbara utvecklingsförlopp för dessa ord eller etymologiska hypoteser, särskilt eftersom detta är svårt, ofta rentav omöjligt, utan utförliga historiska källor, sammanställningar av dem och förberedande arbeten. I sina förklaringar av oikonymers ursprung anger författaren inte bara personnamn utan också appellativ som personnamnen kan ha härletts från. Ibland kan de oikonymer som behandlas ha bildats direkt av appellativ och inte via personnamn. När oikonymens betydelse är självklar för litauer och baltister utan kommentarer (ordet finns i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne (DLKŽ 1972)), preciseras oikonymens etymologi oftast inte.

Artikelns huvudsakliga källa är Antanas Salys ordbok över namnen på bostadsorter (oikonymer) i östra Litauen, som ockuperades av Polen 1920–1939. Ordboken sammanställdes i huvudsak 1944 av en grupp litauister och trycktes efter svårigheter (Salys 1983); den innehåller normaliserade litauiska och tidigare polska former. För 80 år sedan granskades bostadsorternas namn av professionella litauiska språkforskare med hänsyn till lokalbefolkningens språk och historiska dokument, och de normerades. På grund av krig och ockupation har en del av dokumentationen och anteckningarna om namnens normering gått förlorade. Det finns inte heller några detaljerade uppgifter från intervjuer med lokalbefolkningen eller historiska upplysningar om äldre former av oikonymerna.

I artikeln beskrivs utförligt ursprung, motivering och bildning hos oikonymerna i östra Litauen: de litauiska oikonymernas rötter, sammansatta oikonymer, suffix, prefix och språkkontakter. Totalt undersöks 7 455 oikonymformer. Det är former av namnen på 3 720 bostadsorter som bevarats för 100 år sedan eller mindre, ungefär mellan Zarasai och Varėna: 3 720 av dem skrevs ned på litauiska och 3 735 på polska. En mindre del av oikonymerna förekommer flera gånger, eftersom samma namn ibland skrevs ned inte bara för en by (stad), utan också för en närbelägen äldre

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

163

herrgård, ett folkgods osv. De oikonymer i östra Litauen som skrevs ned på polska har hittills inte använts eller kommenterats tillräckligt. De oikonymer i östra Litauen som skrevs ned på litauiska infördes i Institutet för det litauiska språkets kartotek över ortnamn från levande språkbruk och nämns i Lietuvos vietovardžių žodyne.

I undersökningen används arealbaserade, komparativa och beskrivande vetenskapliga metoder. Författaren söker nya sätt och data för att undersöka det traditionella namnmaterialet i östra Litauen och strävar efter att vidareutveckla den metodik som använts av auktoriteter inom onomastiken.

Straipsnis nuo kolegės Marijos Razmukaitės (1998) vertingos disertacijos skiriasi tuo, kad abiejuose darbuose naudojamasi skirtingais šaltiniais, nevienodas tyrinėjimo objektas, metodai. Autorius plačiau naudojosi bendrosios kalbotyros, dialektologijos, sociolingvistikos tyrimo būdais. M. Razmukaitės disertacijoje tirti ne rytinės, o visos Lietuvos oikonimai ir jie imti iš kito šaltinio – Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinyno (LATSŽ), atspindinčio padėtį po 50 metų, kai dalis oikonimų buvo išnykę. Skyrėsi ir administracinis suskirstymas: vietoj valsčių 1972 m. buvo smulkesni administraciniai vienetai – apylinkės. Nė vienas mokslininkas iki šiol nebuvo smulkiau tyrinėjęs lenkiškai užrašytų rytų Lietuvos vietovardžių, nėra jų gretinęs su autentiškais lietuviškais vietovardžiais. Šį darbą pradėti ir tęsti autorių skatino ir Aleksandro Vanago (1993) straipsnis. Lietuvos vietovardžių žodyno turėtų išeiti 12–15 tomų, o kol kas išspausdinti tik 4 tomai, todėl kitų tomų straipsnyje dar neįmanoma nurodyti.

Oikonymerna i östra Litauen behandlas i artikeln eftersom den östra delen av Litauen fick ett annat öde 1920 än den återstående delen av Republiken Litauen och Republiken Lettland. Den 9 oktober 1920 ockuperades östra Litauen av Polen, och detta fastställdes den 18 mars 1921 i Riga genom det så kallade polska fredsfördraget med Ryssland och Ukraina. Litauens tidigare statscentrum, den urgamla historiska huvudstaden Vilnius, saknade litauiska som statsspråk i 19 år och utsattes för det hårdaste förtrycket: litauiska skolor, läsesalar, organisationer och tidningar stängdes, personnamn och ortnamn fortsatte att slaviseras, litauer tvingades till polsk identitet och de som inte fogade sig fängslades eller dödades (se RL 1980; Zinkevičius 1993, 2013; Maceika 2020). Det påtvingade poloniserandet och slaviserandet kan endast delvis kallas språkkontakt.

I större delen av det litauiska språkområdet slaviserades namnmaterialet i områden med levande baltiska språk i högre grad eftersom det officiella kanslispråket i Storfurstendömet Litauen (LDK) från 1300-talet var ett slavisk kanslispråk. Efter unionen i Lublin 1569 tog ett annat slaviskt språk, polskan, alltmer över dess plats i LDK. I denna artikel undersöks som huvudfråga ur olika vetenskapliga perspektiv

164

BENDRINĖ KALBA | 95

Det område av litauiska etniska länder som Polen ockuperade 1919–1939 och där hela ortnamnsbeståndet då skrevs på det officiella polska språket.

Ett annat område med baltiska språk omfattar Litauens återstående territorium och mindre angränsande delar av Lettland och Belarus med etniska litauiska länder. Utbredningen av oikonymändelsen -išk- i hela detta område jämförs med dess utbredning i östra Litauen. Procentandelen beräknas genom att antalet oikonymer med ändelsen -išk- i kommunerna divideras med det totala antalet oikonymer i kommunen.

Vissa historiska dokument tyder på att de ortnamn som användes av ett större antal människor med olika modersmål först officiellt förslaviserades, medan de litauiska formerna av invånarnas efternamn, till och med förnamn, och mikrotoponymer ibland blev kvar. I inventariet över Vilnius ekonomiska område från 1622 (LVIŠ 2014: 70–128) skrevs till exempel efternamnen Drutelaitis ”Drūtelaitis”, Rugielis ”Rugelis”, förnamnen Jonas, Jurgis, skogen vid Norviliškis herrgård Plinakolnis ”Plynakalnis” och en ensamgård i Medininkai (en avskild gård, zascia nek) Ruklaycis ”Ruklaitis” (LVIŠ 2014: 98, 126).

OIKONYMERNAS URSPRUNG OCH STRUKTUR

I varje undersökt kommun är majoriteten av de normerade oikonymer som publicerats på litauiska former på litauiska, medan de oikonymer som skrevs på polska slaviserades på olika sätt (se Salys 1983: 571–667 för exempel på ortnamn).

Mer än hälften av de traditionella ortnamnen bland de östra litauiska oikonymer som registrerats på polska (med undantag för Rudamina kommun) hade litauiskt ursprung fram till 1940: i Maišiagala kommun var andelen 88,4 procent, i Dūkštas 81,9, i Nemenčinė 76,3, i Ignalina 74,8, i Švenčionėliai 74,3, i Rūdiškės 70,4, i Jašiūnai 68,6, i Trakai 68,5, i Paberžė 67,4, i Šumskas 66,7, i Riešė 60,1, i Eišiškės 58,4, i Turgeliai 52,1, i Mickūnai 51,0 och i Rudamina 39,3 procent. En mer omfattande analys av oikonymer och fler exempel i ämnet finns i en annan artikel av författaren (Garšva 2022: 4–10).

I oikonymer skrivna med polska bokstäver följs ofta dialektreglerna i Vilniusområdet och bland de sydliga aukštaitierna: dzūkisk växling förekommer, konsonanten l palataliseras och diftongerna am, an, em, en uttalas um, un, im, in. Ord stammar som helt sammanfaller med litauiska är en del av det litauiska språket och bidrar till studiet av traditionella litauiska ortnamn.

I det litauiska språkområdet användes litauiska oikonymrötter (stammar) med senare tillagda slaviska suffix och prefix, eller oikonymrötter (stammar) som översatts till slaviska språk med litauiska suffix bevarade

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

165

(med prefix) utgör ett substrat från det litauiska språket. Bland de litauiska oikonymer som skrivits med polsk ortografi betraktar vi sådana som är av litauiskt ursprung som har minst en litauisk ordbildningsdel. Oikonymer skrivna på litauiska betraktar vi som litauiska om flertalet av deras delar (rot, suffix, prefix, ändelse) är av litauiskt ursprung, det vill säga om de fonetiskt, morfologiskt och lexikalt har integrerats i det litauiska språket. Under 1939–1945 blev ortnamnen väl normerade, och när tillräckligt mycket material samlats in finns det kanske endast skäl att precisera formerna för ett fåtal av dem.

Det fanns fem sätt att slavisera oikonymer – från att byta ut ett enda morfem i ordet till att översätta det till polska eller helt ersätta ordets motivation och form med ett slaviskt ord (på liknande sätt som i Kaliningradområdet 1946). Således var den litauiska namnformen, som för första gången hamnade under direkt polsk förvaltning och utsattes för en medveten polonisering, men skrevs med polska bokstäver, av fem typer: 1) ibland, av förbiseende, helt autentisk (jfr Ankšta, dialektalt Unkšta – pol. Unkszta; Dumblė, dial. Dum̄bla – Dումբla osv.); 2) delvis slaviserad genom ändring av oikonymens vokaler, konsonanter, ändelser, suffix, prefix eller rötter (jfr Gražtėliai, dialektalt Gruštėliai – Grusztеле; Grūodžiai – Grodze); 3) slaviserad (Mekaĩ – Miecho-wo); 4) översatt (Naujakėmis – Nowosiółki; Obelynė – Jabłonówka; Paažuoliai – Poddębie; Pabėržė – Podbrzezie); 5) ersatt (Perūnai – Dąbrowo) (alla dessa oikonymer kommer från Paberžė kommun i Vilnius distrikt).

När oikonymerna slaviserades minskade antalet med suffixet -išk- från 6% (Ignalina distrikt) till 13,8% (Vilnius distrikt), bildningar med prefixet pa- minskade från 1,3% (Ignalina distrikt) till 9,3% (Vilnius distrikt), och litauiska sammansatta oikonymer från 2,9% (Šalčininkai distrikt) till 4,5% (Trakai distrikt). Undersökningen av oikonymer visade att i distrikten Šalčininkai, Trakai och Vilnius var oikonymer med suffixet -išk- och ändelsen -ės vanliga, medan de från Pabradė till Zarasai och i de etniskt litauiska områdena i Lettland och Belarus hade ändelsen -ė. På Litauens territorium norr om Pabradė utgjorde oikonymer med suffixet -išk- och ändelsen -ė 28,9%, och de med -ės 2,3%; oikonymer med suffixet -išk- och ändelserna -iai och -is utgjorde omkring 2%.

Kazimieras Būga, Jan Safarewicz, Aleksandras Vanagas, Zigmas Zinkevičius och andra forskare betraktade oikonymer med suffixet -išk- som litauiska språkrester och menade att det litauiska språket i dessa trakter hade försvunnit i relativt sen tid (jfr Safarewicz 1956: 15–60; RL 1980: 164–169; Zinkevičius 2013: 221–246, 258–259, 267). Enligt dessa uppgifter vittnar de undersökta oikonymerna i samtliga kommuner om ett område där litauer bodde: i Ignalina kommun hade 43,7% suffixet -išk-.

166

BENDRINĖ KALBA | 95

av de oikonymer som skrivits på litauiska, och 35,6% av dem som skrivits på polska; i Maišiagala och Mickūnai kommuner var andelen 34,8% i vardera (polskskrivna: 29% respektive 26,7%), i Paberžė kommun 31,9% respektive 25,8%, i Nemenčinė 30% respektive 23,1%, i Trakai 29,6% respektive 17%, i Dūkštas 29,5% respektive 23,8%, i Švenčionėliai 25% respektive 17,4%, i Jašiūnai 23% respektive 15,7%, i Rudamina 21% respektive 6,2%, och i Šumskas 17,9% respektive 12,8%. I Varėna kommun fanns då 26% sådana oikonymer.

Utifrån bortfallet av suffixet –išk– i polska stavningar kan kommunerna delas in i tre grupper: Rudamina och Trakai hade 15–12% oikonymer kvar med suffixet –išk–, Švenčionėliai, Ignalina, Mickūnai och Nemenčinė 10–7%, och Paberžė, Maišiagala, Dūkštas och Šumskas 6–4%. Dessa skillnader återspeglar inte regionala olikheter utan en artificiell slavisering av oikonymerna.

Oikonymiernas struktur visar att detta i själva verket var gamla litauiska etniska områden, där litauiska talades och den traditionella litauiska namnformen bevarades. Antalet oikonymer med suffixet –išk– minskade från norr till söder (med Vilnius distrikt som ett visst undantag). Detta bekräftas också av uppgifter publicerade 1974 (LATŠŽ 1974: 42–365): i dåvarande Zarasai distrikt hade 37,2% av oikonymerna suffixet –išk–, i Ignalina 33,7%, i Švenčionys 28%, i Vilnius 31,6%, i Trakai 25% och i Šalčininkai 22,5%. Från öster till väster var andelen oikonymer med suffixet –išk– ännu mindre än från norr till söder: i Utena distrikt hade 27,7% av oikonymerna detta suffix, i Vilkaviškis 18,2% och i Klaipėda 7,4%.

I den norra delen av det forna Storfurstendömet Litauen uppstod ett område där oikonymer med suffixet –išk– var särskilt vanliga. I dag tillhör detta område tre stater – Litauen, Lettland och Belarus.

Utifrån den särskilda utbredningen av oikonymer med suffixet –išk– kan åtminstone tre gränslinjer dras. Över 50% av alla oikonymer med suffixet –išk– fanns i dagens Daugavpils (Daugavpils) distrikt, mellan Skrudėlynė (officiellt Skrudaliena) och Demenė (Būga 1961: 565). Det andra området, där över 30% av oikonymerna hade suffixet –išk–, sträckte sig från Daugavpils till Vilnius (jfr Būga 1961: 565–568; Zeps 1984: 86–560; Salys 1983: 571–660). Det tredje området, med 20% (och något mer) oikonymer med suffixet –išk–, avgränsades av en linje genom Bebrinė (officiellt Bebrene, Alūksne distrikt), Malinova (Daugavpils distrikt), Breslauja, Šalčininkai och Utena (Būga 1961: 565–568; Salys 1983: 571–670; Adamkovich 2013: 100).

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

167

Uppgifter om sådana traditionella litauiska namn på bebodda platser visar att de litauiska språkdragen delvis blev fler när man rör sig från Šalčininkai via Vilnius mot Švenčionys, det vill säga från det område i de etniska litauiska länderna i Aukštaitija som slaviserades mest under 1700–1900-talen mot de områden där litauiskan har fortlevt utan avbrott fram till i dag. Från söder till norr ökar litauiskheten hos de oikonymer som skrivits med polsk ortografi (deras rötter, prefix och delvis även suffix har bevarats). Det är endast utbredningen av suffixet –išk– som skiljer sig något; den beror också på regionens läge.

I Pabradės härad finns, liksom på andra håll, oikonymer som härstammar från litauiska appellativ eller från litauiska efternamn som bildats på grundval av appellativ. Detta är vanligt, särskilt när det gäller efternamn som senare har fastställts som efternamn. Av detta ursprung är också oikonymerna i Pabradės härad Bendróvė (Bindrawe, av lit. gemensam äng ’äng som alla slår tillsammans och sedan delar upp höet’; omkring 150 ortnamn av detta slag har belagts), Darìniai (Darynie, av lit. något framställt ’ett föremål som görs, har gjorts eller har uppstått; en sådan sur maträtt; en väv som vävts’, färgämnen ’färger; det som görs, färgas’), Gùžiai (Guże, av lit. *gùžis > *Gùžis, jfr gùžas ’1. stork; 2. upphöjning, knöl, bula’), Kóp­ta (Kapta, jfr lit. vadställe ’vadställe, passage; hamn; höstack’ Švnč, stege ’stege, trappa; byggnadsställning kring ett hus under uppförande’ LKŽ 1962: 350), Móliai (Male, av lit. lera > efternamnet Mólis), Skar̃džiai (Skardzie, av lit. plåtslagare ’plåtslagare’, klangfull ’klangfull, ljudlig’ > Skar̃džius LPŽ 1989: 731, brant sluttning ’brant sluttning’), Spėnglas (Spingla, från sjönamnet Spėnglas, jfr spėngti ’ljuda, susa i öronen; surra’), Vebliai (Weble, av lit. läspare ’läspare’, personnamnet *Veblỹs). I Pabradės härad fanns också Baláičiai (Bałajcie), Bàliškė (Bolestawowo), Baliùliai (Balule). Ett tiotal Baláičiai har belagts i Litauen, Baliùliai var enstaka. Mikrotoponymerna kan ha samband med lit. kärr ’blöt och sank plats; träsk, mosse; vattenpöl’, medan den nämnda oikonymen härstammar från personnamnet Baliùlis.

En del av Litauens oikonymer uppkom inte ur personnamn som ännu inte blivit efternamn, utan ur appellativ. Platser i den äldre statens kärnområde är belagda i historiska källor redan från 1300-talet (Dievėniškės, Eišiškės, Mėdininkai med flera – se Vanagas 1993: 35–39). Mėdininkai upptogs i Tyska ordens krönika år 1320, vilket innebär att orten grundades senast på 1200-talet, kanske ännu tidigare. Litauiska invånares efternamn kan ha börjat bildas först 200–300 år senare. Personnamn med ursprung i öknamn blir vanliga i dokumenten på 1500-talet; då uppkommer också adelsättens efternamn. De flesta litauiska bondeefternamnen uppstod på 1700-talet (LKE 2008: 398–399).

En ytterligare faktor för att fastställa ursprunget till ett personnamn och en personnamnsbaserad oikon ym är dess utbredning. De flesta av de nämnda oikonymerna förekommer inte ens i hela

168

BENDRINĖ KALBA | 95

det tidigare storfurstendömet Litauen, utan endast i de etniskt litauiska länderna. Efternamnet Bėčius > Bėčis noterades på 1900-talet vid norra Litauens gräns mot Lettland (LPŽ 1985: 2182), där vokalen į i position med tillbakadragen betoning blir ę; jfr Bi.č’s ”Bičius” < bičius ’biodlare, bi’ Bėč’ uttalas i singular instrumental ”Bičiū”, plural genitiv Bėč’s ”Bičiūs”, och påminner därmed om Bėčių. Bičius noterades i västra delen av samma litauiska region Žiemgala, där vokalen į mer sällan blir ę. Liknande oikonymer noterades däremot i sydöstra Litauen, där sådana efternamn inte hade bevarats: Bėčiai (trakterna kring Pabradė och Vepriai), Bėčionys, Bėčiakelniai (distrikten Šalčininkai och Ignalina). Det är svårt att belägga detta efternamns ursprung, eftersom dess samband med norra Litauen är tvivelaktigt.

I Švenčionėliai härad återspeglas litauiska ordstammar i oikonymerna Bùrbos (pol. Burby < Bùrba < burbėti ’bubbla’; pluraländelsen -os har bevarats, en östaukštaitisk ändelse), Dėmė (Demo från flodnamnet Dėmė < lit. dėmė ’fläck, smutsig plats’ (LVŽ 2014: 202), Garnỹs (Giernie < garnỹs ’en fågel mindre än en stork’ > personnamnet Garnỹs; om oikonymen hade härstammat från ett efternamn skulle den snarare ha varit *Garniškė), Lūšnia (Łusznia, jfr lùšnà ’eländig koja’), Sùtrė (Sutryszki < aukštaitiska sùtros ’flytande avfall, flytande orenlighet, flytande gödsel’, Šakalaĩ (Szakałe > Šakalỹs < šakalỹs ’liten käpp’).

I Pabradė härad har de sammansatta oikonymerna Didžialaukė – Dziedzielówka, Gùgaraitis – Gugorojście, Káistupis – Kajstupie, Skaistášilis – Skajstoszyle bevarats; i det tidigare Švenčionėliai härad skrevs Aukštãgiris som Auksztogira (om man återförde formen till litauiska enligt ljudmotsvarigheterna skulle den bli Aukštagirìa; även ordstammen aukšt- återges korrekt), Jaunãdaris – Jawnodary, Júodaupis – Jodoupie, Kirtakõjis – Kiertukaje.

I den tidens officiella polska återgavs litauiska sammansatta oikonymer också på fem sätt. Med den första metoden återgavs de litauiska oikonymerna mest exakt; ofta kunde man förstå och återställa den autentiska litauiska formen utan särskilda förkunskaper eller jämförelse med den litauiska formen, jfr: Kajstupie – Káistupis; Auksztogira – Aukštãgiris.

När en sammansatt oikon ym återgavs med den andra metoden anpassades den ena komponenten (den första eller den andra) fonetiskt lättare och i högre grad till polskt uttal. Dess betydelse förblir obegriplig på polska, medan den ”polska” formen lättare och mer exakt kan förstås på litauiska genom att jämföra den med den litauiska formen, jfr: Kiełnobrydzie – Kálnabridžiai Nmč; Dziedzielówka (för den som behärskar den dzukiska dialekten är det lätt att återställa den första delen) – Didžialaukė Pbrd. Till den tredje gruppen hör sådana oikonymer där den första eller andra komponenten översätts till polska: Žaliãklonis Jšn – Zielonokłan, Aukszt-

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

169

todwory – Aukštadvariai Mšg. I polska motsvaras den litauiska vokalen a av o, medan den litauiska vokalen o motsvaras av a i polska och andra slaviska språk. Därför motsvaras komponenten –kłan i litauiska av klon-, medan den slaviska komponenten dwor- motsvaras av litauiska dvar-. I den fjärde gruppen av sammansatta oikonymer är endast en av ordkomponenterna tydligt begriplig på det ena eller andra språket, t.ex. Ĺiepalaukis Nmč – Lipoławki. Den första komponenten (lip(a)) är mer begriplig för slaver (men även litauer kan ”översätta” den), medan den andra komponenten (ławk(a)) inte förekommer i standardspråken litauiska och polska. Till den femte gruppen av sammansatta oikonymer hör nyare namn vars båda komponenter enkelt kunde översättas till polska; jfr att Naujākėmis i Švenčionėliai (och de flesta andra kommuner) blev Nowosiółki, och Naujalaukis blev Nowy Dzial (Nowopole), osv. Det finns också vissa regelbundenheter i slavifieringen av ortnamn: tjänstemännen kunde åtminstone delvis ”standardisera” dem, vilket ledde till att ortnamn slavifierades på samma sätt i olika kommuner.

Den största variationen finns bland suffixavledda oikonymer. Många av dem byggde på rötter till litauiska appellativ och litauiska suffix. I Pabradės kommun var följande ord helt litauiska (med förkortad ändelse, ibland också med en anpassad vokal): Ąžuoliškiai (Užaliszki), Būrblìškės (Burbliszki), Čypliškė (Cypliszki), Eitūniškė (Ajtuniszki), Guòbiškiai (Gobiszki), Liaudiškės (Laudyszki), Meleniškės (Mieleniszki), Purviniškiai (Purwiniszki), Šarkiškė (Szarkiszki), Šeršuliškė (Szerszuliszki), Šukeliškė (Szukieliszki), Važelìškė (Ważeliszki). Oikonymerna bildades av litauiska efternamn, som ibland redan hade suffixen –el-, –en-, –in-, –ūn-, –ul- (de hade också övertagits från basorden). Till dem lades det nya suffixet –išk–.

Jämfört med suffixet –išk– är alla övriga oikonmysuffix (–el-, –ėn-, –yn-, –in-, –on-, –ūn-, –ut- och andra) mycket ovanligare; jfr: Žardėliai (Żar- dele) m.fl.; Argirdėnai (Orgirdany), Noselėnai (Nasielany), Maleikėnai (Małejkiańce), Skirlėnai (Skirlany); Avietynė (Malinowka), Klevynė (Klonówka), Žvyrinė (Żwirynie); Ešerinė (Oszarynie), Kaṙklinė (Karklina), Lėipinė (Lipowo), Meškerinė (Mieszkrynka), Nauj̇iniai (Nowicze), Šeškinė (Szaszkinie), Trākinė (Trakinie), Ungurinė (Ungoryno); Arníonys (Orniany), Mečiónys (Mieczanka); Kločūnai (Kłaczuny), Magūnai (Maguny); Abejūčiai (Obiejucie), Trobūčiai (Trabucie).

I Švenčionėlių kommun förekom liknande suffix i följande oikonymer: Pempėlė (Pimpelka), Žirneliškė (Żarnoliszki); Dubinėliai (Dubinela), Kampuotėlė (Komपocie), Miežionėliai (Miežanele); Dotinėnai (Datuniany), Drūstėnai (Druściany), Laužėnai (Łowżiany); Dėlynė (Dolina), Kumelýnė (Kumielino),

170

BENDRINĖ KALBA | 95

Smėlýnė (Šmielinka); Giriniai (Giryńce), Paešerinė (Podeszerynie), Pągulbinė (Pogulbino), Pakarvinė (Pokarwienie), Pinigìnė (Pinigìnie), Pirktìnė (Pirkcinie), Šaminiai (Szaminie), Teterùinė (Teterwinie), Šiliniškis (Szyliniszki); Matusónys (Matusiańce), Miežiónys (Mieżany), Miežionėliai (Mieżanele); Januliškis (Januliszki), Rudališkė (Rudoliszki), Vytuliškė (Witolino); Maldžiūnai (Maldziuný), Veikūnai (Wejkuny); Raisčiūkai (Rejściuki). I Švenčionėlių kommun hade de flesta suffixavledda oikonymerna också suffixet -išk-: Biržiškės (Bierżyszki), Čižiškė (Czyżyszki), Daubàriškė (Dowboryszki), Šiliniškis (Szyliniszki), Ùbagiškė (Ubogiszki).

I båda kommunerna rådde stor variation av suffix. Till antalet låg suffixet -in- närmast oikonymer med suffixet -išk-. Det är dock oklart hur dess betydelse skilde sig från suffixet -yn- (om båda återgavs korrekt), jfr: Kaŕklinė och Kleyńnė i Pbrd; Pāeglynė och Pāgulbinė i Švnč.

Prefixen varierar mer i Pabradės kommun, men där, närmare Vilnius, slavifierades oikonymprefixen i högre grad. Här användes hela sex oikonymer med prefixet ažu-, men i de polska skrivningarna bevarades prefixet endast i ett oikonym: Ažùbalis (Zabłocie), Ažùkampis (Ustronie), Ažùprūdė (Zaprudzie), Ažùrėdis (Zaredzie), Ažùtakis (Zatoka), Ažùpravalis (Ażuprowale). Former med prefixet be- användes också, till exempel Beviŕšė (Ba-wirsza).

När oikonymer slavifierades bevarades alltså ofta litauiska rötter, prefix och suffix, i synnerhet suffixet -išk-, som är karakteristiskt för östra Litauen. K. Būga (1961: 565) skrev att detta suffix i ortnamn var främmande inte bara för letterna, utan även för selonerna, semgallerna och kuronerna. Daugavpilsfödde lingvisten J. Safarevičius (J. Safarewicz, 1904–1992) instämde med honom, även om det i Lettland kan finnas de som anser annorlunda i denna fråga. Detta suffix hade sitt centrum i kommunerna mellan Skrudėlynė (54,8% av oikonymerna med suffixet -išk-), Demenė (52,2%; jfr Būga 1961: 565) och Ignalina (43,7%). Den nämnda regionen i dagens Lettland ingick tidigare i samma språkliga område för Vilniusdialekten.

I sydöstra Lettland är suffixet -išk- i oikonymer mest utbrett i triangeln Aknyšta–Čiskodas–Sārja. Ju närmare Republiken Litauen, desto fler sådana oikonymer. På vissa håll utgör de fortfarande omkring hälften. Mellan Švenčionys och Šalčininkai står de för omkring 29 procent. Oikonymer med suffixet -išk- har fyra ändelser: -ė, -ės, -is och -iai. Vid slavifieringen slogs alla dessa ändelser samman till -i, en ändelse som inte kan förekomma i denna position på litauiska. I Daugavpilsområdet finns också oikonymer vars stam har samband med litauiska: Kumpiniški ~ Kampiniškės, Lintopiški ~ Lentupiškės, Paberži ~ Pabėrže, Papušina ~ Papušinė, Šlapaki ~ Šlapakiai (se närmare Garšva 2015: 178–201).

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

171

SAMMANFATTNING

Som traditionella betraktar vi de litauiska oikonymer i Litauen som skrivits på litauiska och som först uppstod på den aktuella orten, användes av lokalbefolkningen och där de flesta beståndsdelarna (stam, suffix, prefix, ändelse) är litauiska. Bland oikonymer i etniskt litauiska områden som skrivits på polska betraktar vi dem som oikonymer av litauiskt ursprung där åtminstone en del (stam, suffix, prefix eller ändelse) har bevarats som litauisk. Som icke-traditionella litauiska oikonymer betraktar vi oikonymer av främmande ursprung som uppkommit senare.

En undersökning av 3720 oikonymer i östra Litauen (7455 former på litauiska och polska) visar att 98 procent av de autentiska litauiska oikonymerna och över 60 procent av de slaviserade oikonymerna har bevarat drag från det litauiska språket. De slaviska språkens inflytande på oikonymerna började märkas tydligare här från 1500-talet. Slaviseringscentrum var staden Vilnius. På vägen från Daugavpils mot Vilnius blir de litauiska elementen bland de polskskrivna oikonymerna allt färre: i Ignalinaområdet utgjorde de 79,1 procent, i Švenčionysområdet 70,7, i Vilniusområdet 65,5 och i staden Vilnius 45,5 procent. Bortom denna stad ökade åter andelen litauiska oikononymformer i andra riktningar – i Trakaiområdet utgjorde de 69,3 procent och i Šalčininkaiområdet 59,6 procent.

I varje kommun känner man ofta igen oikonymers autentiska litauiska former bland de delvis slaviserade oikonymerna. Exempelvis skrevs Ąžuolinė i Nemenčinė kommun i Vilniusområdet officiellt på polska som Użalino, Darżėliai – Dorżele, Kiaūlamedżiai – Kiewłomiedzie, Rudausiai – Rodowsie, Sántaka – Santoka, Skėrsabaliai – Skiersobole, Šeškučiai – Szaszkucie, Vyžūkalnis – Wiżukalnia. Här har även litauiska appellativ, lokala dialektformer från Vilniusområdet och sammansatta oikonymer bevarats: Juodė (Joda), Geniai (Gienie), Kvakšiai (Kwaksze), Salà (Soła); Gelėžiai (Giełazę), Klišabalė (Klisza Błoto), Gūdarais tis (Gu-dorojiście) (Maišiagala kommun). Dessa förvanskade former av traditionella oikonymer kan inte kallas exonymer, det vill säga namn på geografiska objekt i främmande länder.

Det litauiska namnskicket skrivet med polska bokstäver förekom i fem typer: 1) helt autentiskt bevarat (jfr Ankštà, dialektalt Unkšta – pol. Unkszta, Dumblė, dial. Dum̄bla – Dumba osv.); 2) delvis slaviserat genom att oikonymers vokaler, konsonanter, ändelser, suffix, prefix eller stammar ändrats (jfr Grąžtėliai, dialektalt Gruštėliai – Gruszele, Grúodžiai – Grodze; 3) slaviserat (Mekai – Miechowo); 4) översatt (Naujakiemis – Nowosiółki, Paąžuoliai – Podębie, Pabėržė – Podbrzezie); 5) ersatt (Perūnai – Dąbro-wo) (alla dessa oikonymer kommer från Paberžė kommun i Vilniusområdet).

172

BENDRINĖ KALBA | 95

HUVUDFÖRKORTNINGAR

apyl. – förort

Įšn – Jašiūnai (Šalčininkaiområdet)

lenk. – polska

liet. – litauiska

Mšg – Maišiagala (Vilniusområdet)

Nmč – Nemenčinė (Vilniusområdet)

Pbrd – Pabradė (Švenčionysområdet)

r. – område

Švnč – Švenčionys (Švenčionysområdet)

všč. – kommun

LITERATŪRA

Adamkovich Aliaksandr 2013: Baltų ir slavų kalbų vardyno kontaktai Vitebsko srityje: daktaro disertacija, Vilnius: Vytauto Didžiojo universitetas, Lietuvių kalbos institutas.

Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

DLKŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Mintis.

Garšva Kazimieras 2015: Latvijos lietuvių šnektos, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Garšva Kazimieras 2022: Vilniaus ir Šalčininkų rajonų vietovardžių kilmė. – Voruta 4(878), 4–10.

LATSŽ 1974: Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. I dalis, Vilnius: Mintis.

LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

LKŽ 1962: Lietuvių kalbos žodynas 6, Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas.

LPŽ 1985: Lietuvių pavardžių žodynas 1, Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Mokslas.

LPŽ 1989: Lietuvių pavardžių žodynas 2, Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Mokslas.

LVIŠ 2014: XVII a. pradžios Lietuvos vietovių istoriniai šaltiniai, parengė D. Vilimas, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas.

LVŽ 2014: Lietuvos vietovardžių žodynas 2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Maceika Juozas 2020: Lietuvių būklė Lenkijos Respublikoje 1935–1938, Vilnius: Lietuvos gyventojų genocido ir rezistencijos tyrimo centras.

Razmukaitė Marija 1998: Lietuvos priesaginiai oikonimai: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.

RL 1980: Rytų Lietuva 1980, red. A. M. Budreckis, Chicago: Vilniaus krašto lietuvių sąjunga.

Safarewicz Jan 1956: Litewskie nazwy miejscowe na -iszki-. – Onomastica 2(1). Wrocław: Zakład imienia Ossolińskich–wydawnictwo, 15–63.

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

173

Salys Antanas 1983: Tikriniai vardai. Raštai 2, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

Vanagas Aleksandras 1993: Pietryčių Lietuvos vietovardžiai. – Lietuvos rytai, sud. K. Garšva, L. Grumadienė. Vilnius: Valstybinis leidybos centras, 30–41.

Zeps Valdis Juris 1984: The placenames of Latgola, Madison: University of Wisconsin.

Zinkevičius Zigmas 1993: Rytų Lietuva praeityje ir dabar, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Zinkevičius Zigmas 2013: Lietuviai. Praeities didybė ir sunykimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, Lietuvių kalbos institutas.

Gauta 2022 03 10

Priimta 2022 12 30

KAZIMIERAS GARŠVA

TRADITIONAL AND NON-TRADITIONAL OIKONYMS OF EASTERN LITHUANIA

Summary

Investigation of 3720 oikonyms in Eastern Lithuania (7455 forms in Lithuanian and Polish) shows that 98% of authentic Lithuanian oikonyms and over 60% of Slavified oikonyms have retained the features of the Lithuanian language. The influence of the Slavic languages on oikonyms began to be more pronounced here in the XVIth century, and Vilnius was the centre of slavification. Going from Daugavpils towards Vilnius, the Lithuanian elements of the Polish-written oikonyms were decreasing: in Ignalina district there were 79.1% of them, in Švenčionys district – 70.7%, in Vilnius district – 65.5%, in Vilnius – 45.5%. To the other sides of this city, the forms of Lithuanian oikonyms increased again: in Trakai district there were 69.3% of them and in Šalčininkai district 59.6%.

Authentic Lithuanian forms are often recognized among Slavified oikonyms in every district. For example, in Nemenčinė (Vilnius district), Ąžuolynė was officially written in Polish Uzalino, Darželiai – Dorzele, Kiaūlamedžiai – Kiewlomiedzie, Rudaūsiai – Rodowsie, Šántaka – Santoka, Skersabalai – Skiersobole, Šeškūčiai – Szaszkucie, Vyžūkalnis – Wiżukalnia. Lithuanian common words, dialectal Vilnius forms, compound oikonyms Juodė (Joda), Geniai (Gienie), Kv akšiai (Kwaksze), Salà (Sola); Gelėžiai (Gielaże), Klišabalė (Klisza Błoto), Gūdar aistis (Gudorojście) (Maišiagala district) are also preserved here. These deformed traditional forms of oikonyms cannot be called exonyms, i. e. names of geographical objects of foreign countries.

174

BENDRINĖ KALBA | 95

The Lithuanian proper names written in Polish letters were of 5 types: 1) fully authentic (cf. Ankštà, dialectally Unkštà – Unkszta, Dumblė, dialectally Dum bla – Dumbła, etc.); 2) partially Slavified, changing oikonymic vowels, consonants, endings, suffixes, prefixes, roots (cf. Grąžtėliai, dialectally Gruštėliai – Gruszele, Grúodžiai – Grodze; 3) Slavified (Mekai – Miechowo); 4) translated (Naujãkiemis – Nowosiółki, Pabėržė – Podbrzezie); 5) changed (Perúnai – Dąbrowo) (all these oikonyms are from Paberžė in Vilnius district).

When Slavifying oikonyms, Lithuanian roots, prefixes, suffixes and especially the suffix -išk-, which is especially characteristic of Eastern Lithuania, were often preserved. In South-Eastern Latvia, the suffix -išk- of oikonyms is the most common in the triangle Aknystà–Čiskodas–Sárja (Akniste-Tiskadi-Sarja). The closer the Republic of Lithuania is, the more of such oikonyms are. Now in some places there are about half of them. There are also oikonyms in Daugavpils district, the stem of which is related to the Lithuanian language: Kumpiniški ~ Kampiniškės, Lintopiški ~ Lentupiškės, Paberži ~ Pabėržė, Papušina ~ Papušinė, Šlapaki ~ Šlapakiai.

KEYWORDS: Eastern Lithuania, oikonyms, traditional authentic Lithuanian forms, Slavified oikonyms.

KAZIMIERAS GARŠVA

Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected]

KAZIMIERAS GARŠVA

TRADICINIAI IR NETRADICINIAI RYTŲ LIETUVOS OIKONIMAI

S a n t r a u k a

Lietuviškai užrašytus Lietuvos oikonimus tradiciniais laikome tokius, kurie toje vietovėje atsirado pirmiausia, buvo vartojami vietinių gyventojų ir kurių dauguma sudėtinių dalių (šaknis, priesaga, priešdėlis, galūnė) yra lietuviški. Lenkiškai užrašytus etninių lietuvių žemių oikonimus lietuviškos kilmės laikome tuos, kurių bent viena dalis (šaknis, priesaga, priešdėlis ar galūnė) išliko lietuviška. Netradiciniais Lietuvos oikonimais laikome vėliau atsiradusius svetimos kilmės oikonimus.

Rytų Lietuvoje ištyrus 3720 oikonimų (7455 formos lietuvių ir lenkų kalbomis) matyti, kad 98 proc. autentiškų lietuviškų oikonimų ir per 60 proc. suslavintų oikonimų išlaikė lietuvių kalbos požymius. Slavų kalbų įtaka oikonimams čia labiau pradėjo reikštis nuo XVI a. Einant nuo Daugpilio pusės link Vilniaus tarp lenkiškai užrašytų oikonimų lietuviškų elementų vis mažėja: Ignalinos rajone jų

KAZIMIERAS GARŠVA. Tradiciniai ir netradiciniai rytų Lietuvos oikonimai

175

buvo 79,1, Švenčionių r. – 70,7, Vilniaus r. – 65,5, Vilniaus mieste – 45,5 proc. Už šio miesto į kitas puses lietuviškų oikonimų formų vėl daugėjo – Trakų r. jų buvo 69,3, Šalčininkų r. – 59,6 proc.

Kiekviename valsčiuje tarp apslavintų oikonimų dažnai atpažįstamos autentiškos lietuviškos jų formos. Pavyzdžiui, Vilniaus r. Nemenčinės valsčiuje Ąžuolinė oficialiai lenkiškai rašyta Užalino, Darželiai – Dorzele, Kiaūlamedžiai – Kiewlomiedzie, Rudaūsiai – Rodowsie, Sántaka – Santoka, Skeŕsabalai – Skiersobole, Šeškūčiai – Szaszkucie, Vyžukalnis – Wiżukalnia. Čia išlaikyti ir lietuviški bendriniai žodžiai, tarmiškos vilniškių formos, sudurtiniai oikonimai Júodė (Joda), Geniā̃ (Gienie), Kvakšiai (Kwak sze), Salà (Sola); Gelėžiai (Giełaże), Klišabalė (Klisza Błoto), Gūdar aistis (Gudorojsćie) (Maišiagalos vlšč.).

ESMINIAI ŽODŽIAI: rytų Lietuva, oikonimai, tradicinės formos, suslavinti oikonimai.

K A Z I M I E R A S G A R Š V A

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

176

BENDRINĖ KALBA | 95