Л И Е Т У В И Ų K A L B O T Y R O S K L A U S I M A I, III

L I E T U V O S T S R M O K S L Ų A K A D E M I J A

GAMMALVITRYSSLISK JURIDISK TERMINOLOGI AV LITAUISKT URSPRUNG

А. А. ВЕРЖБОВСКИЙ

Länge antog man a priori att eftersom den fornryska staten bildades betydligt tidigare än de första försöken att ena staten på Litauens territorium, eftersom det fanns en ”Rysk rätt” och de första litauiska furstarna på Storfurstendömet Litauens territorium hade stadfäst det gammalvitryska litteraturspråket, som vuxit fram på grundval av fornryska litterära normer, kunde därför endast fornrysk rätt utöva ett betydande inflytande på utformningen av rättsnormerna i Storfurstendömet Litauen. Man hänvisade vanligen till bevarandet av fornryska rättsnormer och användningen av fornryska juridiska termer i Storfurstendömet Litauens lagstiftningsakter.² Men så förhåller det sig långt ifrån. Kulturella influenser är aldrig ensidiga. Den riksgemensamma lagstiftningen i statsbildningar som utgjorde ett konglomerat av folkgrupper, såsom Storfurstendömet Litauen, tog i betydande utsträckning upp lokala traditioner från olika områden. Det slaviska inslaget måste ha dominerat, eftersom de slaviska områdena var fler och befolkningen som lagstiftningen gällde var betydligt större i de slaviska områdena. Men det var inte bara litauerna som tog över slavernas sedvänjor (polackernas och bärarnas av den fornryska kulturen – de blivande vitryssarna, ukrainarna och ryssarna) och återgav dem i sin lagstiftning på ett av de slaviska språken; även slaverna tog över litauernas sedvänjor och kunde, när de levde med dem i samma stat, inte undgå att använda rent litauisk juridisk terminologi.

Det bör påpekas att endast en obetydlig del av det mycket stora antalet västryska skriftliga källor har undersökts. Ändå har detta gett ett betydande antal juridiska termer av litauiskt ursprung:

1. Krener som brudgåva eller wianowne pieniądze från ordet wiano, av allslaviskt ursprung. Dessutom användes vid denna tid i stor utsträckning synonyma termer i de angränsande slaviska områdena: mårdskinn (1494–1796) i östra delen av Vitryssland och i hela Ukraina, mårdskinn och skjortor som fångstavgift (1588) i Vladimir-distriktet. Termen brudgåvokren är alltså geografiskt begränsad till väst och måste därför gå tillbaka på

269

lit. krienai (ordet är belagt i de äldsta litauiska och lettiska källorna): det är inte utan anledning som denna term, främmande för de slaviska språksystemen, ersattes av termen brudgåvokren (folketymologiskt kriterium; den förknippades med ordet pepparrot). Lånet beläggs också av kriteriet språklig geografi, det fonetisk-morfologiska kriteriet (forn.lit. krienai i: quod Kriens a Samagitis vocatur... etc. 1550>forn.vitry. kreny med ie återgivet med е och ai med ы), samt det semantisk-gruppmässiga kriteriet (lån av många termer för att beteckna skatteuppbörd).

2. mezlevá, mezleščina, mezlevóe³ (1447–1537)<forn.lit. mēzliava (”gemensamt bidrag”, Hvejdany, eller mēsliava, Olsjady)<*mestliava: pass. mez- d-inu (Būga, RR. 1, 287) från mėsti ”skjuta till pengar till något”.

Mezleva³ uppkom ursprungligen vid feodalherrarnas besök i sina byar. För de insamlade pengarna, eller mezleva (gemensam insamling), köpte man djur till kött och andra förfriskningar åt feodalherren. Men redan under första hälften av 1500-talet avstod feodalherren från de årliga gästabuden på sina gods och krävde i stället penningersättning – iš sumestų pinigų.

Sumesti pinigai som gavs till brudparet vid bröllop kallades därför också mezleva (hittills har termen inte påträffats i vitryska källor).

3. forn.vitry. rinklevá³, rinklevoe (:mezlevá, mezlevóe) och möjligen rinklevščina (liksom mezlevščina och svireščina), pol. rynklaw (M.) rynklowe (pieniądze) – ett substantiv bildat av ett adjektiv (1691–1795) – går tillbaka på lit. rińkliava ”en bestämd skatteavgift” (som uppkom genom sedvänjan att samla in pengar till allmänna behov), från rińkti (benämning på den som samlade in avgiften, i motsats till mezleva, ur betalarnas perspektiv).

4. svirónsčina³ eller svirnóvščina (Polotsk, 1533) ”en bestämd avgift”. Ordet har bildats av litauismen sviren från forn.lit. *sverinė (F.), liksom fornryska ovin, ovina från östbaltiska *javinė>vitry. jovnja, jovnja, där ja återges med jo, liksom a med o, och den reducerade vokalen faller bort ur i. Det finns mycket gott om sådana litauismer – substantiv bildade av adjektiv – i gammalvitryska källor. De förekommer också i polska texter och i den moderna polska dialekten i Vilniusområdet. I sin tur är *sverinė (troba) bildat av verbet sveŕ-ti ”väga upp” och motsvarar ordet šalinė ”sidoförråd”>slav. szalinia liksom pol. szw iernia³: lit. svirmā (F.) ”sviron, sviren”.

Lit. *sverinė>pol. szw iernia påverkades i sin tur av vitry. svírnja (Navahrudak) och svíren, gen. svírna å ena sidan, och föll å andra sidan under lagen om bortfall av obetonat i i vissa positioner, efter mönstret šul-in-ýš>šulnýš ”brunn”. Därför möter vi i modern litauiska formerna svirnà och svir̃nas, efter mönstret för de äldsta bildningarna på mā/-no-: vaĩ-na-s ”korp” och vār-na ”kråka”.

5. pentenjíkie pénezi³ kallades av de östslaviska invånarna i Storfurstendömet Litauen under åren 1516–1593 också possekerščina eller mostovničim, det vill säga en skatt som togs ut för varje yxa – en pål respektive en sekera – och vars intäkter gick till att bygga och reparera broar; den insamlade possekerščina kallades även pentiniki < lit. pentininkai: péntis ”yxyxa, häl”.

270

6. дакло (1350—1450), ³ och ⁵ eller дзякло kan strukturellt endast gå tillbaka på lit. *dėklas. I så fall är detta en maskulin avledningsform av den feminina formen *dėkla, som (enligt prof. K. Jablonskis) betecknade saikas (6 garnsar), senare alltid en lika stor mängd spannmål som mättes upp (till förmån för feodalherren). I Samogitien togs inte дзякло ut, utan сойкт < *saiktas³. Således motsvarar lit. dė-ti ”lägga, placera, lägga ned” > dėkla > *dėklas. Formen дак-ло är en folketymologisk omtolkning av даковати ”tacka, visa tacksamhet”. Formen dúo-klė från dúoti betecknade en betydande naturaskatt (vanligen spannmål och hö), som först senare ersattes av en penningavgift; den fonetiska likheten bidrog till att orden *dėklas och dúoklė fördes samman.

7. поседь (посадь eller посад)³ var en bestämd naturaskatt under de litauiska furstarnas välde. Den innebar att invånarna i en viss bosättning (främst den rikaste delen av befolkningen), när storfursten, en magnat eller deras högt uppsatta tjänstemän anlände, samlade ihop allt som behövdes för gästerna och deras följe. Eftersom besöken inte var täta togs поседь ut sällan, ibland en gång om året. Men i slutet av 1400-talet lagfäste de polska kungarna denna sedvänja som en särskild skatt, eftersom vissa tjänstemän började uppehålla sig alltför ofta för att ta ut поседь på samma plats och utarma invånarna; detta gav upphov till många klagomål³. Ur ordbildningssynpunkt skulle поседь (liksom ДАКЛО) kunna ha uppstått av rent slaviska beståndsdelar, men till följd av litauiska sedvänjor. Därför måste det också ha funnits ett motsvarande litauiskt ord bland den litauiska befolkningen, bildat av samma morfem av indoeuropeiskt ursprung, dvs. ordet *pā-sēd-is och *pā-sod-is: modern lit. pa-sėd-as ”sittplats” (jfr fornryska посад). Termen hänger samman med lit. sėdyba (gård, boställe), eller sodūba, sodà etc., sėd-ė-ti ”sitta”.

8. илгки eller гилкги³ (1592—1687) går tillbaka på forn litauiska ilgės < Ilgių šventės (troligen en minnesdag för de döda – 2 november), en avgift till förmån för feodalherren enligt koladatraditionen: lit. ilgas ”lång” och lit. ilgėtis ”längta och liknande”.

9. pol. osiowe³ (N.) är en kalkering av samogitiska ašies pinigai, dvs. pengar till förmån för feodalherren i stället för en naturaleverans av en axel ved från en волока jord < samogitiska ašis ”axel” ≈ kūbinis sieksnis malkų, dvs. 2, 13 m³.

10. pol. łażowe < lit. lȧżu... av lažas ”livegenskap, tvångsarbete”, pol. łaża. Till bildningstypen hör också osiowe, rinklowe pieniądze.

11. pol. jesienina (kalkering) och rudonaje³ < rudenoju (i Lettland och Litauen), tillsammans med lnowaniem, var former av höstlig utplundring av bönderna från de lokala myndigheternas sida (rudens laike) efter skörden. Det råder inget tvivel om att ett fenomen som var gemensamt för alla invånare i V. L. K. måste ha gett upphov till ord med samma semantiska (besläktade eller obesläktade) betydelse för att beteckna det, det vill säga kalkerade termer.

12. iszymtynia eller ишымтыня³ ”andel av inkomsten till föräldrarna från den gård som överlämnats till barnen”: lit. iš-imt-inė av iš-imti ”ta ut ur”.

13. палукно eller palukno³ ”räntepengar”: lit. palūkanos, palūkos ålderdomligt av palūketi ”kiek palaukti”.

271

14. копа ”feodal, den så kallade kopny-domstolen i V. L. K.” (1460—1754 гг.³) < lit. kùopa. Följande kriterier talar för lån: 1) semantiska och kortsystemiska (kaũptis och kūõrtis, kūõpinis); 2) fonetiska (: клӯня och клӯня³ från klūonas, оруд och ород³ från arúodas); 3) morfologiska (: поганские копища, Срезневский Мат. 1, 1281; 14 ст.), eftersom fornkyrkoslaviskan inte någonstans uppvisar ordet копа i betydelsen ”folksamling”; 4) kriteriet lingvistisk geografi (avsaknaden av kopny-domstolar i den ryska staten under V. L. K:s tid, dvs. den ryska staten, med sina särpräglade kännetecken, hade också en särpräglad lagstiftning och termer som återspeglade den); 5) kriteriet kulturhistoriens utveckling (utformningen av egna rättsnormer i V. L. K., vilka återspeglade gamla lokala sedvänjor); 6) det semantisk-gruppmässiga kriteriet (se litauismerna торпоста och людник) – litauismer är kända som rättsliga termer.

Termen копа är inte känd enbart i ryska, utan inte heller i ukrainska källor i Galizien (enligt prof. K. Jablonskis).

15. людник ”vittne” (Chr. Stang, Die altrussische Urkundensprache der Stadt Polotzk, 141—145, Oslo, 1939 док. №156 и №293) < lit. liūdi-ninkas: liudyti ”vittna”: liáudis ”folk” (växling iu: iau).

16. торпо́стай < торпоста³ ”person som var närvarande när ett vittne-angivare lämnade uppgifter om en person som begått ett brott” (1389—1529 гг.) går direkt tillbaka på fornlitauiska tarpūstojas: tárpininkas, tarpinininkauti ”mellanhand”, ”vara mellanhand”, från roten tãrp ”mitt emellan”): bel. торп снапоу у гумне <lit. tárpas (+ ”bindevokal” som i ordet tarp-ī-pēdē (=forn-bel. торпедя i betydelsen торп)+den andra roten, densamma som i verbet stó-ti ”stå”+suffixet -oj(as) i stället för det moderna -ininkas i ordet tarpininkas. Suffixet -oj- är belagt även i litauismen órtai i stället för fornruss. ратай och bel. ара́ты. Formen торпоста har bildats under inflytande av slaviska former av typen староста eller polska starosta.

17. гарме́на ”dagbok, journal, anteckningar, avskrifter av muntliga order från en högt uppsatt person i V. L. K.” (enligt Kmitas dagbok från Tjernobyl, 1574; har inget gemensamt med polonismen тэрмин(к)а ”liten anteckning” (enligt Nosovitj), som är av latinskt ursprung)<fornlit. *tar-m-enā av tar̃ti ”säga muntligt” (av många kontexter framgår oron för att meddelandet skulle hamna i fiendens händer; dagboken fördes däremot av en skrivare) efter mönstret staig-m-enà=staigmūō (: tarmuō) vid staig-ùs.

18. konigista³ ”livegenskap, dagsverksskyldighet” < lit. kunigýstė: kùnigas ”ålderdomligt: herre, godsägare; lett. kungs (ponas)” (Būga, R. R., 1, 545—546), jämför bel. vitsebsk. кунега ”vekling” (1927) < lett. vitsebsk.* кипеда.

19. pawarýmas ”квалтъ eller толока (tvångsarbete, från det ursprungliga teĩkti > talkà ”frivillig ömsesidig hjälp av ett visst slag”) – en oassimilerad litauism från varýti ”driva samman, driva”; толока är en tidig baltism.

20. лейтъ, plur. лейти, -еве, лейцы ”feodalherrens stallanställda” (1400—1500-talen)³ < fornlit. *leistis /laitis (Zaičiškių kaimai), möjligen från tyskan: cumleutey, 1407 (Ateneum Wileńskie 1, 257): Leute.

272

21. tekun³ (1510—1580) < fornslav. — lit. tekūnas ”byäldste, innan reformen om volokerna inrättade ämbetet lavnik, byns äldste”, (motiverat av att springa och underrätta om feodalherrens vilja, jfr betydelsen ”pasiuntinys, bėgikas” och tėkūnas, DZKŽ 848—9).

22. Slav. lavnik > lit. lavnikas (> lavininkas) > pol. (i källorna) lawnikaitis, -ciowi (dat.) ”lavniks son” > lawnikaič — med lit. suffixet — ait —.

23. (s)kerdь eller skierdž (bevarat dialektalt i de slaviska dialekterna i Vilniusområdet) < lit. sker̃džius = (1748—1765) viršininkas > pol. virszynik ”överherde”, lit. viršininkystė > pol. wirs zyni-ko(w)stwo ”den tid under vilken ämbetet w. innehades”.

24. rykuńja eller rykuńija³ (och andra former) ”gårdsförvaltare, ansvarig för tillväxten av feodalherrens boskapsbestånd; nyckelansvarig; hushållerska” (1544—1773), podrykuńja och podrykuńjanka ”dotter till podrykuńja, rykuńjans medhjälpare”, rykuńitj och porykuńitj eller rykuńaitis (son till rykuńja respektive podrykuńja) går tillbaka på lit. rykūnė, rykūnaitis från rikiuoti ”ordna, sköta hushållet etc.” Formen rička ”mjölkerska (Poltavaområdet)” noterades i slutet av 1800-talet.

25. ošvinnik (pl. ošvinniki)³ ”bonde som övervakade storfurstens avelssto (ämbetet fanns kvar fram till reformen om volokerna) < forn-lit. ašvininkas: ašva ”sto”.

26. rojtjnik (pl. rojtjniki)³ ”storfurstens vägbojar (väg)” (1510—1703) < lit. raitininkas kurir som överlämnar brev (V.K.); tjänsteman hos fursten med häst.”

27. žibentjaj³ (pl. žibentjaji) eller žibentaj ”eldare och person som ansvarade för belysningen i storfurstens gemak och utförde andra hovtjänster” (1519—1530, Vitebskområdet, se byn Žibentjaji i J. Trusmans bok⁶) går tillbaka på forn-lit. žibin-t-ėjas eller žibin-t-ojas: žibinti ”tända ljus”.

Det bör framhållas att ošvinniki, rojtjniki och žibentjaji var fria bönder och fick jord som ersättning för sin tjänst åt storfursten; de blev gradvis rikare och övergick till den litauiska bojaradeln.

28. kojminnik eller kojminets (pl. kojmintsy) ”liknande människor”, till en början jordlösa fria bönder, magnatens grannar, som bodde på hans jordar på vissa villkor (1514—1463) < lit. kaimininkas: kaimynas = forn-bel. kojmin ”granne”. Kojmintsy (eller liknande människor) spelade en viktig roll i befolkningen av de feodala jordägarnas obebodda marker i Belarus och Litauen samt i andra områden inom V.L.K., eftersom de befriades från skatter (kungarna i upp till 12 år, magnaterna i upp till 4 år). Detta gjordes i hopp om att de senare skulle bli helt livegna: byn Kojmino nära Bobrujsk (Atlas BSSR 111—112).

29. pol. werg ”slav”, ”livegen, trälarbetare” (1695—1766); lit. vér-gas; wergowstwo (N.) ”livegenskap o. dyl.; se byn Werguly i Bielsk powiat (Akty VAK, bd 3. Register).

30. antrýnik, ontrýnik³ (och många andra former), mask., antrýnytsia fem. ”den andra arbetaren från ett visst bondehushåll (vanligen hustrun)”

18. Kalbotyros klausimai, III

273

(1620 — 1794) < lit. antrininkas, -ė: antra ”andra”; унтрынник >унтер-ництво³: dial. untrininkas, ”andra, inte huvudarbetare”.

31. бѐндр eller бѐндра³ ”sebr(a), det vill säga kamrat, medarbetare i arbetet på detta jordbruk och liknande” < lit. bendras (M.): bendras adj. ”gemensam”, bendráuti ”arbeta tillsammans, vara vän med”; бендровство eller бяндровство, pol. bendro(w)stwo ”vänskap” (1571 — 1665).

32. fornbelarusiska бицюль, pol. bičiul³, — den som har bin gemensamt med någon = som har gemensamma sebr-bin eller bin på hälften: (1553 — 1767) < lit. bičiulis: bitė ”bi”. Vi noterar följande fraser av litauiskt ursprung, som ofta förekommer i domstolshandlingar: a) bikupor eller bin som hålls gemensamt eller som bičiul-bin; ”gemensamma sebr-bin; b) ge bin på hälften i sebrskap; dela ut bin på hälften i kamratskap; ta emot bin på hälften i kamratskap; hålla bin på hälften i kamratskap; hålla bin gemensamt i sebrskap; bin på hälften som hålls gemensamt; d) pol. w barciach siabrować; e) enligt sebrskapet ta ut honung; hålla bin på hälften i kamratskap; f) miód połowiczny.

Alla dessa fraser går tillbaka till: a) adj. ”som hålls gemensamt” — en kalkering av lit. bičiulinis; b) bičiuliškai bites duoti, gauti, imti, prašyti och så vidare. Det är nu svårt att rekonstruera de litauiska ursprungsformerna utifrån de slaviska fraserna. Emellertid är att hålla bin på hälften i kamratskap en kalkering av lit. turėti bičiulystę, och termen sebrskap för bin är en kalkering av litauiska bičiulystė,

Det främsta kriteriet för att fastställa ett lånord är kriteriet om lingvistisk geografi (jfr ryska juridiska dokument från den tiden). Bland de forntida litauerna och andra närbelägna balter var det nämligen sed att ge bin till vänner och grannar, varvid honungen delades lika. Men även denna sed omvandlade feodalherrarna snart till en skyldighet att lämna hälften av den insamlade honungen från egna eller gemensamt hållna (erhållna av godsägaren) bin till godsägaren. Det är intressant att notera att man i de äldsta domstolshandlingarna kan finna fall där det så kallade gemensamma bihållandet vanligen bedrevs av en polack och en litauer eller en polack, en belarusier och en tatar, vilket framgår av efternamnen: Курпеша и Микель Римдзевич с Шимком Торкатсм (tatar), 1553, Kovno-distriktet³.

33. Slutligen noterar vi fyra termer — synonymer till begreppet ”primak” (en man som tagits in i en änkas eller ogift kvinnas hushåll): 1) fornbelarusiska ужкур eller ушкур < lit. už-kurys; 2) fornbelarusiska прейкш < lit. preikšas (jfr prei-kurys); 3) fornbelarusiska улаз (endast i Litauen) — en kalkering av lit. už-kur-ys: už-si-kur-ti och belarusiska улазіць ”klättra in i ett (främmande) hus och liknande”; 4) fornbelarusiska прейкур.

* * *

Vi har endast noterat den obetydliga del av litauismerna som den litauiske forskaren prof. K. Jablonskis hämtade ur arkivhandlingar från 1300–1800-talen. Men även bland dessa lån ser vi både direkta lån, ord som passerat från ett språk till ett annat flera gånger, kalkeringar och fraser. De motsvarande termerna lånades inte bara därför att den slaviska befolkningen saknade egna termer som återgav litauiska

274

seder, utan också därför att en process av ömsesidig assimilation ägde rum, med följden att slaverna segrade under mer än två tusen år. Detta är orsaken till att det finns fler slaviska lånord i litauiskan än baltiska lånord i de närliggande slaviska språken. Medan de slaviska lånorden befästes i litauiskan genom kyrkans och utbildningens inflytande, eftersom slaviska språk dominerade på dessa områden, försvann de baltiska lånorden gradvis ur de närliggande språken, eftersom de saknade stöd i dessa språks system. Men tidigare fanns det många baltiska lånord i vart och ett av de angränsande slaviska språken, och samma baltiska lånord förekommer både i fornbelarusisk och i polsk skrift.

Viktigaste använda litteratur:

1. E. Karski, Beloruser, 1, Vilnius, 1904.

2. V. Kostelnitskij, Rysk-litauiska språkförbindelser enligt ordboksmaterial från det litauiska språket, avhandling, Vilnius, 1954.

3. K. Jablonskis, Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje, Kaunas, 1941, samt handskrivna material.

4. J. Endzelьnas, De baltiska språkens ljud och former, § 115, 73, Vilnius, 1957.

5. Chr. Stang, Die westrussische Kanzleisprache, Oslo, 1935.

6. Ju. Trusman, Etymologin för ortnamnen i guvernementet Vitebsk, Reval, 1897.

7. A. Dembovskij, Försök till beskrivning av guvernementet Mogiljov.... Mogiljov 1882, 1, 471 m.fl.; 2, 57, 191, 189 (se människor som liknar).

8. K. Būga, Rinktiniai raštai, 1, Vilnius, 1958.

9. A. Vjaržboŭsk, ”Belarusisk-litauiska lexikala ömsesidiga samband”, Minsk, 1960 (monografi i två band): ”Baltismer i det belarusiska språket”, Vestsi AN BSSR, 2, 117—134, 1959 (forskningsmetodik).