LIETUVIŲ KALBOS MORFOLOGINĖ SANDARA IR JOS RAIDA

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

HISTORIEN OM PLURAL INESSIVFORMER I ÖSTLIGA HÖGLÄNDSKA DIALEKTER

K. MORKŪNAS

Det finns en välgrundad uppfattning om att det nutida lokalkasus i litauiskan, även kallat inre lokativ eller inessiv, har bildats med postpositionen *-én. Detta framgår framför allt av dialekterna. Alla östliga höglandsdialekter och dzukiska har överfört det gamla ordsluts-* -en (eller *-ę) till -i och uttalar inessiv singular laukì¹ < *lauk-én (> i standardspråket laukė), alltså på samma sätt som singular instrumental žemì, som uppkom ur *žem-én (> lit. žemė); jämför också singulara inessivformer i äldre litauiska språkminnesmärken som bygger på den östliga höglandsdialekten: sudeimi AK² 22¹¹, tami septyneti AK 48²⁴, raszty PS³ I 15⁹, giwenimy PS I 43¹⁸ jämte singular instrumental galybi AK 52¹⁸, galiby PS I 15³.

För att bevisa att pluralformerna av inessiv i nutida (standard)litauiska, lauk(u)ose, šakose, härstammar från *laukuos-én, *šakos-én, hänvisar lingvister ganska ofta också till formerna laukuosi, šakosi i de östliga höglandsdialekterna, eftersom de anser att även deras -i uppkommit ur *-én. Frågan om dessa formers ursprung är emellertid i själva verket inte så enkel som den först verkar.

Plural inessiv med -i — lauk(u)osi, šakosi, žievėsi (žėvėsi), pirtysi — förekommer numera endast i den sydvästra delen av de östliga höglandsdialekterna: trakten kring Panevėžys, Krekenava, Ramygala, Truskava, Pagiriai, Siesikai, Pabaiskas och Gelvonai (se kartan — fig. 1). Den andra södra delen av de östliga höglandsdialekterna — trakten kring Lyduokiai, Molėtai, Širvintos och Musninkai — använder former med -e i detta kasus: lauk(u)ose, šakose, žievėse, pirtyse; sådana

¹ Postpositionsvokalen i singularisformer av inessiv i andra stammar har fallit bort i de östlitauiska höglandsdialekterna och de dzukiska dialekterna, jfr.: galvo, pievo, žemė (Panevėžys), medy, vago, sąuji ”i handen”, dabė(i) ”i gropen”, upij ”i floden”, pirty (Gelvonai, Pabaiskas), ruńkoj ”i handen”, valdžioj, akmeny (Debeikiai), kely, šakoj, duobėj, aky, turguj (Linkmenys), lóvoj, gerklėj, širdzì, nósij (Kaniava, Varėna kommun).

² Ledesmas polska katekes och Daugšas och Anonymus litauiska katekeser från år 1605, utgivna interlinjärt efter originalen i Kraków och Wolters nytryck av Ernst Sittig, Göttingen, 1929. AK=Texten till Anonymus katekes från 1605, DK=Texten till M. Daukšas katekes från 1595.

³ PS=Syrwids Punktay sakimu (Punkty kazań), Teil I: 1629, Teil II: 1644, litauisch und polnisch mit kurzer grammatischer Einleitung herausgegeben von Dr. Franz Specht. Göttingen, 1929.

10. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

145

1 pav. Daugiskaitos įnesyvo galūnių — [šako] -su, -sui, -se, -sa, -si, -sbl, -s’, -s — paplitimas aukštaičių tarmėse. Brūkšniais pažymėtame plote žodžio galo trumpasis e dėl redukcijos virsta i. Vk — vakarų aukštaičiai. Vd — vidurio aukštaičiai. R — rytų aukštaičiai. Dz — dzūkai. Gyvenamųjų vietų vardų santrumpos yra tokios, kaip ir „Lietuvių kalbos žodyno“ (I—VI, Vilnius, 1941—1962). (Žemėlapis padarytas, remiantis lietuvių kalbos atlasui surinkta tarminė medžiaga, esančia Lietuvos TSR MA Lietuvių kalbos ir literatūros institute.)

146

former (med -e) har också enskilda dzūkiska dialekter – Dūkštas, Valkininkai, Daugai. I hela den norra (största) delen av det östaukštaitiska dialektområdet används numera förkortade former av plural instrumental, t.ex.: didelios (-s’ =mjuk -s), gerios, miškios, svečios, geros, pačios, šakos, didelės, akys, pirtys (Linkuva, Joniškėlis, Pakruojis, Šeduva); didelios, geruos, miškuos, svečiuos, geros, pačios, šakos, didelės, akys, pirtys (Biržai, Vabalninkas, Kupiškis, Pandėlys, Rokiškis, Zarasai, Dusetos, Anykščiai, Utena).

Man kan fråga sig om formerna av plural instrumental med -e i de nämnda östaukštaitiska och dzūkiska dialekterna är nya eller om de har kommit in i dessa dialekter från standardspråket. Att så inte är fallet framgår av äldre minnesmärken över det litauiska språket. I K. Širvydas skrifter används plural instrumental med -e oftast, t.ex.: knigose szwyntose PS I 3₂₅, linksmybese ne išsakitos PS I 7₁₁, piktuose iu darbuose PS I 31₂₆–₂₇, namuose PS I 32₁₄, ażudraustose PS II 4₁₉, gardibese PS II 4₁₉, s’ir dise PS II 47₇. Enligt F. Specht var den egentliga plural instrumentalformen i K. Širvydas dialekt -i (-y), medan formerna med -e uppkommit genom påverkan från skriftspråket⁴. Specht kände inte till att de sistnämnda formerna fortfarande används i östaukštaitiska dialekter⁵. Att hans uppfattning är riktig kan dock ifrågasättas redan av det faktum att vokalen -e förekommer i samtliga 229 former av plural instrumental i del I av ”Punktų sakymai” (från alla ordklasser och alla stammar), medan av de 143 förekomsterna av detta kasus i del II har 129 -e och 10 -a (runkosa 1₁₄, 254₅, kuriosa 94₂₆, dienuosa 95₂₇, žadžiosa 149₁₆, piktibesa 168₃, kitosa 201₂₈, wietosa 202₁, tamsibessa 243₂, knigosa 254₁₆) och endast 4 har -i (pasnikuosi 6₅, taukuosy 94₁₉, kuriosy 94₂₂, reykauosy 96₂₇). Om Širvydas alls påverkades av andra dialekter eller äldre litauiska skrifter, överskuggade detta inflytande aldrig hans egen dialekts särdrag⁶. De redovisade statistiska uppgifterna visar därför att den egentliga plural instrumentalformen i ”Punktų”-författarens dialekt hade vokalen -e, inte -i (eller -a). Också det är värt att uppmärksamma att former med -i och -a förekommer endast i del II av ”Punktų”, där element från andra dialekter förekommer oftare än i del I⁷.

Följaktligen har plural instrumentalformer med -e i östaukštaitiska dialekter inte uppkommit nyligen (genom standardspråkets inflytande under de senaste årtiondena); de användes redan långt tidigare. Vad är dessa formers ursprung?

Om vi utgår från uppfattningen att den direkt föregående formen till den plural instrumental som numera används i östaukštaitiska dialekter (och i delar av dzūkiska dialekter) hade postpositionen *-én, blir det oklart varför den på vissa håll gav upphov till -i och på andra till -e. Kanske föll ett tautosyllabiskt n tidigare bort från postpositionen på de håll där formerna i detta kasus har -e? Det finns dock ingen grund för en sådan tanke, eftersom andra former med *-én i alla östliga dialekter fortfarande hade sitt n bevarat när en blev diftongen in (jfr den redan nämnda singular instrumentalformen žemį i dessa dialekter

⁴ Jfr. Sirwyds Punktay sakimu (Punktų kazan)…, herausgeg. von. Dr. Franz Specht, p. 16*, 31*.

⁵ Jfr. där.

⁶ Jfr. de relativt sällsynta diftongerna am, an, em, en (amžinu II 36₄, apįtamsenemis II 142₂, brangiu II 207₄, žemčiuogose II 179₃₁, ažuodentu II 18₂, nendres II 99₈, niopkenčia II 142₂₃) som förekommer i ”Punktuose”, i stället för östaukštaitiska um, im, in (umžūnon I 6₃₀, tumsibi II 142₃₀, brungiu I 29₁₃, žimčiugus II 36₂₃, ažudinge II 18₂₂, nindres II 99₁₀, niopkinčia II 143₁).

⁷ Del II av ”Punktų sakymų”, utgiven 15 år efter K. Širvydas död, verkar ha blivit mer redigerad av utgivarna.

10*

147

< *žemén och singularis lokativ miški < *miškón). Man kan också anta att pluralis inessivformerna med -i och -e hade olika postpositioner; men det finns för närvarande inte heller några belägg som stöder detta antagande. Låt oss därför undersöka om de nämnda formerna kan ha uppstått fonetiskt ur en enda form. Det visar sig att vokalismen i ordslutet i de östliga höglandsmålens dialekter faktiskt inte talar emot en sådan uppfattning. I de dialekter som nu har pluralis inessiv laukuosi, šakosi har kort e i öppet och slutet ordslut, till följd av reduktion av ändelsevokalerna, övergått till vokalen i; jämför dessa dialekters singularis vokativ vaiki och pluralis ackusativ kárvis, katís, pusís, šakìs. I dialekter där inessivformerna är laukuose, šakose har det nämnda e bevarats intakt, jämför: vaike; karves, katės, pusės, šakės (jämför även K. Širvydas pluralis ackusativformer: žmones PS I 260₉, karalistes PS I 273₂₇, sunkibes PS II 37₂₈, duobes PS II 39₇). Detta visar att också inessivformernas laukuosi, šakosi -i kan ha uppstått ur kort -e⁸. Om man emellertid godtar ett sådant ursprung för de nämnda formerna, måste man också godta att de äldre pluralis inessivformerna *laukuos-en, *šakos-en (eller *laukuos-ę, *šakos-ę) aldrig användes i dessa östliga höglandsmål. Kan det ha varit så?

Vid sidan av singularis inessiv, bildad med postpositionen *-én, användes i vissa litauiska dialekter länge också pluralis inessiv med den gamla (urindoeuropeiska) ändelsen, t.ex.: laukuosu, šakosu (jämför vediskt āśveṣu, āśvasu, fornkyrkoslaviskt dušexъ, rъkarъ). Pluralis inessiv av denna typ förekommer i alla litauiska publikationer från Königsberg på 1500-talet — i M. Mažvydas, B. Vilentas och J. Bretkūnas skrifter⁹. Ännu i sin grammatik från 1653 (”Grammatica Litvanica”) skriver D. Kleinas: ”När det gäller pluralisändelserna i lokativ och ablativ råder det ingen enighet bland de litauiska författarna. En del anser att ändelsen bör vara fu, andra — se, och ytterligare andra — sa”¹⁰. Pluralis inessiv med -u förekommer också i äldre skrifter skrivna på grundval av de östliga höglandsmålen. Exempelvis har de 24 formerna av detta kasus i den Anonyma katekesen från 1605 (AK) alla -u (Metūsu _7₂₄, paskundósu _41₁₈, dungūsu _43₃₃, 44₂₇, dunguosu _46₃₃, Dunguosú _48₆, Kitósu _50₂₁, dalosú _50₂₁, kuriosu _60₁₂, tosu _63₄, dienosu _63₄, kuriosú _63₄, szwintūsu _63₁₂, darbusu _70₁₅, gerybesú _70₁₅, szwintosú _70₁₈, szwintésu _76₃₀, Gierūsu _78₃₀, derunciusu _78₃₀, dayktūsu _78₃₀, iósú _87₁₅, métūsu _87₂₄, metūsu _87₃₀, nusideimūsu _106₁₂).

⁸ I K. Būgas ”Litauiska språkets ordbok” anges pluralis inessivformen akysi, med uppgiften att den förekommer i äldre generationers tal i Anykščiai- och Kupiškis-dialekterna (jämför K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, s. 359). Härledningen av denna form från *akysēn (jämför samma ställe) är mycket tvivelaktig. K. Būga angav förkortningarna An. (=Anykščiai) och Kp. (=Kupiškis) vid akysi, men uppgav inte vilka mindre orter där formen hade hörts. I själva verket förekommer, något sydväst om Anykščiai och Kupiškis (t.ex. kring Kavarskas och Karsakiškis), än i dag former med slutvokalen -i (akysi), vid sidan av förkortade pluralis inessivformer (t.ex. akys); slutvokalen kan ha uppstått ur -ē genom reduktion (i själva Anykščiai, liksom i Kupiškis, omvandlas kort e i ordslut inte till i).

⁹ Daugiskaitos inesyvas daugiausia su -u yra ir tuo metu (pvz., 1578, 1589 m.) lietuvių kalba paskelbtose Prūsijos valdžios įsakymuose, plg. Prūsijos valdžios gromatos, pagraudenimai ir apsakymai lietuviams valstiečiams, Vilnius, 1960, Nr. 1; Senieji lietuvių skaitymai, Kaunas, 1927, p. 59, 61 tt.

¹⁰ Žr. Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1957, p. 434. D. Kleinui rūpėjo raštų kalbos norminimas. Dėl to jis siūlo vyriškosios giminės daugiskaitos inesyvo formas vartoti su se, o moteriškosios giminės — su sa (plg. ten pat); tos taisyklės jis pats ir laikosi savo gramatikoje.

148

Pluralis inessiv med postpositionen *-ėn började, tycks det, användas först i de centrala och vissa västliga litauiska dialekterna. Redan i de första publikationerna som utkom i Litauen — katolska och reformerta skrifter på grundval av det centrala höglandsmålet — dominerar former med -e. Exempelvis har alla pluralis inessivformerna (61) i M. Daukšas ”Katekizmas” (1595) -e; av de 244 former av detta kasus med -e som förekommer på de första 100 sidorna i hans ”Postilė” (DP¹¹) finns 237, med -a finns 5 (pacžiosa 27₅₀, wálosa 30₃₄, szirdissa 30₃₄, szwėtessa 33₃₅, ritūsa 58₁₂) och en vardera med -u och -i (wistiktūsu 35₁₀, dienosi 58₃₈); av 103 former i M. Petkevičius ”Katekizmas”¹² har 98 -e, medan 5 saknar slutvokal (námuos 76₁₇, WIsuos 90₇, sunkibes 116₅, baisibes 135₉, pamokštuos 148₂₁).

Från de centrala höglandsmålen kan pluralis inessiv med -e också ha spridits till de östliga höglandsmålen¹³. Antagandet att dessa former spreds från väster till öster tycks också stödjas av de östligaste litauiska dialekterna (Linkmenys, Švenčionėliai, Švenčionys, Adutiškis, Tverečius, Gervėčiai, Lazūnai), där pluralis inessiv med den gamla ändelsen fortfarande används¹⁴, t.ex.: krūmuosu, miškuosu (vid sidan av krūmuos, miškūos), šakosū, duobėsū, akisū (vid sidan av akysū, akysu), tūrguosu (vid sidan av tūrguos) (Linkmenys); šakāsū, dūlkėsū, žievėsū, nỹcysu (Tverečius), juosu, Smurgāinysu (Gervėčiai), vār tuosu, ūpėsu (Lazūnai). Visserligen förekommer även andra pluralis inessivformer i enskilda östliga dialekter. I Adutiškis-dialekten finns exempelvis, vid sidan av förkortade former (t.ex. miškūos) eller former med -u (t.ex. piev asu, akýsu), även formerna miškuosū (eller miškuosī) ilgiōsb, akýsb, šakāsb (b₁ = med bakre i). Pluralis inessiv miškuosū skulle kunna ha uppstått ur *miškuosēn, liksom singularis instrumentalis i samma dialekt pusī ur *pusēn. Men knappast var det så. Sedan gammalt har två olika former av samma kasus inte kunnat användas i en och samma dialekt — den ena av dem är sannolikt ny. Att former med -b- är gamla kan inte beläggas med hjälp av pluralis illativ (inre riktning), som i Adutiškis-dialekten liksom i närliggande dialekter bildas från pluralis inessiv genom att till den lägga -n¹⁵ enligt singularis illativ; jämför: miškuosun, žirniu osun, šakāsun, dūlkēs un, durysun. Pluralis illativ miškuosōn förekommer inte i Adutiškis-dialekten. Detta ger anledning att anta att pluralis inessiv i denna dialekt är miškuosī.

¹¹ DP = Postilla Catholicka. Tai est: Ižguldimas Ewangeliju kiekwienos Nedelos ir szwętes per wissūs metus. Per Kūningą Mikaloiv Davkszą Kanoniką Mednikų, iš lękiško pergūldita. Wilniui Drukārnioi Akademios, 1599. (Siffrorna efter exemplen anger sidor och rader.)

¹² Om dialekten i detta litauiska språkminnesmärke, se J. Kruopas, Dėl M. Petkevičiaus Katekizmo (1598 m.) tarmės, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, serie A, vol. 2 (3), 1957, s. 191 ff.

¹³ Fall av morfologiska formers spridning förekommer faktiskt i litauiska dialekter; jämför dzukiska verbformer som spritts till angränsande östliga, centrala och västliga höglandsdialekter: audžiau ”jag vävde”, matiau ”jag såg” — Musninkai, Ciobiškis, Padaigai (trakten kring Upninkai), Gegužinė, Palomenė, Žasliai, Navininkai (Kalvarija kommun); būtau ”jag skulle vara”, sakytau ”jag skulle säga”, turėtau ”jag skulle ha” — Užuguostis, Jieznas, Punia; aitai ”du skulle gå”, kàstai ”du skulle gräva”, sakýtai ”du skulle säga”, sėdėtai ”du skulle sitta” — Jieznas, Prienai, Kapsukas, Kalvarija.

¹⁴ I andra dialekter förekommer endast någon enstaka adverbialiserad form med den gamla lokativändelsen; jämför netoliesu (Subačius).

¹⁵ En pluralis illativ bildad på detta sätt finns också i vissa sydvästliga östliga höglandsmål (Gelvonai, Pabaiskas); jämför: miškuosin, šakosin, pirtysin (< pluralis inessiv miškuosi, šakosi, pirtysi + n enligt singularis illativ miškan, šakon, pirtin).

149

är ny. I själva verket används former av den typen (med -bl) oftare av den yngre generationen. I Tverečiusdialekten och närliggande dialekter påverkas utvecklingen av pluralens inessivformer tydligt av singularens inessivformer. Enligt singularens inessivformer šakoj, žemėj läggs -j även till pluralens inessivformer av samma stammar¹⁶, jfr.: jaunėsu, šakašu, dūlkėsu, žievėsu (Tverečius). Senare har ändelsen -ui på vissa håll generaliserats även i andra stammars inessiv, jfr.: miškūsu, geruūsu, kituūsu, trijuūsu (Sekonai, Ignalina distrikt). Möjligen har pluralens inessiv i Adutiškisdialekten också påverkats av singularens inessiv. Här generaliserades dock ändelsen -bl för alla nominalstammar enligt sådana singulara inessivformer i dialekten som: galb (< *galėn), kaklb, mėšlb, stalb, šilb, aukšb, balsb, kimšb ”i korgen”. På liknande sätt kan pluralens inessivformer i Lazūnai med -i eller -bl ha uppkommit, t.ex.: mėtuosi, juosbi¹⁷.

Antagandet att pluralens inessiv med -e spreds från väster till öster tycks motsägas av formerna hos M. Daukša, som företrädde den centrala högleländska dialekten: kuriose DP 10₁₁, anosė DP 10₁₅, reikalusė DP 18₃₇. Enligt vissa språkforskare visar -ę i dessa former att inessivens postposition på den tiden (i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet) uttalades med nasalering. Låt oss undersöka om postpositionen i pluralens inessiv i M. Daukšas skrifter överallt betecknades med bokstaven ę, eller om den bokstaven faktiskt stod för en nasal vokal.¹⁸

I de 237 pluraliska inessivformerna i den ovan nämnda ”Postilė” (s. 1–100) betecknas postpositionens vokal e på följande sätt: ę — 72 former (varav en form med -ę — kuriose 52₃₄), ia (anosia 8₃₇, mariosia 11₂₅, daiktūsia 22₃₆) — 54, ė (kuriūsė 2₂₅, namūsė 3₄, nēteisibėsė 3₃₉) — 37 och e (kuriosė 2₂₅, gūlusė 5₅) — 74; i ”Katekizmas”: ę — 20, ė — 24 och e — 17. Det är anmärkningsvärt att ia och ė aldrig skrivs med nasalitetstecken. En närmare granskning av Daukšas stavning visar att det nämnda (nasalitets-)tecknet inte heller behövs för ia och ė, eftersom bokstaven ę betecknade inte ett postpositionellt e uttalat med nasalering, utan ett vanligt brett e¹⁹. Att så verkligen är fallet framgår av att även brett e (i ändelser och stammar) betecknas på samma sätt i andra fall, jfr.: bitōiomė DK 60₂₆, turimė DP 1₃₄ och gėidzemė DK 61₁₄, wadinamė DP 2₄₂; passakikité DP 1₁₂, Passakikite DP 1₁₄ och Eikite DP 10₄₁; (instr. singular) mētu DP 2₂₄ och metú DP 2₀; teisus DP 2₄₇, meile DP 3₁₅ och nuteisinimo DP 1₃₄, weigdą DP 10₃₈; ižgėlbėtoio DP 1₃₆ och ižgėlbėtoio DP 1₃₇. Daukša skilde inte heller det reducerade a från det breda e; därför skrev han också

¹⁶ Jfr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, s. 359.

¹⁷ Olika forskare som undersökt den litauiska dialekten i trakten kring Lazūnai har återgett mycket varierande pluraliska inessivformer därifrån, jfr.: kūruosu, ažaruosu, ūpesu, juosu; palācuosa (se P. Arumaa, Litauische Mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen, Dorpat, 1930, s. 33, 34); mokyklosu, nastruosu; vaštuosu, keturuosu ”fyra tillsammans”; Valdziķuose, dviejose; Bebrėnuosa; trijuosai ”tre tillsammans”; Lazūnuosi, Titkrėnuosi; juosbi (se J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, serie A, vol. 1 (4), 1958, s. 187; Lazūnų tarmės tekstai, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, vol. 2, Vilnius, 1959, s. 216 ff.); vaftuosai, dzvijosi, jāu-iosoj (se E. Grinaveckienė, Tarmių medžiagos rinkimas lietuvių kalbos atlasui, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, vol. 3, Vilnius, 1960, s. 193).

¹⁸ Plg. J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, III, Warszawa, 1956, p. 27.

¹⁹ Genom att beteckna det breda e med särskilda tecken (olikheterna mellan tecknen kan också ha berott på tryckeriet) ville Daukša skilja denna vokal från det smala e (=ę). I Daukšas skrifter betecknas det smala e aldrig med nasalitetstecken, jfr.: padarė DP 1₁₇, uždėjo DP 1₁₈, wirszutenemis DP 1₂₉, gerbtių DP 1₃₄. När ę (eller ę) förekommer i stället för e i enstaka ord i sådana fall, rör det sig om korrekturfel (i ”Postilė” rättades de ibland i erratalistan).

150

betecknas också på olika sätt, jfr.: tabiausė(i) DK 61₂₉, saldžėuses DK 127₂₀, saldžėusėmė DK 86₁₇, Wireusės DK 133₂₆; gėrėus DP 2₁₃, gėrėus DP 2₂, džėugsmū DP 2₁.

Det finns alltså ingen grund för att anta att Daukša genom bokstaven ę betecknade en nasaliserad vokal -e i pluralens inessivpostposition. M. Petkevičius betecknade inte heller någonstans nasaliteten hos denna vokal i sitt ”Katekizmas” (visserligen betecknade han nasala vokaler mycket sällan och inkonsekvent); D. Kleinas säger ingenting om nasaliteten i postpositionen -e (i sin grammatik behandlade han de nasala vokalerna separat och markerade dem²⁰). Detta visar att -e hade förlorat sin nasalitet redan långt tidigare²¹. Följaktligen kan även pluralens inessiv med -e ha kommit in i de östra högleländska dialekterna redan innan de första språkminnesmärkena, skrivna på grundval av dessa dialekter, utkom.

Den främsta orsaken till att pluralens inessivformer med -e (en främre vokal) spreds över ett stort område av de östra högleländska dialekterna kan ha varit att de bättre än de äldre formerna av kasus (med -u) passade ihop med singularens inessiv.

De uppgifter från äldre litauiska skrifter och nutida dialekter som presenteras här, liksom analysen av dem, gör det möjligt att dra slutsatsen att formerna för pluralens inessiv i de östra högleländska dialekterna laukuose, šakose är äldre än formerna laukuosi, šakosi som används i den sydvästra utkanten av dialektområdet. Ändelsernas -i i de senare formerna uppstod genom vokalreduktion i ordslut, från det redan förkortade -e (< *-ēn), och inte direkt från *-ēn.

OM HISTORIEN BAK PLURALIS INESSIVFORMER

I DEN ÖSTAUŠTAITISKA DIALEKTEN

К. МОРКУНАС

Sammanfattning

Enligt den traditionella uppfattningen hade det omedelbara prototyspråket till inessiv plural, som numera används i det litauiska språkets östaukštaitiska dialekt, postpositionen *-ēn. Denna uppfattning sägs bekräftas av dialektformerna av inessiv i både singular och plural. Men om inessivformer i singular med vokalen -i (t.ex. miški < *miškēn > i standardspråket miškė ”i skogen”) är typiska för hela det östaukštaitiska dialektområdet, används inessivformer i plural med samma vokal (t.ex. miškuosi — i standardspråket miškuose ”i skogarna”) endast i områdets sydvästra utkant, dvs. kring orterna Panevėžys, Krekenava, Ramygala, Pagiriai, Šešuoliai, Pabaiskas och Gelvonai. I övriga östaukštaitiska dialekter förekommer förkortade inessivformer i plural, t.ex.,

²⁰ Jfr Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, s. 418 ff.

²¹ Att pluralis inessiv i de litauiska central- och västdialekterna förr hade postpositionen *-ēn framgår av pluralis adessivformerna (den nuvarande yttre lokalkasusen) som bildats ur den, t.ex.: bediewiūsemp DP 44₅₃, izmintigesniūsemp DP 66₂₈, žmonėsemp DP 67₉, tūšemp DP 67₁₆. Man kan tillägga att det i Anoniminiame 1605 m. katekizme helt saknas pluralis adessivformer, medan man i K. Sirvydas ”Punktuose” endast finner några få pronomenformer i denna kasus (muspi PS I 53₄, 101₂₁, 335₂₇, II 60₄, 115₂₆, 135₂₈, 236₁₅, 240₃₁, iusp PS II 20₃₀, iuspi PS II 24₁₂₄), av vilka vi inte får någon kunskap om det äldre uttalet av pluralis lokativens postposition i de östaukštaitiska dialekterna. Inte heller finner man sådana uppgifter i dagens litauiska dialekter. Den pluralis adessivform som uppges från Lazūnai, jūšemp (se A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, ”Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai”, Vilnius, 1957, s. 30), med diftongen -em- kan knappast betraktas som en kvarleva från ett något äldre stadium av denna dialekt.

151

mišk(u)os’ (Linkuva, Joniškėlis, Pakruojis), miškuos (Vabalninkas, Pandėlys, Rokiškis, Utena), och former med vokalen -e, t.ex. miškuose (Musninkai, Širvintos, Balninkai, Molėtai). Former med -e (mišk(u)ose eller miškuose) förekommer också i enskilda dzūkiska dialekter (Alytus, Onuškis, Vabalninkas, Dūkštas), där inessiv singular slutar på -i, t.ex. miški.

Att inessivformer i plural med vokalen -e i den östaukštaitiska dialekten inte bör betraktas som nya, det vill säga former som uppkommit under standardspråkets inflytande, framgår av den fornlitauiska litteraturen. I den första delen av K. Širvydas ”Punktay sakimu” har exempelvis samtliga (229) former av denna kasus ändelsen -e. Hur kan då uppkomsten av sådana former i den östaukštaitiska dialekten förklaras? I denna dialekt användes under en tid, vid sidan av inessivformer i singular bildade med postpositionen *-ēn, även inessivformer i plural med ändelsen för den gamla (urindoeuropeiska) lokativen -su, t.ex. miškuosu. Detta bekräftas av fornlitauiska källor och litauiska östdialekter (Linkmenys, Švenčionėliai, Tverečius, Lazūnai), där inessivformer med ändelsen -su fortfarande används. Av uppgifterna i den fornlitauiska litteraturen att döma uppkom inessivformer i plural med postpositionen *-ēn först i den centralaukštaitiska dialekten och i vissa västliga litauiska dialekter. Därför kan man anta att former av samma kasus med ändelsen -su i den östaukštaitiska dialekten kunde ha trängts undan av former med ändelsen -e, som lånats in från den centralaukštaitiska dialekten först sedan det tautosyllabiska n:et i postpositionen *-ēn försvunnit. (Artikeln kritiserar vissa språkforskares uppfattning att M. Daukša, som företrädde den centralaukštaitiska dialekten och ofta betecknade inessivens postpositiva vokal med tecknet ę, därigenom skulle ha återgett ett näsuttal av vokalen -e som påstods ha förekommit vid denna tid.) Att inessivformer i plural med vokalen -e, dvs. en främre vokal, har spridits över ett relativt stort område av denna dialekt förklaras av att sådana former bättre passade ihop med inessivformerna i singular. I den östaukštaitiska dialektens sydvästra utkant uppkom ur pluralis inessiv miškuose former av typen miškuosi till följd av reduktion av ē i ordslut; jfr följande former i samma dialekter: vokativ singular vaiki i stället för vaike ”barn”, ackusativ plural kā́rvis i stället för kārves ”kor”, mis i stället för žemės ”jordar”.