LIETUVIŲ KALBOS GRAMATIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

KONJUNKTIONER, PARTIKLAR OCH DERAS SAMMANSÄTTNINGAR I SAMORDNADE SATSER

A. VALECKIENĖ

§ 1. I samordnade satser är det ofta svårt att skilja en konjunktion från en partikel. Varken konjunktioner eller partiklar har några morfologiska kännetecken. Dessutom kan samma småord fungera som konjunktion och partikel (t.ex. ir, tik, bet, tai m.fl.)¹.

Konjunktioner tillsammans med partiklar, ibland också med vissa ord med självständig lexikal betydelse, såsom adverb utan formella markörer därför, till följd därav, modalord ganska, inte nog, opersonliga verb behövas, räcka m.fl., bildar ofta vissa sammansättningar. I dessa fall är det viktigt att fastställa graden av grammatikalisering hos minimala sammansättningar.

Det är dessa frågor som artikeln avser att undersöka.

Konjunktion eller partikel

§ 2. Partiklar och konjunktioner har redan behandlats separat i litauiskan². Här tas endast sådana fall av konjunktioners och partiklars bruk upp där det är svårt att fastställa deras funktion.

Det är oomtvistligt att partiklar har en betydligt större semantisk tyngd än konjunktioner. Konjunktionernas konkreta betydelse har redan bleknat kraftigt. Om partiklar framhäver och modifierar enskilda ord eller hela satser (led), visar konjunktioner endast det syntaktisk-semantiska förhållandet mellan leden, utan att alls förändra deras innehåll. Ändå kan man urskilja en viss betydelse även hos vissa konjunktioner. På samma sätt som kasusformernas betydelser delas in i konkreta och syntaktiska³, så också konjunktioner ensamma

¹ Konjunktioner är genetiskt förbundna med partiklar. När den syntetiska (konjunktionella) satsstrukturen utvecklades vid sidan av den asyntetiska (konjunktionslösa), utvecklades en stor del av konjunktionerna ur partiklar. Vissa konjunktioner kan senare också ha fått en partikelfunktion. Denna utveckling har inte avslutats i olika språk och pågår fortfarande. Se Я. Бауэр, К вопросу о происхождении союзов, „Sbornik prací Filosofické fakulty Brněnské university“, IX, A8, Brno, 1960, p. 9 t.t.; К вопросу о возникновении и развитии типов сложного предложения, „Вопросы славянского языкознания“, вып. 6, Москва, 1962, p. 94 t.t.; J. Bauer, Spojky a částice, „Sborník prací Filosofické fakulty Brněnské university“, XIII, A 12, 1964, p. 131 t.t.

² Se V. Labutis, Dabartinės lietuvių kalbos dalelytės (kand. disert.), Vilnius, 1965; Dalelytės ir jų vieta kalbos dalių tarpe, „Literatūra ir kalba“, VI, Vilnius, 1962, p. 354—370; J. Žukauskaitė, Prijungiamųjų jungtukų vartojimas lietuvių literatūrinėje kalboje (kand. disert.), Vilnius, 1962.

³ Е. Курилович, Очерки по лингвистике, Москва, 1962, p. 184.

69

kan vara mer semantiska, medan andra endast är syntaktiska⁴. Semantiska konjunktioner visar vissa betydelserelationer mellan de led som förbinds, medan syntaktiska konjunktioner har en rent syntaktisk betydelse och endast visar att det ena ledet är underordnat det andra. Alla samordnande konjunktioner, möjligen med undantag för en enda, och, är semantiska⁵. När de förbinder satsled visar de visserligen ett mycket allmänt syntaktisk-semantiskt förhållande mellan leden.

I praktiken är det ofta svårt att avgöra när ett visst litet ord har en sammanbindande funktion (det syntaktiska planet) och när det är en semantisk modifierare till ett led (det semantisk-lexikala planet). Det finns också övergångsfall där dessa båda funktioner är nära förbundna. Det blir ännu svårare att skilja en partikel från en konjunktion eftersom partiklar, när de modifierar en sats, inte fungerar som satsdelar.

När man skiljer en konjunktion från en partikel är det lämpligt att utgå från dessa kategoriernas särskiljande egenskaper, nämligen: partiklar framhäver och modifierar innehållet i det led som de ingår i; konjunktioner, när de förbinder två led i satser med sluten struktur⁶, ansluter sig endast intonationsmässigt till det andra ledet, men förändrar inte ledens innehåll syntaktiskt-semantiskt och tillhör inte något av leden⁷. De visar endast det syntaktisk-semantiska förhållandet mellan leden.

Ordets position kan också vara ett särskiljande kännetecken för dess funktion⁸. En konjunktion står vanligen i början av ett led i en samordnad sats. Partiklar kan stå både i början och mitt i ett led. När ordet står i början av ett led har positionen ingen särskiljande betydelse. Men när ett visst ord inte står i början av ett led kan man dra slutsatsen att det inte fyller en konjunktionsfunktion⁹.

§ 3. I litauiskan förekommer orden ir, tik ofta både som konjunktioner och partiklar.

Låt oss ta exempel med ordet ir, som i det andra ledet står inte på första plats, utan på andra eller en senare plats.

1) Både fadern och husbönderna Papieviai blev glada, och även Kirstukas själv blev uppblåst av stolthet. Vien IMA 19. 2) Alla herrar kommer att skratta, och samtidigt kommer även frun att glädjas. ŽemR IV 391. 3) Sånglärkor flög omkring överallt efter varandra, och även småfåglarna hade redan börjat

⁴ Jfr Основы построения описательной грамматики современного русского литературного языка, Москва, 1966, p. 183.

⁵ Jfr samma ställe.

⁶ Med satser med sluten struktur avses samordnade satser som har en konjunktion före det sista ledet. De kan inte fortsättas. Konjunktionen före det sista ledet är en signal om att avsluta satsen.

⁷ Att konjunktionen är syntaktiskt-semantiskt isolerad från leden i satser med sluten struktur framgår också av att man i vissa fall, beroende på ledens innehåll, kan byta plats på två led i en samordnad sats utan att konjunktionens position ändras. När leden byter plats flyttas konjunktionen inte med det andra ledet till första plats (såsom exempelvis i en bisatskonstruktion tillsammans med bisatsen), utan blir kvar på sin ursprungliga plats, det vill säga återigen före det andra ledet. Jfr: Herren går bara omkring, tittar och skrattar, medan maskinen till och med dånar när den körs hårt. LTRn 365 och Maskinen till och med dånar när den körs hårt, medan herren bara går omkring, tittar och skrattar. Den upprepade konjunktionen i satser med öppen struktur (som potentiellt kan fortsättas) är något mer knuten till ledet. Här framhäver konjunktionen, som upprepas före varje led, ledens likställdhet. Därför ligger upprepade konjunktioner alltid nära partiklar.

⁸ Betydelsen av ordets position för att fastställa om det fungerar som konjunktion eller partikel lyfts också fram i studier av andra språk, jfr: В. Г. Адмони, Введение в синтаксис современного немецкого языка, Москва, 1955, p. 217.

⁹ I vissa fall kan inversion förekomma, jfr: Den godhjärtade Butkienė var den enda som brukade minnas sin granne Šervienė, med vilken de en gång åtminstone bar varandras barn till det heliga dopet; då var de åtminstone tredubbla faddrar. VaizžgRR I 192. Här har ordet alltså, förutom konjunktionsfunktionen, inga andra funktioner.

En samordnande konjunktion hamnar ibland i det andra ledet efter ett inskott, till exempel: Det var länge sedan, kanske är det också därför som det inte längre känns trevligt för henne att minnas det. SimonAŠL 18.

70

sjöng med olika röster. ŽemR II 238. 4) En grannpojkes bröllop ägde rum, och jag åkte också dit med mina föräldrar. LzPR III 20. 5) Åh, den lilla stugan i Bintakiai, och knappt någon plats heller. SimonAŠL 273. 6) Šimoniai skriver inte till någon, och ingen skickar heller brev till Šimoniai. SimonAŠL 197. 7) Om du inte hjälper andra, hjälper ingen dig heller. PP 120. 8) Igelkotten skrämde tuppen, och den bar över den till andra sidan diket. CvR V 72. 9) Kom nästa år och berätta för mig om den största dåren,... så ska jag betala tillbaka skulden till dig. CvR V 157.

I dessa meningar är småordet ir, som ingår i den andra satsdelen, också syntaktiskt-semantiskt knutet till denna satsdel. Det betonar och modifierar de ord som följer omedelbart efter det. Det kan röra sig om subjekt, objekt, adverbial eller predikat, jfr: och Kirstukas själv, och frun, och fåglarna i skogen, och jag, och plats, och Šimoniai, och dig, och bar över, och ska betala tillbaka. Genom att betona och modifiera de angivna orden kompletterar småordet ir hela satsdelens emotionella och kommunikativa innehåll. På grund av denna funktion bör småordet ir här betraktas som en partikel. Det har endast en viss betydelsemässig likhet med konjunktionen. Småordet ir får, när det modifierar och betonar ett substantiv eller ett substantiviskt pronomen, betydelsenyansen ”också” och förbinder indirekt det betonade ordets begrepp med begreppen hos ord av liknande slag i den första satsdelen eller i den föregående kontexten, jfr:... och fadern, och husbönderna Papieviai,... och Kirstukas själv (1),... alla...,... och frun... (2), lärkor åt alla håll..., och fåglarna i skogen (3), (de andra åkte)... och jag... (4),... ingen...,... och Šimoniai... (6), andra...,... och dig (7).

En sådan jämförelse håller sig emellertid inom den semantisk-lexikala sfärens gränser. Den betingas av den betydelse ”också” som småordet ir får. Småordet ir blir inte en konjunktion här, eftersom det syntaktiskt-semantiskt modifierar satsdelen. De angivna satsorden samspelar endast med varandra; satsdelens övriga ord förblir neutrala. När småordet ir däremot fungerar som konjunktion förbinder det hela satsdelen i dess helhet med en annan hel satsdel och modifierar inte dessa satsdelars innehåll, jfr: Dottern talade länge ännu med sin far, och båda kände sig som landsflyktiga, fördrivna till ett avlägset, okänt land. VencIЯ III 152.

Småordet tik har, liksom ir, en liknande funktion när det står på andra plats i den andra satsdelen. Det kan betona och modifiera inte bara orden som följer omedelbart efter det (1–3), utan även de ord som föregår det (4–7), till exempel:

1) Ponaitis ska studera på institutet hela veckan och äta där; jag behöver bara hämta Ponaitis på lördag eftermiddag. ŽemR IV 392. 2) Jag blev alldeles stel, hjärtat slår bara. ŽemR IV 384. 3) När jag svingar yxan mot den hunden gör hunden bara ”voff, voff, voff” och springer iväg. CvR V 77.

4) Alla elever är från i fjol, jag är bara ny och dum. ŽemR IV 324. 5) — Era barn har redan vuxit till sig, ni behöver bara leja en dräng och få jorden bearbetad... ŽemR IV 419. 6) Ingen fick veta något; först på morgonen fick grannarna veta att han redan var död. ŽemR IV 420. 7) Rågstubben och vårsäden blev fria, bara potatisen var ännu oskördad. BaltPV₁ 113.

Här är småordet tik, som ingår i den andra satsdelen, snarare knutet endast till de betonade orden. Det ger de betonade orden en särskiljande nyans. Betoningen och särskiljningen är särskilt stark när tik står efter det betonade ordet (4–7). På grund av denna funktion bör småordet tik i de angivna meningarna, liksom småordet ir i motsvarande fall, betraktas som en partikel.

Liksom med partikeln ir kan även de ord som betonas av partikeln tik och står i den andra satsdelen innehållsmässigt anknyta till ord i den första satsdelen, jfr:... hela veckan...

71

…bara på lördagen… (1), alla elever…, bara jag (4) osv. Ett sådant förhållande mellan orden håller sig emellertid också inom den semantisk-lexikala nivåns gränser.

§ 4. I de behandlade meningarna är ir och bara i huvudsak semantiska modifierare av det andra ledet på grund av sin position. När de små orden ir, bara byter position, det vill säga flyttas till första platsen i ledet, förändras vanligtvis också dessa småords funktion, även om meningens betydelse i huvudsak förblir densamma.

Det lilla ordet bara skiljs lättare från sitt betonade ord, särskilt i de meningar där det står efter det betonade ordet, jfr:

Ponaitis ska studera vid institutet hela veckan, men jag måste hämta Ponaitis på lördag eftermiddag. Jag blev alldeles stel, bara hjärtat slår. Om jag skulle svänga yxan mot den hunden, bara hunden voff, voff, voff… Alla elever är från i fjol, bara jag är ny… Era barn har redan vuxit till sig, bara ni får leja en dräng… Ingen lämnade besked, bara på morgonen fick grannarna veta… Råg- och vårsädesstubbåkrarna har blivit fria, bara potatisen är kvar att gräva upp.

Ofta går det också att ändra positionen för det lilla ordet ir, även om meningsrytmen ibland då blir något störd och mindre naturlig. Jfr:

Alla herrar ska skratta, och samtidigt ska frun glädjas. En grannpojkes bröllop ägde rum, och jag for dit med mina föräldrar. Igelkotten eggade tuppen, och den förde bort honom… Berätta för mig om den största dåren, och sedan ska jag betala tillbaka min skuld till dig. Šimoniai skriver inte till någon, och ingen skickar brev till Šimoniai. Du kan ju inte se upp nu, och det är ingen dag.

I de så transformerade meningarna betonar de små orden ir, bara (när de flyttats till första platsen) inte längre de ord som de tidigare betonade eller modifierade. De tycks inte heller, utan särskild intonation, betona eller modifiera de nya ord som de nu står före. Därmed är dessa småord inte längre syntaktisk-semantiskt förbundna med det andra ledet. De visar endast förhållandet mellan leden, det vill säga fyller en konjunktionell funktion.

De små orden ir, bara kan flyttas till första platsen i ledet tillsammans med de ord som de (i prepositionell ställning) betonade och modifierade. I sådana fall förändras det lilla ordet irs funktion mindre än när det lilla ordet flyttas till första platsen utan det betonade ordet. Jfr:

Alla herrar ska skratta, och frun ska samtidigt glädjas. Šimoniai skriver inte till någon, och ingen skickar brev till Šimoniai.

Här är det lilla ordet ir, flyttat till första platsen men fortfarande omedelbart före samma ord, fortfarande syntaktisk-semantiskt förbundet med dessa på samma sätt som tidigare, då det stod mitt i ledet före samma ord. Sambandet är naturligtvis redan något svagare, eftersom det lilla ordet ir, när det hamnat i en position som är typisk för en konjunktion, börjar övergå till en konjunktion, även om partikeln i de meningar som ges här i större eller mindre grad behåller sin betonande och modifierande funktion.

Det bör sägas att det i vissa meningar, beroende på ledens struktur, vore helt onaturligt och i praktiken omöjligt att flytta det lilla ordet ir till första platsen utan det ord som det stod före och betonade eller på annat sätt modifierade. I sådana fall kan det lilla ordet ir flyttas till första platsen endast tillsammans med det följande ordet. Jfr:

Både fadern och husbönderna Papieviai blev glada, och även K ir stukas blev mallig. …och även K ir stukas blev mallig. Men inte: …och blev mallig även K ir stukas.

72

Den fege blir rädd för ett löv, den modige fruktar inte ens vargen....och den modige fruktar inte ens vargen. Men det går inte: och den modige vargen fruktar inte.

När ordet ir står i början av den andra satsdelen och betonar och modifierar de ord som följer efter det, behåller det ofta sin funktion som partikel; jfr också följande meningar:

– Vad ska man göra, lyckan varar ju inte för evigt! – sade linneplantorna. BalčAP 25. Där ser ni, och man kan inte ens säga ett ord till den lejda arbetaren. BaltPV₁ 40. Lägg den inte i fickan: den kommer inte ens i säcken. PP 390. Hönans förstånd är välkänt: även när räven släpptes in. Det är förstånd, det, att hitta på sådana fåglar! LzPR II 8. Det var märkligt, mycket märkligt: sjön frös till och med på sommaren. LTRn 91. Be inte igelkotten komma till trädgården: den kommer även utan att bli ombedd. PP 218¹⁰.

Ordet ir behåller delvis partikelns betonande funktion i meningar med en sådan struktur där ir, som står först i den andra satsdelen, följs av det demonstrativa pronomenet tas eller tas pats, vilka syftar på det föremål som uttrycks med ett substantiv i den första satsdelen, till exempel:

Se här, allt är trasigt, alla seldon är av rep, och de där är redan ruttna. Vaižg RR I 48. – Jag såg att kvarnstenarna också låg på stenen, och de där flyter. CvR V 154. – Det fanns en enda god människa där, och även den drev de bort. CvR V 31.

De har få djur, och inte ens de duger till något. JablRR I 533. De bär in grynen, och de är knappt ens grå. ŽemR II 239.

Jfr meningar med samma struktur, där ir tydligt har konjunktionens funktion:

I staden råkade jag träffa en bekant från Būdviečiai, och han erbjöd sig att skjutsa mig hem. VenclPU 293. Den yngre brodern blev kvar hemma hos fadern; han var fortfarande mycket liten, och kungen tyckte mycket om honom. BsRP 106.

Ordet ir liknar till sin funktion fortfarande en partikel, även om det i sådana meningar redan närmar sig en konjunktion, där likartade handlingar och egenskaper ställs mot varandra. I sådana fall är satsdelarnas predikat samma ord eller ord och uttryck med närliggande betydelse. Subjektet i den andra satsdelen står vanligtvis omedelbart efter ordet ir, som står i början av den andra satsdelen, och kontrasteras mot subjektet i den första satsdelen. Därför betonas det och framhävs. Jfr:

Bli inte arg! Ni är mor – och jag är också mor… LzPR III 83. Alla var nöjda med henne, och hon själv var nöjd. VienAŠ 8. Sedan slog de med handflatorna – och vi slog också, de höjde händerna – och vi höjde dem också. ŽemR IV 15. Ge till jorden, så ger jorden åt dig. PP 34. Respektera dig själv, så respekterar andra dig. PP 111. Se, de där människorna sjunger, och han kan inte längre hålla sig, han vill sjunga. DaukŽP 19. Gražina, jag har ju redan fyllt 35, och du är inte heller i din första ungdom längre. VienAŠ 90. Han kommer aldrig mer att få se mig – varken pappa, mamma eller bröderna, och jag kommer aldrig mer att få se dem… VenclPU 234. …byungarna rider på hästar, och han skulle så gärna vilja rida. BilR 121. Pojken blev sjuk, och den gamla kvinnan ligger redan för döden. Vencl PU 332. Den gamle herren hette Mykolas, och den unge herren bar faderns namn. ŽemR IV 381. Jag var sjuk länge, säger han, och Benis och de andra barnen blev också sjuka. ŽemR IV 377.

¹⁰ I sådana fall betraktar V. Labutis ordet ir som en konjunktion med partikelbetydelse i en viss kontext; jfr hans exempel: En minut, och bilen kom, se Б. Лабутис, Частицы современного литовского языка (автор. дисс. к. ф. н.), Вильнюс, 1965, p. 14. Enligt vår uppfattning gäller att om ordet ir har partikelbetydelse, så är det ir en partikel. En konjunktion och en partikel skiljer sig ju endast åt genom sin funktion; ingen av dem fungerar som satsdel. Se: V. Sirtautas, Jungtukai ir jungiamieji žodžiai, ”Tarybinė mokykla”, 1958, 7, p. 38; J. Žukauskaitė, Jungtukas ir jo išskyrimo iš kitų tarnybinių kalbos dalių kriterijai, p. 13.

73

Partikeln tik, till skillnad från ir, när den flyttas till första positionen tillsammans med ordet som den stod före och betonade och modifierade, närmar sig oftast helt konjunktionen, särskilt i de fall då den behåller sin utskiljande betydelse.

Detta kan man konstatera genom att ändra (transformera) ovan nämnda meningar med tik så här:

Ponaitis ska studera vid institutet hela veckan, men på lördag efter lunch måste jag hämta hem herrn. Jag stelnade till i hela kroppen, bara hjärtat slår. Att jag ska ta yxan till den hunden, bara vov, vov, vov, hunden.

Jfr även sådana meningar där partikeln tik fungerar som konjunktion och uttrycker kontrast och samordning mellan satserna med utskiljande verkan¹¹.

Och friheten är inte långt borta — bara att slå med vingarna... SNėrP I 236. Inget märkvärdigt, bara hjärtat slår fortfarande så oroligt. Simon AŠL 241. Alla var som förut: bara en förändring. VaižgRR I 54. Det verkade som om ingen annan ens var där än en enda farbror Šiukšta, som luckrade jorden åt hela byn. VaižgRR I 101.

Partikeln tik, när den står först i den andra satsen, fungerar som partikel och har ofta en annan betydelse än den utskiljande; jfr:

Ur hela hans magra ansikte strålade inspiration; bara precis (=nästan) syntes inte Moses horn i pannan. VaižgRR I 92. (Här visar även upprepningen att tik tik är en partikel.) Jag lämnar pälsen till pälsmakaren, bara (=ändå) några kopek slinker ner i fickan. ŽemR IV 449. Efter att ha torkat sig tryckte han en torr skjortflik mot det våta stället för att inte göra gumman arg och rusade ut ur stugan, så att gården dånade. KrėvŠP₁ 97.

§ 5. Förutom och och även kan även men, alltså. i litauiskan ha funktionen av en samordnande konjunktion och en partikel. När men fungerar som konjunktion uttrycker det adversativa relationer, medan alltså oftast uttrycker förklarande relationer av orsak och villkor, jfr:

Det var fortfarande vinter, men det slaskiga tövädret förebådade en tidig vår. CvR VIII 222.

Men du är större, så du behöver bygga en större stuga. LTt III 71. Berätta en saga för mig som jag aldrig hört eller sett, så ska jag ge dig eld. JablRR I 538.

Partikeln bet förekommer relativt sällan och uttrycker inte motsats, utan har andra betydelser; därför är den lätt att skilja från konjunktionen, jfr:

Jag har bryggt öl — men (=ändå) blir det roligare. Grž(LKŽ I 642). Bättre utan nytta, bara (=om bara) ingen gråter. PP 111. ...för att hitta på något, skulle hon själv krypa in i ugnen, bara (=om bara) grytorna skulle börja koka snabbare. KrėvŠP₁ 93.

I det senare fallet har bet en betydelse som ligger nära ”kad”, men de är inte likvärdiga i meningen. Bet ger här den andra satsen en stark emotionell laddning (för övrigt har bet här också logisk betoning), som satsen förlorar om bet byts ut mot kad. Med kad börjar en sådan mening uttrycka orsakssamband och blir underordnad. I den här meningen med bet är orsakssambandet mycket svagt.

Partikeln tai betraktas som en partikel när den står i början av den andra satsen och inte uttrycker förklarande relationer av orsak och villkor (som när den fungerar som konjunktion), utan bara ger den andra satsen en ny emotionell nyans; jfr: – Oroa dig inte, lilla bi, oroa dig inte, så ska mina kor bli sydda. LTRn 35.

¹¹Konjunktionen tik används också utan tydlig utskiljande betydelse, enbart för att kontrastera och samordna satsdelarna, till exempel: Jag känner henne väl, — men det behöver man inte säga till Tyzenhauzas. Jag kryper in i köket, men plötsligt vov-vov-vov-vov! Hundarna på mig… LzPR II 79.

74

I vissa fall kan tai, förutom att uttrycka förklarande relationer av orsak och villkor, även uttrycka jämförande relationer (oftast i folklig tradition), på liknande sätt som konjunktionen ir. I dessa fall fyller det en konjunktionell funktion, men ligger närmare en partikel än när det fungerar som konjunktion och uttrycker förklarande relationer av orsak och villkor. Jfr:

Jag ska ge er den här lilla baggen, så kommer ni två att leva på det ni får från baggen. BsRP 61. — Så gick det också för min man, så småningom gick det över. VienAŠ 20. Kom hit, lilla flicka, kom hit du, unga brud, — så ska vi två tala många kärleksfulla ord. LTRn 60. Pojken satte sig bredvid min kind, lade sin hand på min axel, så är den lättare än en påfågelfjäder. LTRn 73. Nu går jag till kammaren, sätter mig bakom bordet — så byter vi guldringar och dricker grönt vin! KrėvŽ 52. Våren kommer, mina fjädrar växer ut; — så ska jag fara, så ska jag flyga genom de gröna skogarna. LTRn 126.

§ 6. Mycket ofta används partiklarna bent, dar, juk, net, vis med flera i början av den andra satsdelen i samordnade meningar. Enligt våra observationer fyller dessa partiklar, trots att de står i en position som är typisk för konjunktioner, inte någon konjunktionell funktion. De fortsätter alltid att betona och modifiera ord i den andra satsdelen och tillför dess kommunikativa och emotionella innehåll, det vill säga att de syntaktiskt-semantiskt är knutna till den andra satsdelen; de förblir alltså partiklar även när de står i början av den andra satsdelen. Jfr:

Ingen människa har ännu råkat komma hit; åtminstone minns den tofsprydda det inte. SimonAŠL 50. Alla har redan ätit sig proppmätta, det finns ännu ett enda korn korn kvar. ŽemR IV 433. Klarare kan vädret inte bli, det är ju redan alldeles uppbränt. SimonAŠL 135. Dikena och stigarna har snöat igen, till och med landsvägen är knappt urskiljbar¹². SimonAŠL 196. Tvätta kråkan eller låt bli, den är ändå svart. JabIRR I 536.

Kombinationer av konjunktioner och partiklar eller vissa adverb

§ 7. Mycket ofta förekommer konjunktioner i början av den andra satsdelen tillsammans med partiklar eller vissa adverb (todėl, dėlto). Frågan är om sådana småord, när de står i början av den andra satsdelen, bildar konjunktionskombinationer.

¹²J. Žukauskaitė betraktar bland annat småordet net som en konjunktion (tydligen underordnande) när den satsdel som inleds av det förklarar ett ord som fungerar som predikat i den första satsdelen, till exempel: Han blev så glad att ögonen började glittra. Hon anger att net i detta fall fick en konjunktionell funktion genom att konjunktionen kad, som ofta används tillsammans med net före detta, föll bort (se J. Žukauskaitė, a.a., s. 5).

Det bör sägas att en sådan utvecklingsordning (kad net och först därefter net) inte är nödvändig. Om det inte finns något korrelativt ord i den första satsdelen, passar kad inte alltid heller tillsammans med net, jfr: Jag skrek med arg röst och rusade fram till mor; till och med frun blev rädd. ŽemR IV 374. Ute var det ljust av middagssolen, så att ögonen till och med blev bländade. VencIR III 109.

I dessa meningar är även underordningen utan korrelativt ord inte helt tydlig. Man kan exempelvis inte flytta upp den andra satsdelen tillsammans med hela net till den första satsdelens position, vilket är typiskt för en underordnad mening. Enligt vår uppfattning är net i sådana meningar varken en underordnande eller en samordnande konjunktion. Själva meningen är asyndetisk; net är en tydlig semantisk modifierare av den andra satsdelen och bör betraktas som en partikel. Man kan tala om att småordet net har degraderats till en underordnande konjunktion endast i de fall då det finns ett korrelativt ord i den första satsdelen, jfr: Så grep det mig att till och med Praniukas blev avundsjuk. ŽemR IV 378....du gråter så ynkligt att till och med stenarna blir rörda. BalčGPr 5. Som ackompanjemang till straffet och förmaningen hörde du ett sådant knäppande ljud att till och med ett gällt eko rullade fram stötvis genom hela skogen. VaižgRR I 96. I dessa meningar kan den andra satsdelen flyttas upp tillsammans med hela net till den första satsdelens position; dessutom kan konjunktionen kad sättas in före net. Jfr även meningen med ett korrelativt ord i den första satsdelen och kad net i början av den andra satsdelen: En grå häst kom springande, så (sådan) vit att den till och med lyste upp hela jorden (ps.). JabI (LKŽ V 36).

75

a) Konjunktion och partikel

Alla samordnande konjunktioner kan åtföljas av olika partiklar. Omedelbart efter konjunktionen kan sådana partiklar stå som inte själva fyller konjunktionens funktion (åtminstone, här, ännu, kanske, gi¹³, redan, att, nå, inte, inte heller, till och med, fastän, just, se, åter, alltid osv.), liksom sådana småord som, utöver sin funktion som partiklar, också har en konjunktionsfunktion (och, då, bara, därför, ändå, trots allt). Partiklarna står omedelbart efter konjunktioner eller konnektiva ord och är intonatoriskt knutna till dem. Med andra ord är partiklarna tillsammans med konjunktionen intonatoriskt knutna till den andra satsdelen, eftersom även en ensam konjunktion i en samordnad mening intonatoriskt knyts till den andra satsdelen. I de flesta fall bildar dessa småord dock inte en syntaktiskt-semantiskt odelbar enhet, trots att deras intonation är enhetlig. Betydelsen och funktionen hos de småord som ingår i sammansättningen uppfattas oftast var för sig och är inte enhetliga. Det första småordet är syntaktiskt-semantiskt obundet till den andra satsdelen, som det står före, och fyller endast en sammanbindande funktion; däremot är småordet som följer efter konjunktionen syntaktiskt-semantiskt förbundet med den andra satsdelen och modifierar dess kommunikativa och känslomässiga innehåll, dvs. fyller en partikelfunktion.

I de nämnda sammansättningarna behåller partiklarna bent, čia, dar, jau, kad, ne, nė, net, nors, šit, štai, vis osv. tydligt sin självständiga funktion (de fungerar som semantiska modifierare till den satsdel som inleds med en konjunktion).

— Lasta vagnen full med barn till mamma, — skrattade far: — då blir det åtminstone gäster… ŽemR III 21. Jurgis snubblade fram till Tamošius, medan de andra här tittade efter hur långt den där rännan grävts. ŽemR II 253. Någon hade övertalat honom om detta, så han gav honom ännu ett fjärde arbete. LTRn 327. Hela Tekonis gård låg begravd i snö, de nakna popplarna vilade, och av plommon- och körsbärsträden stack redan bara topparna upp ur snön längs gärdena. BaltPV₁₁ 25. Många har kommit hit, men de där två vägarna är få. PP 323. Snart känner det friska trädet av kolet, — och inte ormens unge ska förråda sin far för er. SNėrP I 281. …alla var hungriga, så de behövde inte ens uppmanas. VaižRR I 211. De började jaga varandra runt den kraftiga tallen; inte på marken, utan rakt uppåt; då blir man alldeles yr i ögonen. VaižgRR I 67—68. Vi har ingen kvass kvar, så drick åtminstone lite soppa här. VaižgRR I 183. Man börjar lyssna, men just då — något strävt föremål har fallit ner på ditt ansikte. JabIRR I 533. Grått och mörkt, vått och fuktigt, tråkigt och torftigt — och se, plötsligt en ljusning. VaižgRR I 192. De reste hela dagen, och skogen tycktes aldrig ta slut. CvR V 83.

I dessa meningar kan konjunktionen nästan alltid utelämnas. Partikeln, som då hamnar först, förblir samma slags semantiska satsmodifierare (jfr motsvarande exempel utan konjunktion § 6), och meningen blir konjunktionslös.

Mycket ofta följs olika konjunktioner av småordet ir, som behåller sin självständiga partikelfunktion (det ger den andra satsdelen nya kommunikativa och känslomässiga nyanser).

…ett gott barn, tyst, lugn, arbetsam, vad mer kan man begära, och även vår Benis är, tycks det, inte att klandra. ŽemR I 24. Det är bra i ett främmande land, men inte heller där hittar man ett berg av mjöl. PP 142. En bror fanns ännu kvar, och även han drunknade i sjön. BaltPV 39. Jurgis lovade att hjälpa oss att köra havre, men vi har ännu inte sett till honom. JabIRR I 536. Han tycktes inte lämpa sig för tungt kroppsarbete, vare sig för fogden Geišė eller för brodern Šiukšta; därför skickade de honom dit, där han… arbetade dubbelt, tredubbelt. VaižgRR I 39. Men det här är inte längre Aukštujai, alltså

¹³ Om att småordet gi inte bör användas i betydelsen av en adversativ konjunktion (i stället för o), se V. Labutis, ”Kalbos kultūra”, 6, Vilnius, 1964, s. 28—33.

76

och vi återvänder. Simon AŠL 9. När jag hade återvänt till Povilaitis smet jag från arbetet och gick vidare, och därför går också vi och lägger oss. ValPJ₂ 56. Ingen hade sett Oginskienė i Aukštieji, därför går det också allehanda spekulationer. SimonAŠL 11.

När konjunktionen utelämnas förblir ordet ir, som då står först i satsleden, i de flesta fall syntaktiskt-semantiskt knutet till satsleden, det vill säga det förblir en partikel, även om det i enskilda fall (där dess anknytning till satsleden är mindre tydlig) redan övergår till att fungera som konjunktion (t.ex.: När jag hade återvänt... gick jag vidare, och vi går och lägger oss; jfr meningarna med denna struktur i § 4).

Efter olika konjunktioner kan också ordet tik stå, samtidigt som det behåller sin partikelfunktion, t.ex.:

Det dröjde ytterligare ett och ett halvt århundrade, och först då insåg människorna tydligt hela betydelsen av dessa fynd. JabIŪŽ 15. På sommaren... torkade bäcken helt ut, och bara här och där, i hålorna i skuggan, glimmade vattenpölar bevuxna med gräs och fulla av grodyngel och grodor. VienUT 81. Han är en god människa, mycket god, men hans händer är sådana — var han än rör vid något, blir något kvar. LKŽ IV 294.

När konjunktionen utelämnas övergår ordet tik, som då står först, till skillnad från de andra nämnda småorden, oftast till att fungera som konjunktion (jfr § 4).

När de står efter konjunktioner har småorden užtat, vis dėlto (och dėlto i samma betydelse), vis tiek¹⁴ enligt vår uppfattning också en självständig partikelfunktion, t.ex.:

Nastutė gick efter gässen, som om hon hade långa vita byxor på sig, men åtminstone var vaderna skyddade... VienAŠ 9. Stugan var som stugor brukar vara: rökig, men ändå rådde där en märklig ordning. VaižgRR I 210. Han stönade och stönade, men dog ändå inte. Ds (LKŽ II 270). Hur mörk natten än må vara omkring oss, hur stormar och snöstormar än må rasa, är det ändå varmt och gott tack vare moderns närhet och hennes röst. BaltPV₁ 14.

När konjunktionen utelämnas får užtat, vis dėlto, vis tiek, när de står först i det andra satsledet, konjunktionens funktion, ungefär som tik; jfr:

Hennes små ögon rör sig inte, men den kluvna lilla tungan sticker ut ur munnen gång på gång. JabIRR I 536. Solen har visserligen passerat rakt över våra huvuden, men den bränner fortfarande ordentligt. VaižgP III 263. Du spinner och spinner — ändå spinner du inte färdigt. LTRn 329.

Efter olika konjunktioner kan till och med två partiklar stå. Även de behåller sin självständiga funktion. Jfr:

Man säger: han är ju redan en så stor kavaljer från Geišiai, han är snart fyra år, och går fortfarande utan byxor! VaižgRR I 124. När Kaziukas inte kunde gå ännu — spring efter honom med mjölk, ta med honom överallt, bär omkring på honom, medan benen här redan viker sig av trötthet från arbetet. CvR VIII 81. Visserligen finns far och en bror kvar hemma, men även de kommer ju snart att bli offer för den svarta skuggan. SimonAŠL 37. Ilžė valde ut Šimonis Krizas åt sig, så låt henne då också gå med honom. SimonAŠL 163.

De partiklar som nämnts ovan används också inte omedelbart efter konjunktionen, utan efter ytterligare ett ord, t.ex.:

Mina vänner klarade sig lyckligt, medan marken försvann under mina fötter. SimonAŠL 299. Geten var rädd för att springa in i skogen, men vargen tog den ändå i trädgården. PP 315. Teta Bintakienė hade varit där, så det var hon som tände (lampan). SimonAŠL 328. Han lever på andras bekostnad, därför

¹⁴Även A. Piročkinas betecknar orden (vis) dėlto och vis tiek, som står efter konjunktioner, som partiklar; se A. Piročkinas, Sujungiamųjų sakinių su jungtukais ir, o, bet loginiai-semantiniai santykiai, ”Kalbotyra”, X, Vilnius, 1964, s. 96; en annan uppfattning har J. Žukauskaitė, a. a., s. 19.

77

magen och lider. PP 184. Ögonen ser, men tänderna har ännu inte vant sig. PP 304. Björnen — au och slutade, men vargen fortsätter ännu: ū-ū-ū-ū! CvR V 25. Hon sitter, tycks det, lugnt, men det lilla hjärtat bultar bultar. LKŽ II 270.

Sådana fall visar återigen att kombinationer av konjunktioner och partiklar i allmänhet inte är fasta. I de föregående meningarna går partikeln antingen inte alls att flytta så att den kommer direkt efter konjunktionen, eller också går det endast tillsammans med ordet som partikeln framhäver och modifierar.

Endast med vissa partiklar bildar konjunktioner syntaktiskt-semantiskt odelbara kombinationer. Bland dessa kan partiklarna gi, tai nämnas. När de står efter konjunktioner och är intonatoriskt förbundna med dem, är det svårt att urskilja dessa småords självständiga funktion. Dessa partiklar förstärker endast den relation som konjunktionen uttrycker, och sådana kombinationer behandlas som separata konjunktioner eller som varianter av de ursprungliga konjunktionerna.

Partikeln gi är särskilt nära förbunden med konjunktioner. T.ex.:

Driežas nyser inte, men gi även Jonukas är väl en karl... ŽemR I 66. Dörrarna med fönstren och trösklarna hade fallit omkull; men gi verkade hela stugan vara sned överallt. DonR 22. Kosackerna trampade ner de dödas grav; gräset växte upp, men gi faderns hjärta glömde inte. LzPR II 11. En annan gång gjorde herrn själv sig i ordning för balen, därför gi befallde han den där omöjlige mannen att snygga till sina barn. BsP III 38 (LKŽ II 270).

Här skiljer sig ogi, betgi, dėlto gi knappast till betydelsen från konjunktionerna o, bet, dėlto och bör därför betraktas som varianter av de senare.

Partikeln tai bildar oftast en syntaktiskt-semantiskt odelbar enhet med konjunktionerna ir, o.

Kombinationen ir tai har en betydelse som ligger nära småordet ”ändå” och uttrycker ett koncessivt förhållande.

Ni kan hälla upp ett berg av guld åt mig, ändå syr jag inte! LzPR III 15. Fram till Sankt Johannes ber alla människor om regn, ändå torkar allt ut. PP 185.

Här skiljer sig ir tai föga från konjunktionen ir, som också kan användas för att uttrycka koncessiva förhållanden, jfr:

Jag bad honom komma, och han kom inte. Grž. Sådana vidsträckta ängar, skogar och trädesmarker, och ändå räcker det inte för dem! LzPR III 15.

Kombinationen o tai uttrycker ett orsak–följd-förhållande. Till betydelsen ligger o tai längre från konjunktionen o än ir tai från konjunktionen ir.

— Gå in i stugan, barn, jag ska åtminstone ge er mat, annars svälter ni ihjäl... KrevŠP₁ 104. — Tappa upp öl, men ni får inte doppa ner dem, annars kommer de nog att jäsa över. BaltPV₁ 70. Tidigt om morgonen gick jag efter vatten, annars skulle dimman ha lagt sig över min krans. LTRn 59.

b) Konjunktion och adverb

Liksom partiklarna därför, trots allt, ändå, bevarar även adverben därför, följaktligen sin självständiga funktion när de står omedelbart efter en konjunktion.

Den djupa snön fick Juras att falla flera gånger, och därför skämdes han över sig själv. CvR VIII 218. Det var länge sedan, kanske är det därför inte längre angenämt för henne att minnas det. SimonAŠL 18. De andra flickorna rensade ogräs och brände det, och det var för att ogräset inte skulle skada rågen och säden. ValPJ₂ 89.

Här anger därför, följaktligen orsaken till handlingen och fungerar som ett kausalt adverbial. Ledens relation framgår tillräckligt tydligt av konjunktionerna och, och det. Men när konjunktionen saknas, fungerar småorden

78

därför, följaktligen, när de står först i en led, fungerar i motsvarande fall som de ovan nämnda därför, trots allt, ändå och endast som konjunktioner. Jfr:

Igelkotten gick till jästen, därför lyckades inte kakorna. PP 333. ...mannen kan inte sköta jordbruket, därför kan vi inte bli rika. ŽemR IV 415.

c) Två partiklar

Efter partiklarna ännu, till och med, fastän, se m.fl., vilka inte har konjunktionens funktion trots att de står i ledens början, förekommer ibland sådana småord som kan ha både konjunktionens och partikelns funktion, exempelvis och, endast. I sådana fall har de senare småorden vanligen samma roll som semantiska modifierare som de förra, och båda fungerar separat och bildar endast särskilda sammansättningar av partiklar som är knutna till varandra intonationsmässigt¹⁵. Exempel:

Vi öppnar dörren – fullt av män i farstun, och ännu fler på gården. ŽemR IV 350. Och de skamlösa flugorna, som satt sig på mjölken, bara kalasar, bara äter; inte ens kanten på skålen syns … KrėvŠP₁ 97. Hushållsarbete, bestyr – allt på mig ensam, även om jag sliter mig i stycken. ŽemR IV 413. Korn för korn – och se, där är en hög. PP 185.

Här bestäms partikelns funktion hos småorden och, endast av deras position. Positionens betydelse för dessa småords funktion märks mindre i de fall då den första partikeln är morfologiskt förbunden med orden i den andra leden. Exempelvis står i början av den andra leden partikeln må, som samtidigt har rollen av ett morfologiskt affix; då övergår det efterföljande endast något mer i riktning mot en konjunktion, eftersom den första partikelns (må) position i meningen är onormal, jfr:

Nu ville han inte äta – må han bara inte hindra honom. MontvR I 289.

d) Två konjunktioner

I enskilda fall förekommer det att två konjunktioner med samma betydelse (synonymer) används tillsammans, till exempel: o tačiau, o betgi, o tuo tarpu. Både konjunktionen o och de efterföljande tačiau, betgi, tuo tarpu uttrycker kontrast. De senare, som är entydiga (används endast med kontrastbetydelse), förstärker i högre grad betydelsen hos konjunktionen o, som används inte bara för kontrast utan också för jämförelse (ungefär som ir). Två synonymiska konjunktioner som används tillsammans bildar syntaktiskt-semantiskt odelbara sammansättningar. De används dock relativt sällan och oregelbundet, endast när man vill förstärka den uttryckta relationen. Till betydelsen skiljer de sig inte alls från de separat använda o, bet, tačiau, tuo tarpu och bör betraktas som varianter av dessa. Exempel:

Urtė känner igen hans röst, men kan ändå inte och vill inte tro sina egna öron. SimonAŠL 282. Det fanns också fler jämnåriga pojkar i Puzionys, men Jonas och Kazys hade ändå bara skiljt ut sig genom att bli keimarier. VaižgRR I 181. Efter att ha fått ett sådant slag borde oxarna ha hoppat till som om de blivit stuckna, men under tiden rörde de sig inte det minsta. VaižgRR I 197.

Konjunktionernas och de efterföljande partiklarnas relation till partiklar eller andra ord i den första satsdelen

§ 8. Ganska ofta används meningar där samordnande konjunktioner och de efterföljande partiklarna står i ett syntaktiskt-lexikalt förhållande till partiklar eller vissa ord med självständig lexikal betydelse i den första satsdelen. Dessa ord

¹⁵ Plg. V. Labutis, Lietuvių kalbos sudėtinės dalelytės, kn.: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida, Vilnius, 1964, p. 129.

79

är på ett särskilt sätt korrelativa ord till konjunktionerna. Ofta står de i början av den första satsdelen, även om deras position ännu inte är särskilt fast etablerad (de kan också stå mitt i satsdelen, även om det är mindre vanligt). Sådana ord framhäver den kontrast och jämförelse mellan satsdelarna som konjunktionerna uttrycker. Satsdelarna är mer förbundna med varandra, även om det är svårt att säga vilken satsdel som i högre grad är beroende av den andra. Sådana meningar har drag både av samordnade och av bisatskonstruktioner.

a) Partiklar och konjunktioner

Ganska ofta fungerar partikeln tik som det nämnda slags korrelativa ordet i den första satsdelen. I början av den andra satsdelen står konjunktionen ir, o, tai med flera, ofta tillsammans med en åtföljande partikel, vilken tillsammans med konjunktionen står i ett syntaktiskt-lexikalt förhållande till tik i den första satsdelen.

Tik pradėk kūlti, ir štai tau kalnai šiaudų, pelai, nuokulos, nuovėtos... BaltPV₁ 127. Tik atsisukusi žvilgt į vyrą [Katrė], ir vėl jos akys pasruvo ašaromis. ŽemR I 87. ...bet tik susergi kiek žmogus, ir manai jau: dabar mirsiu. KrėvŠP 11. Tik neprižiūrėk tavęs, tai ir vaikštai su šviečiančiu užpakaliu. BaltR IV 120.

Samma förhållande är möjligt även utan konjunktion. I en konjunktionslös mening står tik i relation till en partikel i den andra satsdelen eller till ett ord med viss självständig lexikal betydelse som står först.

Mästarinnan skyddade bara inte fadern nästa gång, och fadern satt redan på trappsteget till Krizas fågelholk. CvMS 44. Nämn bara pengar för mannen, så börjar han genast fråga: varför? vad för?... KrėvŽ 76. Bara solljuset sken in i nötskalet – genast försvann vagnen och hästarna – de kröp ihop i skalet. CvR V 152. Hon pickade bara med näbben i det ena, sedan det andra av oxens ögon – och oxen blev blind. CvR V 116.

I den andra satsdelen kan motsvarande ord saknas; förhållandet mellan satsdelarna förblir detsamma, jfr:

Pirštu tik būtų pamojęs Kalvaitis, būtų į jį sūnų ant pavadžių nuvedęs. KrėvŽ 71.

I det sistnämnda fallet är förhållandet mellan predikatsformerna särskilt viktigt.

Ganska ofta används också partikeln tik (tiktai) med negationen ne i den första satsdelen: ne tik(tai). I sådana fall förekommer ofta bet(ir) i den andra satsdelen.

...inte bara vi barn ryckte till, utan också de vuxna slutade tugga och stelnade. VienIMA 21. Under dessa tre månader begav sig inte bara georgierna i grupper och längs alla stigar till den heliga Ninas kloster, utan även människor från andra kristna länder besökte det. VienUT 19. Det är inte bara familjen som arbetar med detta, utan också föräldrarna själva, se där, de är inte lata. JablRR I 533.

Till inte bara kan även andra partiklar fogas, till exempel att, blott och så vidare.

Inte bara ser man då ingenting av vad som händer omkring en, utan man får tvål i ögonen, och de börjar svida. VencĮPU 20. Det är inte bara brunnarna som har torkat ut, utan även själva Įsra är torr på sina ställen. SimonAŠL 29.

I den första satsdelen förekommer ganska ofta partikeln inte, i den andra används konjunktionerna och, eller, men och så vidare.

Det är sant att han inte är den ende som bär skulden; jag är också skyldig. SimonAŠL 267. Människan är inte till för bastskon, utan bastskon är till för människan. PP 214. Näsan är inte till för snuset, utan snuset till för näsan. PP 212.

Partikeln inte kan stå i den första satsdelen intill verbet, medan konjunktionerna men, bara, alltså och så vidare används i den andra satsdelen (ibland tillsammans med partiklar).

80

Kazys tycktes inte ens tänka på det, men från den stunden började han tänka och se sig omkring. VaižgRR I 201. Det hade inte gått ens tio minuter, förrän de avresande redan viskade i småstaden. VaižgRR I 164. Björnen hann knappt rulla ihop sig ordentligt, så knakade det till och kvistarna bröts. LTRn 292. Det hände att höet eller något annat foder inte föll tjuren i smaken; då åt den med hornen – vips. CvR V 113. Och innan du hann märka det hade hela stugan brunnit upp. VaižgRR I 72.

I den första satsdelen kan partiklarna ännu (ofta tillsammans med partikeln inte-), ju, knappt (bara) och så vidare förekomma. I början av den andra satsdelen står konjunktioner, ensamma eller tillsammans med partiklar, eller enbart partiklar.

Björnen är ännu i skogen, men dess skinn går att bereda. PP 322. Man ser eländet – det är ännu sommar, men frosten börjar redan komma. CvR V 124. Barnet har ännu inte hunnit bli varm om fötterna, och ni är redan här allihop: er-r, er-r! BaltPV₁ 39. Ekorren är ännu i trädet, men hon sätter redan på grytan. PP 323. Farfar hade ännu inte hunnit hem, förrän suggan redan hade fått elva kultingar. CvR V 69.

Ditt liv är ju mer värt än Driežas, och du är naken som en hund i den där förbannade stanken! ŽemR I 67.

Knappt hade han hunnit genom porten hem, förrän den lille farbrorn dundrade tillbaka. ŽemR I 153. Knappt hade jag nått skogsbrynet, så började det redan dugga. BaltPV₁ 78.

I meningar av denna typ är partiklarna och konjunktionerna som står i syntaktiskt-lexikal relation till varandra, liksom ord med självständig lexikal betydelse, inte fullständigt grammatikaliserade. Här kan konjunktionernas och partiklarnas funktioner fortfarande tydligt urskiljas. Meningar med motsvarande struktur kan bildas med samma partiklar även utan konjunktioner (se exemplen ovan). De relaterade partiklarna, som förstärker den relation som konjunktionen uttrycker, hör i grunden var och en samman med orden i sin egen satsdel: partiklarna i den första satsdelen betonar och modifierar orden i den första satsdelen, medan partiklarna i den andra satsdelen och vissa ord med självständig lexikal betydelse (genast, strax och så vidare) hör samman med orden i den andra satsdelen. För övrigt kan partiklarna också ofta utelämnas, jfr:

(Bara) när hon vände sig om och kastade en blick på mannen [Katrė], rann (åter) tårarna ur hennes ögon. ŽemR I 87. Man ser eländet – (ännu) är det sommar, men (redan) börjar frosten komma. CvR V 124.

Man kan endast tala om att vissa ord som står i syntaktiskt-lexikal relation till varandra i större eller mindre grad närmar sig konjunktioner. Till exempel är kombinationer med negationen inte i den första satsdelen något tätare (inte bara – utan också, inte – och, inte – utan, inte – men och så vidare)¹⁶, särskilt inte bara – utan också. På grund av den lexikala motsättningen (negation – affirmation) är de relaterade småorden mer knutna till varandra: det ena förutsätter det andra. Dessutom är konjunktionen men något mer stabil i kombinationen inte bara – utan också. I kombinationer med inte varierar konjunktionerna ännu mer (jfr: inte – och, inte – utan, inte – men och så vidare). Dessutom kan inte, när det står i relation till konjunktioner, förekomma inte bara separat utan också med ett verb som dess prefix (se exemplen ovan).

¹⁶ Jfr J. Žukauskaitė, anfört arbete, s. 19, där följande betraktas som pariga samordnande konjunktioner: inte bara – utan (också), inte bara att – utan, inte – utan (andra med inte, t.ex. inte – och, inte – utan också och liknande, nämns inte). Till de pariga samordnande konjunktionerna räknas här också ju – desto (också), liksom – så (också). Dessa småord uttrycker dock ett tydligare samordningsförhållande endast när de förenar satsled av samma slag. I sammansatta meningar med dessa småord är det underordnande förhållandet fortfarande mycket tydligt. Jfr: Liksom Kazys förr var medlem av Butkų-familjen, så blev Jonas nu medlem av Šnerų-familjen. VaižgRR I 228. De sistnämnda kombinationerna ligger strukturellt också närmare en bisatskonstruktion (korrelativt och korresponderande ord).

6. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

81

Ändå är även dessa kombinationer tätare endast när homogena satsdelar samordnas. Då samverkar kombinationernas respektive småord enbart med de samordnade homogena satsdelarna. Jfr:

Dem lägger inte bara fienden märke till, utan också vännen. SimonAŠL 18. …Geišiai blev från första dagen de främsta bland gårdens statare, inte bara genom sin högre ställning, utan också genom sina personliga egenskaper. VaižgRR I 112. Håll dig undan gödseln inte av rädsla, utan för stanken. PP 210. Fingrarna böjs inte bort från en själv, utan in mot en själv. Lp. Barnen, liksom de vuxna, hade vant sig vid att vänta sig inte välgörenhet, utan att ”farbror” skulle göra sin plikt av Mykoliukas. VaižgRR I 55.

I en sammansatt mening sammanbinder konjunktionen hela satser, medan partiklar vanligtvis modifierar endast vissa ord. Därför finns det i många fall fortfarande ord kvar i satserna som partiklarnas funktion inte omfattar. Följaktligen framträder funktionerna hos konjunktionen och de partiklar som står i syntaktisk-lexikal relation till den tydligare i en sammansatt mening än i en enkel mening där homogena satsdelar sammanbinds. Jfr:

Taken på spannmålsbodarna, stallarna och ladorna hade rasat…, men även de forna herrarnas bostadshus krävde en snabb och omfattande reparation. VienR V 10. Det är inte krubban som går till hästen, utan hästen till krubban. PP 270.

Här skiljer partiklarna endast ut subjekt från de övriga.

b) Ord med självständig lexikal betydelse och konjunktioner

I meningar med liknande struktur används också ord med självständig lexikal betydelse i stället för de tidigare nämnda partiklarna.

I den första satsen (vanligen i början) står modalorden ganska, inte nog. Efter ganska före den andra satsen förekommer ofta konjunktionen och (ensam eller tillsammans med partiklar).

Det räcker ibland att höra en sång, så glömmer man den inte mer. LKŽ III 95. Det räckte med minsta lilla oförsiktighet, så gled de olyckliga nedför den branta sluttningen. BilR 108. Det räcker att se dem i ögonen, så sträcker man redan armarna mot några för att ta dem, medan man trycker sig intill de andra och skriker. VaižgRR I 142.

Efter negana börjar den andra satsen med dar, dargi, bet ir, bet dar ir och liknande.

…Det är inte nog med att ni inte stiger upp i tid; dessutom måste, ser du, båda slösa bort en sådan dag. ŽemR I 89. Det är inte nog med krig och hårt arbete i livet…, också hjärtats bedrövelse tynger. ŽemR IV 411. Det är inte nog med att luften i skogen är full av allehanda kvitter och visslingar; även småkrypen i jorden gav sig till känna till slut, med den röst de förmådde. ŽemR I 195. Det är inte nog med hushållsarbetet, man måste dessutom skjutsa familjen. ŽemR I 191.

I den första satsen står också tredje person singularis av verben reikėti, užtekti i presens eller preteritum och står i relation till konjunktionen ir.

Det räcker att gå en liten bit, så visar sig ett ljus. BilR 75. Det behövdes bara att man drog två streck mellan dem, så har man en tredje bod. VaižgRR I 102. Det fattas bara en timme, så är också bröderna där. LTRn 302.

Det räckte att jag kom hem och samlade folk, så såg jag genast… VencIGD 291. Det räckte att nämna Raulis efternamn för ryssarna, så ställde sig alla bakom honom som en mur. AvyžŽLŽ 30.

I dessa meningar har orden som står i syntaktisk-lexikal relation till konjunktionerna (gana, negana, reikėti, užtekti och liknande) en tämligen allmän men tydligt självständig lexikal betydelse. Dessutom utgör dessa ord predikatet eller en del av predikatet i den första satsen. Därför är de nämnda kombinationerna här ännu mindre grammatikaliserade än kombinationerna med partiklar.

82

Slutsatser

1. Funktionen hos en konjunktion eller en partikel i en samordnad sats kan fastställas utifrån dessa ords särskiljande egenskaper: småordets position och dess relation till satsledet. Konjunktionen står vanligtvis i början av det andra satsledet, men är inte syntaktiskt-semantiskt förbunden med själva satsledet (den förändrar inte dess innehåll, utan visar endast förhållandet mellan de två satsleden). Partikeln kan stå både i början och mitt i satsledet, men är syntaktiskt-semantiskt förbunden med det — den modifierar satsledets kommunikativa och emotionella innehåll.

2. När småordet tik hamnar i konjunktionens position får det snarare konjunktionens funktion, särskilt när det har en utskiljande betydelse. Småordet ir, när det står i början av det andra satsledet, har ofta också funktionen som semantisk modifierare (partikel). Småorden bet, tai har vanligen olika betydelser när de fyller olika funktioner. Småorden bent, dar, juk, net, vis m.fl. förblir alltid semantiska modifierare av satsledet, även när de hamnar i konjunktionens position.

3. Intonationsmässiga kombinationer av konjunktioner och partiklar eller adverb som saknar formella markörer (o ir, bet tik, dar ir, ir vis dėlto, ir todėl, ir dėlto m.fl.) har ännu inte vuxit samman syntaktiskt-semantiskt. De enskilda orden i dem behåller vanligtvis sina självständiga funktioner. Mer sammansmälta syntaktiskt-semantiskt är endast kombinationer av konjunktioner med partiklar gi, tai (ogi, betgi, ir tai, o tai m.fl.). I dessa fall är det svårt att urskilja den partikel som följer med konjunktionen som en separat funktion. Täta kombinationer bildas också av två konjunktioner med samma betydelse (o tačiau, o betgi, o tuo tarpu m.fl.).

4. Konjunktionernas betydelse (motsättning eller sammanställning) kan framhävas av partiklar eller ord med självständig lexikal betydelse i det första satsledet, men sådana ord som står i syntaktisk-lexikal relation till varandra bildar inte heller grammatikaliserade kombinationer (tik — ir vėl, dar — o jau, vos — ir, gana — ir, negana — bet ir, reikia — ir m.fl.). Såväl partiklarna som de övriga orden behåller här sina självständiga funktioner. Dessutom är sådana kombinationer inte regelbundna: konjunktionerna varierar kraftigt i dem, och de sistnämnda kan dessutom helt utelämnas; även partiklarna kan vanligtvis utelämnas. Det är endast kombinationer med negationen ne, särskilt ne tik — bet ir, som i någon mån närmar sig konjunktioner. Men även de sistnämnda är mer sammanhållna endast när de binder samman satsdelar av samma slag. I en samordnad sats, där partiklarna modifierar enskilda ord och konjunktionen binder samman hela satsled, förblir funktionerna hos de syntaktiskt-lexikalt relaterade orden tydligt åtskilda.

KONJUNKTIONER, PARTIKLAR OCH DERAS KOMBINATIONER I EN SAMORDNAD SATS

А. ВАЛЯЦКЕНЕ

Sammanfattning

1. I artikeln skiljs partiklar och konjunktioner åt funktionellt i samordnade satser utifrån dessa ords särskiljande egenskaper, dvs. beroende på deras position och relation till en komponent i den sammansatta satsen. Partikeln modifierar satskomponentens kommunikativa eller emotionella innehåll, medan konjunktionen är syntaktisk-semantiskt

6*

83

isolerat från satsens komponenter, dvs. det ändrar inte komponenternas innehåll utan visar endast förhållandet mellan dem. Övergångsfall är också möjliga.

2. Ordet tik ”endast”, som uppträder i konjunktionens position, fyller konjunktionens funktion, särskilt i de fall då det har en fokuserande betydelse. Ordet ir ”och”, som står i början av den andra komponenten, fungerar fortfarande ganska ofta som en semantisk modifierare, dvs. som en partikel. Orden bet ”men”, ”allt”, tai ”det”, när de används i olika funktioner, har vanligen också olika betydelser. Orden bent ”åtminstone”, dar ”ännu”, juk ”ju”, net ”till och med”, vis ”allt” osv. är alltid semantiska modifierare.

3. Partiklar och adverb som saknar formella markörer bildar vanligtvis inte någon enhet med konjunktioner när de kombineras med dem intonationsmässigt (o ir ”men också”, bet tik ”men bara”, dar ir ”ännu också”, ir vis dėlto ”och ändå”, ir todėl, ir dėlto ”och därför” osv.). I sådana kombinationer har de enskilda orden självständiga funktioner. En odelbar syntaktisk enhet bildas endast av konjunktioner med partiklarna gi ”ju”, tai ”det” (ogi ”men”, betgi ”men”, ir tai ”och det”, o tai ”men annars” osv.), samt av två synonyma konjunktioner (o tačiau, o betgi ”men”, o tuo tarpu ”men under tiden” osv.).

4. I vissa fall förstärks konjunktionernas funktion (jämförelse eller motsättning) av partiklar samt vissa modala och andra ord som har en självständig lexikal betydelse och används i den första komponenten (vanligen i början) (tik — ir vēl ”bara — och igen”, dar — o jau ”ännu — men redan”, vos — ir ”knappt — och”, gana — ir, užteko ir ”tillräckligt — och”, reikia — ir ”det behövs — och” osv.). Sådana syntaktisk-lexikala kombinationer är nästan alltid icke-grammatikaliserade. Endast kombinationer med ne ”inte” i den första komponenten tenderar att fungera som konjunktioner (ne tik — bet ir ”inte bara — utan också”, ne — ir ”inte — och”, ne — bet ”inte — men” osv.). Men även i sådana kombinationer förekommer en tätare förbindelse endast när de nämnda orden står vid satsens samordnade led. I en samordnad mening, där partiklarna modifierar endast bestämda ord medan konjunktionen förbinder hela komponenter, kan de enskilda orden, som kännetecknas av syntaktisk-lexikala relationer, fortfarande urskiljas ganska tydligt utifrån sina respektive funktioner.