IŠ LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS IR LEKSIKOGRAFIJOS LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM NÅGRA LÅNORD I LITAUISKAN

S. KARALIŪNAS

Som bekant riktades uppmärksamheten i traditionella etymologiska undersökningar av indoeuropeiska språk främst mot att finna motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk, i syfte att blottlägga det mest arkaiska lagret i de indoeuropeiska språkens lexikon eller innovativa lexem som omfattar flera besläktade språkgrupper. Ord för vilka man inte lyckades finna motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk lämnades åt sidan som sena nybildningar utan värde för historiska rekonstruktioner. Lexem som betecknade realia, oftast förknippade med materiell kultur, och som vid en ytlig betraktelse föreföll isolerade i språksystemet men hade lättfunna motsvarigheter i andra (indoeuropeiska eller icke-indoeuropeiska) språk, betraktades i många fall gärna som lånord. Att föremål ur den materiella kulturen och orden som betecknar dem färdas från folk till folk, det vill säga från språk till språk, är ett välkänt fenomen (jfr till exempel gatvė, pipiras, šilkas, turgus med flera). Detta är emellertid en extralingvistisk faktor, och det är självklart inte tillräckligt att enbart stödja sig på den, och inte heller ändamålsenligt, för att avgöra om ett ord är inhemskt eller lånat, även om det betecknar någon kulturell realitet.

På senare tid har frågan om lånord ofta lyfts fram och omprövats, i takt med att intresset för de lexikala elementens ställning i språksystemet och deras relationer till andra element har skärpts, och ansträngningarna att i första hand etymologisera lexem med hjälp av uppgifter från själva språksystemet har ökat. J. Otkupščikov hävdar till exempel, med stöd av baltiska språkfakta, att uppfattningen att lit. karštas skulle vara ett finsk-ugriskt ord som kommit via slaviskan är felaktig, och argumenterar mycket övertygande för dess baltiska ursprung: ”Поскольку в литовском языке чередование keŕstas/kaŕstas „гроб“ полностью совпадает с чередованием keŕstas/kaŕstas „землеройка“, можно высказать предположение о балтийском происхождении лит. keŕstas „гроб“ и лтш. šķīrsts. Сопоставление лит. keŕ-s-tas „гроб“ с keŕ-s-las „долото“ и kìrsti „рубить, вырубивать“ в достаточной мере проясняет этимологию рассматриваемых балтийских слов. Форма с огласовкой o (лит. kār-s-tas) совпадает по своей семантике, а также в генетическом плане с лит. prā-kar-tas „ясли“ (= „выдолбленная колода“). Этимология лтш. šķīrsts проясняется при сопоставлении с лит. skērsti „резать“; в семантическом же аспекте все приведенные балтийские слова могут быть сопоставлены с рус. колода „гроб“, „корыто для корма

¹²*

179

скота“ и т.д. — лит. kálti „выдолбливать“¹. Även V. Urbutis framför, med stöd av en hel rad besläktade ord som återfinns i dialekterna, den fullt rimliga tanken att lit. áčiū, áčiū, áčiuo med flera, vilka av E. Fraenkel betraktas som slaviska lån², kan vara inhemska litauiska ord³.

Med utgångspunkt i de metodologiska principer som anges här vill denna artikel undersöka några litauiska ord som forskare enhälligt betraktar som lånord (dėka, kūbilas, poškia, šišavà), genom att lyfta fram relevant baltiskt språkmaterial som hittills ignorerats och som visar att det inte finns något nödvändigt skäl att betrakta de undersökta litauiska orden som lånord.

1. dėka

duōkia, duōkė, duōkti ”ha en aning om vilket arbete som ska utföras” LKŽ II 612, som har en variant med rotens slutkonsonant -g-, jfr. nūduogia ”har en aning” Išlaužas, hänger samman med substantiven duōgas ”förstånd, omdöme; person med klent förstånd” Daugėliškis, Kuktiškės, Linkmenys, Subačius, Vidiškės, duoga ”detsamma” Kiaukliai, Panevėžys, duōgis, duōgius ”person med klent förstånd” Daugėliškis, se LKŽ II 611, duōkas ”person med klent förstånd; dumbom, okunnig, idiot” Ignalina, Kirdeikiai, Kuktiškės, Linkmenys, Tauragnai⁵.

Med rotvokalen o finns dokia, dokė, dokti ”förstå, begripa” LKŽ II 412 samt savo dokià ”freiwillig, av fri vilja” R II 149, M II 196. Den identiska frasen savo dėką, jfr. Rugių kirsti jis ir savo dėka (av egen fri vilja, utan att bli ombedd) ateis LKŽ II 262, har redan vokalen ė. Substantivet dėka (och dėka) ”tacksägelse, tack; nåd; vilja” LKŽ II 262 används allmänt både i dialekterna och i äldre skrifter; jfr. även dėkas ”tacksägelse, tack” LKŽ II 262, deras denominala verb dėkóti, dėkúoti ”säga tack” LKŽ II 264 samt adverben dėkui, dėku, dėkuo LKŽ II 264 (de sistnämnda är till sitt ursprung sannolikt singular dativformer av o-stammen, jfr. dėkas). Särskilt betydelsefullt är det faktum att även lettiskan har ett segment med rotvokalen ē, jfr. lett. dēka ”fri vilja; temperament, karaktärsdrag” ME I 46, vars specifika betydelse gör att det inte kan betraktas som ett lån vare sig från litauiskan eller från de slaviska språken. Möjligen kan man även hänföra lett. dāgā (dial. duogā) ”till nytta eller fördel” (lok. sg.) ME I 461, EH I 318 hit.

Eftersom kontrasten mellan d och t har fonematisk status i litauiskan, jfr. exempelvis dégti: tékti, daryti: tarýti, och eftersom orden med den här undersökta roten inte hör till det expressiva ordförrådet, där tonande och tonlösa konsonanter ofta förlorar sin distinktiva funktion, betraktar vi de nämnda orden som tillhörande en separat rot och sammanför dem inte med sådana ord som fonetiskt och semantiskt

¹ Ю. В. Откупщиков, Из истории индо-европейского словообразования, Ленинград 1967, р. 221—2. Liet. karštas, lat. š, kirstis senais baltiškais žodžiais dar 1911 m. taip pat laikė ir K. Būga, žr. K. Būga, RR, I, p. 308—9. Šios savo nuomonės, deja, jis vėliau atsisakė, žr. K. Būga, RR, II, p. 192—4.

² E. Fraenkel, LEW, p. 1.

³ V. Urbutis, — Baltistica, V(1), 1969, p. 48—9.

⁴ Žr. E. Fraenkel, LEW, p. 86, 304, 641, 990—991 ir ten nurodytą literatūrą.

⁵ Duōkas skulle annars kunna skiljas från dvākas ”dumbom, halvmesyr” LKŽ II 663, dvākti ”flämta, andas tungt; bli dummare, förlora förståndet” LKŽ II 664 (beträffande förhållandet mellan rotvokalerna, jfr. apvalūs ir apuo- lūs), men deras utbredningsområden sammanfaller inte helt: dvākas används norr om duōkas utbredningsområde (Biržai, Dusetos, Kupiškis med flera), vilket gör det möjligt att skilja dem åt.

180

med ord, såsom tūokas ”förstånd, klokhet”, (m)tuōkti ”ana, förstå, förmoda” osv.⁶ Den rot som duōkti (med -k- från -g- före tenu­es), duōgas, doktī, dėka, dėkas och lett. dēka skulle kunna höra till, är ie. *dēg- ”packen” Pokorny 183, representerad av got. tēkan ”beröra” (pret. taikōn), fornnord. taka (eng. take) ”ta”, toch. B tek- ”beröra” (pret. teksa med rotvokalism ē eller o).

Det genetiska sambandet mellan innehållsplanelementen ”(mot)ta” och ”tänka, fundera, mena; tänkande, klokhet, förstånd” är väl belagt i de indoeuropeiska språken, jfr t.ex. tyska annehmen ”ta emot, godta; mena” vid sidan av nehmen ”ta”; grek. δέχομαι, jon. δέχομαι ”jag tar emot, får”: δοκέω ”jag menar, tänker”, δόξα ”åsikt”, δοκεῖ μοι ”det förefaller mig (dvs. det är godtagbart för mig)”. Ur innehållsplanelementet ”tänka, fundera, mena etc.” kan elementet ”tacka” utvecklas, jfr got. þagkjan, fornhögty. denken, forneng. þencan ”tänka”, varifrån substantiven fornhögty. danc (ty. Dank), forneng. þanc (eng. thank), got. þagks ”tacksamhet, tack” har bildats (jfr särskilt betydelserna hos forneng. þanc: ”tanke, mening, tänkande; nåd, välvilja; glädje, nöje, förnöjelse; tacksamhet, tack”). Tacksamhet, tack uppfattas således som ”das in gedenkenkender Gesinnung sich äußernde Gefühl”, jfr tyska Dank wissen och franska savoir gré ”vara tacksam (dvs. känna tacksamhet)”.

I allmänhet bör ē betraktas som den ursprungliga vokalismen och ō som den sekundära. Här uppstår en motsägelse: elementen med sekundär vokalism manifesterar det ursprungliga innehållsplanelementet ”tänka, mena”, medan elementen med den ursprungliga vokalismen ē uttrycker det sekundära innehållsplanelementet ”vara tacksam; tacksamhet, tack”.

Eftersom innehållsplanelementet ”ta, beröra” inte är belagt i de baltiska språken, måste man anta att roten *dēg- (-k- före tenu­es) i den baltiska språkgemenskapen betydde ”tänka, mena, uppfatta”. Ur den bildades regelbundet substantiven duōgas, duōkas ”förstånd, insikt”, vilka bidrog till att verb med vokalismen uo uppstod, jfr duōgti, duōkti. Substantiv kan dock också bildas utan att rotvokalismen ändras, jfr lit. slėgti: slėgą, slėgas (vid sidan av sluogą, sluōgas). De regelbundna substantiven till verbet *dēg- (-k-) ”tänka, mena, uppfatta” var också dėkā, dėka, dėkas, vars något modifierade betydelse förhåller sig till grundverbets betydelse på samma sätt som betydelsen hos det germanska substantivet got. þagks förhåller sig till betydelsen hos grundverbet got. þagkjan⁷.

2. kūbilas

Lit. kūbilas betraktas enhälligt som en germanism som kommit via de slaviska språken (jfr fornry. къбьлъ) (jfr ty. Kübel ”tunna”, och även fornhögty. miluh-chubili ”mjölktunna”⁸).

Lit. kūbilas har ett brett betydelsespektrum: ”en tunna med bred botten för mjöl och spannmål, för jäsning av grönsaker och för förvaring av vätskor; en tunna med lock för kläder-

⁶ Se E. Fraenkel, LEW, s. 1141 för etymologin.

⁷ Former i äldre skrifter, dėkuju, dėkjam ”jag tackar, vi tackar”, jfr t.ex. ur en sång av M. Mažvydas: Diekui tau Diewe tiewe / Jog mane /che nakti /saug ojei /Nuog /kadu wi /siu bei priegadu, kan i själva verket vara slavismer (jfr fornvitr. дзякую, дзякуем).

⁸ Detta tyska ord anses i sin tur vara ett lån från lat. cupella ”litet kärl”, se A. Walde — J. B. Hofmann, Lateinisches etymologisches Wörterbuch, I, Heidelberg, 1938, s. 310; jfr Fr. Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 17. Aufl., Berlin, 1957, s. 408.

181

för förvaring av spannmål; kraitkubilis; ett stort urholkat träkärl med insatt botten, urholkat kärl; brödsäck, brödkubilis, brödugn; en betongring till en brunn; en stor tunna som placeras i en kvarn under kvarnstenarna; en sådan folkdans; en lek för unga män, liknande spjutkastning; ett slaginstrument som liknar en trumma (bottnarna och sidorna består av brädor av olika träslag och olika tjocklek)» LKŽ VI 749–750. Det används över hela det litauiska språkområdet – både i samogitiska och aukštaitiska dialekter. Det förekommer såväl i äldre skrifter (t.ex. M. Daukšas ”Postilla Catholic-ka”, s. 170) som i ordböcker (av P. Ruigys och Kr. Milkus). Det är utbrett i folkdiktningen (t.ex. i sånger insamlade av A. Juška). Ett stort antal efternamn har bildats av det: Kubilas (20 familjer), Kubilius (361 familjer), Kubilis (12 familjer), Kubilėnas (4 familjer), Kubilinas (2 familjer), Kubiliūnas (39 familjer), Kubiliavičius (2 familjer), Kubilevičius (5 familjer), Kubilinskas, Kubilinskis (20 familjer), Kubilskis, Kubilskas (4 familjer), Kubilnikas (2 familjer). Allt detta ger goda skäl att ställa frågan om kūbilas verkligen är ett lånord.

Först bör det påpekas att det också finns några varianter av detta ord. I P. Ruigys och Kr. Milkus ordböcker är formen kubilis belagd: Kubbilis, lo „ein stehend offenes Gefäß; ein Kiefen“ R I 69, Kubillis, lio, Kubilas, lo „ein offenes Böttcher-Gefäß, ein Kiefen zum Bier“ M I 133, och i F. Nesselsmanns ordbok finner vi, förutom Kubilis, io „ein Kübel, ein offenes Böttchergefäß, das oben an der Oeffnung enger ist als am Boden“ N 206, även den märkliga formen Kublulis, io „ein aus einem Stücke Holz gehöhltes Gefäß“ (Ragnit) N 207, som möjligen har uppstått ur diminutivformen *kubululis eller *kubululis genom bortfall av i och u.

Från Laukuva är en variant av ordet känd: kūbelas LKŽ VI 748 (om e här inte står för i, som uttalas brett i den samogitiska dialekten).

Ord med samma rot som kūbilas kan vara: lit. kub-árka ”träskål, liten låda; en typ av träkärl”, kubarkis ”träspann” LKŽ VI 748 (möjligen med det slaviska suffixet -ka från *kub-ara, jfr kaukara ”kulle, höjd”, kūkštara ”puckel; mellanrum mellan harvdrag; börda”), kūbikas ”litet kärl av lera eller trä”, kubikė ”smörbytta av trä”, kūbikis ”kärl för förvaring av gryn och mjöl; kokkärl med två öron” LKŽ VI 749, kubilkė ”litet träkärl för smör” LKŽ VI 750 (sannolikt av kūbilas med det litauiserade slaviska suffixet -ka), kuborė ”stor träsked för att ösa upp mat”, kaborkà ”träskål, liten låda; en typ av träkärl” LKŽ VI 751 (möjligen av kuborė med det slaviska suffixet -ka; beträffande växlingen mellan suffixen -ar- och -or- i orden kub-ara och kub-orė, jfr kaūkaras ”liten kulle, höjd”: kaū-koras ”detsamma”), kubūrka ”träskål, liten låda; en typ av träkärl”, kubūrkė ”detsamma” LKŽ VI 754 (möjligen av *kub-ura / *kub-urė med det slaviska suffixet -ka; beträffande växlingen -ara: -ura, jfr kaūkaras: kaūkur as), kubūlkė, kubulkė, kubulkis ”träskål, liten låda; en typ av träkärl” LKŽ VI 753 (av *kubula / *kub-ulė, jfr lett. kubuls; beträffande växlingen -ul-: -il- i orden *kub-ula / *kub-ulė och kūb-ilas, jfr jūnd-ulas: jūnd-ilas ”någon som ständigt rör sig; orolig person, bråkstake”, och även kib-uras: kib-iras ”liten torr kvist”).

Den litauiska motsvarigheten till kūbilas varierar mycket i lettiskan, jfr lett. kubIs ”der Kübel, Bottich” ME II 297, kublis, kubla EH I 666. Dessa former har utan tvivel synkoperat u, jfr den fullständiga formen lett. dial. kubuls och kubulis EH II 666. Även diminutivformerna lett. kublītis, kublins ”ein aus Holz verfertigtes Gefäss zur Aufbewahrung von Milch, Grütze” ME II 297 har synkoperad vokal, jfr den fullständiga formen kubuliņš ibid.,

182

och detta tycks bekräfta härledningen av lit. kubulis från *kubulis eller *kubululis. Förutom suffixet -ulis använder lettiskan -als (jfr kubals EH I 665), -els (jfr diminutiven kubelelis ”ein kleiner Kübel” EH I 665) och -ils (jfr formen kubils i J. Kurmins ordbok ⁹).

Med samma rot som kubilis är tydligen också lett. kubucis ”eine grosse ciba (toks indas); ein hölzernes Trinkgefäss; ein mit einem Deckel versehenes Gefäss aus Birkenrinde, worin man Beeren sammelt od. Tabak bewahrt” ME II 297.

Följaktligen har litauiskan och lettiskan följande gemensamma varianter: kūbilas|kubuls (växlingen mellan formanter -il-|-ul- är ganska vanlig), kūbikis|kubucis (beträffande växlingen mellan formanter -ik-|-uk-, jfr durūkas ”någon som sticker” bredvid dūrīkas) och med samma suffix kūbelas|kubel-elis.

Som grundverb för dessa många avledningar kan lit. kūbti ”böja sig (mot marken)” betraktas: Kubstu, jau suvisum kubstu (Tauragnai) LKŽ VI 753, lett. kubinât ”decken”, ap-kubinât ”umlegen”: lakatu ap galvu ap-kubinâties ”sich umdecken” ME I 96 (beträffande deras semantiska relationer, jfr lit. gaūbti ”omsluta, täcka, lägga, svepa in; böja, kröka” LKŽ III 159). Dessa verb kan vidare förbindas med den indoeuropeiska roten *keu-b|bh- ”biegen” Pokorny 589, till vilken gr. κύπτω ”jag böjer mig, lutar mig”, κυφω ”jag böjer” hör.

Att lexem som betecknar olika träkärl ofta har samband med rötter som betyder böja, kröka eller välva är ett jämförelsevis vanligt fenomen; jfr lit. guobinūkas ”urholkat träkärl” LKŽ III 736: guobti ”urholka, gröpa ur, skära till” ibid.; dibuō ”kärl för soppa, djupare än en tallrik” LKŽ II 549: dūbti ”sjunka, fastna, böja sig” LKŽ II 547; duobīnys ”urholkat träkärl med insatt botten” LKŽ II 609: duobti ”göra en fördjupning; urholka, skära till” LKŽ II 610; gūbužis ”kärl av trä utan handtag för silning av mjölk” LKŽ III 692: gūbti ”sjunka ihop, böja sig” LKŽ III 691; kaukorė ”träkar för att stöta fläsk; mortel, stötkärl; träkärl för ister eller stött fläsk” LKŽ V 424: kūkti ”böja sig, luta sig, snubbla, kröka sig” LKŽ VI 808: sanskr. kumbháh ”kruka, kanna”, gr. κύμβος ”kärl, redskap”: eng. hump ”puckel”, lat. cumbo ”ligga” (< ”böja sig” resp. ”kröka sig”); lat. cūpa ”kar, tunna”: sanskr. kūpáh ”grop, håla”, som förbinds med den indoeuropeiska roten *keu-p- ”kröka, välva”.

Som ett särskilt starkt argument för att lit. kūbilas och lett. kubls kan vara baltiska ord bör betraktas det faktum att litauiskan också använder, för att beteckna ett kärl eller redskap, en regelbunden vokalväxlingsvariant av roten kūb-ti med rotvokalen au – den rot till vilken vi här just har hänfört lit. kūbilas och lett. kubls; jfr lit. kaubarė, kaubo-rė ”urholkat träkärl, träskål” Tverečius, se LKŽ V 417. Den semantiska kopplingen mellan lit. kūbilas och lett. kubls, liksom namnen på de sistnämnda kärlen och redskapen, och verbet kūbti ”böja sig” är fullt begriplig, eftersom den ursprungliga betydelsen hos lit. kūbilas tydligen också var ”ett stort urholkat träkärl med insatt botten”, den betydelse som ordet har belagts med från Prienai; se LKŽ VI 750.

⁹ J. Kurmin, Słownik polsko-łacinsko-łotewski, Wilno, 1858, p. 233. — Dėl jos tikrumo abejoja J. Endzelīnas, žr. K. Mühlenbach–J. Endzelin, Lettisch-deutsches Wörterbuch, II, p. 297 s. v. kub[s]ls.

183

3. pošnia

När man bekantar sig närmare med de relevanta uppgifterna från litauiskan – andra dialektala varianter av detta ord, dess accentuering och betydelser – uppstår frågan om det verkligen är främmande. Tvivlet förstärks av att ordet dessutom är jämförelsevis lätt att etymologisera med hjälp av litauiskt språkmaterial.

Först kan man notera att betydelserna hos lit. pošnia och slav. *pašnja, som det litauiska ordet antas ha utvecklats ur, inte är helt identiska. Utöver betydelserna ”plöjning; plöjd åker; gröda” har till exempel ryska па́шня/пашня också betydelserna ”bröd, råg; honungsinsamling, vaxkakor i bikupan, binas arbete”¹⁰. Lit. pošnia har inte dessa betydelser.

Betydelseomfånget hos lit. pošnia är betydligt större; jämför pošnia (ack. sing. pošnią) ”herrgårdsfält” i Liškiava (jämför även Pošnia, en by i Paberžės församling), pošnėlė ”herrgårdsfält” i Punskas, Seinai (jämför även Pošnėlė, en skog i Seirijų kommun och en skog i Simno kommun), pošnia ”herrgårdsfält” i Lazdijai (Barčiai), pošnia (ack. sing. pošnią) ”fält där herrgårdens betesmarker tidigare låg” i Gudeliai, Kalvarija, pošnia ”fält, åker” i Kazlų Rūda, Salakas, pošnia ”gröda” i Tauragnai, pošnia ”vårsäd” i Strūnaitis, pošnia ”spannmål” i Daugai, Kuktiškės, Linkmenys, Palūšė, Ramaškonys, pošnia (ack. sing. pošnią) ”rikedom, egendom” i Dusetos, pošnia (ack. sing. pošnią) ”rikedomar” i Jūžintai, pošnia (ack. sing. pošnią) ”plats där rensad säd hälls upp” i Onuškis. I Dieveniškės (jämför pošnis ”gröda”) och Šimonys (jämför pošnis ”jordbruk”) används en i-stamsform. I A. Juškas ordboksmanuskript från Veliuona finner vi följande belägg: Pošmė ”fältets storlek”: Pošmė yra lauko didumas=liolės.

Här har vi alltså redan suffixet -m-, och i så fall vore det knappast möjligt att tillfredsställande förklara substitutionen av det slaviska suffixet -n-, om man betraktar lit. pošnia som ett slaviskt lån. Den i-stamsform av ordet som används i litauiska dialekter, och som i stort sett införlivas i systemet för nominal böjning (jämför pošnia, pošnė, pošnis och mūsià, mūsė, mūsis), talar också emot att betrakta ordet som ett slaviskt lån. Slutligen kan man tillägga att ordet har akut accent, vilket inte är typiskt för litauiska lånord av slaviskt ursprung, med något enstaka undantag (jämför bėsas från slav. *běsъ).

Lit. pošnia, pošmė med suffixen -n-, -m- eller -sn-, -sm- (eftersom suffixen -n- och -m- kan förekomma i rotlösa ord, jämför exempelvis barnìa, barnė, barnis och barmė LKŽ I² 661; bėgsnis, bėgsnė och bėgsmė LKŽ I² 724; dogmis, dógsnis och dogmė LKŽ II 411) har bildats från den rot som finns i verben pošyti (-ija, -ijo) ”plöja, arbeta” i Breslauja, ”arbeta flitigt, slita” i Rokiškis och Šimonys, pošinti ”bryta, förstöra” i Lazdijai och Šėta, efter mönstret kopnia: kópti, smuknia: smūkti etc., krósnis: lett. krât etc. Man kan notera betydelseutvecklingen hos lit. pošnia från den förmodligen ursprungliga betydelsen ”åker, fält” till ”rikedom, egendom”, ”jordbruk” och till och med ”mycket” (jämför sydvästaukštaitiska dialekters pošnis ”mycket”). Sambandet mellan sememen ”åker, fält” och ”plöja, arbeta” är lätt att förstå; jämför arimai: árti; dirvà: dirti med mera.

Verben pošyti/pošinti har vokalismen o i roten, vilket är den förlängda graden av rotens normalvokalism. Normalvokalismen a förekommer i verben įpašyti (-ija, -ijo) ”plöja upp, odla upp”: Žemė gera, tik reikia ją įpašyti, tai ir derės Tverečius, pašyti ”karda (ull)” i Rimsė och, utan tvekan, i det besläktade pašyti (pašo, pašė) ”plocka, karda (t.ex. ull, lin, blår och liknande); blanda (om kort)” DLKŽ 556. Verbet pašyti skiljer sig från pašyti genom böjningen (det första är

¹⁰ В. Даль, Толковый словарь живого великорусского языка, III, 1955, p. 25.

184

en io-stam) och betoningen. Den etymologiska identifieringen av dessa verb innebär inga större svårigheter, eftersom variationer i både böjning och betoning är ganska vanliga; jämför pašūti, -ija, -ijo|pašūti, pašū, -ė och lópyti, -ija, -ijo| lópyti, -o-, -ė LKŽ VII 651, lúodyti, -ija, -ijo| lúodyti, -o, -ė LKŽ VII 690 med flera; beträffande betoningen, jämför pašyti| pašyti och maigyti|maigyti, mangytis|mangytis.

Eftersom sambandet mellan pašyti och det primära verbet pėšti är helt uppenbart, är verben pašyti ”karda (ull); plöja, arbeta”, pošyti ”plöja, arbeta; arbeta flitigt, slita”, pošinti ”bryta, förstöra”, pošinti i Liškiava och pošinti i Švent-ežeris ”blanda (om kort)” (: pašyti ”blanda (om kort)”) också avledningar av det primära verbet pėšti.

Som en parallell till det semantisk-derivativa sambandet mellan substantivet pošnia och pošyti, pašyti, pašyti och slutligen pėšti kan ett exempel från lettiskan anföras. B. Jēgers har visat att lett. puōsums ”uthuggen skogsmark, röjning, svedja” har bildats från verbet puōst ”rengöra, göra rent, sopa, städa; röja mark; putsa, smycka etc.” (jämför även puōst ”beskära ett träd; röja mark”: kuokus puōst ”hugga ut” EH II 347), som motsvaras i litauiskan av puōšti, puōšti ”smycka, försköna; klä, dra på”, och att lett. puōst, och därmed även lit. puōšti, puōšti, vidare är besläktat med lit. pėšti ”rycka, dra hår, fjädrar, hö och liknande”¹¹. Det bör också noteras att betydelsekomponenterna ”uthuggen skogsmark, röjning, svedja” har samband med komponenterna ”träda” och ”plöjda fält, åker”. Denna betydelse finns just hos lit. dial. puōšumas (obetonat) ”träda, övergiven plats”: Puošumuose växer varnažolės i Tirkšliai.

Eftersom lit. pošnia, pošmė, såsom här har varit avsikten att visa, sannolikt har bildats inom litauiskan, utgör de slaviska orden ryska пашня, dial. пашня, vitryska пашня (jämför även fornryska pašьnja) en typologisk parallell. På grund av den geografiska närheten mellan de baltiska och slaviska språken, de direkta kontakterna och en viss konvergens mellan de baltiska och slaviska gränsdialekterna uppstod dessa semantiskt och ordbildningsmässigt närbesläktade lexem på en typologiskt likartad men genetiskt annorlunda grund (jämför lit. pošyti, pošinti, som härletts från pėšti, och slav. pachať, som förknippas dels med slav. pasti ”valla”, dels med pacháť ”svepa; sopa”¹², dels med tjeck. para ti ”slita”¹³). Denna konvergens yttrar sig inte bara i uppkomsten av parallella gemensamma drag, utan tycks också innebära att den ena dialektgruppen utövar ett dominerande inflytande på den andra: exempelvis kan den litauiska betydelsen ”herrgårdsfält” hos pošnia ha uppkommit under påverkan av det slaviska språk som användes på herrgården.

4. šišavà

Efter att ha funnit belägget liet. šišavà ”zbi-orowisko małych dzieci”¹⁴ i J. Otręmbskis beskrivning av Tverėčiusdialekten betraktade F. Specht det i en anmärkning publicerad 1951 som ett arv från djup forntid: ”Lit. šišavà ist regelrechte Ableitung aus einem u- Stamm *šišus, der genau ved. šišu- „Kind, jugendlich“ entspricht”¹⁵. I en artikel publicerad året därpå ansåg E. Fraenkel däremot att liet. *šišis, som šišavà bildats av, var ett ugriskt lånord som kommit via de slaviska språken (jfr ryska шиши ”lösdrivare”)

¹¹ B. Jēgers, Verwandte Bedeutungsverwandtschaften baltischer Wörter, KZ, 80, 1966, p. 13 tt.

¹² M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, II, Heidelberg, 1955, p. 326–7.

¹³ Georg Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, Heidelberg, 1964, p. 133.

¹⁴ J. Otrębski, Wschodniolitewskie narzecze Twereckie, I, p. 166.

¹⁵ Fr. Specht, Litauisch šišavà, KZ, 69, 3/4, 1951, p. 184.

185

ordet (jfr estniska sišš ”rövare”)¹⁶. Det råder inget tvivel om att E. Fraenkel, när han tänkte så, stödde sig på K. Mühlenbach—J. Endzelins ”Lettisch-deutsches Wörterbuch”, där följande anges: ”sisís „1) ein Mörder, Räuber etc.; 2) ein kleines Kind“; In der Bed. I direkt oder durch r. usu „Vagabund, Francitreur“ aus estn. sišš „Räuber“”¹⁷.

Hur förhåller det sig egentligen?

Liet. sišavà (ack. sing. sišavą) ”barn” används endast i ett litet område i östra Litauen (Mielagėnai, Paringys, Tverečius, Vidiškės). Detta är dock inte tillräcklig grund för att betrakta ordet som främmande. Det har en tydlig kollektiv betydelse. Detta framgår tydligt av uppgifter från Mielagėnaidialekten: ett ouppfostrat barn, en odåga, kallas här šišas, och en grupp sådana barn šišavà; jfr šunavà ”hundar”, velniavà ”djävlar”, žydavà ”judar” i Tverečius, bernavà ”drängar” i Ceikiniai, Daugėliškis m.fl.¹⁸. Alltså är šišavà uppenbart bildat av substantivet šišas ”barn”; jfr det redan nämnda šišas ”ouppfostrat barn, odåga” i Mielagėnai. Substantivet šišas har också fler betydelser, jfr šišas ”yngling, herde, obetydlig person, groda”: Kožnas šišas visur kišas Troškūnai, šišas ”oböjlig, arg person”: Tokio šišo neperkalbėsi Lyduokiai, šišas ”raseri, ilska; kreativ inspiration” DLKŽ 810. Dessa substantiv, jfr även šišus ”arg, muttrande” (obetonat) i Tauragnai, šišūs ”knådad, bearbetad (om lera)” i Gegužinė, har vidare samband med verben šišti, šišta/šiša, šišo (obetonat) ”bli arg, löpa amok, rasa” i Tauragnai (det kan också vara šyšti, šyšo, eftersom rotvokalismens kvantitet är osäker till följd av förlängning av betonade vokaler); šišti, šišti ”excandesco, jag blir uppbrusande, jag blir arg” i Kvėdarna (belagt av K. Jaunius), och ännu längre tillbaka, förmodligen med šišta ”börjar få skabb” Bg II 244, šišti, šyšti, šišau ”få skabb” NdŽ IV 501, (nu)-šišęs ”grindig, räudig” N 520, K 278, 429. Att innehållsplanens segment ”bli arg, vredgas, rasa, löpa amok” och ”få skabb, förfalla, ruttna” (jfr liet. šašas ”böld, sår” i Upyna, lat. sasi ”kleine Geschwüre; eiternde Drüsen (hauptsächl. im Genick)” ME III 745) manifesteras genom ett och samma uttrycksplanssegment är fullt möjligt; jfr liet. áidytis ”gräla, kivtas, träta, inte komma överens”, slov. jād ”ilska, vrede; gift”, jādīti ”göra arg, väcka förtrytelse, irritera”: fornhögtyska eiz ”böld, sår, varig svullnad”, eitar ”var”, grekiska οἶδος ”böld, svullnad”: lat. idra, idrs ”das faule Mark eines Baumes”; fornkyrkoslaviska gnĕvъ ”ilska, harm, vrede”: fornryska, kyrkliga gnĕvъ ”röta”, fornkyrkoslaviska gniti ”ruttna, förfalla”.

De nämnda litauiska orden har vidare samma rot som liet. šašas ”skorpa som bildas på sårytan etc.”, lat. sass ”Schorf auf einer halbverheilten Wunde etc.”¹⁹ och sannolikt även liet. šešti ”bli arg utan anledning, söka fel, rota” (obetonat) i Tauragnai.

I det litauiska ordfältet av rotorden šiš- respektive šeš- finns en konfrontation mellan innehållsplanens segment ”få skabb, förfalla, ruttna; skorpa” och ”(ouppfostrat) barn; yngling, snorunge, obetydlig person”. Detta är ett semantiskt fenomen som har paralleller även i andra fall, där dessa innehållsplansegment likaså manifesteras genom ett enda uttrycksplanssegment; jfr šaša-vaikis ”omogen frukt eller omogen människa, barn” i Biržai, där den första komponenten utan tvekan är šašas (jfr även det sistnämnda

¹⁶ E. Fraenkel, Zwei Nachträge. 2) Ostlit. šišavà „Schar kleiner Kinder,“ KZ, 70, 3/4, 1952, p. 240; plg. LEW, p. 990–991.

¹⁷ K. Mühlenbach — J. Endzelin, Lettisch-deutsches Wörterbuch, III, p. 849.

¹⁸ Plačiau žr. P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941, p. 379 tt.

¹⁹ Plg. E. Fraenkel, LEW, p. 966.

186

betydelsen ”obetydlig person, mjölkmun” DLKŽ 798); krāmas ”sårskorpa, finne; slyngel, odåga; barnunge” LKŽ VI 409; jfr även gebene (och gebėnė (?), gebenė) ”böld, finne, utslag, hudutslag; liten sak, diminutiv” LKŽ III 191. Den tydligaste parallellen till den nämnda semantiska motsättningen utgörs av lit. šašavà ”små barn” Mielagėnai, som utan tvivel betecknar en kollektiv betydelse hos substantivet šašas. Detta framgår tydligt av lett. sass, som, förutom många andra betydelser, även har betydelsen ”ein Kind, ein Jüngling (verächtlich)” EH II 450, vilken samexisterar med ”Schorf auf einer halbverheilten Wunde”. Sammanfattningsvis kan man alltså schematiskt konstatera:

krāmas ”sårskorpa”: ”(busigt) barn” šašas + + (šašavà) 1a. sass + + šašas 0 + (šišavà)

I stället för nollan (0) kräver schemats symmetri att sememet ”sårskorpa resp. att få en sårskorpa” införs, och det är just detta som lexemet šišti har.

Det material som anförts här gör det således möjligt att betrakta lit. šišavà ”barn, deras skara” som ett litauiskt ord med kollektiv betydelse och att förknippa det med lit. šišas ”busigt barn, odåga; pojkspoling, herde, obetydlig person, drivare etc.”; šišti ”få en sårskorpa”, šėsti ”bli arg utan anledning, leta efter något att klaga på, gnaga”, šašas, lett. sass m.fl.

Ursprunget till lett. sisis ”Mörder, Räuber etc.; verächtliche Leute; ein kleines Kind” är mycket oklart. Det finns ingen hållbar grund för att hävda att ordet är lånat från estniska, jfr est. sišš, siššik ”rövare, plundrare”, särskilt som det finsk-ugriska ursprunget till detta estniska ord och dess finska motsvarighet sissi, sissika ”excurs or militaris in silvis, latro, praedo silvestris” inte heller är helt säkert: J. Mikkola betraktar ry. съльник ”spejare” som deras källa²⁰. Å andra sidan kan man inte heller med säkerhet hävda att ordet är baltiskt, även om vissa omständigheter (se nedan) talar för det. Lett. sisis skulle morfologiskt kunna motsvara lit. šišis ”snåljåp” Alsėdžiai, Žilinai (jfr även šišė ”snåljåpa” J I 405), även om deras betydelser skiljer sig åt. Med betydelsen ”ein kleines Kind” kommer lett. sisis särskilt nära lit. šišavà ”barn, deras skara” och šišas ”pojke, herde, obetydlig person, drivare”, och detta kan betraktas som ett starkt argument för dess baltiska ursprung. Betydelsen ”Mörder, Räuber; Marodeure” kan också ha uppstått i lettiskan, jfr betydelserna hos lit. šašvàlka ”slyngel, luffare” Baisogala, Kuršėnai, Skirsnemunė, Upyna, šāšvalka ”luffare” Tverai. Som lett. sass (= lit. šašas) visar, kan lettiskan tidigare också ha haft former med rotvokalism e, bredvid vilka former med rotvokalism i mycket lätt kan ha uppstått, särskilt genom infix, på liknande sätt som i litauiskan.

OM FRÅGAN OM NÅGRA LITAUISKA LÅNORD

С. КАРАЛЮОНАС

Sammanfattning

Nytt material från litauiska och lettiska anförs, vilket visar att det saknas tillräckliga skäl att betrakta lit. dėkà ”tacksamhet”, kūbilas ”kar, tunna, balja”, pošnià ”åker, odlingsmark; spannmål, säd m.m.”, šišavà ”(barn)skara” som lånord.

²⁰ J. J. Mikkola, Berührungen zwischen den westfinnischen und den slavischen Sprachen. I. Slavische Lehnwörter in den westfinnischen Sprachen, Helsingfors, 1894, p. 167.

187

OM NÅGRA LITAUISKA LÅNORD

S. KARALIUNAS

Sammanfattning

De litauiska orden dėka ”tack, tacksamhet”, kūbilas ”kar, balja; tunna”, pošnia ”plöjd åker; grödor, säd etc.”, šišava ”barn” anses allmänt vara lånord. Som väl är känt inom etymologisk forskning brukade litauiska ord jämföras med ord i de andra indoeuropeiska språken snarare än med fakta i själva det litauiska (eller andra baltiska) språket. Eftersom de baltiska språkens data inte alltid beaktades tillräckligt, ansågs vissa litauiska (och lettiska) ord vara lånord. I denna artikel görs ett försök att lyfta fram litauiskt (och lettiskt) material som visar att det saknas grund för att betrakta de ord som behandlas här som lånord.