Ž O D Ž I Ų F O R M O S I R J Ų V A R T O S E N A

L I E T U V O S T S R M O K S L Ų A K A D E M I J A

E. GRINAVECKIENĖ

VERBET I MITUVAS FLODOMRÅDES DIALEKT¹

Verbens aspekt

Liksom i standardspråket är de icke-prefixbildade verben oftast imperfektiva (ėiti², grėbt, imt, valgyt), medan prefixbildade verb är perfektiva (atiduot, užvalgyt, sunešt, išgrėbt). Undantagen är desamma som i standardspråket. Momentana verb, som alltid används utan prefix, är perfektiva, t.ex.: ciptelėt, riktelėt, lūžtelėt, stäbtelėt. Verb vars prefix har vuxit samman med stammen till en enda lexikalisk betydelseenhet är däremot imperfektiva i dialekten (supràsti: Ne viska supràtam; nusigàsti: Bàisei grėit nusigàstu; pažįt: Jì gerai pažįstu). Aspekten hos verb med och utan prefix framträder tydligast i en mening. Exempelvis har verbformerna i meningarna Visai baigių pirštinę užraėkt; Skubinù pamilt karve į vėsu į tvartą; Užaugi besidabidams, pasėsti besimokydams; Baigių išvirt pietūs; Skùbinu nulipt no stogą; Baigių pavàlgvt į gūlsiuos en tydlig imperfektiv betydelse, medan samma verb i meningarna Vargė užaugau, be laika pasenau; Būdava, baigsi kūlt, prieš gimų pristàta; Jų motina jaunà mire är perfektiva.

Transitiva och intransitiva verb

I dialekten finns, liksom i standardspråket, transitiva och intransitiva verb. Det har dock observerats att en viss del av de intransitiva ibland kan vara transitiva, t.ex.: nuvažiavau arklius; Nòrmas ėit sūnku; Jau làngus šàl; Mą tìščio piršta, dùre šòna; Bòbas turšuò „kasa“ bùlves; Prasipìrka pinigus; Višta prìlese gūži; Jis išjòje arklius.

¹ I artikeln försöker man ge en så fullständig bild som möjligt av böjningen och delvis även användningen av de finita och infinita verbformerna i ”Mituvaflodens dialekt”. Den utgör ett kapitel i del II av det större manuskriptarbetet ”Mituvaflodens dialekt”, skrivet 1952—1955, men är betydligt utvidgad med nytt dialektmaterial som författaren samlade in fram till 1973.

² Dialektexemplen i artikeln återges med standardspråkets (=litteraturspråkets) skrivtecken. Det j som uttalas i dialekten skrivs i artikeln i samtliga fall. Dialektens tonande konsonanter som blivit tonlösa, och som i uttalet inte skiljer sig från standardspråket, markeras inte. Samtidigt försöker man här återge dialektens fonetik så exakt som möjligt. För att markera mjukheten hos ändelsekonsonanter införs dessutom ett akuttecken, som skrivs högt till höger om ljudtecknet. Närliggande former med olika ordbildning anges efter ett likhetstecken, t.ex. mėgam || mėgtam, medan fonetiskt avvikande former eller former med olika ändelser anges inom parentes: bėg(a), nėštum(ei). När en e-variant utan e förekommer inom parentes är slutkonsonanten alltid mjuk. För att markera den fallande intonationen, som uttalas på båda leden i diftonger, skrivs dess tecken separat på vartdera ledet. Om den beskrivna dialektens fonetik, se E. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmės fonetika ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, I, Vilnius, 1957, s. 119—180.

19. 520

289

Reflexiva verb

Den reflexiva partikeln har tre former i dialekten: -si, -s, -se. Alla tre förekommer i slutet av ord. Partikeln -s är här den vanliga formen och används oftast av den medelålders generationen och ungdomar (sūkas, pūčes, rīčes). -si är mycket ovanligare och nyare; den har i regel kommit från Ik och förekommer jämte -s i dialektens ungdomars och den lokala intelligentsians språkbruk (sākosi, sėkasi, sūkasi). Det har dock noterats att den i detta fall kanske är något vanligare i första och andra person singularis (prausiuosi, prausesi). Bland den äldre och medelålders generationen är den reflexiva partikeln -se (< *sėn, enklitisk ackusativform) allmänt utbredd, t.ex.: sūkase, rīitose, pūkstase, pėšase. Den används dock endast i första och tredje person singularis av verb, medan pluralis- och dualisformerna har -s. Mellan prefixet och stammen används vanligtvis den fullständiga reflexiva partikeln -si- (parsineše, nusišėre, pasikabina), utom när en av vokalerna i den reflexiva partikeln och stamvokalerna į-, e-, ė- utelämnas eller sammandras genom elision eller kontraktion när de möts (apšėinam ~ apsieiname, atšėin ~ atsieina, pasiļgau ~ pasiilgau, susėjęi ~ susiejai, susėmei ~ susiėmei)³.

De flesta av dialektens verb (med undantag för nästan alla spontana verb, verb som uttrycker ansträngning eller lätthet, diminutiva iterativa verb och några andra) kan ha både reflexiva och icke-reflexiva former, t.ex.: nupirkau⁴ och nusipirkau, mūšam och mūšamės, pūkštam och pūkštamės. Dialekten har dock reflexiva verb som saknar motsvarande icke-reflexiva former, t.ex.: tyčiotis || tyčiotise, gėrėtis || gėrėtise, juōktis || juōktise (jfr paūžokt), džiaugtis || džiaugtise, šaipytis || šaipytise, šypsotis || šypsōtise (jfr pašiepė), vaipytis || vaipytise (jfr viept), niūktis || niūktise, ėlġtis || ėlġtise. Reflexiva former av vissa verb används endast med prefix (įsišlįt: lįt, susigulėt: gulėt, įsilipt: lipt, įsivažiuot: važiuot, pasižindyti: žindyti, nusižėngt: žėngt).

I vissa fall modifierar den reflexiva partikeln endast verbets lexikala betydelse (sūktis || sūktise: sūkt, šnekėtis || šnekėtise: šnekėt, statytis || statytise: statyt), i andra förändrar den den i grunden (bėgtis || bėgtise ”para sig”: bėgt, ėjtis || ėjtise ”gå bra”: ėjt). Den semantiska kombinationen av prefix och reflexiv partikel förändrar också verbets lexikala betydelse i grunden (prisikāukt ”samla ihop”: kāukt, pasigėst: gėst, apsimėst: mėst).

Opersonliga verb

Dialekten har verb som endast används i tredje person i alla tempus (vanligast är enkel och sammansatt form av presens och preteritum). Vissa av dessa verb, när de används i opersonliga satser, är vanligtvis inte förbundna med någon aktör, t.ex.: ly, snieg ”det snöar”, šal, pūsta, dienō, temst, aušt, švint, šalnō, šalvėn, niāukes || niāukese, niāuktos || niāuktose, šviesuōjes || šviesuōjese. Med prefix, prefixförsedda hjälpverb eller negationer används de vanligtvis för att uttrycka en handling i förfluten (och även framtida) tid, t.ex.: sutėma, įsiliję, įsisniga, prašvīta, išāša, apsiniūke; palōve pūste, atleīda tīnę, pārstōje šalę, nestōs līje. Vissa av dessa verb kan i sällsynta fall vara

³ Se fler exempel i E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 162–163.

⁴ Jfr E. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmės įvardis, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, serie A, 2(13), 1962, s. 198 och not 11.

290

förbinds med nominativformen hos substantiv med samma rot, t.ex.: aũšt (aušrà), lý (lytùs). I detta avseende närmar de sig något de personliga.

Andra sådana verb förekommer vanligen med dativ och kräver ett direkt objekt i ackusativ, ibland ett objekt i genitiv, t.ex.: mą (jám, táu...) gėlę dánti (gálva), diége šóna (širdì, áusi), mãuždė dánti, niẽšt galva (nagus, padus), skãud galva (kóje, áki, širdì, rą́ńka...), tvinkčio pirštą (nãga), trūkst pinigų (kantrybės, sveikātas), pagálst ”pagailsta” jō (tėvų).

En tredje grupp förekommer med dativ men kräver inget direkt objekt, t.ex.: mą (jám, táu...) palengvėja, šėkas || šėkase, pasiróde, rüpe.

Verbet reikėti är vanligen opersonligt, men i preteritum kan det, till skillnad från i standardspråket, i sällsynta fall ha alla personformer i singular och plural, t.ex.: vid sidan av Mã reikėję neválgyt’ och liknande säger man också Aš reikėjau neválgyt’; Tu reikėjai nèit’. Reikėjom duot’; Reikėjot nìmt’.

Verbens stammar

I dialekten har endast vokaliska verbstammar bevarats. Till skillnad från standardspråket finns här bara tre presensstammar: a, ia, o, t.ex. ēin(a), pùd(e), rãša, medan i--stammen har övergått till ia-stammen, t.ex. gál ~ gália ”kan”. Verb med konsonanten d före stamslutet har i presens oftare en form utan affrikata, t.ex. sēd(e) ~ sēdia ”sitter”, även om former med affrikata också förekommer vid sidan av, men mer sällan (sēdž(e)). Det bör dock sägas att övergången från i-stammen till ia-stammen ännu inte är helt avslutad. I dualisformer som håller på att försvinna eller används mer sällan brukas fortfarande i-stamslutet allmänt vid sidan av det nya ia-stamslutet och är fortfarande vanligare än det senare, t.ex.: gīrdiva || gīrdeva || gīrdževa; sēdiva || sēdeva || sēdževa.

Priebalsinio kamieno besama tik nežymių liekanų. Veiksmažodžių miegóti, raudóti, skaudėti šalia esamojo laiko balsinio kamieno formų lygiagrečiai (bet rečiau ir senesniųjų tarmės atstovų kalboje) pavartojamos ir kontaminuotos formos, sudarytos iš priebalsinio kamieno 3 asmens formos ir balsinio kamieno asmenų galūnių, pvz.: miegù || miegù, miegi || miegtì, miẽg || miẽgt, miẽgam || miẽgtam, miẽgat || miẽgtat, miẽgava || miẽgtava, miẽgata || miẽgtata; raũdu || raũstu, raũdi || raũsti, raũd || raũst, raũdam || raũstam, raũdat || raũstat, raũdava || raũstava, raũdata || raũstata; skãud || skãust. Veiksmažodžiai peršėti ir niežėti taip pat turi dvejopas visų laikų formas: balsines ir priebalsines kontaminuotas, o es. laike – vien kontaminuotas: peršć(e), niežt. Kontaminuotos šių veiksmažodžių formos su kamiengaliu -t- yra dažnesnės už balsines, pvz.: peršėti || perštėti, niežėti || niežtėti, peršėję || perštėję, niežėję || niežtėję, peršęs || perštęs, niežęs || niežtęs, peršėtų || perštėtų, niežėtų || niežtėtų.

Även om tredje person singular av presensformen hos verb med o-stam alltid bevarar ändelsevokalen a (sãka ~ sãko), förekommer även en motsvarande form av verbet žinóti utan slutvokalen a vid sidan av den vanliga, t.ex. žina || žin.

Alla ursprungliga verb i dialekten med kvalitativt växlande rotvokal au — au — ov har i presens, till skillnad från standardspråket⁵, konsonanten j mellan roten och ändelsen, t.ex. kráuju, pjájjam. I tredje person har detta j, till skillnad från i standardspråket, fallit bort tillsammans med ändelsevokalen⁶, t.ex.: bliáu ~ bliáuja, džiáu, griáu, kráu,

⁵ Plg. Lietuvių kalbos gramatika, II, Vilnius, 1971, p. 230.

⁶ Se E. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmės fonetika, s. 151.

19*

291

liáu, máu, pjáu, pláu, ráu, spjáu, šáu. I mycket sällsynta fall förekommer även n i stället för j i ungdomars och den lokala intelligentsians språk, t.ex. pláun.

Stammarna i preteritum är, liksom i 1k, e ~ ė, a ~ o, t.ex. láužė ~ láužė, kibo ~ kibo.

I dialekten används en fossiliserad, enligt vår uppfattning gammal form av tredje person singularis med o-stam i preteritum; ändelsen har betoning och konsonanten -t, t.ex. pasikót. Formens betydelse har bleknat kraftigt. Den kan betyda ”tro inte ens det, struntprat, det blir ingenting”. Former med samma bildning och betydelse, dess släktingar šėkúot ~ šikót, pašėkúot ~ pasikót, hörde vi också i den žemaitiska dünininkai-dialekten kring Laukuva. Slutligt -t i formerna pasikót, pasikót, šikót är sannolikt en rest av det enklitiska pronomenet *ti⁷. Men det mest intressanta med dessa former är kanske att de har bevarat den gamla ändelsebetoningen ända till våra dagar.

I verbformer i dialekten har in i roten eller suffixet regelbundet genom en fonetisk förändring blivit ì, t.ex.: pìt ~ pìnti, vadìt ~ vadìnti, pìs ~ pìniš⁸. När in blivit ì sammanföll infinitiverna till verb med suffixen -yt och -int formellt i dialekten, t.ex.: gaivìt ~ gaivìnti, prašýt, rùdýt. Vilket suffix som ligger bakom en avledning framgår vanligen av presensformerna, t.ex.: vaišin(a), prašo, nelý(je). I dialekten förekommer dock även verb med dessa suffix som blandats ihop bildningsmässigt. I vissa fall har avledningar med suffixet -it i presens- och preteritumformerna och deras avledningar även parallella former med suffixet -yt (de senare är mer sällsynta), t.ex.: baugštìtis: baugštìnas || bãugštos, maigýtis ”somna”: maigìnas || mãigos, sárgìt: sárgin(a) || sárga, spìrgìt: spìrgin(a) || spìrga, táikìt ”förbättra”: táikin(a) || táika, tarpìt ”lösa upp”: tarpìn(a) || tãrpa. I andra fall har avledningar med suffixet -yt parallella former med suffixet -it, t.ex.: baniùtyt: baniùty(je) || baniùtin(a), gėdýtis: gėdyjes || gėdinas, gĩnčyt: gĩnčy(je) || gĩnčin(a), jó-dytis: jódos || jódinas, klupdýt: klùpda || klùpdin(a), lýdyt: lýda || lýdin(a), viėly t: viėly(je) || viėlin(a).

Former av verbet būti

Verbet būti har presensformer med tre rötter. För att uttrycka stadigvarande existens eller befintlighet används roten bū- med formanten -n- eller -v-, och det finns parallella former för alla personer, använda utan betydelseskillnad, t.ex.: būnù || būvù, būni || būvi, būn(a) || būv(a), būnam || būvam, būnat || būvat, būnava || būvava, būnata || būvata. Med roten ės- (dess vokal ė har sannolikt uppkommit genom kontraktion från nės- < ne + es- efter mönstret nẽra < ne + yra⁹) bildas former för första och andra person singularis, pluralis och dualis, t.ex.: ėšù, ėši, ėšam, ėšat, ėšava, ėšata. Med roten yr- bildas endast tredje person.

Verbens böjning

Liksom i 1k har dialekten fem modus: indikativ, indirekt modus, konjunktiv, imperativ och optativ. Alla tre numerus används – singularis-

⁷ Å andra sidan skulle dessa former genom sin bildning också kunna vara besläktade med avledningar av typen *paši̇̀k(a), som J. Endzelynas betraktar som gamla indoeuropeiska ā-stammar i preteritum (jfr J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 709).

⁸ Se E. Grinaveckienė, Op. cit., p. 143.

⁹ Žr. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 163; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 126.

292

singular, plural och dualis. Personformerna hos verb med olika stammar överensstämmer i allmänhet med litauiskans standardspråk, men några av dem skiljer sig något.

Stamfinalen i presensformerna av verb med flerstaviga suffix på -yt är y, vilket i dialekten, till skillnad från standardspråket (troligen av fonetiska skäl¹⁰), liksom i de närliggande samogitiska dialekterna¹¹, alltid är långt, t.ex.: kirmyja ”jag sover”, kirmyji, kirmyj(ie), kirmyjiem, kirmyjet, kirmyjeva, kirmyjėta; rožyjes ”rodnar (om ett sår)”. Ibland bevaras denna längd också i formerna av preteritum, t.ex.: kãūlyjau, kãūlyjei, kãūlyjom, kãūlyjot, kãūlyjova, kãūlyjota, men: kãūlije, kirmije, pelije ”mög”, pajudojie, nuspuogije, širdijaus ”jag blev arg”, širdijeis, širdijos || širdijose, širdijomes, širdijotės, širdijovos, širdijotos.

I första person pluralis i presens och preteritum uttalas den första delen av ändelsen -om i dialekten vanligen kort, den är något öppnare och har en svag färgning av vokalen a, t.ex.: sãkom, augom, kėldavom. Den första delen av ändelsen -ėm, ė, i första personens former av preteritum och konjunktiv är också något öppnare (men inte förkortad) och uttalas med en svag färgning av vokalen e, t.ex.: sãkėm, kėlėm, ėitumėm. I den västra utkanten av området (i Palėkiai, Pašventys, Žirniškiai och närliggande byar) förekommer parallellt former där o och ė i ändelserna -om, -ėm har övergått i a, e (šukãvam ~ šukãvome, skỹnem ~ skỹnėme, ėitumėm ~ ėitumėme); i den norra delen av dialektområdet (Šimkaičiai, Medininkai, Pavidaujys) förekommer, vid sidan av de vanliga öppnare o- och ė-ljuden, även u och i (dãrum ~ dãrome, sãkim ~ sãkėme, ėitumim ~ ėitumim)¹². I andra personens former i dessa tempus och i konjunktiv är den första delen av ändelserna -ot, -ėt lång och sluten, liksom i standardspråket (sãkot, būvot, būdavot, sãkėt, ėitumėt).

Konjunktivens första person singularis har här tre former: liksom i standardspråket en form med ändelsen -iau (reflexiv -iaus || -iause) och en med -e, som i standardspråket motsvarar ia (den kan också falla bort och lämna kvar en palataliserad konsonant¹³), t.ex.: rašyčiau || rašyč(e), sakyčiaus || sakyčiause. De icke-reflexiva formerna med olika ändelser används parallellt i dialekten, även om de äldre oftare använder former med ändelsen -e eller helt utan ändelse. Andra person singularis har två former: liksom i standardspråket en med ändelsen -um och, vid sidan av den, den längre -umei (den är vanligare bland äldre); reflexiv form är -umeis, t.ex.: pėštum || pėštumei, pėštumeis. Första person pluralis har, till skillnad från standardspråket, ändelsen -umėme och den förkortade formen -umėm; reflexiv form är -umėmės. De förekommer lika ofta: ėitumėme || ėitumėm, imtumėmės. Bland de yngre i dialektområdet används under inflytande av standardspråket sällan även former med ändelsen -ume (ėitume). Andra person pluralis har ändelsen -umėte, den förkortade formen -umėt och den reflexiva formen -umėtės: ėitumėte || ėitumėt, pėštumėtės. Första person dualis har ändelsen -umėva (reflexiv -umėvos): ėitumėva, praūstumėvos; andra person -umėta (reflexiv -umėtos): ėitumėta, praūstumėtos. Ändelserna i första och andra person pluralis och dualis är troligen kontaminerade och nyare. Tredje person konjunktiv har suffixet -tų (liksom i standardspråket) eller parallellt (mer sällan) endast det hårda -t: ėitų || ėit, bėktų || bėkt. Formen med -t har troligen morfologiskt, inte fonetiskt, ursprung. Den reflexiva formen har tre möjliga ändelser: -us || use, -uos || uose, -os || ose: pėštus || pėštuse, pėštuos || pėštuose, pėštos || pėštose. De fyra sistnämnda formerna är mer typiska för dialektens äldre generation. Deras

¹⁰ Jfr E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 164.

¹¹ Plg. V. Grinaveckis, Žemaičių tarmių istorinė gramatika, Vilnius, 1973, p. 233.

¹² Jfr ibid., s. 186, E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 154.

¹³ Med hänvisning till dialektens lagar för förkortning i ordslut menar vi att en form med palataliserad slutkonsonant fonetiskt endast kan ha uppstått ur en form med ändelsen -ia, inte -iau. Jfr även J. Kazlauskas, Iš optatyvo istorijos ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, IV, Vilnius, 1961, s. 83–84.

293

ursprunget är svårt att förklara. Formen med ändelsen -uos är också typisk för samogiterna (i Akmenė säger man till exempel neštūs), för Veliuona-dialekten och för de nordliga centralaukštaitiska dialekterna¹⁴. Och formerna pėštos || pėštose skulle, om de inte är ett hypernormaliserat drag i dialekten, möjligen kunna förbindas med dialektens sakýčė ~ sakýčia (~ sakýčio? jfr samogitiskans sakýčio¹⁵). Första person dualis har, förutom ändelsen -umėva (reflexiv -umėvos), mer sällan även ändelsen -uvėva (reflexiv -uvėvos), t.ex.: ėitūmėva || ėitūvėva, neštūmėvos || neštūvėvos.

Imperativens andra person singularis har samma form som i standardspråket (ėik, dúok), men i sällsynta fall (vanligen i folkvisor) används vid sidan av den även former med suffixet -kie (ėikie, imkie). Dessutom förekommer det att suffixet faller bort. Detta sker oftast vid snabbt tal och när en annan konsonant står före k, t.ex.: sėm sėm, pil pil, gėr gėr, men sėdek. I den fossiliserade formen palà, som utan tvivel har uppstått ur palauk, har k fallit bort förhållandevis tidigt. Det framgår av den oregelbundna övergången av rotens au till a i absolut ordslut.

I dialekten används ibland också presensformer i första person pluralis och dualis av enstaka verb med imperativens första person pluralis- och dualisbetydelse, t.ex.: ėinam, válgom, važiuojam, dėdam, imam, imava, dėdava, även om de vanliga formerna är vanligare. Verbet eiti har här, vid sidan av ėikim, ėinam, ėikiva, även formerna eimė (mer sällan den kontaminerade formen eimėkim) och eivà. Former av typen eimė och eivà används oftast. Detta är möjligen rester av konsonantböjning.

När man anger riktningen för en rörelse mot något kan adverbet šė (< hit) läggas till varje imperativform; då flyttas betoningen till adverbet. Andra person singularis har adverbet šė i slutet (bėkšė, eikšė, dúokšė || dakšė, šokšė). I pluralis- och dualisformerna hamnar šė mitt i ordet, före suffixet (bėkšėkim, dúokšėkim, eikšėkim, bėkšėkit, šokšėkit, bėkšėkita, bėkšėkiva). Sådana imperativformer är levande och används flitigt i dialekten. De är också kända i samogitiska dialekter¹⁶. Adverbet šė läggs ofta till imperativformerna två gånger. I sådana fall får det andra šė betoningen. Šė upprepas vanligen när det är nödvändigt att utföra den beordrade handlingen mycket snabbt, t.ex.: bėkšėšė, dakšėšė, bėkšėšėkit, dakšėšėkit, dakšėšėkita. På senare tid har man tenderat att uttala det första šė i formerna bėkšėšėkim… kort: dakšėšė, dakšėšėkit, dakšėšėkita. Förkortningen beror troligen på den obetonade positionen¹⁷.

Optativformer bildas i dialekten på två sätt med partiklarna te, tegu (utan betydelseskillnad). Dessa partiklar kan stå tillsammans med verbets presensform i tredje person (tegu būn, tegu stó, teeín, tesisprádą, tenesikrápšta). Former med te- är vanligare. De är kanske mer typiska för äldre talare. Partiklarna te, tegu (te är vanligare) används ofta, särskilt i äldre personers språk, också tillsammans med de äldre optativformerna, som har ändelsen -ie (a, ia-stammar) och -ai (o-stammar),

¹⁴ Se svaren på fråga 293 e i kartoteket till ”Lietuvių kalbos atlasas”, förvarat i handskriftsarkivet vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi på Institutet för litauiska språket och litteraturen.

¹⁵ Se även J. Kazlauskas, Op. cit., s. 84; V. Grinaveckis, Op cit., s. 269. I det sistnämnda arbetet hävdas, med stöd av exempel från Daukšas Postilė såsom būčio m.fl., vilka har betoning på ändelsen, med goda skäl att betoningen också i former som neščio, veščio… troligen har flyttats från ändelsen till stammen.

¹⁶ P. Jonikas, Pagramančio tarmė, Kaunas, 1939, p. 70–71.

¹⁷ Jfr i denna dialekt det uttalade šašlavýnas ~ šašlavýnas ”sašlavynas”, ąžuolýng ~ ąžuolýnas; se även E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 142.

294

t.ex.: låt honom/henne ta || låt oss ta, låt honom/henne andas || låt oss andas, låt honom/henne ligga || låt oss ligga, låt honom/henne gå || låt oss gå, låt honom/henne sova || låt oss sova, låt honom/henne försvinna || låt oss försvinna, låt honom/henne vara, låt honom/henne se, låt honom/henne äta upp, låt honom/henne springa, låt honom/henne slå, låt honom/henne ta för sig, låt honom/henne lägga sig, låt honom/henne skicka, låt honom/henne slåss, låt honom/henne tvätta sig, låt honom/henne tala, låt honom/henne klia sig, låt honom/henne sparka, låt honom/henne veta, låt dem åka, låt honom/henne veta.

I sällsynta fall har partikeln tegu-konstruktioner med futurumformen fått betydelsen hos optativformer, t.ex. tegu būs, tegu ẽis, tegu atvažiuõs.

Personböjning

Indikativ

Presens

aš bėgu, veju, šauju, audžiu, girdžiu, ardau, gyvenu, išmetu, šnekuõs || šnekuõse

tù bėgi, veji, šauji, audi, girdi, ardai, gyveni, išmeti, šnekies

jis, ji (jìe, jós, juõdu, juõdvi) bėg(a), vėje, šau(je), audž(e), gird(e) || girdž(e), arda, gyvèn || gyvèna, išmet(a), šnekas || šnekase

mẽs bėgam, vėjem, šaujem, audžem, girdem || girdžem, ardom, gyvenam, išmetam, šnekamės

jūs bėgat, vėjat, šaujet, audžet, girdet || girdžet, ardot, gyvenat, išmetat, šnekàtes

mùdu, mùdvi bėgava, vėj(e)va, šaujeva, audževa, girdìva || girdèva || girdževa, ar-dova, gyvenava, išmetava, šnekavos

jùdu, jùdvi bėgata, vėjeta, šaujeta, audžeta, girdìta || girdèta || girdžeta, ardota, gyvenata, išmetata, šnekatos

Preteritum (engångsform)

aš bėgau, vijau, šoviau, audžiau, girdėjau, ardžiau, gyvenau, išmečiau, šnekė-jaus || šnekėjausė

tù bėgai, vijėi, šovei, audėi, girdėjėi, ardėi, gyvenai, išmetei, šnekėjėis

jis, ji (jìe, jós, juõdu, juõdvi) bėga, vije, šove, girdėję, ardė, gyvèna, išmete, šnekė-jos || šnekėjose

mẽs bėgom, vijom, šovėm, audėm, girdėjom, ardėm, gyvenom, išmetėm, šnekėjomės

jūs bėgot, vijot, šovėt, audėt, girdėjot, ardėt, gyvenot, išmetėt, šnekėjotės

mùdu, mùdvi bėgova, vijova, šovėva, audėva, girdėjova, ardėva, gyvenova, išmetėva, šnekėjovos

jùdu, jùdvi bėgota, vijota, šovėta, audėta, girdėjota, ardėta, gyvenota, išmetėta, šnekė-jotos

Imperfekt frekventativ

aš bėgdavau, vydavau, šaudavau, audsdavau, girdėdavau, ardydavau, gyvėdavau, išmesdavau, šnekėdavau || šnekėdavause

tù bėgdavai, vydavai, šaudavai, audsdavai, girdėdavai, ardydavai, gyvėdavai, išmesdavai, šnekėdavais

jis, ji (jìe, jós, juõdu, juõdvi) bėgdava, vydava, šaudydava, audsdava, girdėdava, ardydava, gyvėdava, išmesdava, šnekėdavos || šnekėdavose

295

mẽs bėgdavom, vydavom, šaudydavom, áusd avom, girdėdavom, ardydavom, gyvėdavom, išmėsdavom, šnekėdavomės

jūs bėgdavot, vydavot, šaudydavot, áusd avot, girdėdavot, ardydavot, gyvėdavot, išmėsdavot, šnekėdavotės

mūdu, mūdvi bėgdavova, vydavova, šaudavova, áusd avova, girdėdavova, ardydavova, gyvėdavova, išmėsdavova, šnekėdavovos

jūdu, jūdvi bėgdavota, vydavota, šaudavota, áusd avota, girdėdavota, ardydavota, gyvėdavota, išmėsdavota, šnekėdavotos

Futurum

jag ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata || prata

du ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata

han, hon (jē, jós, juódu, juódvi) ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata || prata

vi ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata

ni ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata

vi två ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata

ni två ska springa, driva, skjuta, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata

Konjunktiv

Obestämd tid

jag skulle springa || springa, driva || driv(a), ropa || rop(a), väva || väv(a), höra || hör(a), riva || riv(a), leva || lev(a), kasta ut || kast(a) ut, tala

du skulle springa, driva, ropa, höra, riva, leva, kasta ut, tala

han, hon (de, deras, de två, de två kvinnorna) skulle springa, driva, ropa, väva, höra, leva, kasta ut, tala

vi skulle springa, driva, ropa, väva, höra, leva, kasta ut, tala

ni skulle springa, driva, ropa, väva, höra, leva, kasta ut, tala

vi två skulle springa, driva, ropa, väva, höra, riva, leva, kasta ut, tala

ni två skulle springa, driva, ropa, väva, höra, riva, leva, kasta ut, tala

Imperativ

spring, fly, ropa, väv, hör, riv, lev, kasta ut, prata med varandra

296

vi spring, flyg, ropa, väv, hör, riv, lev, kasta ut, prata med varandra

ni spring, flyg, ropa, väv, hör, riv, lev, kasta ut, prata med varandra

vi två låt oss två springa, flyga, ropa, väva, höra, riva, leva, kasta ut, prata med varandra

jùdu, jùdvi bėkita, výkita, šáukita, áuskita, girdėkita, ardýkita, gyvėkita, išmėskita, šnekėkitos

Optativ

jis, ji (jìe, jós, juõdu, juõdvi) tegu bẽg(a || -ie) || tebẽg(a || -ie), tegu vẽje || tegu ve- jie || tēvẽje || tēvẽjė, tegu šáuje || tegu šáujie || tešáuje || tešáujie, tegu áudž(e) || tegu áudie || teáudž(e) || teáudie, tegu gĩrd(e) || tegu gĩrdž(e) || tegiẽd(e) || tegirdž(e) || tegirdie, tegu ārda || tegu ārda || teārda || teārdai, tegu gyvẽn(a || ie), tegyvẽn || tegyvẽna || tegyvẽnie; tegu išmet(a) || tegu išmetie || teišmet(a) || teišmetie, tegu šnẽkas || tegu šnẽkase || tešišnẽk(a) || tešišnẽkie

Indirekt modus

Den används vanligtvis för att uttrycka en handling som är otydlig, förmodad, hörd från andra eller tvivelaktig. Denna modus bildas av nominativformerna av maskulinum och femininum i singular och plural av particip i alla tempus (oftast förekommer preteritum), t.ex.: Ji pamãčius į pradėjus klýkt’; Tėvs ẽsąs mãtęs gyvą vilką; Ji būvus mãčius gyvãtę.

Verbaccentuering

Verbens accentplacering varierar vanligtvis endast i första och andra person singularis av presens och preteritum. Accenten på en akutstavig stam (eller ett suffix) behålls i detta fall genomgående, t.ex.: aug(a): augu, augi; balnó(ja): balnõju, balnõji; gẽre: gẽriau, gẽrei; sėdẽje: sėdėjau, sėdėjai, medan accenten på en circumflexstavig eller kort stam har förskjutits till ändelsen, t.ex.: praũs(e): prausiu, praũsi; kirmý(je) ”sover”: kirmýju, kirmýji; praũse: prausiau, prausei; kirmìje: kirmijau, kirmijėi. I alla andra fall bevaras vanligtvis huvudformernas accentplacering och intonation. Accentplaceringen i de nämnda personformerna gör det vanligtvis lättare och mer exakt att fastställa intonationen i primärverbens stammar med lång vokal eller diftong, vilken överlag är svår att urskilja enbart på gehör¹⁸. När dessa personformer har accent på ändelsen förefaller stammens intonation, bedömd enbart på gehör, vara akut.

I de fall då circumflexa eller korta stamvokaler (suffixvokaler) a (a), e, i, u genom ändelseförkortning¹⁹ bildar sekundära diftonger med l, m, n, r, v²⁰, ändras deras intonation till akut²¹, t.ex.: gẽl ~ gẽlia, pìl ~ pìla, šàl ~ šàla, gùl ”ligger”, gyvẽn ~ gyvẽna.

Enligt hörselintrycket förefaller den akuta stammen i tredje person singularis av primärverbens futurum, liksom i första person, genom metatoni bli circumflex²², t.ex. ãugs, šõks,

¹⁸ Jfr även Z. Zinkevičius, Op. cit., s. 33.

¹⁹ Se E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 151.

²⁰ ibid., s. 146.

²¹ ibid., s. 139, 140.

²² ibid., s. 139.

297

även om det ibland verkar som om metatoni inte inträffar. Exempelvis tycks skillnaden mellan áust: áus, dýgt: dýgs och aũt: aũs, dỹkt: dỹks inte försvinna. I formerna av futurum, tredje person, förkortas inte den ursprungliga verbstammens akutbetonade långa vokaler y, ū (pabūgs, dýgs, gỹs, ignỹbs, sugrįs, pasklỹs, „paslys“, sulỹgs, atlỹs, suplỹs, suplinkš, suplỹs, išrỹgs, paklỹs, nuslūgs, užsnūs, ištrỹks, nutrūks, nuvỹs, sužys), även om būs regelmässigt uttalas i samtliga fall och parallellt används griūs || griùs, kliū́s || kliùs, pū̃s || pùs, džiū̃s || džiùs, pagỹs || pagis, lū̃s || lùs, lỹs || lis (former med kort rotvokal i, u verkar vara något mer karakteristiska för dialektens ungdomar och delvis för den lokala intelligentian; dessutom används de i sällsynta fall av den medelålders generationen).

Optativformerna av verb med akutbetonad rot (suffix) eller cirkumflexbetonad respektive kort rot och fornärvd rotaccentuering²³ med ändelsen -ie behåller alltid betoningen på den ursprungliga platsen, medan motsvarande former av verb med cirkumflexbetonad eller kort rot och fornärvd ändelseaccentuering alltid betonar ändelsen och har cirkumflexintonation, t.ex.: tejòjie, temė́gie, tevažiúojie, tebū́nie, tekìšie, tepasùmie, tesimùšie. Avledningar av denna modusform med ändelsen -ai har vi endast belagt med rotbetoning, t.ex. tesispárdai, tenesikrãpštai.

De flesta verb med prefix flyttar inte betoningen till prefixet. Detta gäller alla verbformer med en rot (och ett suffix) med akut accent, former av o-stammen i presens och preteritum, alla verbformer med den fornrotbetonade stammen a, ia med cirkumflexaccent på roten och infinitiv. En betydligt mindre del av verben flyttar betoningen till prefixet när de får ett prefix. Detta gäller framför allt verbformer av ė-stammen i preteritum med cirkumflexaccent eller kort rot (atnešė, atvertė), alla presensformer av stammarna a, ia med forntida ändelsebetoning och cirkumflexaccent eller kort rot (àpkemš, įkerp, nèdeg), samt alla verbformer med prefixet par- ”över” (párvežti ”transportera över”, párbėgt ”springa över”).

Det finns verb med prefix som kan betonas på två olika sätt. Presensformerna av verben galėti, skaudėti, turėti betonar prefixet när de har prefix; med negation kan betoningen parallellt ligga antingen på prefixet eller på roten, t.ex.: išgãle, pãgale, nùgale, nègale || negalė; iš̀ture, nùture, pãture, prìture, sùture, už̀ture, nèture || netùre; pãskaud, sùskaud, prìskaud, nèškaud || neskaud.

Om ett verb som flyttar betoningen till prefixet har både negation och prefix eller en reflexiv partikel, eller om prefixet består av två stavelser, betonas alltid den stavelse som ligger närmast roten (apipùrškė, nesipėš, nenùneš, tepársinės).

Primära verb med prefix och cirkumflexaccent på roten, av stammen ia, utan växling mellan rotvokaler, har i presens betoning på två möjliga sätt: på roten (denna betoning är vanligare och kännetecknar de äldre och medelålders talarna i dialekten) och på prefixet (mindre vanligt; denna betoning märks tydligare i ungdomars och den lokala intelligentians tal), till exempel: pabaig(e) || pãbaig(e), pabaũdž(e) || pãbaudž(e), sulenk(e) || sùlenk(e).

Infinitiv

Infinitiven, som är en av verbets tre huvudformer, betecknar endast handlingens namn och böjs inte. I dialekten förekommer den i två former. I den största delen av området är suffixets -t mjukt (ėit’ ~ ėiti, sakýt ~ sakýti). Mjukheten är särskilt tydlig i områdets nordvästra utkant, nära žemaiternas dūnininkai (Verti-

²³ Žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 48—55.

298

mai, Žindaičiai, Pavidaujys, Pãskynai). I den östra delen av området, vid gränsen mot veliuoniškiai, är infinitivsuffixets -t hårt och aspirerat (rišti ~ rišti, lūpti ~ lūpti). Hårdgöringen fortskrider i dialekten; den mjuka varianten trängs undan. I äldre dialekttalares språkbruk används i sällsynta fall infinitiv med suffixet -tie (imtie ”ta”, duotie ”ge”). Den förekommer också i folkvisor. Den reflexiva infinitivändelsen är vanligen -is (ąūtis ~ ąūtis, kėltis); bland de äldre förekommer även -ies (pėsties ”pėstis”, muš ties ”muštis”), men vid sidan av den sistnämnda är -ise särskilt vanligt i deras språkbruk (raitytise ”raitytis”, valdytise ”valdy tis”). Den är inte ovanlig heller i den medelålders generationens språkbruk.

Infinitiven används särskilt brett självständigt i dialekten: den är oberoende av andra ord, men liksom i standardspråket är den ofta också knuten till dem, och i vissa fall (med verbformer, som den gör till hjälpverb) styr den dem. I satsen har den olika funktioner. Den kan fungera som predikat, subjekt eller som olika adverbial.

Infinitiven bildar ofta predikat i konstaterande och frågande satser (Jau girė matyt; Gála krašta nematyt; Neużmatýti nieka — toli; Kas girdėt? Ką daryt? Prie ko čė šauktis?). I vissa fall uttrycker sådana frågesatser inte en fråga, utan betonar bara meningslösheten i den handling som infinitiven betecknar och att den är onödig (Ką čė šnekėt; Ko tau tę daisuot; Ką čė dá dėkavot. Kam čė dá prasidėt).

Infinitiven är också relativt vanlig i utropssatser. I dessa fall kan den ha en mer eller mindre tydlig imperativisk nyans, till exempel: Gūlti! (om en hund)! Medžiot! Peliot! (om en katt)! Nesipėšt! Kojes neprilėist prie žėmės! Gnybt no lešos i lėist į puodą! Ji prė pelų pristatyt!

Ibland uttrycker infinitiven i sådana utropssatser ingen uppmaning, utan endast en viss (oftast negativ) förvåning (Tóke širdi turėt; Tiek nusivalkiot; Šiteip pasakyt; Tiek prisikentėt; Tiek pasiekt).

Infinitiven förekommer som predikat även i samordnade satser utan konjunktion (Vienc traukt, kiek — nepalėist; Jis imt, aš — neduot; Aš duot, jis nepasiduot; Tėvs laikyt, vaikinc mušt; Su tavim šnekėt, pupų rėti pasidėt; Kadai vaikščiojau pakrancėj, i nematyt; Ką čė šnekėt — atsidusk i muryk).

I tillagda satser bildar stelnade konstruktioner med infinitiv också oftast predikat, till exempel: Antys kvarkčio — ką tik girdėt; Užragóžinai — nė praīt, nė pravažiúot; Kvailas — tik vilkui suėst. Tai žmogus — nė mušt, nė bėgt; Tai viščiuks — nė lėst, nė gėrt; Vyrs — nė pridėt, nė atimt!

Med partikeln tik används infinitiven i dialekten för att förstärka intrycket av en handling (oftast negativ eller oönskad) (Tu tik rėkt, dejúot, skųstise; Aš tik dirbt i dirbt; Tau tik plėperuot). I konstruktionen med konjunktionen kad och partikeln tai upprepas infinitiven vanligen för att framhäva intensiteten i en villkorad handling (Kad duot, tai duot, — kad kaulai treškėtų; Ka sakyt, tai sakyt, — nelaikyt žodže už dantų). För att helt förneka en handling används ibland den negativa partikeln nė tillsammans med två infinitiver med samma rot, varav den andra har negation, till exempel: Prapuolė toks mūilas, — jo nė maty! nematyt. Jo i po šei dienai nė girdėt negirdėt.

I äldre människors språkbruk används i sällsynta fall i stället för infinitiv en adverbiell participform, till exempel Nė girdere negirdėt, kur jis²⁴.

²⁴ Plg. Fr. Kurschat, Grammatik der littauischen Sprache, Halle, 1876, p. 285.

299

I konstruktionen med de negativa partiklarna nė…nė används infinitiv för att uttrycka en handlings ovillkorlighet (Tiek visi krūkšč, šauk, — nė paklaust, nė pasakyt; Prilije, — nė išeit, nė išbrist; Ką čė daryt, nė imt, nė pamest).

I dialekten kan infinitiven utgöra subjekt, till exempel: Võkį gėda, ne sirkt; Bjaūru gėrt, sūnku pagiriōtise; Niēkai ilgai mergáut; Amžių nugyvēt, tai ne skilandį pãrkąst; Gėda žiūrėt; Bãngu pasakyt; Geriausiai, viską pasakýti i prapūlt.

Hela infinitivsatser kan också uttryckas med infinitiv, till exempel: Laimingai nuvažiuot i parvažiuot; Jám tik iš tavęs išgrēpt i susprōkt.

Även ett målsadverbial uttrycks med infinitiv (Tõkie grybai gerai mūrėt; Ravēt yra nagūčei dveji; Jau stāgaruotis laiks).

I många fall används infinitiven i dialekten, liksom i standardspråket, flitigt tillsammans med andra verbformer (enkla och sammansatta) och ingår vanligen i ett sammansatt predikat. I sådana fall kan den ha ett prefix eller sakna det; även verbet som infinitiven ansluter sig till kan ha ett prefix eller vara utan. I stammen kan infinitiven, utan betydelseskillnad, stå före eller efter den finita verbformen. Den ansluter sig oftast till följande verb: baigti (Antys pabaigė dėt; Baigiu nulipt no stōga; Spirgaĩ šūbaige spirkt), duoti (Dūosiu nupjaut žolę), eiti (būvo atėję ančių maišyt; Būvo užėję galva gēlt; Ėjau prašyt nakvynės; Užėję mą žiōvaut; Ėik acigūlt; Ėje visų klāusinėt; Ėjom imtis; Jō paláidot nemãje; Nēin pragyvēt), galėti (Galėsiva kvešinėt; Negali išmatyt’ — tāmṣu; Jis negãle jei pamokėt; Negali arty prēit; Galėsi skalbt; Gali gaišiot’ visa diena; Gali tampyt’ mustivėres — kietą; Galėje nait’ i parēit’; Pastipdyt’ galėje tą ãvi; Priauklēt’ gale tą vaiką prē knygų; Žiūrēt’ negalėjau), gauti (Gausiu nēštis), griebti (Kárve grieb’ dūrt’; Jijē griebe vēm’t), imti (Jurginei ēmė kȳpt’; Ji ēmė kėbalaut’ su svetimais vyrais; Kāmine ēmė dudēt’; Jisai pãėme šōferiaut’; Ką ūsimu šnekēt’, nemaišyk; Greit ėmus aukėt), keršyti (Keršyju ēt’ ir aš; Keršyju mūšt, ale nēmušu), malonėti (Malonēčiau laikyt’ karvę), norėti (Nenorēje isilēist’; Nōriu nugramzīt’), nespėti (Nespēju varytise — visi mūš; Nespēju pjaut’ — ančių pilno kiēms), nustoti (Nustōje lyt’; Tuo nustōs skaudēt’), pasidėti (Pasidēsiu kirst’), pajudinti (Pajudina krāustyt’), pakilti (Pakilo ēt’), pradėti (Kāmine pradēje giūsiuot’; Tuo pradēje vaidytise; Mōrkai pradēje dyk’t’; Pradēd tvoruōt’, negali piktumū trīvōt), reikėti (Rēik’ i pātala igūlt’; Reikēje senēi numēkst’; Reiks sujūst), sliūkti (Vēršis slēnk žīst), sujusti (Visi sujūdo žēnytis), susigauti (Susigāusim tavi pasidžiaūkt’), taisytis (Kārve tāisos dūrt’), turėti (Turēsi duot’; Didžturēt’ turēje), užlaipinti (Užlaipina šēna pamyniot’), žinoti (Nurāut’ težinai) med flera. För att uttrycka att en oönskad handling fortsätter ansluter sig i många fall också particip till sådana konstruktioner (Gali valgyt’ įsivalgęs; Gali ēt’ isėjēs; Gali šnekēt’ išsinekējēs).

Ibland står vissa sådana kombinationer av infinitiv och finit verbform i en sats tillsammans med nominativ (Pradēje skausmai imt’; Jāunc gale, šēnc tūre mirt’; Dīržas nesutēnik užrišt’; Antys pabaige dēt’), andra med ackusativ (Isitaise piena gērt’; Skēlbe parduōt’ vīetą), ytterligare andra med preposition och ackusativ (Sustōje ēt’ į mokyklą; Īms augt’ i lāšinius), och andra med genitiv (Reik užbirēt’ žēmių) och så vidare.

Det förekommer att två infinitiver ansluter sig till samma verbform; den andra preciserar vanligen den första, till exempel Reik’ ēt’ varyt namō; Reik’ ēt’ žiūrēt juodvienių; Reik’ ēt’ milžt’; Turiu ēt žiūrēt’, Turiu ēt tikritise, Reiks sujūst’ liūobtis.

300

För att uttrycka handlingens intensitet upprepas infinitiven efter den finita verbformen: Pradėję piršt piršt’, i išpirša; Usikėpe nėit’ nėit’, i atlika; Įsityža gėrt’ gėrt’, i priprȧta. När handlingens utdragenhet uttrycks förenas två infinitiver med konjunktionen ir, till exempel: Galės žiūrėt’ i žiūrėt’; Galės eit ir eit’; Jai tik dainuot’ i dainuot.

I dialekten finns det gott om fall där två olika infinitiver fogas till den finita verbformen med konjunktionen o för att förstärka intrycket av handlingen (vanligen negativ) (Gulėt’ o miegot’ težina; Gėrt’ o nasriót „šūkauti“ temokėję).

För att uttrycka en ständigt pågående, varaktig handling fogas infinitiven i dialekten också till den finita verbformen av samma stam. Handlingen som uttrycks med denna konstruktion är vanligen försvagad, har förlorat sin intensitet och är otillfredsställande, till exempel: Šnekėt’ šnek, tik suprast’ negali; Ėst’ ėd, tik netūnk; Gėrt’ gėrė, tik nerūka; Kramtyt’ krāmta, tik nerūje.

För att uttrycka att en handling är omöjlig används en prefigerad infinitiv med finita former av verben negalėti, nemokėti (Negalė nugulėt: vartose i vär-tose; Negalė nusėdėt’ — lūksta kai pašėles; Nemók nutylėt’ i viską pasigadin).

För att uttrycka ett medel används infinitiven i dialekten parallellt, utan betydelseskillnad, med både dativ och ackusativ (Bliūdpalai̇kis jōvalui kabīt’; Kabaraški̇uks rinkėms uždėt’; Regulātorius nusistatyt’ vagōs gilūma i platūma).

Particip

a) Arter

Aktiva particip i dialekten har, liksom i lk, fyra tempus (presens, preteritum, iterativt preteritum, futurum), t.ex.: gyvēngs || gyvēnantis, gyvēnanti; āugęs, āugus; värgdaves, värgdavus, važiuosiąs || važiuosianti, medan passiva particip endast har två (presens och preteritum), t.ex.: līmpams ~ līmpamas, limpamà; vīrc ~ virtas, vīrta. Particip av båda arterna används i dialekten främst för att bilda sammansatta tempusformer av verb och för att uttrycka direkt eller återgiven tanke, t.ex.: esū (buvau, būdavau, būsiu, būčiau, būk...) nežinantis (nežinanti, nežinojęs, nežinojus, nežinomas, nežinoma...). I dialekten används främst aktiva particip i preteritum och passiva particip i båda tempus, t.ex.: (Atlėida, tine; Ar mestōs snige; Ėik nevapėjęs; Nustōk zuimavęs; Vālglyk nepliūrnijęs; Kārve ismīlždīnus; Ėje kai sudegęs; Stōve pasisklēidęs; Vilks āvi pasiplēšęs; Stōve akis ispragīnes; Ėin apsitūčiojęs; Kārve žēme sutrāmpaliavus; Ji pavilōjus būva; Žarnà susivijus; Utelių papjāuč; Ėin kai išnarstye; Mēsū i suktū, i riestūj būva; Suknele visai sužībita.

De particip som anger nödvändighet, vilka ansluter sig till passiva particip, är ganska vanliga i dialekten, men normalt används bara deras pluralformer och singularis nominativ, t.ex.: pjautini rugėi (kviečēi, mižēi, žirnei, dobilai); pjautinas āvizas, pjautinė vasarōjus), kāstinas ropites, kāstini morkai, rautini linī, kāūptinas ropūtes, kāūptini kopūstai, rīktinas gīles, skitini obuolēi, vēstinė šienc, žavētina žmōna — tōke tamsike. I sällsynta fall förekommer också någon enstaka neutrumform av particip som anger nödvändighet, t.ex. Jā būs gyvēntina, gyvēsim.

301

b) Pronominala particip

Även om pronominala particip är relativt ovanliga i dialekten kan pronominala former bildas av alla tempusformer i båda arterna (pronominalformer av iterativt preteritum förekommer i praktiken knappast). Pronominalformer av aktiva particip i alla tempus bildas av de enkla längre formerna, som har ändelsen -ys, t.ex.: bėgantysis || bėgantysis; bėgančioje || bėgančioje, gulentysis, gulėnčioje, kėkštentysis, mirštantysis, lekentysis spiric „amoniakas“, žydančioje „greitoji“ džiovė, tikentysis, tikėnčioje, atėjusysis, atėjusioje, nusižengusysis, nusižengusioje, prisikėlęsysis, prisikėlusioje, prisikėlsentysis, prisikėlsenčioje, būsentysis, būsenčioje, žindamoje, kuliamoje „kūlimo mašina“, siuvamoje, pirktoje, pririštasis, nuimtašis, įmerktasis.

Även vissa prefixförsedda reflexiva particip har pronominalformer i dialekten, t.ex.: nusikalnysis, įsigytasis, besiprausentysis.

c) Reflexiva particip

Alla particip i båda arterna och alla tempus har reflexiva former. Prefixlösa reflexiva particip är mycket ovanliga i dialekten. Vanligen används endast nominativformerna i singularis av maskulinum och femininum av vissa verbs alla aktiva tempus, och i mycket sällsynta fall även nominativformer i maskulinum pluralis. Maskulinum singularis nominativ har normalt den reflexiva partikeln si i ändelsen, följd av ytterligare ett -s i ändelsen, t.ex.: ilgšis, juokiasis, kėlęsias, klausęsias, praūsiąsis, priklijęsias, kėlėsis, kėldavėsis, kėlsėsis. Endast preteritumformer i maskulinum pluralis nominativ har hörts, med ändelsen -ęslys (t.ex.: jie būt pėsęsys) och med den reflexiva partikeln -se (t.ex.: jie sau dirbese). Vid sidan av de redan nämnda reflexiva participformerna i maskulinum presens förekommer ibland också former med ändelsen -iąsys, som sannolikt är kontaminerade och har uppstått analogiskt efter ändelsen för maskulinum pluralis nominativ hos enkla particip, t.ex.: kėliąsys, juokiąsys, džiaugiąsys, praūsiąsys. Reflexiva former i femininum singularis nominativ presens har den reflexiva partikeln -s, t.ex. kėlentis, juokentis, džiaugentis, praūsentis; de tre övriga tempusformerna har den reflexiva partikeln si-, följd av ytterligare ett s i ändelsen, t.ex.: kėlūsis, kėldavusis, kėlsentis. Vid sidan av former med den reflexiva partikeln -s förekommer prefixlösa reflexiva particip i femininum nominativ singularis i sällsynta fall med den reflexiva partikeln -se, t.ex. ji būva laukentiese ”gravid”.

Prefixförsedda reflexiva particip används i stor utsträckning i dialekten. Deras reflexiva partikel si står mellan prefixet och stammen, t.ex.: besiprausias, besiprausęs || besiprausenti, nusiprausęs, nusiprausus, atsikėlęs, atsikėlėma, acikėlė, acikėlta. Prefixförsedda reflexiva particip böjs som motsvarande icke-reflexiva particip.

d) Participstammar

Aktiva presensparticip, bildade av presensformerna i tredje person singularis av verb med a- och o-stam, har tre slags nominativändelser i maskulinum singularis. De äldre formerna med ändelsen -as är vanliga och brukliga (ėinąs, rašąs). Vid sidan av dem är nyare, längre former utbredda (ėinantis, rašantis). Något ovanligare är

302

en form som skiljer sig från den andra genom den långa ändelsen (vanligen betonad) -ys (sergantys, augantys, žibantys). Nominativändelsen i femininum singularis är, liksom i standardlitauiskan, -i (laukianti, šokanti), även om dess ursprung, såsom de reflexiva formerna visar (laukiančiose), möjligen är ett annat (jfr marti < *marti, laukianti < *laukiantie). När dessa particip har ändelsebetoning använder de äldre talarna i dialekten i stor utsträckning fonetiskt förkortade former utan slut-i, t.ex.: bėgānt ~ bėganti, gulēnt ”liggande”, einānt ~ einanti, nenorēnt ”ovillig”, nešānt ~ nešanti, tikēnt ”troende”, turēnt ”havande”, uždirbānt ~ uždirbanti. Motsvarande feminina participformer förekommer även i de žemaitiska dialekterna²⁵. Den medelålders generationen och ungdomarna använder här i alla fall den fullständiga ändelsen, och de äldre blir ofta även föremål för skämt för sitt uttal av de förkortade formerna. Dessa förkortade former är ett regelbundet fenomen i dialektens fonetik. Fenomenet generaliserades dock inte till particip med rotbetoning, tydligen därför att deras former skilde sig från presens gerundier.

Även om alla i-stamsverb i dialekten har övergått till ia-stammen (mylė, košė), har participen av denna stam ändå i huvudsak bevarats oförkortade i nominativ singularis och pluralis (čiūdūs, čiūaudinti, nóris, nórinti, stóvis; dėvi, liñki, týli), även om hela deras paradigm annars, påverkat av ia-stammens analogi, vid sidan av sina egna stamsuffix mer sällan också har former som är typiska för ia-stammen (stóvincė || stóvenčė, stóvincem || stóvenčem…).

Particip som har konsonanten d före stamändelsen ger efter för denna analogi endast med svårighet. I hela paradigmet böjs de oftast som i-stammar, även om ia-stamsformer förekommer vid sidan av dem mer sällan. De längre nominativformerna i maskulinum singularis och hela paradigmet i femininum har påverkats mer av ia-stammens analogi och har dess stamändelse (stóventis || stóventys, stóventi, pavýdėntis || pavýdėntis || pavydentýs || pavydėntys, pavydenti || pavydėnti). De närliggande formerna pavydė- (vanligare) || pavydė- visar att ia-stammens analoga inflytande på denna participstam är ett relativt sent fenomen och att pavydė- otvivelaktigt är en senare produkt av detta inflytande.

Nominativstamändelsen i singularis och pluralis hos maskulina presensparticip bildade av ia-stamsverb är vanligtvis av två slag. Endast particip bildade av verb som före stamändelsen har affrikatorna č, dž eller konsonanterna š, ž, ž, och mer sällan l, m, r (krečiās, gūdžiās, klāusiās, ziržās, čiūžās, dūmās, skiriās, keliās), har här bevarat ia-stammen oförändrad. Övriga particip bildade av verb med denna stam används parallellt både i sina egna stammformer och i former som är typiska för i-stammen, t.ex.: šūkaujas || šūkaujis, dainuojas || dainuojis, lójas || lóji̇s, lėjas || lėji̇s, veli̇s || veli̇s, geri̇s || geri̇s, laukias || laukis, šūkauja || šūkauji, dainuoja || dainuoji, lója || lóji, lėja || lėji, veli̇a || veli̇, geri̇a || geri. De övriga kasusformerna i maskulinum och hela paradigmet i femininum bevarar sin stamändelse (šūkaujencė, šūkaujencēm… šūkaujenti, velenti, gerenti, lāukenti…).

Passiva presensparticip bildade av i-stamsverb, som på senare tid i dialekten har övergått till ia-stammen, har i regel bevarat i-stammen (dēvims, dēvimā, mylims, mylimā), även om det har observerats att vissa particip, under inflytande av ia-stammens analogi, börjar användas parallellt även med ia-stamsändelse (gālēms || gālīms, gālēmā || gālīmā). Även particip som har d, t (ibland också p) före stamändelsen har bevarat i-stammen (gīrdims, sēdīms tūpims).

²⁵ Jfr formerna parēnōntē ~ pareinanti, bēsēdūntē ~ besēdinti i žemaitiska dunininkai-dialekt (V. Grinaveckis, Op. cit., p. 40, 53).

303

Stammarna hos alla övriga aktiva och passiva particip i andra tempus skiljer sig inte på något sätt från Ik.

Bildningen av participformer visar att deras stammar är äldre än dialektens nuvarande verbstammar och att analogin med former med ia-stam, särskilt i verb och ännu mer i participformer med į-stam, är sen.

e) Participens deklination

Participens kasusändelser är, liksom i Ik, adjektiviska och har följt dialektens fonetiska regler för ordslut²⁶. Men i singular dativ av maskulina aktiva particip i alla tempus används vid sidan av de adjektiviska formerna även substantiviska former (augančiam || augančmi, ėjusiaм || ėjusiai, šnekėdavusiam || šnekėdavusiai, čiaudėsiančiam || čiaudėsiančiui). I sällsynta fall har även passiva particip i båda tempus, i detta kasus och vid sidan av den adjektiviska formen, en substantivisk ändelse (migdomam || migdomui, mokytam || mokytui, matytam || matytui). Ett analogt fall har också konstaterats i de samogitiska dialekterna²⁷.

Paradigm

Aktiva particip

Presens

Singular

V. augęs || augęs || augantis || augantys, klausias || klausiantis, čiaudis || čiaudin-tis || čiaudentis; auganti || auganti, klausianti, čiaudinti || čiaudenti

K. auganče, klausanče; čiaudinče || čiaudenče; augančes || augančios, klausian-čes

N. växande || växande || åt den växande, lyssnande || åt den lyssnande, blomstrande || blomstrande || åt den blomstrande || åt den blomstrande; växande, lyssnande, blomstrande || blomstrande

G. auganti, klausenti, čiaudinti; auganče, klausenče, čiaudinče

Įn. augančiu, klausenčiu, čiaudinčiu; auganče, klausenče, čiaudinče

Vt. springande || springande, susande, blommande || blommande; springandes || springandes, susandes, blommandes || blommandes

Plural

V. augą || augą || augantys, klausą || klausentýs, čiaudi || čiaudin-tys || čiaudentys; augančes, klausančes, čiaudinčes

K. växande || växande, frågande, nysande || nysande

N. augantiems, klausen­tiems, čiaudintiems; augančioms, klausantčioms, čiaudinčioms

G. augančius, klausенčius, čiaudinčius; augančes, klausenčes, čiaudinčes

I. augančeis || augančėis, klausenčėis, čiaudinčėis; augančioms || augančiōms; klausenčioms, čiaudinčioms

L. bėgančiuos || bėgančiuos, šniokščenciuos, žydincuos || žydenciuos; bėgančios(e) || bėgančios(ė), šniokščencios(e), žydincios(e) || žydencios(e).

²⁶ Se E. Grinaveckienė, Op. cit., s. 151–158.

²⁷ Jfr formerna för de samogitiska participen raši.tų.ujou, raši.tų.ju. ”för den som skrev” (Se V. Drotvinas, V. Grinaveckis, Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius, 1970, s. 148.

304

Preteritum, iterativt preteritum, futurum

Singular

V. rūgęs, värgdavęs, važiuosįs; rūgus, värgdavus, važiuosenti

K. rūguse, värgdavuse, važiuosenčė; rūguses, värgdavuses, važiuosenčės

N. sur ‖ sur, brukade vara sur ‖ brukade vara sur, åkande; sur, brukade vara sur, åkande

G. rūgusi, värgdavusi, važiuosenti; rūguse, värgdavuse, važiuosenčė

Įn. rūgusiu, värgdavusiu, važiuosenčiu; rūguse, värgdavuse, važiuosenčė

Vt. rūgusem, šniokšdavusem, siūbuosenčem; rūgusio, šniokšdavusio, siūbuosenčio

Plural

V. rūgė, värgdavė, važiuosią ‖ važiuosentys; rūguses, värgdavuses, važiuosenčės

K. jästa, arbetade, åkande

N. jästa, arbetade, åkande; jästa, arbetade, åkande

G. rūgusius, värgdavusius, važiuosenčius; rūguses, värgdavuses, važiuosenčės

In. rūguseis, värgdavuseis, važiuosenčėis; rūgusioms, värgdavusioms, važiuosen-čioms

Lok. bėgančiuos, šniokšdavusiuos, siūbuosenčiuos; bėgančios(e), värgdavusios(e), siūbuosenčios(e)

Passiva particip

Singular

V. gūldoms, guldyt; gūldoma, guldýta

K. gūldoma, guldýta; gūldomos, guldýtos

N. gūldomam ‖ gūldomui, guldytam ‖ guldytui; gūldomai, guldytai

G. gūldoma, guldýta

Įn. gūldomu, guldytu; gūldoma, guldýta

Vt. gūldomam, guldytam; gūldomo, guldýto

Plural

V. gūldomi, guldýti; gūldomas, guldýtas

K. gūldomų, guldytų

N. gūldomiems, guldýtiems; gūldomoms, guldýtoms

G. gūldomus, guldýtus; gūldomas, guldýtas

Įn. gūldomais, guldýtais; gūldomoms, guldýtoms

Vt. gūldomuos, guldýtuos; gūldomos(e), guldýtos(e)

Pronominella particip

Singular

V. den döende ‖ den döende, den sändande, den som har begått ett brott; den döende kvinnan ‖ den dö-ende kvinnan, den sändande kvinnan, den kvinna som har begått ett brott

K. den döende kvinnan, den sändande kvinnan, den kvinna som har begått ett brott; de döende kvinnorna ‖ de döende kvinnorna, de sändande kvinnorna, de kvinnor som har begått ett brott

20. 520

305

N. den döende, den sändande, den som har begått ett brott; den döende kvinnan, den sändande kvinnan, den kvinna som har begått ett brott

G. den döende, den sändande, den som har begått ett brott; den döende kvinnan, den sändande kvinnan, den kvinna som har begått ett brott

Įn. den döende, den sändande, den som har begått ett brott; den döende kvinnan, den sändande kvinnan, den kvinna som har begått ett brott

Vt. den döende ‖ den döende, den sändande, den som har begått ett brott; den döende, den sändande, den som har begått ett brott

Plural

N. de döende, de sända, de som har begått brott; de döende (fem.), de sända (fem.), de som har begått brott (fem.)

G. de döendes || de döendes, de sändas, de brottsligas

D. åt de döende || åt de döende || åt de döende || åt de döende, åt de sända || åt de sända, åt de brottsliga || åt de brottsliga; åt de döende (fem.) || åt de döende (fem.) || åt de döende (fem.) || åt de döende (fem.), åt de sända (fem.) || åt de sända (fem.), åt de brottsliga (fem.) || åt de brottsliga (fem.)

Ack. de döende || de döende, de sända, de brottsliga; de döende (fem.) || de döende (fem.), de sända (fem.), de brottsliga (fem.)

Ins. med de döende || med de döende, med de sända, med de brottsliga; med de döende (fem.) || med de döende (fem.) || med de döende (fem.), med de sända (fem.) || med de sända (fem.), med de brottsliga (fem.) || med de brottsliga (fem.)

Lok. i de döende || i de döende, i de sända, i de brottsliga; i de döende (fem.) || i de döende (fem.), i de sända (fem.), i de brottsliga (fem.)

f) Komparation av particip

I dialekten förekommer former av båda slagen av komparativ hos particip. De har adjektivens typiska suffix och ändelser för komparativ, t.ex.: Šic morks nubalėsnis; Iš veida ji nubalėsne; Tievs augėsnis; Ji už jį augėsne; Jo drabužis nuplýšesnis; Ta tėva skepetą nuplýšesne; Jis daug nuvargėsnis; Jijė sušnekamėsne pasidarė.

g) Participens betoning

Particip i aktivum presens (med och utan prefix), bildade av primära verb med gammal rotbetoning²⁸, har betoningen på roten i hela paradigmet (dãras, dãranti, ẽ̇̃ngs, ẽ̇̃nanti, mieg̃as, mieg̃anti); particip bildade av verb med gammal ändelsebetoning har betoningen på ändelsen i nominativ singular, medan betoningen växlar vid böjningen enligt reglerna för accentklass III (muš̃s, mušanti, prisimenąs, prisimenanti, šnekąs, šnekanti). Det bör dock påpekas att detta system för betoning av presensformerna hos particip bildade av verb med gammal ändelsebetoning inte är stabilt. Vid sidan av former med betoning på ändelsen vinner rotbetonade former allt större utbredning på senare tid (mùšas, mùšanti, šnẽkas, šnẽkanti…). Dessutom finns det i dialekten flera presensparticip med akut betonad rot, som betonas på två sätt: på roten och på ändelsen (ãugas || augãs, ãuganti || augantì, bė̃gąs || bėgãs || bėganti || bėganti, dir̃bas || dirbãs, dirbanti || dirbanti, dúodas || duodãs, dúo-

²⁸ Se K. Būga, Op. cit., s. 48–55.

306

danti || duodanti). Liknande betoning förekommer också i de žemaitiska dialekterna²⁹. Det bör noteras att dessa participformer med ändelsebetoning är något vanligare i de äldsta dialekttalarnas språk och håller på att försvinna ur bruk.

Förr var uppenbarligen de flesta presensparticip i dialekten betonade på ändelsen. Detta framgår framför allt av de stelnade former av femininumparticip med ändelsebetoning som används av äldre talare och som numera regelmässigt bara betonas på roten (laukias, laukianti, vid sidan av laukiãnt ~ laukiañti, ė̃ngs, einanti, vid sidan av einant̃ ~ einañti, noris, nórinti || noreñti, vid sidan av norė̃nt ”önskande”). Detta bekräftas också av betoningen hos particip i Fr. Kurschats dialekt, som ligger nära denna dialekt³⁰.

Att presensbetoningen i dialekten verkligen tenderar att flytta från ändelsen till roten framgår också av de regelmässigt rotbetonade formerna hos presensparticipen i dagens språk: dė̃das, dėdanti, gū̃lis, gūlinti || gūleñti, tū̃ris, tū́rinti || tū́renti, trots att de verb som formerna bildats av har ändelsebetoning i dialekten.

Particip i aktivum preteritum, frekventativt preteritum och futurum, med och utan prefix, har liksom 1k samma betoning och tonaccent som de verbformer de bildats av, till exempel: bėgęs, bėgus, bėgdavęs, bėgdavus, bėgsias, bėgsenti, išbėgęs, išbėgus.

Particip i passivum presens (med och utan prefix), bildade av alla flerstaviga verb och tvåstaviga o-stamsverb, har konstant betoning. Betoningens plats och tonaccenten är desamma genom hela paradigmet som hos tredje person singular av de verb de bildats av, till exempel: árdoms, ár doma, bauginams, bauginama, skáiniojams, skái- niojama, važiuojams, važiuojama. Hos particip bildade av andra tvåstaviga verb växlar betoningen i paradigmet enligt accentklass III, till exempel: dirbams, dirbamà, dirbamái, dirbamõ. Participens neutrumformer i denna tid har samma betoning och tonaccent som maskulinumformerna (apdirbama, pasakoma).

Particip i passivum preteritum betonas på tre sätt: de som bildats av flerstaviga verb behåller infinitivens betoning och tonaccent genom hela paradigmet (apseliõc, apseliõta, išakéc, išakéta, pavažiš, pavažišta, užgyvéc, užgyvéta); de som bildats av tvåstaviga verb med akut betonad rot har, till skillnad från 1k, regelmässigt konstant betoning (ikálc, ikálta, įpjáuc, įpjáuta, málc, málta, pakélc, pakélta, pagírc, pagírta, nusáuc, nusáuta, vírc, vírta); de som bildats av tvåstaviga verb med cirkumflexbetonad eller kort rot betonas, liksom i 1k, enligt accentklass IV (káupc, káupta, káuptõs, kė́pc, keptà, kìrpc, kirptà, vė́rpc, verpà). Particip med dessa rötter och prefix (utom particip med prefixet par- ”över-”, vars prefix är betonat) betonas enligt accentklass IIIᵇ (išgrįstas, išgrįsta, pàlikc, paliktà, paliktám...).

Particip som uttrycker nödvändighet betonas, liksom i 1k, enligt accentklass III; skillnaden är endast att rotbetonade a och e här regelmässigt förlängs till långa vokaler (sė́ktins, vė́štins, kàštins, tḗptins, mḗkstins)³¹.

Halvparticip

I dialekten finns, liksom i 1k, enkla och reflexiva halvparticip av båda genus och numerus, till exempel: ė́dams, ė́damà, ė́dami, ė́damas, pasišokinėdams. Båda bildas och betonas vanligtvis som i 1k, men halvparticipet ė́dams betonar, när det får ett prefix, oftare prefixet, liksom i de samogitiska dialekterna³², till exempel (särskilt i de äldre dialekttalarnas språk): išei-

²⁹ Se V. Grinaveckis, Op. cit., s. 219, 292.

³⁰ Se Fr. Kurschat, Op. cit., s. 290–291.

³¹ Jfr Lietuvių kalbos gramatika, II, s. 374.

³² Jfr V. Grinaveckis, Op. cit., s. 226.

20*

307

dams, nėeidams, pāreidams, prieidams. Den sistnämnda betoningen är utan tvivel äldre³³.

Reflexiva halvparticip utan prefix, som är ovanligare (särskilt pluralformerna), har för båda genus och numerus en generaliserad form av femininum plural nominativ med den reflexiva partikeln -s, liksom i de samogitiska dialekterna, till exempel: jis (ji, jiẽ, jõs, juõdu, juõdvi) šnēk vaipydamos, ēin juokdāmōs, bardāmōs, džiaugdamōs.

Detta visar att halvparticipen håller på att stelna i dialekten. I sällsynta fall förekommer maskulina pluralformer av reflexiva halvparticip med den reflexiva partikeln -se, till exempel ēin šnekēdamiese, išējē raukydamiese, mužāžava vāidydamiese.

Ibland används halvparticipformer utan reflexiv partikel men med bibehållen reflexiv betydelse, till exempel: Tėvs šnēk vaipydams; Parēin par kiēma juōkdams.

Halvparticipets handling, som anger samma subjektets andra handling vid sidan av predikatets handling, sker i dialekten oftast samtidigt med predikatets handling (Šāu parējē ēsdams; Āntys vīrsdams parēm; Įskurdau kārve bēganydama; Ka tik aš dainuodama nesumišē.). Halvparticipen anger tiden för predikatets handling (Jis nūna keldams — nór miēga; Atsiplēšau nagūs beravēdama; Aš tavi prisokdama priēmišiu „padēsiu“; Turēdami lāika pasidarykit), sättet (Duod su kultūve apsivarty dāms; Jis apsisūkīdams „iš kelių kartų“ pas mus būva; Pasišlapīk spēmi užsiimīzdama; Ēje pasišokīnēdams; Pāršai žolēs prisispirdami vāra „ēda“; Parējē svāigaliuodams; Pasišluoždama pasišluoždama į nāje; Ēin kai gīrc lōvas jiēškōdams; Nutila kaip vālgydams; Nusipirkau lyg žinōdams), orsaken (Besitęsy dama kārve gāl mutrūkti brizgila; Ji nūmirē po tą pėlke bevēikščiodama).

Adverbial particip

Dialektens adverbialparticip är, liksom i standardspråket, enkla och reflexiva. De böjs efter tempus, men har endast former för presens och preteritum, t.ex.: bėgēkėnt, bēgyvėnant, numirus, susigūgus, juōkēntis, susipyškus. Tempusbildning och accentuering skiljer sig i allmänhet inte från standardspråket; endast presensformen av adverbialparticipet ēinant, när den får prefixen at-, iš-, nu-, par-, accentueras på två sätt — på stammen och på prefixet, t.ex.: ātēinant || atēinant, išēinant || išēinant, nuēinant || nuēinant, parēinant || parēinant. I de äldre dialekttalarnas språk betonas i detta fall prefixet oftare, men denna accentuering håller snabbt på att försvinna ur bruk. Accentuerandet av adverbialparticipet ēinant med prefix på prefixet bekräftar åter tanken att participet ēinęs tidigare i dialekten hade ändelseaccent.

Adverbialparticipet anger oftast tiden för huvudhandlingen i dialekten (Jie parūš bētēms-tant; Mēzgrant juk nešalt; Prieblinda parējē — dā visai nesutēmūs; Kiek tų skysčīn išgarūo bēkepant; Bēgyvėnant visāip būn; Aš tavi ēinant numešiu; Betraukēnt į nutrāukiau; Kad būt kur nemuvīrte bevaziuojent; Jis mā bēvalgant atšala; Tu ant tūrgaus bešovent pāršalai; Jis mā bēinant nukrita). Mer sällan uttrycker det ett villkor, t.ex.: Iš šalies žiūrēnt piktums im; Bēgulēnt juk nuvarksti. I dialekten används adverbialparticipet i stor utsträckning i stället för presensparticip i aktivum (Bevālgant paliksi, besipēšant rasi; Nematyt’ parēinant — tur būt nevažiūōs; Lāuku atēinant; Šīmet macīau gārni lēkent; Nematāu parvažiuojent). I opersonliga satser uttrycker adverbialparticipen sätt…

³³ Plg. P. Skardžius, Daukšos akcentologija, Kaunas, 1935, p. 227.

308

och bildar alltså ett sättsadverbial, t.ex.: Reik' nusipaveiksluot' besiūokent i berėkent; Ką darai, reik' daryt' nesiskūbinant; Reik' šnekėt' kaip nieka nežinant; Turi prrāit pro šalį kaip nieka nematant.

Sättsadverbial

Sättsadverbial bildas i dialekten av infinitivstammarna hos alla verb utan prefix och utan reflexivmarkör, enbart med suffixet -te. De förekommer tillsammans med former av verb med samma rot i alla tempus, personer och modus; formerna kan vara enkla eller reflexiva, med eller utan prefix, t.ex.: daužyte dauža, kąste nukanda, rekte rėkčia, vestė parsivežė, keptė kepk, vestė tevedie. Sättsadverbial är mycket levande i dialekten och används för att uttrycka sättet för en handling, t.ex.: Nė kėlte, nė eitė par Nėmuną neīdovom.

Till skillnad från standardspråket bevarar sättsadverbial som bildas av tvåstaviga rotstammar med akut accent och flerstaviga derivat med akut suffix alltid rotens ursprungliga accent, t.ex.: šokte, bėkte, laužte, traukte, sakyte³⁴.

Mottaget 1973. III. 20

Э. ГРИНАВЯЦКЕНЕ

Mituvaflodens dialekt

Sammanfattning

Artikeln utgör ett avsnitt i författarens mer omfattande arbete ”Mituvaflodens dialekt”.

Med utgångspunkt i redan tillgängliga dialektuppgifter och kompletterande material som författaren samlade in fram till 1973 ger artikeln en bild av verbböjningen och delvis även användningen av finita och infinita verbformer i denna dialekt.

Till skillnad från standardspråket har dialekten endast tre verbstammar på vokal: på a (šokam ”vi dansar”), på ia (aūdžem ”vi väver”) och på o (žinom ”vi vet”). Verb med stam på i har övergått till verb med stam på ia (žiūrem ”vi tittar”). Denna process har ännu inte fullbordats. Rester av verbstammen på i förekommer fortfarande i dualformer, särskilt hos verb som före stammens slut har konsonanten d (girdva || girdeva || girdževa ”vi två hör”). I dialekten finns också vissa spår av konsonantstam. I presens har verben miegóti ”sova”, raudóti ”gråta” och skaudėti ”göra ont”, vid sidan av former med vokalstam, parallellt även kontaminerade former med rester av konsonantstam (miegam || mieg tam ”vi sover”, raudam || raūstam ”vi gråter”, skaūd || skaūst ”det gör ont, de gör ont”), medan verben peršėti och niežėti ”klia” i samma tempus används i kontaminerade former som bevarat rester av konsonantstam (perš(č)e, niežt(a) ”det kliar, de kliar”). De kontaminerade formerna av dessa verb med rester av konsonantstam dominerar i hela deras paradigm (peršė́t || peršė́, niežtė́ || niežė́ ”klia”, peršė́je, niežtė́je || niežė́je ”det kliade” …).

³⁴Jfr. Lietuvių kalbos gramatika, II, s. 424.

309

Till följd av den regelbundna fonetiska övergången av diftongkombinationen in till ī- sammanföll infinitiverna av verb med suffixen -yt och -inf formellt i dialekten (rūdūt ”rosta”, gaivīt ~ gaivinti ”väcka till liv”). Därför har verb med suffixet -yt i presens och preteritum med enstaka handling, vid sidan av de vanliga formerna, parallellformer som är typiska för verb med suffixet -it, och omvänt (spirgīt ~ spirginti ”steka”: spirgin(a) || spirga ”steker”, spīrgina || spīrgē ”stekte”, gīnčyt ”gräla”: gīnčy(je) || gīnčin(a) ”grälar”, gīnčije || gīnčina ”grälade”).

Alla primärverb med kvalitativ växling av rotvokalerna au–ou har i presensformerna och i andra därav härledda former, till skillnad från standardspråket, konsonanten j mellan roten och ändelsen (krāuj-jem ”vi staplar”).

Liksom i de närliggande samogitiska dialekterna har här den arkaiska tredje personsformen av preteritum med enstaka handling och betonad ändelse -ot bevarats: pašikōt ”och tänk inte ens på det”. Troligen kan den betraktas som en rest av en äldre form med den enklitiska partikeln *ti. Den kan också mycket väl vara förbunden med en äldre ide-form av detta tempus, av typen *pasīkat(i).

Verbens aspektuella fördelning är densamma som i standardspråket, men vissa prefigerade verbs aspekt är lättast att urskilja i sitt sammanhang, till exempel: Baigīi nulipt no stōga ”jag håller på att avsluta nedstigningen från taket”; verbet nulipti är trots prefixet imperfektivt.

Ofta framgår också verbens transitivitet eller intransitivitet tydligast i en sats, till exempel: Nōrmas ēit sūnku ”Det är svårt att följa normerna”; det vanligen intransitiva verbet ēiti används här transitivt.

Dialekten har tre varianter av den reflexiva partikeln: -s, -si och -se. si används alltid inne i ordet (susipešē ”de slogs”) och i sällsynta fall (i ungdomars tal) i dess slut (pēstiosi ”jag slåss”); -s förekommer vanligen bara i slutet (mūšas ”de slåss”); i infinitivformer samt i första och tredje person, och i sällsynta fall även andra person, av verb i singularis använder den äldre generationen den postpositiva partikeln -se (pēšise ”slåss”, prausīose ”jag tvättar mig”, prāusese ”han/hon tvättar sig”). Partikeln -se är sannolikt en förkortad enklitisk partikel i ackusativ, *sēn.

Det opersonliga verbet reikēti ”behövas” kan i preteritum med enstaka handling ibland också användas personligt (Aš reikėjau neval-gyt ”jag borde inte ha ätit”).

I presens har verbet būti ”vara” former med tre olika rötter. Formen ēs- (det smala ē har troligen uppkommit genom kontraktion av formen ne + es, analogt med nēra < ne + yra) används i första och andra person singular, plural och dual (ēsi ”jag är”, ēsi ”du är”, ēsam ”vi är”, ēsat ”ni är”, ēsava ”vi två är”, ēsata ”ni två är”). Formen av roten bū- med suffixformanterna -n, -v och -y, som används parallellt, förekommer i hela presensparadigmet (būni || būvi ”jag är”, būni || būvi ”du är”, būnam || būvam ”vi är”, būnat || būvat ”ni är”, būnava || būvava ”vi två är”, būnata || būvata ”ni två är”, būn(a) || būv(a) ”är”). Formen av roten yг- används endast i tredje person.

310

Personliga former av enskilda stammar i dialekten är nästan desamma som i standardspråket, men några av dem är särpräglade. I dialekten används tre former av första person singularis i konjunktiv: med ändelsen -iau, liksom i standardspråket (ēičiau ”jag skulle gå”), med ändelsen -ia (ēičia) och med den fonetiskt förkortade ändelsen -č på mjuk konsonant (ēič). I artikeln framförs hypotesen att den sistnämnda formen sannolikt är en fonetiskt förkortad form med ändelsen -ia. I andra person singularis används, vid sidan av standardspråkets form (ēitum ”du skulle gå”), också allmänt en mer arkaisk form med den fullständiga ändelsen -итmei (ēitumei). Första och andra person pluralis har, till skillnad från standardspråket, bevarat äldre former med de mer fullständiga ändelserna -итēm(e), -итēt(e) (ēitитēm(e) ”vi skulle gå”). I tredje person konjunktiv används två former: med ändelsen -u, liksom i standardspråket (ēitų ”han skulle gå, hon skulle gå, de skulle gå”), och endast med infinitivsuffixet -t (ēit; den sistnämnda formen är relativt ovanlig). Reflexiva verb i tredje person används i följande former: med ändelserna -us || -use || -uос || uose || -os || -ose (pěštys || pěš-tųse || pěštųse, pěštos || pěštose ”han skulle slåss, hon skulle slåss, de skulle slåss”).

Vi antar att ändelserna -os || -ose sannolikt är morfologiskt besläktade med formen ēičia i den undersökta dialekten (<?ēičio, jfr samogitiska ēičio, nēščio), vilken möjligen härstammar från den äldre formen ēičio, som används i Daukšas skrifter.

Personliga former av imperativ i dialekten är desamma som i standardspråket, men även vissa presensformer fyller dess funktion (eime || eimekim ”låt oss gå”, eiva ”låt oss två gå”). I andra person singularis förekommer ibland (i snabbt tal, särskilt när stammen slutar på en konsonant) också en form utan k (sēm ”ösa”). Även en fossiliserad imperativform utan k med en otillåtet avkortad stam har bevarats: palā < palāuk ”vänta”.

För att uttrycka riktning mot något läggs adverbet še~šēn ”hit” till varje imperativform; det drar i samtliga fall till sig betoningen. I andra person singularis står adverbet postpositivt (eikšē ”kom hit”), medan det i plural- och dualformerna står mellan stammen och suffixet (eikšēkit ”kom hit, ni”, eikšēkiva ”låt oss två gå hit”, eikšēkita ”gå hit, ni två”). Ibland upprepas adverbet še två gånger; då faller betoningen på det andra še (eikšēšē, eikšēšēkit, eikšēšēkita).

I optativ används, utöver de former som är brukliga i standardspråket (tegu ein(a) || teēin(a) ”må han/hon/de gå”), också former med partiklarna tegu, te, bildade av presensstammen och ändelsen -ie (för vokalstammar på a, ia: teēinie, tegulie ”må han/hon/de ligga”) eller -ai (för vokalstammen o: tesiztinai ”må han/hon/de handla, göra som han/hon/de vill”).

Första och andra person singularis av presens och preteritum, med betoning på ändelsen, uttalas med fallande intonation, till skillnad från standardspråket, liksom i de angränsande samogitiska dialekterna (sakāu ”jag säger”, sakiau ”jag sade”; ejdū ”jag gick”, ejēi ”du gick”).

I dialekten används fyra tempus av aktiva particip (presens, enstaka preteritum, iterativt preteritum och futurum) samt två passiva—

311

(presens och enstaka preteritum), t.ex.: dirbąs ”arbetande”, dirbęs ”som har arbetat”, dirbdavęs ”som ofta arbetade”, dirbsias ”som kommer att arbeta”; dirbams ”bearbetad”, dirbę ”färdigarbetad”. Alla dessa particip böjs efter genus och deklineras. Passiva particip i båda tempusformerna och aktiva particip i enstaka preteritum används oftast. Vid sidan av dem är även particip av nödvändighet välkända i nominativ singularis och pluralis (pjautini rugiai ”mogen råg som måste slås”). Particip i båda diateserna kan också vara pronominala (bėgantysis ”den springande”, bėgančioje ”den springande”, femininum). Vissa av dem har substantiverats (kuliamoja ”tröska”).

De flesta reflexiva particip i dialekten används med prefix. Deras reflexiva partikel -si- står mellan prefixet och stammen (besiprausiąs || besipraūsiantis ”som tvättar sig”, besipraūsianti ”som tvättar sig”, femininum). Ibland förekommer också former utan prefix, där den reflexiva partikeln -si- står i ändelsen (džiaūgiąsis ”glädjande sig”, džiaūgentis ”glädjande sig”, femininum). Även reflexiva particip med partikeln -se i ändelsen förekommer (ji būva laukiantiese ”hon var väntande, gravid”; jie sau dirbęse ”de hade arbetat för egen räkning”).

Aktiva particip i maskulinum nominativ singularis i presens används oftast i äldre former (einąs ”gående”, einą ”gående”, plural). Även former med vokalstam är kända (einantis einantys). Mer sällsynt förekommer nominativ singularis med ändelsen -ys (žibantys ”glänsande”). Femininum har alltid en form med vokalstam (laukianti ”väntande”), vars slutbetonade -i vanligen regelmässigt faller bort fonetiskt (laukiant < laukianti, men šokanti ”dansande”).

Även om alla verb med i-stam, som nämnts ovan, i dialekten har övergått till verb med ia-stam, bevaras ändå i-stammen i particip (girdis || gūrdintis ”hörande”, girdinti ”hörande”, femininum). Men vid sidan av former med i-stam förekommer i dessa participparadigm, under påverkan av analogi med particip och verb med ia-stam, parallellt (men mer sällan) också former med ia-stam (stovince || stovence ”stående”, genitiv). I artikeln framförs hypotesen att såväl particip som verb med i-stam relativt nyligen har påverkats av verb och particip med ia-stam, men att denna process ägde rum ännu senare i participen. Till skillnad från standardspråket har alla maskulina particip som bildats av verb med ia-stam och som har konsonanten j före ändelsen, i nominativ singularis och pluralis ändelserna -is, -i i stället för -igs, -ig (šūkaujs ”skrikande”, šūkauji ”skrikande”, plural). Ibland förekommer ändelserna -is, -i parallellt med ändelserna -igs, -ig även i formerna i de nämnda kasusformerna av particip som har konsonanten l, r eller k före ändelsen (veliąs || velįs ”rullande”, velią || velį ”rullande”, plural, geriąs || gerįs ”drickande”, gerią || gerį ”drickande”, plural, laukias || laukis ”väntande”, laukia || laukė ”väntande”, plural).

Alla particip deklineras som adjektiv, men i maskulinum dativ singularis förekommer ibland också en ändelse som är typisk för substantiv (mokytam || mokytui ”åt den lärde”, augančiam || augančiui ”åt den växande”).

312

Vissa particip i båda diateserna har komparativform, bildad efter adjektivens mönster (nubālēšnis ”blekare”, nuvargēšne ”tröttare”, sušnekamēšne ”mer medgörlig”).

Alla particip som bildats av tvåstaviga verb med gammal rotbetoning har i presensformerna bevarat betoningen på stammen (dā̃ras ”som gör”), medan de som bildats av verb med gammal ändelsebetoning har betoningen på ändelsen (mūšās ”som slår”); i böjningen flyttas dock också deras betoning till stammen (mūšancē ”den slående”). I samband med detta kan en tendens till sammanblandning av de två betoningstyperna iakttas, och många particip med ändelsebetoning får även i nominativformerna rotbetoning (mūšas, mūša).

Passiva particip som bildats av tvåstaviga verb med rotbetoning och fallande intonation bevarar i preteritumformerna, till skillnad från standardspråket, fullständigt betoningens placering och intonation (īkáltas ”islagen”, īkálta ”islagen” (femininum), īkálti ”islagna”).

Till skillnad från standardspråket uttalas det betonade a och e i necessitativparticip, bildade av primära verb med kort rotvokal a respektive e, alltid långt (kāstinas ”mogna (om potatisar) som måste grävas upp”, vēžtins ”torrt (om hö) som måste forslas bort”).

Till bildning och betoningens placering skiljer sig halvparticip och gerundier inte från standardspråket, men halvparticipet ēidams ”gående” och gerundiet ēinant ”medan han går” med prefix har oftast (särskilt i den äldre generationens tal) betoning på prefixet (išeidams, pāreidams, nūeidams, āteidams; išeinant, āteinant, pāreinant, nūeinant).

Prefixlösa reflexiva halvparticip har en generaliserad form på -os för båda genus och alla numerus (šnēk(a) vaipýdamos ”han/de talar småleende”).

I dialekten förekommer gerundier endast i presens och preteritum (sēdint ‖ sēdent ”sittande”, ”efter att ha insjuknat”).

Infinitiv II (būdinys) bildas i dialekten av prefixlösa, icke-reflexiva verb endast med suffixet -te (šōkte ”hoppande”, bēgte ”springande”). Den används alltid tillsammans med andra former av samma verb och, till skillnad från standardspråket, har endast bildningar av verb med rotbetoning och stigande intonation betoning på ändelsen (klyktē klīkt ”vrålande vråla”, men láužte, sēdēte).

Mottaget den 20 mars 1973

21. 520