LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

A. VANAGAS

PARALLELLER MELLAN LITAUISKA OCH LETTISKA HYDRONYM OCH DERAS UTBREDNINGSOMRÅDE

Litauiska hydronymer varierar mycket vad gäller ursprung, betydelse och bildning. Denna variation kan analyseras ur många aspekter, men även då vore det knappast möjligt att överblicka hela mångfalden av problem och frågor. En av många möjliga forskningsinriktningar är en lexikal och semantisk översikt över litauisk hydronymi utifrån dess samband med andra baltiska språks namnmaterial eller, mer allmänt, med det indoeuropeiska namnmaterialet. En sådan översikt är dock möjlig endast under förutsättning att de hydronymer som analyseras har etymologier. Eftersom det saknas en etymologisk ordbok över litauiska hydronymer bygger de stratigrafiskt inriktade utvikningarna och anmärkningarna i denna artikel i många fall på författarens etymologiska undersökningar av litauiska hydronymer.

De allra vanligaste och samtidigt mest karakteristiska litauiska hydronymerna är sådana som har bildats senast, det vill säga på litauisk språklig grund. De är mycket intressanta och värdefulla ur många synvinklar, men det är ändå dess äldre, mest arkaiska skikt som ger litauisk hydronymi en viktig plats i baltistiska och indoeuropeistiska undersökningar.

I denna artikel behandlas en del relativt arkaiska litauiska hydronymer som förbinder det litauiska namnmaterialet med det lettiska språket och dess namnmaterial¹.

Sambanden mellan litauisk hydronymi och lettiska är, i vidaste bemärkelse, mycket omfattande, eftersom alla hydronymer och ortnamn i allmänhet som härrör från ord gemensamma för litauiska och lettiska faktiskt ingår i båda språkens namnmaterial. Exempelvis har litauiska och lettiska ett gemensamt ord för sten: lit. akmuo, lett. akmens. Från dessa appellativer har hundratals namn på vatten och allehanda andra platser bildats på litauiska och lettiska (jfr lit. Akmenà, Akmenas, Akmenė, Akmenynė, Akmenis, Akmėnupis, Akmenių upėlis osv.; lett. Akmene, Akmenu-upīte, Akmenijas-dūksts, Akmenica, Akmens-grava, Akmens-strauts, Akmeņupe osv.). På så sätt utgör ortnamn med akmen- en av de starkaste länkarna mellan litauiskt och lettiskt namnmaterial. Det finns hundratals fall där hydronymer eller ortnamn i allmänhet är gemensamma för litauiska och lettiska i den meningen att de härstammar från appellativer gemensamma för språken. De skulle kunna bli föremål för en separat undersökning². Här är vi framför allt intresserade av litauiska hydronymer som härrör från sådana appellativer som litauiskan inte längre har, men som har bevarats i lettiskan. Ant-

¹ Angående formuleringen ”förbinder med lettiska” bör det förklaras att den används konventionellt, av bekvämlighetsskäl. I själva verket avses hydronymer som lexikalt och i viss mån även geografiskt hänger samman inte bara med lettiska, utan också med andra utdöda nordliga baltiska dialekter (kuriska, zemgaliska och seloniska).

² Motsvarigheter mellan lettiskt och fornpreussiskt namnmaterial har redan analyserats ur en liknande aspekt — se B. Дамбе, Соответствия в топонимии Латвийской ССР с древнепрусским языком, „Baltistica“, I priedas, 1972, 55—62.

146

Här redovisas också hydronymer vars etymologi i högre grad bygger på lettiskan och dess namnmaterial, i den meningen att lettiskan har bevarat appellativ vars betydelser bättre lämpar sig för att förklara de undersökta hydronymernas ursprung, framför allt deras semantik. Även sådana namn på floder och sjöar tas med som utan större tvekan kan knytas till motsvarande appellativ i litauiskan, men dessa appellativ kan i sin tur vara baltiska dialektord (substrat- eller reliktord från lettiska, kuriska, semgalliska eller seliska).

Tydligare baltiska ”fonetiska” dialektord redovisas också, det vill säga hydronymer med fonetiska förändringar som är typiska för lettiska, seliska, semgalliska och kuriska.

Sammanlagt undersöks omkring 120 litauiska hydronymer.

Akny stà up. Lel., Aknystėlis ež. Lel., Akny stās ežeras Rk. Jfr Aknýščiai k. Anykščių r., Aknýstos k. Anykščių r. Dessa ortnamn har tydliga paralleller i det lettiska namnmaterialet, jfr Aknīša eller Aknīste k. (J. Endzelynas, LV I 1. 17). J. Endzelynas knyter detta lettiska ortnamn (visserligen med ett frågetecken) till lett. aka ’brunn’ (a. st.). Vidare kan lett. aka jämföras med lett. acs ’öga’, lit. akis ’vattenhåla; ett hål i en sankmark, en liten vattenyta i kärr eller i sjöar som håller på att växa igen’ (LKŽ I 64). Se även W. Porzig, Gliederung, 205.

Alangà up. Trg. Ursprunget till detta flodnamn är föremål för flera oklarheter. Det kan bland annat till och med vara ett finsk-ugriskt namn, jfr finsk-ugr. Alanga, Olanga, Olonga (se A. Vanagas, FS 151 för en utförligare diskussion). Hur det än förhåller sig med den saken är dess samband med lett. aluõgs ’källa, hålighet i vatten’ (LVV I 69) ganska tydligt. Det råder dock åter vissa tvivel om huruvida själva detta ord är baltiskt (se V. Dambe, Gidronimy s formantom -v-, 141).

Alaukstis up. Tl. Detta flodnamn är känt endast från skriftliga källor. Autenticiteten hos dess grundform är osäker. Hur det än förhåller sig med den saken kan det förbindas med de lettiska ortnamnen Alauksts ež. (J. Endzelynas, LV I 1. 19), Aluoksne up., Alūksne up., Aluokste up. (a. st., 24), samt lett. alukšna ’sank plats’ (J. Endzelynas, DI II 372; K. Būga, I 500; III 625).

Āunuva up. Lk., Aun-upis Rdš. Jfr lett. Auna-grāvis grv., Aunuezers ež., Aūnu-straūts, Aunene pv. m.fl. (J. Endzelynas, LV I 1. 54—55): lett. auns ’bagge’. Semantiskt jfr lit. Avinuostas ež. Antz., Avin-upis up. Šl., Avinėlis ež. Aln.

Aūslas ež. Dgč. Troligen ett ’fisknamn’ på sjön, jfr lett. aūsleja, lit. aūkšlė ’en sådan fisk, Alburnus lucidus’ (se B. Savukynas, LKK III 299).

Bėdrė up. Stč., up. Všk. Jfr lit. (från lettiskan?) bēdrē ’grop; väggrop; vattenpöl, sankmark, dalgång’ (LKŽ I 711), lett. bedre ’detsamma’ (LVV I 276—277).

Bėlys ež. Švnč. (och Bėlaitis ež. Švnč.). Ursprunget är oklart. Troligen hör namnet till hydronymer med betydelsen ’vattenpöl—vithet’, jfr lit. belà ’vattenpöl, kärr’ (LKŽ I 738), lett. bęlute ’rännil, vattengrop’ (se E. Fraenkel, LEW I 30). Jfr även östslav. белъ ’vattenpöl’ (E. Kotonova, BH 82).

Blākė up. Varn. Jfr lit. blākas ’slät, jämn’ (LKŽ I 876), lett. blaks ’lugnt hav; jämn’ (LVV I 308).

Blidakė up. Krt. Kanske ett sammansatt namn: Blid-akė (om -akė, se HD 82, 83 för en utförligare diskussion). Roten blid- kan vara en senare (oregelbunden?) ombildning av blid- (jfr lett. Blīdiene, lit. blind-): *Blind-akė. Beträffande blind-, jfr lit. Blindis up. Rs., Blinda up. Als., Blindājus up. Jon. samt Blendā up. Šr.

Būgėnis up. Nv., up. Šd. Jfr lett. Budzene pv. (J. Endzelynas, LV I 1. 139). Den långa vokalen ū i det litauiska flodnamnet Būgėnis väcker vissa tvivel. Kända belägg

10*

147

med kort u. För övrigt finns det i K. Būgas Nomina propria-kartotek också några kort med detta ånamn, och överallt skrivs kort u. Kort u skulle också indikeras av lett. Budzene. Lett. Budzene förbinds med lett. budzis ”böld, varböld, knöl” (J. Endzelīns, ibid.). Kanske bör lit. Būgėnis (eller Bugėnis) också förbindas med lit. būgius ”fingerlös” (LKŽ I 1130).

Burkālė sjö Lkv. Kanske kan namnet förbindas med lett. burka ”vak i isen” (LVV I 353); jfr lit. būrkti ”svälla, bukta ut, svälla upp, bli svullen” (LKŽ I 1191).

Cedvė å Yl. Den grundform som bara är känd från skriftliga källor är osäker. Jfr lett. Cede å (J. Endzelīns, LV I 1. 156). Kanske är det en kuronism från *Kedūe. Beträffande ked- jfr lit. Kėdilės by Skd.: lit. kedénti ”röra till, rufsa till, luckra upp, skaka, riva sönder” (LKŽ V 480), kėdarotis ”grena sig oregelbundet” (ibid., 479). Se även Čėdasas sjö PnmR.

Ciūgriovis å Sk. — se Cūkų Grāvis.

Cūkų Grāvis å RdN., Ciugriovis å Sk. (<*Ciuk-griovis).

Roten cūk- (ciuk-, cuk- < *cūk-) kommer från lett. cūka ”gris”; jfr lett. Cūkas-dzelme, Cūku-dūkis, Cūku-ežers m.fl. (J. Endzelīns, LV I 1. 173—175). Beträffande semantiken jfr lit. Paršėzeris sjö Lkv.

Čėdasas sjö PnmR. Ett seliskt sjönamn, från *Ked-asas (K. Būga, III 275); jfr lit. Kėdilės by Skd.: lit. kedénti ”röra till, rufsa till, luckra upp, skaka, riva sönder” (LKŽ V 480), kėdarotis ”grena sig oregelbundet” (ibid., 479). Se även Cedvė å Vl.

Čerč-iupys Serč-iupys å, sjö Km. Lett. ortnamnet Cęrsupji by (J. Endzelīns, LV I 1. 164) visar följande utveckling av ånamnet Čerčiupys: *Kersiupys > *Cersiupys > *Cerciupys > Čerčiupys. Varianten Serčiupys bekräftar denna utveckling: *Cersiupys genom metates > *Serciupys > Serčiupys.

Detta skulle vara ett seliskt ortnamn, vars första led čerč- < *cers- kan förbindas med lett. šķērs ”tvärs” (lett. Cęrsupji: lett. šķērs, preuss. kērschan ”över” och lett. upe ”flod” — se J. Endzelīns, ibid.). Kanske är detta en selisk-preussisk parallell (beträffande *kers-: preuss. kērschan). Jfr lit. Skersupys å Krk., Skeršupis å Vl.

Čeriaūkštė, Čerauḳštė, Šeriaūkštė å Slč.: Ceraukste (J. Endzelīns, LV I 1. 161). Lettiskt (semigalliskt) ånamn: roten čer- kommer från *ker-; jfr lit. Ker-ės-upis (K. Būga, I 337), Kerūlė å Vdk., Kerūtis sjö Klt.

Čiaunas sjö Ds., sjö Jž. Ett seliskt sjönamn, från *Kiaunas; jfr Kiáunas sjö Lkm., Kiaunà å Klt. (K. Būga, III 276).

Čiauša å Krtv., jfr Човша (J. Sprogis GŽ 326). Kanske är Čiauša < *Kiauša; jfr Kiauš-kalnis berg Sd., Kiaušinė sjö Pp. Detta skulle tydligen vara en av de östligaste kuroniseringarna.

Čičiŕys sjö Imb. (även Čičiraitis sjö Imb.), Čičirė å Antz. Ett seliskt namn, från *Kikirys. Det skulle vara ett reduplicerat hydronym, som kan förbindas med ån Kiriena Jnš. (K. Būga, III 275).

Damašā, Damāšė å Rsn. Den ursprungliga formen är inte helt säker — det kan också ha varit Dumašā, Dumāšė. Men jfr lit. Damāšės by Tl. Ursprunget är oklart. Kanske en kuronism (letticism?), som kan förbindas med lett. Damākša skog, Damākša buske, Damakša snår: lett. damākša, damakša ”gammal stor skog; våtmark bevuxen med gräs och buskar” (J. Endzelīns, LV I 1. 191).

Dangė å Nmk., Dangaučius å Krk., Dangavinis del av sjö Dkšt., Daňg-upis å Šauk. Jfr lit. Dangaï sjunkande äng Lk., Danguš myr VIkj. Jfr lett. Danga

148

t.ex., Dangas—bäck, Dangas by, Dangu—purvs by: lett. danga ”gyttjig sänka; svårframkomlig sumpig plats” (J. Endzelīnas, LV I 1. 194–195). Se även I. Duridanov, TBSpr. 27.

Driūgis, Driūgiai sjö Lkm. (och Dringýkštis sjö Ign.), Dring-upis bäck Čk. Kan möjligen förknippas med lett. drieg n is ”sumpig plats: eine morastige einschieschende Stelle” (LVV I 502) — se B. Savukynas, LKK V 145. Jfr lit. dringti ”svälla, torka ut; minska, försvinna, avta” (LKŽ II 721).

Drukys, Drūkis bäck Slč. Jfr lett. Drukis bäck, Drukis sjö, Druki sjö: lett. drukis ”kropp; litet, kortvuxet barn” (J. Endzelīnas, LV I 1. 229).

Dublis bäck Žml. Jfr lit. Dublė by Pnm., Dūblabalė äng Stč. (härifrån kommer bäcknamnet i genitivform Dublabalės upėlis Rz.), Dūblės åker Vad., Dūblis äng Lnkv., åker Pn. Kan möjligen förknippas med lett. dubli ”dy” (se J. Šliavas, NeBAigti ieškojimai, 28). Jfr lit. dublūs ”djup” (LKŽ II 784).

Dūksta sjö Krtv., Dukstýna bäck Ukm., Dūkštā bäck Mšg., Dūkšias sjö Dkšt., Dūkštėlis sjö Rš. Jfr lett. dūksts ”mosse, träsk, sumpig plats, sänka” (LVV I 525), lit. dūksinas ”smutsig, oren” (LKŽ II 808). Se även B. Savukynas, LKK V 196; L. Nevskaja, Nazvanija bolot, 162.

Dūkšmė bäck Varn. Kan möjligen vara bildat av roten dūkš- med determinativet m: lett. dūksts ”mosse, träsk, sumpig plats, sänka”, dūksne ”mosse, pöl, sänka” (LVV I 525).

Dūlk-upis bäck Šll. Kan möjligen förknippas med lett. dūļke ”pöl; träsk, mosse” (LVV I 513; se även L. Nevskaja, Nazvanija bolot, 161). Jfr dock lit. personnamn Dulkys.

Duor-upis bäck Pn., Duōr-upis, Duor-upýs, Duōrpis < *Duor-upis bäck Lkč. Hit hör tydligen också Duōrpis bäck Pn., bildat ur *Duor-upis (se A. Vanagas, Sinkopė, 262). Jfr lett. Duōres—purvs by, Duōrupe sjö, Duorupe bäck, Duōrup-valks by (J. Endzelīnas, LV I 1. 249).

Roten duor- förknippas med lett. duore ”trädstam med ett hål där bina har sitt bo; hålighet; hål, fördjupning” m.m. (LVV I 534).

Gariava bäck Pn. Kan möjligen förknippas med lett. garš ”lång” (LVV I 607).

Gātė bäck Lk., Gātuonas bäck Gdr., Gāt-upis, Gat-upȳs bäck Nmk. Jfr lit. Gātė äng Varn., Gātė bäckstrand Mšg., lett. Gate äng, Gatsgal-purvs by, Gatenes-ezers sjö, Gatenes—ezeriņš sjö, Gatiņu-grāvis dike: lett. gātis ”spång”. Vidare förknippas det tydligen med Тать bäck, en biflod till Volma, en biflod till Svislotj, en biflod till Berezina (V. Toporov, O. Trubačiov, 182), ryska гать ”risbädd, väg över en mosse belagd med grenar”, ukrainska гать ”detsamma”, serbokroatiska rât ”damm, fördämning”, tjeckiska hat ”risbädd”, fornindiska gātūs ”väg”, avestiska gātu- ”plats” (se närmare M. Vasmer, I 397).

Glaužinys bäck Ktk. Ursprunget är oklart. Kan möjligen förknippas med lett. glužes ”slät, ren, klar” (LVV I 630), jfr lit. glūžnūs ”vänlig, inställsam” (LKŽ III 446), glūšti ”lugna sig, tystna” (ibid., 444).

Grīva bäck Krš. Jfr lett. Grīva bäck, Grīva äng, Grīvi äng. Namnet förknippas med lett. grīva ”flodmynning”, jfr dakiska griva ”flodmynning” (se J. Endzelīnas, LV I 1. 327–328; O. Trubačiov, DUUV 95; I. Duridanov, TBSpr. 25).

Gruōtė bäck Lnkv. Jfr lett. Gruōtė by, Grot (Gruot?) källa, Gruōtes-lauks åker, Gruōtes-kalns kulle, Gruot-lāma dy (J. Endzelīnas, LV I 1. 334). Kan möjligen förknippas med lett. gruōti: gruōdi ”broplankor” (LVV I 671), jfr lit. grindas ”trävirke som används till brobeläggning, golv” (LKŽ III 515). Således skulle lit. Gruōtė, med tanke på diftongen uo, vara ett lettiskt, närmare bestämt zemgalliskt, bäcknamn. Jfr beträffande semantiken Grandenu bäck Klm.

149

Guopÿs, Guõpis å. Nj. Troligen från *Guov-upys, -is, genom synkope (se utförligare A. Vanagas, Sinkopė, 261 ff.), jfr lett. Guov-upe å.: lett. guòvs ”ko” (J. Endzelynas, LV I 1. 344).

Ylėlis sjö Smn., Ylyčià å. Smn., Ỹl-upis å. Tl. Jfr lit. Ỹl-a-balė äng Smn., Ỹl-a-kalnis berg Blnk., Ỹl-a-raistis kärr Mrk. och möjligen Ilaitės bäck Rd., Il-brastas skog Mšk., Il-brastis by Žr., lett. Īle å, Īle äng (J. Endzelynas, LV I 1. 371). Roten yl- kan möjligen förbindas med lett. ils ”helt mörk”. Det sistnämnda ordet är besläktat med ryska ил ”lågland, träsk”, polska il ”lera, gyttja” osv. (M. Vasmer, II 126).

Ižitas sjö Dgč. (och Ižitėlis sjö Dgč.). Konsonanten ž står här i stället för lit. ž, varför detta sjönamn anses vara seliskt (K. Būga, III 279). Jfr Iženà å. Šmn.: lit. ižas ”isflak som driver på en flod som håller på att frysa; ett tunt, nybildat istäcke; isflak; rimfrost, frost” (LKŽ IV 283).

Jūžintas sjö Ant., sjö Jž. (och Jūžintėlė å. Jž.). Roten jūž- < *jūž-, jfr (?) Ūžimas sjö Šmn. (se d.). – en baltisk dialektism där konsonanten ž står i stället för lit. ž. Även sjönamnet Jūžintas uttalades tidigare Jūžintas (P. Skardžius, Vandenvardžiai su -nt-, 22). Vidare kan man möjligen rekonstruera roten *iug'-: ie. *ieug- ”satt i rörelse, upprörd, orolig”, jfr arm. (från iranska) yuzem ”jag rör mig”, toch. A yok-, AB yuk- ”besegra, övervinna” (J. Pokorny, IEW 512).

Kalimbėtiškis å. RdN. Jfr lett. Kalimbji, Kallimbji by. < *Kaln-limbji: lett. kalns ”berg” och Limbji by (J. Endzelynas, LV I 2. 15), dvs. ”Bergs-Limbji”.

Kaltis, Kalčià å. Yl., Kaltānis sjö Klt., Kalt-upis å. Ob. Jfr lett. Kalte grund plats i en sjö, Kaltene äng, Kaltik-ezers sjö. Dessa lettiska ortnamn förbinds med lett. kalte ”en sandig plats i en djup sjö där hästar kan vada och fiskare lägger sina nät; torkning, torkplats” (J. Endzelynas, LV I 1. 26). J. Endzelynas förbinder lett. kalte med lett. kālst ”torka” och anser att ordet härstammar från ett protobaltiskt ord *kaltas ”hårdgjord, stelnad, hård, torr, uttorkad” (LVV II 145).

Kėlė å. Jon. Kan möjligen förbindas med Kėlve å. Lap. (om kel-: kelv- se utförligare HD 213). Jfr lett. Cēlis by, Cēļēn-ezers (J. Endzelynas, LV I 1. 163). Kanske förbinds det med lett. cēls ”hög, smärt, utmärkt; hög, upphöjd, framträdande” (LVV I 377), jfr lit. kėlti: kėlias (se E. Fraenkel, LEW I 236).

Kerbėšas å. Vkš. Förbinds med preuss. Carbeyne å., Karben, och vidare med lett. kirba ”sumpig plats, kärr, sankmark, träsk” (LVV II 383), lit. kirba ”träsk, sankmark”, jfr dāk. kerba ”sumpig plats, tilltäppning” (se I. Duridanov, TBSpr. 38; V. Toporov, TBP 54).

Kėvė å. Vg., Kėvė sjö Vg. Jfr lett. Kēves-aste äng, Kēves-dikis damm, Kēve äng, Kēvs-ezers sjö, Kēvups skog, Kēvene äng och många andra, vilka alla härleds från lett. kēve ”sto” (J. Endzelynas, LV I 2. 216—217), jfr lit. kėvė ”dåligt, magert kreatur, ök” (LKŽ V 672). Därför är lit. Kėvė sannolikt en letticism. Vi menar att även själva litauiska ordet kėvė, som för övrigt bara är känt från området intill Lettland (nordöstra Litauen), också är ett lån från lettiskan. Ortnamnen skulle bland annat bekräfta detta. I Lettland finns tiotals ortnamn som förbinds med lett. kēve, medan Litauen endast har det här nämnda Kėvė. Lett. kēve är tydligen i själva verket ett finsk-ugriskt lån (se litteratur A. Sabaliauskas, Naminių gyvulių pavadinimai, 157). Vad beträffar preuss. kaywe, kan ordet ha kommit in i preussiskan både som ett litauiskt ord (A. Sabaliauskas, ibid., 158) och som lån från lettiskan. Se även V. J. Zeps, Convergences, 132.

150

Kniāvas, Kniāvasis å. Plng. Jfr lett. Kn̄āvi by, Kn̄āvinis bäck: lett. kn̄āva ”käpp med böjd ände” eller, ännu sannolikare, lett. kn̄āvs ”en art av mås” (J. Endzelynas, LV I 2. 114).

Krėvė å. Gdž. Jfr lett. Krėvė bynamn Kltn., l. Tl., Krevėliai bäck RdN., lett. Kreve by, Krevi by, Kreveļu-purvs träsk. Det har sannolikt samband med lett. kreve, krevelis ”flytande gyttja” (J. Endzelynas, LV I 2. 133).

Krýn-upis å. Užv. Kanske har det samband med lett. krina ”svin” (LVV II 283). Jfr även lett. krynis (ordet är känt endast från Leskien) ”svans?” (LKŽ VI 601).

Krūoja å. Pkr., Kruojėlė å. Šl. Jfr lett. Kruoja å., Kruõ-valks bäck (J. Endzelynas, LV I 2. 156). Kanske har det samband med lett. krūtīties ”sträva framåt”, krujāties ”gå framåt motvilligt, tungt och långsamt” (LVV II 285—286). Beträffande kruj-: kruoj- jfr Druja å. Varn.: Drūoja å. Is.

Kulkā, Kulkālis å. Pln. Jfr lett. Kulkis en del av Kuriska lagunen, lett. Kuļka sankmark, träsk, Lielā-kulka fiskeplats i Saka, Brasl-kulka och Mal-kulka sammanflöde, mynning; lett. kuļka ”håla i vägen; djup plats i en flod” (J. Endzelynas, LV I 2. 168). Lett. kuļka är ett lån från mnd. kulk ”vattenfylld håla, valka” (LVV II 306; se mer utförligt I. Olsson, GT 87—89). Jfr dock finska kolkka ”hörn, vrå” (K. Būga, III 252; V. J. Zeps, Convergences, 123). Floden i Lettlands namn Koļka förknippar M. Rudzīte med lettisk-finsk-ugrisk kolka ”sandig udde i havet” (M. Rudzīte, Somugriskie hidronīmi, 183).

Kuōpis, Kuõpė å. Tl. Jfr lett. Kuõpis bynamn Trš., lett. Kuōpas—plava träsk, Kopas-purvs bäck, Kuōpu-dīķis damm, Kuōpu-plava träsk, Kuop-ežers sjö, Kuōpene träsk. Sannolikt har det samband med lett. kuōpa ”hög; sandhög, kulle” (J. Endzelynas, LV I 2. 344), lett. kuopa, kuopà ”hög, stapel, hop, kägla; hög, vall” (LKŽ VI 914); jfr lett. kuõpti ”samla i hög, gräva” (där, 916).

Kūra å. Grz. Jfr lett. Kūra å., Kūra-plava träsk, Kūr-lejas träsk. Dessa lettiska ortnamn kan sannolikt härledas från lett. (kanske ett finsk-ugriskt lån? – se LVV II 337) kure ”ruda” (J. Endzelynas, LV I 2. 189; M. Rudzīte, Somugriskie hidronīmi, 184). För mer om detta fisknamn, se B. Laumane ZN 109—110.

Lėšk-upỹs, Lėšk-upỹs å. Km. Kanske har det samband med lett. lekste (gen. lešku) ”en viss fisk” (B. Laumane, ZN 172).

Lėst-upỹs å. Čk. Kanske har det samband med lett. Lėstis sjö Plt. och lett. leste (gen. lešku) ”en viss fisk” – se mer utförligt B. Laumane, ZN 172.

Lėvūo å. Ps. (och Lėvenėlis å. Pmp.). Har samband med lett. Lēvenis träsk: lett. lēvenis, lēvenis ”sankmark, träsk” (J. Endzelynas, LV I 2. 304). Jfr trak. leva ”träsk, sumpig plats”, kelt. Leven å. (se I. Duridanov, TBSpr. 14, 89). Se även Livintà å. Kš.

Livintà å. Kš. Jfr preuss. Lywa å., Liwencz, Lewencz sjö. Det preussiska Lywa har sannolikt roten liv- (P. Skardžius, Vandenvardžiai su -nt-, 26—27). Vidare kopplas det samman med lett. Lėvūo (se därtill) — P. Skardžius, samma verk; G. Gerullis, AO 90. Jfr lett. livans ”låg; platt, flack”, livenis ”sumpig, sank plats; sumpig, sank sjöstrand”, līvens ”sumpig, sank”, līvis ”träsk, pöl, sankmark” (E. Blese, Liepāja un Saldus, 109). Det finns visserligen uppfattningar om att det preussiska Lywa å. kan vara ett finsk-ugriskt lån (H. Górnowicz, Suffix-it-, 234), men denna uppfattning, särskilt med tanke på de lettiska språkfakta, kräver ytterligare belägg. Kanske hör även Liuvýnas å. Žgč. hit: jämför luvenis ”sankmark, träsk” (LVV II 545; se även L. Nevskaja, Nazvanija bolot, 161).

151

Lõnas å. Sd. Jfr lett. Lānes-mežs skog, Lāns gård, äng, Lāņa-pļava äng, Lānīte bäck, Lānītis bäck, Lānītes äng: lett. lānis, lāns ”fuktig äng; stor, oframkomlig skog” < est. län (J. Endzelīns, LV I 2. 286).

Lūkalnis, Lūkainis bäck. Det förefaller som om den första varianten är sekundär och har uppkommit genom substitution från den andra till följd av analogi med många sammansatta ortnamn och appellativ med den andra leden -kalnis. Den äldre varianten Lūkainis kan knytas till lett. Lūkaini äng, Lūkaini by (J. Endzelīns, LV I 2. 350) och lett. lukains ”hängande, slokande” (se vidare V. Urbutis, ”Etimologija”, 208), och därefter till lit. Lukčiojus sjö i Klm. m.m.

Lūkstas å. Krš., Lūkstas sjö i Varn. På grund av konsonanten s efter k bör dessa hydronymer betraktas som baltiska dialektformer (kuriska eller möjligen även lettiska). Jfr lett. Lukste å, Luksts äng, Luksta-ezers sjö, Lukstu-ezers sjö: lett. luksts ”fuktig, sumpig äng, strandäng” (J. Endzelīns, LV I 2. 346). Se även Lūkšta å i Jdp. Närmare behandlat hos V. Urbutis, ”Etimologija”, 208.

Lūkštà å i Jdp., Lūkštas sjö i Aln., sjö i Imb., Lūkštėlis sjö i Lzd. Troligen kan namnet knytas till lett. Lukste, lit. Lūkštas å i Krš. (se).

Magūlis sjö i Ktk. Jfr lit. Magėlė sjö i Žl. Sambandet med lit. magùs ”lockande, tilltalande” (LKŽ VII 732) är tvivelaktigt. Troligen kan det knytas till lett. Māg-upe å, Mā-gā-zalktene äng, Māg-ezers sjö: lett. mags ”liten” (J. Endzelīns, LV I 2. 366—367).

Māinia sjö i Dg. Troligen kan namnet knytas till lett. maiņa ”träsk” (LVV II 550); jfr ir. móin ”träsk, sumpmark, torvmosse”, lat. māno ”flyta, rinna” (J. Pokorny, IEW 699—700; H. Krahe, AF 93).

Marč-ežeris sjö i Antz. Möjligen, om den första leden marč- inte är av personnamnsursprung, från *Merč-ežeris (jfr den äldre stavningen Мерчежерис), där *merč- kan vara en baltisk (selisk) dialektform av *merk’-. Särskilt stöd för detta antagande ger sjönamnet Marč-iō-žeris < *Marč-iā-ežeris i trakten av Molėtai, vars sidoform är Mark-ežeris. I båda fallen har vi alltså troligen roten mark’- (se K. Būga, III 276). Jfr i fråga om denna Markija å i Nv., Merkýž å i Mrk.: lit. merkti ”sänka, doppa i vatten eller annan vätska; väta, fukta; regna, ösa ned” (LKŽ VIII 37). Jfr ryska мяреча ”träsk” (K. Būga, I 414). Se även M. Vasmer, II 602; L. Kurkina, NB 137, 143.

Melik-upis å i Vgr. Jfr lett. Mellick by: lett. mēlikis ”lögnare” (J. Endzelīns, LV I 2. 408).

Miklinys å i Pp. Jfr lit. Miklė kärr i Krž., lett. Mikluojis sjö, Mikkli by: lett. mikls ”fuktig” eller mikls ”smidig” (J. Endzelīns, LV I 2. 435), lit. miklus ”böjlig, smidig; rask, kvick, snabb, livlig” (LKŽ VIII 179—180).

Nykà å. Kriu. (och Nykūtė å. Kriu.), Nýkis, Nikis, Nikyš å. Srv. Jfr lett. Nica å., Nica sjö. Kanske bör det förknippas med lett. nīca ”plats nedanför vattennivån, nedströms”. Vidare — med fornkyrkoslav. ницъ ”nedhukad”, fornind. níca-h ”låg” (J. Endzelynas, LV I 2. 480—481; LVV II 745—746). Jfr även lit. nỹkti ”minska, förgås; försvagas, avta” (LKŽ VIII 800).

Páltis å i Grg., å i Gdž., å i Krkn., å i Pšl., Páltis del av en sjö i Dkšt., sjö i Vb., Paltys å i Krt., Palt-upis å i Plt. (även Palt-upalis å i Plt.). Jfr Paltė äng i Lk., Páltis äng i Plt., bäck i Kdm., äng i Rdd., Paltys skog i Slnt. Namnet kan knytas till lett. paltis, palte ”träsk, vattenpöl, göl”, vidare till lit. Palà å i Pkr., pãlios m.m. (se W. Schmid, Zur primären -u- Ableitung, 474—475; J. Otrębski, Les mots slavo-baltes, 149). Förklaringen utifrån lit. páltis ”fläsk” är felaktig (HD 47; R. Eckert, BS 32).

152

Plunkė å. Rt. Jfr lett. pluncī, ”liten sump” (LVV III 372; se även L. Nevskaja, Nazvanija balot, 161), lit. plūkti (plūnka, plūko) ”bli täckt av vatten, svett eller något annat; flyta, strömma” (DLKŽ).

Rąžė å. Plng., Rąžuolė å. Lk. Kan möjligen förbindas med rąža, lett. ruoža ”liten bäck mellan åkrar; liten äng mellan åkrar; brant; sänka; bergskedja i skog; rad av höjder i en mosse osv.” (LVV III 585; L. Nevskaja, Slovarj, 358), jfr lit. rażytis ”kröka sig, sträcka sig”, ržuž ”en som ständigt kröker sig” (ibid.). Lit. rażytis m.fl. förs vidare samman med lit. rėžtis ”anstränga sig”, lat. regere ”styra, sträcka”, sanskrit rñjati ”kröka sig, sträcka ut sig” osv. (se närmare E. Fraenkel, LEW II 726; J. Pokorny, IEW 854–857).

Rovėjė å. Ppl. Kan förbindas med lett. rava ”översvämningsavlagringar på en äng”, rāva ”djup plats i havet; vattenfall, fors” (LVV III 499), lit. rova ”översvämningsavlagringar; sådan lerjord” (LKŽK).

Ruo tis å. Žml. Från lett. ruotēt ”vända sig, vrida sig” (J. Šliavas, Nebaigti ieškojimai, 28).

Ruvešys å. Tj. Ängen intill heter också Ruvešys. Ursprunget är oklart. Det verkar dock finnas grund för att förknippa namnet med lett. ruvēties ”lugna sig, tystna, stillna” (LVV III 565).

Šarkainis å. Kv. Kan möjligen förbindas med lett. sārkans ”röd”, lit. sárkanas ”klar; rodnad, röd” (LKŽK). Jfr lett. Sarkanā upe, Sarkane å, Sarkan-valks å (J. Endzelin, LG 126).

Stridinis (eller Strýdinis, jfr Strýdenė äng på samma plats) å. RdN. Jfr lit. Stridinis äng. Kri., Strýdinė (eller Stridinė?) äng. Jnš. Kan möjligen förbindas med lett. strīdņš, strīde, strīds, strīds ”inhägnad, stängsel” (LVV III 1091).

Strigūtinė å. Vrn. Jfr lit. Strygā berg. Mlt., Strygales skog. Žd., Strigelis träsk. Krv. Namnet kan möjligen förbindas, i synnerhet vad gäller ånamnet Strigūtinė, med lett. striegūonis, striegūons ”sumpig, sank plats; grop för avföring och diskvatten” (LVV III 1092). Men jfr lit. strigúoti ”regna lätt”, at-strigúoti ”skynda tillbaka, springa tillbaka” (LKŽK). Se E. Fraenkel, LEW II 922–923, för en utförligare behandling av dessa ord.

Tamša å. Tl. Den officiella formen kan vara senare, sekundär och kanske i viss mening till och med kontaminerad. Den uttalas Tomša ir Tūmša; jfr Tūmša äng. Lk. Namnet kan uppenbarligen förbindas med lett. tumsis ”mörk” (LVV IV 263). Tamša kan således vara resultatet av en sammanblandning av lett. tumsis och lit. tamsūs.

Tūolas sjö. Ign. Kan möjligen förbindas med lett. tiōls ”hornlös, utan horn” (LVV IV 285).

Užinas sjö. Šmn. Konsonanten z är sannolikt en baltisk (selisk) dialektform — se vidare Jūžintas sjö. Ant.

Vašaknas sjö. Ant. Här kan möjligen även Vasakų ežeras sjö. lgl. nämnas. Som bynamnet Pa-vasakė visar, kan sjönamnet tidigare också ha varit oböjt — *Vasakai eller liknande. Det är oklart om även Vasyną å. Ds. bör nämnas här, eftersom namnet kan vara en dialektform av *Uosyną (jfr Ūosis sjö. Kpč.). K. Būga förknippade roten vas- med lett. vasa eller ie-vasa ”Feuchtigkeit des Bodens” (K. Būga, I 509–510). Jfr även lett. vass ”сырой, влажный” (LVV IV 486). Därefter förs det samman med lit. at-važā ”skott, utväxt”, vešėti ”trivas, växa, frodas, blomstra”, fornhögty. waso ”fuktig jordmån (feuchter Erdgrund)”, wasal ”vatten, flod”, forneng. wós ”fukt, saft” osv. (E. Fraenkel, LEW I 23).

Vazaja å. Km., Vazājis, Vazajys, Vazājus sjö. Jž. (och Vazajėlis sjö. Jž.). På grund av konsonanten z, som motsvarar lit. ž, kan de betraktas som baltiska dialektformer (seliska ortnamn) och förbindas med Važ-upys å. Srv., Važis sjö. lgl.

153

Vāzm-upis å. Vkš. Jfr lit. Vazminė äng. Yl. Kan möjligen förbindas med lett. vazma ”latmask, luffare”, vazmuot ”prata?” (LVV IV 488), lit. (från lettiskan) vazmà ”luffare” (E. Fraenkel, LEW II 2009).

Vegėrė å. Pp. Jfr lit. Vegėriai småstad. Förbinds med lett. vedzere ”smal bäckravin som skjuter in i skogen” (LVV IV 521; K. Būga, II 328). Härleds från ieur. *uegʰ- ”fuktig: ieur. *uegʰ- ”fuktig, väta”; jfr trak. *Vegera (se I. Duridanov, TBSpг. 31).

Viekščia å. Msn. På samma plats finns också en äng och ett kärr Viekščia. Jfr lett. Viekšta-mežs by, Viekšta å, Viekštini by (LVK). Troligen förbinds namnet med lett. viėksta ”vattenvirvel, strömvirvel, isfri plats; djupt ställe i en flod” (LVV IV 654).

Viekšnia å. Jz. (och Viekšnėlė å. Jz.), Viekšn-upis å. Lk., Viekšn-upis, Viekšn-upỹs, Viešn-upis å. Zp. Jfr lit. Viekšna bäck. Tv., Viekšnaliai skog. Varn., Viekšniai småstad. Kan möjligen förbindas med lett. vėksnis ”skog, buskar” (L. Nevskaja, Nazvanija balot, tabell II). Jfr även lett. vieksis ”djupt ställe i en flod” (LVV IV 654). Se även Viekš-čia å. Msn.

Vigailis å. Sb., Vīgala å. Tt. (jfr preuss. Wigal – G. Gerullis, AO 200), Vīg-tinė å. Kltn. Jfr lit. Vigaus pieva Pmp., Vygėnė ar Vigėnė bäck. Dbk., Vīgietis ar Vigietis by, kulle. Imb., lett. Viga bäck, Vīgs bäck, Vigas bäck. Ursprunget till stammen vig-, vyg- är osäkert. Kan möjligen förbindas med lett. viga ”lågland mellan dyner (som kan vara sumpigt), gräsbevuxet lågland; dammväxt”, vars äldre betydelse kan ha varit ”bukt, krök”; därifrån liv. viga ”kärr, vått lågland”; jfr norska vik ”böjning”, engelska veikja ”böja” (se vidare LVV IV 582).

Vinkurė å. End. Jfr lit. Vinka ar Graž., Vinkėrė bäck. Krty. Enligt K. Būga från roten vink-, vars betydelse var ”böja, kröka sig”; jfr lett. (kurl.) vinkal’ât ”undvika arbete” (K. Būga, III 276).

Virgė å. Pkr., Virg-upis, Virg-upỹs å. Gdž. Jfr lit. (?) vattendrag Virga (se K. Būga, III 231), lett. Virdzes by, Virdzīte å, Virgulica å. Troligen förbinds namnet med lett. virga ”sumpig äng” (om detta ord verkligen är ett appellativ, förstås – se LVV IV 604), virgi ”små vågor på vattenytan som vinden orsakar” (samma ställe, 605). Jfr även lett. verdze ”stor hög; mycket, mängd” (samma ställe, 604), lit. virgėti ”skimra, röra sig”, virginti ”vibrera” (LKŽK).

Zaduojỹs, Zadúojas sjö. Ds. På grund av konsonanten z i stället för det för litauiskan mer typiska ž betraktas namnet som seliskt – jfr Žadalīs å. Šll.

Zálvas sjö. Dgč., Zálvē å. Antz., Zálvē sjö. Antz., Zalvēlis sjö. Dgč., Zalvỹs sjö. Antz. Jfr lett. Zalva å, Zalvīte å, Zalve bäck (LVK). På grund av konsonanten z betraktas de alla som seliska hydronymer – jfr Žalvē å. Užv.

Žarasas sjö. Zr. (och Zarasáitis sjö. Zr.). Enligt K. Būga är detta en selisk hydronym, förkortad från *Ežerasas > *Azarasas (i andra dialekter *Ezarasas, *Ezerasas) > Žarasas (K. Būga, II 19–21; J. Otrębski, Lit. Žarasas, 327 ff.).

Zirnajỹs, Zirnejas sjö. Antz. På grund av konsonanten z i början av ordet betraktas namnet som seliskt. Jfr lett. Zirnājis bäck (LVK). Vidare förbinds det med Žirnaja å. Pbs.

Det är naturligtvis inte alla litauiska hydronymer som räknas upp här som, ur den aspekt som diskuterats ovan, har samband med lettiskan och dess namnmaterial. Det skulle möjligen gå att hitta ytterligare några sådana hydronymer. Det sammanlagda antalet av dem lär dock knappast kunna ökas särskilt mycket.

Som man kunde vänta sig ligger de flesta av de aktuella litauiska hydronymerna i norra Litauen. De förekommer något rikligare i Žemaitija och i nordöstra Litauen, även om vi knappast kan konstatera någon större koncentration av dem någonstans. Men själva

154

Det faktum att de flesta av dessa hydronymer finns i Litauens norra del gör det möjligt att anta att det rör sig om en utbredning söderut av mer typiska drag i lettiskan (framför allt lexikala) från det nuvarande Lettiska SSR. Det är möjligt att många av dessa hydronymer är kvarlevor från utdöda baltiska dialekter – kuriska, zemgalliska och seliska. Detta tycks framför allt gälla flertalet av de samogitiska hydronymerna. Exempelvis kan namnen på samogitiska floder och sjöar Alangà Trg., Alaukstis Tl., Blãkė Varn., Blidãkė Krt., Burkėlė Lkv., Cedvė Yl., Damašà Rsn., Dūkšmė Varn., Gãtė Lk., Gãt-upis Nmk., Grýva Krš., Kaltis Yl., Kerbėsas Vkš., Kėvė Vg., Kniãvas, Kniãvasis Plng., Kryn-upis Užv., Kulkà Pln., Kuõpis Tl., Liuvýnas Žgč., Lõnas Sd., Lūkainis Tv., Lūkstas Krš., Varn., Miklinỹs Pp., Puñkė Rt., Rąžė Plng., Sárkainis Kv., Tamšà Tl. med flera betraktas som kurismer.

Hydronymerna Bėdrė Stč., Čeriaukštė Slč., Drukỹ Slč., Dūblis Žml., Grūtė Lnkv., Krūoja Pkr., Kūrà Grz., Ruõtis Žml., Vegėrė Pp. kan möjligen ses som kvarlevor från ett zemgalliskt substrat.

Vattennamnen Aknystà Lel., Aūslas Dgč., Čėdasas PnmR., Čerč-iupỹs Km., Čiaũnas Ds., Jž., Čičirỹs Imb., Driñgis Lkm., Duõr-upis Pn., Duõrpis Pn., Gariavà Pn., Glaužinỹs Ktk., Guopỹs Nj., Izitas Dgč., Jūžintas Ant., Jž., Lėšk-upỹs Km., Lėvũo Ps., Maguilis Ktk., Maič-ežeris Antz., Rovėjà Ppl., Tūolas Ign., Ūzinas Šmn., Vãsaknas Ant., Vazajà Km., Vãzajis Jž., Zaduojỹs ėž. Ds., Zálvas ėž. Dgč., Zálvė up. Antz., Zirnajỹs ėž. Antz. skulle snarare förknippas med selernas tidigare territorium.

En viss del av de undersökta hydronymerna är, på grund av sin geografiska belägenhet eller andra egenskaper, uppenbarligen direkta lettismer (t.ex. Ciūgriovis Sk., Ciãkų Gravis RdN., Kalimbėtiškis RdN., Stridinis RdN., Vāzm-upis Vkš. och liknande).

Men det bör betonas att många litauiska hydronymer med starkare anknytning till lettiskan kan vara substratnamn och inte betraktas som sådana. Detta framgår bland annat av hydronymer i södra Litauen eller på andra håll i Litauen, i områden som inte kan ha någon direkt koppling till de nordliga baltiska stammarnas (kurernas, zemgallernas och selernas) tidigare länder.

Denna del av de diskuterade litauiska hydronymerna är uppenbarligen baltiska, men de är svårare att analysera enbart utifrån litauiska data, eftersom motsvarande appellativ har försvunnit i litauiskan eller deras betydelser har förändrats avsevärt. Ganska talande fakta stöder detta antagande. I det forna Ostpreussen, i trakten kring Įsrutis, flyter floden Pisa. Detta flodnamn har motsvarigheter i den fornpreussiska namnbildningen – Pissa sjö, Pisse sjö (G. Gerullis, AO 123–124). Ursprungligen till detta hydronym långt från Lettland kan emellertid förklaras främst med hjälp av lettiskan – jfr lett. pisa ’en sumpig mosse, kärr (där bara små björkar och granar växer); en ogenomtränglig skog’ (LVV III 233–234). Att denna anknytning är tillförlitlig visas av gr. πῖγεα ’fuktig, våt plats, ängar’ (se G. Gerullis, där; LVV, där; K. Būga, I 510). På senare tid har obestridliga paralleller med de trakisk-dakiska språken konstaterats: trak. pisa ’sumpig, våt äng’ (I. Duridanov, TBSpr. 55, 89).

Det finns fler sådana exempel. Ursprunget till sjönamnet Mãinia i södra Litauen (trakten kring Daugai) kan inte på ett tillfredsställande sätt förklaras utifrån vare sig litauiskan eller fornpreussiskan. Den lettiska fysiografiska termen maiņa ’mosse’ (LVV II 550) säger nästan allt. Jfr även ir. mīn ’mosse, kärr, torvmark’, lat. māno ’flyta, rinna’ (J. Pokorny, IEW 699–700; H. Krahe, AF 93).

Dessa och liknande fall utgör inte bara paralleller mellan litauisk och lettisk namngivning. De är isoglosser som förenar hela den baltiska namnbildningen.

155

Litteraturförkortningar

E. Blese, Liepāja och Saldus — E. Blese, Några tankar om namnen Liepāja och Saldus, ”Filologu biedrības raksti“, XIII, Rīga, 1933, 108–113.

BNF — Bidrag till namnforskningen, Heidelberg, 1949 ff.

K. Būga — K. Būga, Samlade skrifter, I, Vilnius, 1958; II, Vilnius, 1959; III, Vilnius, 1961.

V. Dambe, Gidronimy s formantom -у- — В. Ф. Дамбе, Гидронимы Латвийской ССР с формантом -у-. — Frågor om hydronymi, Київ, 1971, 137–141.

DLKŽ — Ordbok över det nutida litauiska språket, Vilnius, 1972.

I. Duridanov, TBSpr. — I. Duridanov, Thrako-dakiska studier. Första delen. De thrakiska och dakiska-baltiska språkförbindelserna, Sofia, 1969.

R. Eckert, BS — E. Eckert, Baltische Studien, Berlin, 1971.

J. Endzelin, LG — J. Endzelin, De lettländska vattennamnen, ZSF XI 112–150.

J. Endzelynas, DI — J. Endzelīns, Darbu izlase, I, Rīgā, 1971, II, Rīgā, 1974.

J. Endzelynas, LV — J. Endzelīns, Latvijas PSR ortnamn, del I, band 1, Rīgā, 1956; del I, band 2, Rīgā, 1962.

E. Fraenkel, LEW — E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, I, II, Heidelberg, 1962.

G. Gerulis, AO — G. Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922.

H. Górnowicz, suffixet -it- — H. Górnowicz, Det fornpreussiska suffixet -it- och det polska suffixet -ic- i ortnamn i preussiska Pomesanien, ”Zeitschrift Für Slavistik“, B. XIX, 1974, H. 2., 234–240.

HD — A. Vanagas, Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius, 1970.

E. Kotonova, BH — Е. М. Котонова, Några baltiska hydronymer i Västra Dvinans avrinningsområde på Belarus territorium, ”Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas vēstis“, 1973, Nr. 4, 81–87.

H. Krahe, AF — K. Krahe, Unsere ältesten Flussnamen, Wiesbaden, 1964.

L. Kurkina, NB — Л. В. Куркина, Träsknamn i de slaviska språken, ”Этимология“, 1967, Москва, 1968, 129–144.

B. Laumane, ZN — B. Laumane, Zivju nosaukumi latviešu valodā, Rīgā, 1973.

LKŽ — Ordbok över det litauiska språket, I Vilnius, 1968; II, Vilnius, 1969; III, Vilnius, 1956 ff.

LVK — Latvijas TSR:s ortnamnsregister, som finns vid Institutet för lettiska språket och litteraturen vid Latvijas TSR:s vetenskapsakademi.

LVV — K. Mūlenbachs ordbok över det lettiska språket. Redigerad, utökad och fortsatt av J. Endzelīns, I–IV, Rīgā, 1923–1932.

L. Nevskaja, Nazvanija bolot — L. G. Nevskaja, Baltiska namn på våtmarker i jämförelse med slaviska (semasiologiska iakttagelser), — Baltoslaviska studier, Moskva, 1974, 155–182.

L. Nevskaja, Slovarj — L. G. Nevskaja, Ordbok över baltiska geografiska appellativ, — Baltoslavisk samlingsvolym, Moskva, 1972, 315–376.

I. Olsson, GT — I. Olsson, Gotländska terrängord, Uppsala, 1959, 87–89.

J. Otrębski, Les mots slaves — J. Otrębski, Ord av gemensamt ursprung i de slaviska och baltiska språken, ”Lingua Posnaniensis”, I, Poznań, 1949, 121–151.

J. Otrębski, Lit. Žarāsas — J. Otrębski, Lit. Žarāsas, pl. Zarasai, BNF, 1966, H. 3, 327–330.

J. Pokorny, IEV — J. Pokorny, Indoeuropeisk etymologisk ordbok, Bern, 1949 ff.

M. Rudzīte, Somugriskie hidronīmi — M. Rudzīte, Finsk-ugriska hydronymer inom Lettiska SSR:s territorium, — Lettisk lexikalisk utveckling, Riga, 1968, 175–197.

156

A. Sabaliauskas, Naminių gyvulių pavadinimai — A. Sabaliauskas, Benämningar på husdjur i de baltiska språken, – De baltiska och slaviska språkens relationer (”Lietuvių kalbotyros klausimai”, X), Vilnius, 1968, 101–190.

B. Savukynas, LKK — B. Savukynas, Sjönamn, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, III, 289–299; IV, 219–226; V, 191–198; VIII (”Lietuvių kalbos leksikos raida”), 183–194.

W. Schmid, Zur primären -u- Ableitung — W. P. Schmid, Om den primära -u-avledningen i några baltiska vattennamn, – Donum Balticum, Stockholm, 1970, 469–479.

SG — Polens kungarikes och andra slaviska länders geografiska ordbok, I–XIV, Warszawa, 1880–1895.

P. Skardžius, Vandenvardžiai su -nt-. — P. Skardžius, Litauiska vattennamn med -nt-. Deras bildning, ursprung och betydelse, ”Lituanistikos darbai. Lituanistikos institutas”, III, 1973, 9–72.

J. Sprogis, GŽ — I. Ja. Sprogis, Geografisk ordbok över det forntida samogitiska landet på 1500-talet, Vilna, 1888.

J. Šliavas, Nebaigti ieškojimai — J. Šliavas, Ofullbordade efterforskningar, ”Kraštotyra”, Vilnius, 1969, 23–34.

V. Toporov, TBP — V. N. Toporov, Om thrakisk-baltiska språkparalleller, – Balkansk språkvetenskap, Moskva, 1973, 30–63.

V. Toporov, O. Trubačov — V. N. Toporov, O. N. Trubačov, Lingvistisk analys av hydronymerna i övre Dneprområdet, Moskva, 1962.

O. Trubačov, DUUV — О. Н. Трубачев, Названия рек Правобережной Украины. Москва, 1968.

V. Urbutis, „Etimologija“ — V. Urbutis: rec., „Этимология“ 1968, „Baltistica“, VIII(2), 207–213.

A. Vanagas, FS — A. P. Vanagas, Om frågan om ett finsk-ugriskt substrat i litauisk hydronymi, – Frågor om hydronymi, Kyiv, 1971, 146–152.

A. Vanagas, Sinkopė — A. Vanagas, Synkope i tvåstammiga litauiska flodnamn med andra ledet -up-, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. Serija A”, 2(15), 1963, 261–265.

M. Vasmer I, II, III, IV — M. Fasmer, Etymologisk ordbok över det ryska språket, I, Moskva, 1964; II, Moskva, 1967; III, Moskva, 1971; Moskva, 1973.

V. J. Zeps, Convergences — V. J. Zeps, Lettiska och finsk-ugriska språkliga konvergenser, Haag, 1962.

А. П. ВАНАГАС

LITAUISK-LETTISKA HYDRONYMISKA PARALLELLER OCH DERAS UTBREDNINGSOMRÅDE

Sammanfattning

Litauisk och lettisk hydronymi förenas av talrika motsvarigheter. Bland dessa utmärker sig sådana som territoriellt hör till olika språkliga områden (litauiska eller lettiska), men etymologiskt utgör en fortsättning söderut av språkliga företeelser (främst lexikala) som är mer typiska enbart för lettiskan. Detta gäller framför allt litauiska hydronymer som har bildats av appellativ som numera är okända i litauiskan men används i lettiskan. För det andra gäller det namn på floder och sjöar i Litauen vars etymologi tydligast framträder på lettisk grund. I artikeln analyseras sammanlagt omkring 120 sådana och liknande ortnamn.

157

Merparten av dessa litauiska hydronymer är belägna i norra Litauen. Det rör sig huvudsakligen om substratnamn på vatten — relikter efter försvunna baltiska stammar — kuroner (Alangā, Alaukstis, Blākē, Blidakē, Burkālē, Cedvē, Damašā, Dākšmē, Gātē, Gātupis, Grūvā, Kaltis, Kerbēšas m.fl.), semgaller (Bēdrē, Ceriņkāistē, Dūblis, Gruōtē, Ruōktis m.fl.), seloner (Čēdasas, Čiāunas, Drīgijis, Duōrupis, Lēyuō, Roveijā, Tuōlas m.fl.).

Vid sidan av dessa möjligen substratrelaterade hydronymer förekommer även namn av annat slag, däribland vattennamn som vittnar om äldre lexikala förbindelser mellan litauiska och lettiska.