LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

K. GARŠVA

ACCENTUERINGENS OCH VOKALISMENS SAMBAND I DEN NORDVÄSTRA PANEVEŽYSKA DIALEKTEN

I många språk utgörs stavelsens kärna av vokaler, och dessa kan inte beskrivas korrekt innan betoningen har behandlats, eftersom vissa fonetiska egenskaper hos ett yttrande ”läggs ovanpå” stavelsen, morfemet eller hela ordet (t.ex. betoning), medan andra hör till enskilda minimala ljudenheter (fonem och deras varianter). I artikelns fyra avsnitt (1. Ordaccent, 2. Vokalkvantitet, 3. Tonförlopp, 4. Vokalfonem och deras varianter) försöker man synkront skilja mellan suprasegmentella (översegmentella, prosodiska¹) och segmentella företeelser i en östlitauisk dialekt – den nordvästra panevežyska – samt fastställa vilka funktioner de fyller i språket². På liknande sätt bör motsvarande uttrycksmedel i andra litauiska dialekter (liksom i standardspråket) förklaras. Arbetet berör mer komplicerade teoretiska problem inom fonologin; lingvisternas uppfattningar går starkt isär i några av dessa frågor, och inte heller våra slutsatser är ännu slutgiltiga.

Den nordvästra panevežyska dialekten skiljer sig från närliggande dialekter genom tre viktigaste fonetiska egenskaper³:

1. Den karakteristiska utvidgningen av vokalerna i, u i minst 3 positioner (se nedan) och återgivningen av standardspråkets vokaler ę, ą samt de cirkumflexbetonade diftongerna ēm, ēn, ām, ān med ljuden ė, o och ēm, ēn, ōm, ōn⁴;

2. Den så kallade generella accentretraktionen;

3. Reduktion av tidigare korta ändelsevokaler.

Detta område överensstämmer i betydligt högre grad med A. Baranauskas ”de andra östlitauerna” och med de traditionella dialekterna i Mūša-bäckenet än med de nordliga panevežyska dialekterna (enligt

¹ Inom litauisk språkvetenskap används två varianter av termen med samma betydelse: prozodija och prosodija, jfr: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius, 1969, s. 628, 624 m.fl. Den senare bör föredras, eftersom ordet användes så i ursprungskällan – grekiskan (i nyare lån från grekiskan ersätts konsonanten s oftast inte längre, t.ex. Odisėjas, Poseidonas osv.).

² Se en liknande analys i: Вопросы теории лингвистической географии, под. ред. Р. И. Аванесова, Москва, 1962, s. 28—63; T. Hill, Phonemic and Prosodic Analysis in Linguistic Geography, ”Orbis”, XII, nr 2, 1963, s. 449—455. — Återtryckt i: Readings in American Dialectology, New York, 1971 osv.

³ Eftersom tryckeriet saknar alla nödvändiga tecken används i artikeln inte en fonetisk utan en nästan fonologisk transkription. (Tecken för fonetisk transkription används endast där fonetik behandlas särskilt.) Se en konsekvent fonetisk transkription samt ljudens akustiska och artikulatoriska egenskaper i: K. Garšva, Šiaurės vakarų panevėžiškių prozodija ir vokalizmas, sammanfattning av examensarbete (maskinskr., VVU:s institution för litauiska), 1973, s. 24—25 (VVU:s läsesal för litauiska studier, D 434).

⁴ När dessa diftonger är betonade med retraherad betoning är de likadana som när de är betonade med huvudbetoning, jfr: rɔ̀nkos ”händer” — rɔ̀nkos ”händer”, men pantininkų lāngs ”fönster (fönster)” — lāngė ”fönstret” (inte lɔ̀ngė), rānds — rāndė, žānds — žāndė osv.

76

Girdenis–Zinkevičius klassifikation). Därför behöver de nordliga panevėžiškiai ännu delas in i nordvästliga och nordöstliga panevėžiškiai (biržiškiai). Den östra gränsen för de nordvästliga panevėžiškiai-dialekterna skulle ungefär motsvara gränsen mellan pontininkai och puntininkai i ”Litauiska språk­atlasen”, men skulle också omfatta den randzon där puntininkai-drag börjar förekomma, ända fram till Mūša (Namajūnai, Saločiai, Pasvalys). De cirkumflexa ám, án motsvaras hos pontininkai av óm, ón; de förekommer sällan i talet (dessutom utgörs kanske mer än hälften av dem av undantag⁵), och inga andra mer framträdande fonetiska skillnader har observerats mellan de nordliga, så kallade pantininkai, och pontininkai (nordvästliga panevėžiškiai).

1. ORDAKCENT

Accent brukar beskrivas som att en stavelse i ett (accentuerat) ord framhävs och kontrasteras mot de övriga (oaccentuerade) stavelserna. Men även enstaviga ord som står för sig själva eller följer på varandra kan vara accentuerade⁶, och därför är kontrasten mellan accentuerade och oaccentuerade stavelser inte nödvändig för att uppfatta accent (lika lite som en vokals kvantitet fastställs enbart genom jämförelse med intilliggande vokaler). Det är omöjligt att uttala ett enstavigt ord med lång vokal (diftong) utan tonaccent och därmed också utan accent, eftersom litauiska tonaccenter, som många lingvister anser, tydligt skiljer sig åt endast i accentuerade långa stavelser⁷ (enligt vår mening är detta tonaccenternas starka position).

Av meningen màm kù.l’ grù.ds laũk’ ”mamma tröskar säd på åkern” framgår att även enstaviga ord kan vara accentuerade, och att de kan bestå av vokaler (korta, halvlånga eller långa) och diftonger med olika kvantitet (längd). Vokallängden (kvantiteten) och grundtonen (tonhöjden) i litauiska, liksom den kvantitativa reduktionen av oaccentuerade vokaler och den kvalitativa reduktionen av vissa diftonger hos panevėžiškiai och širvintiškiai, är alltså endast kompletterande medel för att uttrycka accent; det huvudsakliga medlet är ljudintensiteten (ljudstyrkan). Vokalerna i accentuerade och oaccentuerade stavelser skiljer sig något åt i artikulationsställe och därmed också i akustisk kvalitet.

I arbeten om litauisk lingvistik nämns, utöver den akuta och den cirkumflexa tonaccenterna, fortfarande ofta den ”mellersta” och den ”huggna” tonaccenterna, vilka, till skillnad från de långa, också kan förekomma i accentuerade halvlånga stavelser, samt den ”korta tonaccenten”, som endast förekommer i korta stavelser. Men när man talar om den så kallade korta (och mellersta, huggna) ”tonaccenten” avses ofta inte en tonaccent – betoning av stavelsens början eller slut och en snabb eller långsam förändring av intensiteten – utan endast att stavelsen är kort eller halvlång; därför är tonac-

⁵ Žr. Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 97—98. Dar plg. pastabą p. 16 (5 išnaša).

⁶ I ryskan försvarades en sådan ståndpunkt av L. Ščerba och L. Zinder, se Л. Р. Зиндер, Общая фонетика, Ленинград, 1960, p. 298—300. För ett försök till kritik, se А. А. Реформатский, Фонологические этюды, Москва, 1975, p. 39—41, 63—64. Jfr även Р. Якобсон и М. Халле, Фонология и её отношение к фонетике, — Новое в лингвистике, вып. 2, Москва, 1962, p. 250 m.fl.

⁷ Н. С. Трубецкой, Основы фонологии, Москва, 1960, p. 223; P. Garde, L’accent, Paris, 1968, p. 161; tą patį žr. P. Garde’as, Lietuvių kalbos kirčiavimo sistema (išvertė ir komentavo A. Girdenis), „Kalbotyra“, XXII(1), 1971, p. 94—96; J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius, 1968, p. 5; M. J. Kenstowicz, Lithuanian Phonology, University of Illinois, 1969 (daktaro disertacija, rotaprintas), p. 84; О. С. Степанов, Основы общего языкознания, Москва, 1975, p. 99 ir kt.

77

Begreppet tonaccent behövs alltså inte längre här⁸. Vi markerar accentuerade korta och halvlånga stavelser, där tonaccent saknas, med accenttecknet (grāvjo).

”Den korta tonaccenten” började R. Ekblom (1917 och senare) hävda för litauiskan enbart på experimentell grund; efter honom gjorde N. van Wijk, J. Gerulis, A. Laigonaitė och V. Vaitkevičiūtė detsamma⁹. De korta vokalerna undersöktes i olika fonetiska kontexter och utan stöd av matematisk statistik. Därför anser vissa forskare att den ”korta tonaccenten” i accentuerade stavelser liknar både den akuta och den cirkumflexa tonaccenten (i olika stavelser)¹⁰, medan andra menar att den endast liknar den cirkumflexa¹¹. Språklig betydelse har endast det som uppfattas med det vanliga, normala örat; apparater visar bara ljudets objektiva fysiska egenskaper, och utifrån detta går det inte att avgöra hur örat syntetiserar alla dessa egenskaper¹².

Lingvister som betraktar litauiskan som ett moraspråk förnekar också tonaccenter på korta vokaler och menar att sådana vokaler endast kan vara accentuerade eller oaccentuerade¹³. Någon ”kort tonaccent” finns inte heller i det besläktade lettiska språket.

I alla högaitiska dialekter kan accent förekomma i vilken position som helst: till viss del är den oberoende av stavelsens ordningsföljd och av om stavelsen är öppen eller sluten, liksom av kvaliteten, kvantiteten och tonaccenten hos den vokal (diftong) som bildar stavelsen. I tvåstaviga ord kan accent bilda alla nio möjliga kombinationer av kontraster mellan korta, halvlånga och långa stavelser: I 1) sàk’əs ”jag sade” — sak’əs ”jag skulle säga”, 2) och sàːk’əs — sak’əːs; II 3) och sàk’əs — sak’əːs, 4) i.šnėːs ”han/hon tar ut” — išnėːs ”han/hon tog ut”; III 5) singularis nominativ žãbos ”en videkäpp” (dial. žabõs) — framtid III person žabòːs ”kommer att vara en videkäpp” (žabóti), 6) vėːžam ”vi kör” — vežàm ”vi körs”, 7) rù.do ”malm” — rudóː ”röd”, 8) och vėːžam — vežàːm; IV 9) žãːbos ”videkäppar” — žabòːs ”kommer att vara en videkäpp”.

Som dessa exempel visar kan man i dialekten urskilja fyra typer av oppositioner utifrån accentens position: I orden skiljer sig enbart åt genom accentens position (när båda stavelserna är korta eller båda halvlånga); II orden skiljer sig inte bara genom accentens position utan också genom längden på de accentuerade vokalerna (när den ena stavelsen är kort och den andra halvlång); III orden skiljer sig inte bara genom accentens position och vokallängd utan också genom om tonaccent förekommer i de accentuerade stavelserna eller inte (när den ena stavelsen är lång och den andra kort eller halvlång); IV orden skiljer sig inte bara genom accentens position utan också genom tonaccenterna hos de accentuerade vokalerna (när båda stavelserna är långa).

I enstaviga ord (i svag position) finns ingen kontrast i accentens position (fonologiskt medel); accent förekommer här endast fonetiskt, medan accent i flerstaviga ord (i en syntagm) kan fylla en betydelseskiljande funktion (distinktiv-

⁸ Plg. K. Būga, Kirčio ir priegaidės mokslas (1924), — Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 21; J. Kazlauskas, min. veik., p. 5; A. Girdenis, V. Žulys, „Trumpinė priegaidė“, „Kalbotyra“, XV, 1967, p. 113—116; A. Pakerys, Apie kirtį, „Kalbotyra“, XVII, 1967, p. 131 ir kt.

⁹För de fyra första författarna, se: A. Laigonaitė, Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius, 1959, p. 8, 10; Lietuvių kalbos gramatika, I, Vilnius, 1965, p. 128 m.fl.

¹⁰A. Laigonaitė, anfört arbete, p. 10.

¹¹ V. Grinaveckis, Žemaičių tarmių istorija, Vilnius, 1973, p. 98.

¹²Jfr I. Lehiste, Suprasegmentals, Cambridge, Massachusetts and London (M. I. T.), 1970, p. 5 m.fl. — E. Fišer—Jorgensen och andra menar att akustisk teknik främst behövs för att fonetiskt precisera språkliga egenskaper som redan fastställts genom hörseln: E. Fischer—Jørgensen, What can the new techniques of acoustic phonetics contribute to linguistics?—Reports for the VIII International congress of linguists, I, Oslo, 1957, p. 88; Ю. С. Степанов, О зависимости понятия фонемы от понятия слога при синхронном описании и исторической реконструкции, „Вопросы языкознания“, 1974, № 5, p. 98; jfr även A. Girdenis, V. Žulys, anf. art., p. 115.

¹³H. C. Трубецкой, anfört arbete, p. 232; M. J. Kenstowicz, anfört arbete, p. 84.

78

vines) funktioner¹⁴. Ett självständigt ord förekommer varken utan fonem eller utan accent – ett yttre kännetecken på ordets självständighet. Varken fonem utan accent eller accent utan fonem fyller heller sina funktioner, även om fonemen i båda fallen har den främsta betydelsen.

Den betydelseskiljande funktionen inom fonologin måste förstås i vidare bemärkelse. Om man byter ut ett fonem eller ändrar accentens plats eller intonation förändras ordets betydelse oftast inte, men ordet kan förvrängas så att det blir helt omöjligt att känna igen. Om vi till exempel hör det artificiella ordet ”samānos” skulle vi utan sammanhang inte förstå vad som avsågs: sąmanos eller sama- nos. I ord som kan accentueras på två sätt neutraliseras accentens distinktiva funktion, till exempel: substantiv pāk̃rate – substantiv och verb pakratė ”skakar”, lokativ plural laukùos’ / laũkās’ ”på fälten”, dativ plural vaikám / vaikam ”åt barnen” osv.

Samma betonade och obetonade vokaler (diftonger) är inte separata fonem (vilket lingvisterna i Prags lingvistiska cirkel ansåg), eftersom de alltid förekommer i olika positioner, och motsvarande homonymer (på segmentnivå) skiljs åt inte genom att ett fonem byts ut, utan genom accentens placering¹⁵. Accent hör till en större enhet än fonemet – stavelsen, det vill säga till den suprasegmentella, inte den segmentella nivån. Om antalet fonem i samma kontext kan vara stort (till exempel: sàk’ǫs ”sakiaũs”, sòk’ǫs ”sukiaũs”, sù.k’ǫs ”sūkinsi”, siek’ǫs ”siekiaũs”), kan det inte finnas fler accentprosodem än det finns stavelser i ordet (men i högre litauiska dialekter ligger den betydelseskiljande accenten vanligen i högst två stavelser, även i flerstaviga ord). Prosodeminventariet skulle omfatta ”accent på ordets första stavelse”, ”accent på andra stavelsen”, ”accent på tredje stavelsen” osv. Eftersom språket huvudsakligen har två- och trestaviga ord, och nordvästpanevėžiškiai oftast har flyttat accenten från slutstavelsen till den första eller andra stavelsen, är oppositionen mellan första och andra stavelsen vanligast i denna dialekt när det gäller accentplacering, medan opposition mellan den ena av dessa och tredje stavelsen är mer sällsynt. (Antalet prosodem för ordets första stavelser ökade på bekostnad av accentprosodem för andra, tredje osv. stavelser.) I nominala ord, där accenten vanligen flyttas till samma stavelse som huvudaccenten, skiljer accenten endast åt de fåtaliga homofona formerna av olika ord, men inte längre formerna av samma ord, till exempel: dar̃žinės ”daržinės” – dar̃žinės’ ”daržinės”.

¹⁴ Vissa lingvister anser att accentens främsta funktion i språk med fri accent är distinktiv (1), andra att den är kulminativ (2), och ytterligare andra att den endast är kontrastiv (eller kulminativ) (3), till exempel: 1) П. С. Кузнецов, К вопросу о фонологии ударения (1948), — А. А. Реформатский, Из истории отечественной фонологии, Москва, 1970, p. 360, 366; Л. Р. Зиндер, min. veik., p. 299, 302–304; Р. И. Аванесов, Русская литературная и диалектная фонетика, Москва, 1974, p. 85, 100; А. А. Реформатский, min. veik., p. 31; P. Kratochvil, Tone in Chinese (1968), — ed. E. C. Fudge, Phonology, Penguin Books, 1973, p. 347, 348; I. Lehiste, min. veik., p. 147, 148; 2) С. К. Шаумян, Проблемы теоретической фонологии, Москва, 1962, p. 59; H. Pilch, Phonemtheorie, I, Basel–New–York, 1964, p. 101–102; jämför delvis också Н. С. Трубецкой, min. veik., p. 38, 230–231, 238; 3) A. Martinet, Accent et tons, Miscellanea Phonetica, II, London, 1954, p. 13–24; P. Garde, Principles of the Synchronic Description of Stress (1967), — ed. E. C. Fudge, Phonology, 1973, p. 310–311.

¹⁵ R. Avanesovas, V. Vaitkevičiūtė och andra argumenterar för samma sak på ett annat sätt. Enligt dem skiljer sig till exempel orden sàk’ǫs och sak’ǫs, som endast skiljs åt genom accentens placering, segmentellt genast åt genom två kännetecken: inte bara genom att den första vokalen a i det första ordet är betonad och obetonad i det andra, utan också genom att ǫ i det första ordet är obetonat och betonat i det andra; se: Р. И. Аванесов, min. veik., p. 101–102; V. Vaitkevičiūtė, Lietuvių literatūrinės kalbos balsinės ir dvibalsinės fonemos, LKK, IV, 1961, p. 21. Men en sådan analys kan påbörjas endast om man betraktar accenten som ett kännetecken hos enskilda vokalfonem, jfr: П. С. Кузнецов, min. str., p. 361-362.

79

2. VOKALKVANTITET

I dialekten skiljs långa, halvlånga och korta vokaler tydligt åt (det finns ett system med tre längder), men en och samma vokal kan ha högst två fonologiska längdgrader. I betonad (stark) position bildar vokaler med hög och låg höjd en kvantitativ opposition (I), medan vokaler med medelhög höjd inte bildar någon opposition (II):

I 1. Vokalerna iˑ, iˑ, uˑ, u. förekommer som långa och halvlånga (se exemplen nedan);

2. Vokalerna eˑ, e, (æˑ, æ), aˑ, a förekommer som långa och korta;

II 3. Betonade vokaler eˑ (ɛˑ), oˑ förekommer endast som långa;

4. Vokalerna ɛ (ə), ɔ förekommer endast som korta.

De korta vokalerna ɛ, e, ɔ, a:s plats i vokalsystemet kan förklaras på två eller till och med tre sätt: 1) utifrån fonetisk likhet skulle man kunna relatera dem till de långa eˑ, e, oˑ, aˑ; 2) utifrån växling inom samma morfem med vokalerna iˑ, eˑ, uˑ, aˑ skulle ljuden ɛ, e, ɔ, a kunna betraktas som positionsvarianter (vid tillbakadragen accent) av dessa vokaler; 3) alternativt kan man låta de korta ɛ, ɔ stå utanför båda grupperna och betrakta dem som självständiga fonem.

Vokalerna ɛ, ɔ växlar inom samma morfem inte med vokalerna eˑ, oˑ (så som långa och korta e, a växlar sinsemellan), utan med vokalerna iˑ, uˑ, jfr: s’kėˑr’ ”skiriù, skiri” – s’kiˑr’ ”skiria”, s’kėˑr’ ”skėri”; kòˑr’ ”kuriù, kuri” – kùˑr’ ”kūria”, kõˑr’ ”kõri”, därför kan endast vokalerna e, a relateras till de långa vokalerna.

De korta ɛ, e, ɔ, a skulle kunna betraktas som positionsvarianter av vokalerna iˑ, eˑ, uˑ, aˑ endast om man införde en kategori med två accenttyper i dialekten¹⁶, som till stor del motsvarar en diakron kategori – huvudaccent och tillbakadragen accent. Men ur ett synkront perspektiv ”vet vi inte” vilken accent som är huvudaccent och vilken som är tillbakadragen; och enligt hörseln, såsom auditiva experiment visar, skiljer man numera mycket svagt mellan dessa accenter, och de observerade skillnaderna kan markeras enbart med intonationer. Dessutom kan inte bara långa utan även korta (halvlånga) vokaler vara betonade både med huvudaccent och med tillbakadragen accent. I positionen för huvudaccent kan halvlånga iˑ, uˑ förekomma i vilken stavelse som helst i ordet, medan vokalerna e, e, o, a förblir korta när de är betonade främst i ordets slutstavelse¹⁷, men förekommer också i stavelser längre från ordslutet (inte bara i verb som har bildats av ljudhärmande ord, jfr trėp’telėje ”treptelėjo”, och i ord som kommit från andra språk, jfr làt’vej ”Latvija”, utan också på vissa dialektorter – i adjektivets komparativsuffix -ėsnis, -ė osv.). Om korta vokaler med huvudaccent oftast förblir korta endast i slutstavelsen, förekommer dessa vokaler med tillbakadragen accent inte bara i slutstavelsen utan också i näst sista stavelsen, medan deras korthet ofta inte heller bevaras i stavelser längre fram i ordet.

Det slutgiltiga svaret på frågan om vokalerna ɛ, ɔ:s tillhörighet ges av det faktum att de obetonade vokalerna i – e, u – ɔ är fria varianter¹⁸, och därför också i betonad position (där

¹⁶ A. Girdenis, V. Žulys, rec. J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius, 1968, 414 p., „Baltistica“, VIII(2), 1972, p. 199.

¹⁷ Se fler exempel i E. Grinaveckienė, Kai kurios lietuvių kalbos tarmių ypatybės, LKK, V, s. 148–150.

¹⁸ Vokalerna i, u i vilken föraccentuerad eller final postaccentuerad stavelse som helst (både sluten och öppen), före vilken vokal som helst (både i absolut och icke-absolut ordinitial position), kan i större delen av dialektområdet, även inom ett och samma ord (uttalat av samma person), vara både öppnade och icke-öppnade.

80

(Oppositionen mellan dessa vokaler neutraliseras inte längre.) Vokalerna e, o måste betraktas som korta varianter av vokalerna i, u. Vokalerna e, a, liksom de långa e˙, a˙, är självständiga fonem.

I dialekten finns i samma betonade position en opposition mellan långa och halv långa respektive långa och korta vokaler (neutraliserad endast i final öppen stavelse), och vokalkvantiteten är ett distinktivt drag som hör till fonemen¹⁹. Vokaler som under betoning kan vara endast långa (e˙, o˙) eller endast korta (e, o) bildar ingen korrelation efter längd–korthet. (Om man enbart utgår från vokalerna e˙, o˙, som förkortas i obetonad stavelse, skulle kvantiteten också kunna hänföras till den suprasegmentella nivån.)

Vid kontrastering av de långa respektive halvlånga i˙, i., u˙, u. skiljer sig i minimala par endast ord med olika betydelser, t.ex.: ski˙la ”hål” — ski.la ”gick itu”, mu˙š ”Mūša” — mu.š ”slår” osv.; alltså bibehåller dessa vokaler samma kvantitet under betoning. De långa och korta fonemen e˙, e, a˙, a skiljer däremot oftast former av samma ord (vilka är de mest talrika i språket) och betydligt mer sällan olika ord, t.ex.: kė˙l’ ”lyfter, du lyfter, vägen” — kėl’ ”med en väg, vägar”.

Alla korta vokaler under betoning kan ibland i samma position förlängas nästan till halvlånga (särskilt när stavelsen framhävs av intonationsskäl), men ordets betydelse förändras inte av detta. Sådana förlängda vokaler kan betraktas som fakultativa varianter av korta fonem, ibland även med stilistisk betydelse. (På liknande sätt är tidigare långa vokaler i˙, e˙, u˙, o˙, som i obetonad stavelse mycket sällan uttalas halvlånga i stället för korta, fakultativa varianter av korta positionsvarianter, t.ex.: gi.vy˙bės ”liv”, bu˙vo.m ”vi var” osv.)

I obetonade stavelser är alla dialektens vokaler vanligen endast korta: oppositionen efter kvantitet neutraliseras.

Lång och kort vokal i litauiskan förklaras alltjämt på två sätt inom språkvetenskapen: vissa lingvister betraktar dem som separata fonem, medan andra menar att långa vokaler består av en dubbel kombination av två identiska korta fonem (moror) och därmed hänför kvantitetsskillnaderna inte till vokalerna utan till stavelsen (och betraktar dem i huvudsak som prosodiska drag). Den första uppfattningen förekommer i nästan alla språkvetenskapliga arbeten som skrivits i Litauen (även om deras författare, med undantag för V. Vaitkevičiūtė, A. Girdenis, A. Pakerys m.fl., ännu inte talar om fonem); den andra uppfattningen omfattas av västerländska strukturalister ända sedan N. Trubetzkoys tid²⁰.

Att långa vokaler måste bestå av två delar hävdas med hänvisning till att man i litauiskan inte bara i diftonger och blandade diftonger utan även i långa vokaler skiljer mellan två betoningsslag (tonaccenttyper) efter kvalitet: början och slutet av det långa stavelsebildande ljudet skiljer sig fonologiskt betydelsefullt. Därför är långa vokaler, liksom dif-

¹⁹ Vissa föreslår att begreppet spänning ska omfatta både kvalitativa och kvantitativa vokalskillnader, se: A. Pakerys, Lietuvių bendrinės kalbos ilgųjų ir trumpųjų balsių opozicijos fonetinis pagrindas, — III sąjunginė baltų kalbotyros konferencija, 1975 m. rugsėjo 25—27 d., Pranešimų tezės, Vilnius, s. 42 m.fl.

I litauisk standardspråk hör kvantiteten till vissa morfem, se P. Garde, min. arbete, s. 160, eller P. Garde’as, min. översättning, s. 94.

²⁰ Н. С. Трубецкой (1939), min. veik., p. 213, 214, 223, 224, 240; G. L. Trager, The Theory of Accentual Systems, — L. Spier, A. I. Hallowell, and S. S. Newman (Eds.), Language, Culture, and Personality, Menasha, 1941, p. 139, 140; C. F. E. Heeschen, Einführung in die Grundprobleme der generativen Phonologie mit besonderer Berücksichtigung der litauischen Phonologie (daktaro disertacija), Bonn, 1968, p. 234, 252; M. J. Kenstowicz, min. veik., p. 84, 85, 107, 132 ir kt.

6. Užš. Nr. 1026

81

Diftonger består av två delar (moror). Men detta är numera mindre känt bland utlänningar, och det är känt att i de östlitauiska dialekterna av litauiska (liksom i standardspråket²¹) har tonaccenterna i långa vokaler inte samma fonologiska betydelse som i diftonger; därför kan långa vokaler inte helt jämställas med diftonger. I betonad position finns i dialekten inga korta vokaler i, ė, u, o (ė och o förekommer endast i internationella ord), och det går inte att förklara vilka två komponenter de långa vokalerna iː, eː, uː, oː består av. I våra dialekter kan vokaler som hamnat bredvid varandra i ”sammansatta ord och ord med prefix, liksom när en konsonant fallit bort inne i ett ord, bevaras intakta”²² och inte sammandras till en enda vokal (oftare en lång än en kort); enligt P. Kuznetsov bevisar detta fullständigt att långa vokaler kan vara självständiga fonem²³.

3. TONACCENTER

Litauiskans betoning är inte tonal (musikalisk), som till exempel kinesiskans, utan dynamisk (kvantiteten spelar en underordnad roll). I många dialekter förlängs den första komponenten i betonade fallande diftonger och den andra komponenten i stigande diftonger till ungefär halvlängd, medan den andra komponenten respektive den första är kort; även i standardspråket är ”de ljud som bildar obetonade stavelser något kortare än de ljud som bildar betonade stavelser”²⁴. Vokaler kan förändras kvalitativt och kvantitativt (särskilt obetonade vokaler) endast på grund av dynamisk, inte tonal betoning²⁵. Nordvästliga panevėžiškiai skiljer enligt hörseln mellan tonaccenter (som de själva uppgav) främst efter ljudets längd och styrka. I politonala språk kan tonaccenter vara prosodem av inte bara ton utan också intensitet; då är deras särskiljande egenskaper plötsliga respektive långsamma förändringar i intensitet osv.²⁶ Nyare instrumentella experiment har visat att grundtonen (tonhöjdens och intensitetens fallande eller stigande förlopp i stavelsen) inte är ett differentierande kännetecken för litauiskans tonaccenter²⁷.

²¹ A. Laigonaitė, min. veik., p. 20; Lietuvių kalbos gramatika, I, p. 128.

²² Z. Zinkevičius, min. veik., p. 124 ir kt.

²³ П. С. Кузнецов, О фонологической системе сербохорватского языка (1948), — А. А. Реформатский, Из истории отечественной фонологии, p. 344. — Bet tai dabar, gal būt, būtų galima aiškinti sujungimu (juncture). Lietuvių kalbą ne morine, bet skiemenine laiko A. Martinė, P. Gardas, žr.: A. Martinet, min. veik., p. 13; P. Garde, min. veik., p. 165, arba P. Garde’as, min. vertimas, p. 96.

²⁴ Litauisk grammatik, I, s. 129—137; А. Пакерис, Т. Плакунова, Я. Урбелене, Relativ varaktighet hos litauiska diftonger, — Garsai, priegaidė, intonacija, Vilnius, 1972, s. 14—17, 36; J. Kazlauskas, ov. verk, s. 8—9; Н. С. Трубецкой, ov. verk, s. 240 m.fl.

²⁵ А. Мейе, Введение в сравнительное изучение индоевропейских языков, Москва—Ленинград, 1938, p. 164.

²⁶ А. С. Либерман, Слоговая акцентуация кетского языка, — Лингвистические исследования, Ленинград, 1970, p. 378.

²⁷ A. Laigonaitė, Om förståelsen av litauiskans ordaccent och tonaccent, ”Kalbotyra”, I, 1958, s. 71—100; A. Pakerys, Modulering av grundtonen (F₀) i diftonger i det moderna litauiska standardspråket, ”Kalbotyra”, XVII, 1967, s. 15; A. Girdenis, A. Pupkis, Tonaccenter hos sydvästliga höglandsdialekter (prosodiska egenskaper), — Eksperimentinė ir praktinė fonetika, Vilnius, 1974, s. 125 (se där även översikten över den dubbla förståelsen av tonaccenten, från K. Jaunius och F. Kuršaitis, s. 107—108); A. Girdenis, Prosodiska egenskaper hos tonaccenter i den nordliga žemaitiska dialekten (varaktighet, grundton, intensitet), samma ställe, s. 198.

82

I nordvästliga panevėžišķiska dialekten kan man auditivt urskilja, tycks det, så många som sex tonaccenter, vilka efter avtagande ljudkvantitet och, förefaller det, ökande artikulatorisk ansträngning ungefär kan ordnas så här: cirkumflex (~), sekundär mellanaccent (ˈ), mellanaccent (˙), akut (´), sekundär tväraccent (ˋ), tväraccent (ˆ)²⁸. Akut, cirkumflex, sekundär tväraccent och sekundär mellanaccent är tonaccenter vid huvudbetoning, medan tväraccent och mellanaccent är tonaccenter vid retraherande betoning.

Båda tväraccenterna förekommer i en stavelse som har haft akut; båda mellanaccenterna förekommer i en stavelse som har haft cirkumflex. Sekundära accenter uppträder endast i den dia kroniskt finala stavelsen (jfr: v’ɔlkdava ”brukade dra”, v’ɔlka ”drog”, v’ɔlks ”drar”), och är därför varianter (allofoner) av cirkumflexen. Tonaccenterna vid huvudbetoning och retraherande betoning kan, liksom vissa vokaler med olika kvantitet, dia kroniskt stå i komplementär distribution.

I diftonger kan tonaccenterna framhäva både den första och den andra komponenten: endast akut (akut accent) förekommer på den första delen, medan alla övriga accenter — cirkumflexvarianter — främst framhäver den andra. Tonaccenternas starka position är i betonade ljud av olika kvalitet (diftonger, med undantag för ie, uo); den svaga positionen är i betonade ljud av samma kvalitet (vokaler, även diftongernas andra komponent) och i alla långa obetonade stavelser: här kan tonaccentkontrasten potentiellt variera (och ha ytterligare fonologisk betydelse), men den kan också helt saknas. I litauiska finns endast två starka tonaccenter — akut och cirkumflex²⁹.

Antalet minimala par med enskilda tonaccenter varierar kraftigt. I dialekten finns flest homonymer med oppositionen cirkumflex–mellanaccent (omkring 1 200 par, substantiv med accentklasserna II och IV), t.ex.: singular nominativ p’ɔršts ”finger” — plural genitiv p’ɔršts ”fingrar”. Det finns omkring 500 minimala par med akut–tväraccent (substantiv med accentklass III), t.ex.: pẽšč’os ”barfota (pl.)” — pėš’č’os ”barfota (pl.)”. Tonaccenterna kan alltså framför allt skilja mellan former av samma ord.

Oppositioner mellan alla övriga tonaccenter i samma kontext är få, eftersom de endast skiljer enskilda ord (med olika betydelser). Det finns omkring 60 par med akut–cirkumflex, medan de återstående möjliga tonaccentoppositionerna bara har omkring 10 homonymer (och även dessa förekommer främst med diftonger), jfr: nekáltos — nėkal-tos — nėkaltos ”nek’á’ltõs” — nekaltos ”neka’ĩ’tõs”; láuks ”åkrar” — laũks ”åker” — laũks ”åkrar” — láuks ”åkrarna” osv.

Vissa lingvister räknar tonaccenterna i litauiska och serbokroatiska till fonemen (J. Dambrauskaitė; N. Trubeckoj, A. Isačenka, Dž. Treiger), medan andra tenderar att

^Ne Lingvister bosatta i Litauen anser fortfarande oftast att den moderna språkbetoningen har bevarat den indoeuropeiska tonen, t.ex.: P. Garde, a.a., s. 160–165; P. Skardžius, Lietuvių kalbos kirčiavimas, Chicago, 1968, s. 11–12; C. F. E. Heeschen, a.a., s. 190–283; M. J. Kenstowicz, a.a., s. 82 ff.; T. M. Lightner, Problemes in the theory of Phonology, I, Edmonton, 1972, s. 390–391; П. И. Абаев, a.a., s. 83; А. А. Реформатский, a.a., s. 43; Ю. С. Степанов, a.a., s. 99 m.fl.

²⁸ I avsaknad av tecken ges tväraccenten här ett annat fonetiskt innehåll. Om tonaccenter, se även: A. Girdenis, A. Rosinas, rec. V. Grinaveckis, Žemaičių tarmių istorija (Fonetika), Vilnius, 1973, 370 p., „Baltistica“, X(2), 1974, s. 192; G. Gerullis, Litauische Dialektstudien, Leipzig, 1930, s. XLVII, 55 ff.; К. Гаршва, Восприятие слоговых акцентов литовского языка в поднаречии северо-западных паневежцев, „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai“, A serija, 2(59), Vilnius, 1977, s. 119–128.

²⁹ A. Girdenis, Prozodinės priegaidžių ypatybės šiaurės žemaičių tarmėje (Trukmė, pagrindinis tonas, intensyvumas), ibid., s. 160; J. Kazlauskas, a.a., s. 6.

6*

83

att betrakta som ett morfem- eller ordegenskap (L. Jelmslevas, V. Vaitkevičiūtė, P. Gardas; P. Kuznecovas, A. Reformatskis³⁰. Tonaccenten tillskrivs, liksom betoningen, huvudsakligen hela ordet därför att man antar att tonaccentoppositionen bevaras endast i en (betonad) stavelse i ordet. Men för det första kan obetonade stavelser utgöra en svag position för tonaccenten (liksom för vokalkvantiteten), och för det andra uppvisar obetonade stavelser i nutida litauiska dialekter också en viss tonaccentsskillnad³¹. För att tonaccentoppositionen i litauiskan ska kunna existera krävs inte betoning utan en lång stavelse; därför skulle vokalkvantiteten och de tonaccentoppositioner som beror på den kunna hänföras till samma nivå — segmentell eller suprasegmentell. Om vi betraktade kvantiteten som ett suprasegmentellt fonem (enligt den gängse amerikanska analysen), eller delade upp diftonger och långa vokaler, som utgör kärnan i en stavelse, i två korta vokaler (så som den nya Prag-skolan och glossematikerna gör), skulle även tonaccenterna behöva hänföras till den suprasegmentella nivån³².

Att tonaccenterna tillhör stavelsen stöds särskilt av att de, uppenbarligen i alla politonala språk, sträcks ut även över den konsonant som avslutar stavelsen³³ (i en diftong). Dessutom beror litauiskans tonaccenter inte bara på stavelselängden utan också på om stavelsen är öppen eller sluten (prosodiska ordegenskaper). I en betonad öppen stavelse saknar till exempel vokalerna i nordvästpanevėžiškiai-dialekten i., u. helt tonaccent (A. Baranauskas och andra markerade den cirkumflexa tonaccenten på dessa vokaler), medan vokalerna e˙, a˙ endast har en cirkumflex tonaccent som följer dem. Tonaccentoppositionen uppstår först när dessa vokaler bildar en förbindelse med en annan vokal (en diftong) eller med konsonanterna l, r, m, n (en blandad diftong). Med avseende på kvantitet och tonaccent är diftonger andra ljud än de komponenter som ingår i dem. Därför skulle både diftonger och blandade diftonger fonemiskt kunna beskrivas på samma sätt, även om de senares, liksom diftongerna ui, ai, abi båda beståndsdelar inte bara kan ersättas med andra ljud (jfr lk kilti, kūlti, kélti, kálti — kūrti, kárti osv.), utan också kan hamna i olika stavelser (framför en vokal upplöses diftongen i sina ingående fonetiska element).

4. VOKALFONEM OCH DERAS VARIANTER

I en betonad stavelse kan alla diftonger och följande vokaler förekomma: i˙, i., e˙, ẹ, e˙, e, ę˙, ę, u˙, u., ų˙, o˙, o, ø˙, ø, a˙, a. Vokalerna æ˙, æ förekommer endast mellan en palataliserad och en velariserad konsonant.

³⁰ P. Garde’as, nämnda översättning, s. 94; V. Vaitkevičiūtė, nämnda artikel, s. 22; П. С. Кузнецов, О фонологической системе сербохорватского языка, — där, s. 338—342; А. А. Реформатский, nämnda verk, s. 43—46 (de nämnda arbetena ger även en översikt över andra författare). Se även den andra uppfattningen hos K. L. Pike, Tone languages, Ann Arbor, 1957, s. 3—5 m.fl.

³¹ Plg. A. Pakerys, Apie kirtį, „Kalbotyra“, XVII, 1967, p. 133; А. Гирденис, Западнолитовские и древнепрусские слоговые акценты, — Балтийские языки и их взаимосвязи со славянскими, финно-угорскими и германскими языками. Тезисы докладов научной конференции, Рига, 1973, p. 71—75. — Didesnė kalbininkų dalis mano, kad nekirčiuoti aukštaičių tarmės skiemenys dažniausiai turi tik tvirtagalę priegaidę, žr.: A. Pakerys, Tvirtapradžių ir tvirtagalių dvigarsių spektras, — ten pat, p. 149 (8 išnaša).

³² För en översikt över de fonemiska problemen kring diftonger, kvantitet och tonaccenter, se: K. Togeby, Phonotactics (1971), — ed. E. C. Fudge, Phonology, 1973, s. 291—296; I. Lehiste, nämnda verk, s. 43—53, 84—95. Jfr även W. Smoczyński, Some Problems of Lithuanian Phonology, — III sąjunginė baltų kalbotyros konferencija, Vilnius, 1975, s. 58—60.

³³ Л. Р. Зиндер, nämnda verk, s. 304; så anser även docent A. Girdenis.

84

konsonant; vokalen εː förekommer endast efter en velariserad konsonant och vokalen ə endast före en velariserad konsonant³⁴. De är positionsvarianter av vokalerna e (a), ė, ę, jfr: gėr’ ”gerį” — gèr ”gerą”, rėːk ”rėk” — l’ėːk ”lėk”, k’ėːt’s’ ”kìr̃s” — k’òr’s ”kìrš”.

I en obetonad stavelse förekommer alla diftonger (utom ie, uo; i ändelser monoftongiseras diftongerna) samt vokalerna 1) i, ė, e, e, a, u, ė, o, ə, ɑ; 2) i₁, ē₁, ē₂, u₁, u₂, ε₁, ε₂³⁵. Den första gruppen korta vokaler utgör varianter av motsvarande långa, halvlånga och korta vokaler som förekommer i obetonad position. Den andra vokalgruppen förekommer endast i obetonade stavelser och bör på grund av sin kvalitativa likhet betraktas som varianter av vokalerna i, ē, u.

Således består vokalsystemet i nordvästpanevėžiškiai-dialekten av 10 fonem: |iː|, |iː.|, |eː|, |eː.|, |e|, |uː|, |uː.|, |oː|, |aː|, |a|. Dessutom finns det i dialekten kombinationer av två ljud: a) monoftongerade diftonger ie, uo (varianter — ˈie, ˈuo), b) sammansatta diftonger eĩ (e₁ĩ), uĩ (õĩ), aĩ (ε₂ĩ), aũ (æu, əu) och c) blandade diftonger i (ε, j), e (e), u(ə), a+ł, r, m, n. Varianter av diftongens första komponent förekommer i obetonad position och även i en betonad diftong med cirkumflex tonaccent (utom ie, uo).

I obetonade stavelser neutraliseras vokalernas kvantitet och intensitet, men kvaliteten bevaras i regel, t.ex.: vi(e)ri.ms ”virimas” — vi₁(ē)ri.ms ”vėrimas”, aŭses’ ”ausis” — aŭses’ ”ausės” (ausiēs), šo(u)nėł’ ”šunelį” — šo(u₁)nėł’ ”šonelį”, gražō ”gražų” — gražo ”gražą”, klaũsos ”klausau” — klaũsos ”klausos”, o(u)s’óks ”ūsiukus” — (u)₁(u₂)s’óks ”uosiukus” osv. (vid hörseltester skiljer 54—90% av otränade skolelever åt sådana par). I minimala par skiljer sig inte bara stavelsen med den undersökta vokalen utan även den angränsande stavelsen. Ju lägre vokalens artikulationshöjd är, desto något längre blir både den själv och stavelsen intill, såväl före som efter den. Vi antar att prosodiska skillnader mellan angränsande stavelser (i ordet) uppstår genom olika vokalers inverkan.

När ljuden förkortas ytterligare³⁶ reduceras ljuden ē, ʼe(ē₁), ε samt o, ʼuo (ɔ) i den förbetonade och icke-slutliga efterbetonade stavelsen ibland till ljuden i₁, (i₂), bi respektive u₁, redan i A. Baranauskas texter från förra århundradet.

³⁴ De korrelativa dragen palatalisering och velarisering, som sträcker sig utanför ett enskilt fonem, bör i litauiskan lämpligast hänföras inte till vokalerna och inte heller till konsonanterna, utan till den suprasegmentella nivån. Jfr även: A. Girdenis, Mažeikių tarmės fonologinės sistemos apžvalga, ”Baltistica”, VII (1), 1971, s. 28; Ю. С. Степанов, min. str., s. 98—103 (om litauiskan, se s. 100—101); men W. Smoczyński, nämnda teser, s. 58—61. — I nordvästpanevėžiškiai-dialekten kan man inte införa hårda och mjuka konsonantfonem, eftersom konsonanterna är mer beroende av vokalerna: i ordslut assimileras konsonanter till palataliserade inte bara före främre vokaler utan också efter dem (med undantag för vissa former), t.ex. kárves’.

³⁵ Beträffande motsvarigheterna i dialekten till de obetonade litauiska ljuden iː, i, ie, ē samt uː, u, uo, oː har det hittills funnits tre uppfattningar (se källorna i K. Garšva, nämnda diplomarbetessammandrag, s. 26—27). Sedan länge hävdas det oftast (eller så tolkas uppgifterna) att de nämnda främre vokalerna i obetonad position i dialekten sammanfaller i en vokal ε, medan de bakre vokalerna sammanfaller i vokalen ə (liksom ändelsediftongerna ei, ai och au). En annan grupp lingvister skriver att endast de litauiska ljuden ie, ē samt uo, oː omvandlas till ljuden ε och ə i obetonad stavelse, medan högvokalerna i, u ibland, på många håll eller alltid förblir icke-sänkta. Slutligen framträdde omkring 1965 ytterligare en uppfattning, motsatt den första: med undantag för den slutliga efterbetonade stavelsen skulle endast vokalerna i och u förekomma i dialekten i alla övriga obetonade positioner i stället för de nämnda litauiska vokalerna.

(Författaren kontrollerade vokalskillnaderna inte bara på traditionellt sätt — främst genom några få exempel och introspektion. Undersökningen bygger på cirka 8 km bandinspelningar från dialektområdet, utsagor från 22 informanter (studenter), auditiva experiment genomförda vid högstadieskolorna i Linkuvõs, Pȧkrūjo, Pāsvālio, Salõčių och Vaškų, tryckta dialekttexter osv.).

³⁶ Jfr A. Mežė, nämnda verk, s. 164.

85

(u₂) (detta påverkades kanske också av sydliga panevėžiškiai). När fonemet undersöks i ordkontext (enligt Leningrads fonologiska skola) ska de nya ljuden, utifrån kvalitativ likhet, hänföras till fonemen /i/, /u/, eftersom nästan identiska ljud, till exempel i, i₁ (i₂), om morfemet hålls som grundläggande enhet (enligt Moskvas fonologiska skola), borde betraktas som varianter av tre olika fonem /i/, /ie/, /ė/³⁷, jfr: li(ė)pi.ms ”klättring” — li₁ (i₂, ė)pi.ms ”beordrande” — li₁(iė)pi.ms ”löpning”.

Vokalerna ē₁, ē₂, ε₁, ε₂ kan inte bara inte förekomma i samma betonade morfem, utan förekommer också i olika fonetiska kontexter (dessutom förekommer vokalerna ē₁, ē₂ efter mjuka konsonanter, vokalerna ε₁, ε₂ efter hårda konsonanter), och därför bör de alla betraktas som positionsvarianter av vokalen ė, trots att ljuden fonetiskt skiljer sig något åt, jfr: lápės — šlàpė₁s ”med våta” — š’vėpe₂l’s ”läspare, läspare” — šlápės’ ”du ska blöta”; kaũles ”suggor” — kaũle₁s ”ben” — ar’kėl’s ”häst”. Vokalerna ē₂, ε₂ skjuts in i den sista obetonade stavelsen mellan vissa klusil- och frikativkonsonanter z, s, š å ena sidan och de följande konsonanterna l, r, m, n, v å andra sidan (på vissa orter kring Pašvitinys, Vaškai och Saločiai skjuts främst mellan hårda konsonanter en vokal in som liknar ǝ).

Den fonetiska klassificeringen av dialektens vokaler visas i tabell 1³⁸ (inom parentes anges en mindre vanlig och nyare variant av samma vokal).

Främre | Centrala | Bakre Höga | iː, i., (i₁), i, i₁ | ʊ | uː, u., (u₁), u, u₁ Mellanhöga | ēː, ē, ē₁, ē₂, (e.), ę | εː, ε, ε₁, ε₂ | oː, o, (ɔ.), ɔ, (ɔ.), ǝ Låga | eː, æː, (e.), (æ.), e, æ | — | aː, (a.), a

Vissa språkvetare, i K. Jaunius fotspår (och delvis även J. Gerulis), hävdar att det i den nordvästra panevėžiškiai-dialekten fortfarande skulle finnas mumlande vokaler³⁹ i stället för de tidigare reducerade korta ändelsevokalerna i, e, æ, u, a (närmare bestämt — en enda obestämd

³⁷ Jfr också M. Hale’s recension: O. Akhmanova, rec. T. A. Sebeok (ed), Current Trends in Linguistics, vol. 1, The Hague-Mouton, 1963, — Word, vol. 21, nr 1, 1965, s. 168.

³⁸ Vokalklassificeringen är ungefärlig, eftersom obetonade korta vokaler inte kan ”förlängas” (och deras artikulation preciseras), och ljudintrycket påverkas av de olika intilliggande konsonanterna. Vokalen ė (ė̇) urskildes med liknande betydelse också av E. Grinaveckienė och J. Šliavas, vokalen ε₁ av E. Grinaveckienė och I. Jašinskaitė, vokalen ɔ (ɔ) av K. Jaunius, J. Gerulis, E. Grinaveckienė, J. Šukys med flera, se: E. Grinaveckienė, Priebalsių minkštėjimo ryšys su galūnių trumpėjimu Stegvilų tarmėje, LKK IV 174—175, 180; J. Šliavas, Žeimelis (VVU MB handskrift), 1972, s. 406; E. Grinaveckienė, Kai kurios lie tuvių kalbos tarmių ypatybės, LKK V 147; I. Jašinskaitė, Kirtis, priegaidė ir jų poveikis vokalizmui Biržų tarmėje, LKK I 190; K. Jaunius, Panevėžiškių tarmė, — V. Drotvinas, V. Grinaveckis, Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius, 1970, s. 136; G. Gerullis, citerat arbete, s. 60; J. Šukys, Rytų aukštaičių pontininkų ir vakarinių puntininkų tarmių būdingosios fonetinės ypatybės, LKK V 178—179; LKT 14,237 m.fl.

³⁹ Z. Zinkevičius, citerat arbete, s. 119; A. Girdenis, rec. Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija), Vilnius, 1970, 518 s. +1 karta, ”Baltistica”, VII(2), 1971, s. 207. — En översikt över författare med motsatt uppfattning, se: Z. Zinkevičius, Smulkmenos (XII), — ”Baltistica”, XI(1), 1975, s. 85—86; jfr också K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas (1924), — Rinktiniai raštai, III, Vilnius,

86

kvalitativt ett murmurljud, efter en mjuk konsonant en främre vokal, efter en hård konsonant en bakre vokal). Det så kallade murmurljudet ”hörs ofta inte alls”, men dess förekomst ”visas” av vissa andra egenskaper hos ljuden i ordslutet: 1) tonande konsonanter före -s blir oftast inte tonlösa, jfr blõgs ”blõgas” (– blõks ”blõks”), 2) konsonanterna s, š, ž smälter inte samman med -s till ett enda ljud, jfr saũss ”saũsas” (– saũs ”saũsa”), 3) konsonantklustren d, t, +s ”assimileras” inte i fråga om tonande–tonlös (mėds ”medus” – mėts ”metus”), 4) när en vokal möter konsonanterna l, m, n, r, v, j bildas ingen sekundär diftong (vėj ”vėja”, mąl ”malù”) osv. Exemplen ovan (1, delvis 2, 3) skiljer sig åt i konsonanternas tonande–tonlösa karaktär (denna opposition neutraliseras inte i slutstavelsen i den liviska och sydliga (angränsande) delen av lettiska mellandialekter, och i absolut ordslut i serbiska–kroatiska, engelska, svenska, franska, mordvinska (erzja), ossetiska och andra språk), konsonanternas kvantitet⁴⁰ (2, möjligen också 4); kort accent och fallande tonaccent förhindrar uppkomsten av sekundära diftonger (4), varför det inte längre finns någon anledning att införa så kallade murmurljud⁴¹: de saknar inte bara all språklig betydelse, utan uttalas oftast inte heller fonetiskt⁴².

К. К. ГАРШВА

SAMBANDET MELLAN ACCENTUERING OCH VOKALISM I NORDVÄSTRA PANEVEŽYS-DIALEKTEN

Sammanfattning

I denna artikel görs ett försök att, i ett konsekvent synkroniskt perspektiv, fastställa funktionerna hos följande fyra uttrycksmedel i en (östaukštaitisk) litauisk dialekt: 1) ordaccent, 2) vokallängd, 3) stavelseaccenter, 4) vokalfonem och deras varianter.

1961, s. 82—83; P. Būtėnas, Aukštaičių tarmės okuojančiosios pašnektės sienos, APh III 169, 174; Ž. Urbonavičiūtė, Priebalsiai l, r, s, z prieš žodžio galo e aukštaičių tarmėse, ”Kalbotyra”, XXV(1), 1974, s. 73, 74, åtminstone några examensarbeten vid universitetet osv.

⁴⁰ М. И. Лекомцева, К типологической характеристике фонологических систем диалектов латышского языка, — Балто-славянские исследования, Москва, 1974, s. 231—241.

⁴¹ De skulle annars också behöva skrivas så i orden d aug, kà(d), sù.lig, tis’òg, ù.ž osv. (eftersom konsonanten inte heller här blir tonlös), och efter inskjutna vokaler, även om en konsonant inte kan skilja två vokaler åt i samma stavelse. Om vi inte behärskade standardspråket skulle vi inte veta att man till exempel i ordet lèp’s’ ”lipės” (svansar) ”bör” skriva murmurljudet före konsonanten -s, medan det i homonymen lèp’s’ ”lipšiu, lipsi” ska stå efter konsonanten s (efter tonlösa konsonanter visar inga ”syntagmatiska argument” att murmurljud förekommer). I ljudexperimenten 1975 vid de nämnda skolorna kunde 90 av 173 lyssnare, eller 52% av eleverna, korrekt skilja åt paret kas(.) ”kasu” — kas ”kas” (uppläsarna var lokalbor); när samma uppläsare (från Linkuva) uttalade vokalen a i presensformerna något längre, kunde 77 av 177 lyssnare, eller endast 43% av eleverna, skilja åt formerna korrekt (detta visar bara att de gissade). Spektrogrammen i G. Ručinskaitės universitetsarbete visar inte själva murmurljudet, utan endast att korta vokaler i par av typen ”kas”, med indragen ordaccent, kan vara något mer spända (och uppfattas som längre).

De nämnda konsonantegenskaperna bevarades eftersom dialekten på 1800-talet fortfarande hade många korta vokalrester i ändelserna (jfr K. Jaunius, anfört arbete, s. 127, se även A. Baranauskas texter). Under övergångsperioden för vokalreduktionen kunde murmurljudet vara: särskilt i dialektens utkanter kan man ännu höra olika rester av korta vokaler; kring Krikai uttalar några i stället för främre och bakre vokaler deras motsvarigheter, liknande ljuden i(e) eller (efter en hård konsonant) bl (ɛ).

⁴² Jag tackar mina lärare i fonologi och experimentell fonetik, professor J. S. Stepanov och docent A. Girdenis, för råd och synpunkter.

87

Ord kan vara enstaviga och ändå ha accent: i dem skiljer sig till och med stavelseaccenterna åt, liksom i betonad position. Accentinventariet kan anses omfatta accent på första stavelsen, accent på andra stavelsen osv. I dialekten urskiljs fyra typer av kontrast efter accentens placering: i betonade stavelser kan även vokallängd och stavelseaccenter skilja sig åt.

Dialektens fonologiska vokalsystem består av 10 monoftonger (om man bortser från förbindelser av två ljud): /iː/, /i/, /ɪː/, /ɪ/, /eː/, /e/, /uː/, /u/, /oː/, /aː/, /a/. Vokalerna i, u kan vara långa och halvlånga (de korta motsvarigheterna är e, ə), vokalerna e, a förekommer både långa och korta, medan vokalerna ē, ō endast är långa. Kvantitativa skillnader mellan höga och låga vokaler, liksom stavelseaccenter, står i opposition i samma starka (betonade) position; därför är kvantitet ett medel på segmentnivå. Stavelseaccenter förekommer både i bifonematiska kombinationer av vokal och konsonant och kan endast av detta skäl betraktas som en suprasegmentell egenskap.

Stavelseaccenter skiljer sig endast åt i långa stavelser. Litauiskans korta och halvlånga vokaler står inte i opposition i fråga om kontrasten mellan stavelsebärarens början och slut eller intensitetsförloppet. Därför förekommer inte kort (ˈ), medel (ˌ) och medel-avbruten (ˇ) stavelseaccent på dem: det finns endast dynamisk (inte musikalisk) betoning. Den starka positionen för stavelseaccenter är på olika komponenter i betonade diftonger; den svaga positionen är på långa betonade monoftonger, på samma (andra) diftongskomponent och på alla långa obetonade (diftongiska) stavelser. I svag position utgör stavelseaccenterna (akut och fem varianter av cirkumflex) en potentiell markering av stavelsen, som är ett kompletterande eller, mer sällan, ett medföljande medel (det senare förekommer endast på vokalerna /eː/, /aː/).

I obetonade stavelser neutraliseras vokalernas kvantitativa skillnader, medan de kvalitativa oftast bevaras. I alla positioner i förtonisk stavelse och i icke-final posttonisk stavelse bevaras vokalernas korta varianter i, e, u, o eller övergår i vokalerna ę, į, ǫ, ų. I ändelser reduceras de tidigare korta vokalerna i, e, a, u, a inte bara kvantitativt utan även kvalitativt: då skiljer sig orden åt endast genom konsonanternas tonlöshet–tonande och längd.