I distrikt (Zarasai, Ignalina, Švenčionys m.fl.), där ett betydande antal ryssar och människor av andra nationaliteter sedan gammalt har bott, kan två tendenser urskiljas: 1) framväxten av socialt aktiv litauisk-rysk tvåspråkighet och 2) ett jämförelsevis litet socialt behov av aktiv rysk-litauisk tvåspråkighet. Dessa tendenser beror på att ryska språket i etniskt blandade distrikt i stor utsträckning fungerar som kommunikationsmedel mellan nationaliteter. De ryssar som har bott i republiken under en längre tid och som behöver litauiska i sitt arbete och sin verksamhet lär sig språket. Litauiska behövs särskilt för ryssar som bor på landsbygden. Kunskaperna i litauiska bland invånare av rysk nationalitet i republiken står i allmänhet i omvänd proportion till tätheten av den ryska befolkningen. I distrikt där andelen ryska invånare är stor är kunskaperna i litauiska ringa. Enligt uppgifterna från folkräkningen 1970 utgör exempelvis den ryska befolkningen 20,3% i Zarasai-distriktet, men endast 41,1% behärskar litauiska. I Šiauliai-distriktet däremot, där invånare av rysk nationalitet endast utgör 3,1% av befolkningen, talar 71% av invånarna med rysk nationalitet litauiska.

En viss regelbundenhet kan också iakttas när tvåspråkiga personer anger sitt modersmål. Om ett språk används i familjen betraktar informanter av alla nationaliteter (litauer, ryssar, polacker m.fl.) språket hos den egna nationaliteten som sitt modersmål, medan modersmålet hos informanter från blandade familjer ofta inte sammanfaller med deras nationalitetsspråk.

V. Michalčenko skiljer med rätta mellan kunskaper i ett andraspråk och dess användning inom olika livsområden. Den yngre och den medelålders generationen av republikens invånare studerade ryska i skolan, och därför kan man anta att de flesta litauer behärskar ryska mer eller mindre väl. Men situationen är en helt annan när det gäller språkets användning. Litauisk-rysk tvåspråkighet är socialt aktiv endast under vissa etniska förhållanden (en hög andel ryssar och invånare av andra nationaliteter). Ryska används här som kommunikationsmedel mellan olika nationaliteter; dessutom läser man speciallitteratur på ryska, och språket används inom radio, television och press. Socialt aktiv litauisk-rysk tvåspråkighet är typisk för republikens industriella centra och vissa distrikt (Šalčininkai, Vilnius, Švenčionys m.fl.). Den övriga delen av republikens befolkning behärskar ryska sämre, vilket innebär att användningen av ryska här är mer begränsad. Skolundervisningen behöver inte ha stöd i levande kommunikation; därför kan man i liknande fall tala om tvåspråkighet endast i mycket begränsad bemärkelse.

Simas Karaliūnas

Indeks – słownik do „Daukšos Postilė“. Opracował Czesław Kudzinowski. Tom I (A – N), VI + 543 p. Tom II (O – Ž), 527 p. Poznań, 1977.

Mikalojus Daukšas postilla från 1599 är ett av de allra mest betydelsefulla monumenten inom den gamla litauiska skriftkulturen. Tack vare språkets korrekthet, det rika ordförrådet och i synnerhet markeringen av betoningens plats används uppgifterna i denna bok flitigt av språkvetare, inte bara i litauistiska arbeten utan också i indoeuropeisk forskning i allmänhet. Den polske språkvetaren Czesław Kudzinowski har nu gjort dessa uppgifter mer lättillgängliga för forskare: han har gett ut ett omfattande index-ordbok i två band (hela 1076 sidor!), där samtliga ord i Daukšas postilla och deras former har registrerats.

Professor Č. Kudzinowski vid universitetet i Poznań är en välkänd polsk baltist. Han tog examen från Vilnius universitet 1935, där han studerade jämförande indoeuropeisk språkvetenskap. Åren 1935–1937 specialiserade han sig på finsk-ugrisk språkvetenskap i Helsingfors och 1937–1939 i Budapest, där han disputerade i filologi (”Det finska ljudsystemet”). När han bodde och studerade i Vilnius lärde han sig litauiska och engagerade sig i forskning om olika problem inom baltisk språkvetenskap.

År 1958 gav han tillsammans med andra polska språkvetare ut texten till ”Nya testamentet”, baserad på manuskriptet till S. Chilinskis bibelöversättning som förvaras på British Museum i London. Han har förberett den 53:e volymen av den polske etnografen och folkloristen O. Kolbergs skrifter för tryckning.

188

(”Litwa”, 1966), ägnad åt litauisk forskning. Han publicerade artiklar om lånord från slaviska språk i litauiskan, om baltismer i sin egen polska dialekt (han föddes 1908 i Wodzilówka i Białystok vojvodskap) och skrev i andra frågor som rör baltistik och litauisk forskning.

Č. Kudzinovskis har stor erfarenhet av att sammanställa index och ordböcker. Han är över huvud taget en pionjär inom detta slags litauistiska arbeten. År 1964 utkom hans index till S. Chilinskis ”Nya testamentet”¹, som fick ett positivt omdöme i vår lingvistiska press². Det index som nu recenseras är ett ojämförligt större arbete (omkring sex gånger så omfattande), och skiljer sig från det föregående också genom att betydelsen av de ord som tagits med i indexet anges här.

Indexets författare började intressera sig för Daukšas postilla redan 1947, då man i Polen uppmärksammade 350-årsminnet av J. Vujek. På professor J. Otrembskis förslag hade Č. Kudzinovskis planerat att för vetenskapliga ändamål ge ut J. Vujeks polska upplaga av postillan från 1596, som M. Daukša översatte från. Någon sådan utgåva kom inte till stånd, men det arbete som lagts ned var inte förgäves. Med J. Vujeks texter till hands kunde Č. Kudzinovskis sammanställa inte ett vanligt index till Daukšas postilla, utan ett index med ordboksfunktion (med angivelse av ordens betydelser). Detta höjde utgåvans värde avsevärt.

Sammanställaren utförde ett jättearbete: han registrerade omsorgsfullt alla ord som förekommer i Daukšas postilla; genom att jämföra dem med J. Vujeks original fastställde han ordens betydelser; och han angav alla former av varje ord som förekommer. Detta är Č. Kudzinovskis livsverk, ett slags språklig encyklopedi över Daukšas postilla, som kommer att bli en uppslagsbok för varje baltist.

Detta arbete kommer att användas inte bara av lexikalforskare utan också av andra specialister. Det blir mycket användbart för morfologiska studier (alla ordformer har registrerats!), för undersökningar i historisk fonetik (jfr de betydelsefulla uppgifterna hos Daukša om *a med cirkumflex och tirtis: kopėčia <1, kapica, mandotas <1. mandat, vokalernas förändringar i orden cimentorius ‘1. cmyntarz’, elemožina ‘1. jałmużna’), för historisk dialektologi (jfr lytelius ‘litauer’, pabanga ‘slut’) och i allmänhet för litauisk språkhistoria (jfr orden pekus, penukšlas, velinas, siela ‘samvete’, sokoras ‘socker’ m.fl.).

Č. Kudzinovskis arbete visar hur ovanligt ordrik Daukšas postilla är: indexet med ordboksfunktion har nästan dubbelt så många sidor som själva Daukšas postilla. Även om Daukša, liksom många andra översättare på den tiden, följde principen om ordagrann översättning, försökte han medvetet variera översättningsspråket och göra det mer ordrikt. Det fanns goda skäl till detta. För att anpassa sig till präster som på den tiden behärskade litauiska dåligt eller inte alls använde han rikligt med lexikala paralleller: han parade ihop ett lånat ord med ett litauiskt. Många paralleller uppstod ur Daukšas önskan att tilltala företrädare för olika dialekter och bli rätt förstådd av dem. Men det bör framhållas att endast en del av de så kallade parallellerna består av ord med helt identisk betydelse, utan stilistiska nyanser eller betydelseskillnader. Till exempel finner vi vid sidan av sådana som žvevys || žuklijas, išgydyti || išvaistyti också många sådana som šapelis || šiaudelis, arklys || žirgas || kuinas och liknande. Ofta ger Daukša flera litauiska motsvarigheter med olika stilistiska nyanser för ett enda ord i originalet. Till exempel kallas den fattige vargsas för bėdulis, benamis, nuvargęs, pavargėlis, pavargulis, pavargęs, rudulis eller vargeta. Daukša nöjde sig alltså inte med färglösa originalord med alltför allmän betydelse, utan sökte mer precisa litauiska motsvarigheter som bättre uttryckte det som avsågs.

Sammanställaren av indexet med ordboksfunktion förstod tyvärr inte Daukšas strävanden och värderade dem inte heller rätt. Det framgår bland annat av påståendet i inledningen att Daukša ofta använde synonymer ”bez widocznej potrzeby”.

I stället för beskrivningar av ordens betydelser återger indexet med ordboksfunktion Vujeks polska motsvarigheter, vilka naturligtvis inte kan förmedla alla dessa betydelsenyans­er och ofta inte alls är

¹ Biblia litewska Chylińskiego. Nowy testament. Tom III — indeks. Wydał Czesław Kudzinowski. Poznań, 1964, VIII+169 p.

² Se V. Žulios recension: Baltistica, vol. I (1), s. 88–91.

189

inte är adekvata motsvarigheter till Daukšas ord, eftersom de skiljer sig från dem både till formen (t.ex. tulkas – wielu) och till betydelsen (t.ex. šionai – dziś). Trots detta bör återgivningen av motsvarigheterna i det polska originalet bedömas mycket positivt: Č. Kudzinovskis har på detta sätt gjort forskarna en stor tjänst, eftersom originalet i praktiken inte är tillgängligt för många.

I den lingvistiska litteraturen började man redan för flera decennier sedan ifrågasätta om Daukša ensam översatte hela postillan³. Grunden för dessa tvivel var förekomsten av former och ord från olika dialekter samt deras varierande accentuering. Även Č. Kudzinovskis tenderar att stödja denna uppfattning och anför dessutom följande argument: 1) först från s. 512 återges vokalen e med bokstäverna ia; 2) nes används endast på s. 175–254, medan nesa förekommer på s. 199–252; 3) ė förekommer endast i början av boken och sporadiskt från s. 495; 4) v förekommer endast i början av kapitlen; 5) Wieszpats förekommer endast fram till s. 69, därefter Wieszpatis.

Dessa argument, liksom liknande argument som framförts tidigare, är emellertid inte övertygande. Språkliga variationer av detta slag kan förekomma även i en enskild persons verk. Variation i stavningen och växling mellan olika former är också typisk för andra böcker från den tiden, däribland sådana som helt säkert utarbetades av en enda person. På postillans titelsida anges Daukša som översättare. I båda förorden (det latinska och det polska) kallar han översättningen sitt eget verk. Inga andra översättare eller medhjälpare nämns någonstans, och knappast kan sådana ha funnits vid den tiden. Språkliga olikheter och motsägelser kan i många fall förklaras av Daukšas önskan att tilltala en bredare läsekrets – såväl högaiter som žemaiter⁴.

Principerna för utarbetandet av indexordboken är väl genomtänkta av Č. Kudzinovskis. Sammanställaren strävade efter att ordna verket så att det skulle bli lättare för läsaren att använda. Verkets upplägg är enkelt: under den versalbegynnande uppslagsformen anges dess betydelse utan något skiljetecken, närmare bestämt J. Vujekos polska motsvarighet; därefter listas Daukšas belagda former av ordet i en viss ordning, också utan skiljetecken, följda av siffror som anger deras belägg. Allt är uppenbart och tydligt. Sammanställaren har inte överlastat texten med förkortningar, kommatecken och andra tecken, såsom normerna föreskriver. I ett verk av denna typ skulle allt sådant i själva verket vara onödigt, försvåra användningen och avsevärt öka bokens omfång.

Sammanställaren återger uppslagsordets form med eftertanke och till och med överdriven försiktighet. Om Daukša endast har använt pluralformer av ett ord, anges vanligen (men inte alltid) pluralens nominativ, t.ex. bromos, ponios. Om endast exempel i femininum förekommer, anges ofta femininum nominativ, t.ex. burnotina, darbinga, prieteliškos. Ibland får femininformen en egen artikel, ibland förs båda formerna samman i en och samma artikel, t.ex. bursinykė intill bursinykas, men draugėtarnis, -ė (= draugi atarnis, -ė). Även en litauisk genitivform anges som uppslagsord i stället för det polska adjektivet (t.ex. gyvatės ‘wężowski’, užmarių ‘zamorski’); ibland används också en pronominell adjektivform som uppslagsord om motsvarande kortform inte förekommer (t.ex. rodnasis). Även reflexiva verbformer får egna uppslag, t.ex. draskytis intill draskyti, drūtintis intill drūtinti, gadintis intill gadinti.

Det verkar som om sammanställaren har gått för långt med detta överallt. Det hade räckt att skilja ut de angivna formerna endast inom gruppen av grammatiska former.

Liksom i S. Chilinskis index till ”Nya testamentet” har sammanställaren på konstlad väg närmat uppslagsorden till dagens standardspråk. Därigenom har han bortsett inte bara från fonetiska utan också från morfologiska särdrag i Daukšas språk. Så ändrade han prefixet ata- till dagens ati- och angav alltså atiduoti, atidengti som uppslagsord i stället för Daukšas ataduoti, atadengti. I stället för prepositionsvarianterna ing, in tog han upp dagens į (trots att

³ Žr. Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961, t. III, p. 331; Gerullis J. Senieji lietuvių skaitymai. K., 1927, p. 124; Gerullis G. Baltica. – AfSlPh, t. XXXIX, p. 52; Tangl E. Der Accusativus und Nominativus cum Participio im Altlitauischen. Weimar, 1928, p. 21 tt.

⁴ Se även Skardžius P. Daukša, den förste skaparen av standardspråket i Stor-Litauen. – APh, t. IV, s. 7–19; Lebedys J. Mikalojus Daukša. V., 1963, s. 231 ff.

190

Daukša använde inte alls en sådan form), i stället för antras liekas, trečias liekas och så vidare – dvyliktas, tryliktas, i stället för šešios dešimtys, trys dešimtys och så vidare – šešiasdešimt (sic!), trisdešimt.

Redaktören tog ofta inte hänsyn till Daukšas bindevokal i sammansatta ord (t.ex. tog han upp vienširdžiai i stället för vienaširdžiai), platsen för reflexivpartikeln i prefixverb (t.ex. susizadėti, prisivakaravus i stället för sužadėtis, privakaravusi), äldre, fullständigare former (t.ex. finner vi velnias, visoks i stället för velinas, visokias), och ordets tillhörighet till en annan deklination (t.ex. har Daukšas amžias ersatts med det nutida amžius.

Vi ger några fler och mer varierande exempel på ändringar (det första ledet i paret är ett språkbelägg från Daukša, det andra är uppslagsordet i indexet): vienarkas→vieneriokas (sic!), žvaizdė→žvaigždė, (ne)seniai→(ne)senai, gandžiaus→gandžia, istorija→istorija, byskupas→vyskupas, biedna→bėdna, lilija→lelija, pardostė→pardoustė, pemukšlas→peniukšlas. Jfr egennamnen (de anges i slutet av utgåvan) Grekai→Graikai, Krokavas→Krokuva, Poznania→Poznanė.

Detta görs dock inte konsekvent överallt. Exempelvis behölls i regel Daukšas suffix -inyką i stället för det standardspråkliga suffixet -ininkas (och det var riktigt), men vi finner också ūkininkavimas, vietininkavimas (med -inink-; Daukša har endast -ink-). Vid sidan av velnias tog han upp velinuvą; vid sidan av kaznadėja (i stället för Daukšas -ieja) – kozmadzieją (som hos Daukša); vid sidan av pražiošti (i stället för -žosti) – žosmė (som hos Daukša). Jfr också Macedonai ’makedonier’, Rymas ’Rom’ vid sidan av Graikija (hos Daukša finns endast Grecija).

Daukša använde inte någon av de ersättningsformer som anges här. De är former främmande för hans språk. Detta sätt att återge former i ett index är praktiskt för de lingvister som inte känner till Daukšas språk eller som söker ett eller annat ord (lexikografer, lexikologer), men det lämpar sig inte för forskare i Daukšas språk, eftersom det jämnar ut särdragen i hans språk alltför mycket. Dessa återges endast inne i artiklarna.

Redaktören förenklade ytterligare mångfalden i Daukšas språk genom att, när flera närliggande varianter förekom, endast välja ut en av dem som uppslagsord, vanligen den som ligger närmare standardspråksnormen. Exempelvis tog han i dubbelparet arba || alba endast upp arba, av bet || beti || bat endast bet, av persona || persuna (persūna?) endast persona, av šėtonas || šatonas || satonas endast šėtonas och av žmogus || žmuo endast žmogus. Han slog samman visagalis och visagalis i en och samma artikel (under visagalis). Längre varianter skiljs inte från de kortare, t.ex. (inom parentes anges den form som valts som uppslagsord): iki || ik (iki), jis || jisai (jis), jogi || jog (jog), mažai || maža || mažu || maž (mažai), neg || negu (neg), nes || nesa (nes), net || nete (net), nug || nugi (nug), pagal || pagalai (pagal), pats || patis || patsai || patsai (pats), pent || pen (pent), tada || tad (tada), tarp || tarpu (tarp), tas || tasai || tasiau (tas), vienaip || vienaipo (vienaip), viešpats || viešpatis (viešpats). Längre varianter med partikeln g(i) tas oftast inte upp separat, t.ex. drinag (endast drin finns), jukai (juk), kanag (kana), kodrinag (kodrin), norintig (norint), nuog, nug, nog (nuo), prieg (även pri, upptaget under den variant prie som Daukša inte alls använder), teipag, teipagu, teipajag, teipjau, teipaug, teipog, teipogu m.fl. (alla upptagna under det för Daukša främmande taip), vienoking (vienoki). Däremot tas jeig, kadaig och kaipog upp separat vid sidan av jei, kada och kaip. Jfr också sammanblandningen av varianter av egennamn (vanligen väljs den som mest påminner om den polska motsvarigheten; den anges inom parentes): Abrahamas || Abromas (Abrahamas), Barnaba || Barnabas (Barnaba), Christus || Kristus (Christus), Eva || Jeva (Eva), Izidorius || Isodoras (Izidoras — främmande för Daukša), Jobas || Jonas (Jobas), Jokūbas || Jakoboas (Jokūbas), Judošius || Judas (Judošius), Saulas || Saulius (Saulas), till och med Vengrai || Ungarai (Vengrai)!

Det är förståeligt att det i enskilda fall skulle ha varit svårt för redaktören att fastställa grundformen för ett ord som Daukša använde, exempelvis att utifrån loc. pl. Synos 91₃₀ rekonstruera nominativformen av namnet på Kina (Sina, Sinos?). Men man kunde ha satt ett frågetecken efter sådana rekonstruktioner. Till former som skiljer sig mycket från de nutida kunde man ha lagt till hänvisningar till dagens former. Hänvisningar kunde också med fördel ha använts för att tydliggöra närliggande varianter. Det bör sägas att redaktören helt och hållet undviker hänvisningar; de är

191

ganska sällsynta. Med en mer omfattande användning av hänvisningar hade man kunnat tillgodose behoven inte bara hos lexikografer utan också hos forskare i Daukšas språk.

En mer omfattande och utförlig beskrivning av indexordbokens uppbyggnad skulle vara till stor nytta och underlätta för läsaren att använda utgåvan. Man borde åtminstone ha motiverat de viktigaste principerna för indexordbokens sammanställning. Kanske skulle åtminstone en del av de invändningar som framförts här då falla bort.

Några ytterligare anmärkningar om behandlingen av enskilda former i Daukšas språk. Redaktören tar exempelvis upp dangujejis, dienojejis, žemėjejis, pragarejis, viduryejis⁵, viršujejis som uppslagsord. Det bör skrivas dangujejis, dienojejis, žemėjejis, pragarejis, viduryejis, viršujejis… Detta framgår både av formernas ursprung (jfr den žemaitiska formen loc. sg. m. baltamėjė med liknande bildning, ’i den vita’), och av Daukšas stavning.

Det lyckades inte överallt att skilja suffixet -ymas från -imas, jfr išdraskimas vid sidan av papiktymas, sumišymas.

I stället för išlepęs, juodkunigai, pasimėgti, paspalytas, prisiegti, treškšti, žėkas, žiegorius, Laurinas, Mednikai, Pilipas, Salamonas borde det stå išlepęs (jfr Daukšas dialektala stavning g. sg. išzlāpusio 167₁₈), juodaknygiai (!), pasimėgti, paspalitas, prisiekti, treškšti, žėkas, žiegorius, Laurynas, Mednykai, Pilypas, Saliamonas.

Det finns också ett och annat tryckfel, t.ex. i stället för uppslagsorden apsipausyti, binges, įsakymas, išsiūsti, kalinėjs, parsiūsti, pebausti, pelėda, prizopostyjimas, susesti, sutaryti, sužėlesi, takotojas, sirijiškas bör det stå apsipjaustyti (apsipjaustyti), binges, įsakymas, išsiūsti, kalinėjs, parsiūsti, perbausti, pelėda, prizopostyjimas, susėsti, sutaryti, sužėlusi, tykotojas, sirijiškas.

I arbeten av detta slag är det i praktiken mycket svårt att undvika vissa brister och inexaktheter. Men det är inte detta som avgör en utgåvas värde. Det viktigaste är att forskarna tack vare Č. Kudzinovskis nu kommer att ha alla ord i Daukšas postilla registrerade, liksom alla deras former, så att de i framtiden inte längre behöver leta igenom hela postillan efter det ena eller andra ordet eller en enskild form av det. Č. Kudzinovskis har utfört ett verkligt stort och mycket angeläget arbete. För detta bör vi alla vara honom tacksamma. Det är en imponerande utgåva och ett föredöme för oss alla, som uppmuntrar till arbetet med att sammanställa indexordböcker över andra monument inom det litauiska språket.

Zigmas Zinkevičius

⁵ Vid sidan av f. naktijeja (med -ij-) kan Daukšas dialekt också ha haft -ij- och inte -yj-, jfr dial. loc. sg. naktį ’i natten’. Men redaktören borde ha använt former av samma typ.

192