MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV(1985)

Aina Blinkena

TRADITION OCH INNOVATION I SPRÅKNORMERINGEN

När man behandlar frågan om språknormering betonas vanligtvis behovet av att följa ett strikt system och uppnå fullständig logik och precision i språket. Men, som språkbruket visar, underordnar sig inte allt i språket systematik, och allt är inte ”logiskt” i ordets bokstavliga bemärkelse; det är inte utan anledning som grammatikerna för alla språk omfattar ett stort antal listor över olika undantag, det vill säga ord som inte förs in i det systematiska paradigmet och har egna grammatiska särdrag. Exempelvis böjs de lettiska verben i III konjugationen mācīt, mīcīt, mocīt, locīt, slodzīt, tūcīt på olika sätt: konsonantväxling förekommer inte i verben mācīt, mīcīt, tūcīt (es mācu, mīcu, tūcu, tu māci, mīci, tūci, viņš māca, mīca, tūca osv.), men i verben mocīt, locīt, slodzīt används både former med konsonantväxling (es moku, loku, slogu; tu moki, loki, slogi; viņš moka, loka, sloga…) och former utan växling (es mocu, locu, slodzu, tu moci, loci, slodzi; viņš moca, loca, slodza…), även om endast formerna med konsonantväxling erkänns som litterär norm. Oregelbundenhet förekommer inte bara i morfologin utan också i syntaxen, särskilt i olika ords rektion. Det är inte enbart grammatikens logik som avgör vad vi säger åka med flygplan, med spårvagn och åka tåg; komma från Moskva, från Leningrad, men komma från Ural. Fraseologismer, som har sin ”egen logik”, underordnar sig inte alls något formellt logiskt system; exempelvis lett. saule lec ordagrant solen hoppar betyder ”solen går upp” osv.

F. P. Filin skrev: ”Språket är ett system av särskilt slag, där systematik dialektiskt förenas med antisystematik, regler med undantag. Om det inte fanns motsägelser i språksystemet skulle det vara ett dött och stelt schema, oförmöget till utveckling och framsteg. Detta motsägelsefulla systems uppbyggnad kan förstås och förklaras endast utifrån dialektisk och historisk materialism. Synkron forskning om språket, som alltid har funnits inom språkvetenskapen och är nödvändig för många ändamål, beskriver endast dess tillstånd, medan historiska studier har förklarande kraft, eftersom de visar vad som föregick vad, varför vissa förändringar ägde rum eller äger rum och varför språket blev sådant som vi känner det”¹.

1 Филин Ф. П. Об актуальных задачах советского языкознания.— ВЯ, 1981, № 1, с. 5.

22

Den litauiske språkforskaren Petras Jonikas betonade redan 1937² behovet av att samordna sociala och individuella faktorer för att uppnå en sådan litterär norm som vore optimal för en viss grupp. Han erkände behovet av att stabilisera normen, men endast i sådan grad att stabiliseringen inte urartade till stagnation, som kan leda till att språket domnar bort. Enligt P. Jonikas finns det ingen matematisk regelbundenhet i språket; vid fastställandet av normen spelar även andra kriterier in, exempelvis syften och funktionalitet, vilka i det moderna litterära språket tenderar att inta en främsta plats i normeringsprocessen, och dessa kriterier sträcker sig redan utanför ett enskilt språks gränser. Därför erkände P. Jonikas redan då möjligheten till varierande och parallella språkformer och instämde i orden från Pragkretsens företrädare Vilém Mathesius: ”Man kan diskutera principerna för tillvägagångssättet, men det går inte att skapa ett system för språkkontroll som fungerar exakt och felfritt som en automatisk elektrisk strömbrytare”³.

Den tjeckiske språkforskaren V. Mathesius, som förespråkade teorin om det litterära språkets självständighet, ägnar stor uppmärksamhet åt principerna för språknormering och avvisar principen om rätlinjig regelbundenhet i normeringen: ”Principen om historisk renhet och kravet på rätlinjig regelbundenhet kan följaktligen varken var för sig eller tillsammans utgöra en tillförlitlig grund för att skapa stabilitet i det litterära tjeckiska språket. Om man förlitar sig alltför mycket på dem rubbas till slut den stabilitet som redan uppnåtts, och därmed undergrävs ett av de viktigaste villkoren för språklig förfining”⁴.

Det finns inget behov av att underkasta alla språkliga företeelser ett strikt system om de redan har slagit rot i språkbruket. Så bildas exempelvis avledda adjektiv på -igs i lettiskan vanligtvis med utgångspunkt i verbets preteritumform (dot, dodu, devu — devīgs; smiet smeju, smēju — (iz)smējīgs; ņemt, ņemu, ņēmu — pieņēmīgs), men i språket förekommer också fall där traditionen har befäst liknande avledningar bildade med utgångspunkt i presens (mirt, mirstu, miru — mirstīgs; šķirt, šķiru, šķīru — atšķirīgs). Därför misslyckades språkforskarnas försök att beteckna adjektiven jūtīgs, lidzjūtīgs som icke-litterära, eftersom de har bildats med utgångspunkt i verbets presens. På samma sätt gick det inte att utrota verben rīpot och slēpot ur språket; traditionen hade befäst dem i stället för de mer ”korrekta” formerna rīpēt, slēpēt och liknande. Trots att språkforskarna i ungefär 50 år har bekämpat ordet patreiz (i stället för det korrekta pašreiz), har denna kamp

² Jonikas P. Mūsų bendrinės rašomosios kalbos kultūros problema. Kalbos normalizacija, funkcinė struktūra ir kalbininkai.— Židinys, 1937, Nr. 12, p. 529—544.

³ Mathesius V. Om behovet av stabilitet i det litterära språket.— I: Prags lingvistiska krets. Moskva, 1967, s. 392.

⁴ A. a., s. 385.

23

förblir fruktlös. Det är uppenbart att språksystemet tillåter varianterna pat- och paš- även i sådana bildningar där det är svårt att fastställa semantiska eller ordbildningsmässiga skillnader. I lettiskan finns ord med komponenten paš- (<paša, pašu): pašlaik, pašlabums, pašsavaldība, pašlepnums, pašdarbība, pašgājējs osv., där denna komponent ingår i sin ”lagliga” form. Men parallellt med dessa finns också ord med den första komponenten pat- (från nominativstammen pats): patlabāk, patmīlība, patvaļība, patvarīgs, patvaļīgs, patsautene och liknande, däribland även den språkvetenskapliga termen patskanis ”vokal”, som används utan invändningar av alla språkvetare. Därför borde båda varianterna erkännas som litterära: pašreiz och patreiz. Andra liknande exempel kan också anföras.

Traditionen att anpassa främmande ord, i synnerhet egennamn, har stor betydelse i språket. I lettiskan finns i princip fortfarande de regler och metoder för återgivning av främmande egennamn som Juris Alunāns utformade för omkring 120 år sedan: att anpassa dem i en form som så långt som möjligt motsvarar uttalet på originalspråket⁵. I vissa fall har traditionen dock befäst inexakta återgivningar, såsom Maskava, Parīze, Pērnava, Florence, Brails, Meterlinks, Lāgerlefa osv. Det förefaller mig som om dessa ord borde bevaras i den form som långvarig tradition har befäst, och det finns inget behov av att omforma dem enligt moderna principer till Moskva, Parī, Peru, Firenze, Bratijs, Māterlinks, Lāgerlēva. Annars kan den historiska kontinuiteten gå förlorad – tillsammans med ordet försvinner kopplingen till ett konkret objekt.

Detta innebär inte att man bör låta bli att studera problemet med återgivning av främmande egennamn – tvärtom är det nödvändigt, men vid kodifieringen av regler för återgivning får man inte glömma traditionens betydelse. Ett rent individuellt förhållningssätt till etablerade ord är fullt berättigat. Namn som har kommit in i språket i modern tid bör däremot så långt som möjligt påverkas av språksystemet.

Traditionen i bruket är mycket viktig vid normaliseringen av lexikonet, i synnerhet vid normaliseringen av terminologin. I detta avseende kan exempel av två slag anföras.

Det första slaget utgörs av termord som har etablerats i språket med en viss semantik och består även när vetenskapens utveckling blottlägger nya kännetecken hos begreppet. Så fortsätter till exempel termen atom, lat. atoms, från grekiskans atomos ’odelbar’, att användas i alla språk även efter det att man upptäckt att atomen kan delas.

Liknande förändringar av innehållet har skett i fråga om ett begrepp som länge betecknades med termen ves (lett. svars, lit. svoris, est.

⁵ Alunāns J. Kāds vārds par latviešu valodu.— In: Izlase. Rīgā, 1956, 45.—52. lpp.

24

kaal, eng. weight, ty. Gewicht). När forskarna fastställde att de nämnda termerna inte fullt ut återger det begrepp de uttrycker, där man måste beakta inte bara massan utan också accelerationen som beror på jordklotets dragningskraft, beslutade Internationella kommittén för nomenklatur och symboler år 1961 att avskaffa termen вес (och motsvarande termer i olika språk) och i stället använda termen масса. I enlighet med detta beslut övergår man i alla länder till termen масса – inte bara inom vetenskapen, utan också i språkets allmänna bruk (t.ex. står det på godisaskar i Sovjetunionen: масса 500 г). Detta skapar svårigheter i språkbruket. Det indoeuropeiska ordet svars är till exempel djupt rotat i lettiskan och utgör grund för många ordbildningar och ordkombinationer, såsom svarīgs, piesvars, tīrsvars, līdzsvars, svarcelšana, svara kategorijas, svara vienības, nepilns svars osv., där det är svårt, ja rentav omöjligt, att använda termen masa (bezsvara stāvoklis). Att beslutet att ersätta termen väcker tvivel även bland specialister framgår av en artikel av N. I. Holden, ordförande för Internationella kommissionen för atomvikter och isotopernas relativa förekomst⁶. Där framhåller han att kommissionen intar en konservativ hållning i denna fråga – den försöker alltid undvika förändringar utan tydliga skäl och strävar efter att varje nyhet ska innebära en avsevärd förbättring av det rådande läget; hittills har dessa båda villkor inte uppfyllts. Tillsammans med N. I. Holden kan man tvivla på att det är lyckat att bryta med traditionen.

Å andra sidan får den som normaliserar språket inte glömma att normen är en historisk kategori och att den utvecklas och förändras i takt med språkets utveckling. Det som i dag betraktas som icke-litterärt kan i morgon få litterär status. Redan i de pragiska lingvisternas arbeten avvisas konservatismen som kännetecken på ett litteraturspråk, och formens historiska förankring betraktas inte som en uttömmande källa till normen. R. A. Budagov, som behandlar begreppet ”litteraturspråk”, uppmärksammar den historiska föränderligheten i begreppet ”bearbetad språkform” och den välkända dynamiken i föreställningen om litteraturspråkets normers fasthet. Han understryker att normen, trots sin stora betydelse, är historiskt rörlig⁷.

Om vi jämför exempelvis de anvisningar om korrekt litterärt språkbruk som V. Rūķe och J. Endzelīns gav år 1940⁸, ser vi att många av dessa anvisningar inte längre motsvarar den faktiska utvecklingsprocessen

⁶ Холден Н. И. Атомный вес: быть или не быть? — Химия и жизнь, 1982, № 6, с. 30—31.

⁷ Budagov R. A. Om frågan om sovjetisk språkvetenskaps plats i den moderna lingvistiken. — VJ, 1981, nr 3, s. 16.

⁸ Valodas un rakstības jautājumi / Rediģējis J. Endzelīns, sakārtojusi V. Rūķe. — Rīga, 1940, 64. lpp.

25

i det lettiska litteraturspråket. I denna broschyr kritiseras orden celtnis, ēdnīca, izdevniecība, izlietne, lozungs, rēķins, rivmaize och andra som felaktiga bildningar; i dag har de utan tvekan fått fast fot i litteraturspråket.

Enligt B. Havránek ”är det vedertaget bruk som ger specialord, särskilt i praktiskt språk, legitimitet att existera. Ord som blivit etablerade, oavsett hur de har bildats (felbildade eller förvanskade, som baulna, jfr Baumwolle), har rätt att existera i språket”⁹.

Detsamma kan sägas om vissa ord och uttryck som V. Ruke och J. Endzelīns invände mot på 1940-talet på grund av deras semantiska bristande överensstämmelse, t.ex.: aizdomīgs ’misstänksam’ om handlingens objekt, izpildīt ’utföra’ (pienākumu, solījumu, priekšnesumu); författarna avvisar krist acīs och rekommenderar durties acīs, men i språket är båda uttrycken tillåtna – båda är fraseologiska uttryck.

I den lettiska språkvetenskapen kan man ibland märka en tendens till en alltför sträng inställning till vissa former och uttryck som en gång bedömdes som otillåtna, men som i dagens språk ofta används av dem som talar litteraturspråket. Den så kallade hypernormaliseringen är skadlig eftersom orealistiska rekommendationer minskar prestigen och effektiviteten hos de rekommendationer som verkligen bidrar till att höja språkbrukets kvalitet. Bland liknande hypernormala restriktioner kan nämnas förbudet mot komparationsformer av vissa particip, såsom ievērojamāks, apdāvinātāks, vispieredzējušākais och liknande, samt rekommendationen att i jämförelsekonstruktioner enbart använda nominativ, t.ex.: tādu gārīšu kā kobra un pitons audzēšana, och inte: tādu gārīšu kā kobru un pitonu audzēšana.

Som M. M. Makovskij visar: ”I språkets användning och utveckling omvandlas och förändras de allmänspråkliga, kollektiva modellerna kontinuerligt inom ramen för det individuella bruket; i synnerhet kan tidigare förbud inom den rikstäckande normen med tiden bli norm, medan normativa företeelser ofta förlorar sin allmänspråkliga betydelse”¹⁰.

I viss mån förekommer ibland en negativ inställning till lånord, särskilt när det gäller företeelser som inte tidigare funnits hos oss och varit obekanta för oss, till exempel namn på modevaror som bluzons, šorti, och sådana objekt och företeelser som kruizs, voljers, stress och andra. Enligt B. Mathesius, ”ur språkvårdens synvinkel,

⁹ Гавранек Б. Задачи литературного языка и его культура.— В кн.: Пражский лингвистический кружок. М., 1967, с. 370.

¹⁰ Маковский М. М. Системность и антисистемность в языке.— М., 1980, с. 149.

26

ett inlånat främmande ord som genom sin uttrycksfullhet berikar det litterära tjeckiska språkets nyansrikedom är, jämfört med puristernas nybildningar grundade på det egna språket, det mindre onda, om det alls är ett ont”¹¹.

I arbetet med att normera lettiskan, liksom alla andra språk, bör större uppmärksamhet ägnas åt språkliga varianter och större frihet ges i valet av språkliga uttrycksmedel. Inom lettisk språkvetenskap har föga gjorts i denna riktning, trots att frågan om variation under det senaste årtiondet blivit en av de centrala inom andra språk. Språkvetarna L. K. Graudina, K. S. Gorbachevitj och andra ägnar de ryska varianterna av litteraturspråket stor uppmärksamhet.

I den marxistiska språkvetenskapens metodologi spelar den dialektiska principen om ständig rörelse, förändring och utveckling en avgörande roll; i språket verkar lagen om enhet och motsatser som en inre källa till utveckling. Att följa denna lag och tillämpa denna princip utgör en viktig och komplicerad uppgift för dem som normerar språket.

”En oändligt rik variation är ett utvecklat språks rikedom; den gör det möjligt att uttrycka en mängd semantiska och stilistiska nyanser som är viktiga i kommunikationsprocessen” ¹². Genom att tillåta variantformer kan vi bidra till att språket utvecklas till en optimal nivå, bevara traditionerna och öppna vägen för nya positiva tendenser. En optimal förening av tradition och förnyelse är det mål som våra språkvetare bör sträva efter.

¹¹ Матезиус В. Указ. соч., с. 387.

¹² Филин Ф. П. Противоречия и развитие языка.— ВЯ, 1980, № 2, с. 18.