LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

PRANAS KNIŪKŠTA

DEN LITTERÄRA SPRÅKETS FÖRBINDELSER MED DET LEVANDE SPRÅKET

Juozo Balčikonis hundraårsdag är en viktig händelse för vår språkvetenskap och en högtid för språkvården. Det är symboliskt att åren sedan hans födelse omfattar hela den moderna litauiska litterära språkets historia. J. Balčikonis såg dagens ljus när pressen slutgiltigt hade fastställt grunden och principerna för standardspråket, vilka senare befästes och utvecklades av Jonas Jablonskis. J. Balčikonis växte upp och mognade tillsammans med det litterära standardspråket. Hans synsätt formades delvis av J. Jablonskis arbeten och idéer, delvis av samma sociala förhållanden som också påverkade det litauiska litterära språket.

Det var framför allt J. Jablonskis princip – att det litterära språkets grund är det levande språket – som J. Balčikonis anslöt sig till. Han tillämpade den inom alla språkpraktikens områden – översättning, språkriktighet och språkundervisning i mellan- och högre skolor – och höll fast vid den hela livet. Under de sex decennierna av hans verksamhet formades och utvecklades det litauiska litterära språket slutgiltigt; både språket självt och dess teori förändrades något, liksom till sist förhållandet till språkets övriga områden, men ingenting rubbade professorns tillit till det levande språket.

J. Balčikonis strategi var enkel och tydlig: tala och skriv så som dina föräldrar och grannar talar. Sett med dagens syn på det litterära språket kan en sådan hållning verka något ensidig, men professorn tillämpade den med stor framgång: den passade tidens omständigheter och behov. Han hade utformat denna metod när det litterära språket nästan helt hämtade sina uttryckssätt från folkets talspråk och nästan hela samhället började sin språkliga bana i dialekter och lokala talvarieteter. Det litterära språket och dess användare hade inget annat tillförlitligt stöd. Utifrån trängde främst främmande ord och syntaxhärvor in, primitivt konstruerade efter mönster från andra språk. J. Balčikonis månade framför allt om att skydda den unga generationen från denna åkomma; den behövde ta sig över skiljevägen mellan dialekt och litterärt standardspråk. Det bästa skyddet mot den kunde ges av det levande språket, och professorns övningar var som terapeutisk gymnastik, som inga fabriksmediciner kan ersätta. Professorn undervisade med konkreta exempel, men i ännu högre grad genom att utveckla intuitionen och språkörat. När det levande språkets ställning är stark kan man lita på det utan regler och bevis.

Det litterära språket har aldrig begränsat sig till principen ”så talar folk”. Med tiden blev det alltmer nödvändigt med andra slags stöd och andra argument. Sociala förhållanden, samhällets behov och språkförändringar skapar nya språkproblem, och språkpraktiken blir mer komplicerad. Nya företeelser uppstår som inte längre kan betraktas som en enkel negativ motpol till det levande språket. Det litterära språket kan inte längre nöja sig med

115

det som hämtas direkt från det traditionella språket. Med det som förebild skapas nya ord och uttryck, och ordavledningens och syntaxens möjligheter utvidgas. Det litterära språket blir ett mer självständigt system och börjar i allt högre grad förlita sig på sina egna resurser och se till sina egna mönster och lagar. Språkets spontana bruk börjar betraktas som en lägre nivå; på den högre nivån står grammatiken med sina regler, som måste läras in och kommas ihåg. Det levande språkets direkta inflytande förlorar sin avgörande betydelse och kan inte längre överskugga den planmässiga regleringen av språket. Landsbygdens människors tal saknar antingen de motsvarigheter som behövs eller tillgodoser inte längre språkbehoven i deras utvidgade form. Språket skjuter nya skott som måste prövas på andra sätt.

Principen om det traditionella levande språket blir också begränsad därför att allt fler växer upp utan det. De kan inte lära sig av ”hur folk talar”. Under en tid kan man bortse från intressena hos dem som använder ett språk utan dialektbakgrund, men på sikt måste man också göra något åt deras situation. När deras språkbruk urbaniseras utan tillsyn börjar det påverka hela språket. J. Balčikonis betraktade detta som ett oundvikligt ont och överdrev, som framgår av brevet till L. Dambriūnas, det dramatiska i saken: ”Jag grips av fruktan för vad som ska bli av vårt språk när dess öde hamnar i händerna på en generation som vuxit upp i städerna – utan dialekt, utan levande språkörat. Vad som kommer att hända har Dr. Algirdas Margeris målande skildrat i sitt verk ’Amerikas litauer och ordbok över engelska lånord’¹.

Professorns retoriska fråga blir alltmer verklighetsnära för oss, men varken ur språklig eller social synvinkel kan vi instämma i det svar som polemiken dikterade. Livet självt kräver att vi betraktar saken med dagens ögon och drar våra egna slutsatser.

Redan nu arbetar en generation som vuxit upp i städerna med olika slags arbete med anknytning till språkpraktiken. Vi har en hel del skribenter och journalister utan dialektbakgrund, lärare i litauiska och litteraturkritiker, redaktörer.

Professorns oro över det försvagade språkörat var i grunden befogad. Av pressen, och särskilt av opublicerade texter och talspråket, ser vi att antalet människor som börjar sakna det snabbt ökar. Allt fler förvrängda ordbetydelser skapas, liksom märklig, konstlad syntax; oförenliga ordformer och betydelser kombineras. Det försvagade språkmedvetandet visar sig tydligt i olämplig användning av adjektiv med suffixet -iškas (gyveniškas patyrimas) och i den blinda påhängningen av suffixet -inėti på verb (Likus penkioms minutėms, atsilikimėjome penkiais taškais). En person med språköra skulle utan att tveka säga – buvome atsilikę. Användningen av sammansatta verbformer (oförmågan att använda dem) visar över huvud taget tydligt en persons språkmedvetande. Detsamma kan sägas om predikativ instrumental och substantivisk användning av adjektiviska ord (iš pasakyto matyti, nurodytą reikia vykdyti). Språklig dövhet visar sig i verbformer som används på följande sätt: Nuvykau stebėti Duisburge įvykusias pasaulio pirmenybes. Hur kan man bevaka något som redan har hänt?

För sådana språkproblem bär avståndet mellan stadsmiljön och det levande språkets källor utan tvekan en del av skulden. Men att likställa staden med dåligt språk och lägga hela skulden på den är vi-

¹Balčikonis J. Rinktiniai raštai. – V., 1982, t. 2, p. 260—261.

116

att beskriva problemen vore både förolämpande och orättvist. Språkligt skräp finner vi också i skrifter av författare med landsbygdsbakgrund, och i dagens byar kan man höra sådant språkligt avfall att det, för att tala med K. Saja, ”är rentav pinsamt att lyssna”². Nu blir motsättningen mellan levande och konstgjort, eller ännu viktigare — mellan äkta och förvrängt språk, viktigare än motsättningen mellan stad och landsbygd. Den största faran utgörs inte av konstgjort språk i allmänhet, utan av ett illa förvrängt språk.

Det räcker inte längre att säga att det litterära språkets grund är det levande språket. Att vi avlägsnar oss från det innebär inte nödvändigtvis att vi begår en dödssynd. Den en gång rådande uppfattningen har rubbats av teorin om funktionella stilar och av det praktiska fackspråket. Hur väl man än behärskar det levande språket och hur uppfinningsrikt man än använder dess uttrycksmedel, kan man utan specialtermer eller syntaxen i särskilda stilar inte diskutera vetenskapliga problem inom kosmonautik eller politisk ekonomi, inte skriva ”Civilinio kodekso” eller översätta ”Kelių eismo taisyklių”. Här avgörs motsättningen mellan levande och specialiserat, det vill säga konstgjort, språk inte av språkanvändaren, utan av den funktionella stilen.

En generation som vuxit upp utan direkt påverkan från levande dialekter söker sin egen väg till det allmänna litterära språket. Den kan inte förlita sig på det språk som talas i dess sociala miljö. I skolan får den en pålitlig grund, men skolan pressar in människan i torra normers ramar. Råd i grammatiker, läroböcker och normerande verk ger inte allt som en medveten och bildad språkanvändare behöver. Hen söker sin egen relation till språket, anpassar det till sin psykologi och sina behov och försöker forma det på sitt eget sätt. Hen söker sätt att undvika schabloner och försöker på något sätt fylla igen luckor som uppstått när uttryckssätt från det levande språket gått förlorade. Med de resurser som står till buds skapar hen nya kombinationer: ändrar nyanserna i ordens kombinationsmöjligheter, förenar företeelser från olika områden och historiska perioder, går från uttrycksfulla syntetiska former till logiska analytiska beskrivningar. På olika sätt skapas en illusion av ett uttrycksfullt och flexibelt språk, som ger tröst och tillfredsställelse åt dem som sedan barndomen saknat kontakt med det levande språkets källor men vill uttrycka sig själva genom språket och formulera ett kreativt ord.

Det är inte förvånande att det levande språkets inflytande på det litterära språket gradvis försvagas. Det är en objektiv och oundviklig företeelse, liksom den levande naturens tillbakagång under kemins påverkan eller muskler som förtvinar i teknikens tidevarv. Förhållandet mellan äldre och nyare språkföreteelser kompliceras emellertid, utöver de objektiva motsättningarna, också av människors subjektiva inställning. Vi är vana vid att tala misstänksamt om nyheter enbart därför att det traditionella språket inte hade dem. De som förespråkar icke-traditionella språkriktningar kämpade länge och mödosamt för lika rättigheter med alla andra.

Nu börjar vi också märka det motsatta: det levande språket börjar betraktas nedlåtande, som något föråldrat. En och annan som fått kritik för en konstlad stil försöker redan försvara sig med att hen skrivit på ett nymodigt, ”europeiskt” sätt. Man vågar till och med hävda i pressen att det är … ”böndernas språk” som bär skulden för dagens problem med litauiskan. På J. Balčikonis tid, i den miljö som präglades av hans idéer, hade en sådan tanke varit svår att föreställa sig, men nu inleder seriösa språkforskare polemiken med en författare som har denna uppfattning med att säga att också de ”helt och hållet har hävdat precis samma sak många gånger”, trots att de i själva verket inte har gjort det. En sak är ju det litterära språkets olika funktioner, av vilka enbart det vanliga språket inte kan fullgöra en enda, men något helt annat är det obegränsade uttrycksutrymmet i skönlitterärt språk. En —

² Saja K. Atsakymai į „Kalbos kultūros“ klausimus. — Kalbos kultūra, 1976, sąs. 31, p. 7.

117

vanligt språk kan inte utföra, och något helt annat är skönlitterärt språks obegränsade möjligheter. Det är en sak att söka efter sätt att vidga och berika det levande språket, en annan att stolt vända det ryggen.

En negativ inställning till det levande språket kan vålla stor skada. Om vi förklarar att det traditionella språket är föråldrat kan vi lätt rättfärdiga varje avsteg från det, bortse från dess lagar och skriva som det faller oss in. Som dagens texter visar överskrider mycket av det individuella språkskapandet i själva verket de tillåtna gränserna och kränker litauiskans anda, och ibland även dess bindande regler. När författaren inte längre känner någon förbindelse med det levande språket måste även de enklaste språknormerna kontrolleras mot rekommendationerna i grammatiker och handböcker. Författaren börjar antingen skapa ett individuellt språk genom att överskrida de allmänna normerna och tendenserna, eller skriver med en grammatiskt oklanderlig stil som saknar både flykt och personlig prägel.

Det säkraste sättet att skapa en flexibel och naturlig individuell stil är att kreativt använda det som redan finns i det levande språket. Man måste gräva i språkets underjord, undersöka ännu otrampade sidostigar, reda ut brukets sammanflätade slingor och själv knyta nya knutar av vardagliga ord. Allt måste göras varsamt, så att man inte sliter av de rötter som det ord man rört vid har slagit i språksystemet. Man måste känna vad och hur som har vuxit fram här under århundradenas lopp, vad man kan rubba och vad man inte får röra. Än i dag fostras denna känsla bäst av landsbygdens traditionella tal. Det rymmer folkets synsätt, tankevanor och smak och har påverkats minst av stereotyper och främmande inflytanden. Vi uppskattar landsbygdens språk inte av vana eller sentimentalitet, utan därför att det bäst motsvarar hela vårt språks väsen och grundvalar. För dem som behöver gå omvägar för att nå litteraturen utgör folkdiktningen och den klassiska litteraturen, liksom ordet som vårdas inom familjen, de bästa ersättningarna för det levande språket. Allt detta bidrar till att utveckla en språkkänsla och ett språkgehör, utan vilka det är svårt att finna en lämplig relation mellan det individuella språket och såväl reglerna som det obundna levande språket. Naturligtvis kan folkdiktningen inte ersätta funktionella stilar eller tillgodose människors omedelbara behov av vardagligt samtal; den hjälper bara till att utveckla och upprätthålla en språkkänsla som vi allt oftare börjar sakna.

Även språkforskare har redan vissa konflikter med det levande språket, trots att de mycket väl förstår och erkänner dess betydelse.

J. Balčikonis talade inte om motsättningar mellan det vanliga språket och reglerna: antingen betraktade han det levande språket som ett bevis som inte behövde förklaras, eller så stödde han sig på en regel som härletts ur det. Oftast upprepade han regeln att dativ med infinitiv passar när ett medel för att utföra en handling anges. Den kanske inte omfattade alla förekomster i det levande språket, men den hade tydligt härletts ur dess exempel. Om det levande språket inte stämde överens med någon mer allmän regel tog J. Balčikonis ställning för det faktiska språkbruket. Sådan var hela hans praktiska verksamhet inom språkvården. Teoretiskt har han redogjort för denna inställning när han skrev om namnet på sjön Bilso: ”så som det uttalas i det levande språket, så ska det också användas”, och tillägger sedan ironiskt: ”Inför fakta måste även metatonins lagar tiga”³. J. Balčikonis, liksom K. Būga, misstänkliggjorde inte autentiska språkfakta

³ Balčikonis J. Rinktiniai raštai. — V., 1978, t. 1, p. 384.

118

och förbjöd inte användningen av dem i det litterära språket, oavsett om skrivreglerna omfattade dem eller inte.

I dag har arbetet med att normera språket blivit strängare och mer rationellt. Vi vill absolut mäta allt mot reglerna, kodifiera det enligt dem och bedöma det som används i praktiken. Reglerna blir mer formella, mer omfattande och mer konstlade. Det är förståeligt att detta gör det lättare att reglera nya språkfenomen. Det underlättar standardiseringen av särskilda uttryckssätt, till exempel sätt att bilda termer och schabloner i juridiskt språk eller kanslispråk. Systematiseringsarbetet utvidgas så långt att det börjar kollidera med det levande språket. Faran med överdriven normalisering är att vi vill få in alla språkfenomen i reglerna, och det som inte ryms försöker vi ”rätta” eller förklarar som icke-normativt. Till dessa räknas de mest oskyldiga företeelserna i det levande språket. Ur tryck har den plurala räkneordsformen vieni, som saknar suffixet -er-, i praktiken redan drivits ut. Man går till angrepp mot de bestämda formerna av adjektiven pirmutinis, paskutinis och hänvisar till det allmänna påståendet att adjektiv med suffixet -inis inte har bestämda former. Accentueringen av orden mašina, Europą räknas som ett normbrott, trots att denna accentuering är mer utbredd än mašiną, Europą. Man letar efter och finner ständigt nya påstådda fel, till exempel uttalas melioracija. utan dem.

Språket förlorar mer än det vinner på sådan verksamhet. Det har aldrig rymts i formella regler och ryms inte heller nu. K. Ulvydas har uttryckt detta väl: ”Inga regler, även om de utarbetades av tiotals forskare under tiotals år, skulle förmå att omfatta, uttömma och uttömmande lösa alla tänkbara fall av talspråksbruk”⁴. För att arbetet med språkvård och kodifiering inte ska kollidera med det levande språket måste balansen mellan kodifierat och faktiskt språkbruk bevaras. Man måste vara försiktig med sådant som faktiskt förekommer i språket men inte passar in i de skriftliga reglerna. Ett fenomen som på ytan verkar oregelbundet kan visa sig vara helt naturligt om vi betraktar det ur ett annat perspektiv. Det kan på ett utmärkt sätt knytas till språksystemet genom en annan regel, som inte alls är sämre, bara mindre formell och mindre rättfram.

Räkneordet vieni kan vi förstå som ett pluralt räkneord även utan suffixet -er-, eftersom plural är den form som är typisk för alla plurala räkneord. Detta framgår tydligt av dativ- och instrumentalformerna av det andra räkneordet i följden: deras vanliga (grundläggande) former är dualis — dviem, dviem — medan de plurala formerna är maskulinum och femininum plural — dvej iems, dvejoms; dvejais, dvejomis. Detsamma gäller det tredje räkneordet i följden: trims — trejiems, trejoms; trimis — trejais, trejomis. Dessa räkneord skiljs också åt av ett ytterligare kännetecken — suffixet -ej-, som ger de plurala räkneorden den ljudform som behövs. Vissa former är nästan omöjliga utan det, till exempel: dv(e)joms, dv(e)jais. Från och med ”fyra” står både grundformerna och de plurala räkneordsformerna i plural, och därför blir suffixet -er- deras enda särskiljande kännetecken, till exempel: penki, penkios — penkeri, penkerios. Vi börjar föreställa oss det som nödvändigt för alla plurala räkneord: räkneordet vieni ombildar vi

⁴ Ulvydas K. Dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos skyrybos principai. — Kalbos kultūra, 1963, sąs. 5, p. 15.

119

till vieneri, och i Krėvės ”Gilsėje” hittar vi till och med det på liknande sätt ombildade räkneordet trejeri: ”Efter trettio tre år ska jag minnas …”⁵ Utan minsta tvekan är detta en påhittad, tillfällig form. Där, sex rader längre ned, står trisdešimt treji metai, och några sidor längre fram även vieni meteliai. Räkneordet vieni behöver inte det särskiljande formbildande suffixet -er- — dess talform skiljer det tydligt från grundräkneordet. Grundräkneordet vienas kan på grund av sin betydelse inte ha plural; den behövs endast som plural form.

Uttalet och accentueringen av ordet Europa har gjorts konstlat svårare. Vi har en regel om att vokalen o i internationella ord uttalas kort, och därför ska betoningen flyttas från den till den korta slutstavelsen: prozà, sofà, och av hänsyn till enhetlighet även Europà. Många dialekter har gjort ordet litauiskt — uttalar det med långt o och lägger akut betoning på det — Európa. Den folkliga uttalsvarianten Európa är lika regelbunden som den normerade Europà, och framför allt naturligare och mer praktisk, eftersom den skyddar mot accentueringsfel.

När normala företeelser som faktiskt finns i språket inte passar in i en formulerad, heltäckande regel bör vi vara mer toleranta mot normvarianter. Redaktörer och korrekturläsare behöver inte prompt göra vieni till vieneri. Vi kan utan vidare svara på hälsningen labą dieną med ackusativformen lãbą diẽną. Internationella ord med långt o och akut betoning kan mycket väl godtas, såsom o i Európa och sofà. Även uttalet mãšina är inte utbrett utan anledning, utan beror på det levande språkets tendens att betona den första stavelsen i trestaviga internationella ord. Denna tendens har inte undersökts eller beskrivits, men den är tydligt märkbar. Det visas av ord som tãlentas ir prõcentas. Därför är de utbredda accentueringsvarianterna kònkursas, tránsportas, trìmestras, vàgonas fullt begripliga; liksom mãšina väckte de inga som helst tvivel hos J. Balčikonis. Man får inte kalla någon obildad för att uttala dessa ord så. I sin överdrivna ”korrekthet” förbjuder vi människor att åka med taksìu och gå omkring med pensnè.

När vi angriper oskyldiga ord i det levande språket undergräver vi människors tillit till sitt eget språk och skadar deras språkkänsla. När människor inte förstår varför deras språk rättas börjar de tala på ett sätt som inte är vant för dem och begår betydligt större fel. Så länge det normerade språket fortfarande kan stödja sig på det levande språket och språkkänslan bör vi inte hämma det, utan värna det.

DET LITTERÄRA SPRÅKETS FÖRHÅLLANDE TILL FOLKSPRÅKET

Sammanfattning

Folkspråket är det litterära språkets grund och källa. J. Balčikonis var en hängiven förespråkare för det litterära språkets folkliga prägel. Han byggde språkbruket på exempel från folkspråket och fostrade språkkänslan. Han tillämpade framgångsrikt principen om språkets folkliga prägel inom alla områden av språklig verksamhet.

För det moderna litterära språket är detta inte den enda principen. Det litterära språket har också egna resurser och utvecklas enligt sina egna lagbundenheter och regler.

⁵ Krėvė V. Apsakymai ir padavimai. — V., 1955, p. 31.

120

En betydande del av den nya generationen tillägnar sig det litterära språket utan den traditionella folkspråkets förmedling och söker nya vägar in i det litterära språket och nya sätt att utveckla sitt språk. Motsättningen mellan landsbygdens språk och stadens språk förlorar numera sin mening; motsättningen mellan naturligt och antilitterärt språk blir aktuell.

Detta ger emellertid inte rätt att underskatta folkspråkets betydelse eller, än mindre, att förhålla sig föraktfullt till det. Sådana stämningar kan bara vara skadliga: de kan bidra till att icke-normativa företeelser sprids i det litterära språket eller leda till att det utarmas. Språkets uttrycksmöjligheter kan också begränsas genom övernormering och överstandardisering, det vill säga försök att utrota allt ur det litterära språket som inte stämmer överens med rigida regler. För det första betingas sådana företeelser ofta av andra, mindre formella lagbundenheter; för det andra kan enskilda företeelser ur folkspråket förekomma i det litterära språket som norm, och än mer som normvarianter...