LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988)

LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS

JAKOVAS TRIFONOVAS

SPRÅKPROCESSERNAS DYNAMIK I ETT FLERSPRÅKIGT OMRÅDE

Inledning. De objektiva villkoren för utvecklingen av en multinationell stat skapar ett naturligt behov av att ytterligare fördjupa internationaliseringsprocesserna. Detta hänger samman med att antalet ursprungsnationaliteter ökar samtidigt som befolkningen blir mer mångnationell, liksom med förändringar i etnodemografiska strukturer mot bakgrund av migrationsprocesser. Detta medför en ständig ökning av omfattningen av den direkta masskommunikationen mellan företrädare för olika nationaliteter, vilken inte kan utvecklas vidare utan att ryskans sociala funktioner som medel för kommunikation mellan nationaliteter och för internationell sammanhållning vidareutvecklas och utvidgas.

Ryskan kunde ta på sig funktionen som kommunikationsmedel mellan nationaliteter under de nya sociala förhållandena tack vare sin historiskt framvuxna dynamiska struktur, som genom sin öppenhet ”ständigt berikas och omvandlas i takt med att allt fler sociala och nationella kollektiv inkluderas i dess verkningskrets”. Därigenom förändras de sociala och nationella områden där språket används, dess funktionella relationer till andra språk och de inbördes förhållandena mellan språkets olika nivåer (Dynamika struktury sovremennogo russkogo jazyka, 1982, s. 10).

En konkret manifestation av en sådan förändring var omfördelningen av språkets funktionella struktur, vilket ledde till att dialektens funktion förändrades. Under trycket från lingvistiskt gemensamma och sociologiskt mer prestigefyllda tendenser förändras dialekten och närmar sig gradvis det talade språket. Särskilt intressanta i detta avseende är dialektsystem som existerar i en omgivning där ett annat språk talas. Denna omgivning har en konserverande inverkan på dialektsystemets utveckling och bidrar därmed till dess stabilitet. Studiet av hur sådana system fungerar är av stort intresse som en konkret manifestation av språkprocessernas dialektiska karaktär – dialektiken mellan språket som system och språket som funktion i deras faktiska verkan.

Denna typ av språkutveckling kännetecknar ryska språkö-dialekter, särskilt de gamla ryska bosättardialekterna i Litauen, som uppkom till följd av att ryska gammaltroende flyttade dit för att undkomma

107

religiös förföljelse efter genomförandet av den nikonianska kyrkoreformen i Ryssland år 1667 (Nemchenko, 1963 a, s. 65—67; Karaliūnas, 1983, s. 23).

Föremålet för denna undersökning är en sådan dialekt, som uppkom när den ryska befolkningen i början av 1900-talet flyttade vidare från de ursprungliga bosättningsområdena (nuvarande Zarasai-, Jonava- och Panevėžysdistrikten) i nordvästlig riktning och flera gamla ryska bosättardialekter i Litauen (РСГЛ) smälte samman på ett nytt område – i den centrala delen av det nuvarande Šiauliai-distriktet. Dialekten kallas därför dialekten hos de gamla ryska bosättarna i Šiauliai-distriktet (ГРСШ). Eftersom antalet talare var litet och bosättningen på det nya området hade en särskild karaktär (omkring 300 personer bildade nästan samtidigt tre ryska byar, belägna 5—7 km från varandra och omgivna av eller i direkt grannskap med den litauiska ursprungsbefolkningen: år 1908 byn Smilgiai, år 1909 Amalai och år 1910 Gilačiai), förstärktes dialektens ö-karaktär ytterligare. Den kom till uttryck i dess dubbla isolering: inte bara från ryskans moderdialekter utan också från РСГЛ:s huvudsakliga utbredningsområde (Непокупный, 1964, s. 7—8, 14—15). Med hänsyn till tidpunkten och bosättningens karaktär bör dialekten räknas till de sena nybyggardialekterna, som kännetecknas av en samtidig och omfattande inflyttning samt hög grad av isolering (Баранникова, 1975, s. 22—31).

Syftet med denna artikel är att studera vissa särdrag i hur detta dialektsystem fungerar på ett språkområde där ett annat språk talas, under förhållanden präglade av tvåspråkighet och diglossi.

I en sociolingvistisk undersökning av hur språk fungerar och samverkar behöver man fastställa de rent språkliga parametrarna för den funktionella utvecklingen, med avseende på användningen av olika språkformer och olika delsystem i skilda sfärer av människors samhälleliga och kulturella verksamhet, liksom med avseende på resultaten av att språket under lång tid används för den ena eller andra funktionen (Михальченко, 1984, s. 8). Språkets funktionella utveckling är i sig alltid betingad av en kombination av sociala och språkliga faktorer, vilka i sin mest allmänna form representeras å ena sidan av språkpolitiken och å andra sidan av språksituationen, förstådd som helheten av alla slags språkvariationer, både sådana som har en tydlig funktionell belastning och sådana som saknar en klart uttryckt funktionell belastning (Степанов, 1976, s. 30). I denna artikel begränsar vi oss till en analys av den fonetiska variationen och en övergripande beskrivning av variationen på lexikal nivå. Den sistnämnda är tydligast betingad ur ett sociologiskt perspektiv.

1. Sociolingvistisk karakteristik av fonetiska systemets funktion i ГРСШ.

Trots den exceptionella stabiliteten hos denna nivå i språksystemet genomgår fonetiken, liksom andra nivåer, vissa förändringar, vilka framför allt betingas av språkets interna utvecklingslagar. Detta utesluter emellertid inte heller påverkan från yttre faktorer, vilka, som bekant, vanligtvis spelar rollen av ett slags—

108

katalysator som påskyndar eller bromsar de interna processerna i den fonetiska utvecklingen, vilka förlöper i nära samverkan med de allmänna tendenserna i den grammatiska utvecklingen.

Materialet från den undersökta dialekten bekräftar den teoretiska ståndpunkten att dialektens primära kännetecken, som utgör ”dess mest betydande avvikelser från litteraturspråkets normer eller från andra dialekter under förhållanden av blandning” och därför tjänar som ”hinder för språklig kommunikation med talare av andra dialekter”, inte bildar någon orörlig, statiskt sluten grupp av språkliga fenomen (Жирмунский, 1976, с. 389—390). Om exempelvis avkortning av personändelser, särskilt i verbsystemet, är ett sådant primärt kännetecken för den äldre generationens talare av ГРСШ, så är det för den yngre generationen ett starkt jakanye och hårda affrikator. Följden av detta olika sätt att identifiera de mest ”markanta” dialektdragen är en varierande grad av närmande mellan dialekttalet och den litterära normen.

Undersökningen av den fonetiska variationen i denna dialekt bygger på att variationsspannet (Variationsbreite) (Fleischel, 1961) fastställs för sådana centrala fonetiska särdrag som starkt jakanye, dzekanye och tsekanye, affrikatornas depalatalisering samt vissa andra fonetiska fenomen. Å andra sidan kräver studiet av fonetisk variation ur funktionell synvinkel både ett synkront och ett diakront angreppssätt, vilket innebär att hänsyn måste tas till den undersökta dialektens uppkomst och utveckling.

Eftersom den undersökta dialekten uppkom genom sammansmältning av ett antal isolerade dialekter i Litauen med långvarigt bofasta invånare, vittnar dess fonetiska systems grunddrag om dess gemenskap med dessa. Bland de gemensamma dragen märks i vokalsystemet icke-dissimilativt akanye, starkt jakanye, vokalismen i den första förtonade stavelsen efter sje-ljud och [ц], företeelser av den andra fullvokalismen, uttalet av obetonade initiala och finala vokaler med annan höjd än högsta höjden m.fl.; i konsonantsystemet dzekanye och tsekanye, instabilt uttal av konsonanten /р/, hårda labialer i slutet av ord, mjukt dentalt /с/ i suffixet -ск-, jotering av initiala vokaler i pronomen, förenkling av konsonantkombinationer i början och mitten av ord m.fl. (se närmare: Трифоновас, 1978б, с. 90—93).

I de ryska bofastas dialekt i Šiauliaiområdet har det emellertid under den relativt korta period då den existerat isolerat framträtt vissa särdrag i det fonetiska systemet som skiljer denna dialekt från Litauens övriga ryska dialekter. Den tydligaste skillnaden är att affrikatan /ч/ och kombinationerna /шч/ och /ждж/ uttalas hårt, motsvarande litteraturspråkets långa mjuka /ш’/ och /ж’/: час, чорт, чыста, чэсный, сичас, ничаво, чылавек, чылный, иччас’йа, иччука, рачют, иччапка, иччак, иччытай; вожжжы, дажжжы, прийджжжайут, прийежджжый osv. (här och i fortsättningen återges dialektord och texter i förenklad transkription). Samtidigt uttalas i dialekten

109

hos de ryska bofasta i Jonasområdet de nämnda affrikatorna och konsonantkombinationerna mjukt (Немченко, 1958, с. 156—157).

Historiskt kan affrikatuttalet jämställas med akanye och jakanye, vilka i särskilt hög grad utvecklas på grundval av impulser av intern karaktär (Орлова, 1959, с. 5—23). Den hårda affrikatan /ч/ och kombinationerna /шч/ och /ждж/ bör räknas till de mest arkaiska dragen, som förenar den undersökta dialekten med flertalet kontinentala västryska dialekter, där detta särdrag förekommer tillsammans med uttalet av ett långt hårt /ц/ i participändelserna (там же, с. 58, 64—65), något som också kännetecknar de undersökta dialekterna. Men fenomen som stör ”ljudets enhetlighet, vilken etablerats genom inverkan av tidigare rent fonetiska processer”, kan utvecklas ”under påverkan av faktorer som framkallats av vissa historiska förhållanden” (там же, с. 23). Som sådana förhållanden, vilka hade avgörande betydelse för att hårda affrikator bevarades och därmed motverkade det mjuka uttal som är karakteristiskt för vissa andra ryska bofasta dialekter i Litauen, kan två grupper av fenomen urskiljas. Den första är påverkan från vitrysk fonetik, som upplevdes under den första flyttningen av de avlägsna förfäderna till talarna av den undersökta dialekten och andra РСГЛ från de kontinentala dialekterna i sydvästra delen av Pskovområdet, vilka fonetiskt ligger närmast den undersökta dialekten (Царева, 1962, с. 58, 61; Филин, 1972, с. 244—254, 296—300), till det pskovsk-vitryska gränsområdet, närmare bestämt det tidigare guvernementet Vitebsk, vilket det finns historiska belägg för (Волков, 1866, с. 31—33, 47—51). Denna påverkan märktes främst inom konsonantismen, eftersom det vitryska språket, utöver dzekanye och tsekanye, särskilt kännetecknas av en vid utbredning av hårda affrikator (Карский, 1955, с. 46—47; Орлова, 1959, с. 64; Филин, 1972, с. 312). Spår av denna påverkan har bevarats inte bara i affrikatornas hårdhet, utan också i karaktären hos dzekanye och tsekanye, som ligger närmare den vitryska typen av dzekanye och skiljer sig betydligt från motsvarande drag i dagens pskovska dialekter (Царева, 1954, с. 297) vad gäller spänning och sibilantinslag vid uttalet av de mjuka affrikatorna /дз’/ och /д’/. Senare slog dessa ryska invandrares efterkommande gradvis ned i Baltikum — först i det litauisk-lettisk-vitryska gränsområdet och därefter i Litauens centrala områden. Till stöd för detta antagande talar att hårda affrikator bevarats i de ryska bofasta gränsdialekterna i Lettland, särskilt i Dagdaområdets dialekt (Новгородов, 1958, с. 353).

I området för den tidiga bosättningen (nuvarande Zarasai-, Jonas-, Panevėžys- och Ukmergėområdena) bildades, till följd av det stora antalet ryska inflyttare och deras koncentrerade bosättning (Корецкий, 1863; Памятная книга Ковенской губернии, 1914, 1915), ett utbredningsområde med isolerade ryska dialekter, inom vilket språkutvecklingen, även om den bromsades något av den främmande språkomgivningen, fortsatte enligt de allmänna la—

110

de språkliga processernas regelbundenheter, som ledde till att affrikatorna mjukades upp till följd av det allt starkare inflytandet från en normaliserad språktyp (Орлова, 1959, с. 64). Den dialekt som undersöks här, och som uppstod genom den fortsatta ryska befolkningens framryckning till Litauens nordvästra del, bland annat till territoriet för dagens Šiauliai-distrikt, befann sig däremot i periferin av det språkliga området för ryska enklavdialekter. Detta bestämde dess särskilda utveckling i jämförelse med områdets tidigare kärna eller centrum och tog sig uttryck i att drag som gått förlorade i kärnan eller centrum av språkområdet bevarades (Никонов, 1977, с. 212—215). Den dubbla isoleringen av den undersökta dialekten bidrog till detta genom att förstärka den isolerande inverkan som den främmande språkomgivningen hade på utvecklingen av dialektens inre struktur, vilket ledde till att dess mest arkaiska drag konserverades. Det är anmärkningsvärt att vissa källor beskriver en likartad utveckling av fonetiken i ryska enklavdialekter under förhållanden med en främmande språkomgivning – till exempel bevarandet av de hårda konsonantkombinationerna /шч/, /ждж/ i en av Pečora-dialekterna (Лисенкова, 1964, с. 7—9, 15).

De allmänna regelbundenheterna i hur fonetiska varianters sociala betingning tar sig uttryck i dialekttal bestäms av: 1) kommunikativ ändamålsenlighet, som innebär ett sådant val av optimala språkliga medel att de lämpar sig för olika typer av talverksamhet Леонтьев, 1974, с. 237); 2) graderingen av befolkningen – de rysktalande – beroende på förhållandet mellan dialektdragen i deras tal (Тарасов, 1974, с. 62); 3) lokaliseringen av halv-dialektala språkstrukturer m.m. Så är exempelvis de grundläggande dragen i vokalismen och konsonantismen i den undersökta dialekten betydligt vanligare i familje- och vardagslivet än i officiell och affärsmässig kommunikation, medan dialekttalarnas lokalisering på landsbygden eller i staden avgör hur stabila enskilda fonetiska drag är.

De viktigaste sociala bestämningsfaktorerna som i första hand betingar den fonetiska variationen är ålder och kön (Баранникова, 1972, с. 9—11). En stickprovsanalys och statistisk bearbetning av språkmaterialet visar att dragen i vokalismen i den undersökta dialekten – såsom starkt jakanye, vokalismen i den första förbetonade stavelsen efter sje-ljud och /ц/, samt förekomsten av protetiska ljud i början eller mitten av ord – förekommer oftast hos talare av ГРСШ i den äldre generationen. Medan frekvensen för det mest framträdande vokalismdraget, starkt jakanye, bland informanterna i denna generation varierar mycket obetydligt, med endast 5% (se tabell 1), varierar den bland dialekttalare i den yngre generationen mycket kraftigt – från 20 till 95%. Frekvensen för realisering av affrikatornas hårdhet varierar också från 94 till 100% bland män i den äldre generationen, medan kvinnorna inte uppvisar någon variation alls. Bland informanterna i den yngre generationen varierar den däremot från 20 till 83% hos män och från 10 till 97% hos kvinnor.

111

Utöver de ovan nämnda faktorerna beror den fonetiska variationen i betydande grad även på dialekttalarnas rörlighet. Hos orörliga företrädare för den äldre generationen saknas variation i frekvensen för realisering av dialektens samtliga tre huvudsakliga fonetiska drag helt (i gruppen med låg utbildning), eller så är den obetydlig (2—3%). Hos de rörliga företrädarna uppgår den däremot till 6—12%. Rörlighet kännetecknar framför allt män, som ett resultat av deras större sociala aktivitet. Denna faktor får ännu större betydelse bland företrädare för den yngre och medelålders generationen: där överstiger variationen i frekvensen för realisering av affrikatornas hårdhet, dzekanye och tsekanye 40% hos män och uppgår till 7—10% hos kvinnor, trots samma utbildningsnivå. Samtidigt är skillnaden i variationen av starkt jakanye mindre betydande beroende såväl på informanternas kön som på deras rörlighet. Enligt vår mening förklaras detta av att detta fonetiska drag i dialekten ligger närmare ett normerat uttal än de två andra.

Den högre frekvensen för realisering av enskilda fonetiska dialektdrag bland företrädare för den yngre och medelålders generationen med gymnasial eller högre utbildning beror i större utsträckning på subjektiva eller individuella omständigheter, men även inom denna grupp framträder huvudsakligen samma omvända samband: ju högre utbildningsnivå och rörlighet, desto lägre frekvens för realisering av dialektens grundläggande fonetiska drag. Utbildningsnivån bland informanterna i den yngre generationen är utan tvivel avsevärt högre än bland informanterna i den äldre generationen: 67% av de förstnämnda har ofullständig gymnasieutbildning, 25% gymnasieutbildning och 8% högre utbildning, medan 73% av informanterna i den äldre generationen endast har folkskoleutbildning, omkring 20% kan läsa och skriva och omkring 7% är analfabeter – huvudsakligen äldre kvinnor (enligt uppgifter i den framåtblickande planen för den sociala utvecklingen i kollektiven, dit de undersökta byarna hör, för 1975—1980).

Den isolerande inverkan som den främmande språkomgivningen har på den undersökta dialektens fonetiska variation framträder särskilt tydligt när analysen av dialekttextprover från ryska dialekter i Litauens centrala del, särskilt Jonava-distriktet, jämförs med de ovan angivna kännetecknen för den undersökta dialekten. I samtliga dialekttexter från den ryska gammalbygdedialekten i Jonava-distriktet har inte ett enda fall av hårt /ц/ eller av kombinationerna /шч/, /ждж/ registrerats. Andra arkaiska fonetiska drag förekommer däremot med ungefär samma frekvensnivå som i den undersökta dialekten (Немченко, 1963б, с. 97—110). I textprover från den ryska dialekten i Ignalina-distriktet (Свищенко, 1963, с. 111—113), i den litauisk-vitryska gränszonen, ligger frekvensen för realisering av affrikatornas hårdhet nära den nivå som kännetecknar den undersökta dialekten och varierar mellan 70 och 80%. I båda fallen utgör textproverna uppteckningar av dialekttal från talare i den äldre generationen, med låg utbildning eller utan läs- och skrivkunnighet, vilket man kan sluta sig till av

112

innehållet i texten eller redaktörernas anvisningar, och därför är frekvensen för realiseringen av de två andra fonetiska dragen i dialekterna extremt hög (se tabell 2).

En synkron analys av konkret språkmaterial visade i flera fall på markanta skillnader i den fonetiska variation som kännetecknar enskilda talare av dialekten, vilka tillhörde en och samma åldersgrupp. Studiet av dessa individers individuella sociolingvistiska biografier bidrog till att blottlägga ett komplext och mångfacetterat samspel mellan yttre och inre faktorer i hela dialektsystemets funktion och särskilt i utvecklingen av den fonetiska variationen (se närmare om detta: Трифоновас, 1978 а, с. 89—90).

Studiet av processer av fonetisk variation i talarnas språkbruk gör det möjligt att dra slutsatsen att det nuvarande tillståndet hos den inre strukturen i denna ryska ö-dialekt, talad av sedan länge bosatta i Litauen, är resultatet av ett diffust samspel mellan de språksystem och delsystem som samexisterar inom den undersökta dialektens gränser, betingat såväl av dessa systems inre särdrag som av yttre faktorer.

2. Sociolingvistisk karakteristik av socialt aktualiserat dialektordförråd.

En sociolingvistisk undersökning av dialektordförrådet syftar till att fastställa den funktionella förankringen av olika skikt av det, avgränsade på grundval av en internstrukturell eller interlingvistisk analys, hos bestämda åldersmässiga, sociala, yrkesmässiga eller andra grupper av talare av det aktuella språket eller den aktuella dialekten. Detta är ett enskilt uttryck för språkets sociala differentiering, som är oupplösligt förbunden med samhällets sociala differentiering (Швейцер, 1983, с. 6). En nödvändig förutsättning för en framgångsrik analys av frågan om språkets sociala differentiering i stort och av en enskild nivå av det – lexikonet – är att undersöka språkets och talets sociala variation, som framträder i två former: stratifikatorisk och situationsbunden variation (Швейцер, 1976, с. 78—79). Den stratifikatoriska variationen, som är direkt förbunden med samhällets sociala struktur, bidrar i högre grad till att klarlägga den sociala differentieringen av dialektordförrådet.

Med hänsyn till syftet med undersökningen av dialektordförrådet kan den stratifikatoriska variationen beskrivas med det snävare begreppet social aktualisering av dialektordförrådet, vilket utgör ett särskilt fall av stratifikatorisk variation. Den betingas av en enda social faktor – subjektens yrke eller verksamhetsområde – som, som bekant, alltid står i nära samspel med påverkan från en rad andra sociala faktorer.

På grundval av en allmänt erkänd och brett använd tematisk klassificering av dialektordförrådet är det möjligt att urskilja följande grupper i dialektens ordförråd

8. 1880

113

i den undersökta dialekten sju tematiska grupper, som mest fullständigt återspeglar dess ordförråd: 1) benämningar på naturfenomen samt växt- och djurvärlden; 2) benämningar på gården, bostadshus och ekonomibyggnader; 3) benämningar på hushållsföremål; 4) benämningar på kläder, skor och smycken; 5) benämningar på mat och livsmedel; 6) jordbruksproduktionsordförråd; 7) benämningar på föremål och begrepp med anknytning till hantverk och näringar.

För att klarlägga processerna för social aktualisering av dialektordförrådet måste uppmärksamheten riktas mot de ordgrupper där de viktigaste kvalitativa förändringarna i den sociala och yrkesmässiga fördelningen bland talarna av den undersökta dialekten återspeglas: ett större utbud av tillgängliga yrken, framväxten av nya yrken och deras viss mån av förankring hos särskilda åldersgrupper, förändringar i ålderssammansättningen bland socialt aktiva personer med mera. Detta gör det möjligt att urskilja flera grupper av socialt aktualiserat dialektordförråd, som kännetecknar språkbruket hos företrädare för de viktigaste moderna jordbruksyrkena: växtodlare, djuruppfödare, lantbruksmaskinförare, landsbygdsbyggnadsarbetare och specialister inom jordbruksproduktionen.

Enligt vår mening kännetecknas landsbygdsbyggarnas ordförråd tydligast av social aktualisering. Det rymmer ett rikt och varierat språkmaterial – ordförråd från ryskt litteraturspråk, dialektordförråd och lån från olika språk. Talare av detta ordförråd utmärks av en hög grad av social aktivitet och samhällelig prestige, vilken har bestått sedan den tid då företrädarna för detta yrke var fåtaliga och mycket välkända.

Landsbygdsbyggarnas ordförråd utgör ett föga studerat skikt av dialektordförrådet i РСГЛ (Немченко, 1961, с. 147—175; Марченко, 1968, с. 73—81). Det omfattar termer och begrepp som används för att beteckna byggprocesser, anskaffning och bearbetning av byggmaterial (tidigare huvudsakligen för hand), verktyg och arbetsredskap, sätt att organisera och ersätta arbete och så vidare.

När dialektordförrådet indelas utifrån dess funktionella beroende av dialekttalarnas verksamhetsområde och andra icke-språkliga faktorer urskiljs två stora grupper: egentlig yrkeslexik, det vill säga ord som är specifika benämningar eller termer för en viss yrkesgrupp, och semantiska professionalismer, det vill säga polysema ord som får en specifik användning genom sin förmåga att utveckla ytterligare betydelser och behålla dem i synkront bruk vid sidan av den grundläggande betydelsen (Баранникова, 1973, с. 111).

Ur ett sociolingvistiskt analysperspektiv är de semantiska professionalismerna av särskilt intresse, eftersom de i sin grundbetydelse

114

används av alla talare av den undersökta dialekten, oberoende av deras verksamhetsområde och andra sociala determinanter. I sekundär eller överförd betydelse används samma ord, som alltid är begränsade i fråga om användningsmöjligheter, inom denna språkgemenskap endast i en snävt specialiserad betydelse och kännetecknas av en strikt avgränsad semantik, dvs. de är socialt aktualiserade, t.ex.: гнать, ставить, крутить och deras prefixformer выгнать, прогнать, поставить, выкрутить, прокрутить kan i den undersökta dialekten användas a) i samma betydelse som i standardspråket – i denna betydelse används de av alla dialektens talare; b) i en specialiserad betydelse, som benämningar på vissa byggprocesser – endast i de lantliga byggnadsarbetarnas språk, huvudsakligen den äldre generationens (se närmare: Trifonovas, 1978б, s. 152—154).

3. Intrastrukturell interaktion mellan språk- och delsystem i kontakt.

Trots fonetikens höga grad av stabilitet vittnar det tillgängliga språkmaterialet om att det förekommer vissa fall av intrastrukturell interaktion mellan språk- och delsystem i kontakt på denna nivå.

Både i de ryska äldre bosättarnas modersmålstal och i deras litauiska tal observeras ibland diftongering av enskilda betonade vokaler, t.ex. uttal av diftongoiderna ᵘо, ᵘе i stället för de betonade vokalerna med icke-hög artikulation /о/, /е/, både i modersmålstalet (мноᵘго, зарабᵘотана, Смолᵘенска, губᵘернию – ”mycket”, ”intjänat”, ”Smolensk”, ”guvernementet”) och i litauiskt tal (tᵘoki, senᵘovė, kalᵘėjimas – ”sådana”, ”förr i tiden”, ”fängelse”). Förekomsten av liknande diftongoider i de ryska äldre bosättarnas litauiska tal, till och med i stället för obetonat litauiskt slut- /ė/ eller i andra obetonade positioner, vittnar om påverkan från de lokala litauiska dialekternas fonetiska särdrag, där uttalet av de långa vokalerna /о/, /ė/ varierar från öppna /aː/, /æː/ till slutna, spända /oː/, /eː/ eller diftonger och diftongoiderna ᵘо, ᵘo, ᶦe, ᶦe (Zinkevičius 1966, p. 68, 74) (jfr Garšva, 1983, s. 159).

Samtidigt kan man i detta fall tala om att substratet från modersmålsdialekterna bevaras, eftersom vissa ryska dialekter på fastlandet visserligen numera sällan kännetecknas av ett diftongiskt uttal av ljud som motsvarar fonemen /о/, /е/, vanligen sida vid sida med ett icke-diftongiskt uttal (Русская диалектология, 1964, s. 33).

Den stödjande inverkan från uttalet av den litauiska vokalen /e/ i den första förtonande stavelsen kan förklara att starkt jakanye i relativt hög grad bevarats i de ryska äldre bosättarnas tal, särskilt bland medelålders och yngre talare, som möter litauiskt uttal av detta ljud betydligt oftare än det normerade ryska uttalet (jfr ryskt dialektalt och litauiskt standardspråkligt uttal: вᵘаду ’jag leder’ — degù, вᵘаду ’jag leder’ — vedu, вᵘазу ’jag transporterar’ — vežu, нᵘасу ’jag bär’ — nešu, сᵘестра ’syster’ — sesuo).

115

Inom konsonantismen kommer samspelet mellan språk i kontakt till uttryck i uttalet av sibilanter och affrikator, och det litauiska konsonantsystemets påverkan är dubbel. Å ena sidan bidrar ”affrikatlagen”, som kännetecknar de lokala litauiska dialekterna, i viss mån till att deras arkaiska hårdhet bevaras i den undersökta ryska dialekten. Samtidigt verkar det mjuka, normerade uttalet av affrikatan /ч/ i både litauiska och ryska i motsatt riktning; som resultat dominerar detta uttal hos den yngre generationens talare och tränger gradvis in i talet hos enskilda företrädare för den äldre generationen.

Ett visst inflytande från främmande dialekters fonetik kan särskilt tydligt iakttas i vissa tematiska grupper av lexikala lån från litauiskan, i synnerhet i återgivningen av litauiska ortnamn (Garšva, Trifonovas, 1977, p. 27—31). Som resultat av den allmänna tendensen att flytta betoningen från ändelsen till stammen, vilken kännetecknar den undersökta dialekten och andra ryska dialekter i Litauen, flyttas betoningen i lånade litauiska ortnamn alltid från den sista stavelsen till den föregående. Detta förstärks av den betoningstillbakadragande tendensen, från ordslutet mot de inledande stavelserna, som omfattar nästan hela det samogitiska dialektområdet, inklusive det undersökta området (Grinaveckis, 1973, p. 38—39), t.ex.: Буби, Груздзи, Кужы, Шавли, С’ада, Тэл’шы – jfr litauiska standardspråkets Būbiai, Gruzdžiai, Kužiai, Šiauliai, Seda, Telšiai.

En nivellering av de distinktiva dragen hos de litauiska vokalerna /е/ och /ё/ observeras; i den undersökta dialekten sammanfaller de i de flesta fall i /а/ efter en hård eller mjuk konsonant: Акм’аны, Дуб’аны, Куршаны, Нывар’аны, Шавк’аны, Шыланы – jfr litauiska standardspråkets Akmenė, Dubėnai, Kuršėnai, Nevarėnai, Šaukėnai, Šilėnai; den andra komponenten i den litauiska diftongen /au/ ersätts med konsonanten /в/: Давгели, Каунас|Ковна, Тавреги, Шавли – jfr litauiska standardspråkets Daugėliai, Kaunas, Tauragė, Šiauliai, vilket även kännetecknar andra dialekter i Litauen (Немченко, 1958, s. 4); en generalisering av de litauiska ändelserna -iai- och -is, -ė, vilka överallt ersätts av ändelsen -ы (efter hårda konsonanter) eller -и (efter mjuka konsonanter): Смил’ги, Гуроги, Минейки, Ужвенты, Радывилишки, Кел’мы, Жагоры – jfr litauiska standardspråkets Smilgiai, Gūragiai, Mineikiai, Užventis, Radviliškis, Kelmė, Žagarė.

I processerna där litauiska ändelser generaliseras i de ryska äldre bosättarnas dialekt i Šiauliai-distriktet framträder också ett sådant påfallande fonetiskt särdrag som affrikatornas /ч/, /дж/ hårdhet samt rester av tsokanye, t.ex.: Байайцы |-чы, Буткайцы |-чы, Гил’вйцы |-чы, Станайцы |-чы, Груджджы – jfr litauiska standardspråkets Baisčiai, Butkāčiai, Gilvūčiai, Stonāčiai, Gruzdžiai.

Slutsatser.

1. Dynamiken i språkprocesserna i det undersökta området framträder tydligast i den fonetiska variationen, som betingas av ett antal sociala determinanter, såsom ålder och kön, rörlighet, utbildningsnivå m.fl. 2. Den dubbla isoleringen av den undersökta dialekten förstärkte den konserverande inverkan från den främmandespråkiga omgivningen och bidrog till att bevara

116

i den undersökta dialekten enskilda arkaiska drag, som skiljer denna dialekt från andra ryska dialekter i Litauen. 3. Den sociala aktualiseringen av dialektens lexikala element, som ett särskilt fall av stratifikatorisk variation, utgör en socialt betingad funktionell åtskillnad mellan yrkesmässiga uttryck, baserad på deras förmåga att utveckla tilläggsbetydelser och bevara dem i synkront bruk vid sidan av grundbetydelsen.

4. Den funktionella och intrastrukturella interaktionen mellan de språk- och delsystem som står i kontakt med varandra – ryska och litauiska samt deras lokala dialekter – ledde till en gradvis omvandling av den undersökta dialektens struktur. Den bevarar för närvarande sin dialektala grund och omfattar samtidigt element från tre språknormer: en arkaisk dialektnorm, en dialektnorm som närmat sig standardspråket och standardspråket. Det socialt betingade förhållandet mellan dessa element i dialekttalarnas språkpraktik bestämmer framväxten av en halvdialekt som närmar sig talspråket. 5. Gynnsamma förhållanden för en omfattande användning av båda de språk som står i kontakt med varandra i det undersökta området har lett till att en utbredd tvåspråkighet utvecklats och att kunskaperna i det andra språket är goda

Tabell 1. Frekvensen av förekomsten av dialektens huvudsakliga fonetiska särdrag efter talarnas ålder, utbildning och rörlighet,%

Äldre generationen | Yngre och medelålders generationen | Huvudsakliga fonetiska särdrag | med grundskoleutbildning | med 8-årig utbildning | med ofullständig gymnasieutbildning och högre utbildning | icke-rörliga | rörliga | icke-rörliga | rörliga | rörliga | Stark jakanye m*. | 100 | 95–97 | 85–90 | 88 | 75 | jakanye f**. | 100 | 100 | 95 | 90 | 20 | Dekanye m. | 97 | 88–100 | 93 | 50 | 25 | och tsekanye f. | 100 | 100 | 95 | 85 | 83 | Hårdhet m. | 98 | 94–100 | 60 | 20–63 | 83 | affrikator f. | 100 | 100 | 97 | 92 | 10

*män, **kvinnor.

Tabellen har sammanställts på grundval av ett urval av dialekttexter, som återger transkriberade bandinspelningar av tal från representanter för olika grupper av GRSj-talare. Siffrorna anger hur stor andel av de huvudsakliga fonetiska dragen i dialekten som förekommer på en maskinskriven sida dialekttext.

Anmärkning. I talet hos äldre generationens lågutbildade, icke-rörliga representanter förekommer dialektens huvudsakliga fonetiska särdrag fullt ut (100%); hos lågutbildade, rörliga representanter för denna generation och hos icke-rörliga representanter för de yngre och medelålders generationerna med ofullständig gymnasieutbildning och högre utbildning förekommer de däremot praktiskt taget inte.

117

Tabell 2. Jämförelse av hur ofta de viktigaste fonetiska särdragen realiseras i tre ryska gammalbygdsmål i Litauen,%

Fonetiska särdrag Šiauliai-distriktet Ignalina-distriktet Jonava-distriktet Starkt jakanye 95…100 85…100 100 Dzekanye och tsekanye 88…100 75…100 100 Affrikatornas hårdhet 94…100 70…80 —

Tabellen har sammanställts på grundval av en jämförande analys av dialekttexter från representanter för den äldre generationen av talare av respektive mål.

Tabell 3. Den nationella sammansättningen i arbetskollektiven och i de före detta ryska byar som geografiskt hör till dem

Arbetskollektivens och byarnas namn Totalt antal personer Därav efter nationalitet Ryssar Litauer personer% personer% Kolchozen ”Raudonasis Spalis” 478 120 25 358 75 Därav byn Smilgiai 186 94 50,5 92 49,5 Kolchozen ”Tarybų Lietuva” 329 106 32 223 68 Därav byn Amaliai 169 96 56,5 73 43,5 Kolchozen uppkallad efter Kalinin 432 118 28 314 72 Därav byn Gilaičiai 241 98 41 143 59 Totalt: I arbetskollektiven 1239 344 27,7 895 72,3 I de undersökta byarna 596 288 48,3 308 51,7

Tabellen har sammanställts på grundval av uppgifter i kolchozernas hushållsböcker per den 1 januari 1975.

Tabell 4. Den nationella sammansättningen av landsbygdsbefolkningen i Litauiska SSR, Šiauliai-distriktet och det undersökta området

Områdets namn Total folkmängd, personer Därav vissa nationaliteter,% 1959 1970 Ryssar 1959 1970 Litauer 1959 1970 Litauiska SSR 1 665 500 1 556 500 3,2 2,6 85,7 87,1 Šiauliai-distriktet 42 500 42 200 3,5 2,6 95,3 96,2 Det undersökta området 723 638 62,3 48,3 36,8 51,7

Tabellen har sammanställts utifrån uppgifter i boken: Resultat av folkräkningen i hela unionen 1970 för Litauiska SSR. Vilnius, 1971. Bd 1. S. 261, 274, 285–288. Uppgifterna om det undersökta området är resultatet av en statistisk bearbetning av uppgifter från jordbruksundersökningen, jämförda med uppgifter från kolchozernas styrelser och apilinkasovjeterna för folkdeputerade.

118

Tabell 5. Former och färdighetsnivå i det andra språket bland olika nationaliteters representanter i det undersökta området

Former av färdighet i det andra språket | Antal positiva svar,%: ryssar, litauer | Färdighetsnivå i det andra språket | Antal positiva svar,%: ryssar, litauer Förstår | 100 | 98 | Talar flytande | 88 | 61 Samtalar | 94 | 85 | Talar med svårigheter | 6 | 24 Läser och skriver | 79 | 71

Tabellen har sammanställts utifrån den statistiska bearbetningen av uppgifterna från den sociolingvistiska undersökningen. Andelen positiva svar beräknas i förhållande till det totala antalet undersökta informanter — cirka 600 personer.

Tabell 6. Funktionell fördelning av litauiska och ryska på det undersökta området,%

Språkens användningsområden | Undersökta orter: Amaliai, Gilačiai, Smilgiai | ryssar, litauer Språk för kommunikation i familjen | ry. 100 — 100 — 100 24 | lit. 20 100 46 100 20 100 På arbetet, i skolan | ry. 50 48 72 63 85 54 | lit. 94 96 96 100 91 100 Språk för offentlig och officiell affärskommunikation | ry. 20 9 24 3 15 4 | lit. 80 91 76 97 85 96 Språk för läsning av böcker och tidningar | ry. 74 44 46 57 60 48 | lit. 76 92 84 99 63 98 Språk för radio och tv | ry. 100 78 100 75 96 88 | lit. 92 98 90 100 87 100

Tabellen har sammanställts utifrån den statistiska bearbetningen av uppgifterna från den sociolingvistiska undersökningen; procentandelen har beräknats enligt samma metod som i tabell 5.

J. TRIFONOVAS

DYNAMIKEN I SPRÅKLIGA PROCESSER PÅ ETT FLERSPRÅKIGT OMRÅDE

Sammanfattning

Artikeln behandlar särdragen i den dialekt som talas av de ryska gammalbosättarna i Šiauliai-distriktet. Dialekten bildades när flera ryska dialekter i Litauen smälte samman efter att de ryska gammalbosättarna i början av 1900-talet flyttade från den centrala delen av Litauen till detta distrikt. Fram till dess att sovjetmakten återupprättades i Litauen var dialekten isolerad från det huvudsakliga området för ryska dialekter och från andra ryska dialekter i Litauen. Därför har vissa ålderdomliga fonetiska särdrag i dialekten bevarats fram till våra dagar. Detta skiljer den från andra ryska dialekter i Litauen.

119

Dialektens funktion under förhållanden präglade av tvåspråkighet och diglossi ledde till genomgripande förändringar. Dialekten påverkades ständigt av lokala litauiska dialekter och normerna för det litauiska och ryska standardspråket. Förändringarna berodde på de språkliga kontakternas karaktär, vilken i sin tur bestämdes av olika icke-språkliga faktorer (talarnas ålder, utbildning, sociala aktivitet, rörlighet med mera). Den nutida, omformade strukturen hos de ryska gammalbosättarnas dialekt har bevarat sin dialektala grund och innehåller element från tre språknormer: ålderdomliga dialektala normer, halvdialektala normer som liknar standardspråkets, samt standardspråkets normer. Därför utvecklas tre halvmunarter (Halbmundart) i dialekten, karakteristiska för olika åldersgrupper bland talarna.

De dialektala och normativa (litterära) systemen i ryska och litauiska kompletterar varandra i de undersökta dialekttalarnas språk. Gynnsamma förutsättningar för användningen av båda språken har lett till en utbredd tvåspråkighet och goda kunskaper i det andra språket. Litauiska används inom många kommunikationsområden, medan ryska används i familjen. Som medel för kommunikation mellan alla folk i Sovjetunionen används ryska, vid sidan av litauiska, i stor utsträckning i kulturlivet och inom massmedierna. Behovet av ryska inom andra områden beror på framväxten av internationella produktionskollektiv.

J. TRIFONOVAS

Språkprocessernas dynamik i det flerspråkiga territoriet

Sammanfattning

Artikeln behandlar de funktionella särdragen hos de ryska gammalbosättarnas dialekt i Šiauliai-distriktet. Dialekten utvecklades i början av 1900-talet när flera ryska dialekter i Litauen smälte samman, sedan de ryska gammalbosättarna hade flyttat från centrala Litauen till detta område. Fram till dess var dialekten isolerad från andra ryska dialekter. Därför har enskilda fonetiska särdrag i den ålderdomliga dialekten bevarats fram till i dag. Just detta skiljer dialekten från andra ryska dialekter i Litauen.

Dialektens funktion under förhållanden präglade av tvåspråkighet och diglossi påverkade i hög grad dess förändringar. Dialekten påverkades ständigt av den lokala litauiska dialekten och normerna för båda standardspråken. Förhållandet mellan dessa förändrades beroende på de språkliga kontakternas utvecklingsnivå och karaktär; kontakterna bestämdes av olika icke-språkliga faktorer (talarnas ålder, utbildning, sociala aktivitet med mera).

Den nutida, omformade strukturen hos de ryska gammalbosättarnas dialekt har bevarat sin grund och innehåller element från tre språknormer: normen i den ålderdomliga dialekten, normen i den dialekt som ligger nära standardspråket samt standardspråkets norm.

Därför uppstår i dialekten tre så kallade halvmunarter, typiska för olika åldersgrupper bland talarna.

De dialektala och litterära systemen i ryska och litauiska som används mest i språkpraktiken kompletterar varandra. De optimala förutsättningarna för användning av båda språken bestämmer tvåspråkighetens karaktär och bidrar till goda kunskaper i det andra språket.

I umgänget används litauiska oftast. Ryska talas inom familjen. Som kommunikationsmedel mellan alla folk i Sovjetunionen används ryska i stor utsträckning i kulturlivet och inom massmedierna.

Framväxten av internationella produktionskollektiv bidrog till att ryska spriddes.

120

ЛИТЕРАТУРА

Баранникова Л. И. О соотношении внутренних и внешних факторов в развитии диалектных систем // Тез. IV диалектологич. конф. по изучению говоров и языковых контактов в Прибалтийских республиках. Вильнюс, 1972. С. 9—11.

Баранникова Л. И. Введение в языкознание. Саратов: Изд-во Саратовск. ун-та. 1973.

Баранникова Л. И. Говоры территорий позднего заселения и проблема их классификации // ВЯ. 1975. № 2.

Волков В. Сведения о начале, распространении и разделении раскола в Витебской губернии. Витебск, 1866.

Гаршва К. Развитие двуязычия в Литовской ССР//Тр. АН ЛитССР. Сер.А. 1982. Т. 3(80).

Гаршва К. Сопоставление фонологических систем литовского и русского языков // Kalbų kontaktai Lietuvos TSR. V., 1983.

Динамика структуры современного русского языка. Л., 1982.

Жирмунский В. М. Марксизм и социальная лингвистика. Проблема социальной дифференциации языков // Жирмунский В. М. Общее и германское языкознание. Л., 1976. С. 235—252. 386—400.

Карский Е. Ф. Белорусы. Вып. 1: Язык белорусского народа. М., 1955.

Корецкий П. И. О раскольниках в Ковенской губернии // Памятная книга Ковенской губернии на 1863 г. Ковно, 1863.

Леонтьев А. Н. Общее понятие о деятельности // Основы теории речевой деятельности. М., 1974.

Лисенкова Д. Т. Русский старожильческий говор села Трусово Усть-Цилемского района Коми АССР: Автореф. дис. … канд. филол. наук. Сыктывкар, 1964.

Марченко Е. З. Названия некоторых хозяйственных построек в русских говорах Зарасайского района Литовской ССР//Диалектологический сборник / Учен. зап. Латв. гос. ун-та им. П. Стучки. Рига, 1968. Т. 92. С. 73—81.

Михальченко В. Ю. Проблемы функционирования и взаимодействия литовского и русского языков. Вильнюс, 1984.

Немченко В. Н. Словарный состав говора русского населения Йонавского района Литовской ССР//Учен. зап. вузов ЛитССР. Языкознание. Вильнюс, 1961. Вып. 3.

Немченко В. Н. Фонетические и морфологические особенности говора русского населения Йонавского района Литовской ССР// Учен. зап. Вильнюсск. гос. ун-та им. В. Капсукаса. Языкознание. Вильнюс, 1958. Т. 26. Вып. 1.

Немченко В. Н. Русские старожилы Литвы и их говоры // Учен. зап. вузов ЛитССР. Языкознание. Вильнюс, 1963 а. Т. 7. С. 63—86.

Немченко В. Н. Образцы текстов русского говора центральной части Литовской ССР (рассказы, сказки, заговоры, песни, частушки, загадки, пословицы и поговорки) // Учен. зап. вузов ЛитССР. Языкознание. Русские говоры в Прибалтике (сб. ст.). Вильнюс, 1963б. Т. 8. С. 97—110.

Непокупный А. Н. Ареальные аспекты балто-славянских языковых отношений. Киев, 1964.

Никонов В. А. Очаг и периферия // Ареальные исследования в языкознании и этнографии. М., 1977.

Новгородов М. А. Из наблюдений над фонетикой и морфологией говора русского старожильческого населения Дагдского района Латвийской ССР // Учен. зап. Даугавпилс. гос. пед. ун-та. Даугавпилс, 1958. Вып. 1.

Орлова В. Г. История аффрикат в русском языке в связи с образованием русских народных говоров. М., 1959.

Памятная книга Ковенской губернии на 1905—1914 гг. Ковно, 1914.

Памятная книга Ковенской губернии на 1915 г. Поневеж, 1915.

Русская диалектология / Под ред. Р. И. Аванесова и В. Г. Орловой. М., 1964.

Сницине М. К. Образцы текстов русского говора Игналинского района Литовской ССР // Учен. зап. вузов ЛитССР. Языкознание. Вильнюс, 1963. Т. 8. С. 111—113.

121

Сивицкене М. К. О двуязычии сельского русского населения Литовской ССР / Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Степанов Г. В. Типология языковых состояний и ситуаций в странах романской речи. М., 1976.

Тарасов Е. Ф. Социолингвистические проблемы теории речевой коммуникации // Основы теории речевой деятельности. М., 1974.

Трифонова Я. С. Функционирование и взаимодействие русского и литовского языков в Литовской ССР: Дис.... канд. филол. наук. М., 1978а.

Трифонова Я. С. Основные особенности вокализма и консонантизма островного говора русского языка // Проблемы внутренней и внешней лингвистики. М., 1978б. С. 88—96.

Трифонова Я. С. Явления социальной дифференциации диалектной лексики в островном говоре // Проблемы внутренней и внешней лингвистики. М., 1978в. С. 144—155.

Филин Ф. П. Происхождение русского, украинского и белорусского языков. Историко-диалектологический очерк. Л., 1972.

Царева Л. И. Говоры юго-западной части Псковской области (фонетика и морфология): Дис.... канд. филол. наук. Л., 1954.

Царева Л. И. Аканье и яканье в говорах юго-западной части Псковской области // Псковские говоры: 1. Псков, 1962. С. 58—76.

Швейцер А. Д. Современная социолингвистика. Теория, проблемы, методы. М., 1976.

Швейцер А. Д. Социальная дифференциация английского языка в США. М., 1983.

Garšva K., Trifonovas J. Lietuvių vietovardžių tarimo ypatybės Šiaulių rajono rusų senbuvių šnektoje // Mūsų kalba. 1977. Nr. 6.

Grinaveckis V. Žemaičių tarmių istorija (Fonetika). V., 1973.

Karaliūnas S. Respublikos lingvosocialinės situacijos charakteristika // Kalbų kontaktai Lietuvos TSR. V., 1983.

Šiaulių Metraštis 1918—1938. K., be datos.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.