Kalbinės situacijos raida pakraščių šnektose

Kazimieras Garšva

Go to original

Preparing document pages…

1 short passage of this localized version is shown in the original language because it could not be localized reliably.

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989)

KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

KAZIMIERAS GARŠVA

UTVECKLINGEN AV DEN SPRÅKLIGA SITUATIONEN I GRÄNSTRAKTERNAS DIALEKTER

Det äldre litauiska språkområdet (114 000 km²) minskade med 23 000 km² under åren 1572–1861 och med ytterligare omkring 26 000 km² under det följande århundradet (Pakštas 1968, 449). Språklig assimilation gick från områdets periferi mot centrum, och de litauiska språköar som höll sig kvar längst ligger nu till största delen utanför republiken. Från väster mot öster och söder kan man i Lettland ange 10 isolerade områden med autoktona litauer (centrumen är Vadaktis, Ūkrai, Skyrōnys, Nēretos, Aknysta, Garšvinė, Subāčius, de södra trakterna kring Daugavpils, Ciskodas och Uodegėnai), i Belarus 8 (Apsas, Kamojys, Gervėčiai, Lazūnai, Zietela, Varenavas, trakterna kring Pelesos–Rōdūnios, Pėrvalkas) och i Polen 2 (trakterna kring Seinai–Punskas och Vižainys). År 1944 flyttade eller tvångsförflyttades de flesta invånarna i Litauen Minor (Östpreussen, 9 000 km²) till det nuvarande Västtyskland och även Östtyskland, men så länge det ännu finns talare av de litauiska dialekterna åtminstone kring Smalininkai (Jurbarkas distrikt) och i Kaunas kan man inte säga att de också har försvunnit.

Det har gått ett århundrade sedan lingvister från olika folk började intressera sig för det litauiska språkets gränsdialekter. På grund av sitt geografiska läge och sina intensivare kontakter med andra språk har de både arkaiska drag och innovationer. Dessutom bör de perifera dialekterna undersökas eftersom de ”snabbt håller på att försvinna; på många håll kan bara de äldre litauiska, och därför har de litauiska dialektologerna fått en viktig uppgift — att hinna samla in de data om dessa dialekter som är så nödvändiga för forskningen” (Zinkevičius 1978, 82). Dialekterna i Litauen Minor beskrevs redan 1843 av F. Kuršaitis och 1882–1885 av A. Becenbergeris (de första texterna är J. Bretkūnas skrifter, utgivna 1579, osv.). Litauerna i Belarus undersöktes 1886, 1888 och 1893–1896 av E. Volteris. Lettlands litauer har, efter de texter som K. Būga nedtecknade i trakten kring Ciskodas 1911, inte studerats ytterligare förrän från 1977; litauerna i Polen har studerats sedan 1963 (A. Uždilas examensarbete osv.). Hittills har omkring 50 lingvister undersökt litauerna i Belarus, 15 Litauen Minor och 10 vardera i Polen och Lettland.

Beskrivningarna av dialekterna fram till omkring 1960 kan ha varit något inexakta, eftersom inspelningar på magnetband samt instrumentella och statistiska undersökningar användes i liten utsträckning. Dialekternas alla nivåer har inte beskrivits utförligt, och det finns trakter som knappt eller inte alls har undersökts: relikter av litauiska dialekter i Latgale, Āina, Obōlcai, trakterna kring Narūtis, Alšėnai, Žiuprėnai, Smurgāiniai, Vyšniavas och andra områden, i dagens Kaliningradregion samt Gaurai, Germanovičiai, Dimanova, Sofejsko, Litvinka och många andra litauiska kolonier. Det går fortfarande att hitta personer som talar Klaipėda-dialekten i Šilutė distrikt. Betydligt mer skulle kunna göras om lingvisterna i Klaipėda undersökte dessa områden mer aktivt, och lettlands litauer undersöktes av lingvister och studenter i Šiau-

liai, Riga och Daugavpils. Medan det ännu inte är för sent skulle människor inom olika yrken kunna spela in texter på magnetband.

Det finns redan ganska mycket material om vissa gränsdialekter. Den litauiska pressen skrev särskilt mycket om dem 1905–1913 och 1956–1967. För att sammanställa dessa spridda enskilda uppgifter skulle det behövas ett separat arbete.

Utifrån litauiskans utbredning kan man i dag urskilja fyra typer av perifera dialekter: litauiska talas av 1) majoriteten av invånarna (Pūnskas, Gervėčiai), 2) en stor del av invånarna (Pelesà), 3) en minoritet av äldre personer (Āpsa, trakterna kring Daugavpils, Subāčius, Ak nysta, Nēretos, Skyrōnys, Lazūnai) och 4) någon enstaka person kan ännu tala språket (Uodegėnai, Zietela, Ciskodas). I den första och delvis den andra gruppen av dialekter kan även unga människor och barn litauiska; här, och ibland också i den tredje gruppen, behärskar man modersmålet bättre än det andra språket och uppger litauisk nationalitet i officiella handlingar. Företrädarna för den fjärde dialekttypen har oftast inte talat litauiska ens hemma på flera decennier och uppger att de är av polsk, belarusisk eller lettisk nationalitet.

I takt med att modersmålets användningsområden blir allt snävare förmedlar den äldre generationen inte längre sitt språk till den yngre. Av omkring 7 000 äldre litauer i Lettland som behärskade sitt modersmål återstår omkring 150: drygt 50 i de södra trakterna kring Daugavpils, 10–20 vardera kring Subāčius, Āknysta och Nēretos, och 2–5 i trakterna kring Ciskodas, Krāslava, Skyrōnys, Ūkrai och Vadakstis. En jämförelse mellan uppgifterna på O. Chominskis karta från 1928–1933 och ungefärliga uppgifter från i dag visar att antalet lokala invånare i Belarusiska SSR som talar litauiska under 50 år har minskat från 2 000–4 000 kring Āpsa till omkring 300 personer, från 300–500 kring Kamojis till 10, från 3 000–5 000 kring Gervėčiai till 1 500, från 1 500–2 000 kring Lazūnai till 10, från 390 kring Zietela till 2 och, i stället för 5 000–7 000 kring Ródūnia, Pēlesa och Varenāva, återstår drygt 1 000¹.

I. DE VIKTIGASTE ORSAKERNA TILL DET LITAUISKA SPRÅKOMRÅDETS MINSKNING

1. Förtyskningen av Litauen Minor

I främmande stater saknade litauerna förutsättningar att upprätthålla sin nationella identitet och sitt modersmål; administrationen försökte ofta rentav utplåna det. Makten och rikedomarna låg till största delen i händerna på människor av andra nationaliteter (polacker, tyskar): exempelvis ägdes 91% av godsen (883 av 969) i Vilniusområdet, som Polen ockuperade 1919—1939, av polacker. En litauer som skaffade sig ett säteri, en affär eller en kvarn ville inte heller språkligt skilja sig från de flesta herrarna. Litauiska talades av de fattigaste, analfabetiska och mest förtryckta samhällsskikten, och de mindre motståndskraftiga bland dem avstod från sitt modersmål för att undkomma fattigdomen. Även i kyrkan talade man i första hand ”herrarnas språk” — polska eller tyska.

De största litauiska språkområdena gick förlorade under 1600–1800-talen, särskilt 1861—1904 (i Vilnija — fram till 1939), när kapitalistiska förhållanden trängde undan det traditionella samhället, efter att undervisning på litauiska förbjudits i ryska skolor 1865 och i tyska skolor 1866 och 1872, med mera.

¹ Här bygger framställningen på uppgifter från A. Vidugiris, den främste forskaren av de litauiska dialekterna i Belarus.

Litauerna i Litauen Minor utvecklade sin kultur mest under 300 år (från 1500-talet till mitten av 1800-talet), och denna kultur hade en avgörande betydelse för vårt folks utveckling. Den första boken på litauiska (1547), grammatiken (1653), sångboken (1666), dikten (1818), tidningen (1823) och sångsamlingen (1825) utkom i Litauen Minor. När litauisk tryckning med latinska bokstäver förbjöds i Ryssland, gavs 1840 litauiska publikationer ut i Litauen Minor, med en sammanlagd upplaga på 5,5 miljoner exemplar (allt detta hjälpte litauerna att välja ett sådant standardspråk som vi har i dag). Den preussiska regeringen var den enda av de främmande makterna som även lät utfärda officiella handlingar på litauiska, vid sidan av tyska: enbart under 1578–1831 publicerades minst 108 sådana handlingar. I Storfurstendömet Litauens kansliväsende och domstolar användes från 1697 endast polska.

I tysk statistik räknades de invånare i Litauen Minor som litauer vilka betraktade litauiska som sitt modersmål (det språk som ”är lättast att använda” och som man tänker på). Många litauer som hade gått i tyska skolor och tjänstgjort i armén kunde tyska minst lika bra som litauiska, och därför var det lätt att registrera tyska som deras ”modersmål”. I Preussen registrerades 139 780 litauer 1858, 139 428 1861, 152 000 1864, 146 000 1867, 117 637 1890 och 106 230 1900 (jfr Pakarklis 1935, 8–10). Ännu 1890 hade majoriteten av invånarna i 237 byar och 8 gods (jämfört med tyska i 45 respektive 35) i Klaipėda län, 124 byar och 10 gods (jämfört med tyska i 60 respektive 13) i Šilutė län samt 126 byar och 9 gods (jämfört med tyska i 83 respektive 35) i Tilžė län litauiska som modersmål. I de nämnda tre länen fanns alltså 2,6 gånger fler litauiska byar, men 2,2 gånger färre gods: på godsen och i städerna övertog man snabbare det tyska språk (i öster det polska) som användes av herrarna, administrationen, kyrkan och skolan. På Tetzners karta från 1902 räknades Klaipėdaområdet samt trakterna kring Labguva, Pakalnė, Tilžė, Ragainė, Pilkalnis, Stalupėnai och Įsrūtis till det litauiska språkområdet. Ännu i början av 1900-talet svarade äldre invånare i Storlitauen på frågan ”vad är du?” med ”jag är katolik”, medan de i Litauen Minor svarade ”jag är litauisk” eller ”jag är döpt på litauiska och har gått i en litauisk schuilė (skola)” (Pakarklis 1935, 6).

Det är känt att ordensmästaren 1309 förbjöd preussarna att tala sitt modersmål och att gifta sig om de inte kunde tyska. Litauernas sociala och politiska ojämlikhet bekräftas av 1600- och 1700-talen: de förbjöds att bosätta sig i städer, ägna sig åt handel och lära sig hantverk; tjänstefolk fick lägre lön, och litauiska livegna måste arbeta fyra dagar längre än tyska kolonister, med mera. Redan 1739 föreskrev den preussiske kungens förordning att tyska skulle införas i litauiska och polska skolor. Kolonisterna förbjöds att lära sig tala litauiska, och lärare fick ”bidrag” för att förtyska befolkningen.

Tyska präster, lärare och ämbetsmän kunde inte litauiska, ett språk som var främmande för dem och gjorde det svårare att utföra arbetet ordentligt. De ansåg att litauiskan hämmade ”kulturens framsteg” och därför borde upphöra att användas. Från 1873 fick endast kristendomskunskap undervisas på litauiska i den lägsta klassen i folkskolan, och 1876 förklarades tyska vara Preussens enda statsspråk, att användas vid skolmöten och i korrespondens samt vid kommun- och bymöten.

Litauernas kultur i Litauen Minor förstördes i grunden under åtta årtionden (1862–1944). Om pesten 1709–1711 i Litauen Minor ledde till att

omkring hälften (150 000) var litauer, och efter förbudet mot litauiska skolor minskade antalet litauer enligt officiella uppgifter med mer än hälften (78 000) enbart under 1864–1925 (Кушнер 1951, 194–278). Att döma av de litauiska gudstjänsternas tillbakagång förtyskades till stor del ett område omkring 100 km långt och 50 km brett under 1719–1902. Litauernas framställningar om att deras modersmål inte skulle förföljas, vilka sändes till kungen och utbildningsministern fram till 1904 (27 773 personer undertecknade dem 1869), underlättade inte det imperialistiska Tysklands planer (1879 och 1895 samlades enbart i Tilsit län in fler underskrifter än i Klaipėda och Šilutė län).

År 1930 fanns i Lill-Litauen 450 000 personer av litauisk härkomst, eller ¾, av vilka endast en tredjedel ännu talade litauiska 1825. I den norra delen (Klaipėda, Šilutė och Tilsit län, där 95% var litauer 1736) började det absoluta antalet litauer minska från 1890 och sjönk 1825–1910 från 50 till 38% (1,3 gånger); i den mellersta delen (Ragainė, Lankos, Labguva och Pilkalnis län), där minskningen hade börjat 1858, sjönk andelen från 42 till 10% (4,2 gånger), och i den södra delen (Gumbinė, Darkiemis, Stalupėnai, Įsrutis och Gėldapė län) från 15 till 0,6% (25 gånger) (Tarybų Lietuvos enciklopedija 1987. T. 3. P. 27; Vileišis 1935, 149–153, 165). Antalet elever som talade litauiska i hemmet minskade 1886–1911 från 53 till 47% i den norra delen och från 22 till 10% i den mellersta delen.

Under 1736–1837 (på tre generationer) germaniserades 36% av hela befolkningen. Kvinnor germaniserades mer sällan; därför var de år 1890 omkring 70 fler än männen per 1 000 invånare med litauiska som modersmål (Vileišis 1935, 149–153).

2. Polonisering

a. Polonisering 1387–1687 Polska präster kom för att döpa litauerna; de kunde inte litauiska och ville oftast inte heller lära sig språket. Vilnius biskopar var i regel polacker redan från 1408. Vid den första synoden i Vilnius 1526 hade man redan beslutat att religionsundervisningen i församlingsskolorna skulle ske på litauiska och polska.

Det förekom också hela tiden motstånd mot poloniseringen (främst för att undervisningsämnet inte skulle bli lidande). Den fjärde biskopen av Vilnius, Motiejus av Trakai (1421–1453), hade beordrat prästerna att lära sig folkets språk. Från början av XVI-talet krävde stormän som lät bygga kyrkor ofta att litauiska skulle användas där (i Žiežmariai, Alytus, Eišiškės och på andra håll). Åren 1593–1644 skulle detta också gälla i Stakliškės, Punsk, Pajevonys, Prienai, Rūdninkai och Lavoriškės. År 1685 föreslogs i Vilnius att kyrkans beneficier endast skulle tilldelas litauer.

Fram till 1569 (i praktiken fram till 1697) begränsade LDK:s regering strikt polska kolonister, liksom andra utlänningar: den släppte endast in präster, som inte bildade familj, och ett mindre antal hantverkare. I kapitel IV i Litauens första statut (1529) infördes en särskild artikel 9 som förbjöd släktingar som gifte bort adelsdöttrar till män i Polen att ge dem gods i hemgift, så att dessa inte skulle hamna i polska szlachtas ägo. Den tredje litauiska statut, som antogs 1588 (kap. III, § 12), stred därför mot Lublinfördraget (§ 14).

Bland namnen på de XVI-talets adelsmän i trakten kring Vilnius, Trakai, Ašmena och Maišiagala som hade blivit slaviserade fanns fortfarande få verkligt polska namn. I inventarier från XVII–XVIII-talet och i protokoll från kyrkovisitationer 1828 anges det alltjämt att i församlingarna Šalčininkai, Medininkai, Lavoriškės, Buivydžiai, Nemenčinė, Dubingiai och andra (ända till Nemunas) ”talar människorna litauiska, barnen och kvinnorna kan inte polska” (jfr Pakarklis 1987, 384).

b. Polonisering 1687–1863 Med tiden trängde poloniseringen alltmer in i kyrkorna. Mellan 1737 och 1900 hade det litauiska språket försvunnit från Vilnius kyrkor. Vid Vilnius universitet hölls föreläsningarna på latin fram till 1812; därefter blev även denna institution (fram till dess stängning 1832) ett centrum för polsk nationalism 1803–1812. Universitetet övervakade många av landets skolor. I dessa skolor tvingades bondbarn som lyckades ta sig in att ”foga en polsk ändelse till sitt efternamn eller helt enkelt ta ett främmande polskt efternamn från en annan släkt” (VVLKB, 36; 18–42). I folkskolan hängde läraren en särskild tavla om halsen på barn som råkade tala litauiska; den visade att barnet som blivit utpekat talade dålig polska. Präster och adelsmän betraktade litauerna som polska undersåtar, och därför dolde bönder som tog sig upp i de högre samhällsskikten sitt ”låga” ursprung; ”alla försökte, med tungan i knut, sluddra fram polska ord, och bara de som inte kunde alls teg med hopknäppta läppar” (VVLKB, 18–20, 28).

c. Polonisering 1863–1919 Den naturliga och påtvingade assimileringen i de östra och södra utkanterna av det litauiska språkområdet intensifierades ytterligare efter upproret 1863, när tsarens tjänstemän skärpte politiken att förryska litauerna och påtvinga dem den ortodoxa tron (jfr Garšva, Gudavičius, Nikžentaitis m.fl. 1987, 5). Den polskstyrda kyrkans viktigaste uppgift blev att sprida polskhet snarare än tron. I motsats till östslavernas ortodoxi började den katolska tron kallas polska wiara, det polska språket katolicki język och katoliker betraktades som polacker, trots att en stor del av Litauens ”polacker” inte kunde polska eller talade en blandning av belarusiska, polska och litauiska (po prostu, po prostemu). Biskop E. Rop grundade i december 1905 det så kallade katolska demokratiska partiet, som ”verkade för att göra litauer och belarusier till polacker”; det gav ut en polskspråkig dagstidning och två veckotidningar (VVLKB, 56). När kampen om inflytande tog sin början mellan tsarens tjänstemän, som påtvingade befolkningen ryska och ortodoxi, och präster och godsägare med polsk orientering, drabbades de litauiska bönderna dubbelt. I denna situation valde många litauer att offentligt använda belarusiska, ett kontaktspråk som gjorde det möjligt för dem att kommunicera med såväl polska präster och godsägare som ryska tjänstemän.

År 1906 användes polska i många kyrkor öster om Gelvonai och Jiežnas (i Kliukščionys, Gervėčiai, Lazūnai, Žirmūnai, Benekainys och mellan Ašužia och Paričė). Då beordrade biskop Rop att ingen utan hans skriftliga tillstånd fick ändra gudstjänstordningen eller språket i kyrkan (fram till dess hade litauiska präster vid behov även använt församlingsbornas modersmål). När polska präster skrev artiklar mot litauiska präster i panpolonistiska tidningar sändes polska präster till de tidigare litauiska församlingarna Kaišiadorys, Gelvonai, Kernavė, Maišiagala, Butrimonys, Varėna, Kliukščionys, Benekainys, Asav os och Rodūnia (VVLKB, 58–126).

Efter 1904, när litauerna i högre grad började värna om modersmålets rättigheter och använda det, gjorde polackerna i Asav ojė, Gervėčiai, Butrimonys, Varenavė, Bene-

kāinyse ir kitur kėlė muštynes (1906, 1910, 1911, 1913, 1915, 1925 m.). Daugiausia jas kurstė lenkai kunigai ir dvarininkai, šlėktos. Pavyzdžiui, Videniškio klebonas lietuviams klausytojams iš sakyklos skelbė: „Jeśli wy, chamy, nie chcecie słuchać polskiej cywilizowanej mowy, to idźcie z kosciola“ (LKLB, 17, 23). Lietuvių kalba vadinta „pagoniška“, „barbarų, be kultūros“, „chamų“, kurios dievas neklausas; dėl to viešai lietuviškai kalbėti valstiečiai gėdijosi. Lenkomānai paprastus žmones daug kur kurstė rašytis lenkais, meluodami, jeigu ir toliau paliksią lietuviški pamokslai, caro valdžia sugrąžinsianti baudžiavą, bažnyčias paversianti cerkvėmis (kaip Šumske, Paberžėje, Dūkštose) ir t. t.

Byborna, som tvingades välja mellan sin religion och föräldrarnas språk, lutade på grund av prästernas inflytande mer åt religionen. Församlingsborna i Asavõs — 3000 som talade litauiska och 1000 som hade vitryssifierats — svor att inte längre tala litauiska, inte ens i sina hem (VVLKB, 100, 112).

Dekanen i Ródūnia, Gintautas (Gintowt), avskaffade litauiskan i kyrkorna i Ródūnia, Nočia, Butrimonys, Varenãvas och Asavõs (VVLKB, 92, 110, 114; 78, 82, 98). I de nämnda trakterna (liksom i Eišiškės, Kernavė, N. Vilnia, Vileika och på andra håll) hjälpte inte heller den anvisning som 1909 gavs till Vilnius stift, att båda språken skulle användas i blandade församlingar. Ett cirkulär från 1911 tillät redan att man använde det språk man önskade, i stället för det språk som talades i hemmen.

I det forna guvernementet Vilnius minskade antalet litauer stadigt (1861 — 63%, 1897 — 24%, 1916 — 10%, 1919 — 7%), medan antalet ”polacker” ökade (respektive 12, 8, 30, 54%) (Makowski 1986, 17—22).

Enligt folkräkningsuppgifterna från 1897 utgjorde litauerna 69% i Trākų län, 43% i Švenčionių, 32% i Vilniaus, 14% i Lydos och 7% i Ašmenos. Polackerna dominerade endast i staden Vilnius (83%); i återstoden av länet bodde vitryssar (46%) och litauer (40%), medan polackerna utgjorde endast 14% (jfr VVLKB, 48).

d. Förpolskning 1919—1939 De viktigaste medlen för polonisering var kyrkan och godset; under det borgerliga godsägarnas ockupation av Polen tillkom dessutom staten, den obligatoriska skolan, armén och pressen.

Polackerna i gränsområdena mellan Litauen, Vitryssland och Lettland uppstod huvudsakligen under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet ur den litauiska befolkningen, efter att de dessförinnan ofta hade övertagit vitryskan. På grund av att den är så ny hann den lokala polskan inte splittras upp i dialekter: den är en variant av polskans standardspråk med inslag från litauiska och vitryska dialekter. De lokala polackerna har inte heller någon egen folklor (som utvecklats ur ursprungsspråket), och deras efternamn är ofta av litauiskt ursprung: Bolądz, Boyszis, Bumbul, Butrim, Czywil, Dowgiallo, Gaidel, Garnisz, Gintowt, Gražul, Norkun, Sabas, Songailo, Tarwid, Trinkun, Voiszel, Vojsznis osv.

På initiativ av de lokala litauerna och av avdelningarna av sällskapen S:t Kasimir och ”Ryto” grundades efter 1920 i det nuvarande Breslaujos distrikt 12 privata litauiska folkskolor, i Paštovų distrikt 1, i Aštravo distrikt 12, i Yvijos distrikt 3, i Varenãvo distrikt 37, och i Zietelos och Garždino distrikt 1 vardera (67 sammanlagt). Pilsudskianerna stängde 195 privata litauiska skolor i Vilniusregionen mellan 1925 och 1938 (huvudsakligen 1927—1936). År 1936 fanns omkring 150 litauiska läsestugor kvar i deras ställe. ”Ryto”-sällskapets lilla skola i byn Zabārninkai (Breslaujos distrikt; 50 elever varje år) var verksam 1925—1932, och skolan i Miciūnai

2. 678

(Aštravo distrikt, upp till 80 barn) – 1912–1932, Pelegrinda (upp till 40 barn) – till 1933, Rimdžiūnai – 1915–1932, Bieliūnai (Varėnavo distrikt, 20–25 elever) – 1926–1933, Biliai (mer än 25 elever) – 1928–1931, skolorna i Paliūnai (Suvalkų vojvodskap, 70 barn) och Žagariai (35 barn) – 1928–1933, osv. (Lietuvių mokyklos Vilniaus krašte 1934, VI–XI).

Under läsåret 1934/35 fanns det i Gervėčių kommun främst obligatoriska polska folkskolor med en klass i Galčiūnai, Gėliūnai (2 klasser, 105 elever), Gervėčiai (3 kl., 185 elever), Girios, Pelegrinda, Petrikai och Rimdžiūnai; omkring Ródūnia fanns de i Biliūnai, Sen. Druskininkai, Dubiniai, Pelesa (2 kl., 113 elever), Plikiai, Paditvys och på andra håll. I första årskursen tilläts där fortfarande undervisning även på litauiska (jfr Makowski 1983, 237–240). År 1936 fanns det 43 avdelningar av S:t Kasimir-sällskapet i Lydos län, 30 i Suvalkų, 26 i Breslaujos och 19 i Gardino; de upprätthöll ännu litauiska läsestugor och små bibliotek. År 1939 öppnade sovjetmakten en litauisk sjuårig skola i Pelesa (150 barn, lärare V. Krečius) och fyrklassiga skolor i Dubiniai, Pavalakė, Paditvys, Plikiai, Ramaškonys osv.

I de statliga polska skolorna övertygades litauerna om att de var polacker. Därför skriver de än i dag i trakten kring Ródūnia, Ąpsas och på andra håll ofta upp sig som polacker, trots att de inte ens kan polska, och det officiella antalet litauer och litauisktalande minskar därmed.

Kyrkan lyckades införa förvånansvärt livskraftiga poloniseringstraditioner även i Latgale, som inte hade tillhört Polen på 200 år och styrdes av en egen regering. Litauerna i sydöstra Lettland och i städerna blev oftare inte letter, vitryssar eller ryssar, utan förpolskades i första hand. Folkräknarna kunde inte alltid skilja litauer från polacker; 1925 hade endast 2,8% av Lettlands polacker kommit från Polen och det till Polen hörande Vilniusområdet, medan 13,4% kom från Litauen (främst från de litauiska länen Telšių, Šiaulių och andra). I kommunerna Daugpilis, Rėzeknė och Ilūkšta, som en gång ingick i den litauisk-polska staten, registrerades 1935 respektive 11 579, 4655 och 4148 polacker (1860 registrerades i Ilūkštas län 5023 litauer och 3828 polacker, och 1897 6986 litauer och redan 11 380 polacker).

e. Upprätthållandet av polskan efter 1939 Efter Vilniusområdet befriats från det godsägardominerade Polen fortsatte en del litauer att registrera sig som polacker och tala polska, eftersom de tillhörde den ”polska trosbekännelsen”, tidigare hade bott i ”Polen”, gått i polska skolor, ville behålla möjligheten att emigrera till Polen, undvek omgivningens hån osv. Bland en del yngre litauer och vitryssar började polskan först på senare tid få större spridning i vardagslivet, på grund av skolornas och omgivningens inverkan. Därför urskiljer dagens språkforskare också en efterkrigstida poloniseringsperiod (se Vidugiris 1983, 58).

År 1942 fanns det fortfarande många litauer i kommunerna Vidžiai (24%), Kiemeliškės, Varionys, Kučionys, Grąužiskės, Surviliškės, Geranainiai, Trakeliai och Žirmūnai (Pakštas 1968, 445). Mellan 1942 och 1947 plundrades, misshandlades och dödades litauerna mellan Gervėčiai och Pelesa av polska ”partisaner” (”armija krajowa”). Även den före detta prästen i Gervėčiai, A. Jakavonis, dödades för att han stödde det litauiska språket. Många av de terroriserade litauerna började då tala polska eller åtminstone vitryska och kalla sig polacker (jfr Чекмо-нае 1988, 45–52). Mellan 1945 och 1958 emigrerade omkring 8000 litauisktalande till Polen

personer: från Lazūnai-trakten – ungefär hälften (400–500 personer), från byn Zasečiai i Žietela-distriktet – omkring 50 (48 återstod) osv.

Vilnius stift tillhör fortfarande ärkestiftet i Łomża. I den litauisk-vitryska gränsregionen håller en del katoliker fanatiskt fast vid det polska språket (till exempel i Rodūnia), trots att majoriteten av församlingsborna inte förstår det.

Av alla republiker i Sovjetunionen har den polska nationella minoriteten de bästa kulturella förutsättningarna i Litauiska SSR. Här finns polska skolor, radio- och TV-program, press, litteratur, en fakultet för polska språket och litteraturen vid VVPI och grupper inom andra ämnesområden samt amatörensembler. Detta har också viss betydelse för invånare i andra republiker. År 1986 prenumererade man till exempel i Vitryssland på 289 exemplar av tidskriften ”Kobieta radziecka” och 207 exemplar av tidningen ”Czerwony sztandar”; år 1987 var siffrorna 304 respektive 265 exemplar. Till Lettland skickades 192 respektive 31 exemplar, och 144 respektive 25 exemplar.

Under läsåret 1981/82 studerade 2,5% av alla elever i republiken (12 863) på polska i 54 helt polskspråkiga skolor och i en del blandade skolor. I Vilnius-distriktet var antalet 5411, i staden Vilnius 3111, i Šalčininkai-distriktet 2835, i Trakai-distriktet 980, i Švenčionys-distriktet 406, i Širvintos-distriktet 110 och i Varėna-distriktet 10. Under efterkrigstiden inrättades polska skolor även i vissa litauiska byar (till exempel i Švenčionys-distriktet, i byn Jaciūnai och dess omnejd, i byn Rópiškės i dagens Strūnaitis-område osv.), där det till och med under det borgerliga Polens ockupation (fram till 1937) fanns litauiska skolor och läsestugor. År 1953 öppnades polska skolor i stället för litauiska i det litauisk- och vitryskspråkiga området vid Šalčininkai-distriktets södra utkant, mellan Kalesninkai och Milkūnai: i dagens Dainava-område Dainavas sjuåriga skola samt grundskolorna i Gilviniškės och Vežionys; i dagens Gérviškės-område Gérviškės sjuåriga skola och grundskolorna i Kaniūkai; i dagens Daukšiūnai-område grundskolorna i Daukšiūnai och Didieji Sėlai samt Butrimonys sjuåriga skola; i Dieveniškės-området Jurgelionys sjuåriga skola; i Pabarė-området Miežionys grundskola; i Poškoniai-området Dailidžiai grundskola; i Milkūnai-området Šarkaičiai sjuåriga skola och Pagaujenai grundskola². En del elever ignorerade lektionerna i litauiska: delvis av den anledningen behärskade endast 11,1% av republikens polacker litauiska obehindrat år 1979.

År 1979 identifierade sig 247 000 (7,3%) av invånarna i Sovjetlitauen som polacker, 403 000 (4,2%) i Vitryssland och 63 000 (2,5%) i Lettland. De flesta polacker bodde i Vilnius, Šalčininkai, Trakai, Astravas, Ašmena och Varėnavas samt i de södra delarna av Daugavpils- och Krāslava-distrikten. Polska har talats som modersmål i ett sekel i gränsområdet mellan Vilnius- och Švenčionys-distrikten, mellan Paberžė, Nemenčinė och Pabradė. På andra håll är språket oftast bara ett andraspråk – en interdialekt – för vitryssar, litauer och letter (Studia nad polszczyzną kresową 1982, 19–145).

² A. Vidugiris uppgifter.

II. MODERSMÅLETS FUNKTION

1. De lettiska litauernas dialekter

Där framträder kontakterna mellan de två levande baltiska språken – litauiska och lettiska – tydligast. I sydöstra Lettland kan litauiskan också studeras under förhållanden med maximal flerspråkighet: endast där fungerar vårt språk samtidigt mellan alla fyra grannrepublikernas språk – lettiska, vitryska, ryska och polska.

De länge bofasta (autoktona) litauerna i Lettland hade nästan inte alls undersökts, eftersom man antog att endast nyare kolonisatörer återstod där. De flesta litauer flyttade nämligen till Riga, Liepāja, Jelgava och andra orter i Lettland under åren 1880–1914: år 1897 registrerades 26 033, 1914 ~95 000, 1920 25 588, 1925 23 192, 1930 25 885, 1935 22 913, 1959 32 383, 1970 40 589, 1979 37 818 och 1989 34 630. Ännu år 1925 var hälften av Lettlands litauer födda i Litauen och räknades inte som lettiska medborgare, medan många av de övriga hade föräldrar som flyttat dit (jfr Garšva 1984, 83–91; 1985a, 118–126; 1985b, 38).

A. Bylenšteinas (1892, 13–459), apie 1924 m. K. Būga (1961, 563–583) aprašė daug vietovių Latvijoje, kur lietuvių iš seno gyventa ar tebegyvenama. 1921 m. vedant respublikų sieną, Ilūkštos, Aknystos, Skyrionių, Ūkrų ir kitos apylinkės (290 km²), anksčiau priklausiusios Kauno gubernijai, buvo iškeistos į Palangą ir pajūrio ruožą (182 km²), 1819 m. caro valdžios priskirtą Kuršo gubernijai.

I väster bodde litauerna enligt allt att döma fram till 1700-talet i Liepāja-distriktet mellan Rucava, Nīca och Bārta: letter kallade invånarna i dessa trakter leitiši, leitišnieki, det vill säga litauer som blivit letter. På 1600-talet gick gränsen för Storfurstendömet Litauen längs Bārtafloden (50 km norr om bebyggelsen Šventoji). Litauer fanns mellan Rucava och Būtingė även i början av 1900-talet.

Från 1200-talet hörde Ūkrai (nuvarande Dobele-distriktet) officiellt till Litauen, och från 1473 Skyrionys och de närliggande byarna i Bauska-distriktets Brunava-område. På litauiska kartor fram till 1914 markerades Breslauja- och Aknīste-utsprången i norr. Ūkrai, Skyrionys, Aknīste och andra trakter hörde till Kaunas guvernement och Vilnius stift, senare Žemaičiai stift, och från augusti 1919 till oktober 1920 till Republiken Litauen.

År 1889 fanns det i Aknīste socken 30 litauiska gårdar och omkring 100 lettiska gårdar som hade etablerats efter 1850. Den etnografiska gränsen gick längs Susejaån. Till Aknīste församling hörde tidigare även en del av Juodupė-området (Rokiškis-distriktet). Redan omkring 1913 hölls några lektioner i litauiska vid Aknīste skola, där undervisningen skedde på ryska. En litauisk grundskola var verksam omkring 1920–1944. Ungefär under samma tid brukade de litauiska föreningarna ”Šviesa” och ”Rūta” anordna fester och föreställningar, hade körer och till och med en liten tidning.

När den yngre generationen skingrats och talar allt sämre litauiska bevaras den traditionella dialekten numera bara i några få byar i Aknīste-trakten: i Liūobai (K. Urbonavičius, f. 1903, och J. Mačiukas, f. 1902, på sina gårdar; tidigare fanns här sju gårdar), i Riušai (P. Mikėnas, P. Mikėnienė, f. 1904), i Skardupys (L. Mūrelienė, f. 1909), i Krančkalai (S. Mikėnienė, S. Čečis) och kring Aknīste (A. Urbonavičienė, A. Gasiūnienė, f. 1906, O. Šinkūnienė, E. Neniškytė) (jfr

Garšva 1985, 119–123, Masytė 1987). Tai pačiai uteniškių šnektai priklauso ir toliau į rytus esančios Garšvinės, Subäčiaus apylinkės.

Den största litauiska dialekten i Lettland finns sydväst om Daugavpils, mellan Kálkuonė, Kučcumas, Mėdumas och Grendža. Flest litauer bodde i Papušinė (2 km söder om Kálkuonė; 1979 bodde 33 av 66 invånare där: E. Barčienė, f. 1913, L. Barčytė-Lapkovska, f. 1926, H. Įsedienė, f. 1910, M. Malinienė, Tranienė m.fl.), Vasaríškiai (2 km norr om Mėdumas: J. och A. Smilginiai, f. 1926 och 1932, Puranai), Vānagiškiai (J. Bagdonavičienė, f. 1906, Juneliai, Masėnai, Vanagaitė-Vasiliauskienė, f. 1914, R. Vānagas, f. 1928 m.fl.), Mėdumas (V. Čiblaitė, E. och H. Jūnelienės, A. Liskinys, f. 1911, A. Plūcienė, E. Švilpa, f. 1908, A. Vėrdanienė, f. 1908 m.fl.), liksom i byarna Kálniskiai, Žvirbliškiai och andra (jfr Vaicekauskaitė 1988). Bebyggelsen Papušinė grundades kanske först omkring 1700-talet; man minns att byns namn kommer från en tall som växte där.

De allra intressantaste litauiska språköarna ligger på Daugùvas högra sida i sydöstra Lettland. I Sakstagals socken i Rēzekne distrikt låg den mest avlägsna litauiska språköarna eller gamla kolonin Ciskodas: därifrån är det 110 km till gränsen mot LTSR. År 1851 bodde 300–400 litauer i byarna kring Ciskodas (i 64 gårdar). År 1977 kunde omkring 10 av de äldsta invånarna tala litauiska, år 1986 – 2.

Från gränsen mot LTSR är det 60 km till Uodegėnai (Izvalta socken i Krāslava distrikt). År 1925 talade 300 bofasta litauiska i trakten, år 1988 – 3 (5). Mellan 1883 och 1925 nämns ytterligare 6–9 mindre byar intill Uodegėnai, där det också fanns litauisktalande. Fram till mitten av 1800-talet talades litauiska även på Daugùvas vänstra strand mellan Vārnaviči (Krāslava distrikt) och Ilūkste (Daugavpils distrikt). På så sätt var trakterna kring Daugavpils och Krāslava förbundna med det huvudsakliga litauiska språkområdet.

K. Būga (1961, 565–569) Latvijoje suskaičiavo beveik 800 gyvenamųjų vietų vardų su priesaga -iški³, kurie didžiuliu kyliu (iki Rėzeknės) įsiterpia į rytų Latviją. Manoma, kad iš visų baltų genčių vietovardžius su tokia priesaga turėjo tik lietuviai. Įdomu, kad -iškių pėdsakai daugiausia veda į plotą maždaug tarp Obelių ir Breslaujos: kuo arčiau Lietuva, tuo daugiau šių vietovardžių.

En större del av det nuvarande Daugavpilsdistriktet, som i norr avgränsas av linjen Subäčius—Bebrinė—Dvietas—Kálupe—Malinovka—Kāplava (år 1912 hade 20–55% av ortnamnen suffixet -išk-, jfr Būga 1961, 565), måste ännu på 1700–1800-talen ha varit bebodd av litauer. Enligt J. Safarevičius upphörde litauiskan helt nyligen att talas på platser där minst 12% av ortnamnen innehåller -išk-, medan områden med 4–12% visar den gamla gränsen för det litauiska språkområdet (jfr Zinkevičius 1987, 58). Då skulle de platser i Latgale där litauer bodde för inte så länge sedan omfatta höjdsträckan Kálupe—Silajanai—Malinovka, som löper längs vägen Daugavpils–Rēzekne, samt trakten kring Asūne i nordöstra delen av Krāslava distrikt; det gamla litauiska språkområdet skulle omfatta många orter ända till Garšvinė, Rubiniai, Dvietas, Ciskodas, Ūozuolmuiža, Izvalta, Asūne och Pīedruja.

Omkring 1000–1200-talen och i början av 1500- och 1600-talen bosatte sig ett stort antal litauer också mellan Daugavpils, Rēzekne och Verchne dvinsk (Krāslava-

³I den närliggande delen av dagens Vitryska SSR, där litauer hade bott längre och i större antal, räknades endast 570 (656 med upprepningar) ortnamn med suffixet -išk- (jfr Zinkevičius 1987, 57).

vos, Ciskodo, Akrõs, Ruõbežniekų och andra trakter). Detta framgår av dialekterna och hydronymerna med litauiskt ursprung som har bevarats fram till i dag (Gintuvas, Subinaitė m.fl.), ortnamnen (Girnakaliai, Mozovajki, Švedėliai), efternamnen (Grazul, Matulunas, Žwirblis), lån från den gamla latgaliska dialekten cīrulis ’lärka’, stūrys ’hörn’ m.fl., vilka dagens latgaler uttalar c’ēirul’s, st’ūr’s. Åren 1259—1261 hade litauerna slottet Naujenis 15 km öster om Daugavpils (på lettiska Naujene, inte *Jaunene). Trakten kring Ilūkste, som nu är katolsk, var ännu på 1500-talet, det vill säga före kyrkoreformationen, evangelisk (Mėdumas gods – även 1787) (jfr Būga 1961, 567, 570—571).

I arkiven finns uppgifter om att Livländska orden under 1400–1500-talen bosatte litauiska krigsfångar i södra Latgale (Брейдак 1987, 19—29). Litauisk emigration hit uppmuntrades också 1561—1772, då Latgale tillhörde den litauisk-polska staten.

Litauerna flyttade uppenbarligen huvudsakligen till tre platser på Daugavas högra sida: vid Daugavpils, Krāslava och troligen kring Druja. Därefter fortsatte man i riktning mot Višķi, Dāgda—Āndrupene och Ruõbežnieki. Utifrån hur länge de bevarats och vilka uppgifter som lämnats kan de gamla litauiska invånarna delas in i tre grupper: 1) assimilerade vid en tidpunkt som inte är närmare belagd i historiska källor (Akrà, Ruõbežnieki osv. – här kan litauernas existens endast antas utifrån språkdata), 2) assimilerade vid en känd tidpunkt, huvudsakligen under slutet av 1800-talet–början av 1900-talet (11 orter kring Krāslava, 6 i trakten kring Ciskodas samt Jaunborne, Laukese och andra trakter), och 3) fortfarande kvar i dag (trakterna kring Daugavpils, Uodegėnai och Ciskodas).

Åren 1893—1906 bosatte sig litauer från trakten kring Daugėliškis–Rimšė i fem byar kring Indrica (Kālnieši socken i Krāslava distrikt). År 1930 fanns det 300 litauer i trakten, år 1979 – 38 (2,3%). Än i dag bor litauisktalande i Indrica (M. Valinskaitė-Peciulevičienė, f. 1923), Bindari (E. Matkevičiūtė-Narienė, f. 1906, O. Matkevičiūtė, f. 1927 m.fl.) och Kālnieši (M. och A. Peciulevičiai, f. 1929 och 1932, samt deras barn).

Efter att en stor grupp litauer hade flyttat till Lettland under 1880—1960 var deras antal i olika delar av Lettland 1930 och 1979 följande:

Antal 1930 1979 Zemgale 12627 15363 Riga 6817 6777 Kurzeme 4348 11489 Vidzeme 1140 1461 Latgale 953 2710 Totalt 25885 37818 Procent (%) 1930 1979 4,4 2,6 1,8 0,8 1,5 3,3 0,3 0,5 0,2 0,6 1,4 1,5

Andelen litauer ökade mellan 1930 och 1979 endast i Kurzeme (det forna Kurland) och Latgale. Jämfört med 1930 fanns det något fler litauer (1290) i Latgale år 1897.

För säsongsarbete kom fler litauer till Lettland 1929—1931 (16 000—19 000, eller 74—87% av alla säsongsarbetare) och delvis — 1935—

1936 (14 000, 15 000 eller 43—38%). I Zemgale utgjorde litauerna 61% av säsongsarbetarna, i Vidzeme och Kurzeme — 19%, i Latgale — 0,7% (Kopėč 1938, 82, 130). År 1930 noterades 27% litauer i Rūda socken, i Neretai, Ritė, Eikšniai — 22%, i Ūkrai — 19%, i Aknyšta, Prūdė — 17%, i Smilkeriai, Nemunėlis, Vadakstis — 15% osv. År 1979 fanns de flesta av dem (484—182 invånare) i trakterna kring Vadakstis (38%), Kaletai (37,1%), Ruba (36,2%), Gramzda (33,1%), Neretai (26,4%), Pampaliai (26,1%), Nygranda (25,4%), Ezere (23,8%), Pilskalnė (23,3%), Kursyčiai (21,6%), Jaunauce (21,4%) och Ūkrai (21,2%).

1945—1960 bosatte sig flest litauer mellan Liepāja och Bauska. År 1979 bodde de flesta av dem i distrikten Riga (8769, 0,8%), Liepāja (6630, 2,6%), Bauska (4281, 5,3%), Saldus (3176, 2,2%), Jelgava (2587, 1,5%), Dobele (2486, 1,8%) och Daugavpils (2140, 1%). Under efterkrigsåren slog sig många litauer ner här på grund av bättre levnadsvillkor och bättre arbeten; särskilt många flydde hit, liksom till Kaliningradområdet, undan förföljelserna under personkultens år.

Sedan början av 1900-talet har litauiska språket i Lettland fått visst stöd av de litauiska organisationer och skolor som bildats. År 1934 var 16 litauiska föreningar (med lokalavdelningar) och Lettlands litauiska förbund verksamma, och två tidningar utkom. Under åren 1907—1948 undervisades det officiellt i litauiska vid minst 21 skolor i Lettland: i 14 av dem undervisades alla ämnen på modersmålet, och vid minst 7 gavs lektioner i litauiska. År 1939 gick omkring 700, eller 20%, av de 3500 barnen i skolåldern i litauiska skolor. Under åren 1907—1940 utkom ett dussintal litauiska periodiska publikationer, den ena efter den andra.

På grund av kyrkans, skolans och den främmande statens inflytande assimilerades många litauer i gränstrakterna snabbt. År 1925 talade omkring 7000 äldre bofasta litauiska i Lettland; år 1980 var antalet ungefär 150. Under tsartiden förryskades Lettland, och under åren 1930—1940 lettifierades landet. Lettlands litauiska förening organiserar åter litauiska skolor osv.

Om man bortser från litauernas inbördes umgänge används deras modersmål nu offentligt endast i omkring 10 kyrkor i Lettland. När antalet litauer ökade försvann de önskade litauiska skolorna och modersmålslektionerna. Litauiska teater- och amatörgrupper brukade komma till en klubb i Riga.

Många litauer lyssnar på Litauiska SSR:s radio. År 1987 prenumererade man på 5600 litauiska tidningar och tidskrifter (”Tarybinė moteris” — 1985 ex., ”Valstiečių laikraštis” — 1813 ex., ”Mūsų sodai” — 378 ex. osv.), främst i distrikten Liepāja (1028 ex.), Riga (996 ex.), Saldus (676 ex.) och Bauska (668 ex.). Till skillnad från i Vitryska SSR innehar litauer i Lettland ofta ansvarsfulla poster, och deras kulturella behov begränsas inte av förvaltningen.

Enligt uppgifter från 1979 hade litauerna bevarat sitt modersmål bäst i Liepāja (88,4%), sämst i Tukum (59%). Kunskaperna i lettiska som andraspråk varierade från 60,1 till 18,1% (bland landsbygdsbefolkningen i distrikten Kuldīga och Daugavpils), kunskaperna i ryska — från 56 till 13,4% (bland landsbygdsbefolkningen i distrikten Daugavpils och Liepāja¹), och kunskaperna i litauiska — från 9,9 till 1,2% (bland stadsbefolkningen i distrikten Saldus och Jelgava).

Tabell 1. Byar i Litauiska SSR där litauerna år 1979 utgjorde 100—30% av hela befolkningen

2. Nordvästra Belarusien

(tidigare Vilniusområdet) litauer

Omkring 700-talet gick gränsen för det sammanhängande baltisk-slaviska området vid Minsk, Polotsk och Pskov; under 1300–1500-talen vid Grodno, Ščiūčinas, Naugardukas, Voložinas, Smurgainys, Paštovai, Braslaw och Druja (jfr Zinkevičius 1987, 54, 59). Under 1300–1600-talen fanns redan många av de nuvarande periferiska dialektcentrumen och byarna som hörde till dem: Rodūnia nämns 1473, Gervėčiai 1511, Pelesõs församling 1553 och Āpsas 1569.

Under 1800-talets andra hälft avslutades slavifieringen av de östra litauiska språkområdena kring Vosyliškės, Minaičiai–Belyčia, Lipniškės–Tokariškės (väster om Lazūnai), Astravas, Žodiškės, Svyrìs, Ikaznė och Skrudėlynė–Jaunbornė (jfr Fayac, Выдугирис 1983, 26–78, 38, 48). Rapporten från 1905 av prästen S. Stakelė visar att man då ännu fann en del personer som talade litauiska i församlingarna Karkažiškės, Sudervė, Rykantai, Senieji och Naujieji Trakai, Varnionys, Žiūprėnai, Ašmena, Trobos, Yvija, Dūdos, Vyšniavas, Zabrėžė, Gruzdovas–Oborskas, Žirmūnai och Užbalis. Flertalet talade litauiska kring Lentupis (Švenčionys län), Kazokiškės, Rūdninkai, Vievis (Trakai län), Nemenčinė, Dubujai, Gervėčiai, Videniškiai och Kernavė socknar (Vilnius län), kring Kauleliškės, Geranainiai, Subatninkai, Surviliškės, Graužìškės och Lazūnai (Ašmena län), samt Šalčininkai, Šalčininkėliai, Eišiškės, Benekainys och Varenavas (Lida län) (Vilniaus žinios 1905. Nr. 278; LKLB, 55–57).

Under 1900-talets första hälft krympte särskilt stora litauiska områden i distrikten Braslaw, Varėnavas och Astravas. Från 1890 minskade antalet litauisktalande kring Lazūnai med tusen på 15 år (2 000 återstod), och kring Gervėčiai med två tusen på 41 år (omkring 5 000 återstod). Fram till omkring 1920 talades litauiska främst i Jokintõnys, Sakalāčiai, Ažūlaukė, Kalionija, Valeikõnys, Sniegiónys och Gavučiai (Valeika 1988. Nr. 7). På Zietelaön påträffades 1 156 litauer 1886, 500 år 1906, 600 år 1916, 390 år 1933, 40 år 1957 och 2 år 1986.

Man antar att preussarna (skalver, bartier och pamedianer), som bosatte sig i Grodnoområdet efter 1276, liksom jatvingerna, som kan ha kommit dit 1280–1283, bidrog till att substratdrag bevarades i de sydliga litauiska dialekterna – Zietela och särskilt Pelesõs–Rodūnia (jfr Судник 1980, 186–189; Lietuvių etnogenezė 1987, 225, 228). Från 1400-talet till slutet av 1700-talet nämns Bartų valsčius vid floderna Pelesõ och Ditvó (nuvarande Rodūnia distrikt); området utvidgades till ett starostskap, där det 1765 fanns Pelesõs (byarna Pelesõ, Pamedė, Pāditvis, Pavalakė, Piliūnai och Leliūšiai), Skálva (Vigónys, Smilginiai, Dubiniai, Skireikiai, Varliai, Paleikiškiai, Kūrkės och Kargaudai), Piliakalnis (Sklodónys, Vaikūnai och Paraistė) samt det mer avlägsna Panemunė län. I källor från 1385, 1387 och andra år nämns att 800 skalver bosattes mellan Rodūnia och Zóbalatė (litauerna hade tagit dem till fånga vid Ragnit 1365). Men bynamnet Pamedė härstammar sannolikt inte från pamedianernas stam, utan från dialektordet medžias ”skog”.

Ett jatvingiskt substrat (att konsonanten ž övergår till z) kan möjligen urskiljas till och med i det uttal Žadiškės ”Žodiškės” som förekommer i trakten kring Gervėčiai.

Kivõnys △ ↓ VARENÁVA ↗ Vaikūnai △ Sen. Kazõkiškės △ Sklodõnys ● ↓ VILNIŲ 76 km. ← Nočią RÓDŪNIA Juciūnai ○ Jotūnai ○ Kurkės ⊖ Piliakalnis ○ Kargaudai ○ Mažeikiai △ Vigõnys ◐ Plikiai ● Klaišiai ⊖ Sen. Smilginiai ○ Kemešiai △ ↓ GARDINA Paškovičiai △ Dubiniai ● Tolkunai △ Lipkūnai △ Gudėliai △ ↓ LŪDA Leliušiai ⊖ Pelesõ ● Pomedė △ Surkantai △ Balčiškis ○ Piliūnai ◐ Pavalkė ● Sen. Drūskininkai ● Paditvys ○ 1 ● 5 ○ 2 ◐ 6 △ 3 ● 7 △ 4 ⊖

Schema 2. Den språkliga situationen i trakten kring Pelesos–Rodūnia. Byar där man kunde tala litauiska 1987: 1 — 60–70% av invånarna, 2 — 40–48%, 3 — 27%, 4 — 10–18%, 5 — 1–5%. Byar där man upphört att tala litauiska: 6 — under 1900-talets första hälft, 7 — under 1800-talet. Källor: Povilait ytė 1970, 1–10, Vidugiris 1988, 21–34 m.fl.

År 1890 utgjorde litauerna 70% av befolkningen i trakten kring Rodūnia och 82% i Pelesos (1 421 av 1 723 invånare). Fram till 1914 talade 3/4–2/3 av invånarna litauiska i församlingarna Varenáva, Rodūnia, Nočia, Asavõ och Armõniškiai; 1/3–1/2 i Benekáiniai, Geranãiniai och Kaulėliškės; 1/4–1/3 i Trakėliai, Žirmūnai och Žõbalatė, osv. Litauiska var det huvudsakliga hemspråket fram till omkring 1950 mellan Benekáiniai och Armõniškiai, Varenávas och Kaulėliškės, samt kring Ásavą och Nõčią; i enskilda byar i trakten kring Rodūnia fram till 1975, och i trakten kring Pelesos (Pavalakėjė, Pelesojė, Dubiniuose, Sen. Drūskininkuose) än i dag. År 1970 hade Pelesoje 340 invånare (253 år 1986), icke-litau-

… litauer – endast omkring 35 (Povilaitytė 1970, 3). På vissa håll är antalet litauer som artikelns författare har funnit större (se schemat) än det som T. Sudnik fann (jfr Vidugiris 1988, 24), uppenbarligen därför att lokalbefolkningen svarade på det språk som frågorna ställdes på.

I den östra delen av Varenava distrikt hade 18 byar talat litauiska i början av 1900-talet (området var ungefär 13 km långt och 7 km brett). Språket har bevarats bättre i Stanišiai, Tūsamonys, Ramaškonys, Navasedai och Bieliūnai, och hos enstaka personer i Biliai, Pārabiškė, Cesliūkiškė, Dainava, Romūčiai och Padvariškės. Av de 8 000–12 000 personer som kunde tala litauiska 1928–1933 (jfr Vidugiris 1988, 29, 27–32) registrerades officiellt 1 234 litauer i Varenava distrikt 1970 och endast 939 år 1979 (563 (60%) betraktade språket för sin nationalitet som sitt modersmål, 351 (37%) vitryska och 24 (3%) ryska). Av dem behärskade 313 (33%) vitryska flytande som andraspråk, 307 (32%) ryska och 78 (8%) språket för sin nationalitet.

I Āstrava distrikt fanns det ännu minst 6 000 litauer år 1930. År 1970 registrerades 2 120 (6% av hela befolkningen) och 1 655 år 1979. Litauiska betraktades som modersmål av 1 448 (87%), vitryska av 172 (10%) och ryska av 35 (2%); 1 032 (62%) behärskade vitryska flytande, 388 (23%) ryska och 80 (5%) förslaviserade litauiska. År 1970 fanns det 177 litauer i Gaždino distrikt (138 år 1979; 184 i Paštovų distrikt), 73 i Smurgainių distrikt, 52 i Ašmenos, 42 i Ščiūčino, 24 i Lydos, 22 i Yvijos, 12 i Zietelos, 10 i Slonimo och Naugardūko, osv. Här registrerade sig troligen främst inflyttade som litauer.

Utanför Litauiska SSR:s gränser på Sovjetunionens territorium har det litauiska språket hittills bevarats bäst i trakten kring Gervėčiai. Detta berodde uppenbarligen på samhällsförhållandena – vissa godsägare under 1800-talet och skolor, kyrkan, litauiska kulturföreningar och pressen under 1900-talet.

Redan under tsartiden undervisade kringvandrande lärare i hemlighet på många håll. Omkring 1923 började en litauisk skola verka offentligt i Gervėčiai och 1925 i Miciūnai (lärarna var J. Naminskaitė och J. Kardelytė), Mockos, Gėliūnai, Galčiūnai, Pelegrinda, Girios, Knystuškės, Rimdžiūnai och Pėtrikai. Avdelningar av S:t Kazimieras-föreningen grundades i litauiska byar; de hade också små bibliotek (med omkring 200 böcker och tidskrifter vardera). Då läste man främst ”Ūkininko patarėjas”, ”Kelias”, ”Dirva” samt Maironis och K. Binkis skrifter. I Gėliūnai verkade också en avdelning av Kulturföreningen (föreningens organ var ”Vilniaus žodis”). I Miciūnai framfördes pjäserna ”Amerika pirtyje”, ”Aklą pažins, kvailą supras” osv. I de polska statsskolorna fanns det då bara 2–6 elever per skola.

När alla litauiska skolor hade stängts senast 1933 verkade ”Ryto”-föreningens läsestugor i deras ställe 1934–1936. Föreståndarna för läsestugorna var tidigare litauiska lärare: i Miciūnai A. Bubūlis, i Girios V. Krėčius, i Rimdžiūnai Selyla och andra (de nämnda var de mest aktiva). På läsestugeföreståndarnas uppmaning rådde föräldrarna i byn Girios sina barn att tala mindre polska och inte sjunga på polska i den obligatoriska polska skolan, och barnen i Miciūnai lyckades under läsåret 1934/35 få igenom att religionsundervisningen i Gervėčiai skola skulle ges på litauiska (Valeika 1988. Nr. 1, 2).

Pelesoje lietuviška mokykla veikė 1908–1917, 1922–1932 m. Maždaug 1926 m. Vilniaus krašto lietuvių švietimo draugijos „Rytas“ (jos būstinė buvo dabartinėse Lietuvių kalbos ir literatūros instituto patalpose) mokyklos įsteigtos Dubiniuose, Pavalakėje, Piliūnuose, Druskininkuose, Paditvyjė, Leliūšiuose, Kargau-

Tabell 2. Antalet litauer i de större byarna i trakten kring Gervėčiai

Nr | Byns namn | Invånare totalt: 1985 | 1987 | Litauer 1985: antal |% | antal gårdar 1. Gervėčiai | 479 | — | 128 | 27 | — 2. Girios | 240 | 265 | 195 | 81 | 101 3. Rimdžiūnai | 232 | 231 | 151 | 65 | 80 4. Galčiūnai | 205 | 203 | ” | 74 | 90 5. Mėčkos | 173 | 201 | 148 | 85 | 100 6. Miciūnai | 180 | 195 | 126 | 70 | 60 7. Gėlinai | 128 | 145 | 119 | 93 | 80 8. Knystuškės | 87 | 104 | 80 | 92 | 55 9. Gaigaliai | 73 | 86 | 37 | 51 | 40 10. Pelegrindà | 60 | 65 | 43 | 72 | 35 11. Gudinininkai | 64 | 57 | 28 | 42 | 25 12. Milčėjos | 51 | 48 | 40 | 78 | 23 13. Pėtrikai | 40 | ” | 36 | 90 | 20 14. Kerplasinà | 24 | 28 | 19 | 79 | 12 15. Gibirdė | 7 | 21 | 2 | 29 | — 16. Užupis | 10 | 10 | 6 | 60 | 6

Duomenys imti iš: Romančiuk 1986, 241, Valeika 1988 ir apylinkės Tarybos.

…duose, Vigonysė, Rackūnuose, Plikiuose, Piliakalnyje, Sklodonyse, Smilgininose. Förutom litauiska skolor fanns det också en polsk skola i varje by. År 1933 stängdes även här skolorna med undervisning på litauiska; i deras ställe verkade litauiska ”Ryto”-läsestugor fram till 1936. Där undervisades barnen i litauiska illegalt (Povilaitytė 1970, 3–7).

Under den borgerliga polska ockupationen genomgick även kyrkan en nationellt sett komplicerad period. Redan i den gamla träkyrkan i Gervėčiai hade Mikas och Kipras Petrauskas och deras far spelat orgel omkring 1898–1903; fadern grundade en kör och en blåsorkester. Efter biskop J. Matulevičius visitation 1924 infördes gudstjänster på litauiska vid sidan av de polska i Gervėčiai kyrka, och dessa fick utstå många prövningar. Prästerna som arbetade i Gervėčiai kyrka kan med avseende på språk ungefär delas in i neutrala, dvs. de som talade både polska och litauiska (A. Dalinkevičius, Buivys, S. Chodyga, den nuvarande prästen), förpolskare (Alšiauskas och särskilt Romeika, Malinauskas – ”Edikas”, J. Trochimas m.fl.) och förlitauare (A. Jakavonis, J. Gylys).

Förpolskarnas andliga terror övergick ofta i fysisk terror, särskilt 1927–1946. Byn Sakalaičiai avnationaliserades med våld av godsägarna Struck; de som talade litauiska inom byns gränser blev piskade med spön. Ännu 1928 fick den 80-årige Atminis från Miciūnai 25 piskrapp för detta. Därför övergick invånarna i Sakalaičiai – Damučiai, Gudaičiai, Kurmeliai, Maučiai, Skyručiai, Šauliai, Tvoragaliai och andra – till polska och hetsades till och med att slå dem som talade litauiska (”girgunus”). I detta arbete tog Gervėčiai-vika-

... och poliskommissarien grundade 1927 en chauvinistisk militärorganisation för polska skyttar. Natten mellan den 4 och 5 oktober 1927 greps många litauiska aktivister från Vilniusområdet (däribland prästen A. Jakavonis från Gervėčiai) och hamnade i fängelse eller deporterades till Litauen. År 1930 misshandlade polska skyttar litauer med bambukäppar i Gervėčiais kyrka på grund av en predikan på litauiska, och många av dem fängslades i Vilnius (Lukiškės) och Varnionys för att ha gjort motstånd. Då infördes interdikt i tre år – predikningar och sång på polska och litauiska ersattes med latin (Valeika 1988. Nr. 1–2).

Eftersom de inte kunde utverka gudstjänster på sitt modersmål grundade litauerna i den tidigare Ródūniaförsamlingen (särskilt i sju byar – Pelesa, Dubiniai, Piliūnai, Pavalakė, Păditvis, Druskininkai och Leliūšiai) en separat församling 1917–1918, och 1927 började de bygga en egen kyrka i Pelesa. Den var verksam från 1935 till 1950 och hade stor betydelse för bevarandet av det litauiska språket (den återlämnades till de troende den 16 oktober 1988). I dag kan litauerna i Belarusiska SSR officiellt få gudstjänster på sitt modersmål endast i en kyrka i republiken – i Gervėčiai, som ligger omkring 200 km från Pelesa, samt i Pelesa (sedan 1989).

1939–1941 undervisades det på ryska och belarusiska i Gervėčiaiområdet; 1942 började undervisning på litauiska. Under första hälften av juni 1940 meddelades officiellt till litauerna i Ąpsas, Gervėčiai, Pelesa och andra orter att de som önskade skulle flyttas till Litauen. När de flesta hade packat sina tillhörigheter på vagnarna avbröts repatrieringen.

1942–1943 öppnades en litauisk realskola i Gervėčiai samt folkskolor i Galčiūnai (läraren S. Steponavičius), Močkos (läraren B. Steponavičius), Girios (läraren J. Valeika-Vėleika), Pėtrikai (läraren B. Laurinavičius), Gėliūnai och Rimdžiūnai. Det rådde stor brist på lärare, så mer välutbildade lokalinvånare (som hade gått ut en yrkesskola i Vilnius osv.) ombads att arbeta.

1939–1944 fanns det också en litauisk skola i Pelesa i stället för den polska. Det fanns då inga skolor i de andra byarna, eftersom det rådde brist på lärare.

Efter att fronten hade dragit förbi begav sig lärarna från de tidigare litauiska skolorna i Gervėčiaiområdet (S. Steponavičius, J. Valeika och studenten A. Mileišis) till Padeli, ordföranden för Astravas exekutivkommitté (en litauer från byn Rimdžiūnai, som tillfälligt ansvarade för utbildningsfrågor). När han fick höra att de tidigare lärarna ville fortsätta undervisa på litauiska svarade ordföranden att sådana ”fascister” borde arresteras och att belarusier och ryssar skulle utses till lärare. När delegationer från Gervėčiai- och Pelesaområdena nio gånger reste till Moskva, Vilnius och Minsk för att begära en litauisk skola och kyrka, föreslog företrädare för utbildningsministeriet i BTSR och andra myndigheter först att lokalbefolkningen skulle rösta inte för undervisning i skolan på modersmålet, utan endast för modersmålslektioner (Valeika 1988. Nr. 3). Därmed infördes 1956 undervisning på ryska i Gervėčia gymnasium, Girių åttaåriga skola samt Rimdžiūnai och Gėliūnai folkskolor i Astravas distrikt, och 1957 i Pelesa och Paditvio åttaåriga skolor samt Dubiniai och Pavalakė folkskolor i Varenavas distrikt; från klass III infördes modersmålslektioner (valfritt litauiska eller belarusiska). I Gervėčiai undervisade A. Šironas, A. Grikpėdis och A. Vaičiulienė, i Girios B. Šaknys, D. Kaltinaitė, O. Augulytė, A. Čiulada och R. Greimaitė, i Pelesa J. Riauba, O. Babarskytė och R. Bugailiškytė, i Dubiniai L. Grabauskas, i Pavalakė O. Vileikytė med flera.

På grund av det minskande elevantalet, skolornas sammanslagning, bristen på modersmålslärare och otillräcklig hänsyn till lokalbefolkningens behov lades skolorna i Gėliūnai, Dubiniai och Pavalakė ned 1972–1984, och i folkskolorna i Pädytvis (sedan 1981) och Rimdžiūnai (sedan 1987) finns det inte längre några lektioner i litauiska. Sådana lektioner infördes inte heller i högstadieskolorna i Balčiškis, Ródūnia och Varenāvas, där litauiska barn går i skolan (och där det fortfarande finns omkring 10 sådana barn, medan lektioner i belarusiska hålls i Girios och på andra håll även för en enda elev i klassen).

3 karta. Den språkliga situationen i Gervėčiaiområdet. Byar där det 1985 fanns från 195 till 19 litauer: 1 — 90—93%, 2 — 78—85%, 3 — 70—54%, 4 — 65%, 5 — 42,51%, 6 — 27%. Orter och områden där man slutat tala litauiska: 7 — under första hälften av 1900-talet, 8 — i början av 1900-talet, 9 — i slutet av 1800-talet. Källor: Romanciuk 1986, 241; Таунас, Видугирие 1983, 38, 48; Белорусская ССР 1973.

År 1978 deltog 162 elever i lektionerna i litauiska språket och litteraturen i Gervėčiai, år 1987 var de 74 (51% av eleverna i årskurs III–X); år 1970 var de 60 i Pelesa och år 1987 var de 25 (56%). Girių-skolan hade sammanlagt 127 elever år 1943, 156 år 1962, 130 år 1965 och 48 år 1987 (varav 35 litauer; 30 elever, eller 88%, studerade litauiska från årskurs III). Den lokala förvaltningen fortsätter att förbjuda litauiska klasser.

Efternamn på elever som deltog i lektionerna i litauiska språket vid Pelesės skola läsåret 1970/71 (efternamn med samma stam upprepas inte)⁴: Adamonis, Balnevičiūtė, Čaplytė, Čiūka, Doda, Dudavičiūtė, Galvelė, Geležinytė, Grišeltytė, Ivaška, Kanevičiūtė, Kauzaitė, Kražytė, Kruopys, Mindziulis, Ladišiūtė, Lingė, Pakulis, Rameika, Selyla, Stanišauskas, Šimelionytė, Šimelevičius, Šiškaitė, Tunkelis, Valiukevičius, Varanauskas med flera.

Efternamn på elever vid Gervėčių skola läsåret 1976/77: Aleksa, Atminis, Augulis, Bazytė, Čepukaitis, Gražulytė, Gudaitis, Gulbinavičiūtė, Jankevičius, Jaskaitis, Karmazaitė, Kiškel y tė, Lukša, Lukoit, Mažeika, Meškys, Mileiša, Petravičius, Petrikaitė, Pliauga, Puiša, Pukštaitė, Ravaitytė, Reketis, Remys, Sysas, Skerla, Šėmis, Trepšys, Vaičiulytė, Valeika med flera.

I undervisningsplanen för den nioåriga skolan ingick 23 veckotimmar i modersmålet (litauiska) och litteratur. I Pelesa minskades antalet år 1987 till 18 (planen var att minska det till 10 genom att ta bort litauisk litteratur och kalla litauiska för ett ”främmande språk”), och i Giriuose till 22 (i årskurserna III–V återstod fyra veckotimmar per årskurs, i årskurserna VI–VIII tre). I Pelesa gick det inte att hitta någon annan lärare i litauiska än en kvinna från en blandad familj, som endast hade gått ut den ryskspråkiga gymnasieskolan i Šalčininkai. Vid Gervėčiai gymnasieskola återstod 28 veckotimmar i modersmålet.

För att få gymnasieutbildning på sitt modersmål försökte litauiska barn från Astravo, Varėnavo och Breslaujos distrikt komma in vid internatskolan på Dziūkų-gatan i Vilnius (numera 50-årsjubileets VLKJS-internatskola med undervisning på ryska), vid Marijampolio i Vilnius distrikt, Mielagėnų och Tverečiaus i Ignalinos distrikt, Juknėnų i Utenos distrikt och andra gymnasieskolor. I bästa fall kunde de resa hem, till 100 km eller längre bort, endast på söndagar. Bara år 1967 fanns det omkring 300 sådana elever i Litauens SSR: 14 hade kommit från Girių-skolan och så vidare.

Många litauer i Vitrysslands SSR tittar på Litauens SSR:s television och lyssnar på radio. Bara i Grodno oblast prenumererade man år 1987 på 135 exemplar av ”Valstiečių laikraštis” (omkring 30 i Giriuose), 52 exemplar av ”Tarybinė moteris” och så vidare. I Giriuose fanns det 1956–1960 en teatergrupp och en danscirkel; de etnografiska ensemblerna i denna by och byn Pavalakė är fortfarande verksamma.

3. Litauerna i Polen (Suwałkis vojvodskap)

Vid Polens gräns (nära Lazdijų och Kapsūko distrikt) finns omkring 60 orter där litauer bor mer koncentrerat. Området avgränsas ungefär i väster och sydväst av linjen Budziskas, Veselavas, Klevai, Morkiškė (jfr Aleksaitė 1985, 9). Området är 40 km långt och blir bredare mot mitten, där det når en bredd på 10–15 km (det ingår i Suwałkis vojvo-

⁴ Uppgifter från den dåvarande läraren vid Pelesės skola, T. Povilait ytės, och därefter från läraren vid Gervėčių skola, A. Grikpėdžio. Jfr även ”Atskiroji Lietuva”. V., 1985. D. 1,2.

4 schema. Andelen litauisktalande i Sejny–Punsk-regionen: 1 — 90–100% litauer, 2 — 80–90%, 3 — 70–80%, 4 — 60–70%, 5 — 50–60%, 6 — 40–50%, 7 — 15–30%, 8 — 5–15%, 9 — övriga orter; 10 — skolor med litauiska som undervisningsspråk, 11 — frivilligundervisning i litauiska i polska skolor.

3 678

I Sejny-, Punsk- och Szypliszki-kommunerna). Av omkring 850 invånare i Punsk och 4 700 i Sejny är cirka 680 respektive 800 (80% och 19%) litauer. De största litauiska byarna, där det finns högst en eller två polska familjer i varje, är Agurkiai, Burbiškės, Džiūliai, Kampuočiai, Navininkai, Vaitakiemis och Vidūgiriai; 90–95% litauer bor i Dusnyčia, Juodėliškė, Kreivėnai, Ožkiniai, Pristavonys och Žagariai.

När den så kallade Suwałki-triangeln skiljdes från Litauen i augusti 1919 förpolskades de tvåspråkiga litauerna mellan Berżniki och Wiżajny (i den södra delen av Sejny-regionen), medan de enspråkiga, till stor del på grund av skolorna, televisionsapparaternas ankomst efter 1975 och så vidare, huvudsakligen blev tvåspråkiga. Under den hitleristiska ockupationen förflyttades omkring hälften av litauerna i Punsk och dess omgivningar till Litauen (från byarna Būbeliai, Burbiškės, Burokai, Didžiuliai och Paliūnai förflyttades 72–90%); efter kriget återvände inte alla.

I Punsk kommun började litauiska åter undervisas som ämne läsåret 1951/1952 i folkskolorna i Navininkai, Pristavonys, Vaitakiemis och Vidūgiris, och 1953–1959 övergick man till undervisning på litauiska. Hösten 1956 öppnades Punsk lyceum, som till största delen hade litauiska som undervisningsspråk (parallell undervisning på polska förekom till och med årskurs 8; därefter undervisades endast polska språket och litteraturen, historia, fysisk fostran och militär utbildning på polska). Varje år tar 20–30 elever examen från lyceet (år 1985 hade sammanlagt 525 elever tagit examen). År 1967 fanns det fortfarande 9 litauiska folkskolor i området; 1978 fanns det 4 åttaåriga skolor och 2 folkskolor. I ytterligare 12 skolor undervisades litauiska som modersmål som ämne: i Aradninkai, Klevai, Krasnagrūda, Krasnavė, lantbruksskolan i Punsk, lyceet i Sejny och 2 åttaåriga skolor, Smalėnai, Suwałki, Szymanowizna och Žabariškės (år 1967 undervisades litauiska även i Juodėliškė, Lumbiai, Paliūnai, Radziūčiai och Šlynakiemis). Efter sammanslagningen av skolorna finns det numera, utöver lyceet, 4 åttaåriga skolor med litauiska som undervisningsspråk (i Navininkai, Pristavonys, Punsk och Vaitakiemis) samt en fyrklassig skola i Vidūgiriai.

År 1957 grundades Polens litauiska kulturförening, som 1984 hade 1 800 medlemmar och 48 avdelningar: i Suwałki vojvodskap samt i Białystok, Gdańsk, Słupsk, Szczecin, Warszawa och Wrocław, dit en del litauer från Litauiska SSR flyttade 1945–1958. Föreningen verkar för landsmäns utbildning, har sedan 1960 gett ut tidskriften ”Aušra”, sköter bibliotek och amatörkonstverksamhet, upprätthåller kontakter med Litauiska SSR och så vidare. År 1956 grundades ett kulturhus i Punsk. Där verkar kören ”Dzūkija”, den vokal-instrumentala ensemblen ”Punia”, byorkestern ”Klumpė”, den koreografiska ensemblen ”Jotva” och flickensemblen ”Ulbuonėlės” (jfr Tarybų Lietuvos enciklopedija. 1986. T. 2. P. 512, 561; 1987. T. 3. P. 469, 644–655).

Litauiska används i stor utsträckning i det offentliga livet i Punsk kommun samt i kyrkorna i Punsk, Sejny, Smalėnai och Žagariai. År 1904 förekom litauisk psalmsång en kort tid varannan söndag även i Berżniki, eftersom hälften av församlingens dåvarande 3 000 invånare fortfarande var litauer, bosatta längre bort från orten. Men masurerna, som då såg ned på litauiska, tänkte att ”Litwa chce zgubić polską wiarę”, och genast ”räknades arton sårade och lemlästade dzūker och dzūkėer […], av vilka fyra personer med krossade huvuden nätt och jämnt överlevde” (LKLB, 38).

I dag är den rådande uppfattningen att Sejny–Punsk-regionen koloniserades av litauer från trakten kring Merkinė–Punios, och det ganska sent – i slutet av 1500-talet och under 1600-talet. Denna syn på saken stimulerades tydligen i betydande grad av tyska forskare 1921–1944, vilka behövde—

—bevisa att även litauerna i Lill-Litauen inte var uråldriga urinvånare, utan kolonister som tyskarna själva bosatte där efter 1422 (freden i Melno) (jfr Pakarklis 1935, 44—68).

Man kan anta att en del litauer i dagens Suwałki vojvodskap har levt kvar åtminstone sedan 900-talet. Litauernas dialekt i Sejny–Punsk-regionen är nämligen numera uppdelad i två delar i sydost och nordväst: sydaukštaitiska, eller västliga dzūkiska (omkring 40 byar), och västaukštaitiska kauniškiai (9 byar; gränsen går söder om Ramonai och Gilušiai). I den sydöstra delen av dialektområdet skiljer sig seniškiai (8 byar) dessutom från punskiskių (över 30 byar); de palataliserar inte de mjuka konsonanterna c och dz. Om dessa litauer hade flyttat dit för endast 300 år sedan, enbart från trakten kring Merkinė–Punios, skulle de ha talat en och samma dialekt (och definitivt inte ”kapsų”).

Dialekterna mellan Wiżajny och Sejny utgör en fortsättning på det litauiska språkområdet (ungefär mellan Vilkaviškis och Druskininkai). Många av de nämnda byarna ligger bara 1–5 km från gränsen, som dragits rakt igenom dem. De södra områdena i det tidigare Suwałki guvernement och den angränsande delen av Łomża-guvernementet beboddes av litauer redan före de litauisk-polska krigen på 1000–1200-talen (LKLB, 36). Även i ödemarken som den tyska orden behärskade från 1200-talet till början av 1400-talet ”fanns det kvar invånare” (Pakarklis 1935, 12). Detta kan också styrkas av Jagiełłos jakt vid Wigry år 1418: om det inte hade bott människor i skogen (som tjänade korsfararna och litauerna mot betalning), hade korsfararna knappast tagit sig dit och litauerna knappast fått reda på dem⁵. Enligt J. Totoračio och V. Vileišis (1935, 104—106) flydde invånare i Lill-Litauen till Sūduva från mitten av 1500-talet.

Ett stort antal ortnamn av litauiskt ursprung mellan Suwałki och Östersjön visar att detta område, omkring 60 km längre söderut, ännu fram till 1700–1800-talen var en fortsättning på Lill-Litauen (ungefär fram till vägen Augustów–Olsztyn). Från öster till väster finner man Szurpiły, Klaipėda, Skaizgiry, Žytkiejmy, Mieruniszki, Motule, Dubeninki, Rogainy, Rogojny, Pluszkiejmy, Jurkiszki, Mažucie, Juchnajcie, Surminy, Straduny, Meldze, Szarejki, Kaliszki, Wydminy, Wierciejki, Grodzisko, Budry, Wajsznory, Galwany, Kiemławki, Warnikajmy, Krelikiejmy, Mołtainy, Gierkiny, Korsze, Łankiejmy, Wozławki, Głajny, Krykajny, Burdajny och så vidare. Liknande ortnamn används också (med den andra beståndsdelen -kiemis, ”-by”, och så vidare).

Litauer bosatte sig tidigt i den norra delen av det forna jotvingernas land, ända till Biebrzas övre lopp. När litauiska adelsmän och soldater förflyttades till strategiskt viktigare orter i dagens Białystok vojvodskap (ända till Bug), uppstod litauiska språköar i trakten kring Rajgród, Goniądz (litauiska användes i kyrkan från 1501), Knyszyn, Odelsk (en församling grundades för litauerna 1492), Tykocin, Supraśl, Białystok, Suraż, Brańsk, Bielsk, Drohiczyn, Kamieniec och på andra håll; de höll sig starkare kvar fram till 1520 (Zinkevičius 1987, 229—230). Ända till början av 1900-talet fanns litauisktalande kvar i Berżniki, Giby, Krasnopol, Wigry, Suwałki, Augustów, Jeleniewo, Wiżajny och andra kommuner i Suwałki vojvodskap (jfr LKLB, 36).

⁵ Uppgifter från J. Vaina, föreståndare för Punskmuseet.

III. JÄMFÖRELSE AV DEN LINGVISTISKA SITUATIONEN I PERIFERA DIALEKTOMRÅDEN

Av alla perifera dialektområden utanför Litauens SSR:s gränser har litauerna i Sejny–Punsk-området hittills bevarat sig bäst. Detta berodde sannolikt främst på deras större kulturella autonomi (skolor, föreningar, press, kyrka osv.). Ungdomarna i området stannar betydligt oftare kvar på föräldrarnas gårdar och övertar traditionellt kulturen; statsgränsen bromsar migrationen norrut och österut. När det gäller litauernas koncentration kan omgivningarna kring Gervėčiai tills vidare nästan mäta sig med dem.

De bästa förutsättningarna att upprätthålla sin kultur hade litauerna i Lill-Litauen fram till 1865, litauerna i Lettland 1921—1946 (även litauerna i Belarus 1919—1936 och 1939—1944) och litauerna i Polen från 1953. När det gäller såväl press och organisationer som utbildning har de 9 000 litauerna i Sejny–Punsk-området nu liknande förutsättningar som de 23 000 litauerna i Lettland hade 1940. Då deltog 674 (19%) av de omkring 3 500 litauiska barnen i Lettland i undervisning i modersmålet: 107 barn studerade vid det litauiska gymnasiet i Riga, 446 vid elva litauiska folkskolor; 121 barn deltog i lektioner i litauiska vid sex lettiska folkskolor i gränsområdet. I Polen förekommer frivillig undervisning i litauiska också endast i ett mer kompakt område med ursprungsbefolkning, där 725 barn deltog i undervisningen 1986: 115 vid Punsk-lyceet, 411 vid fyra åttaåriga (eller grund-)skolor och 159 vid sex folkskolor samt Punsk jordbruksskola och Sejny-lyceet (jfr Paransevičius 1986, 9—12); före kriget gick ytterligare 43 barn i Lettland i två litauiska daghem, medan det nu finns ett i Polen). Även litauerna i distrikten Astravas, Varenavas, Riga, Liepāja, Bauska, Saldus, Sovetsk och Krasnoznamensk (Kaliningrad oblast) önskar kvalificerad undervisning i litauiska och, på platser där de bor koncentrerat (t.ex. i Girios), åtminstone grundläggande undervisning på modersmålet. Litauiska SSR:s ensembler, poeter och till och med press når utomlands – till Folkrepubliken Polen – oftare än till vissa distrikt i angränsande republiker inom samma stat.

Att antalet litauisktalande varierar beroende på politiska, kulturella, sociala och demografiska omständigheter framgår av en jämförelse mellan utvecklingen i områdena kring Punsk, Ródūnia och Ąpsas från 1910. Till en början talades litauiska av ungefär lika många människor i alla tre områdena – omkring 10 000 i vart och ett. Fram till omkring 1950 skilde sig de kulturella förhållandena i dessa områden i huvudsak inte åt – de tillhörde alla först tsarryssland och därefter territorier som tillfälligt ockuperats av pilsudskianhängare och hitlerister. Till skillnad från Ąpsas och Ródūnia hade området kring Punsk vid seklets början i mindre grad börjat slaviseras (det enda undantaget var området kring Kadariškės, som höll på att helt förlora sin nationella identitet, liksom små områden väster och sydväst om Punsk – sammanlagt omkring 6 500 invånare) (Кушнер 1951, 27—30). Under efterkrigsåren, när barnen började gå i skolor med undervisning på belarusiska eller ryska, började litauerna i Ąpsas och även i Ródūniaområdet massvis att slaviseras: där återstod omkring 1 000 respektive 300 litauisktalande, huvudsakligen äldre människor. I Sejny–Punsk-området finns däremot fortfarande omkring 9 000 litauer.

I det tidigare Ilūkšta-distriktet i Lettland (mellan Dauģpils och Nereta) minskade antalet litauisktalande under samma period från omkring 6 000 till 100. Efter att jordägandet avskaffats

flyttade många invånare i Lettland och Belarus (liksom på andra håll i Sovjetunionen), särskilt yngre människor, till städerna, och den naturliga folkökningen minskade: i början av seklet bodde exempelvis 43 familjer vardera i Vaitakiemis (Punsktrakten) och Uodegėnai (Kraslavaområdet), medan Vaitakiemis nu har 110 invånare och Uodegėnai (som 1935 splittrades upp i enstaka gårdar och aldrig hade någon litauisk skola) 30 personer; endast 5 kan litauiska.

Perifera dialektområden – dialekternas fortsättning utanför republikens gränser – är av stor betydelse för studier av det litauiska språkets struktur och historia, språkkontakter och baltisk etnogenes. Därför har lingvister från olika länder intresserat sig för dessa dialekter: E. Volteris, O. Brochas, K. Būga, J. Gerulis, Chr. Stangas, E. Frenkelis, J. Otrembskis, J. Balčikonis och många andra. Dialekterna i Gervėčiai, Lazūnai och Zietela har beskrivits mer ingående, medan dialekterna i Vadakštis, Ūkrai, Nereta, Gāršvinė, Subačius, Ciškodas, Kamojai, Pėrvalkas och Vėžainis nästan inte har undersökts alls. De dialekter som snabbt håller på att försvinna måste fortsätta att dokumenteras noggrant och utförligt. De litauer som finns kvar behöver hjälp med att bevara sin kultur.

FÖRKORTNINGAR

LKLB — Om det polska språket i kyrkorna i Litauen. Litauisk skrivelse, överlämnad till Hans Helighet påven Pius X och alla kardinaler i den Heliga Romersk-katolska kyrkan. K., 1906.

VVLKB — De litauiska katolikernas tillvaro i Vilnius stift och panpolonisternas ofog. Litauiska katolska prästers memorial. Tilžė, 1913.

LITERATŪRA

Aleksaitė I. Punško šnektos konsonantizmas: VU dipl. (d. 1985).

Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961.

Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje: 1. Lietuvių kalbos tarmių Latvijoje istorija // LTSR MA darbai. A ser. V., 1984. T. 2(87). P. 83—91.

Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje: 2. Lietuvių gyvenamosios vietos ir kalbų funkcionavimas // LTSR MA darbai. A serija. V., 1985 a. T. 1(90). P. 118—126.

Garšva K. Senbuviai Latvijos lietuviai // Mokslas ir gyvenimas. 1985 b. Nr. 11. P. 38.

Garšva K., Grumadienė L. Periferinės lietuvių kalbos tarmės: istorija ir dabartis // Veidai—87. V., 1988. P. 213—221.

Garšva K., Gudavičius E., Nikžentaitis A., Valikonytė I., Vidugiris A. Lietuvos ir Baltarusijos TSR pasienio lenkų kilmė // Gimtasis kraštas. 1987. Rugsėjo 24.

Kopeć B. Wychodźstwo sezonowe z ziemi wileńskiej do Łotwy. Wilno, 1938.

Lietuvių etnogenezė. V., 1987.

Lietuvių mokyklos Vilniaus krašte. V., 1934.

Makowski B. Szkolnictwo litewskie w Polsce w latach 1920—1939 // Acta baltico-slavica. 1983. T. 15. S. 175—241.

Makowski B. Litwini w Polsce 1920—1939. Warszawa, 1986.

Masy té G. Aknystos šnektos leksika: VU dipl. d. (1987).

Pakarklis P. Mažoji Lietuva vokiečių mokslo šviesoje. K., 1935.

Pakarklis P. Raštai. V., 1987.

Pakštas K. Lietuvių tautos plotai ir gyventojai // Lietuvių enciklopedija. South Boston, Mass., 1968. T. 15. P. 430—450.

Paransevičius J. S. Punško licėjui 30 metų // Aušra. 1986. Nr. 3(74). P. 9—12.

Povilaitytė T. Pelesos šnektos fonetika ir morfologija: VU dipl. d. (1970).

Romančuk A. Lietuvių kalbos funkcionavimas Gervėčių apylinkėse // Jaunųjų filologų darbai. V., 1986. T. 2. P. 238—242.

Sakalauskas J. „Nenorėčiau, kad pasikartotų“ // Vakarinės naujienos. 1987. Kovo 24.

Studia nad polszczyzną kresową. Wrocław, etc. 1982. T. 1.

Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1986. T. 2; 1987. T. 3.

Valeika J. Gervėčių apylinkės istorija, etnografija, kalba (rankraštis) 1988. Nr. 1—9.

Vaicekauskaitė D. Latgalos lietuvių šnektos ir jų kontaktai (fonetika ir leksika): VU dipl. d. (1988).

Vidugiris A. Dėl kalbų kontaktavimo pietryčių Lietuvoje // Kalbų kontaktai Lietuvos TSR (LKK. T. 23). V., 1983. P. 46—61.

Vidugiris A. Iš etnolingvistinių santykių raidos Pelesos ir gretimose apylinkėse // Lietuvių kalba ir bilingvizmas (LKK. T. 27). V., 1988. P. 21—36.

Vileišis V. Tautiniai santykiai Mažojoje Lietuvoje ligi Didžiojo karo istorijos ir statistikos šviesoje. K., 1935.

Vilniaus žinios. 1905. Nr. 278.

Viltis. 1904—1912.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos dialektologija. V., 1978.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija (Iki pirmųjų raštų). V., 1987.

Брейдак А. Б. Фонетика латгальских говоров латышского языка: диахрония и синхрония (Машинопись). Даугавпилс, 1987.

Гаучас П., Видугирис А. Этнолингвистическая ситуация литовско-белорусского пограничья с конца XVIII по начало XX в. // География. 1983. Т. 19. С. 26—73.

Кушнер (Кнышев) П. И. Этнические территории и этнические границы. М., 1951.

Судник Т. М. К истории языковой ситуации Пелясы // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980. С. 181—191.

Чеконас В. Функционирование языков и билингвизм (на материале раманщанских говоров) // Lietuvių kalba ir bilingvizmas (LKK. T. 27). V., 1988. P. 37—53.

РАЗВИТИЕ ЯЗЫКОВОЙ СИТУАЦИИ В ПОГРАНИЧНЫХ ГОВОРАХ

Резюме

Компактная территория литовского языка уменьшалась по мере усиливавшейся германизации Малой Литвы (в восточной Пруссии) в 1864—1876 гг. и особенно по причине полонизации, проводимой католическим костелом, двором, школой, властями. Выделяются четыре периода полонизации: в 1387—1687 гг., до 1863 г., до 1919 г., 1919—1939 г. и после 1939 г. Более благоприятные условия для развития национальной культуры литовцы, проживающие в соседних государствах за пределами своей республики (края), имели до 1864 г. в Малой Литве, в 1921—1946 г. в Латвийской республике и после 1953 г. в Польской Народной Республике (в окрестностях Сейнов—Пуньска Сувалского воеводства).

В архаичных периферийных диалектах литовского языка число говорящих дома на родном языке постепенно уменьшается, особенно среди младшего поколения, посещающего школы с преподаванием на неродном языке. Определенное исключение в этом представляют лишь окрестности Сейнов—Пуньска и частично Гервят. Литовские периферийные диалекты представляют ценный материал для изучения структуры, истории, контактов литовского языка, этногенеза балтов, поэтому изучение этих говоров является актуальной и неотложной задачей.