LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

STASYS KEINYS

”DEN LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK” OCH SPRÅKNORMALISERING

Tiden som är, tiden som var, finns förmodligen i den kommande tiden, så som denna ligger dold i det förflutna.

T. S. Eliotas

1. ”Den litauiska språkets ordbok” (härefter DŽ) är den första litauiska normativa, förklarande ordboken av universell karaktär. Till syfte och omfattning är denna ordbok jämförbar med motsvarande välkända och mycket populära enbandsordböcker på andra språk. Den utarbetades också (båda utgåvorna) med hänsyn till liknande ordböcker på andra språk och med lärdomar från dem. Detta sägs kortfattat i den andra utgåvans inledning: ”För att förklara termer och vissa allmänna begrepp har även de senaste förklarande ordböckerna på ryska, polska, tyska, engelska m.fl. språk använts” (DŽ, 2:a utg., s. XXII). Likheter finns inte bara i en del betydelseförklaringar, utan också i ordbokens struktur. Därför härrör de försök som ibland hörs att ställa vissa Oxford-, Larousse- och Ozjegovordböcker (välkända engelska, franska och ryska ordböcker av detta slag) mot DŽ, att bara lovorda de förra och helt fördöma vår egen, troligen snarare från en önskan att skärpa debatten än från en övertygelse grundad på opartisk analys. Det är förstås omöjligt att bortse från vissa skillnader mellan dessa ordböcker (var och en jämförd med de andra). Det är mycket viktigt att inte glömma att de mest berömda enbandsordböckerna på andra språk har publicerats både under längre tid och mycket oftare, vilket innebär att deras utarbetande har en större tradition. Slutligen ägnas också betydligt större uppmärksamhet åt utarbetandet av dem. DŽ har hittills ingen egen lexikografisk avdelning, inte ens en enda person som fortlöpande ägnar sig åt ordboken (och ändå har 35 år gått sedan den första utgåvan kom ut). Därför tas arbetet med DŽ upp i korta perioder vid sidan av andra (vanligtvis huvudsakliga) arbetsuppgifter, och man måste arbeta mycket hastigt (vad annat skulle kunna förklara att den andra utgåvan lämnade kvar så många luckor i det lexikografiska redigeringsarbetet!).

DŽ utarbetades, redigerades och korrigerades av Litauens främsta lexikografer J. Balčikonis, N. Grigas, J. Kruopas, A. Lyberis, J. Paulauskas, K. Ulvydas m.fl. På ett eller annat sätt medverkade de flesta redaktörer och skribenter vid den stora ”Litauiska språkets ordbok” (härefter LKŽ) i arbetet med de två första utgåvorna av denna ordbok. Dessutom måste man ha i åtanke att DŽ inte växte fram ur LKŽ. År 1954, när den första utgåvan av DŽ kom ut, hade nämligen endast två band av LKŽ, redigerade av J. Balčikonis, publicerats, och år 1972 (året då den andra DŽ-utgåvan utkom) hade 8 LKŽ-band (fram till bokstaven P) publicerats av de planerade 20 banden. De som förberedde den tredje utgåvan kunde stödja sig på 14 LKŽ-band.

92

Det är förstås klart att de utgivna LKŽ-banden utgör ett mycket viktigt stöd för dem som förbereder nya DŽ-utgåvor och hjälper till att precisera hur orden återges och väljs ut. Men det räcker inte i sig. DŽ måste ha närmare anknytning till det allra senaste språkbruket, omfatta kärnan i ordförrådet inom olika områden och beakta förändringar inom vetenskap, teknik, kultur och alla andra områden av folkets liv. Därför rådfrågade DŽ:s redaktionskollegium i stor utsträckning specialister inom olika fält. Bland dessa konsulter fanns fysikern, akademikern P. Brazdžiūnas, juristen och MA-korresponderande ledamoten J. Bulavas, kemisten professor K. Daukšas, botanikern och MA-korresponderande ledamoten J. Dagys, geografen och MA-korresponderande ledamoten V. Gudelis, historikern akademikern J. Jurginis, litteraturhistorikern akademikern K. Korsakas, militärspecialisten överste Vl. Lunia, läkaren professor S. Biziulevičius, ingenjören professor A. Novodvorskis, astronomen akademikern P. Slavėnas, matematikern docent G. Žilinskas m.fl. De flesta av dessa framstående litauiska specialister har stora förtjänster för det litauiska språket, eftersom de har gjort mycket för att skapa och ordna litauisk terminologi och huvudsakligen publicerade sina vetenskapliga arbeten, läroböcker och populärvetenskapliga verk på litauiska – något som tyvärr inte längre kan sägas om den stora majoriteten av forskare och andra specialister i den mellersta och yngre generationen. Därför motsvarade den vetenskapliga nivån i ordbokens två första utgåvor, när termer inom olika områden förklarades, den bästa nivån inom litauisk vetenskap. Naturligtvis förändras allt, och därför behöver en del av förklaringarna revideras. Men man kan inte instämma i de uttalanden som ibland hörs från någon enstaka forskare eller lärare, att DŽ i terminologiskt avseende skulle vara hopplöst föråldrad. Sådana åsikter visar bara att en viss del av vår bildade allmänhet inte riktigt vet vad man bör söka i vilken sorts ordbok. DŽ är inte en specialordbok och inte en termordbok. Det är en filologisk ordbok med brett fokus. Jag har inte heller sett eller ens hört talas om ordböcker av detta slag avsedda för de bredaste samhällslagren snarare än för specialister, där termer förklaras ingående och skillnader i synsätt mellan olika vetenskapsgrenar och skolor redovisas. Detta görs för övrigt vanligtvis inte ens i termordböcker.

DŽ bygger på en lång erfarenhet av litauisk lexikografi och språknormalisering. Den återger särskilt väl den normativa verksamheten under första hälften av 1900-talet – K. Būgas och J. Jablonskis rekommendationer och rättelser i ”Gimtoji kalba” (ordboken utarbetades kort efter kriget). Nya utgåvor måste förstås också samordnas med de senaste årtiondenas arbete med språknormalisering – med nya, ingående arbeten om litauisk grammatik (den andra DŽ-utgåvan samordnades inte ens konsekvent med del I och II av den akademiska ”Litauiska grammatiken”), med ”Råd om språkbruk” som publicerades efter den andra DŽ-utgåvan, med studier av arvet efter språknormaliseringen och med andra viktigare arbeten, däribland sådana som publicerats i tidskrifterna ”Kalbos kultūra” och ”Mūsų kalba”.

Även de som själva arbetar med språknormering har långt ifrån samma syn på språknormerna. Vissa är stränga och försöker kodifiera allt så långt det går och fastställa fasta regler; andra är mer måttfulla och lämnar användaren större frihet. Den som har bläddrat åtminstone något mer i DŽ har lätt kunnat lägga märke till att denna ordbok återspeglar en relativt liberal syn på normer. Denna liberalism har för övrigt en tradition inom vår språkvetenskap – den kännetecknar de förkrigstida lingvister som nämnts ovan, och delvis också en av initiativtagarna till DŽ och utan tvekan seklets främste litauiske lexikograf, J. Balčikonis. På grund av denna liberalism har DŽ kritiserats och kritiseras ibland fortfarande av vissa, särskilt mer radikala

93

språkforskare och nya felsökare. Här bör sägas att dessa klander, som förmodligen spritts på alla tänkbara sätt – både skriftligt och muntligt, vid högskolor och vid olika möten med allmänheten, har skadat vår språkkultur. Många, till och med lärare i litauiska, hade inte vant sig vid att regelbundet lära av denna ordbok, eftersom det fanns lärare som ingav en negativ inställning till den. Sådana lärare har alltså berövats en ständig och, i grund och botten, tillförlitlig rådgivare (även om den naturligtvis har vissa brister). Hur man än ser på saken är DŽ trots allt ingen felseordbok. Och felaktiga rekommendationer är relativt få i denna ordbok. Inte färre kan hittas i många andra publikationer om språkbruk och språknormering. Det är självklart att fel inte kan ursäktas eller försvaras i publikationer av detta slag, särskilt inte i grundläggande verk. Detta gör det återigen nödvändigt att ställa frågan om den hittillsvarande praxis som tillämpats vid utarbetandet av denna ordbok (på sidan om andra arbeten och i alltför stor hast) måste upphöra omedelbart, eftersom frågan inte bara intresserar språkforskare. DŽ behövs av hela folket, och följaktligen är denna ordbok, liksom LKŽ (var och en på sin plats), ett prestigefyllt arbete inom litauisk språkvetenskap.

2. DŽ har utarbetats och bör även fortsättningsvis redigeras som ett litauiskt ordboksverk. Den rymmer en rikedom av material från folkets språk, folklore och skönlitteratur (särskilt klassikerna), men den har inte heller ignorerat ordförråd från vetenskap, teknik och samhällsliv. Man har inte undvikit etnografiska ord och specifika ord från alla Litauens regioner i ordboken, och man bör inte heller göra det, särskilt inte när det gäller ord som används i vår klassiska litteratur. I detta avseende framstår vissa språkforskares invändningar om att ordboken innehåller för många dialektord som inte helt godtagbara. Man måste se efter vilka dessa dialektord är. De flesta av dessa ord har använts av S. Daukantas, M. Valančius, A. Baranauskas, Žemaitė, Lazdynų Pelėda, V. Kudirka, Vaižgantas, Krėvė, Vienuolis, P. Cvirka och andra av våra författare. Att ta med sådana ord i DŽ verkar inte bara försvarligt eller önskvärt, utan helt enkelt nödvändigt. Det finns ju ingen annan allmänt tillgänglig (och avsedd för alla!) ordbok där läsaren av dessa skrifter kan hitta sådana ord. Det vore naivt att i varje enskilt fall råda läsarna att använda LKŽ eller än mindre hänvisa dem till ordböcker över dessa författares verk (som det för övrigt knappt finns några av). Specialiserade filologer kommer naturligtvis att använda sådana ordböcker; man kan önska, kanske till och med kräva, att språk- och litteraturlärare bläddrar i dem, men det är inte lönt att förvänta sig att de ska vara lättillgängliga för varje bildad person, student eller elev, den så kallade ”vanliga” språkanvändaren. I detta avseende fyller DŽ alltså rollen som nyckel till folkets kultur.

Denna roll som nyckel till folkets kultur bör bestå åtminstone tills vidare, så länge det saknas mer varierade, specialiserade ordböcker över det litauiska språket. DŽ bidrar för övrigt också till att utveckla och främja språket i samhället. Denna positiva språkutveckling förefaller mycket viktigare och effektivare än den negativa språkutvecklingen, det vill säga det ständiga rättandet av fel.

När man talar om de så kallade dialektorden i DŽ bör man också ha ytterligare en sak i åtanke. Utöver den ordförrådsdel som är gemensam för alla litauer (även här kan det finnas morfologiska, accentuella och andra varianter) har användare av standardspråket en viss andel ord som är typiska endast för människor med ursprung i det ena eller andra området. Detta område kan sammanfalla med dialekter, men är oftast snävare (underdialekter, talvarieteter, lokala talformer eller ännu mindre enheter) och, tycks det, mer sällan vidare.

94

och troligen mer sällan vidare. För övrigt håller sig ord ofta inte inom gränserna för de dialektala underavdelningar som skilts ut efter ljudsystemets särdrag; deras utbredningsgränser ser något annorlunda ut. Sådana regionala ord används av alla som på naturlig väg lärt sig sitt modersmål, särskilt av dem som vuxit upp i en miljö präglad av levande språkbruk (framför allt dialektalt). Men det betyder inte att dessa ord inte är en del av standardspråkets rikedom. Större delen av språkets ordförråd är inte känd för alla språkanvändare – utöver den nämnda regionala särprägeln skiljer sig orden även i andra avseenden, framför allt exempelvis yrkesmässigt. I många fall är frågan alltså inte om ett ord tillhör standardspråket eller inte, utan om det används i vidare eller snävare kretsar. DŽ avgränsar sig från ord med snäv användning. Därför bör DŽ:s markeringar dz. (dzūkiska), ryt. (östaukštaitiska), tarm. (dialektal), vak. (västaukštaitiska), žem. (samogitiska) samt markeringen aukšt. (aukštaitiska), som lades till i den tredje upplagan, inte förstås bokstavligt, det vill säga som att de markerade orden skulle betraktas som fullständiga dialektord. Det förefaller betydligt rimligare att se sådana ord som ord i standardspråket med mer begränsad användning (de är typiska för ett visst område där standardspråket används och för språket hos dem som har utvandrat därifrån). En sådan bedömning av orden i DŽ utifrån standardspråkets perspektiv utesluter naturligtvis inte att samma ord, exempelvis ur dialektologisk synvinkel, det vill säga med avseende på den territoriella spridningen av dialekternas ordförråd, kan bedömas strängare (men i så fall skiljer sig ordens ljudform vanligen åtminstone något).

DŽ:s värde som ett litauiskt ordboksverk beror i hög grad på hur väl den återger föremålen och företeelserna i folkets materiella och andliga liv, dess seder och bruk samt statens och folkets liv i det förflutna och nuet. Den största delen av orden i DŽ tjänar just detta syfte. Denna inriktning hos ordboken måste stärkas ytterligare. Särskilt viktigt är det att mer systematiskt redovisa ordförråd med anknytning till Litauens historia (det finns rätt många historismer av detta slag i de första DŽ-upplagorna, men mycket saknas också). I den tredje DŽ-upplagan försöker man också mer systematiskt redovisa namn på Litauens växter och djur samt ord som speglar Litauens landskap.

De nämnda ordförrådsskikten ger DŽ en viss särprägel, men gör inte ordboken till ett rent etnografiskt eller litauistiskt verk. Många av orden i dessa skikt betecknar begrepp som är typiska även för andra folk, liksom mänsklighetens gemensamma värden. Det litauiska folket har ju, tillsammans med andra folk, deltagit och deltar i civilisationens gemensamma utvecklingsprocess. Ordboken försöker alltså spegla människolivets mest skiftande områden.

3. DŽ innehåller en stor mängd mångsidig information, i huvudsak all grundläggande information om varje uppslagsord. Därför omfattar ordbokens normerande roll alla språknivåer som ordet berör i egenskap av lexikografiskt objekt. DŽ anger normer för stavning, accentuering, böjning (morfologi), betydelser (semantik), bruk (syntax och stilistik) och delvis även uttal; den återspeglar också normer för ordbildning.

För den vanliga språkanvändaren – såväl den bildade, oavsett fackområde, som studenten eller eleven – borde informationen i ordboken vara fullt tillräcklig. Det är sant att specialister ibland önskar att ordboken mer utförligt skulle ta upp ordförråd från det ena eller andra fackområdet. Men alla förstår att man utan att i grunden utvidga ordbokens

95

Med den omfattningen är det omöjligt att åstadkomma detta. DŽ kan varken ersätta eller träda i stället för specialordböcker. DŽ är och bör åtminstone tills vidare förbli den främsta och viktigaste, men inte den enda, normerande ordboken för det litauiska språket.

Något fler önskemål om DŽ:s informationsinnehåll (särskilt återgivningen av ordens valens) har de människor som har språket till levebröd. Det är olika redaktörer, de så kallade stilisterna och språkvårdarna. Men detta är en särskild och jämförelsevis liten (åtminstone för närvarande) grupp av ordboksanvändare. En allmän filologisk ordbok kan förmodligen över huvud taget inte tillgodose alla sådana människors informationsbehov. Dessa allra bredaste behov borde i själva verket tillgodoses av LKŽ och olika specialordböcker. Till exempel borde ordens valens redovisas ingående i en valensordbok (en sådan verbordbok håller för närvarande på att utarbetas). Dessutom vore det bra att ha ordböcker av DŽ:s slag för olika användargrupper, till exempel barn, elever, studenter, arbetare, intellektuella, tjänstemän och så vidare. I några andra länder gör man just så. I Litauen kommer man dessvärre inte att kunna ta fram sådana ordböcker inom en snar framtid, även om enstaka arbeten förbereds. Således kommer den universella DŽ även fortsättningsvis, åtminstone den närmaste tiden, i huvudsak att vara den enda litauiska ordboken av detta slag. Men redan nu måste utarbetandet av normerande ordböcker breddas. Vid Litauiska språkets forskningscentrum måste det äntligen inrättas en avdelning för normerande lexikografi. Samhället väntar ju inte bara ivrigt på normerande ordböcker och ordlistor av varierande ändamål och omfång. Det behövs också en normerande, förklarande ordbok över det litterära språket i flera band, men ett sådant arbete tycks ingen ens planera.

DŽ är en normerande ordbok inte för språkexperter, utan, som sagt, för bredare kretsar av användare av det litauiska språket. Dessutom är det en enbandsordbok (även om den volymen är stor). Därför har ett urval gjorts i den av allt — ord, betydelser och språkbruk. Ett sådant urval måste utan tvivel göras fortlöpande så länge ordboken ges ut: en del stryks, annat läggs till och en del korrigeras. Den största delen av ordförrådet kommer dock att finnas kvar i alla utgåvor av ordboken.

4. DŽ har redan spelat en betydande roll för att stabilisera normerna. Den första upplagan trycktes i 20 000 exemplar (liksom ”Litauiska språkets stavningsordbok” från 1948), medan upplagan av den andra utgåvan redan uppgick till 50 000 exemplar. Vid den tiden (1972) nådde även populära romaner sällan en sådan upplaga. Sett till spridningen är DŽ troligen den mest spridda litauiska ordboken, med undantag förstås för skolans stavningsordlista och ”Internationella ords ordbok”, som 1985 gavs ut i 100 000 exemplar (ett rekord i de litauiska ordböckernas historia).

Det är viktigt att ha i åtanke att alla viktiga normerande arbeten om det litauiska språket efter utgivningen av DŽ har grundats på ordbokens rekommendationer. Visserligen förekommer meningsskiljaktigheter, men de är inte så många att de ger skäl att över huvud taget betvivla ordbokens normerande betydelse. I fyra decennier har förlagen följt DŽ:s rekommendationer; pressens, radions och TV:s medarbetare använder den, och undervisningen i det nutida litauiska litteraturspråket i olika skolor bygger på dessa rekommendationer. Eftersom DŽ samlar och sammanfattar erfarenheterna av litauisk språknormering och eftersom denna ordbok utgör grunden för annan normeringsverksamhet och för införandet av normerna, är det helt befogat att hävda att DŽ är ett grundläggande verk om litauisk språknormering.

96

Varje ordbok dokumenterar normeringsläget under utgivningsåret (eller, mer exakt, året då arbetet med den färdigställs, eftersom utgivningen ibland också drar ut på tiden). Normerna preciseras och ändras ibland. Därför blir ordböckerna, även DŽ, naturligtvis föråldrade. Efter 1972, då DŽ:s andra utgåva publicerades, korrigerades exempelvis en del normer i större utsträckning i ”Råd om språkbruk” från 1976 och 1985 och i ”Litauisk stavning och interpunktion” från 1976. Eftersom dessa publikationer utkom kort efter DŽ:s andra utgåva är det förståeligt att vissa av DŽ:s rekommendationer behövde omprövas och korrigeras nästan genast. Det är olyckligt, särskilt med tanke på att tiden mellan DŽ:s utgåvor är alltför lång — omkring två decennier. Sådana plötsliga motsättningar mellan normer måste undvikas om man vill förbättra modersmålets kultur på ett verkningsfullt och enhetligt sätt. Hur kan det undvikas?

För det första måste DŽ ges ut mycket oftare. I värsta fall bör det inte gå mer än ett årtionde mellan nya upplagor, men man bör sträva efter att ge ut en ny upplaga vart femte år. Under förhållandena i vårt land verkar ett intervall på fem år mellan ordboksutgåvorna fullt rimligt.

För det andra bör större preciseringar eller ändringar av normerna samordnas med arbetet med en ny utgåva av DŽ. Den situation som uppstod under de första åren efter DŽ:s andra utgåva skadade bara införandet av språknormerna, språkutvecklingen och slutligen de normerande språkexperternas auktoritet och normeringens prestige. Det största grundläggande normerande verket, som just hade getts ut, hamnade ju i ett slags skugga (om inte värre) därför att en del av dess rekommendationer förkastades eller ifrågasattes i andra arbeten. För rättvisans skull bör det sägas att den del som förkastades eller ifrågasattes var liten i förhållande till den informationsmängd som DŽ innehöll. Men för ordboksanvändarna medförde det naturligtvis vissa olägenheter, och en del av dem (särskilt de som var mindre språkligt bevandrade) kan ha börjat undra om man alls kunde lita på ordboken. Det är inte bra. Normalt sett är alla andra normerande ordböcker och ordlistor — för stavning och accentuering, uttal, fel, valens med mera — endast komplement till DŽ. Alla sådana ordböckers och ordlistors roll är underordnad i förhållande till DŽ. De bör alltså inte ställas i motsättning till eller hamna i konflikt med DŽ. Det betyder inte att normerna i DŽ inte kan preciseras eller, när det är nödvändigt, ändras i ordböcker, ordlistor eller andra publikationer av rent normerande karaktär. Sådana ändringar bör dock inte göras i läromedel eller i översättningsordböcker, uppslagsverk, handböcker och liknande.

5. För att verkligen förbättra det litauiska språkets kultur, verkningsfullt bidra till dess utveckling och uppmuntra samhällets intresse för sitt språk, är det nödvändigt att högskolorna lär alla blivande lärare i litauiska och andra språk att använda DŽ och andra normerande språkpublikationer och gör det till en vana för dem. Det vore också nyttigt för studenter inom alla andra ämnesområden. Alla lärare i litauiska bör vänja elever i de högre årskurserna samt elever vid yrkesskolor och tekniska skolor vid att använda DŽ och annan normeringslitteratur som riktar sig till allmänheten. Alla lärare och undervisare i alla ämnen bör använda denna ordbok för att höja sin egen och sina studenters och elevers språkkultur. Dessutom bör det vid sidan av DŽ, och inte som dess motpol, finnas gott om andra slags ordböcker, ordlistor, grammatiker, samlingar av råd och populära småskrifter. Således är den största uppgiften när det gäller att införa det litauiska språkets normer

7. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t.

97

… att skapa ett sammanhängande system av normeringsverk, avsedda både för hela samhället och för dess särskilda grupper. Systemets centrala verk bör vara den ständigt förbättrade och bearbetade „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“, som motsvarar nivån inom teorin och praktiken för normering av det litterära språket¹.

С. КЕЙНИС

”ORDBOK ÖVER DET MODERNA LITAUISKA SPRÅKET” OCH SPRÅKNORMERING

Sammanfattning

Artikeln behandlar den normativa betydelsen av den enspråkiga, förklarande universalordboken över modern litauiska „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ (1:a uppl. – 1954, 2:a – 1972) och belyser frågor om förberedelserna inför nya utgåvor.

¹ Artikeln bygger på ett föredrag som hölls den 13 oktober 1988 vid den mellaninstitutionella vetenskapliga konferensen ”Förbättring av metoderna för studentundervisning under omstruktureringen av högskolan”, som ägde rum vid Šiauliai pedagogiska institut.