LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI

STASYS KEINYS

LITAUENS STAT, FOLK OCH SPRÅK

Fastän det förflutna har dödat och gnagt på Dig utan förskoning, — har Du kanske i hundra år oupphörligt klingat på Ditt eget vis.

A. Jakštas. Till det litauiska språket.

1900

Att en nation har en egen nationalstat är av stor betydelse för nationers och deras språks öde. Endast en nation som själv råder över sina förfäders och föräldrars jord och dess rikedomar och som obehindrat, efter eget gottfinnande, utvecklar landets näringsliv, vetenskap och kultur, värnar och vårdar sitt språk, sina seder och sin tro samt självständigt och på jämlik grund upprätthåller förbindelser med andra nationer och deras stater, kan känna sig jämbördig med andra och vara en egenartad medlem av den moderna världen och dess skapare. Ty varje nation är som en underbar, ojämförlig och särpräglad blomma i mänsklighetens trädgård. Denna trädgård har blomstrat särskilt rikligt i vår tid, då många av världens folk har rest sig till ett självständigt liv ur ruinerna av det koloniala system som förtryckte en stor del av mänskligheten och höll den under främmande herravälde, och har återupprättat eller skapat sina egna nationalstater. En dag kommer också de ännu förslavade folken att bli fria.

Nationalstaten vårdar vanligtvis oavbrutet nationens språk — normala och gynnsamma förutsättningar skapas för dess utveckling, forskning och undervisning, och man strävar på alla sätt efter att utveckla språket så att det lätt kan tillgodose alla de ekonomiska, materiella och andliga behov som finns hos det samhälle som använder det. ”En högre bildning av nationen och dess andliga förädling kan förverkligas endast genom modersmålet, eftersom det är liksom en port genom vilken alla stora och fruktbara idéer når nationens själ”, skrev Liudvikas Rėza i ”Den litauiska bibelns historia”¹. Dessa vackra och sanna ord, skrivna för 175 år sedan, är mycket värda att lägga på minnet också i vår tid.

Alla språk behövs för mänskligheten; alla är till sin natur jämlika, liksom de människor som använder dem. Inget språk är som språk överlägset de andra. Det spelar ingen som helst roll om det talas av hundratals miljoner eller bara hundratals människor. När ett språk börjar prisas överdrivet, när det ställs mot andra språk som bättre, vackrare, fullkomligare eller dylikt, när epiteten det stora, det mäktiga börjar fästas vid det, visar detta att de människor som gör så, och ibland också åtminstone de styrande skikten i ett sådant samhälle, har en stor

¹ Cit. iš: Jovaišas A. Liudvikas Rėza. V.: Vaga, 1969. P. 170.

57

andlig ohälsa. Sådana uppfattningar åtföljs förmodligen oftast, om inte alltid, av att andra språk nedvärderas och inte sällan även av försök att påtvinga andra det egna språket. Historien visar att detta är särskilt typiskt för multinationella stater, bildade av erövrare och erövrade. De underkuvade folkens språk har vanligtvis inte normala, naturliga förutsättningar för utveckling och användning; de påverkas i större eller mindre grad, och pressas inte sällan rent av medvetet av de språk som tillhör de förtryckare som intar en dominerande ställning.

I den moderna världen finns det många språk som inte har utvecklats till litteraturspråk och inte tillgodoser alla samhällsbehov. Det är vanligt att anta att omkring nio tiondelar av världens språk saknar en skriftspråklig form och inte är litteraturspråk. Och även de omkring 300 litteraturspråken skiljer sig mycket åt i fråga om utvecklingsgrad och funktioner. Bland dem finns språk som inte kan användas för att få vare sig högre eller gymnasial utbildning och, tyvärr, inte sällan ens grundskoleutbildning. Så är fortfarande fallet för de flesta av de drygt hundra språken hos TSRS folk.

Modersmålet är emellertid kärt för alla. Alla folk strävar efter att bevara, utveckla och använda sitt språk på alla områden, och detta är varje folks och varje människas medfödda rätt.

Litauens stat och språk

Ett sätt att rättsligt befästa ett språk och, i vissa fall, försvara dess rättigheter är att utropa folkets språk till officiellt språk. Det officiella språket är i regel det huvudsakliga språket i statens liv och används inom alla verksamhetsområden i staten. Lagar publiceras på det officiella språket (originalen kan vid behov också åtföljas av officiella översättningar till andra språk, även till andra språk som används av statens invånare); på detta språk sköts dokumentationen, och det är det huvudsakliga språket inom bland annat rättsväsendet och undervisningen.

Vilken roll har det litauiska språket spelat i Litauens statshistoria? Det råder inget tvivel om att det talade litauiska språket under den gamla Storhertigdömet Litauens tid (DLK), särskilt under dess makt- och storhetstid, användes såväl vid storhertigarnas som många stormäns hov, i domstolarna och vid andra institutioner i storhertigdömet. Det finns dock inga uppgifter om att språket också användes i skriftliga handlingar. Litauisk skriftkultur uppstod över huvud taget först på 1500-talet, då den litauiska adeln sannolikt till stor del redan hade blivit poloniserad eller åtminstone påverkad av polskt språk och kultur; om något skrevs på litauiska tidigare kan man bara spekulera. I sin samling av litauiska ord ur det gamla Litauens kanslispråk (som inte var litauiska) utgår K. Jablonskis från texter från slutet av 1300-talet (de äldsta kända handlingarna av detta slag) och i huvudsak fram till Storhertigdömet Litauens fall i slutet av 1700-talet. Han säger att Storhertigdömet Litauens ”ärendehandlingar skrevs huvudsakligen på andra språk än litauiska [kursiverat i citatet. — S. K.] — på ryska, senare på polska, och dessutom på latin och tyska. I dessa handlingar, som skrevs på andra språk än litauiska, finns också åtskilliga litauiska ord”².

Det är väl känt att Storhertigdömet Litauens handlingar framför allt skrevs på storhertigdömets så kallade kanslispråk, som var ett slags östslaviskt språk (somliga kallar det ryska, andra gammalbelarusiska och ytterligare andra något annat). På det språket utgavs också de berömda vik-

² Jablonskis K. Litauiska ord i det gamla Litauens skriftspråk: Texter. K., 1941. D. 1, P. VII.

58

būausieji teisiniai DLK dokumentai „Lietuvos Statutas“ (1529, 1566 ir 1588 m.), kurie, be to, buvo išversti į lotynų ir lenkų kalbas (deja, ne lietuvių). Respublikos (Žečpospolitos) laikais DLK’ valstybės gyvenime vis plačiau įsigalėjo lenkų kalba. Lietuvių kalba nebuvo dėstomoji, mokslo ir raštinės kalba nė senajame Vilniaus universitete (1579—1832), nors, be abejo, tam tikrų nuopelnų lietuvių kalbai universitetas turi, bet tai jau kita kalba. Vis dėlto tai neleidžia manyti, kad lietuvių kalba skambėjo tik kaimo trobėlėse ir dvarų bei bažnyčių laukuose. Tiek tie gausūs lietuviški žodžiai bei posakiai kitomis kalbomis parašytuose dokumentuose, tiek ir tam tikrų dokumentų likučiai rodo, kad DLK valstybės gyvenime lietuvių kalba buvo gyva iki galo.

Efter att republiken styckats upp och Litauen tillfallit det ryska imperiet återstod det i stort sett, tycks det, inga möjligheter för det litauiska språket att göra sig gällande i en främmande stats liv. Då började en hård förryskningspolitik, som sedan ständigt utvidgades, även med krav på att skriften skulle föras över till rysk skrift (under förbudstiden för den litauiska pressen, 1864—1904).

Under de första åren av den självständiga Republiken Litauens existens hade litauiskan utan tvekan ställning som statsspråk, men detta bekräftades inte i lag — det skrevs inte in vare sig i de ”grundläggande bestämmelserna för Litauens provisoriska konstitution”, som antogs av Statsrådet den 2 november 1918 eller den 4 april 1919, eller i den ”Provisoriska konstitutionen för Litauens stat”, som antogs av den konstituerande sejmen den 10 juni 1920.

För första gången i den litauiska statens historia förklarades litauiskan officiellt vara språket i den självständiga nationella litauiska staten — Republiken Litauen — år 1922. Detta gjordes av den konstituerande sejmen i den ”Litauens stats konstitution” som antogs den 1 augusti samma år, vars 6§ stadgade: ”Statens språk är litauiska. Användningen av lokala språk fastställs i lag”³.

Litauiskans ställning som statsspråk behandlas också i senare konstitutioner för Republiken Litauen. Punkt 7 i ”Litauens stats konstitution”, som republikens president utfärdade 1928, är exakt densamma som 6§ i den tidigare konstitutionen (1922) som sejmen antog⁴. I ”Litauens konstitution”, som antogs av den fjärde sejmen 1938, ändrades formuleringen av den del som gäller andra språk. Här är hela artikel 7 i den konstitutionen: ”Statsspråket är litauiska. / Genom lag fastställs i vilka delar av Litauen och i vilka offentliga institutioner andra språk, förutom litauiska, får användas”⁵.

1938 års ”Litauens konstitution” gällde ända fram till Republiken Litauens ockupation och införlivande med Sovjetunionen. I de konstitutioner som gällde i Litauen under sovjettiden (1940 och 1978) betraktas inte litauiskan som statsspråk — de nämner över huvud taget inget statsspråk. Litauiskan nämns endast i artikeln om rättegångsspråket. Dessutom behandlas frågan mer allmänt (undervisning på modersmålet) i artikeln om rätten till utbildning.

³ Lietuvos valstybės konstitucijos. V.: Mokslas, 1989. P. [7].

⁴ Samma källa. S. [46].

⁵ Samma källa. S. [59].

59

När en ny våg av nationell frigörelse tog fart, efter nästan ett halvt århundrade av förtryck, återställde Litauiska SSR:s högsta sovjet den 18 november 1988 litauiskans ställning som statsspråk. Då antogs en tilläggsartikel 77 till republikens konstitution (grundlag), där det stadgades: ”Litauiska SSR:s statsspråk är litauiska. / Litauiska SSR säkerställer användningen av litauiska i statliga och samhälleliga organs verksamhet samt i utbildnings-, kultur-, vetenskaps- och produktionsinstitutioner, företag och organisationer, och staten sörjer för en allsidig utveckling och undervisning i litauiska. Förutsättningar skapas för utveckling av även andra språk som används i Litauiska SSR, samt för att lära sig och använda ryska som ett medel för kommunikation mellan Sovjetunionens folk.”⁶. Denna formulering är alltför kompromissinriktad; en av de viktigaste språkpolitiska frågorna avgörs här på grundval av den tvåspråkighet mellan nationella minoriteter och ryska som Sovjetunionen enträget försökte införa. En sådan formulering kunde, trots att den var ett litet steg framåt och kanske i viss mån kunde ha förbättrat litauiskans ställning vid den tiden, inte tillfredsställa samhället och gjorde det inte heller, eftersom orsakerna till att litauiskan hade trängts undan till en andraspråksställning inom många samhällsområden, och helt fördrivits från vissa av dem, inte ens avskaffades rättsligt.

Efter tre månader, i slutet av februari 1989, publicerades ett utkast till en ny konstitution för Litauiska SSR i pressen. Även om det förblev ett utkast är det ändå värt att erinra om i fråga om hur språkfrågan behandlades. I artikel 81 i utkastet, efter att litauiskan förklarats vara statsspråk, räknades inte de områden upp där språket skulle användas, och ryska nämndes inte alls; texten behandlade endast garantier för andra språk: ”Litauiska SSR garanterar de nödvändiga förutsättningarna för att utveckla även andra språk som används i republiken.”⁷ Det kan naturligtvis uppstå en fråga om varför man i statens grundlag talar om utveckling av andra språk och garantier för de förutsättningar som krävs för detta. I konstitutionerna för det självständiga Litauen från 1922, 1928 och 1938 framstår förhållandet till andra språk som betydligt bättre formulerat, även om också den formuleringen skulle kunna preciseras.

Den 11 mars 1990, vid sitt första sammanträde, antog republikens högsta sovjet en akt om återupprättandet av den självständiga litauiska staten, återställde giltigheten av ”Litauens konstitution” av den 12 maj 1938 i hela det återupprättade Republiken Litauens territorium, upphävde omedelbart dess giltighet och antog ”Republiken Litauens provisoriska grundlag”. Artikel 7 i denna lag handlar om språket: ”Republiken Litauens statsspråk är litauiska. / Republiken Litauen säkerställer användningen av litauiska i statliga och samhälleliga organs verksamhet samt i utbildnings-, kultur-, vetenskaps- och produktionsinstitutioner, företag och organisationer, och staten sörjer för en allsidig utveckling och undervisning i litauiska. Förutsättningar skapas för användning och utveckling av de nationella gemenskapernas språk.”⁸. Även i denna formulering, liksom i den ovan nämnda formuleringen av den 18 november 1988, behandlas utförligt och tämligen o-

⁶ Samma källa. S. [197]; Litauiska SSR:s statsspråk: Viktiga dokument. V.: Mintis, 1989. S. 11.

⁷ Litauens stats konstitutioner. S. [216].

⁸ Republiken Litauens högsta sovjet (första mandatperioden), första sessionen (10—13 mars 1990, sammanträden I—VII) / Stenogram. V., 1990. S. 313; Samling av dokument från Republiken Litauens högsta sovjet och högsta sovjets presidium. V., 1991. Bd 1. S. 34.

60

begreppet statsspråk förstås på ett tydligt sätt, det vill säga dess funktioner och användningsområden. Detta berodde på att man i artikeln i grundlagen (konstitutionen) började räkna upp statsspråkets användningsområden, och dessutom gjordes detta inte tillräckligt exakt och fullständigt (tillägget ”och i andra institutioner, företag och organisationer”). Sådant fastställs vanligtvis inte i konstitutionen utan i andra statliga lagar (det skulle kunna vara en särskild språklag eller en lag om användningen av statsspråket), på samma sätt som konstitutionen till exempel bara anger vad statsvapnet är och hur dess flagga ser ut, medan det i vissa andra lagar fastställs var, när och hur de används. Dessutom används i artikelns text den oprecisa termen nationella gemenskapers språk.

Så ser den rättsliga ställningen för frågan om litauiska som statsspråk ut. Att en rättighet eller status formellt fastställs i lag gör det lagligt att utöva denna rättighet eller status inom lagens gränser. Detta är en mycket viktig förutsättning för laglighet, men den avgör inte språkets faktiska ställning i samhällslivet. Ett språk kan fylla uppgiften som statsspråk när de rätta förutsättningarna föreligger även utan att ha utsetts till detta genom lag. Som redan nämnts togs frågan om statsspråk inte upp i Republiken Litauens provisoriska konstitutioner 1918—1922, men litauiskan var faktiskt redan då statsspråket. Ryskan fyllde i praktiken hela tiden funktionerna som statsspråk inte bara i Ryska SFSR utan också i hela Sovjetunionen, trots att denna ställning officiellt erkändes för den först i lagen av den 24 april 1990 ”Om Sovjetunionens folks språk”. Visserligen kallades ryskan i den lagen inte statsspråk utan Sovjetunionens officiella språk, men detta kan betraktas som ett terminologiskt spel, eftersom termerna officiellt språk och statsspråk i Sovjetunionens rättspraxis betyder samma sak⁹.

Det är helt normalt och naturligt att en nations språk används som statsspråk i en nationalstat. När statsspråksstatusen tilldelas erkänner man här rättsligt bara den nationella standardspråkets ställning i statens liv. Under normala förhållanden förstår människor av andra nationaliteter att de inte lever i sin egen nationalstat och kräver därför inte att deras språk ska jämställas med statens huvudspråk i fråga om rättigheter, än mindre att de ska erkännas som ännu viktigare. Litauer, kineser eller ryssar som bor i Frankrike, Ungern, Tyskland eller till och med USA kommer till exempel knappast på tanken att kräva att litauiska, kinesiska eller ryska ska jämställas i rättsligt hänseende med franska, ungerska, tyska eller engelska i dessa länder, förklaras vara statsspråk tillsammans med dem eller rentav erkännas som medel för inbördes kommunikation mellan ländernas invånare av olika nationaliteter. Sådana problem har emellertid ständigt uppstått och uppstår fortfarande i sådana ”suveräna stater” som sovjetrepublikerna. Här kan ryssar som bor stadigvarande eller tillfälligt (till exempel militärer, olika tjänstemän som skickats dit för en tid osv.) (eller personer av annan nationalitet som vanligtvis utan att tillfrågas automatiskt räknas till ryssarna som rysktalande) kräva att deras (ryska) språk i vilken republik som helst

⁹ Se Юридический энциклопедический словарь. 2-е дополненное издание / Гл. ред. А. Я. Сухарев. М.: Советская энциклопедия, 1987. С. 87, 303 (artiklarna государственный язык, официальный язык); Lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1984. T. 12. P. 47 (artikeln valstybinė kalba).

61

statsspråksstatus, men i själva verket en privilegierad ställning, det vill säga att de verkliga ägarna av landet skulle tala med dem på deras eget (invandrarnas) språk. Dessutom stöds deras rättigheter ivrigt av den centrala (i själva verket ryska) makten, så ivrigt att man vanligtvis bara talar om de rysktalande människornas ”oförrätter” och rättigheter, helt utan hänsyn till vilka oförrätter och orättvisor som begås mot alla andra folk i denna väldiga supermakt. Till allas lycka ställer åtminstone armenier, belarusier, kazaker, tatarer, ukrainare, tyskar, judar och människor av många andra nationaliteter som bor utanför sina egna republiker eller länder ännu inte sådana krav beträffande sina språk. För övrigt drivs även frågan om det polska språket i en del av det så kallade Vilniusområdet i Litauen.

Sovjetunionens unionsrepublikers språk erkändes inte som statsspråk (varken i hela Sovjetunionen eller inom dessa republikers gränser), med hänvisning till V. Lenins uppfattningar i frågan. V. Lenins påståenden utgör också det teoretiska stödet för den språkpolitik som förs av SUKP och den sovjetiska staten. Men sådana uppfattningar följdes inte alltid. Numera förtigs det vanligtvis att tiotals språk i början av 1920-talet förklarades vara statsspråk inom gränserna för sina unionsrepubliker och autonoma republiker. Dessutom skapades skriftspråk för många språk (till en början utifrån ett annat alfabet än det ryska), och terminologi för olika områden utarbetades. Men snart inleddes kampen mot de ”borgerliga nationalister” som löste språkfrågorna. Även här finns det gott om vita fläckar i historien — det förklaras inte vem som genom beslut eller direktiv och när avskaffade statsspråksstatusarna, omarbetade alfabeten på grundval av det ryska alfabetet och i stor skala russifierade de nationella minoriteternas terminologi. Det måste alltså finnas gott om hemliga protokoll — beslut och direktiv i språkfrågor. Man får intrycket att denna korta period av folkens pånyttfödelse tilläts för att de ”nationalistiska” fienderna till de chauvinistiska bolsjevikerna skulle avslöjas, på samma sätt som den NEP (den nya ekonomiska politiken) som infördes samtidigt gjorde det möjligt att avslöja de ”klassfienderna”. Därefter sattes den infernaliska maskinen för att förinta människor i arbete.

Det otvetydiga syftet med en språkpolitik som förbjuder att språk upphöjs till statsspråksstatus är att beröva nationella minoriteter (det vill säga icke-ryska folk) den rättsliga grunden för att försvara sina modersmål och att skapa gynnsamma förutsättningar för att ett annat språk (det vill säga ryskan) i allt större utsträckning ska införas på alla områden av statens och samhällslivets liv. En sådan politik genomfördes också noggrant och hänsynslöst i Sovjetunionen. Under dessa förhållanden hamnade det litauiska språket efter den självständiga litauiska statens förintelse 1940.

Det förslavade folkets språk

I Sovjetunionen utvidgades användningen av det ryska språket systematiskt och kom att omfatta allt fler områden av statens och samhällets liv. Samtidigt trängdes de nationella minoriteternas språk, däribland språken hos de lokala invånarna i de så kallade unionsrepublikerna, gradvis undan från motsvarande användningsområden. En sådan språkpolitik följer direkt av den grundläggande principen i SUKP:s nationalitetspolitik, nämligen folkens sammansmältning (слияние наций), det vill säga assimilation. Denna politik följs utan förbehåll och inga medel sparas för att genomföra den; man drar sig inte för att använda de metoder som krävs.

Under många år bedrevs en öppen förryskning av alla icke-ryska folk och folkgrupper i Sovjetunionen, utan undantag. För detta ändamål användes på ett samordnat sätt ekonomiska, politiska,

62

kulturella och demografiska åtgärder, och den propaganda som behövdes fördes. Så här skrev en av kommunistpartiets teoretiker inom nationalitetspolitiken förhållandevis nyligen: ”Den utvecklade socialismen förändrar i grunden alla folks och folkgruppers (наций и народностей) språkliga liv. År för år ökar alltmer betydelsen och vikten av språk som inte är dessa folks och folkgruppers nationella språk. Detta är särskilt tydligt i den växande roll som det ryska språket spelar som medel för kommunikation mellan folk (средства межнационального общения). Det är uppenbart att det i vårt land för närvarande faktiskt inte finns några territorier med en enda nation (однонациональных). Republikerna blir år för år mer multietniska (многонациональность), det ömsesidiga ekonomiska beroendet (взаимозависимость) stärks, liksom folkens och folkgruppernas territoriella och andligt-kulturella inträngande i varandra (взаимопроникновение).

Den utvecklade socialismen lyfter republikernas ekonomi och kultur till en ny, högre nivå. Utbytet av personal ökar, stora grupper (контингенты) av specialister inom folkhushållet flyttas från en republik till en annan, och varje år tillägnar man sig i allt högre grad varandras kulturella landvinningar (взаимообогащение достижениями культуры). Folkens och folkgruppernas inbördes kommunikation intensifieras mångfalt. Dessa objektiva och historiskt sett progressiva samhällsförändringar kan inte undgå att i grunden påverka karaktären hos folkens och folkgruppernas kommunikationsmedel”¹⁰.

I Sovjetunionen betraktas allt som enhetligt — en enhetlig (dvs. unitarisk) stat, ett enhetligt (dvs. gemensamt) ekonomiskt komplex, en enhetlig sovjetisk kultur och litteratur, en enhetlig sovjetisk vetenskap och slutligen ett enhetligt sovjetiskt folk eller nation (det ryska ordet народs mångtydighet¹¹ gör det möjligt att tolka uttrycket единый советский народ efter behag). I denna rad av termer som betecknar enhetlighet, dvs. enhet, oskiljaktighet eller odelbarhet, saknas en enda term — ett enhetligt sovjetiskt språk. Men också denna term är lätt att ana och används oftast, bara uttryckt med andra ord — språket för kommunikation mellan folk (язык межнационального общения); och det språket är naturligtvis ”enhetligt”. Det ryska språkets status som medel för kommunikation mellan Sovjetunionens folk förstås vanligen i vidast möjliga bemärkelse — den har överförts från området för relationerna mellan republikerna och mellan centralmakten och republikerna till området för människors kommunikation var som helst i Sovjetunionen. Så har det införts under många år. Och det måste sägas att en viss del av samhället (att döma av allt, en betydande del), till följd av det ständiga språkliga trycket och införandet av en kommunikationsetikett som på alla sätt gynnade ryskan, hade vant sig vid en sådan situation eller rentav försonat sig med den (samtal med okända människor på offentliga platser — i företag, institutioner, transportmedel osv., särskilt i större städer — inleddes inte sällan på ryska; i det offentliga livet i kollektiv med blandad nationell sammansättning användes vanligen ryska osv.). Delvis hade kanske en av den sovjetiska bilingvistikens främsta auktoriteter, J. Dešerijev, rätt när han besvarade frågan ”kommunikation med människor av andra natio-

¹⁰ Ханазаров К. Х. Решение национально-языковой проблемы в СССР. Издание 2-ое, дополн. М.: Изд-во политической лит-ры, 1982. С. 153—154.

¹¹ I S. Ožegovs ”Ryska språkets ordbok” förklaras fyra betydelser av ordet народ — 1. invånarna i en stat eller ett land, 2. en nation, 3. den huvudsakliga, arbetande delen av landets befolkning, 4. människor. (Ожегов С. И. Словарь русского языка. Издание 7-ое, стереотипное. М.: Советская энциклопедия, 1968. С. 378).

63

”representanter för dem i republiken och utanför dess gränser“, och i tabellerna angav han för alla unionsrepubliker (utom Ryssland) ett enda svar — det ryska språket¹².

När Sovjetunionen 1940 ockuperade och förstörde den litauiska nationens självständiga nationalstat fick det litauiska folket genast erfara vad sovjetisk nationalitetspolitik och den språkpolitik som följde av den innebar. Litauiskan upphörde att vara statsspråk, och ryska började användas vid sidan av den; inom vissa områden, framför allt inom armén, trängdes den snart helt undan. Gradvis trängdes den undan eller försvann rentav också från många andra samhällsområden (den användes inte inom militärförvaltningen eller i partiets och inrikesministeriets skolor, trängdes nästan helt undan från transportsektorn, särskilt flyg-, sjö- och järnvägstrafiken, från många fabriker och till och med produktionsområden samt från myndigheternas kontorsarbete). Ryskan fick en allt starkare ställning inom kommunistpartiets och myndigheternas verksamhet. Den blev det främsta offentliga språket i många arbetskollektiv med blandad nationell sammansättning (för visuell propaganda, olika offentligt uppsatta dokument samt möten, överläggningar och sammankomster). Vetenskapliga arbeten, med undantag framför allt för litauisk filologi och Litauens historia, började publiceras nästan enbart på ryska. Litauiskan trängdes undan från kulturen (man slutade dubba filmer), massmedierna (större delen av Litauens tv-program var hela tiden på ryska; dessutom återutsändes Sovjetunionens tv-program, antalet tidningar och tidskrifter som utgavs på ryska eller på två språk ökade, medan omfattningen av de litauiska publikationerna minskades flera gånger om), bokutgivningen (en allt större andel av böckerna gavs ut på ryska) och så vidare.

Hela utbildningssystemet gjordes till ett redskap för förryskningen. Först infördes undervisning i ryska i alla skolor, från grundskolor till högre läroanstalter. Under många år började man undervisa i ryska redan på daghemmen. Vissa yrkesutbildningar vid skolor i Litauen bedrevs endast på ryska, och några ämnen undervisades på ryska (överallt gällde detta militär utbildning, medan även andra ämnen förekom på ryska vid skolor som utbildade specialister). Läroböckerna i de flesta ämnen på gymnasienivå översattes från ryska, och i en stor del av ämnena vid högskolor, teknikum och till och med yrkesskolor fick man studera efter ryska läroböcker. Inte ens för gymnasieskolorna fanns allt undervisningsmaterial på litauiska (historie- och geografikartor, de flesta skolatlaser).

I stort sett alla civila offentliga skyltar och inskrifter presenterades på två språk, medan militära vanligtvis bara var på ryska. Tvåspråkigheten infördes allt bredare och allt strängare på alla livets områden. Den gjordes till kärnan i SUKP:s och Sovjetunionens språkpolitik. Den främsta riktningen för utvecklingen av språkrelationerna i Sovjetunionen var från enspråkighet bland nationella minoriteter (icke-ryska folk), via tvåspråkighet, till enspråkighet på ryska. I praktiskt taget hela Sovjetunionen hade man gått in i en fas av tvåspråkighet bland de nationella minoriteterna, och på vissa håll, till och med i unionsrepubliker, tycktes man snabbt närma sig enspråkighet på ryska. I Litauen påverkades några av de större städerna mest av tvåspråkigheten och, uppenbarligen, den polska nationella minoriteten.

¹² Дешериев Ю. Д. Закономерности развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Развитие общественных функций литературных языков. М.: Наука, 1978. С. 86, 106, 133, 161, 184, 206, 229, 253, 274, 299, 326, 352, 369, 387.

64

För att upprätthålla och utöka användningen av ryska och införa tvåspråkighet sändes ett stort antal tjänstemän som inte kunde eller lärde sig litauiska från Sovjetunionen till olika kommunistparti-, myndighets- och andra institutioner samt företag och byggarbetsplatser, liksom andra anställda, specialister och till och med arbetare. Det fanns naturligtvis också sådana som flyttade dit på eget initiativ i sökandet efter ett bättre liv. Därmed inleddes kolonisationen av landet redan från början, i samverkan med förtrycket av litauer och andra lokalinvånare, deportationerna till Sibirien och slutligen repatrieringar och värvning till arbete i andra republiker.

I takt med att antalet rysktalande människor ökade (till dem måste även armén räknas) inrättades ryska skolor och andra utbildnings- och kulturinstitutioner, och allt fler tidningar, tidskrifter och böcker gavs ut på ryska. Detta hängde i sin tur samman med att antalet ryska specialister och anställda inom dessa områden ökade.

Sovjetunionens och Rysslands högsta myndigheter och befattningshavare försöker, med hänvisning till skyddet av mänskliga rättigheter, bevara den privilegierade ställningen för ryska och andra rysktalande kolonister i de nationella minoriteternas områden, medan de som har för avsikt att återvända till sitt hemland på ett uppenbart tendentiöst sätt kallas flyktingar. Det ständiga främjandet av ryska och andra rysktalandes intressen framför andra under åren av den sovjetiska omstruktureringen, som inleddes 1985, och betoningen av denna fråga, som placerades högst upp på dagordningen för de nationella relationerna, blottlade kärnan i den nationella politik som SUKP och Sovjetunionens regering drev. Sovjetunionen var hela tiden och förblev en förtryckare av och förgörare av nationella minoriteter; man ville förvandla den från ett folkens fängelse (som det tsarryska imperiet vanligen kallades) till ett folkens gravfält.

Men ingen nation lockas av den slutgiltiga lösningen på den nationella frågan i Sovjetunionen, det vill säga de nationella minoriteternas försvinnande, officiellt kallat sammansmältning. Därför utbröt, så snart tillfälle gavs, en mäktig rörelse för nationellt återuppvaknande och befrielse i hela den vidsträckta staten. Litauen är först med att slå in på vägen mot återupprättandet av en självständig nationalstat. Det råder inget tvivel om att alla folk som Sovjetunionen förslavat kommer att följa denna väg, om de ännu har någon andlig kraft kvar att göra det, eftersom deras liv kan ordnas efter folkets vilja och folkets språk blomstra fritt endast i en nationalstat.

Juni 1990

DEN LITAUISKA STATEN, NATIONEN OCH SPRÅKET

Sammanfattning

Den första delen av denna artikel ger en kort översikt över det litauiska språkets användning under den litauiska statens existens. Trots att Storhertigdömet Litauens statliga institutioner använde litauiska, användes det så kallade östslaviska kanslispråket, senare polska och latin, för skriftliga ändamål. I slutet av 1700-talet, efter att Litauen annekterats av Ryssland, ersattes litauiskan helt av ryska. Under en tid förvanskades till och med den litauiska stavningen med tvång och anpassades efter ryskan. (Den litauiska pressen var förbjuden från 1864 till 1904.)

År 1918 återupprättades ett självständigt Litauen, och det litauiska språket började användas som statsspråk. I enlighet med ”Den litauiska statens konstitution”, som antogs av den konstituerande riksdagen 1922, förklarades litauiska vara det officiella statsspråket. År 1940, efter att den självständiga republiken Litauen annekterats av

^5. Litauiska språkvetenskapliga frågor, XXXI

65

Sovjetunionen, förlorade litauiskan sin ställning som statsspråk. Den återfick sin ställning 1988, då det högsta rådet i den dåvarande Litauiska SSR antog en tilläggsartikel till konstitutionen. Denna artikel upprepas i den nya provisoriska lagen för den självständiga republiken Litauen, som antogs den 11 mars 1990.

Den andra delen av denna artikel behandlar språkens ställning i det forna Sovjetunionen. I början av 1940-talet gynnade språkpolitiken utvecklingen av de så kallade små språken. Ett antal språk förklarades vara statsspråk inom gränserna för enskilda unionsrepubliker och autonoma republiker. Snart övergick man emellertid till en assimilering av nationella minoriteter grundad på storrysk chauvinism. Det ryska språket började användas i stor utsträckning på livets alla områden i både unionsrepublikerna och de autonoma republikerna. Särskilda villkor skapades för det ryska språket och rysktalande människor. Under perestrojkans år ökade ryskans inflytande avsevärt, med stöd av den allmänna sovjetiska politiken gentemot icke-ryssar och deras språk, som till och med tillät att ryska förklarades vara ett officiellt språk i det dåvarande Sovjetunionen.