LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI

INA DRUVIETE

BETYDELSEN AV ETNOPSYKOLOGISKA FAKTORER I ANALYSEN AV SPRÅKSITUATIONEN

Statistika ir bezkaislīga: saskaņā ar 1989. gada tautskaites datiem Latvijā dzīvo 2 miljoni 667 tūkstoši iedzīvotāju — 52% latviešu, 34% krievu, 4% baltkrievu, 3% ukraiņu, 2% poļu, 1% lietuviešu, 0,9% ebreju. Kopš 1979. gada latviešu skaits pieaudzis par 3%, baltkrievu — par 7%, krievu — par 10%, ukraiņu — par 38%. 66% latviešu pārliecināti, ka spēj sazināties krievu valodā, turpretim tikai 21% cittautiešu apguvuši latviešu valodu. Šāda ir objektīvā lingvistiskā aina, kas visai nepilnīgi raksturo sociāli vēsturisko apstākļu kopumu, kuros Latvijas teritorijā funkcionē valodas. Lai apzinātu valodu faktisko lietojumu, statistikas dati jāsastata ar būtiskiem valodas situācijas determinantem — valsts vai teritorijas starptautisko statusu, ideoloģiju, iekšpolitiku, tiesisko iekārtu, ekonomiku un demogrāfiskajiem procesiem. Tomēr pat tad, kad apkopoti un analizēti objektīvie valodas situācijas parametri, optimālas valodas politikas izstrādei pamats vēl nebūt nav pietiekami stingrs. Lai varētu pilnībā raksturot etnolingvistisko situāciju, ieteikt pasākumus tās optimizēšanai un prognozēt situācijas maiņu valdības īstenoto programmu ietekmē, nepieciešams ievērot ne tikai objektīvo, bet arī subjektīvo — dažādu tautību, sociālo grupu un indivīdu uztveres īpatnības.

Uppfattningen av etnolingvistiska problem på individnivå är ett relativt lite utforskat område, även i länder där sociolingvistisk och psykolingvistisk forskning är väl utvecklad. Individens nationella medvetande består av många komponenter och beror på etnosens mentalitet, dess numerär, etnosens prestige, medvetenheten om dess historiska erfarenheter, den specifika språkmiljön, uppfostran osv. Därför förefaller det riskabelt att generalisera empiriska individuella observationer. Om de utvalda informanterna inte är tillräckligt representativa uppstår vulgariserande misstag och tvivelaktiga hypoteser. Därför väljer sociolingvistikens klassiker de så kallade smågrupperna och deras existens i en bestämd social kontext som den huvudsakliga analysenheten¹. Den sovjetiska sociolingvistiken, vars teorier låg till grund för den medvetet utformade språksituationen i de baltiska staterna och skapandet av scheman för ett idealt multinationellt samhälles existens, abstraherade inte bara från individen utan även från smågruppernas uppfattningar och arbetade huvudsakligen med stora sociala grupper – nationer och nationaliteter.

I de baltiska staterna borde språkpolitiken efter återvunnen självständighet bli en av inrikespolitikens hörnstenar, medan sociolingvisterna utifrån språksituationen

¹ Sk. piem.: Fishman J. A. The relationship between Micro- and Macro-Sociolinguistics in the Study of Who Speaks What Language to Whom and When // Sociolinguistics. Selected Readings. Middlesex, 1972. P. 15—32.

4

beskrivare borde bli dess omvandlare. Målet är tydligt: majoritetsnationens språk måste garanteras både rätt och förmåga att vara representerat inom alla funktionella områden (med möjliga undantag för internationella och regionala kontakter) och så långt som möjligt närma sig en situation där åtminstone minoriteternas företrädare förstår statsspråket. Samtidigt måste, i enlighet med internationella avtal om minoriteternas allmänna och språkliga rättigheter, även andra folkgruppers språk och kulturer få utvecklas. För att dessa inriktningar ska kunna balanseras i praktiken måste ett vetenskapligt underbyggt program med flera dimensioner utarbetas, med såväl lagstiftning som rent lingvistiska åtgärder för att faktiskt göra statsspråket levande. Ett sådant program måste också ge utrymme åt en föga utforskad men mycket betydelsefull aspekt – den etnopsykologiska aspekten.

En sanning måste inses klart: vi kan utarbeta ett idealiskt program för att förverkliga statsspråkets status, anpassat till språksituationen, skapa ett omfattande nätverk av skolor och kurser och ge ut läromedel som passar alla smaker, men allt kommer att förbli som förut om vi inte lyckas förändra människors psykologiska attityder. Det är individen, inte folket eller den sociala gruppen som helhet, som lär sig och använder (eller inte lär sig och inte använder) språk! Att skilja det individuella från det sociala eller etniska är utan tvekan komplicerat – här finns ett angeläget arbetsfält för psykologer – men det verkar möjligt att urskilja de viktigaste faktorerna bakom etnisk och lingvistisk värdeorientering.^²

Frågan om etnosens och individens attityder är mycket komplicerad; författare, filosofer och sociologer försöker alla närma sig en lösning. Det är lika svårt att fastställa de särdrag som skiljer ett visst etnos från andra. Termerna ”folkets anda”, ”folkets själ”, ”mentalitet” och ”nationell karaktär” är inte vetenskapligt entydiga; dessutom förekommer betydande individuella avvikelser och till och med motsägelser i förståelsen av deras innebörd, och den vardagliga uppfattningen om ett etnos motsvarar ofta inte verkligheten. Trots att vi är medvetna om frågans komplexitet känner vi ändå ett behov av att åtminstone ytligt beröra den triad – etnos, språk, individ – som är så nödvändig vid utarbetandet och genomförandet av språklagar.

Förståelsen av förhållandet mellan etnos och språk är viktig för företrädare för många vetenskapsgrenar, inte bara etnolingvister, sociolingvister och teoretiker inom nationella relationer. Oenighet om hur detta förhållande ska tolkas ger upphov till ändlösa diskussioner både i vetenskapliga publikationer och i pressen. Ett exempel är diskussionerna om termen ”ryskspråkiga invånare”. Språkets sociologiska aspekt som etniskt kännetecken ersätts ibland på detta sätt med den lingvistiska. Termen skulle utan invändningar kunna användas om de invånare i Lettland som på olika nivåer har bevarat sin etniska kultur och medvetenhet om sin etniska tillhörighet, men som språkligt har assimilerats fullständigt (och använder enbart ryska även på språkets lägsta hierarkiska nivåer). Om minoritetsföreträdare däremot använder sitt etnos språk åtminstone i familjen måste en annan term väljas.

Även frågan om språkgemenskap som ett etniskt kännetecken är problematisk, särskilt med tanke på den omfattande russifieringen av folken i USSR. Det är oklart vilka de kvantitativa eller

^² På grund av otillräckligt faktaunderlag har språkvalet hos människor med olika nationaliteter i symmetriska språksituationer inte analyserats. Detta betraktas som en av indikatorerna på språkets prestige. Se t.ex.: Saville-Troike M. The Ethnography of Communication. Oxford, 1982. P. 52—56; Национально-культурная специфика речевого общения народов СССР. М., 1982. С. 7—36.

5

procentuella indikatorer för att kunna tala om en språklig gemenskap eller dess förlust. En gång i tiden fanns uppfattningen att det inte var den språkliga gemenskapen utan själva språket som fyllde den etniska funktionen, eftersom språket uttrycker folkets själ och psyke. Den språkliga gemenskapen förenar den etniska gruppen, medan språket individualiserar etnoset.³. Det förefaller ändå som om språklig gemenskap och språk är skilda begrepp, både terminologiskt och psykologiskt. Den etniska funktionen visar sig i språkets nationella särprägel, eftersom varje begrepp och tanke, även om den är universell och allmänmänsklig, kläs i en form som motsvarar folkets själ. Etnosets särart, uttryckt i språkets form, är en av de faktorer som skapar den särskilda medvetenheten om modersmålet, vilken finns hos flertalet etnos. Det finns dock objektiva skillnader mellan etnosers förhållande till språket. Ofta betraktas andra element i den materiella och andliga kulturen som de viktigaste konsoliderande faktorerna, särskilt sådana som kännetecknas av tradition och beständighet: seder, ritualer, folkkonst och inte sällan religion. Hos de baltiska folken kännetecknas modersmålet av hög prestige och en dominerande ställning i systemet av etniska värden; dessutom främjas och utvecklas medvetenheten om språkets värde på olika sätt för närvarande, och den får med rätta en politisk prägel.

Med beaktande av det ovanstående går det att urskilja tre stora befolkningsgrupper i Lettland, till vilka individens etniska identitet är knuten: 1) letter, 2) ryssar, 3) företrädare för andra nationaliteter. Denna villkorliga indelning behöver i viss mån korrigeras, eftersom förhållandet till samhällets språkliga problem ofta inte avgörs av en persons etniska tillhörighet utan av uppfostran, förståelse av situationen, personliga omständigheter och liknande.

Ett viktigt fenomen som måste beaktas vid analys av etnolingvistiska problem är etniska stereotyper – föreställningar om människor av olika nationaliteter, deras karaktär, beteende och vanor, som har befästs sedan barndomen. Sådana förenklade föreställningar innehåller vanligtvis inslag av generalisering och värdering, och alla folk har en benägenhet att framhäva sin egen språk, tro, traditioner och så vidare som överlägsna grannfolkens. T.A. van Dijk påpekar att samtal om kontakt med människor av andra nationaliteter är mycket vanliga⁴, och att de dessutom tycks ha en strategisk karaktär: talaren vill i möjligaste mån uttrycka sin negativa inställning till företrädare för andra nationaliteter, men sociala normer hindrar samtidigt talaren från att framstå som chauvinist. Även i Lettlands nuvarande etnolingvistiska situation spelar etniska fördomar en stor roll, även om man vanligtvis inte talar om dem. Den negativa inriktning som råder i samhället och påverkar ekonomiska, politiska och sociala strukturer kan också påverka individens inställning till språkinlärning⁵.

Letter tillhör, som redan nämnts, de etnos som har en stark medvetenhet om modersmålets värde. Därför uppfattas även de minsta hoten mot språkets existens som hot mot nationen, och den statliga självständigheten förknippas i hög grad med att språkets fullvärdiga funktioner återupprättas. År 1988, då det lettiska språkets status skulle avgöras, fick språkkommissionen

³ Агеева А. Г. Функции языка как этнического признака // Язык и общество. М., 1968. С. 133—134.

⁴ Ван Дейк Т. А. Предубеждения в дискурсе: рассказы об этнических меньшинствах // Язык. Познание. Коммуникация. М., 1989. С. 190—198.

⁵ Lambert E. A Social Psychology of Bilingualism // Sociolinguistics. Selected Readings. Middlesex, 1972. P. 345.

6

kommissionen mottog brev med över 350 000 underskrifter som vittnade om önskan att se lettiskan få status som officiellt språk. Breven har ännu inte analyserats sociologiskt eller värderats i tillräcklig grad som tidsdokument. Man kan dock dra slutsatsen att en öppet negativ inställning till människor av andra nationaliteter förekommer mycket sällan; den dominerande tonen präglas av en känsla av att ha blivit förfördelad och av orättvisa. Även sådana drag som traditionellt tillskrivs letter – försonlighet och anspråkslöshet – är dock märkbara, liksom en viss passivitet i försvaret av de egna rättigheterna. Lagstiftningsakter tillmäts alltför stor betydelse, medan letter själva tillmäts mindre betydelse som aktiva aktörer. Förebråelser från människor av andra nationaliteter om att letter snabbt övergår till ryska i samtal och därigenom minskar incitamenten att lära sig lettiska är i viss mån berättigade. För närvarande bör man uppenbarligen medvetet avstå från denna onödiga artighet och i stället på alla sätt uppmuntra människor av andra nationaliteter att försöka tala lettiska och hjälpa dem att övervinna den psykologiska barriär som fortfarande märks.

Inom språkpolitiken kombineras vanligen åtgärder som syftar till att stärka språkets rättsliga status och utbilda människor av andra nationaliteter med utvecklingen av det officiella språkets litterära form och berikandet av språket. Under den nuvarande perioden betonas främst att säkerställa lettiskans företräde och utbilda människor av andra nationaliteter. Flera tecken tyder dock på att tyngdpunkten snart bör läggas på att letter själva ska få utbildning i lettiska, eftersom många människors språkliga kultur och ordförråd är otillräckliga. Detta faktum erkänns i ord, och man söker och finner de mest skiftande orsaker till det, men läget förändras inte. Uppenbarligen måste ett socialt behov medvetet skapas, inte bara av lettiska i allmänhet, utan av ett vårdat, rikt och stilistiskt nyanserat lettiskt språk.

Flertalet ryssar i Lettland tog emot att lettiskan fick status som officiellt språk med förståelse, men för många var perioden då språkens status diskuterades och språklagstiftningen antogs psykologiskt svår. Sovjetunionens nationella och ekonomiska politik ledde, till följd av massmigration, till en omotiverad utvidgning av det ryska språkets utbredningsområde. De populära teorierna om en enad stat och ett gemensamt hem, och om att nationalitetsfrågan hade lösts i Sovjetunionen, hindrade människor från att inse att denna stat bestod av 59 nationellt statliga bildningar där omkring 130 nationer och nationaliteter levde. Vissa forskare urskiljer, vid sidan av språkets allmänt kända funktioner, även en funktion för etnisk avgränsning; den ryska språkets roll i detta avseende har inte undersökts, men det förefaller som om en del ryssar för närvarande inte upplever den etnolingvistiska gränsen. Detta hänger delvis samman med att ryska som språk för relationer mellan nationaliteter, det vill säga kommunikationsspråk, har identifierats och fortfarande identifieras med ryska som minoritetsspråk i de nationellt statliga bildningarna.

Många stereotypa föreställningar om Sovjetunionens statsskick och historia har haft en negativ inverkan på utvecklingen av de nationella relationerna i Lettland och därmed också på inställningen till att lära sig lettiska. En sådan föreställning är tesen om den särskilda roll som den ryska nationen och det ryska språket spelade i Sovjetunionen. Nu när sanningsenlig information i stor mängd finns tillgänglig om Lettlands framgångar inom såväl ekonomi som kultur, om händelserna 1940 samt om deportationer och förtryck under efterkrigstiden, förändras medvetandet hos människor som är negativt inställda till att lära sig lettiska, även om processen går långsamt. Tills vidare bemöts tesen om nationernas nära förestående och

7

språklig sammansmältning, som ligger till grund för övertygelsen om att letterna kommer att assimileras inom en nära framtid och att det inte finns något behov av att lära sig ett litet folks språk.

Bland företrädarna för andra nationaliteter som har valt Lettland som permanent bostadsort kan två huvudgrupper urskiljas. En del av dem som tillhör andra nationaliteter är minst trespråkiga — de har lärt sig lettiska, stöder Lettlands självständighet och har dessutom bevarat sitt modersmål. De flesta av dem har anknytning till nationella kulturföreningar och är övertygade försvarare av det lettiska språkets rättigheter. Många företrädare för minoriteter kännetecknas emellertid av ett särpräglat psykologiskt fenomen — en uttalad nationell nihilism gentemot såväl det egna som det lettiska språket och den lettiska kulturen. Eftersom en minoritetsföreträdares tydliga förnekande av det lettiska språkets rättigheter ofta förefaller mer betydelsefullt (det går inte att anklaga personen för stormaktschauvinism), används sådana människor ofta som språkrör för en ideologi som är fientlig mot det lettiska folket. Denna skenbara paradox har djupa rötter. Ända till helt nyligen främjades och propagerades systematiskt små folkgruppers övergång till ryska som vardagligt kommunikationsspråk, något som teoretiskt motiverades i många historikers och sociolingvisters arbeten (och i flertalet fall av personer med icke-rysk bakgrund). Sedan 1961 talade man om en ny socialistisk gemenskap — det sovjetiska folket. Som en särskild bedrift framhölls det faktum att miljontals människor av många nationaliteter hade erkänt ryska som sitt modersmål. Under de långa år då likgiltighet gentemot nationella språk, kulturer och traditioner odlades och minoritetsskolor stängdes, växte hela generationer fram som inte behärskade eller behärskade sitt modersmål dåligt. Till och med den skenbara bedriften — att skriftspråk skapats för 50 språk — hade ringa betydelse, eftersom folkens rötter hade huggits av. En bestående nationell nihilism och en skeptisk inställning till det egna språkets, folkets och till och med framtidens utsikter har vuxit fram. I den nuvarande perioden, då det nationella medvetandet växer snabbt i hela Sovjetunionen och skolor återupprättas, och då både barn och vuxna lär sig sitt modersmål, upplever människor som ryssifierats och ryckts loss från sitt folk ett särskilt slags känslomässig konflikt. De har visserligen bevarat rudiment av ett nationellt medvetande, men undermedvetet känner de att de aldrig mer kommer att bli fullvärdiga medlemmar av sitt folk. En del känner också en viss rädsla, eftersom de historiska erfarenheterna är alltför sorgliga (deportationer, repressalier, diskriminering av minoriteter osv.) och det ännu inte finns tillräckliga garantier för att det inte ska upprepas. Därför främjas också andra människors ryssifiering med alla medel, för att övervinna detta obestridliga mindervärdeskomplex.

Resultaten från flera undersökningar och observationer visar att det öppna motståndet mot att lära sig lettiska stadigt minskar; ett öppet förnekande av det lettiska språkets rättigheter framförs inte längre offentligt. För närvarande gäller de viktigaste diskussionerna tidsramarna och möjligheterna att lära sig lettiska; ändå märks det ofta en underliggande tendens att undvika språkinlärning. De viktigaste argumenten är: 1) Språklagarna försöker lösa problemen med administrativa metoder, vilket inte överensstämmer med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna; vid språkinlärning måste principen om fullständig frivillighet följas, 2) den materiella, tekniska och pedagogiska grunden för att lära sig statsspråket har inte skapats. Den senare invändningen kan lätt bemötas med siffror och fakta: ännu före 1985, då utgivningen av läromedel i lettiska inte uppmuntrades, hade flera läroböcker i lettiska getts ut med en sammanlagd upplaga på 5 000 000 exemplar, och parlörer

8

— även dessa i 5 000 000 exemplar; upplagan för lettisk-ryska och rysk-lettiska ordböcker har också överstigit en halv miljon exemplar. Bara under de senaste två åren har ett tiotal läromedel av olika slag tagits fram; olika kurser bedrivs, och tidningar, tidskrifter och television hjälper människor att lära sig lettiska. Dessutom har personer av andra nationaliteter i Lettland tillgång till den viktigaste faktorn för att lära sig vilket språk som helst — språkmiljön. Argumentet att det finns ett tvångsmoment i språkinlärningen bör inte helt avvisas; man bör bara komma ihåg att vissa administrativa åtgärder vidtas i medborgarnas — kundernas, passagerarnas, patienternas osv. — intresse och att den nuvarande tvåspråkighetssituationen är tydligt oharmonisk, så det går inte att förlita sig på frivillighet i språkinlärningen. Tesens påstående att språklagarna strider mot de mänskliga rättigheterna får gehör på grund av bristande kännedom om erfarenheterna i omvärlden. Vårt samhälles kunskap om andra länders språkpolitik är mycket begränsad, och därför är hänvisningar till utländsk språk lagstiftning ofta det bästa argumentet. Erfarenheten visar att även föreställningen om språksituationen i världen är ganska vag, och artiklar eller föreläsningar om Lettlands språkliga problem bör också ta upp frågor om folkassimilering och språkdöd.

För att kunna organisera ett effektivt system för undervisning i lettiska och ett nätverk av kurser räcker det inte med en statistisk analys av situationen och en kartläggning av antalet personer som inte kan lettiska. Man måste undersöka inställningen hos personer av andra nationaliteter, motiven till att lära sig eller inte lära sig språket och utarbeta ett vetenskapligt grundat tillvägagångssätt för att förbättra inställningen. För närvarande ägnas den största uppmärksamheten åt lingvodidaktiska åtgärder — att utarbeta läromedel och undervisningsmetoder. Även denna inriktning är utan tvekan viktig, men det avgörande är att skapa ett gynnsamt psykologiskt klimat. Forskare och pedagoger kan inte snabbt förändra den nuvarande politiska och ekonomiska situationen i Lettland, men det är möjligt att utarbeta en viktig del av uppbyggnaden av nationella relationer, nämligen ett program för kulturhistorisk bildning; även för sociolingvister är det mest angelägna uppdraget att tillämpa vetenskapens rön i praktiken.

De etnopsykologiska faktorernas betydelse för analysen av språksituationen

Sammanfattning

Enligt uppgifter från folkräkningen 1989 är endast 52% av Lettlands 2,7 miljoner invånare letter. Sovjetunionens språkpolitik, som ägnade sig åt officiell tvåspråkighet, främjade enbart utvidgningen av ryskans funktioner och trängde undan andra språk. Den ogrundade, snabba industriella tillväxten ledde till att antalet letter och personer som kunde lettiska minskade bland Lettlands invånare. För närvarande är tvåspråkigheten i Lettland tydligt asymmetrisk, eftersom 80% av letter kan ryska, medan endast omkring 20% av personer av andra nationaliteter kan lettiska. Att ge lettiska status som statsspråk ska garantera obegränsad användning av språket och dess rättigheter inom det etniska lettiska området. Därför är den nationella återfödelsen och kampen för nationell självständighet nära förbundna med kampen för det lettiska språkets rättigheter och normala utveckling.

Enligt språklagen måste omkring 500 000 invånare i Lettland av andra nationaliteter, vars arbete är knutet till statsförvaltningen och service till invånarna, lära sig lettiska. För att skapa en optimal språkpolitik måste vi beakta inte bara den objektiva statistiska beskrivningen av språksituationen, utan även subjektiva faktorer, framför allt olika nationaliteters och sociala gruppers inställning till letter, till det lettiska språket och till Lettlands självständighet. Om denna inställning är negativ, språket

9

undervisningsresultaten kommer också att vara otillfredsställande, och genomförandet av språklagen inom de fastställda tidsfristerna är osäkert.

Olika etnolingvistiska grupper kännetecknas av vissa etniska fördomar och stereotypa uppfattningar. Deras karaktär och uttryck beror på olika faktorer (nationalitet, social bakgrund, ålder, kön, vistelsetid i Lettland, kunskaper i andra språk osv.). Oftast är sådana verklighetsfrämmande uppfattningar en följdriktig konsekvens av den nationella politik och felaktiga ideologi som drevs av Sovjetunionen. Det tydligaste exemplet är påståendena om att nationer och språk inom en nära framtid skulle smälta samman och om den särskilda roll som den ryska nationen och det ryska språket spelar i andra folks liv (en sådan uppfattning är särskilt vanlig bland invånare av rysk nationalitet). Större delen av företrädarna för de nationella minoriteterna stöder Lettlands självständighet och det lettiska språkets rättigheter, men bland en del av minoriteterna märks också en stark nationell nihilism och motstånd mot att lära sig lettiska.

För närvarande står Lettlands forskare och lärare inför två huvuduppgifter på språkundervisningens område — att utarbeta en metodik för undervisning i lettiska, ge ut olika ordböcker och läroböcker samt ge allmänheten korrekt information om Lettlands historia, om språkprocesser i världen och i Sovjetunionen och om språkpolitiken i andra länder.

ETNOPSYKOLOGISKA FAKTORERS BETYDELSE VID ANALYSEN AV SPRÅKSITUATIONEN

Sammanfattning

Enligt folkräkningen 1989 är endast 52% av Lettlands 2,7 miljoner invånare letter. Den tidigare Sovjetunionens språkpolitik, där ryskans funktioner utvidgades kraftigt mot bakgrund av officiell tvåspråkighet medan de övriga språken i den tidigare Sovjetunionen fick allt färre funktioner, ända tills de riskerade att försvinna, begränsade även det lettiska språkets funktioner. Den ogrundade forceringen av industrins utveckling och den oavbrutna inflyttningen från andra sovjetrepubliker till de baltiska länderna ledde till att den inhemska befolkningen stadigt minskade. Tvåspråkigheten i Lettland är asymmetrisk: 80% av letter talar ryska, men högst 20% av de icke-letter talar lettiska. Att ge lettiska rättslig status som statsspråk är ett sätt att bevara språkets fullödiga användning och dess rättigheter bland andra språk i dess etnogenetiska territorium. Därför är det nationella uppvaknandet och kampen för nationell självständighet förbundna med kampen för det lettiska språkets rättigheter och utveckling.

Enligt Lettlands språklag måste omkring 500 000 icke-letter, vars arbete är knutet till administrativa uppgifter och serviceverksamhet, lära sig och använda lettiska. För att utforma en optimal språkpolitik bör man beakta inte bara språkförhållandenas statistiska kännetecken utan också subjektiva faktorer, framför allt företrädare för olika nationella eller sociala gruppers inställning till letter, det lettiska språket och Republiken Lettlands självständighet. Om denna inställning är negativ kommer resultaten av lettiskundervisningen inte att vara tillfredsställande, och genomförandet av språklagen blir osäkert.

Vissa stereotypa föreställningar om olika etnolingvistiska grupper bör också beaktas. Dessa föreställningars typ och styrka beror på olika faktorer (nationalitet, ålder, kön, social bakgrund, grad av tvåspråkighet osv.), men de viktigaste orsakerna är förvrängningar av den nationella politiken och felaktiga ideologiska teorier. Dessa teorier förkunnade att nationerna inom en nära framtid skulle smälta samman, liksom att ryskan hade en särställning som det största och mest fulländade språket i jämförelse med andra språk. Detta skadade allvarligt de andra språkens prestige, och därför är vissa icke-ryssar som har förlorat sin nationella identitet de mest aktiva motståndarna till letter­nas nationella uppvaknande.

För närvarande har lettiska forskare och lärare två huvuduppgifter: att utarbeta metoder för att undervisa icke-letter i lettiska och att ge dem korrekt information om ämnen som rör språkpolitiken. Omfattande information om Lettlands historia, språkprocesserna i världen och i Ryssland samt språkpolitiken i andra länder kommer att underlätta och säkerställa genomförandet av Lettlands språklag.

10