LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993)

BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI

ELENA GRINAVECKIENĖ

Litauiska ortnamn i Vidžiai-trakten

I artikeln försöker man fastställa det litauiska ursprunget hos majoriteten av de ortnamn som fortfarande används av lokalbefolkningen i Vidžiai-trakten (Breslauja distrikt, Vitebsk oblast, Belarus) (uppgifter från våra undersökningar 1991). Underlaget utgörs av mikrotoponymin i byar som har förbindelse med eller ligger intill småorten Vidžiai (Vidžiški = Vidiškiai, Laibūny = Laibūnai, Pakūlnia) samt namn på några byar belägna inom en radie av 3–5 km runt Vidžiai. De viktigaste informanterna var Jānas Šnipas (född 1933 i Laibūnai, bosatt i Vidiškiai), Marija Gasperovič (född 1912 i Laukiškiai, bosatt i Vidiškiai), Juziukas Šnipas (född 1910 i Laibūnai, där han också bor), Stefanija Treigys (född 1911 i Pakulnioje, där hon också bor), Cecīlija Treigys (född 1914 i Bičiūnai, där hon också bor), Veronika Šnip (född 1935 i Vidiškiai, där hon också bor) och andra. Jano Šnips och Veronika Šnips far- och morföräldrar, liksom de övriga informanternas föräldrar (oftast mödrarna), talade litauiska. Under undersökningarna talade samtliga informanter (sinsemellan och med oss) den lokala belarusiska dialekten; Marija Gasperovič talade polska med oss och ryska med sina barn. I Vidžiai finns en ryskspråkig skola med en mycket liten belarusiskspråkig klass. Småorten är mångnationell och har 2 150 invånare. Efter nationalitet kommer belarusierna först, polackerna på andra plats, ryssarna på tredje, tatarerna på fjärde, romerna på femte, litauerna på sjätte, moldavierna på sjunde och ukrainarna på åttonde. Vi träffade inga lokala litauer i Vidžiai. De vi träffade hade flyttat dit från Litauen (främst från Utena distrikt).

De belarusiska former av ortnamn i undersökningsregionen som behandlas i artikeln har alla hörts direkt från informanterna och kontrollerats med människor ur flera generationer. Alla dessa ortnamn och deras varianter återges här i alfabetisk ordning, med varje namns lokalisering angiven. Tillsammans med dem anges den litauiska motsvarighet som vi har hört i de litauiska byarna i Apso-trakten — Bielušiškė, Bitminiškiai, Jūodelėnai m.fl. (dialekten i dessa byar undersöktes av oss 1977 och 1991) — eller en möjlig sådan. Ortnamnen jämförs i samtliga fall med besläktade litauiska ortnamn och efternamn, både sådana som används i Litauen och sådana som förekommer i den litauiska dialekten i Apso, samt med våra standardspråkliga ord. J. Rapanovičiaus ordbok över platsnamn i Vitebsk oblast med angivna betoningar (SNVV) har använts som källa till de officiella ortnamnsformerna; dessa återges, när de finns, efter de former vi har upptecknat i den lokala belarusiska dialekten. Deras fonetik återger naturligtvis inte det litauiska ursprungets klusila g som uttalas i ortnamnen, eller andra fonetiska drag; ibland skiljer sig de former som står i ordboken från våra uppteckningar.

21

En typ av sådana skillnader är enligt vår uppfattning felaktiga uppteckningar (till exempel motsvarar bynamnet Jadāsali¹, som vi har upptecknat korrekt, helt den obetonade diftongen i Apso-dialekten, vilken förskjutits mot a, jfr dess vašų-uosis, Ja-dažemys < Juodažemys ”Eitminiškiai-byns berg”; den form av ortnamnet som står i ordboken, Judāsali, är troligen en felaktig återgivning av Jadāsali). Andra skiljer sig åt i fråga om betoning (t.ex. de former vi hörde Blažyški, Kárčmiški, Kupīški, medan ordboken har Blážyški, Karčmiški, Kúpiški; detta kan möjligen bero på att ortnamnen upptecknades vid olika tidpunkter). I andra fall ligger ordboksformerna närmare den tidigare litauiska formen än de former vi upptecknat och är alltså äldre och mindre belarusifierade (t.ex. Eiūdavičy k., medan vi har inte mindre än fyra former av detta ortnamn: Avidāny, Avīdaučy, Atvidāvičy, Vidāny). Enligt vår uppfattning har dessa senare former hämtats av ordbokens författare ur äldre källor och hjälper till att identifiera ortnamnets litauiska form mer exakt och ger starkare stöd åt vår uppfattning. Ordboken innehåller ortnamn från regionen med den för belarusiskans litterära språk typiska fonetiken med fördubblade cc-konsonanter i ordslut, trots att sådan konsonantfördubbling inte förekommer i Vidžiais belarusiska dialekt. Exempelvis skrivs Antaprūice i ordboken (s. 25), medan formen här i själva verket är Antaprūci, och så vidare. M. Biry los och A. Vanagos studie (LEBA), där bland annat ortnamn från Breslauja distrikt behandlas, har vi använt endast för jämförelse av oikonymer, eftersom oikonymerna där anges utan betoning och deras exakta lokalisering inte uppges (endast det distrikt där ortnamnen förekommer anges). Dessutom skiljer sig studiens ortnamnsformer i många fall från de former som används av de människor vi har hört, eftersom de är hämtade ”pa spiskach administracyj naha pa-dzielu BSSR” (s. 8).

Abražiški k. (off. Abražiški). Suffixet -iški har här utan tvivel lagts till efternamnet Ambrāzas, vars rot-m före b möjligen kan ha fallit bort antingen genom assimilation (jfr lit. klimti < klimp(t)i, ankapis < antkapis m.fl.) eller av andra skäl; jfr även efternamnet Ambrāzas (LPŽ I 93), byn Ambraziškiai (LATS 8).

Alsiniški k. (off. Alsiniški). Suffixet -iški bör här troligen ha lagts till det litauiska efternamnet Aleksynas, som möjligen genom synkope kan ha utvecklats till ^*Alsýnas. Beträffande en möjlig sådan utveckling, jfr Apso-litauiskans jāzmas < jāzminas, mintūkas < minturūkas ”menturiukas”, žarā < žarijā m.fl. Det bör uppmärksammas att talare av den belarusiska dialekten uttalar oikonymens betonade į nästan som litauiskt y. Detta faktum skulle också åtminstone delvis kunna stödja en sådan hypotes. Efternamnet Alsýnas är för övrigt inte belagt i litauisk antroponymi. Det återges endast av A. Salys

¹Ortnamn av litauiskt ursprung i den lokala belarusiska dialekten återges här med latinska bokstäver. Fonetisk transkription av dialektexempel används endast undantagsvis och i förenklad form. Vokalerna e, ė och i efter depalataliserade konsonanter återges i exemplen med bokstäverna e och i. Det litauiska velara n före k och g återges i belarusiska exempel med en liten krok under bokstaven. En punkt högt till höger om en vokal markerar endast längd hos obetonade vokaler i litauiska exempel. En båge högt till höger om en konsonant markerar endast den första palataliserade konsonanten; i slutet av ord i ortnamn uttalade på belarusiska markeras varje mjuk konsonant.

22

som hans egen artificiellt litauiserade form eller möjligen det litauiserade könet av det polska efternamnet Alsevičius från Vilniusområdet (Salys 309). Härledningen av oikonymen från den likaså icke-lokala formen (troligen A. Salys litauiserade form av det polska efternamnet Alsevičius) Alšionis (LEBA 13) förefaller enligt vår mening ganska tveksam, även på grund av att efternamnens suffix inte överensstämmer.

Antaprūci pv. i byn Ožkaragiai”. Prefixet anta- har här lagts till namnet på en närbelägen sjö, Prūta. Om namnets ursprung, se LHEŽ 266.

Aškaragi by (off. Aškarági). Oikonymen är helt litauisk och har två stammar. Det är den dialektala formen i Apso-dialekten a·škarágai~Ožkaragiai< get + horn; se även LEBA 97.

Avidiany, Avidavičy, Aividavičy, Vidiány by (jfr Eivídavičy). Alla former av oikonymen används, kan man säga, nästan sida vid sida. Till exempel hör man, om man först hört en av dem och sedan ber om en upprepning, oftast inte samma form. De mest slaviserade formerna av oikonymen har det vitryska suffixet -avičy. I de litauiska byarna i Apso används också varierande former av oikonymen — Aivídėnai (:aivídėnūsai sannai lietuviškai núke: “talade”), Arvidėnai (:moma jimtá iš avidėnų), Vidėnai (:vidėnosa jār daug samū). Den ursprungliga litauiska formen av oikonymen är Eivydėnai. Denna form bekräftas delvis också av den officiella formen. Oikonymen härstammar från det tvåstammiga litauiska namnet (efternamnet) Ei(t)vydas, jfr Salys 271. Former av Avidėnai och Vidėnai har utan tvivel utvecklats i den litauiska språkmiljön ur Aivydėnai (< Eivydėnai) när den obetonade stavelsen -ai- monoftongerades och senare förkortades (eller kanske helt föll bort), troligen för att underlätta uttalet och förenkla formen. Jfr även det litauiska Vadzgirỹs (< Vaičgirỹs), sjön Daublys i Apsoområdet, lokalt uttalat dablis (ibland har även da·blis hörts), men daubl̃a ~ Daublio (gen.), daublì ~ Daublį (ack.). På liknande sätt har den obetonade diftongen monoftongerats i formerna av vissa andra ortnamn i regionen. Så har Eitminiškiai i den litauiska Apso-dialekten rentav flera former av sitt namn: Eidmeniškiai, Aidminiškiai, Adminiškiai, Adyminiškiai, Jadminiškiai. Roten d har här sannolikt uppstått ur t, som i dialekten blivit tonande i denna position (före m). I den närliggande vitryska dialekten varierar också oikonymens form — Adimiániški, Ady̆miániški, Admianìški, Jadmenìški. Här har en oregelbunden fonetisk växling mellan ai-(< ei-) i den obetonade positionen i Apso-dialekten observerats, troligen på grund av att ordets semantik bleknat. Växlingen i denna diftong har sannolikt också överförts till den vitryska formen av ortnamnet. Detsamma har inträffat med bynamnet Eitminai (i den litauiska Apso-dialekten uttalas det Aētminai, Atminai, Acminai; i den vitryska dialekten är formerna Acniany, Jacmiany vanliga.

Ažūbali by Det appellativa ordet ažūbalai i Apso-dialekten har här blivit ett oikonym. Jfr namnet Ažūbaliai på ett kärr i byn Jūodelėnai i Apsoområdet, samt bynamnet Ažūbaliai i Litauen (LATS 19). LEBA 92 nämner oikonymen Ažuboli i Breslauja-distriktet i Belarus; eftersom rotens fonetik återges felaktigt är den troligen en icke-lokal form från denna region.

Ažūgiry by I den litauiska Apso-dialekten är oikonymen känd som Ažūgiris, som utan tvivel härstammar från appellativet ažūgiris, vilket i sin tur är bildat av stammen girià och det östlitauiska prefixet ažū-. Den form av oikonymen i Breslauja-distriktet som nämns i LEBA 92, Ažūgery, är mer slavifierad: dess obetonade rot

23

t har övergått till e. En sådan övergång av vokalen i är också karakteristisk för ortnamnen i den undersökta regionen.

Bagdžiūnai by (off. Bagdžiūnų). Oikonymen härstammar från det litauiska efternamnet Bagdžiūnas~Bagdžiūnas, jfr LPŽ I 155.

Barkūniški by (off. Barkūniški). På Apso-dialekten låter oikonymen på litauiska Barkūniškė. Den härstammar från efternamnet Barakūnas eller Barkūnas (jfr LPŽ I 190, 357), eller kanske rentav från den artificiellt litauiserade formen av Barkauskas, efternamnsformen *Barkūnas (Salys 318), och suffixet -iški. Jfr även byn Barkūniškis (LATS 28).

Biciūny by (off. Biciūny). Namnet kan knytas till det litauiska efternamnet Biciūnas (LPŽ I 248) och bynamnet Biciūnai (LATS 34).

Blažyški by (off. Blažyški). Jfr det litauiska efternamnet Blažys (LPŽ I 274), suffixet -iški och byn Blažškės (LATS 37). Betoningen i källformen till oikonymen (Blažys, liksom Blažė) tyder sannolikt på att betoningen i dess officiella form är sekundär.

Bumbiāla ”kln. i byn Blažiškiai”. Namnet har bevarat diftongen um, typisk för den litauiska Apso-dialekten, i stället för standardspråkets am, liksom den hårda uttalsvarianten av konsonanten l före ė. Jfr litauiska Bambėlė, namn på ett berg i Stakliškės och på andra håll (LVK). Ortnamnen härstammar från appellativet bambėlė, ”någon sorts uppblåsthet, upphöjning”.

Dārymy ”äng i byn Laukiškiai”. Namnet är en direkt motsvarighet till det litauiska Dārymai, ”ängsnamn på många håll i Litauen” (LVK), och härstammar från appellativet dārymai, ”våta platser, kärr”.

Filāici by Oikonymens suffix är utan tvekan litauiskt: -iāčiai. Roten väcker vissa tvivel. Konsonanten f är ovanlig i litauiska ortnamn. Det finns dock skäl att anta att f här kan ha uppstått ur p (i dialekten har vi belägg för fall där följande ord, på grund av en småborgerlig vana att framstå som ”mer kultiverad”, särskilt mer polsk, ibland uttalas med f i stället för p: det belarusiska plāṅka ”ribba”, pras ”tvättlina”, pigūlka ”tablett” osv. uttalas ibland här som flāṅka, fras, figūlka). Då skulle roten vara pil- eller pel-, vilket är fullt möjligt. Därför kan detta ortnamn kanske jämföras med egennamn av typen Pilaiciai eller Pelaiciai (jfr LATS 237,242, samt efternamnet Pilātės, busknamnet Pilāčiai och liknande — LVK).

Galalōuki ”åker i Biciūnai”. Jfr de litauiska bynamnen Galūlaukė, Galūlaukiai, Galūlaukis (LATS 77), liksom åkernamnet Galūlaukė (LVK), vilka härstammar från appellativen galūlaukė, galūlaukis och liknande.

Gertoklynia ”del av en skog i byn Pakulnioje”. Jfr litauiska Girtuoklynė, ”skogsbeteckningar” (LVK), härlett från appellativet girtuoklynė, ”dryckeslag”. Ortnamnets rot e har övergått till e i obetonad ställning, och suffixet uo har övergått till o — typiska följder av att litauiska lånord i detta område belarusifieras (jfr LKB 125, samt bynamnet Ažūgery<Ažūgiry — LEBA 92).

Gilūta ”i Biciūnai”. Jfr litauiska ängsnamnet Gilūtā (LVK), bynamnet Gilūtā (LATS 48). Ortsnamnets stam är adjektivisk (gilūs) och har det sällsynta suffixet -ūta.

Jacmiāny, Acmiāny by (off. Eitmiāny). Oikonimen är helt litauiskt och tvåledat; dess första led är jac-(ac-)<eit-, det andra men-(<min- sannolikt vitryska ant. Det är en avledning av efternamnet Eitminas. Jfr Salys 344; LPŽ I 570. De två första formerna av oikonimen är mer förvityskade, men även den officiella formen är slaviserad. Litauerna i Apso (byn Šalakūndzᵘ ~Šalakan- inte långt härifrån

24

džių) kallar byn Aicminai, invånarna i Bielūsiškės Acminai, Atminai. Den vitryska formen Jacmiány har sannolikt bildats ur den tidigare (äldre) formen Eicminai, genom att diftongen ei- i stammen monoftongerats (jfr de analoga fallen Avidiány< Aividány< Eividány< Eivydenčiai, lit. Vadžgirys< Vaičgirys osv.).

Jadàsali by (off. Judásali). Jfr litauiska bynamn Juodasalė (LATS 109), Juodasalis (LEBA 97). Ortsnamnen kommer från orden juodas ’svart’ och sala ’by’.

Jarkáncy k. (of. Jarkáncy). Be jokios abejonės, oikonimas kilęs iš pavardės. Iš kokios - nėra aišku. LEBA 55, 58 Jarkáncy kildina iš baltarusių pvd. Jarkovič ir kartu kvalifikuoja jį kaip priesagos -ancy vedinį. Tačiau šiedu dėmenys formos Jarkáncy jokiu būdu nesuformuos (būtų *Jarkoučancy). Vadinasi, toks oikonimo kilmės aiškinimas nėra pagrįstas. Galima būtų įtarti, kad Jarkáncy šaknis — tai pvd. Jurkūs (plg. LPŽ I 870), tačiau dabar pagrįsti jur- virtimo į jar- galimybę trūksta duomenų. O gal Jarkáncy kilęs iš dvigaminės pavardės, kurios pirmasis dėmuo — jar-(jer-), antrasis — -kant. Tačiau jar-(jer-) pirminė (lietuviška) forma taip pat gana problematiška, kadangi lietuvių vardyne tokio dėmens lyg ir neturima. Remiantis vietos baltarusių šnektos fonetika, yra pamato įtarti, kad jar- — tai per jer- laipsnį suužpakalėjęs baltarusiams ne visai įprastas lietuvių dvibalsis ir- (dėl tokios galimybės plg. čia vartojamą irgi gana neįprastą taip pat skolinį andy̆k ”kalakutas” vietoj rusiško indy̆k, dar plg. čia kartais pasitaikantį liet. kilmės vietovardžių nekirčiuoto trumpojo įvertimą į e- Gertolénia<Girtuoklynė, Ažūgery< Ažūgiry< Ažūgirai ir kt.). O kaip kvalifikuoti dėmenį jir-? Pastarasis taip pat galbūt galėtų būti ne pirminis o, kaip kartais svetimžodžiuose pasitaiko, kilęs iš gir-. Dėl galimo tokio jir-<gir- plg. ir liet. kai kurių svetimžodžių tarimą. Sakysime, įprastasis generalas mūsų šnektose kai kur vadinamas generolu, o pavardė Gierta išverčiama į Jierta (LPŽ I 665) ir pan. Jei tai pasirodytų įtikima, oikonimą Jarkáncy būtų tam tikro pamato laikyti liet. Girkančiai ir kildinti iš liet. pvd. Girkantas. Plg. Lietuvoje turimą pvd. Girkantas (LPŽ I 675), k. vardą Girkantai (LATS 87).

Jūravicy by (off. Jūravicy). I Apso-litauiskans dialekt är oikonimen känd i formen Jurėnai (dial. Jurānai). Ortsnamnet kommer otvivelaktigt från efternamnet Jūras (LPŽ I 863) och suffixet -ėnai. Det fick sitt vitryska suffix först efter förvityskningen.

Kálniski by (off. Kalniški). Detta är en tydlig avledning med suffixet -iški från det litauiska efternamnet Kalnius (LEBA 22); jfr också efternamnet Kalnius (LPŽ I 899), liksom bynamnen Kalniškė, Kalniškiai, Kalniškis osv. (LATS 118).

Karaliūnskaje važ iara ’sjö i Pakulnioje’. Det är ett sammansatt hydronym av litauiskt ursprung, vars första led är efternamnet Karaliūnas (jfr LPŽ I 919).

Karčiūta ’äng i Laibūnai’. Ortsnamnet är förmodligen bildat med suffixet -ūtė, och dess stam kan fonetiskt förknippas med ängsnamnen Karčia, Karčiabalė, Karčiabalis, skogsnamnen Karčius, Karčiagalnis (LVK), bäcknamnen Karčiūpė (LVK), Karčiupis, Karčiupys osv. (LUEV 68). Vad är ursprunget till roten karč-? LHEŽ 147 förbinder hydronymer med roten karč- med appellativet kartus ’besk, med skarp smak’. En sådan koppling skulle kunna vara fullt rimlig för de nämnda hydronymerna med roten karč-. Men vår

25

i detta fall skulle det inte riktigt passa, eftersom Karčiūta är bildat med ett suffix (troligen ett diminutivt sådant), vilket endast kan fogas till substantiv. Följaktligen är roten karč- ett substantiv, inte ett adjektiv. Och det är mycket möjligt att den härleds från en annan källa. Den källan anses vara substantivet karčiai ’längre, oslagen gräsremsa mellan strängar’. Den aktuella betydelsen hos karčiai är särskilt kännetecknande för sankmarker och våta ängar, där det faktiskt ofta är omöjligt att slå gräset ordentligt. Jfr också participet karčiuotas ’med oslaget gräs kvar mellan strängarna’, karčiuoti ’lämna oslaget gräs mellan strängarna vid slåttern’. Utifrån lingvistisk-geografiska data finns det grund för att anta att suffixet i Karčiūtos troligen har varit -ūtė, ett suffix som är mycket karakteristiskt både för Apso och för de närliggande litauiska dialekterna.

Kárčmiški k. (off. Karčmiški). Detta är ett sammansatt oikonim, vars första led kan förbindas såväl med appellativet kártis (det senare är inte främmande för detta område; i Apso-dialekterna säger man till exempel: kartelė rūbam pakárt), som med ordet karčiai ’oslaget gräs mellan strängarna’; jfr också Karčiūta samt mikrotoponymerna Karčios ’stränder, buskar’ och Karčiakalnis ’skog’ (LVK). Den officiella oikonimformens avvikande accentplacering kräver att ortnamnens accentuering på plats undersöks mer omsorgsfullt.

Kudrýški ’by i Pakulnioje’. Detta är en mikrotoponym av litauiskt ursprung, bildad av roten kúdra och suffixet -iškiai; jfr även hydronymerna Kūdrà, Kūdrėlis, Kūdrėlė, Kūdrūkas, Kūdriai (LUEV, 81), deras etymologi (LHEŽ 169) samt mikrotoponymerna Kūdra, Kū­dros med flera (LVK).

Kúmša ’äng i Bičūnai’. Mikrotoponymen har sitt ursprung i den östlitauiska dialekternas appellativa dialektord kumšà ’väg eller sank plats belagd med kvistar och käppar’ ~ kamšà. Jfr även de litauiska hydronymerna Kamšà, Kamšėlė, Kamšupis (LUEV 67; LHEŽ 145) samt mikrotoponymerna Kamšà, Kamšia, Kamšėlė med flera (LVK).

Kupčėli k. (off. Kupčėli). Oikonimen är av släktnamns- (öknamns-)ursprung (jfr till exempel Kùpčius – LPŽ I 1127) och är avlett med suffixet -ėliai.

Kupìški k. (off. Kúpiški). Oikonimen är av släktnamnsursprung (jfr till exempel Kùpas, Kùpė, Kupỹs – LPŽ II 1126–1128) och är avlett med suffixet -iškiai. Det är värt att notera att accenten i oikonimets suffix har uppfattats korrekt av oss.

Laibūny k. (off. Laibūny). Oikonimen är av släktnamnsursprung (jfr till exempel Laibùnis – LPŽ II 16) och är avlett med suffixet -ūnai. Jfr också de litauiska mikrotoponymerna Laibūnai ’skog, plöjd mark’, Laibūniškė ’åker’, Laibūčiai ’äng’, Laibūkai ’åker’ (LVK), samt Laibūtiškės ’by’ (LATS 151) och appellativen laibùkas ’lång och smal remsa’, laibūnė ’trädets smala ände’.

Laukiški, Lóukiški k. (off. Lóukiški). Oikonimen härstammar från personnamnen Laukỹs, Laukis och suffixet -iškiai (LEBA 24). Två former har belagts — en med accent på suffixet, vilken är vanligare, och en med accent på roten, vilken är ovanligare men överensstämmer med den officiella formen (som enligt vår uppfattning är mer belarusifierad). Jfr även byarna Laukiškės, Laukiškiai (LATS 154), personnamnen och skogsnamnet Laukiškis med flera (LVK).

Lataniški k. (off. Lataniški). Oikonimen är troligen bildat av personnamnen Làtena, Làtenas eller Latìnis (jfr LPŽ II 28) och suffixet -iškiai. Jfr också personnamnet Latanaúškas, som enligt vår mening med goda skäl härleds från lėtena, samt personnamnet Lataniškiai (LVK).

26

Líepasal’ kln. Beståndsdelarna i mikrotoponymen är troligen orden lėpa och salà. Jfr några andra litauiska besläktade namn — Líepasalė kln., Liepasalė ”sjöö”, Liepasalis mš. m.fl. (LVK).

Limarka ”b. Pakulnioje”. Namnet är en tydlig litauism, vars direkta motsvarighet Limarka, med betydelsen ”pöl, äng, träsk, dike”, förekommer rikligt i Litauen (LVK) < limarka<limmarka (LKŽ VII 516).

Liun ”b. Pakulnioje”. Detta är utan tvekan lit. Lūnas (LVK) < lūnass direkta motsvarighet.

Lūnka ”l. Pakulnioje”. Namnet har bevarat diftongen un i de östaukštaitiska dialekterna, motsvarande standardspråkets an; jfr lit. mikrotoponymerna Lankė, Lančkos m.fl. (LVK)<lankà.

Málina ”b. Pakulnioje”. Mikrotoponymen är utan tvekan bildad med suffixet -inė från roten -mol, som i Apsas dialekt (särskilt förr) uttalas med det bevarade gamla långa a~o (i standardspråket) — malìs; jfr lit. mikrotoponymerna Móline, Molūnė m.fl. (LVK), byarna Móline, Molūnė m.fl. (LATS 189–190).

Marūga ”flod som rinner genom Vidžiai från Vidžiųsjön och mynnar ut i Dysna”. Hydronymens suffix är -uga; roten är inte helt klar. Det finns en uppfattning om att den skulle kunna jämföras med flodnamnet Mara (LHD 192). Några belägg ges inte. Med utgångspunkt i Apsas dialektfonetik vill vi lägga fram våra egna resonemang och underbygga dem. Den obetonade roten mar- i ortnamnet kan, liksom dialektens flodnamn Dablys<Dauiblys (jfr Daublio, Daublį...), sjönamnet Saliàžory<Sáulìažeriai eller bynamnen Atminai (vitryska Acmiany, Jacmiany)<Atminai<Eitminai, Avidėnai (vitryska Avidiany, Avidavičy), Adminiškiai (vitryska Admi-niški, Adimiániški, Adymiániški, Jadmeniški), liksom lit. Vadzgìrys<Vaičgìrys och liknande, mycket plausibelt ha utvecklats ur *maur- och därigenom kunna knytas till márais — andmaten, som blommar inte bara i hela Marūgoje utan också i alla de träsk som den rinner igenom. Det finns alltså grund för att anta att Marūga har uppkommit ur *Maurūga. Det bör noteras att *Maurūga väl skulle passa in bland andra sällsynta avledningar med detta litauiska suffix, särskilt sådana som moliūgà ”lermark” och andra litauiska appellativ (jfr LKG 361). Det är också viktigt att uppmärksamma att inga avledningar med roten mar- har påträffats i litauisk namnbildning, medan det finns särskilt många med maur- — däribland mikrotoponymerna Máurijos, Maurýnas, Maurãgė, Máurupis m.fl. (LVK). Detta talar enligt vår mening också för Marūga<*Maurūga. Jfr även bynamnet Maurūčiai (LATS 174).

Meškeliai by (officiellt Miaskėli). Oikonymen är en avledning med det litauiska suffixet -eliai från efternamnet Meška, Meškys (jfr Meszko~Meška — Salys 403) (LEBA 76). Jfr även bynamnet Meškeliai (LATS 180), liksom mikrotoponymerna Meškelės, Meškėlė, Meškėlis, Meškėliai m.fl. (LVK).

Mikūčiai by (officiellt Mikúči). Detta är en litauism, där suffixet -učiai har fogats till efternamnet Mikas (jfr efternamnet Mìkas LPŽ II 228, även LEBA 87); jfr vidare litauiska mikrotoponymerna Mikūškė, Mikutà m.fl. (LVK).

Namá viečia ”l. Pakulnioje”. Mikrotoponymens litauiska ursprung råder det inget tvivel om: det är Namávietė, som också har motsvarigheter i Litauen — Namávietė dr., pv., gn., mš., krm., Namávietės krm., mš. m.fl. (LVK). Ursprunget till dem alla är appellativen namai och vietà.

Pacílta ”pv. Laibūnuose”. Mikrotoponymen har bildats av litauisk dialekt…

27

av namnet på samma objekt Paciltė~Patiltė, jfr bynamnen Patiltis, Patilčiai (LATS 232), liksom andra mikrotoponymer Patilčiai, Patiltūs, Patiltės ”åkernamn” (LVK). De angivna mikrotoponymerna har sitt ursprung i det appellativa ordet patiltė ”plats under en bro”. Det bör också noteras att den betonade stavelsens fallande intonation tydligt kunde höras i den undersökta mikrotoponymen — den första leden i diftongen uttalades förlängd.

Padzirvány ”åker i Vidiškiai”. Mikrotoponymen härstammar från det litauiska appellativa ordet pádirvonis, padirvonỹs. Jfr även bynamnet Pádirvoniai (LATS 208), liksom mikrotoponymerna Padirvonys, Padirvonė, Padirvoniai m.fl. (LVK).

Padrūkša by (officiellt Padrūkša). Litauerna i Apso kallar byn på litauiska Padrūkšė. Oikonymen kommer från namnet på den närbelägna sjön Drūkšiai (se LUEV 32) och prefixet pa-.

Pakūlnia by (officiellt Pakūlnia). Oikonymen är sannolikt av efternamns- (öknamns-) ursprung, jfr personnamnet Pakūlnis (LPŽ II 375). Jfr även mikrotoponymerna Pakūlniškė, Pakūlniškės skog, busksnår, Pakūlnių sodyba (LVK).

Pálauka ”åker i Pakulnioje”. Ortnamnet härstammar otvivelaktigt från det litauiska appellativa ordet pálaukė, jfr även pálaukis, liksom mikrotoponymen Pálaukė (LVK) och bynamnen Pálaukė, Palaukė, Palaukė (LATS 220).

Patkudryški ”äng och ängar i Pakulnioje”. Detta är en mikrotoponym av rent litauiskt ursprung, slaviserad och försedd även med det belarusiska prefixet pad-. Se Kudryški.

Ratášali ”en del av byn Laibūnai” (officiellt Ratášali). Toponymen är tvåstammig. Dess första led är det appellativa ordet rėtas (i litauiska dialekter vid gränsen mot Belarus återges detta vanligen som rátas, eftersom e framför det här hårt uttalade r övergår till a), det andra är inte ”kall” utan ”skogsdunge”. Det betyder alltså Retášilis. Att dess andra led verkligen är ”skogsdunge” framgår framför allt av den ryska formen Ratášeli, som SNVV 328 anger intill den officiella belarusiska formen; detta bekräftas också av formen Retášilis för oikonymen i Breslauja-distriktet i LEBA 97 (det finns kanske grund för att anta att det rör sig om samma oikonym). Därtill stöds detta, som erfarenheten visar, tämligen väl av fonetiken i obetonade stavelser (i vårt fall dessutom hårdnade) i vissa tydligare ortnamn av litauiskt ursprung som används i belarusiska dialekter. Som redan har sagts uttalas litauiska Ažūgiriāi, Girtuoklynė m.fl. här Gertoklina, Ažūgery och liknande. I vårt fall uttalades Retášilis här som Ratášeli, och det nyuppkomna e:et efter det hårda š övergick lätt till a, vilket gav upphov till Ratášali. Här har det också konstaterats att det finns fler fall där i efter š övergår till a. Exempelvis uttalas vårt šipulỹs här som šapul’.

Raukėta by (officiellt Raukėta). Även bäcken som rinner genom byn kallas Raukėta (LUEV 133). Båda namnen kan härstamma från personnamnet Raukas (LPŽ II 583<raukti ”göra skrynklig” — LHEŽ 274) och suffixet -eta (LKG 333). Enligt vår mening är det emellertid fullt möjligt att de i stället har öknamnsursprung, från *Raukėta, som skulle motsvara det litauiska appellativa ordet raukėta. Jfr även byn Raukėta (LVK).

Ražákalnia ”kulle i Bičiūnai”. Ortnamnet har två stammar; dess andra led är kálnas ”berg”, medan det första är något osäkert. Kanske kan det knytas till litauiska mikrotoponymer som Różakalnis, Różabalė, Różaraisčio och liknande (LVK). I så fall skulle leden vara Różė (<róžė), jfr även byn Różákalniemis (LATS 256). Fonetiskt finns det dock inte heller någon grund för att utesluta möjligheten att denna led kan

28

daryti Režiai k. <rėžiai (LATS 261), plg. dar Rėžupalis (LHEŽ 276), Ražiai k. (LATS 260) ar net Ražiai k. (LATS 256).

Rakščynia ”busksnår i Bičiūnai”. Mikrotoponymens rotstavelse består av ett bakre ą, som kan ha uppkommit såväl ur e som ur ė; det är därför lika rimligt att anta att det kommer från efternamnet Rekštys som från Rėkštys (LPŽ II 595), tillsammans med det lokala suffixet -ynė. Jfr även ån Rėkšupis (LUEV 134), gårdsnamnet Rėkšiai, åsen Rėkšpjaunis (LVK), liksom etymologin för Rėkšupio (LHEŽ 275–276). Således har Rekštynė eller Rėkštynė här blivit Rakščynia.

Rápiški by Om man inte kan fastställa arten hos oikonymens rot-e, förblir dess ursprung i sin helhet oklart. Denna dialekts fonetik, som inte helt följer regelbundna mönster, ger dock grund för misstanken att detta ą också kan ha uppkommit ur diftongen ei efter r (jfr det här uttalade bynamnet Acmiány<Eitminai m.fl.). Om det verkligen förhåller sig så, kan man hävda att oikonymen är en avledning med suffixet -iškiai från efternamnet Rėpa (LPŽ II 593).

Samaniča ”mosse i Laibūnai”. Mikrotoponymen är en direkt motsvarighet till det litauiska mikrotoponymet Samanyčia, som härletts från appellativet samanyčia ”mossrik plats”.

Sauliažory, Saliažory, Šauliažory ”sjö i Vidiškiai”. Hydronymens former karakteriserar mycket väl processen där den obetonade litauiska diftongen au i regionens vitryska dialekt blir vitrysk, samt följderna av denna process. Långt tidigare hade vi fastställt att litauiskt au i vitryska dialekter ofta har utvecklats till a (Baltistica 73–77). Artikeln gav ett stort antal vitryska litauismer – appellativ och egennamn – med den nämnda fonetiken och presenterade samtidigt ett verktyg för att känna igen och identifiera äldre litauismer. Hydronymen Sauliažory och dess varianter styrker inte bara vårt påstående, utan visar också konkret själva omvandlingsprocessen. Sjönamnet har utan tvivel uppkommit ur dess litauiska namn *Sauliažeriai eller *Šauliažeriai (jfr Saulupė, Saulłatakis LUEV 143)<sáulė och ežerai. Namnvarianten med initialt š är senare, och har sannolikt uppstått genom semantisk utarmning. Roten au visar otvetydigt övergångssteget i utvecklingen av litauiskt au till vitryskt a. Å andra sidan tyder det rent litauiska hydronymet Dablys<Daublys (se ovan), som förekommer i Apso-dialekten och har samma fonetik som Saliažory, och sannolikt även Marīga<*Maurūga, på att monoftongering av obetonat au till a kan ske (och utan tvivel har skett) också i själva litauiska dialekten (i detta fall i kontakt med vitryska). Hittills hade en sådan process inte påvisats i litauiska dialekter.

Sniegiški by (off. Sniegiški). Oikonymen är en avledning med suffixet -iškiai från efternamnet Sniegis (LPŽ II 774). Jfr sjönamnen Snieginis, Sniegiškis (LUEV 152), samt mikrotoponymerna Sniegiabalė, Sniegiaragis m.fl. (LVK) och byn Sniegiškės (LATS 285).

Šaltāni by (off. Šaltāni). Enligt lingvistisk-geografiska data härrör oikonymen inte från appellativet šaltėniai, utan från det för regionen typiska ordet šaltiniai, vars suffix į kan ha förvanskats oregelbundet genom vitrysk påverkan, så att det blivit bakre.

Taukini by Oikonymen är sannolikt en pluralform av det hypotetiska litauiska efternamnet *Taukinys (jfr Taukinis Salys 462; *Taukinis LPŽ II 1029). Sådant

29

Denna hypotes bekräftas av betoningen på oikonimets ändelse.

Trakiški k. (off. Trakiški). Oikonimet är bildat med suffixet -iški = motsvarande lit. -iškiai och det appellativa ordet trākas ”skogsröjning, små busksnår”; jfr bynamnen i Litauen Trakiškiai, Trakiškis m.fl. (LATS 319), liksom hydronymerna Trakravis, Trakupis m.fl. (LUEV 174).

Trylāpnik ”äng i Bičiūnai”. Mikrotoponymen kommer från det litauiska appellativa ordet trilāpnīkas ”vattenklöver”. Jfr andra litauiska mikrotoponymer Trilāpė ”äng bevuxen med vattenklöver”, Trilapynė äng m.fl. (LVK).

Vainiūny, Vainiūncy k. (off. Vainiūny). Den andra varianten av oikonimet är mer belarusifierad. Namnet härstammar från efternamnet Vainiūnas (jfr LPŽ II 1135) och är dess pluralform. Jfr sjön Vainiūnų (LUEV 183), litauiska bynamn Vainūnai (LATS 331).

Varpynia ”äng i Bičiūnai”. Mikrotoponymen kommer från det litauiska appellativa ordet varpynė ”plats där det växer mycket gräs med stora ax”. Jfr sankmarksnamnen Varpynė, Varpynas m.fl. (LVK).

Verpetā ”berg i Bičiūnai”. Detta är en belarusifierad form av det litauiska namnet på samma berg, Verpetā, som härstammar från appellativet verpetā (verpėtas). Jfr litauiska mikrotoponymer Verpetā skog, berg, Verpėtas berg, Verpetinė äng (LVK).

Vīdzzy mstl. (off. Vīdzzy). Litauerna i Apso kallar orten vidz’ai, tidigare vidz’av Vīdziai, Vydžiai. Oikonimet härstammar utan tvivel från efternamnet Vydžius (jfr LPŽ II 1205). Jfr även mikrotoponymerna Vydžiamiskis, Vydžgojis m.fl. (LVK). Formen Vīdziai är senare och belarusifierad.

Vidziški k. (off. Vidziški). Namnet härstammar från ortnamnet Vidžiai, Vydžiai med suffixet -iški<-iškiai.

Vilkīaniški k. (off. Vilkīaniški). Oikonimet härstammar från efternamnet Vilkėnas (dial. Vilkėnas), jfr LPŽ II 1217, och suffixet -iškiai; jfr även LEBA 17 samt bynamnen Vilkėnas, Vilkėnai (LATS 346).

Viršūpi ”äng i Vainiūnai”. Mikrotoponymen har motsvarigheter även i Litauen, till exempel Viršūpė träsk, Viršūpys by, Viršūpiai äng, Viršūpeliai åker (LVK). De härstammar från appellativen viršūnė och upė (upeliai).

Ždėgeli k. (off. Ždėgeli). Oikonimet är troligen en belarusifierad form av det litauiska namnet på denna by, Išdėgėliai. Förleden iš- har utelämnats här på grund av att namnets betydelse inte förståtts eller för att göra uttalet enklare. Jfr de litauiska mikrotoponymerna Išdėgėlė äng, Išdėga”äng där torven har bränts”, Išdėgė äng m.fl. (LVK).

Žagary, Žygary ”i dr. Pakulnioje”. Mikrotoponymen har utan tvekan sitt ursprung i det litauiska personnamnet Žagaras (LPŽ II 1307), i dess pluralform i en belarusiserad form Žagaras. Det är värt att notera att låneordet från det litauiska standardspråket žagarai också uttalas žagary i den belarusiska dialekten i denna region (jämför även den här förekommande litauismen žāginė<žāginiai). I orter vid Litauens gräns mot belarusiska dialekter uttalas mikrotoponymer med denna rot också med Žagar-, exempelvis Žagarynė (dr.), Žagarynas (kln.) och liknande (LVK). Formen Žygary med bakre artikulation av rotens y är sannolikt senare och uppkom när formen Žagary fortsatte att slaviseras.

30

I artikeln försöker man fastställa det litauiska ursprunget hos 68 ortnamn (77 varianter av dessa), som används av den vitryska lokalbefolkningen i trakten kring Vidžiai. Alla sådana ortnamn utgör 85% av samtliga ortnamn som används i området. Ursprunget till de få andra ortnamn som förekommer här är oftast slaviskt, till exempel Haražanka (< Ahar ažanka, jfr harót < aharód) ”l. i Laibūnai”, Kaziōnaje vóziara ”sjö i Vidiškiai”, Navinki ”l. i Bičiūnai”, Padvarytka ”l. i Pakulnioje”, Šipavičy (< Ašipavičy) by, Sivóje balóta ”träsk i Laibūnai” m.fl. Det är möjligt att vissa av dessa ortnamn (t.ex. Navinki, Šipavičy) lät ungefär likadant även på den tiden då det ännu fanns människor här som talade litauiska. Denna uppfattning kan kanske delvis stödjas av deras litauiska fonetik, exempelvis det litauiska velara uttalet av konsonanten n före k. Att denna egenhet i litauiskans fonetik faktiskt förekommer i den vitryska dialekten här framgår tydligt även av det litauiska uttalet av vitryska appellativ med n i denna position. Vi har upptecknat följande ord som bevarat denna litauiska fonetik: apiėški ”stubbar”, miadžiānka ”järnorm”, liapiānka ”liten lerklinad koja”, rumiānki ”småklöver”.

De flesta av ortnamnen som behandlas i artikeln härstammar från efternamn och andra egennamn. De är bildade med de litauiska suffixen -iškiai, -iūnai, -ėnai, -ėliai, med förled som är karakteristiska för östlitauiska dialekter, anta-, ažu-, med förledet pa- och liknande. Bland dem finns oikonymer, bildade med suffix av äldre tvåstammiga personnamn, och många sammansättningar av två appellativ m.m.

Ortnamnen som behandlas i artikeln väcker särskild uppmärksamhet genom sin fonetik och dess särdrag, som återspeglar vissa, hittills inte närmare belysta följder av mötet mellan två olika språks ljudsystem och tydliggör resultaten av de nära kontakterna mellan dessa språk. I de vitryska ortnamnsformerna har exempelvis registrerats att den obetonade litauiska diftongen ei i ordinitial ställning återges som ai (detta är karakteristiskt för litauiska dialekter i regionen; jfr deras aic < eiti ’gå’), att detta ai monoftongeras till a (detta fenomen har hittills inte registrerats i litauiska dialekter), att det främre vokalljudet utvecklas till e (ett fenomen som inte heller är särskilt känt inom litauisk dialektfonetik) och att ett protetiskt j uppstår framför det (vilket återigen följer en litauisk fonetisk regel). Detta har skett med den här undersökta vitryska oikonymformen Jacmiany (uttalas jecmiany) < Acmiany < Aicmiany < Eitmenai < Eitminai < jfr. Eitminas. En liknande ljudförändring förekommer också i den vitryska oikonymformen Avidžany < Aivdžany < Eivdžany < Eivydėnai < jfr. personnamnet Eivydas + dialektalt litauiska -ėnai). I vitryska ortnamnsformer i denna region återspeglas också att den obetonade litauiska diftongen au övergår till a (i vissa former har även ett mellanled via au bevarats). Sjönamnet Saldiažōry härstammar således från *Saldiažerai < sáu-lė+ežerai ’sol+sjöar’, medan formen Šauliažōry visar ett övergångsskede från au till a i stavelsen. Hydronymformen Marūga har också troligen uppstått ur *Maurūga på samma sätt. Sjönamnet Daublys uttalas av litauer i Apso som Dablỹs (vitryssarna säger Dablánskoje vóziara), men litauerna säger alltid Daũblio, Daũblį..., medan vitryssarna säger vóziara Daũblia. Detta är återigen en viktig och inte mindre värdefull och aktuell detalj i kontakten mellan två olika språk. Tidigare hade vi konstaterat detta endast i litauicismer i vitryska dialekter, men i detta fall också i den litauiska dialekt som står i kontakt med dem. Det innebär att denna process pågår även

31.

i våra dagar och även i våra dialekter. Den är alltså levande och fortsätter att forma de kontaktande dialekternas ljudsystem. Former av de undersökta ortnamnen återspeglar ganska väl även fall där obetonat litauiskt i övergår till vitryskt e, till exempel Gertolkinia < Girtuoklynė m.fl. Påvisandet av denna övergång bidrog till att klargöra ursprunget till oikonymen Jarkáncy: Jarkáncy (uttalas jerkáncy) < irkáncy < girkáncy (jfr. generòlas < generòlas m.fl.) < Girkunčiai < jfr. Girkantas (pluralform). På liknande sätt har ursprunget till mikrotoponymen Ratášali klarlagts: från dialektalt litauiska ratas < retas ’sällsynt’ och šilas (via vitryska šel-) > šal-. Vissa av de undersökta vitryska ortnamnen har ibland förlorat vissa betydelsebärande litauiska element och är därför svåra att etymologisera. Det har objektivt fastställts att oikonymen Ždžegėliai är det litauiska Išdegėliai (< Išdegėlė < išdegėlė ’utbränd torvmark’), där vokalen i i förledet iš- har fallit bort genom vitrysk påverkan.

I fråga om andra fonetiska särdrag överensstämmer ortnamnen som behandlas i artikeln helt med fonetiken i den litauiska Apso-dialekten (jfr AT 173—191; ADK 91—98). De bevarar förhållandevis väl det äldre långa a, e ~ standardspråkets o, ė. Standardspråkets diftonger am, an återges som um, un, konsonanten l palataliseras inte framför främre vokaler m.m.

Mot bakgrund av allt detta är det viktigt att konstatera att de språkstudiedata från detta område som behandlas i artikeln tydligt visar att vitryskifieringen här är en mycket sen process, att den inte har avslutats utan fortfarande pågår även i våra dagar, att de fonetiska förändringar som har uppstått är specifika och av stor betydelse inte bara för de litauiska dialekternas fonetik och grammatik utan också för kontakterna mellan litauiska och vitryska dialekter, samt att fortsatt språkforskning i denna region och noggrann dokumentation av dess data är av vikt för baltoslavisk språkvetenskap.

FÖRKORTNINGAR

ADK — M o r k ū n a s K. Apso-dialektens substantivböjning // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 28: Kalbų ryšiai ir sąveikos. V., 1989. P. 91—98.

AT — G r i n a v e c k i e n ė E. Några karakteristiska särdrag hos Apsodialekten // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. V., 1960. T. 2(9). P. 173—191.

Baltistica — G r i n a v e c k i e n ė E., M a c k e v i č J. Lie. (i)au vokalizmo atliepai baltarusių lituanizmuose // Baltistica. III(1) priedas. V., 1989. P. 70—80.

LATS — Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. D. 2.

„EBA — B i r y l a M. V., V a n a g a s A.P. Litouskija elementy u bielaruskaj anamastycy. Minsk, 1968.

LHD — V a n a g a s A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

LHEŽ — V a n a g a s A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981.

LKB — G r i n a v e c k i e n ė E., M a c k e v i č J. Kai kurios baltarusių lituanizmų fonetikos ypatybės // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 27: Lietuvių kalba ir bilingvizmas. V., 1988. P. 123—131.

32

LKG — Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1.

LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1966. T. 7; 1976. T. 10.

LPŽ — Lietuvių pavardžių žodynas. V., 1985. T. 1; 1989. T. 2.

LUEV — Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas. V., 1963.

LVK — Litauiska ortnamnsregistret. Förvaras vid Namnavdelningen vid Litauiska språkinstitutet.

Salys — Salys A. Raštai. T. 2: Tikriniai vardai. Roma, 1983.

SNVV — Rapanovič J. N. Slounik nazvau nasielenych punktau Vicebskaj voblasci. Minsk, 1977.

ORTNAMN AV LITAUISKT URSPRUNG I VIDŽŲS OMRÅDE

Sammanfattning

Artikeln fastställer det litauiska ursprunget hos 68 ortnamn (bynamn och mikrotoponymi) i omgivningarna kring småstaden Vidzy (Braslav-distriktet, Vitebsk oblast, Belarus), där lokalbefolkningen numera talar belarusiska. Det har fastställts att sådana ortnamn utgör omkring 85% av alla ortnamn i det undersökta området. Genom sitt fonetiska system och sin ordbildning ansluter sig ortnamnen till språksystemet i småstaden Opsa. Till ursprunget har de flesta bildats av efternamn med suffixen -iški, -ūnai, -ėnai, -ėliai, med prefixen anti-, aezū-, samt av appellativa sammansatta substantiv. På grundval av det som framlagts i artikeln antas att processen att vitryssifiera det undersökta språkområdet är förhållandevis sen.

33