LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Ur arkiven Aus Archiven

Zigmas ZINKEVIČIUS

LITAUISKA ANTECKNINGAR I ETT EXEMPLAR AV ”KNYGOS NOBAŽNYSTĖS”

I det exemplar av ”Knygos nobažnystės” (1653) som finns på Martynas Mažvydas-biblioteket i Vilnius och har signaturen A 1/653 finns en handskriven text på litauiska med två böner. Jag har kort nämnt den i volym IV av min ”Det litauiska språkets historia” ¹. I övrigt har den inte diskuterats eller undersökts närmare av språkforskare.

Här återges en fotokopia och en avskrift av den ²:

¹ Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija, IV: Lietuvių kalba XVIII—XIX a. Vilnius: Mokslas, 1990, p. 186—187.

² På grund av tekniska trycksvårigheter trycks ž i stället för bokstaven z med ett genomstruket skaft.

166

I

1 Ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Människorna finner nåd. Vi lovprisar, prisar och ärar dig, store Gud, evige Son, evige Fader, Herre Jesus Kristus, eftersom du från Faderns tron och himlen kom till oss på jorden och [med oss genom den Helige Andes kraft, född av Jungfru Maria, [förenade dig och vårt lidande med syndarna [och gav dem lindring. Ge 10 vår Frälsare, [så att vi tacksamma må göra stora ting för dig, älska dig av [hjärtat, förtrösta på dig, tjäna dig troget, [flitigt söka dig, och 15 i vårt liv och i vår död [stödja oss tryggt på dig; du som själv är Herre, Huvud, Herde, Härskare, Föreståndare, Frälsare, Medlare och [Försvarare,

167

oss, ovärdiga tjänare, [ge] det fullkomligaste åt dig, med din Fader och den Helige Ande. Med Gud till evig ära. Amen.

II

1

Herre Jesus X^ste vår Frälsare. Vår fullkomliga rättfärdighet, vi tackar dig ödmjukt, att du på den besvärliga heliga jorden har kommit från himlens höjder och värdigats att förena dig med oss: du som antog vår syndares kropp och blod, inte för din egen skull, ty du hade ära hos din Fader redan innan världens begynnelse var lagd, utan för vår skull, för att du i våra bekymmer troget skulle bistå oss och för att du skulle söka oss, de förlorade fåren, och kunna kalla oss syndare till ånger. Vi ber dig, genom din ankomst till världen, gör oss till ångerfulla syndare genom att se till din dyrbara förtjänst; fräls oss från synden, allt ont, djävulens makt och den eviga fördömelsen. O store Herre, du eviga Guds förbund, Herre Jesus, klä oss i gudomlig rättfärdighet, så att vi må räknas som rättfärdiga och kunna leva i Guds rike i evighet. Amen

5

10

15

Exemplaret av ”Knygos nobažnystės” med bönanteckningarna kom till Martynas Mažvydas nationalbibliotek från Vilnius evangelisk-reformerta synod. Detta framgår av flera synodsstämplar och av anteckningen på titelbladets baksida (med annan hand): Bibl. Synodi Evang.-Reform. Viln. Cat. I. D. №. 777. q. På samma sida verkar det också finnas en polsk anteckning med ännu en hand: Od Ksiądża Kielmeńskiego Zboru Konstantego Thumasa. 1880 r. 15 dnia Marca Kielmy. Vilnius synod fick alltså boken den 15 mars 1880 från den reformerte prästen i Kelme, Konstantinas Tumas (Tumasas? 1877–1903³).

Texten till båda bönerna är inskriven i slutet av boken, på de tomma blad som bundits in tillsammans med den. Exemplaret har också fler tomma blad: före den tryckta texten finns nio (på det första bladets baksida står något skrivet, till synes ett fragment av en innehållsförteckning, men på en annan dialekt och inte av samma person som skrev in bönerna; det finns även fler små anteckningar, men på polska), och efter den tryckta texten hela 39 tomma blad. Bönerna är inskrivna på de två första bladen efter den tryckta texten.

Båda bönerna skrevs av samma person. De skrevs med svart, numera ganska blekt bläck. Textens stavning är tämligen ålderdomlig, jfr bokstäverna ſ, ſs (= s), ſz (= š), ey, wy (=ei, ui). Den är skriven på östaukštaitisk dialekt. Tautosyllabiska an-förbindelser har dragits samman, t.ex. unt I 1, 2, 6, 20, II 3, 19 ‘ant’, brungus I 10 ‘brangus’, genitiv singular femininum brungiausios II 13 ‘brangiausios’, Dunguiiejżkos II 3–4 ‘dangiškos’; umżinas I 4 ‘amžinas’, genitiv singular maskulinum umżina I 4, II 15, 16 ‘amžino’, genitiv plural umżiu I 20, II 19 ‘amžių’; giwint II 19 ‘gyventi’, andra person singular imperativ apding

³ Grūzewski B. Kościół Ewangelicko-reformowany w Kielmach. Warszawa, 1912, p. 421.

168

II 17 ‘apdenk’. Men: idant I 10, II 8, 10, 18, genitiv singular maskulinum paſkandinima II 15–16 ‘paskandinimo’.

Ändelse-ą, -ę samt -a, -e, < *-ą, *-ę har inte övergått till -ų, -į respektive -u, -i, t.ex. ackusativ singular garbą II 6 ‘garbę’, Tewą II 6–7 ‘tėvą’, Sprową I 7 ‘dalyką, reikalą’, nominativ singular maskulinum gimes I 8 ‘gimęs’; instrumentalis singular Gatwa I 17, teysibe Diewiſzka II 17–18, lokativ singular Žiwate I 15 ‘gyvenimas’. Detta pekar mot trakter i nordöstra Litauen mellan Pasvalys och Vaškai. Följande drag motsäger inte denna slutsats, utan stöder den: hårt t framför vokalismen av e-typ (a), obetonat ändelse-a < *-ā i stället för standardspråkets -o och förekomsten av långt ā i betonade enstaviga ord intill obetonad ändelse -os (b), liksom assimilationen av diftongens komponenter i cirkumflexdiftonger och beteckningen med bokstäverna ey (c), t.ex.:

a) andra person singularis konditionalis galetumey II 11 ‘tu galėtum’, första person pluralis miletumim I 12 ‘mes mylėtume’;

b) genitiv singular maskulinum kuna II 5 ‘kūno’, grieka II 14 ‘nuodėmės’, wiſa pikta II 15 ‘viso pikto’, warga I 8 ‘vargo’ och ta II 3 ‘to’, men femininum brungiausios II 13 ‘brangiausios’;

c) patsey I 16 ‘patsai’, tikrey I 13 ‘tikrai’, dukſingey I 15–16 ‘dūksingai, su viltimi’, instrumentalis plural maskulinum nuodelnikejs II 13 ‘dalyviais’, nominativ plural maskulinum paskeytiti II 18 ‘paskaityti, palaikyti’.

Jfr även ackusativ plural mums II 11, 14 ‘mus’.

Texten innehåller arkaiska former som numera inte längre används i det angivna området eller i Litauen i allmänhet, t.ex. dativ plural Žmonemus I 2 ‘žmonėms’, allativ singular pakutosp II 11, adessiv singular Tawimp I 12–13, genitiv singular femininum Danguieįzkos II 4, andra person singularis konditionalis padetumbey II 9, första person pluralis galetumbim II 19. De pekar mot 1500- och 1600-talen.

Ovanför texten till den första bönen står en polsk rubrik (se fotokopian), som bör läsas så här: Modl(itwa) V na B(oż)e Narodzenie. Bönen har alltså nummer fem (med romersk siffra). I bönboken ”Knygos nobažnystės” står en helt annan bön under nummer 5; därför är den inskrivna bönen inte en översättning av den till östaukštaitisk dialekt. Det finns ingen bön som motsvarar handskriftstexten i ”Knygoje nobažnystės”. Vår uppmärksamhet fästs dock vid de nya bönnummer som skrivits in för hand i detta exemplar, där nummer 5 saknas. Texten är uppenbarligen hämtad ur en annan bönesamling; den förtecknade samlingen har samma numrering av bönerna. Vid kontroll av de mer omfattande bönesamlingar som evangelisk-reformerta kyrkan gav ut 1781 och 1845⁴ påträffades en bön med nummer 5, samma bön som är inskriven i ”Knygoje nobažnystės”. Stavningen är likartad: bokstaven ſ (= s) används, i stället för ſz (= š) står här β, i stället för ż står ź; bokstäverna som betecknar diftongerna ay, ey, uy finns endast i 1781 års utgåva, medan 1845 års utgåva skriver aj, ej, uj. Konditionalisformer med -b- finns endast i 1781 års utgåva, medan 1845 års samling har miletumim, dukſetumim, tarnauutumim. Språket hör till den mellersta varianten av vårt äldre skriftspråk; i dessa utgåvor skrivs alltså ant, brangus, amžinas, amžių, tikray och liknande. Avskriften (med dialekten utbytt!) är inte ordagrann överallt, utan innehåller textändringar, av vilka de viktigaste är följande:

⁴ Maldos krikszczioniszkos, Wiſokioj Reykmej prigulinčzios...Karálaucʒuje... MDCCLXXXI (=1781 m.). Ett exemplar vid Vilnius universitetsbibliotek har använts, sign. Lᴿ 965. För 1845 års utgåva har ett exemplar vid Vilnius universitetsbibliotek använts, sign. Lᴿ 695.

169

I samlingen från 1781 (i 1845 års upplaga skiljer sig endast stavningen):

Det är en god önskan för människan, Herre, vår Jesus Kristus, att från din gudomliga tron över jordens jordiska jämmer och människornas syndares elände [totis’ teukey] i dig verkligen duk[etumbim tawe wier nay [ekiotumbim’, tawimi wienu cže|e leva ett fullkomligt

I handskriften:

En god önskan för människorna, Herre Jesus Kristus, att från den faderliga tronen över jordens elände och våra syndares bekymmer [totis teukieus Tawimp duksetumim Tawe stropiey [ekiotumim, Tawim pacziu leva ett fullkomligt

Den andra bönen har inte alls påträffats i de granskade reformerta bönesamlingarna.

Vi kan inte vara säkra på att den som skrev in bönerna i ”Knygos nobažnystės” använde just de angivna utgåvorna. Troligen fanns det någon annan, numera förlorad bönesamling, möjligen en handskrift på östaukštaitiska, som bönerna också kopierades från. Som uppgifterna nedan visar gjordes detta sannolikt i slutet av 1700-talet eller under första hälften av 1800-talet. De bevarade arkaiska formerna, som inte var typiska för dåtidens språk, kan helt enkelt ha kopierats från en äldre samling.

Bland de handskrifter från 1700–1800-talen som tillhörde de reformerta i Kelmė och förvaras vid Warszawas universitetsbibliotek ⁵ påträffades predikningar skrivna med samma hand ⁶. Stavningen och språket (dialekten) i Warszawa-texten ⁷ är desamma som i de böner vi undersöker. Även här används bokstäverna ł, ſ (ſ = š), ſz (= š), ey, uy (= ei, ui). Tautosyllabiska an-förbindelser dras samman, t.ex. unt ‘på’, a. sg. Dungu ‘himlar’, adv. prideruncziey ‘på ett passande sätt’, ſziendien ‘i dag’, men idant. I ändelserna ą, ę och -a, -e < har *-ǭ, *-ę inte påverkat -ų, į respektive -u, -i, t.ex. a. sg. gatwą, prieſz Sostą, ape atpirkimą, su meyłą ‘med kärlek’, l. sg. žiwate ‘liv’. Hårt l framför vokalismen av e-typ: ſekle ‘frö’ (typiskt för nordöstaukštaitiska dialekter!), meyte ‘kärlek’, Guteja ‘låg’, l. pl. cond. galetumim ‘vi skulle kunna’. Fördelningen av vokalerna ā och o i de angivna formerna är densamma, jfr g. sg. m. Diewa ‘Guds’, ſwieta ‘världens’, ant zienkla ‘på tecknet’ och ta ‘det’, ja ‘hans’ vid sidan av ändelsen -ios. Jfr också återgivningen av den cirkumflekterade diftongen ai: kursey ‘kurser’, sztey ‘dessa’, dayktey ‘saker’, su wyſtikleyſ ‘med lindor’, Labey ‘mycket’... Arkaiska former är talrika: d. sg. m. kuriamay ‘åt vilken’, ad. sg. Diewiep, all. sg. Tewop, pl. musump, n. pl. m. Danguieſzki ‘himmelska’, l. pl. Dunguieſzkose, te eſt ‘fortfarande’, adv. Todrin ‘därför’, nesang ‘eftersom’... Det råder inget tvivel om att Warszawa-texten skrevs av samma person som förde in båda bönerna i ”Knygos nobažnystės”.

Det har inte gått att fastställa vem personen var. Bland författarna till den Warszawa-förvarade reformerta samlingen från Kelmė nämns Aleksandras Močiulskis. Troligen är det

⁵ Historikern Ingė Lukšaitė uppmärksammade artikelns författare på dem. Hon lät honom använda sina egna excerpter och mikrofilmer. Ett varmt tack till henne!

⁶ Tai patvirtino LTSR Teismo ekspertizės mokslinio tyrimo institutas 1981.10.16 pažyma Nr. 11—1280.

⁷ I samlingen med titeln ”Zbiór kazań polskich i litewskich z lat 1742—1812 i niedatowanych”, gammal signatur 1148, ny signatur 1268.

170

Den välkände utgivaren av evangelisk-reformerta skrifter Aleksandras Rapolas Močiulskis (1790—1866), född i Kelmė och verksam där under en tid. Jag var benägen att tro att texten sannolikt var skriven av just honom ⁸. Men på min begäran granskade Pawel Wójcik, student vid Warszawas universitet som vistades vid Vilnius universitet under läsåret 1992/1993, samlingen av handskrifter i Warszawa utan att finna några uppgifter som bekräftade denna uppfattning ⁹. Samlingen innehåller texter skrivna av Aleksandras och Adomas (sannolikt Adomas Jokūbas, 1749—1832) Močiulskis samt av Aleksandras Meškauskas (Mieszkowski), men allas handstil skiljer sig från den hos den varšaviškis som intresserar oss (och därmed också från texten i bönerna som skrivits in i ”Knygoje nobažnystės”).

Hur det än må vara, torde bönerna i ”Knygos nobažnystės” ha skrivits in av någon som arbetade i Kelmė eller åtminstone hade anknytning till Kelmės evangelisk-reformerta församling. Prästerna i den församlingen flyttades ofta dit från Biržai eller for dit för att arbeta (både Aleksandras Rapolas och Adomas Jokūbas Močiulskis, som nämnts ovan, har varit verksamma på båda orterna). Därför bör det inte förvåna oss att en text på den östaukštaitiska dialekten från Biržaiområdet förekommer bland de reformerta handskrifterna i Kelmė.

I början av 1800-talet använde reformerta kristna dialekten från Biržaiområdet när de gav ut skrifter med religiöst innehåll. Det framgår av båda de små böckerna av Mykolas Ceraskis ¹⁰, född omkring 1754, sannolikt i Nemunėlio Radviliškis, verksam i Biržai från 1784 fram till sin död 1824, och utgivna i Mintauja 1803: ”Kozonis padėkavonės” och ”Senas katekizmas”. Den första boken är genomgående skriven på den dialekt som intresserar oss (med inslag av den tidens traditionella skriftspråk), till exempel wundeni ’i vattnet’, ſwenti ’heliga’, ka ’vad’, ta ’det’, weykey ’barn’, tie linksmus paukszcziey ’de glada fåglarna’ (lińksmūs). Även inledningen till den andra boken är i huvudsak skriven på samma språk, men bönerna och andra katekesavsnitt är formulerade på ett traditionellt språk som fortsätter den språkliga traditionen i skrifter från mitten av 1500- och 1600-talen.

På M. Mažvydas bibliotek finns en xeroxkopia av den handskrivna boken ”Būdas apie vakarienę (rašo vakarine) pono mūsų Jezuso Christuso” (utan datum), av en okänd författare. Dialekten i texten är densamma som hos M. Ceraskis, till exempel wundo ’vatten’, pinkiu ’fem’, ku ’vad’, stalu ’bordet’, giesmi ’sången’, ta ’det’, prastus ’enkla’ (prastūs), rejki ’behövs’. Den skrevs inte av M. Ceraskis (handstilen är annorlunda), utan av ännu en annan person. Även denna text är rik på arkaismer, till exempel nesang ’eftersom’, betaig ’men’, kiekwienamuy ’åt var och en’, idant turetumbime ’så att vi skulle ha’.

Juozas Tumelis har i Vilnius en bunt predikningar och sånger (som han fick 1968 av Leonas Gudaitis), sammanställd till en samling 1925—1940 av konstnären Kazys Šimonis, som hade köpt handskrifterna i Biržai av en samlare av antikviteter vid namn Štreitenas (Štreitonas?). Det är en tämligen stor samling på 284 sidor med handskrivna reformerta texter från 1700- och 1800-talen. Den äldsta daterade texten är från 1726. Det kan finnas ännu äldre, odaterade texter. Författarna är okända, med undantag för upphovsmannen till en text från 1813 — den redan nämnde M. Ceraskis. Många av texterna i denna samling är skrivna på traditionell

⁸ Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija, IV, p. 187.

⁹ Jag vill tacka P. Wójcik för det arbete han lagt ned och för att ha skaffat fram ytterligare kopior av texterna.

¹⁰ Man tror att det egentliga efternamnet var Vaškys, som förfäderna översatte till det latinska Ceraski, varifrån våra bibliografer hade skapat formen Cerauskas.

171

skrifternas språk, men med mycket talrika inslag av den östaukštaitiska dialekten. Ett stort antal drag (även i de allra äldsta texterna) pekar mot den norra delen av Mūšas avrinningsområde, särskilt trakten kring Biržai, till exempel ja ’hans’, ta ’det där’, re(j)ki ’behövs’, pawerči ’förvandlar’, sekte ’frö’, trumpus ’korta’ (= trumpūs), kitas asz ira ’jag är en annan’. Det finns rikligt med inslag från det äldre skriftspråket, till exempel nopikontontoy ’i hat’, dewintam liekam paguldime ’i det nittonde kapitlet’, zwetamu ’helig’, kunigamus ’åt prästerna’, poniep, mu|impi, dangueie|zkas ’himmelsk’, butumbim ’vi skulle vara’. Tydligen skrevs åtminstone en del av dessa texter av från äldre handskrifter eller tryckta utgåvor som vi inte känner till.

När jag 1948 i Kaunas bläddrade i ett exemplar av den reformerte Morkūnas postilla, som förvarades i Vytautas den stores universitetsbibliotek, fäste jag mig vid dess märkliga band: ryggen var klädd med fragment av en gammal litauisk handskrift. Språket i texten på dem påminde om den östliga varianten av skriftspråket. Jag skrev av följande ord: umži ’tidsåldrar’, baysas ’fruktansvärd’, teyp ’så’, kayp ’hur’, niey ’än’. Tyvärr går det inte längre att undersöka språket i dessa fragment: exemplaret hamnade på Vilnius universitetsbibliotek (dess nya signum är Lᴿ 1620) och restaurerades, och fragmenten från den gamla ryggen finns inte kvar.

Som bekant utgavs böcker i Storhertigdömet Litauen under 1500- och 1600-talen i två varianter av skriftspråket: den så kallade mellersta (vars grund lades av dialekten i det dåtida centrala Litauens slättland – Kėdainiaiområdet) och den östliga (som uppkom ur dialekten i Vilnius och dess närmaste omgivningar). Katolska böcker utgavs i båda varianterna: de som hade skrivits i den första var avsedda för Samogitien stift, medan de som hade skrivits i den andra skulle tillgodose behoven i Vilnius stift. Men reformaterna utgav böcker endast i den mellersta varianten. Det finns inte en enda bok, ja inte ens någon handskriftlig reformert text från 1500- eller 1600-talet skriven på den östliga varianten av skriftspråket. Detta är ganska överraskande, eftersom det då fanns människor med reformert (kalvinistisk) tro inte bara i västra och centrala Litauen (Samogitien distrikt), utan även i östra Litauen, i distrikten Vilnius och Užneris ¹¹ (Biržai, Panevėžys, Naujamiestis, Papilys, Ukmergė, Utena, Zarasai...).

Alla uppgifter som presenteras i denna artikel gör det nödvändigt att åtminstone delvis ompröva uppfattningen att reformaterna sedan gammalt enbart använde den mellersta varianten av skriftspråket. Tydligen skrev de också på den östliga varianten, men böcker skrivna på den trycktes aldrig eller har inte bevarats.

Det var tydligen inte utan anledning som Kazimieras Kristupas Daukša, lärare vid den reformerta skolan i Biržai under 1800-talets första hälft (född omkring 1795, död 1865), i sin handskrivna grammatik över det litauiska språket (den första grammatiken skriven på litauiska!), ”Trumpa kalbamokslie liežuvių lietuviško”, utgick från den östaukštaitiska dialekten och för övrigt främst byggde på talspråket i just Biržaitrakten (han kom själv därifrån). Han skapade ett särpräglat östaukštaitiskt skriftspråk ¹². Det användes, efter att stavningen hade justerats och förenklats, även av hans son Kazimieras Kristupas, Edvardas Jokūbas Daukša (1836 – omkring 1890). Tydligen var också den försvunna skriften av den reformerte prästen i Biržai, Karolis, som hade skrivits före 1860, östaukštaitisk.

Litwa Zawilejska. För termen och områdets utbredning, se Wojtkowiak Z. Litwa Zawilejska w XV i pierwszej połowie XVI w., Poznań, 1980.

¹² Plačiau žr. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija, IV, Vilnius, 1990, p. 190—192.

172

Nerlicho (1808 – 1860) gramatika. Taigi rytų aukštaičių tarmė reformato raštijoje yra atlikusi kur kas didesnį vaidmenį, negu paprastai manoma.

LITAUISKA INSKRIPTIONER I ETT EXEMPLAR AV ”KNYGA NOBAŽNYSTĖS”

Sammanfattning

Artikeln analyserar den handskrivna texten till två böner som påträffats i ett exemplar av ”Knyga nobažnystės”, vilket förvaras på M. Mažvydas-biblioteket i Vilnius. Det har fastställts att inskriften gjordes av en evangelisk-reformert präst, bördig från Biržaiområdet och verksam i Kelme. Texter skrivna av samma person finns i reformerta handskriftssamlingen från Kelme vid Warszawas universitetsbibliotek. Dessa texter antas ha skrivits av från någon gammal bönbok från antingen slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Texten är skriven på den östaukštaitiska dialekten. De språkliga särdragen från Biržaitrakten framträder tydligt. De framlagda uppgifterna visar att den östaukštaitiska dialekten spelade en betydligt viktigare roll i reformaternas skrifter än man tidigare antagit.

FYRA BREV FRÅN K. BŪGA TILL TORE TORBIÖRNSSON

I maj–juni 1992 arbetade jag i slavisten och baltisten T. Torbiörnssons bibliotek och arkiv, belägna vid Slaviska institutionen vid Lunds universitet (Sverige). Där träffade jag Georg Jaugelis, tidigare anställd vid institutionen, som vid ett samtal berättade att han hade skrivit av fyra brev från K. Būga till T. Torbiörnsson – med avsikten att publicera dem. Originalen på ryska, tillsammans med annan korrespondens och andra handskrifter, förvarades under en tid i T. Torbiörnssons arkiv.

G. Jaugelis skrev av breven på maskin, lade till diakritiska tecken och återgav understrykningarna. Endast jat (ь), som inte fanns på skrivmaskinen, och den latinska bokstaven z i vissa ryska ord saknas. Korrekturläsningen hann inte slutföras på grund av en sjukdom som under lång tid höll G. Jaugelis sängbunden. När han kom hem från sjukhuset visade det sig att brevens original hade försvunnit någonstans (trots att jag noggrant gått igenom T. Torbiörnssons arkiv och katalogen över handskrifter vid Lunds universitetsbibliotek lyckades jag inte heller hitta dem). Eftersom originalen inte återfanns blev breven aldrig färdigställda för tryck och publicerades inte.

Även om avskrifterna av breven inte var helt färdigställda för publicering kan man lita på dem (om en eller annan tveksam detalj, se förklaringarna). G. Jaugelis betraktades som en av de bästa korrekturläsarna och redaktörerna för Slaviska institutets publikationer. Dessutom har han föredömligt redigerat en betydande samling brev från ryska författare till slavister i Lund (se Slavica Lundensia, 1973. Vol. 1, p. 115–140; 1974. Vol. 2, p. 7–116). Jag vill tacka G. Jaugelis för att han gav mig tillstånd att kopiera avskrifterna och publicera dem i litauisk press.

^* Om T. Torbiörnssons bibliotek och arkiv, se Stundžia B. Lituanistika Lundo universitete // Gimtoji kalba, 1992, Nr. 11. P. 21–25.

Forskningsarbetet vid det ovan nämnda biblioteket och arkivet finansierades genom Svenska Institutets förmedling av Nordiska ministerrådet; den valutabundna delen av resekostnaderna betalades av Atviros Lietuvos fondas.

173