LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Vytautas VITKAUSKAS

DE GAMLA an (>ų), en (>ę), in (>į), un VARIANTER I RÖTTER OCH FORMER AV VISSA ORD

Som en gåta är förändringen av andra leden i dessa diftonger till vokalerna i, u och sonanterna l, r (jfr LD 137, Zinkevičius, 1957, 78). Det är självklart inte någon fast och konsekvent fonetisk lag; fenomenet har iakttagits i följande fall.

1. De gamla diftongerna an, en, un blir diftongerna ai, ei, ui:

brūnšė ”en fisk, en mört” — i nedre delen av brū:n'čė Vn, Kv, Pj, Grg (jfr LKŽ I² 1094) → bróišė Prk, Šll, Jdr, brūiš Sdr (jfr LKŽ I² 1079), bruišinis BzF 102, bruišis Cll224, Plng, LKA I 154 (82 dialektbelägg) har formerna bruiša, bruišė, bruižė, brunčė, brunšė, brunšas noterats (se även Urbutis, 1981, 164–167).

drąsčis — i nedre delen av drancīs Vn, Vdk, Pgr, drūn.čis Krš, drō:nčōs Trš, Rdn, dra’sūs Jrb m.fl. → draisūs Dkš, Mrj (Labutis 107).

drėžti ”slita upp, riva, slita” — i nedre delen av dr'e.n'č'ti Bt, Skdv, Grd, dr'e.n'č'ė Rdn, dr'en'.č'ti Klm, Krš, dr'e:s'ti Grz (västlitauiskt höglandsmål) → drežti ”fördröja, dra ut på tiden, slita genom att dra, driva omkring” Krš, Ll, Užv, Pvn (jfr LKŽ II² 679), jfr meningen: dr'e:ižė e sū dr'e:izė rũg'ūs / kā.m tūok'i n'et'e.kus'i kombā.ina pal'e.ida Rdn.

geląsti ”vässa” — i nedre delen av g'elū:sc Drsk, Rtn, Vs, Rdm → imperativ g'elā:isk ”vässa” Drsk, Lzd, Rdm, Rtn, Vs, Krkš.

grūžtas — i nedre delen av gran.čc Nmk, Vdk, grūn.čc Krš, grō:nčc Rdn → grai.stas, graišt'e:lis Mrj, Dkš (Labutis 107–108).

gręsti — i nedre delen av gr'e:n'č'ti Krš, Krtv, Ll, Vdk, gr'e:ist'ė Akm, Skd, Plng, gr'e:st'ė Pln, Plt, gr'e:st'ė||gr'e:st' västlitauiskt höglandsmål → gr'e:isli ŽTP 9 (Tovė, Įšė, Nemunynas).

gręžioti ”borra ofta” — i nedre delen av gr'endž'uot' Krš, Krtv, Šauk, gr'endž'uotė Pj, gr'indž'uotė Rdn, Pvn, gr'e:ž'o't västlitauiskt höglandsmål → sugr'eiz'o't Pšl.

kąsnis — i nedre delen av kā.n'ch'īs Vdk, Ll, Vn, Pgr, kūn'ch'īs Krš, kū.n'ch'is Rdn, Tl, Pvn → kā.is'h'is Zt, ŽTP 11 (Tovė, Įšė, Nemunynas).

kąsti — i nedre delen av kā.n'č'ti Vdk Ll, Bt, Vn, kūn'č'ti Krš, kō.n'č'tė Trš, Rdn, Tl, Lkv → kāisti (Vārną pakāisti PrL) Zt, ŽTP 11 (Tovė, Įšė, Nemunynas).

mažtūti ”gissa, fundera” J — i nedre delen av mōn'č't'ė Janapolė, Užv, mūstyti I (i några handskrifter har det också skrivits žūsi) → sumaistyti Jrb (LKŽ VII 745), maištyti Erž, Skr (ibid.).

107

rážytis — regelbundet ró.n'džit'ėis Trš, ró.n'dži't'i·s Pvn, rá.n'dži·t'i·s Ll, Vdk, rá·ži't'is Škn, Grz → ráižytis K, Lkš, Ig, Plv, KzR, Vrb, Srd (jfr LKŽ XI 96).

rėšė ”en sådan fågel” — regelbundet r'ė.n'č'i Krš, Ll, Ldv, r'ė.n'č'e Rdn, Pj, Kv, Rt (jfr LKŽ XI 480) → rėišė J.Jabl (LKŽ XI 213).

rėžtis — regelbundet r'ė.n'č't'i·s Krš, Vdk, Gr, r'ė.n'č't'ėis Rdn, Trš, r'ė·št'is Žg, Btg → rėižti K, Žvr, įsirėižti Gs, Jrb, Žvr, KzR, Jrb (jfr LKŽ XI 401 — 402), įsirėižimas Alk, įsirėižimas K (LKŽ XI 401), jfr även r'ėiž'et'is ”rėžtis” Mrj, Dkš, Brt, Lp (LKŽ XI 401).

slástai — regelbundet slá·stai Jd, Šl → slá·istai, slaistukai ŽTP 11 (de nämnda orterna).

spǵstai — regelbundet spá.nctai Vdk, Nmk, spūncta· Krš, spó.nctá· Rdn, Tl, Pj → spáistai Mrj, Dkš (Labutis 107).

spėsti — regelbundet s'p'ė.n'č't'i Krš, Šauk, Krtv, s'p'ė.n'č't'e Užv, Varn, Trš, Eig → spė.isi ŽTP 9.

spręsti — regelbundet s'p'r'ė.n'č't'i Krš, Šauk, Ll, Pgr, s'p'r'ė.n'č'e Rdn, Tl, Lkv, s'p'r'ė·s't'i Škn, Šl, Btg → sprė.ist ŽTP 9 (samma ställe), s'p'r'ė.ist Dkš, Pjv, Kbr.

žąslai — regelbundet žūncla Krš, Šauk, žá.nclai Prg, Vdk, Ldv, žó.nclâ· Rdn, Eig, Lkv, Vn, žá·slai Škn → žá.islà Sg, žá.isla(i) Rsn, žá.islai Kbr, Pjv, Plv, Mrj (Labutis 107), jfr žais[flai MŽ II 348, C II 1032, Ns 1826, I,8 m.fl.

Avledningar med prefixet sg-:

sąmežinis — regelbundet sá.n'm'iežin'is Vn, sá·m'ė· žin'is Pjv, Kbr, Jrb → saim'ėžin'i Pgr, Žgč (jfr LKŽ XII 149, LD 1366, sá.l'm'iežin'is Pgr.

sąnaryš — regelbundet sǫ·nar'is Rdn, Eig, sū·nar'i·s Krš, sá·nar'ė·s Vdk, Gr, Vn → sáinaris Gilija (LKŽ XII 14).

sąspara — regelbundet sūncpara Krš, sǫ.ncpara Žr, Rt → sáispara Gilija, Vkv, Kbr, Pjv (jfr LKŽ XII 14, LD 137).

Pronominalformer:

báltąji — regelbundet bá.ltun'ji Krš → bá.ltūni Pgr, Vn ”den vita” (mask.), bá.ltąji Krš, Krtv (sonanten n har utelämnats, utan att den föregående vokalen förlängts), bá.ltaine ”den vita” (fem.) Pgr; jeñ.je → jei.ne ”henne” Pgr, Vn; baltam'ė.n'je Pgr, Vn → baltam'ė.n'je Žv → baltam'ė.n'ie ”i den vita” Pgr, Vn, baltam'ė·jie(ei>e') Šv, baltam'i·jie Krš, baltam'ė·jie Trš, Rdn, Pp),

baltǵsias — regelbundet baltá.n'č'es Vdk, Ll, Šauk, Krš, baltó.n'č'es Tl, Lkv, anás, tás Jrb, Jd → anáis, táis, geráisias, baltáisias, didžúusias m.fl. Mrj (Labutis 107), Kbr, Pjv, Alvt, Žvr, Lzd, Trs, graž'ė·is'es, sal'dž'ė·is'es ŽTP 41 (de nämnda orterna). Har singularis instrumental sų tá·i Krš, Krtv, Šauk, Klm, Tt (jfr även Labutis 107) över huvud taget något samband med detta fenomen, men sų túoje Krš, Krtv, sǫ tūo·je Rdn osv.? Har man undvikit sekvensen -an-j-? Om olika ombildade pronominalformer i sydsamogitiska dialekter, se PgrT 51—52; Zinkevičius 1957, 30, 78 m.fl.

2. Diftongens element n ersätts av andra sonanter l, r.

108

far ”smal” — regelbundet t'ė.nus Krš, Krtv, t'ė.nus Tl, Eig, Varn, Lkv → t'ė.lus Jn (Kv), Pj.

gėšė — regelbundet g'ė.n'l'č'ė Rt (jfr. g'ė.n'dž'i Krš) → gėršė K, K I 709; RB, MŽ, Kel 1881, 238 (jfr. LKŽ III 78).

tįsoti — regelbundet t'incuoti Krš, t'incuot'ė Rdn, Varn → t'irso·t Ss, Šn (byn Tursučiai).

vąsas — regelbundet ų̃.čas Krš, õ̃·nčas Eig, Rdn, Trš, vọ̃·nčas Pvn, Vds, Pj; vā·sas Škn, Žg, Btg → õ·r̃šos Mžk, Plt, Štk, Brž (år 1947 har M.Untulis i Varniai antecknat formen vā·išas — där säger man numera nästan uteslutande ų̃·nčas. Kanske är detta också en gammal förändring av diftongen -an- till diftongen -ai-?).

3. Den andra leden n i en blandad diftong ersätts i något enstaka ord på olika sätt — med i, u, r (på detta sätt uppstod många synonymer i olika delar av västra Litauen och Žemaitija).

ąžuolas — regelbundet õndžū·ls Rdn, Trš, ú·ndžū·ls Pj, úndžū·ls Krš, á·nžū·ls Vdk, Nmk, Vn → aižuolas PrL (LKŽ I² 48), áržuolas Dks, Mrj, Vlkv, Kbr, Pvj, Nm, Šil (jfr. LKŽ I² 324, LKA II 63, žem. 44), áužuolas K; RD 62, Cp (jfr. LKŽ I² 518). Även avledda ord uttalas på samma sätt: aržuolýnas LKŽ I² 324 (antecknat av J.Šlapelis), aržuolinis Gs, Kbr, Pjv (jfr. LKŽ I 324), aržuolravis BsMt II 138, aržuolýnas K, Pvj, Kbr; R 111 (LKŽ I² 519), aužuolinis K, Pjv; R, RD107, aužuolynė K I 333, aužuolinis R.

pasąža ”sticka, träflisa” — regelbundet pašūndža Krš, pašõ.ndža Lk, Trš, Eig, Pvn, pašá.ndža Pašilė (nära Kražiai) → pašá.iža Up, (pašá·ža) Šv, Nmk (LKŽ IX 549—550), pašarža Št, Krkn, Rd (LKŽ IX 559), pašáuža J, Krtv, Pd (LKŽ IX 560, jfr. kaũ̃<kañ ”vad, taũ̃<tañ ”det”, kàtrau<katran ”vilken” Pd, Krtv). Ännu ett intressant faktum: i det område av Šakynas dialekt som A.Jonaitytė undersökte uttalas både pašá·ža och pašá.iža (Žagarė: pašá.iža||pašá·ža).

sąšlavos — regelbundet šų̃nčlavas Krš, šá·nčlavas Krtv, Pd, Šln, šọ̃·nčlavas Rdn, Trš, sá·slavas Škn, Žg, Jd → sá·ršlavas Trg, Vn (jfr. LKŽ XII 167), sá išlavos Rdm, Bd; Bs Mt I 114 (Brt) (LKŽ XII 15), šáišlavos Gilijà (LKŽ XIII 395).

Orsaker. Uttalet är obekvämt, och därför ersattes de så kallade nasalvokalerna i ett stort område av det litauiska språket — den föregående vokalen förlängdes. Exemplen som ges här kan visa att detta fenomen med förändring utan bortfall inträffade för länge sedan, till och med före an, en, in, un > a·, e·, i·, u·. Geografin visar att detta förekom i västra Litauen. Västra Litauen — alltså Žemaitijas hertigdöme och de angränsande områdena — ersatte följaktligen i vissa fall förbindelserna n+s, š, ž, j, v med i, u, l, t, r, s, š, v, ž, j, i stället för att förlänga den föregående vokalen. Som de akustiska undersökningarna i ”Lietuvių kalbos gramatika” visar (LKG I 81, 83, 85, 86), måste tungan vid uttalet av förbindelserna n+s, š, j, ž, v ändra läge i diametralt motsatt riktning. Kanske är det därför många västlitauiska höglandsdialekter (Grinaveckienė, 1957, 168, 179) och žemaitiska dialekter i allmänhet inte kan uttala s, š, z, ž efter n, utan uttalar c, č, dz, dž och på detta sätt

109

Därigenom undviks en ganska svår artikulatorisk ansträngning; kanske var det därför som de gamla så kallade nasala vokalerna bevarades även i Šiaulėnai-dialekten (jfr Karaliūnas, 1992, 77).

Šį reiškinį A. Salys (1992, 190) yra pastebėjęs gana seniai ir laikęs kombinaciniu fonetikos dėsniu — epenteze, vadinasi, tuo pačiu tarimo sklandumo, patogumo vardu.

Ett sådant oregelbundet utbyte av n mot andra sonoranter och vokaler var instabilt och varierade till och med inom en och samma dialekt (det nämnda pašąžà ir pašáižà i trakten kring Šakýna och Žagárė). Man kan till och med tänka sig att m'ęncà → m'ė'sà || m'ėisà varierade inom någon enskild dialekt (i Pajūris, Vainutas eller Laukuva), om man bortser från A. Girdenis uppfattning om sonoranten n:s icke-etymologiska uppkomst i m'ėnsà || m'ęncà → m'ė'ncà — att n trängt in i ett lånord från ett slaviskt språk, såsom i g'í.ncła, baž'n'i.nč'e med flera (Girdenis, 1992, 44). Vid sidan av preussiska menso och lettiska miesā ’kropp’ passar žemaitiska m'ęncà, från områden som gränsade till skalvierna, utmärkt (annars behövs någon form av ytterligare belägg och fakta).

Detta fall av epentes (?) är ett viktigt fenomen: det visar hur en viss regel var på väg att bildas men kom att utvecklas annorlunda (som kompenserande vokalförlängning), medan andra ”försök” levde kvar som fonetiska relikter.

I stort sett tycks sådana exempel visa att det har förekommit ett visst växelspel mellan diftonger och konsonantkombinationer, vilket endast lämnat obetydliga relikter (jfr Karulis, 1992, 242):

baigti (beigti vak. dz., Pn) → beṅgti (ž.), Urbutis, 1981, 95—104.

steigti ’anstränga sig’ ž. → stelgti ’detsamma’ ž., sténgti ’detsamma’ ž. och aukšt.

tálžyti (västra Litauen; ž., västra aukšt.) → tãžyti Pgr, Bt (jfr LKŽ XV 732)

télžti ’vada sig mödosamt fram, klafsa omkring’ (LKŽ XV 1185) → tėižti ’detsamma’ Skdv, Grd, Gr (jfr LKŽ XV 1098).

Vėržas ’personnamn’ Pgg, Plšk → Vėižas Ktč, Pgg, Šlu, Rsn, Vlkš.

LITERATŪRA

Girdenis A. Simono Stanevičiaus rašyba ir jo tarmės fonologinė sistema // Aitvarai V., 1992, Nr. 3. P. 34—50.

Grinaveckienė E. Mituvos upyno tarmės fonetika // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 1. V., 1957. P. 119—180.

Karaliūnas S. Kalbotyros pastabos // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 29. V., 1991. P. 65—79.

Karulis J. Latviesu etimoloģijas vārdnīca. T. 1—2. Rīgā, 1992.

Labutis V. Marijampoliškių epentezinis i (j) // Kalbotyra. T. 42(1). 1993. P. 107—108.

Salys A. Raštai. T. 4. Roma, 1992.

Urbutis V. Baltų etimologijos etiudai. V., 1981.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. V., 1957.

Visi sutrumpinimai kaip LKŽ paskutiniuosiuose tomuose, išskyrus ŽTP = Gerullis J., Stangas Chr. Žvejų tarmė Prūsuose. K., 1933.

110

ON THE VARIANTS OF DIPHTONGS an (>ą), en (>ę), in (>į), un IN THE INDIVIDUAL ROOTS AND FORMS

Summary

That diphtongs are substitute of diphtongs ai, al, ar, au, er, it, ir, ui irregular: kásti (< kánsti) → káisti “bite off”, spręsti (< spręnsti) → spręisti “solve”, ąžuolas (< ánžuolas) → aĩžuolas, ážuolas, ážuolas “oak”, gerásias (< geránsias) “best” (pl.: acc.: f.) → geráisias and other. This phonetic phenomenon is archaic and occur in that time, when Lithuanian Western dialects search of the combination n — s, n — š, n — z, n — ž, n — j, n — v. It is the irregular facts, because phonetic law had been unformed.

111