i arbetet. Det fanns dock inga förutsättningar för att införa olika nyheter. K. Ulvydas tyckte om att främja frågor som rörde språkvård. Han talade alltid mycket övertygande och intressant. Därför blev han ständigt inbjuden till olika grupper för att hålla föredrag. Även litauer i USA har lyssnat till hans levande ord. Inte heller efter pensioneringen bröt K. Ulvydas kontakten med kollegorna vid Litauiska språkets institut. Han var medlem av redaktionskollegiet för ”Kalbos kultūra” och valdes nästan ända till sina sista år till ledamot av institutets vetenskapliga råd, där hans auktoritativa ord alltid värdesattes. I februari 1996 hedrades K. Ulvydas med Gediminasorden. Genom sina verk har han själv rest ett bestående monument. Må han vila i frid i Vilnius jord.

Jonas Paulauskas

TILL MINNE AV ANTANAS LYBERIS OCH HANS VERK

I den stora ”Litauiska språkets ordbok” utgör den tvåbokstaviga förkortningen Er, som står vid ett stort antal ord och meningar, ett anspråkslöst men bestående minnesmärke över två språkvetare från byn Eriškiai (Panevėžys distrikt). Den ene av dem var den kände pedagogen Juozas Balčikonis, som förde Jono Jablonskis och Kazimieras Būgas arbeten vidare; den andre var hans släkting Antanas Lyberis. När den senare valde sin livsbana påverkades han utan tvivel av den äldre landsmannens levande ord och hans ständigt växande auktoritet.

Efter att ha tagit examen från gymnasiet i Panevėžys 1928 bestämde sig A. Lyberis visserligen först några år senare (1932) för att fortsätta sina studier vid Vytautas Magnus-universitetet, där han valde klassisk filologi. Han avslutade studierna 1939. Liksom många unga som studerade vid den tiden måste A. Lyberis redan under studietiden försörja sig. Så snart han hade inlett sina studier blev han inbjuden att arbeta på redaktionen för Litauiska språkets ordbok, som utbildningsministeriet i slutet av 1930 hade gett J. Balčikonis i uppdrag att grunda och leda. För A. Lyberis var redaktionen som ett andra universitet, där han fick teoretiska kunskaper i lexikografi och praktisk erfarenhet av ordboksarbete. Här behövde man lära sig att samla in ord från det levande språket och olika skrifter, ordna det ständigt växande ordregister som övertagits från K. Būga, vänja sig vid att skriva ordbokstext, korrekturläsa och utföra andra uppgifter. I förordet till första bandet av ”Litauiska språkets ordbok” (med ord på A–B), som kom ut 1941, nämnde chefredaktören J. Balčikonis ”redaktionens närmaste medarbetare, utan vilkas samvetsgranna arbete och hängivenhet detta ordboksband inte hade kunnat ges ut”. Bland dessa medarbetare fanns även A. Lyberis.

Senare berättade A. Lyberis vid flera tillfällen för yngre språkvetare, på ett intressant och mycket varmt sätt, om andra medarbetare på dåtidens ordboksredaktion – Napalys Grigas, Elzė Mikalauskaitė, Jonas Mikeliūnas, Juozas Senkus, Zenonas Uoselis, Kostas Vosylius med flera. Krigsåren och ockupationerna skingrade den lilla gruppen vid redaktionen för Litauiska språkets ordbok

276

medarbetare. År 1942 lämnade även A. Lyberis Kaunas. Han började arbeta som lärare vid Prienais ”Žiburys”-gymnasium och var 1946–1947 rektor för denna skola. Under de svåra och komplicerade krigs- och efterkrigsåren följde han flera elevkullar ut i livet. Bland dem växte språkvetaren Jonas Kazlauskas, poeten Justinas Marcinkevičius, författaren Vytautas Bubnys och en skara kända lärare, läkare, jurister, ingenjörer, ekonomer och andra specialister upp.

Arbetet i skolan fjärmade inte A. Lyberis från de viktiga frågor som då rörde forskningen om det litauiska språket. År 1950 hjälpte han Litauiska språkets institut att organisera den första dialektologiska expeditionen i trakten kring Prienai, under ledning av J. Balčikonis och B. Larinas. Under expeditionen prövades i praktiken ”Programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas” (utgivet 1951, andra upplagan 1956). A. Lyberis hjälp var till stor nytta för Litauens vetenskapsakademis organisationskommitté, som sökte efter den del av ordregistret till Litauiska språkets ordbok som institutets direktör A. Salys hade räddat undan krigets fasor och gömt på ett säkert ställe (se Mūsų kalba, 1972, nr 2, s. 26–31).

Från 1947 var A. Lyberis inte bara lärare utan också fast anställd vid Institutet för litauiska språket (från 1952 Institutet för litauiska språket och litteraturen). I Vilnius deltog han ofta i möten med redaktörerna och sammanställarna av Litauiska språkets ordbok, medan han i Prienai, med hjälp av registerlådor som han hade tagit med sig, skrev eller redigerade ordbokstext författad av andra medarbetare och korrekturläste tryckmaterial. Under de sista årtiondena, då A. Lyberis bodde permanent i Vilnius, var han en av de främsta redaktörerna för den stora ”Litauiska språkets ordbok”. Hans namn står i 12 band av ordboken, som medlem av redaktionskollegiet, textförfattare eller utförare av andra uppgifter. År 1965 tilldelades han tillsammans med sex andra lexikografer Litauens statliga pris för ordbokens band III–VI.

A. Lyberis var en av sammanställarna och redaktörerna för ett annat mycket viktigt verk för språkbruket, ”Nuspråkig litauisk ordbok” (1954; andra upplagan 1972).

Redan i Prienai började A. Lyberis intressera sig för ordens synonymik. Han skrev och disputerade 1959 på en kandidatuppsats (numera doktorsavhandling) med titeln ”Litauisk synonymordbok och principerna för dess sammanställning”. Ett par år senare utkom hans ”Litauisk synonymordbok”. I den inledande artikeln till denna första ordbok av detta slag i den litauiska lexikografins historia skrev författaren: ”Det litauiska språkets ordförråd är mycket rikt och varierat. Förutom de äldsta litauiska orden, som står nära det indoeuropeiska urspråket, finns det i litauiskan ett enormt antal ord som under olika epoker har utvecklats ur gamla rötter. Men det litauiska språkets rikedom består inte bara i ordens antal, utan också i mångfalden av deras betydelser, deras uttryckskraft och överflödet av synonymiska uttrycksmedel.” I denna ordbok, vars syfte var att tydligt visa de nämnda särdragen hos litauiskan, presenterades 720 synonymgrupper. Tjugo år senare (1981) gav A. Lyberis ut en betydligt mer omfattande ”Synonymordbok”, med omkring 5 200 synonymgrupper som omfattade över 27 000 ord och fraseologiska uttryck.

A. Lyberis glömde inte heller den studerande ungdomen. Tillsammans med N. Grigas sammanställde han

277

och gav ut ”Litauisk rättstavningsordbok för skolor” (1956–1980 utkom den i 6 upplagor), tillsammans med Pr. Kniūkšta ”En lärobok i litauisk rättstavning och accentuering” (1983–1996 utkom den i 4 upplagor), tillsammans med V. Kosuchinas en ”Litauisk-rysk ordbok” för skolbruk (1956), och tillsammans med K. Gaivėnis och V. Šernas ”En skolordbok litauisk-ryska” (1985). A. Lyberis sammanställde också en större ”Litauisk-rysk ordbok” avsedd för en bredare allmänhet. I den första upplagan (1962) fanns omkring 37 000 ord, och i den andra, reviderade och utökade upplagan (1989) omkring 65 000.

Redan under studietiden började A. Lyberis medarbeta i ”Naujoji romuva” (hans första publicerade artikel, som troligen kom ut 1935, presenterade J. Jablonskis samlade skrifter, utgivna av J. Balčikonis). Senare publicerade han i vetenskapliga publikationer och tidskrifter ett stort antal artiklar om litauisk lexikografi, lexikologi, terminologi, språkvård och andra ämnen, liksom betydelsefulla minnen från den litauiska språkvetenskapens historia och om enskilda lingvister.

Den 6 november 1996 firade A. Lyberis sin 87-årsdag efter att ha plågats av en svår sjukdom i nästan sex år, och den 22 november blev hans sista levnadsdag. På Karveliškės kyrkogård i Vilnius tog en stor skara anhöriga, elever, kollegor och vänner farväl av lingvisten, som hade uträttat mycket och lämnat efter sig frukterna av ett gediget arbete, en lärare och människa vars minne lever ljust. Antanas Lyberis och hans verk har blivit en del av den litauiska språkvetenskapens historia.

Kazys Morkūnas

TILL MINNE AV RŪDOLFAS GRABIS (1906-1996)

1996 var ett år av smärtsamma förluster för den lettiska språkvetenskapen: alltför tidigt lämnade Marta Rudzýte, professor vid Lettlands universitet, sitt så högt älskade forskningsområde; Valdis Zepas, en latgalier som vuxit upp i exil och professor vid University of Wisconsin, hann inte slutföra sina påbörjade arbeten; och den 17 december avslutade Rūdolfas Grabis, som vackert hade firat sin nittioårsdag och berikat sin jordevandring med värdefulla verk, också sitt liv. Han var en av de mest framstående forskarna i lettiska under de senaste årtiondena.

R. Grabis föddes den 11 augusti 1906 i ”Gribži” i det tidigare Kūduoma härad (Cēsis distrikt). År 1934 tog han examen från Lettlands universitet. Hans lärare där var Ana Abele, Ludis Berzinis, Janis Endzelynas och andra framstående lettiska filologer från den tiden.

År 1931 publicerades R. Grabis första seriösa artikel, skriven medan han ännu var student, i tidskriften ”Filologu biedrības raksti”, utgiven av Lettlands filologförening under redaktion av J. Endzelynas. Den var en beskrivning av hans hemspråksdialekt (”Kūduoma pagasta izloksnes apraksts”). År 1935 trycktes ytterligare en dialektologisk artikel av R. Grabis i samma tidskrift: ”Anmärkningar om Straupe sockens dialekter” (”Piezīmes par Straupes draudzes izloksnēm”).

R. Grabis undervisade vid gymnasier i Riga och föreläste vid Rigas lärarinstitut.

278