LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Översikter. Recensioner. Anmärkningar

Opinions. Reviews. Observations

Översikter. Recensioner. Anmärkningar

OM INDELNINGEN AV DEN ÖSTRA AUKŠTAITISKA DIALEKTEN

En dialekt kan klassificeras väl endast när språkområdet har undersökts noggrant och alla viktigare isoglosser är kända. Det praktiska dialektologiska arbetet tvingar emellertid forskaren att klassificera (indela) dialekterna, om än ofullkomligt, redan i början av arbetet. Före kriget var den östra aukštaitiska dialekten ojämförligt mindre utforskad än de västra (och södra) aukštaitiska dialekterna eller den samogitiska dialekten; därför var det svårt att dela in den i underdialekter och ännu mindre enheter.

Prof. Antanas Salys föreslog under mellankrigstiden, delvis i anslutning till Kazimieras Jaunius, att de östra aukštaiterna (som han kallade aukštaičiais rytiečiais) skulle delas in i tre underdialekter: 1) pántininkai, som bevarar de akutbetonade an, am, en, em oförändrade, medan de cirkumflexbetonade uttalas ɔn, ɔm, ɛn, ɛm; de cirkumflexbetonade ą, ę uttalas också ɔˀ; ɛˀ; 2) pón tininkai, som uttalar de nämnda ljuden ɔn, ɔm, ɛn, ɛm respektive ɔˀ; ɛˀ (från ą, ę) inte bara i cirkumflexbetonade utan även i akutbetonade stavelser, och 3) pùntininkai, som i stället för an, am, en, em, ą, ę har un, um, in, im, ū, ī. En noggrann undersökning visade emellertid att förhållandena i områdena för hans pantininkai, pontininkai och de perifera puntininkai i själva verket är mycket mer komplicerade. Här förekommer lokalt andra ljudutvecklingar som A. Salys ännu inte kände till. Till exempel bevaras de akutbetonade an, am, en, em oförändrade kring Krekenava och Ramygala, men de cirkumflexbetonade blir un, um, in, im; här rör det sig alltså i huvudsak om en puntininkai-variant av pantininkai, som A. Salys inte hade förutsett. Kring Panevėžys uttalas dessa ljud akutbetonade som hos pontininkai och cirkumflexbetonade som hos puntininkai; här finns alltså åter en särpräglad puntininkai–pontininkai-hybrid. Kring Pasvalys och Saločiai är det omvänt: de akutbetonade uttalas som hos puntininkai och de cirkumflexbetonade som hos pontininkai; detta är alltså en pontininkai–puntininkai-hybrid. Dessutom är utvecklingen av en, em inte överallt parallell med utvecklingen av an, am: det finns dialekter där án, ám blir ɔn, ɔm, medan én, ém bevaras oförändrade (Joniškėlis, Vaškai …), alltså till hälften pontininkai, till hälften pantininkai. Därtill beror utvecklingen av de cirkumflexbetonade ẽn, ẽm på många håll på den följande stavelsen: framför en mjuk konsonant blir det ẽn, ẽm, framför en hård ˀɔn, ˀɔm. Många skillnader i obetonade stavelser bidrar ytterligare till variationen.

Även utvecklingen av vokalerna ą, ę följer på många håll inte A. Salys principer. Många pantininkai och pontininkai uttalar betonat ą som o oavsett tonaccent, medan obetonat uttalas ɔ; endast i utkanten kring Krekenava finns ā (under betoning) respektive a (i obetonad stavelse). Kring Pasvalys uttalas det ū eller ɔ beroende på

237

betoningen (inte tonaccenten!). I ordets inre uttalar många i stället för ę ett öppet e (långt under betoning, kort obetonat, oavsett tonaccent), medan det i ändelsen uttalas som ett slutnare ę (kring Krekenava e). I öster, kring Pasvalys, uttalas ī eller ę beroende på betoningen (inte tonaccenten).

Under sådana förhållanden är det omöjligt att exakt formulera vad pantininkai respektive pontininkai är. De skulle kunna skiljas åt endast utifrån uttalet av betonade akutbetonade ān, ām (dessa två!), men detta skulle ha teoretisk, men på intet sätt praktisk, betydelse. Det finns nämligen mycket få ord med betonade akutbetonade án, ám, som pontininkai faktiskt uttalar ón, óm—knappt ett tiotal (vanligare är ántis, lángas, pántis, sámtis...), bortsett från avledningar med suffix. I pontininkai-området används betydligt oftare oförändrade (icke omvandlade) akutbetonade ān, ām, nämligen sådana av sekundärt ursprung (t.ex. támsta, dat. sg. tám, gerám, dat. pl. vaikám, 1. pl. dírbam etc.), lånord och ord hämtade från standardspråket (ángelas, bánkas, táŋkas osv.), ord av onomatopoetiskt ursprung (ámtelėti, bámbtelėti...) etc. Man kan tala en hel dag utan att använda ett enda av dessa tiotal ord med omvandlade án, ām. Dessutom borde vi, om vi ska vara konsekventa, också urskilja p ú o n t i n i n k u s; jämför uttalet púontis ’pantis’ i Jotāiniai. Slutligen visar det meningslösa i en sådan indelning sig i att vi med den endast kan dela in det nordvästra hörnet av det östra aukštaitiska området, medan det flera gånger större återstående området, som helt och hållet tillhör puntininkai, förblir oindelat.¹

År 1964 föreslog vi, tillsammans med Aleksas Girdenis, när vi preciserade dialektklassificeringen, att de östra aukštaiterna skulle indelas enligt en annan grund: i det östra aukštaitiska området väster om ungefär linjen Papilio–Vabalninko–Kavarsko–Giedraičių–Maišiagalos, där skillnaden mellan långa och korta vokaler i obetonade stavelser har gått förlorad (de är alla korta), föreslog vi att man skulle urskilja underdialekterna panevėžiškiai, som sammanfaller alla korta slutvokaler till en reducerad vokal (bakre efter en hård konsonant, främre efter en mjuk), och širvintiškiai, där någon sådan sammanblandning inte förekommer. Öster om denna linje, där skillnaden i vokallängd i obetonade stavelser bevaras, föreslog vi att underdialekterna uteniškiai, anykštėnai, kupiškėnai och vilniškiai skulle urskiljas enligt samma kriterier som i A. Salys klassifikation, men med andra namn på underdialekterna (inte öknamnsbaserade, utan efter den viktigaste staden i området). En sådan indelning av den östra aukštaitiska dialekten, liksom den reviderade dialektklassificeringen i sin helhet, vann så småningom gehör och används nu, kan man säga, allmänt.

Senare, när de särskiljande dialektdragens ålder och ursprung undersöktes närmare och de litauiska dialekternas historia studerades i stort, växte uppfattningen fram att de bildade underdialekterna anykštėnai och kupiškėnai med tiden delade det äldre området för uteniškiai (de mest typiska östra aukštaiterna) i två delar. Därefter trängde en innovation in från väster…

¹En detaljerad kritik av A. Salys indelning återfinns i publikationen: Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, A serija 3(31), 1969, 142–146.

238

Vågen från Panevėžys- och Širvintosdialekterna översvämmade med tiden den västra delen av det så kallade Utenaområdet; endast i norr, intill Kupiškisområdet, blev den så kallade Vabalninkasdialekten kvar, vilken räknas till de nordliga Panevėžysdialekterna men fortfarande är relativt nära Utenadialekterna. Dessutom visade det sig att det, utöver Vabalninkasdialekten, finns en annan relikt av Utenadialekterna på Šventojis högra strand mellan Kavarskas och Vidiškės (Gelučiai och andra byar).²

Nyligen publicerade Žaneta Urbanavičiūtė-Markevičienė en mycket intressant artikel³, där det hävdas att den senare relikten av Utenadialekterna kring Gelučiai omfattade ett större område, nämligen samtliga byar i Kavarskas och Vidiškės församlingar (en mycket viktig iakttagelse!), men att detta område enligt hennes uppfattning bör räknas till Širvintosdialekterna, inte till de sydliga Panevėžysdialekterna. Hon ställde frågan om det över huvud taget var värt att skilja Širvintosdialekterna från de sydliga Panevėžysdialekterna, eftersom dessa båda östaukštaitiska underdialekter är mycket närbesläktade. Det skulle finnas större skäl att skilja de nordliga Panevėžysdialekterna från de sydliga och betrakta dem som en separat östaukštaitisk underdialekt. Men nu skulle det inte längre vara mödan värt att rasera den etablerade klassifikationen.

Med anledning av de framförda tvivlen och resonemangen kan följande sägas.

Först frågan om att hänföra Kavarskas och Vidiškės församlingar till Širvintosdialekterna. Liksom trakten kring Vabalninkas utgör dessa församlingar randdialekter inom Panevėžysområdet (trakten kring Vabalninkas hör till de nordliga, församlingarna här till de sydliga Panevėžysdialekterna), präglade av relikta drag från Utenadialekterna (i trakten kring Vabalninkas) eller av deras fortsättning, de nuvarande Širvintosdialekterna (i Kavarskas och Vidiškės församlingar). Kavarskas–Vidiškėsdialektens övergångskaraktär är uppenbar. Exempelvis säger man i Vidiškės dárbus ’arbete’, ack. pl. šakùs ’grenar’, liksom i hela det sydliga Panevėžysområdet (jfr Širvintosdialekternas dárbas, šakàs), men šakà (jfr Širvintosdialekternas šaką, sydliga Panevėžysdialekternas šakų), dirba (Širvintosdialekternas dírba, sydliga Panevėžysdialekternas dírbu), kója (Širvintosdialekternas kóje, sydliga Panevėžysdialekternas kóji) med den bevarade Utenadialektala reflexen -a (i fallet šakà även i Širvintosdialekterna). Under sådana förhållanden skulle denna övergångsdialekt kunna hänföras såväl till de sydliga Panevėžysdialekterna som till Širvintosdialekterna. Men eftersom utvecklingsriktningen i ändelsen a var a → α → u (ų), är denna dialekt, som har nått slutresultatet u (om än inte i alla former), mer hänförlig till de sydliga Panevėžysdialekterna än till Širvintosdialekterna, som saknar ett sådant u (där finns endast stadiet α). Det är förstås en fråga om överenskommelse mellan dialektologer, liksom i andra fall där man möter övergångsdialekter.

Vad gäller frågan om det var värt att skilja Širvintosdialekterna från de sydliga Panevėžysdialekterna, är även detta tvivel befogat. De sydliga Panevėžysdialekterna, särskilt deras övergångsdialekter närmare Širvintosdialekterna, står faktiskt Širvintosdialekterna ganska nära. Men de skiljs tydligt åt av vad som hänt med de korta vokalerna i ändelserna: de sydliga Panevėžysdialekterna har sammanfallit dessa vokaler till ett enda ljud (efter hårda konsonanter

² Z i n k e v i č i u s Z. Dėl rytų aukštaičių patarmių istorijos. – Baltistica 16(2), 1980, 138–139.

³ U r b a n a v i č i ū t ė - M a r k e v i č i e n ė Ž. Dar kartą apie rytų aukštaičių tarmių ribas. – Kalbotyra 43 (1), 1994, 85–87.

239

bakre υ, efter palataliserade konsonanter främre ę), medan Širvintosdialekterna inte har något sådant sammanfall. Detta berodde på att utvecklingsstadiet för a → α → υ i ändelserna skiljer sig åt: Panevėžysdialekterna har υ, medan Širvintosdialekterna ännu bara har α. I den övergångsdialekt som talas i Kavarskas–Vidiškės har sammanfallsprocessen, som vi sett, ännu inte avslutats; vissa former har bevarat skillnaden mellan a och u och efter palataliserade konsonanter mellan e (ia) och i. Om Širvintosdialekterna och de sydliga Panevėžysdialekterna sammanfördes till en underdialekt skulle det vara svårt att formulera ett kriterium som särskiljer den. Alla Panevėžysdialekter – både de sydliga och de nordliga – förenas av en fonologiskt mycket viktig egenskap: de korta vokalerna i ändelserna sammanfaller.

Att skilja ut de nordliga Panevėžysdialekterna som en separat östaukštaitisk underdialekt skulle, trots deras avsevärda skillnad från de sydliga Panevėžysdialekterna, medföra betydande praktiska svårigheter. Låt oss ta den tydligaste skillnaden mellan de nordliga och sydliga Panevėžysdialekterna: att korta vokaler i ändelser övergår till mumlade ljud och sedan försvinner. Det är mycket svårt, rentav omöjligt, att avgöra var ljudet redan är mumlat och var det fortfarande bara är starkt reducerat. Man tvistar till och med om var det helt har försvunnit och var vissa rester fortfarande finns kvar. Det är uppenbart att en sådan egenskap, som inte bildar en tydlig isogloss, inte kan fungera som särskiljande kriterium för en underdialekt; den kan endast betraktas som en skillnad mellan delar av den underdialekten. Detsamma gäller andra viktiga skillnader, av vilka många inte heller bildar tydligt avgränsade isoglosser (möjligen med undantag för den allmänna accentförskjutningen, men den kännetecknar inte alla nordliga Panevėžysdialekter; Biržaiområdet utgör ett undantag), såsom den tydligare vokalartikulation i betonade stavelser som artikelförfattaren påpekar i det nordliga Panevėžysområdet (jämfört med de sydliga Panevėžysdialekterna), deras tydligare tonaccenter och så vidare. Dessutom är alla särskiljande isoglosser mycket utspridda och bildar ingen tydlig gräns.

Å andra sidan är de sydliga Panevėžysdialekterna, sett diakroniskt, ännu inte helt genuina Panevėžysdialekter, skulle man kunna säga, om vi betraktar de nordliga Panevėžysdialekterna som typiska. Jfr utvecklingen av korta vokaler i ändelserna i Panevėžysområdet: a, u, e, i → υ, ę →. Därför är artikelförfattarens tvivel fullt förståeliga, särskilt om vi betraktar dessa dialekter ur ett synkront perspektiv. Men vid klassificering av dialekter kan man inte bortse från diakronin (dialekternas historia) eller ignorera den.

Av allt detta står det klart att vi inte skulle vinna något på att ändra den etablerade indelningen av de östaukštaitiska dialekterna; vi skulle bara skapa förvirring. För övrigt skriver även artikelförfattaren att det inte är värt att rasera den redan etablerade klassifikationen. Låt oss även fortsättningsvis behandla Kavarskas–Vidiškės- och Vabalninkasdialekterna som övergångsdialekter inom Panevėžysunderdialekten. Vid gränsen mellan dialektenheter bildar isoglosser inte alltid tydliga knippen; de är ofta mycket utspridda (och når till och med dialektens mitt). Därför är det ingen enkel uppgift att välja ut de viktigare isoglosser som avgör dialektklassificeringen, och forskarnas överenskommelse är ofta till hjälp.

I den nämnda artikeln (och i andra arbeten från senare tid) talar jag vanligtvis om utvecklingen av dialektdrag, inte om dialektklassificering, vilket läsaren ibland tycks tro. Därifrån kommer Ž. Urbanavičiūtė-Markevičienės felaktiga påstående att jag skulle ha hänfört Gelučiaidialekten till Utenadialekterna (s. 85). Det gjorde jag inte. Jag betraktar den endast som närbesläktad med Utenadialekterna (liksom trakten kring Vabalninkas).

240

en dialekt som påminner om širvintiškiai (s. 139). För övrigt skrev jag ordet uteniškiai inom citationstecken, eftersom jag avsåg det gamla området för denna dialekt före delningen i två delar.

I Žaneta Urbanavičiūtė-Markevicienės artikel framförs också andra tankar som är relevanta för dialektologer och som man inte kan annat än instämma i. Hennes resonemang om Ukmergės dialektala tillhörighet är intressanta – hon betraktar staden som en mötespunkt mellan širvintiškiai och de sydliga panevėžiškiai. Jag har alltid haft samma uppfattning⁴ och har aldrig utan förbehåll hänfört Ukmergė vare sig till panevėžiškiai eller till širvintiškiai (författaren tycks luta åt att hänföra den till širvintiškiai). Staden ligger där tre undertyper av den östaukštaitiska dialekten möts (från nordost närmar sig anykštėnai), men hör inte till någon av dem. Stadens invånares språk är blandat; i det kan man urskilja element från alla tre undertyperna. Liksom i alla städer är det starkt påverkat av standardspråket. Eftersom Ukmergė ligger i en dialektal skärningspunkt kunde jag inte använda stadens namn för att beteckna en undertyp (ibland förebrår Ukmergėsborna mig för detta), trots att staden är min födelseort.

Författarens resonemang om de så kallade ”ruotininkai”, som uttalar rōtas, rentav ruōtas ’hjul’, är intressanta. Om detta uttal skriver hon: ”Orsaken är sannolikt systemet med två vokallängder. Vokalsystemet här är nämligen i grunden som hos širvintiškiai, med undantag för ’rotininkavimas’. Om r̄tas, ǵēras hade bevarats, som hos andra anykštėnai, skulle ɔ, ę förlängas och a, e sammanfalla med o, ė. I stället för lapas och lopas skulle vi i betonad position ha lōpas, i obetonad lapėlis. Att o och ė sammanföll med a och e vore mycket olämpligt; vokalsystemet skulle bli starkt odifferentierat. Man måste hålla i minnet att a, o och uo samt e, ė och ie redan sammanfaller i obetonad position i dessa dialekter. Att ytterligare två vokalpar skulle sammanfalla vore verkligen för mycket. Därför diftongiserades ɔ, ę.” (s. 86). Man kan instämma i denna slutsats. Det bör dock påpekas att det sydligaste hörnet av anykštėnai-området – den sydvästra delen av Lyduokiai församling, mot Ukmergė (byarna Nuotekai, Juodausiai, Jogvilai m.fl.) – inte ”ruotininkauja” (här uttalas rōtas), trots att vokalsystemet står širvintiškių ännu närmare än hos dem som ”ruotininkauja” (där finns en tendens till ”žadininkavimas”). Även ”puontininkavimas” bör nämnas (Jotainiai). Vokalsystemet i alla dialekter bör undersökas ingående ur fonologisk synvinkel.

Författarens tankar om den märkliga monoftongiseringen av au, ai, ei i dessa trakter av anykštėnai- och širvintiškiai-dialekterna, i cirkumflexbetonade och obetonade stavelser, särskilt i ordslut, är värda att uppmärksamma (uttalet är matū ’jag ser’, miškī ’skogar’, gáudi ’du gladdes’); hon förklarar den med att trycket helt överförs till diftongens andra led.

Man kan inte annat än instämma med författaren, som framhåller församlingarnas gränsers betydelse för isofonernas stabilisering. Detta har varit känt länge. Församlingsgränserna är gamla och utmärks av sin beständighet. Annorlunda är det med distriktens eller kommundelarnas gränser, som är relativt nya och dessutom ändras gång på gång. Dialektologer kan bortse från de sistnämnda, men församlingsgränser får inte ignoreras.

Zigmas Zinkevičius

⁴ Se Z i n k e v i č i u s Z. Ukmergės rajono tarmė. – Mūsų kalba 4, 1978, 28–31.

241