LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

Danutė SABALIAUSKAITĖ – LIUTKEVIČIENĖ

Litauiska benämningar på kavajer

Kavaj – ”en del av en kostym som täcker bålen och har framkanter som kan knäppas”. I Litauen, liksom i Östersjöområdet i allmänhet, blev den en del av den nationella klädedräkten ganska sent. Kvinnliga kavajer började bäras i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när västarna började gå ur modet. De förvandlades från ytterplagg till mer av underplagg, och deras funktioner övertogs just av kavajerna. De spreds över hela Litauen (Mastonytė 1961: 173; Kulikauskienė 1990: 263).

Kavajen blev en del av den manliga kostymen omkring mitten av 1800-talet (på vissa håll i Litauen något senare). Fram till dess var det populäraste plagget för detta ändamål en vadmalsrock (At Pr 109). Ibland är det ganska svårt att skilja mellan kavajliknande plagg och plagg av vadmalsrocks- eller kapptyp: på sommaren blir kavajen ju ett ytterplagg, medan man på hösten eller vintern tar på sig varmare kläder ovanpå den, och då är den bara ett ”inomhusplagg”. Dessutom påminde kavajerna till en början även genom sitt snitt om vadmalsrockar eller kappor: de var ofta långa och syddes av samma material som ytterplaggen.

Denna sammanblandning av funktioner återspeglas också i benämningarna. I många fall har de överförts till kavajer från ytterplagg, till exempel sermegėlė, trinyčiai. Därför har ett stort antal ord av denna typ flera betydelser, jfr binžokas ”kort kavaj; päls med vadmal på utsidan”; paletõnas ”kavaj; kappa”; žipõnas ”kavaj; halvrock”. Detsamma gäller inte bara litauiskan, jfr estn. pihtsärk, lett. svārki, fr. paletot, vilka har båda betydelserna.

I slutet av 1800-talet blev den europeiska kostymen allt vanligare. Då dök kavajer av en något annan typ upp, efter att ha kommit till landsbygden från städerna. De fanns i många olika modeller och användes för skilda ändamål, och oftast kom de till Litauen med sina egna benämningar. Därför finns det så många lånord i denna lexikalisk-semantiska undergrupp.

Den huvudsakliga benämningen är numera det standardspråkliga ordet švarkas. Det är stilistiskt och semantiskt neutralt. I Vilnius- och Utena-dialekterna förekommer formen švarkà (LKŽ XV 452). Samogiterna använder också formen šàrkas ”detsamma”, šàrkai, šarkai ”vadmalsrock; kläder; kaftan” (LKŽ XIV 517). I flera ordböcker är šàrfus belagt (N; KŽ; LKŽ XIV 519). Enligt K. Būga saknar de äldre formerna -v-. Former med -v- kan ha uppstått genom påverkan från ordet švarùs, jfr švarùs šàrkas (Būga II 314). Sådana dubletter med och utan -v- är ganska vanliga i litauiska dialekter, jfr svogūnas / sogūnas, kvõtas ”bödel” / kõtas, kuvõlas / kuõlas med flera. Ordet švarkas, liksom dess motsvarighet i lettiskan svārks ”detsamma”, förknippas med kyrkslaviska спака ”skjorta; klädesplagg”, ryska сорочка, vitryska

152

sorocka ”detsamma”. Det är mycket möjligt att detta är ett ursprungligt ord som är gemensamt för de baltiska och slaviska språken. Vissa lingvister förbinder det med den indoeuropeiska roten *serk- ”flätning”. Sambandet skulle då vara: flätning > vävning > klädesplagg (Karulis II 331). Enligt andra lingvister kan benämningen ha kommit in i de baltiska och slaviska språken från medeltidslatin, jfr lat. serica: sarica ”siden” (Būga II 314; Fraenkel 1955–1965: 964, 1039; ME III 1144). Ett sådant antagande tycks dock motsägas av en ganska tydlig betydelseskillnad: ordet i de baltiska och slaviska språken har inget med siden att göra (Fasmer III 724–5).

I det litauiska skriftspråket förekommer formen šafkai för första gången på 1600-talet i betydelsen ”vadmalsrock” (C I 812). Ordet beläggs i betydelserna ”kaftan” och ”dammskyddande överrock” i början av 1700-talet i den så kallade Krause-ordboken (Q 110, 413). Formen švarkas nämns i 1800-talets skrifter (Mit I 235; J). Den måste naturligtvis ha funnits betydligt tidigare; lett. svārki återfinns redan i 1600-talets lettiska ordböcker (Laumane 1986: 151).

Övriga benämningar i denna lexikalisk-semantiska undergrupp är mer sällsynta och används i enskilda dialekter eller skrifter. Det finns både ursprungliga ord och lånord.

NAMN AV LITAUISKT URSPRUNG

Alla dessa är redan konnoterade, semantiskt eller stilistiskt. Semantiskt konnoterade benämningar är följande:

apsiaūstas ”herrjacka”: apsiaūsti. Används i denna betydelse i trakten kring Eržvilkas (Kulikauskienė 1970: 144). Den vanliga betydelsen är ”lätt sommarrock av tunt material; plagg att svepa om sig”.

lietsvarkis ”regnjacka”: lietūs + švarkas. Förekommer i skriftspråket under 1900-talet (Šlč; J.Balt; LKŽ VII 447).

palaidinis, pālaidinis ”jacka, vindjacka”: palaidas. Används av de västliga högsudoviska kaunasdialekttalarna (LKŽ IX 227). I standardspråket har ordet en något annorlunda betydelse – ”lång och vid rock som bärs av läkare, försäljare och liknande” (DŽ₃ 486).

pūšsvar kis ”kort jacka”: pūse + švarkas. Ett ord i standardspråket (DŽ₃ 635; LKŽ X 1067).

En benämning av samma typ finns också i lettiskan, jfr lett. pussvārks, pussvārcis ”en sådan jacka; halvkorsetter” (EH II 335; At Pr 335).

šarkinikė ”liten jacka”: šārkas. Ett ovanligt ord (Kin; LKŽ XVI 518).

šimt akloštis, šimt akloštė ”veckat kvinnoplagg (vanligen kjol eller liten jacka)”: šimt akloštis, -ė ”som har många veck” < šimtas + klōstė. Förekommer i skriftspråket under 1900-talet (S.Čiurl; Ndž; LKŽ XIV 815). En hybridform šimt akvoldis är vanligare i dialekterna.

trinyčiai, trinyčia, trinỹtis ”jacka av grovt linne”: trinỹtis ”fiskbensvävt tyg”, trinỹtas, -a ”fiskbensvävd” < trỹs + nỹtys. Det bör sägas att ordets huvudsakliga betydelse är ”överplagg av vitt, grövre linne (vanligen utan foder), som dras på utanpå ytterkläderna för att skydda mot damm eller fukt; herdeplagg av blaggarn”. Ordet används i betydelsen ’tyg’ (i singularform) både i litauiskan och lettiskan, jfr lit. trinỹtis ”fiskbensvävt tyg-

153

las“, lett. trinitis ”rutigt tyg“, lett. trinitė ”ett sådant tyg“. Liet. trinytis vävs, som man kan sluta sig till av namnet, över tre skott, men lett. trinītis kan vävas även över fyra (ME IV 237; Reķēna 1975: 391). Något liknande har också hänt med liet. trinyčiai. ”Trinyčiai syddes av ett tjockt, oblekt, över fyra skott vävt tyg av häckling, hampblånor eller, mer sällan, lin” (LEB 373).

Detta är ett gammalt ord, belagt i litauiska skriftminnesmärken från slutet av 1500-talet i betydelsen ’kappa’, senare även ’jacka’ (BB 1 Moz 3,21; BB Ez 26,16; BP II 104, 194; B 5; Q 202; K.Donel; R I 98; MŽ I 186; N; KB II 72; K I 307).

I betydelsen ’jacka’ används ordet i Suvalkija, förekommer på vissa andra håll i Litauen och var känt i Lill-Litauen (Kulikau­skienė 1990: 256; LKŽ XVI 848, 853). I betydelsen ’kappa’ användes det fram till början av 1900-talet i nästan hela Litauen, mer sällan i Samogitien (LKŽ XVI 848, 853; Kulikauskienė 1990: 255; Kulikauskienė 1970: 144; At Pr 128). På vissa håll kunde ordet också beteckna en päls, en skjorta eller kläder i allmänhet. Själva företeelsen har nu försvunnit, och därför används benämningen sällan i det levande språket.

Ordet lånades från litauiskan in i vissa slaviska språk, jfr vitryska трыніца ”en lätt, blusliknande kappa som bönder bar över rocken eller pälsen i regnigt väder”, трыніты „трынічай“, трынітны ”sydd av trinyčis, av trinyčis (om kläder)”, pol. dial. trynica ”grovt hemvävt tyg; kappa av grovt tyg som bönder bar utanpå andra ytterkläder”, trynitny ”av grovt hemvävt tyg”, trynit ”ett sådant tyg (trinytis)”, tr(z)ynitny ”nött (om hampa- och linneväv)”. Vissa av dessa litauiska lånord är belagda i slaviska språk redan från 1600-talet (Urbutis 1969: 154–5; Grinaveckienė 1995: 491; Zinkevičius I 265, II 129, III 119, 126; Laučiūtė 1982: 50).

trumpikė, trumpė ”kort kvinnlig jacka”: trumpas ’kort’. Används omkring Eržvilkas (Kulikau­skienė 1970: 146, LKŽ XVI 1022, 1024). Kan också betyda en kort blus för kvinnor och (i formen trumpikės) korta byxor.

Stilistiskt konnoterade benämningar avser vanligen någon sorts dålig, sliten eller trasig jacka. Dessa ord kan också ha en ytterligare semantisk komponent.

bizdė nedsättande ’kort jacka’. Ordet hör sannolikt samman med andra ord med samma rot, jfr bizdė ’flicka; tös’, bizdas ’bakdel’, bizdailis ’någon som springer barfota, halvnaken, utan byxor’, bizdelioti nedsättande ’springa snabbt i onödan’ m.fl. Sällsynt ord (Krt; LKŽ I, 862).

pliurponas ’en sådan kvinnlig jacka’. Hör samman med andra ord med samma rot, jfr pliurpuoti ’gå märkligt klädd; klä sig fult, illa’, pliurpa ’en slarvig, ovårdad person; någon med lättsinne; en dåre’. Jfr också: Som en pliurpa har hon klätt upp sig och går omkring (Jrb); Med en pliurponas på sig går hon omkring som en pliurpa, dvs. går (J). Benämningen finns i vissa ordböcker (LKŽ X 274).

šikelis ’kort manligt plagg, jacka’. Hör sannolikt samman med šikė ’bakdel’. Jfr Palitokas går ned över skinkorna (J) och Šikelis är sydd till naveln, dvs. ett mansplagg (J). Sällsynt benämning (LKŽ XIV 757).

154

šikšarkis ”en sådan kort herr- eller damkavaj”, jfr. šikti + šarkas. Förekommer i vissa samogitiska dialekter (LKŽ XIV 764).

šliurpis, šliurpōkas ”en sliten kavaj eller rock”. Ursprunget är inte helt klart. Möjligen uppstod benämningen från šliūrpa ”slag, uppslag”. Det är också möjligt att den har samband med andra ord med roten šliur-, med negativ klang, jfr. šliūrpa ”slarver, vårdslös person”, šliurpsėti ”plaska” (t.ex. šliurpsintis apavas), šliurnōti ”gå omkring dåligt och ovårdat klädd, släpa fötterna”, šliūrna ”slarver”, šliūrti ”bli smutsig, oren”. En sällsynt benämning (Tl; LKŽ XV 6,7).

švarkiūkštis ”dålig kavaj”: švākas (LKŽ XV 453).

švārkpal aikis ”dålig, trasig kavaj”: švākas + pal aikis (LKŽ XV 453).

SLAVISMER

POLONIZMAI

gunčia, gunčėlė ”herrkavaj”, jfr. pol. gunia, guńka, gunieczka ”varmt ytterplagg av grovt material” (LKA I 145).

Švarko reikšmė labai retas (Kulik auskienė 1971: 167, 168). Dažniau šio žodžio variantai vartojami kitomis reikšmėmis: gūnià „apsiaustas nuo lietaus, pintas iš šiaudų, nešiojamas piem enukų, naktigonių“, gūnčė „milinis kelionės apsiaustas“, gūnčiai „ilgi aptraukti kailiniai“.

Benämningen förekommer i många slaviska språk, jfr. vitry. гун я ”duk att täcka vagnssätet eller hästen med; stor varm sjal”, ryska гун я ”dåligt plagg”, ukr. гун я ”sermek”, bulg. гуня ”kappa av getull” m.fl. Ordets vidare etymologi är oklar; det finns olika hypoteser, jfr. lat. gunna ”päls”, kymr. gwn ”klänning”, avest. gaōna- ”hår, färg”, nypers. gūn ”färg” (Trubačev 7, 175–177; Fasmer I 475; EŠBM III 114; Sławski I 378). I polskan började ordet användas på 1400–1500-talet (Borejszo 141). Det nådde litauiskan ganska snabbt: själva föremålet nämns redan på 1500-talet i litauiska inventarier (LI 551[23]), och ordet gūnià förekommer i 1600-talets skriftspråk, där det betyder en duk att täcka vagnssätet eller hästen med (SD (1) 40, 57). Den sistnämnda betydelsen och ”halmtäcke som sätts för fönstret eller dörren på vintern för att hålla kylan ute” är betydligt vanligare än betydelserna som avser klädesplagg.

jūpkis, jupkėlė ”jacka, damkavaj”, jfr. pol. jupka < jupa ”gammaldags damplagg, jacka”. Benämningen kom in i de slaviska språken från tyskan, jfr. ty. Joppe, Juppe ”kavaj, väst”. Omkring år 1200 lånade tyskarna detta klädesplaggsnamn från fornitalienska, jfr. it. giuppa ”kavaj; underplagg”, som i sin tur hade lånats från arabiskan, jfr. arab. gubba ”ytterplagg med långa ärmar; underplagg av bomull” (Brückner 1927: 209; Sławski I 591; Fasmer IV 525; Kluge 1957: 333; Pfeifer 1993: 599–600).

Förekommer i Šiauliai-dialekten (LKŽ IV 430). Jfr. även andra klädesplaggsnamn med samma rot, lånade via slaviska språk, jfr. jupà ”ett slags ytterplagg; klänning”, jūpikas, jūpik is ”kjol”, och via tyskan, jfr. jöpe, jöpke, jöpa

155

”kort damjacka; väst”, jūopa ”kort jacka; blus”. Från samma källa kommer också šūba ”lång pälsfodrad päls” och žiponas ”jacka; halvrock”, vilka lånats via de slaviska språken.

Av tyskt ursprung är lett. jupkins, jupks ”damjacka” (EH I 567). kaptanikas ”jacka”, jfr pol. kaftanik ”blus”. Pol. kaftanik uppstod på 1500-talet ur kaftan ”ett slags ytterplagg” (Borejszo 1990: 145). Benämningen är spridd även i andra slaviska språk, jfr vitry. кафтан, каптан, ry. кафтан, ukr. кафтан, каптан, tjeck. kaftan m.fl. Det är ett ganska gammalt lån (belagt i polska på 1400-talet och i vitryska på 1500-talet). Det kom in i de slaviska språken via turkiskan, jfr turk. kaftan ”ett slags lång, lätt klädnad”, från persiskan, jfr pers. qaftān ”ett slags plagg”. Det kan också ha kommit in i vissa västeuropeiska språk via arabiskan, jfr arab. qaftān (Sławski II 20; Borejszo 1990: 145; ESBM IV 314; Fasmer II 212; Machek 1968: 235; Dauzat 1954: 126; Kluge 1957: 338; Pfeifer 1993: 607–8; Klein 1966–1967: 81; Webster 1976: 155).

Lit. kaptanikas är en sällsynt benämning som förekommer i södra Litauen (LKŽ V 252). Betydligt vanligare är kaptōnas ”vadderad jacka, halvrock; grov yllejacka, rock; vinterjacka”. Detta plagg nämns i litauiska inventarieförteckningar från 1500-talet (LI 251[43]). Det beläggs för första gången i skrift omkring 1620 (SD (1)50). Det används av sydaukštaitiska talare men förekommer också i andra litauiska dialekter (DrskŽ 138; Kulikauskienė 1990: 256; LzŽ 107; Stravinskienė 1968: 157; LKŽ V 253; At Pr 51 žemėl.).

Låneordet finns också i lettiskan, jfr lett. kaftāns ”lång, gammaldags jacka” (LLVV IV 81).

kuzijākas, kuzijōkas, kuziokas, kuzjakė ”kort jacka eller mantel”, jfr pol. kozyjaka, kazyjaka, kazyaka ”ett övre herrplagg som påminner om en väst”. Ordet blev spritt i polskan på 1500-talet. Det är oklart genom vilket språk det kom in i polskan, jfr medellat. casaca ”ett slags plagg”, fr. casaque ”mantel, blus”, it. casacca ”mantel, rock”, sp. casaca ”jacka”, medellågty. kasugele, kasuckel ”korkåpa” (från romanska språk) (Sławski III 26–7, 36; Borejszo 1990: 147–8, 153).

Enligt vissa lingvister kan benämningen ha kommit in i litauiskan från tyskan, jfr lit. kūzas (< ty. dial. kus ”dåligt plagg”, östpreussisk ty. kuz ”kort, liten”) och lit. jākas (< ty. Jacke ”kort jacka, jacka”), jfr även ty. dial. koz jacke ”resmantel” (Alminauskis I 77; Janavičienė 1992: 83).

Benämningen förekommer i D. Poškas skrifter och i 1800-talets ordböcker (N; K; K II 336; J). Den används av väst- och nordžemaitiska talare från Kretinga och förekommer i varniškiai-talspråket i södra Žemaitija (LKŽ VI 1017, 1018). Den kan också betyda ’väst’ eller ’blus’.

pancėrius „švarkas“, plg. lenk. pancerz „šarvas“ (Skardžius 1931: 155). Į lenkų kalbą žodis atėjo iš vokiečių kalbos, plg. vid.vok.a panzi(e)r, vok. Pancer „t.p.“, galėjo tarpininkauti čekų kalba, plg. s. ček. pancier, pancir „t.p.“ (Brückner

156

1927: 393; Borejszo 1990: 166).

Ordet är sällsynt i betydelsen ’jacka’ (Dr; LKŽ IX 328). Annars betyder det också ’rustning’ i litauiskan och förekommer redan i skrifter från 1500–1700-talen (DP 553; ChB 304; Q 379).

spancerka, spancierka ”jacka”, jfr pol. spencer, spencerka ”jacka” (Fraenkel 1955–1965: 859; LKŽ IX 327, 328, XIII 317). Benämningen finns också i ryskan, jfr ry. спенцер ”en sådan jacka”. Den kom in i de slaviska språken från engelskan, tyskan eller franskan, jfr eng. spencer, ty. Spencer, fr. spencer ”en viss kort mantel eller jacka”. Benämningen kommer från den engelske politikern lord George John Spencerio (Spencer, 1758–1834), som gärna bar ett sådant plagg. I de nämnda språken blev benämningen spridd från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet (Fasmer III 733; Brückner 1927: 508; Webster 1976: 1118; Klein 1966–1967: 1485; Kluge 1957: 724; Dauzat 1954: 680).

I litauiskan används ordet ganska sällan i betydelsen ’jacka’ och förekommer i sydaukštaitiska dialekter. Oftare betyder det ’väst’.

Även lettiskan har denna benämning, jfr lett. spenceris ”väst; jacka”. Ordet kom in där från tyskan (Sehwers 1953: 115, 207, 232; ME III 989; EH II 549).

šaračkinė, šaračkinukas (hybrid) ”kort šaračkin-jacka”, jfr lit. šaračkinis, -ė ”sydd av šaračka”, šaračka ”grovt hampvävt tyg till byxor och jackor; randigt tyg”, från pol. szaraczek ”ett slags ylletyg; en enkel klänning av detta tyg”.

Förekommer i litauiskt skriftspråk från 1900-talet (V.Krev; NdŽ; LKŽ XIV 513).

VITRYSSISMER

kulikas ”kort höstjacka, liten jacka”. Ursprunget är inte helt klart, men ordet har sannolikt lånats från vitryska, jfr vitry. кулёк ”jacka av hemspunnet tyg” (SBG II 564). Ordet förekommer i den norra delen av den vilniuslitauiska dialekten (LKŽ VI 831). Jfr också lett. kuļiks, kuļka ”herrjacka”, fornpreuss. kuļiks ”liten påse, säck”. I litauiskan finns också kulinė ”tumvante (av päls).”

sermegà ”jacka”, jfr fornvitry. сермяга ”bondsk ytterplagg av grovt tyg” (Fraenkel 1955–1965: 777; Skardžius 1931: 196; LKA I 145). Benämningen förekommer också i några andra slaviska språk, jfr pol. siermięga, ry. сермяга, ukr. сермяга ”detsamma”. Ordet har okänt ursprung. En del lingvister försöker knyta det till lit. širmas, andra till medeltidslat. scaramangum eller grek. σκαραμαγιον ”ett sådant plagg”; det finns också andra hypoteser (Fasmer III 609; Borejszo 1990: 178).

Ordet används i betydelsen ’jacka’ i de samogitiska dialekterna (LKŽ XII 431–2). Betydligt oftare betecknar det dock ett visst ytterplagg av vadmal, en vadmalskappa. I denna betydelse är benämningen belagd i litauiska skrifter sedan 1500-talet (BB 1 Moz 3,21; BB Ez 26,16; BP II 194; SD(3) 402; Lex 71a; K.Donel; H; R 235, 241; MŽ; N; J).

šimtakyöldis, šimtaköldė, šimtaka dė (hybrid) ”veckat kvinnoplagg, vanligen kjol eller liten jacka, veckat hundra gånger”. Ett sällsynt ord, förekommer i texter från 1900-talet

157

på språket (LKŽ XIV 815).

šúšpōnas „pušsvarkis“, plg. s. brus. жупань „švarkas; puspaltis“ (Grinaveckienė 1993: 176). Fonetiniai pakitimai galėjo atsirasti jau lietuvių kalbos dirvoje, plg. seksmė < sekmė (Zinkevičius 1966: 196). Lietuvių kalboje šia reikšme retas. Dažnesnis yra šūšpōnis „drobinis apsiaustas, paprastai velkamas ant kailinių“. Dar žr. žipōnas.

RYSSICISMER

čepānas ”kaftan”. Ordet har ett oklart ursprung. Det kan ha kommit via ryskan, jfr ryskt dial. чапан, чепан ”ett slags bondsk ytterplagg” (Dal’ IV 582, 589). Ordet kom in i ryskan från de turkiska språken (Fasmer IV 315). Benämningen används visserligen i de östra ryska dialekterna. En annan möjlighet är att benämningen bör knytas till rys. чапан, vitry. жупан, pol. żupan ”detsamma”, som har ett helt annat ursprung.

I litauiskan är ordet belagt endast i sångsamlingar från 1800-talet (JR 58; JV 718; LKŽ II₂ 69).

frenčius, prenčius ”jacka med militärt snitt”, jfr rys. френч ”detsamma”. Ordet finns också i några andra slaviska språk, jfr vitry. фрэнч, pol. frencz ”detsamma”. Benämningen kommer från efternamnet på John Denton French (French, 1852–1925), brittisk fältmarskalk under första världskriget (Fasmer IV 207, O. Trubačjovs anmärkning; TrpŽ (3) 169). I Litauen blev denna typ av jacka, som kom tillsammans med sin benämning, särskilt populär under 1920- och 1930-talen. Ordet användes på många håll i Litauen, särskilt i Suvalkija och Dzūkija (Kulik aukskienė 1970: 147; Kulikauskienė 1990: 256; Grinaveckienė 1993: 164; LKŽ II₂ 1184; Zinkevičius 1966: 151).

Från de slaviska språken kom benämningen också in i lettiskan, jfr lett. standardspråkets frencis, lett. dial. prencis, preņcs ”detsamma” (Reķēna 1975: 465; LLVV II 546).

kupāika ”kort yllejacka, blus”, jfr ryskt talspråk куфайка, фуфайка ”vadderad tröja”. Benämningen finns också i vitryskan, jfr куфайка ”detsamma”. Ordet har okänt ursprung (Fasmer IV 212; ĖSBM V 174). Det är sällsynt i litauiskan (JD 108; LKŽ 919).

Skolinį turi ir latvių kalba, plg. lat. pupaika „t.p.“ (Reķēna 1975: 466).

livrėja, livrejā, livrejā ”en viss uniformjacka för schweizerdni eller betjänter”, jfr rys. ливрея ”detsamma”. Ordet kom in i ryskan från franskan, jfr fr. livrée ”detsamma”, äldre fr. livree ”plagg som husbonden gav (överlämnade) till sina tjänare” < fr. livrer ”överlämna, leverera”. Detta är en dubbelvariant av verbet libérer ”befria”. Det härleds vidare från lat. liberāre ”detsamma”, liber ”fri” (Fasmer II 492; Klein 1966–1967: 899; Dauzat 1954: 440).

Förekommer i skriftspråk (NdŽ; LKŽ VII 632; TrpŽ (3) 293).

Ordet förekommer också i några andra språk, utöver de redan nämnda; jfr även lett. livreja, eng. livery, ty. Livree ”detsamma”.

mundiera, mundierā, mundiērius, mandierā, manderā, mundyras, mundyrius ”uniformjacka för en soldat eller annan anställd”, jfr rys. мундир, ryskt dial. мундер ”detsamma” (Fraenkel 1955–1965: 405). Ordet kom in i ryskan på 1700-talet.

158

i början, möjligen via tyskans förmedling, jfr ty. Montierung, dial. ty. mundierung ”militärrock”, från franskan, jfr fr. monture ”(krigarens) klädsel” (Dauzat 1954: 484; Fasmer III 9–10; Kiparsky 1975: 134).

Benämningen är belagd i litauisk skriftspråklig användning från 1700–1900-talet; i dialekterna är den numera sällsynt (R 258; MŽ 345; K; LB 125; JD 621, 1160, 1120; JV 338; BsO 82, 292; KpID 30; NS 500, 507; LKŽ VIII 406, 407). Formen mandaras ”rock; jacka” uppkom sannolikt också redan i den litauiska språkmiljön (LKŽ VII 820–1). Jfr även mandūra, mundūras.

Låneordet förekommer också i standardspråklig lettiska, jfr lett. mundieris ”detsamma” (ME II 667; LLVV V 290).

saraponas ”trasig rock eller kappa”, jfr ry. сарафан ”ett slags ärmlöst ryskt kvinnoplagg, liknande en klänning”. Benämningen kom in i ryskan ganska tidigt, jfr fornry. сарафань, via turk. sārap(i) från persiskan, jfr pers. serāpā ”högtidskläder”; jfr även grek. σάραπις (Fasmer III 561).

I litauiskan används ordet sällan i betydelsen ’rock’ (Ds; LKŽ XII 150). sarafānas ”ett slags ärmlöst plagg, liknande en klänning” förekommer oftare. Ordet används i denna betydelse också i vissa lettiska dialekter, jfr sarapanc (Reķēna 1975: 457).

sertùkas, sartùkas ”dubbelknäppt rock, surtut”, jfr dial. ry. серту́к, ry. скортук (Dal’ IV 178) ”detsamma”. Benämningen är spridd också i vissa andra språk, jfr pol. surdut, vitry. сурдут, alb. surtukë, rum. surtuc, eng. surdout. Ordet är lånat från franskan, jfr fr. surtout ”kappa, ytterplagg” (Brückner 1927: 526; Buck 1949: 420; Fasmer III 823). Det är ett ord av franskt ursprung, ordagrant surtout ”över allt” < sur ”på, över” + tout ”hel, allt” (Dauzat 1954: 693; Klein 1966–1967: 1548).

De nämnda varianterna används sällan i litauiskan (Auk, Rš; LKŽ XII 168, 433). Sartùkas är belagt från slutet av 1800-talet (LB 215). Betydligt vanligare är sùrdutas ”åtsittande, dubbelknäppt herr-ytterplagg med långa skört”. Det är spritt eller förekommer åtminstone i många dialekter (LKŽ XIV 210; LŽŽP 179; Mastonytė 1970: 121; At Pr 113).

NEAPIBRĖŽTIEJI SLAVIZMAI

kapotà ”rock, jacka”, jfr pol. kapota ”ett slags ytterplagg”, vitry. капота ”ytterplagg; rock”. Ordet kom in i vitryskan från polskan. Polskan lånade benämningen från franskan på 1500-talet, jfr fornfr. capot, fr. capote ”kappa med huva; kvinnlig huvudbonad”: cape ”kappa”, hämtat från latinet, jfr lat. cappa ”kappa” (Sławski II 58–9; Borejszo 1990: 147; EŠBM IV 253; Fasmer II 187; Dauzat 1954: 139; Kluge 1957: 349).

Låneordet används av invånarna i Širvintos och Utena (LKŽ V 242). Den mer kända betydelsen är ”varmt ytterplagg”.

kurtà ”kort jacka; kort damjacka”, jfr pol. kurta, fornvitry. курта

159

”kort ytterplagg” (Skardžius 1931: 116). Ordet finns också i vissa andra slaviska språk, jfr ryska курта, ukrainska курта ”detsamma”. Man antar att det kom in i de östslaviska språken via polskan från medeltidslatinet, jfr latinets curtus ”kort”. Polskan fick ordet på 1500-talet; möjligen var ungerskan förmedlande språk, jfr ungerska kurta ”kort” (Brückner 1927: 284; Sławski III 413–4; Borejszo 1990: 155; ÈSBM V 170; Fasmer II 429–430). Ordet kan dock ibland ha kommit in i ryskan även på andra vägar, jfr lezgiska kurt ”kort päls”, ossetiska kuraet ”besjmet (ett slags klädesplagg för män och kvinnor)” m.fl. (Abaev I 609–610; Fasmer II 430, O. Trubačëvs anmärkning).

I det litauiska skriftspråket beläggs ordet första gången 1642 i K. Sirvydas ordbok (SD (3) 144). Själva företeelsen nämns redan på 1500-talet i inventarier från Litauen (510[2]). Det är en ganska sällsynt benämning (Užv; N; [K]; LKŽ VI 973, 979). Vanligare är kurtkà ”jacka; päls; blus”.

liberija ”livré”, jfr polska liberia, ryska либерия ”detsamma”. Benämningen kom sannolikt in i dessa slaviska språk via nyhögtyskan, jfr tyska Lib(e)rei från spanskan, jfr spanska librea ”detsamma” (Fasmer II 429; Brückner 1927: 298).

Förekommer i 1800- och 1900-talens skriftspråk (LKŽ VII 398). Se även livrėja.

marinárka, malinárka, maninárka, mananárka ”herrjacka; lång herrjacka”, jfr polska marynarka ”jacka”, belarusiska марынарка ”jacka; överrock”. Benämningen kom in i belarusiskan från polskan (ÈSBM VI 242; SBG III 38–9). Polska marynarka är bildat av marynarz ”sjöman”, som härstammar från latinets marinus ”havets, maritim” (Karłowicz II 890; Doroszewski IV 481).

I litauiska dialekter är dissimilation ganska vanlig, då det första av två r ersätts med l. Detta är särskilt typiskt för främmande ord, jfr almideris ”oväsen” < armideris, kalikatūrā < karikatūrā, levò/veris < revò/veris (Zinkevičius 1966: 172). På detta sätt uppstod också formen malinárka. Det finns fall där det första r ersätts med n, jfr antilèrija < artilèrija, dezentýras < dezertýras (Zinkevičius 1966: 172). Så uppstod också formen maninárka.

Benämningen förekommer på många orter i östra och södra Litauen (LKŽ VII 797; LzŽ 155; LzŽP 193; Kulikauskienė 1971: 168; Stravinskienė 1968: 155; Miliuvienė 1989: 155; Grinaveckienė 1993: 168).

nažutkà ”kort damjacka eller vadderad jacka”, jfr polska narzutka ”ärmlös kappa, pelerine” (Fraenkel 1955–1965: 488), belarusiska нажутка ”kort ytterplagg; liten jacka, jacka; blus”. Detta är ett ord av polskt ursprung, jfr narzucać ”kasta på sig, svepa in sig i” (Karłowicz III 156).

Den något vanligare betydelsen av ordet är ”blus”. I den ena eller andra betydelsen används det i nästan alla litauiska dialekter, möjligen med undantag för de västliga högaitiska dialekterna (LKŽ VIII 595; Stravinskienė 1968: 154; Mastonytė 1964: 146; Miliuvienė 1989: 153; Bdr 157).

paletėlis (hybrid) ”damjacka”, jfr lettiska pāletas, pāltas ”långt ytterplagg av tjockare tyg, kappa” från polska palto, paleto ”rock” eller belarusiska паліто. (Fraenkel 1955–1965: 534; Sabaliauskas 1990: 249). In i de slaviska språken

160

Benämningen kom från franskan, jfr fr. paletot ”detsamma”. Fransmännen fick den på 1300-talet från medelengelskan, jfr eng. paltok ”ett sådant löst sittande ytterplagg”. (Ett intressant faktum är att engelsmännen senare övertog den franska ordformen, jfr eng. paletot.) Det engelska ordet är bildat av två led: pal + tok. Det andra ledets ursprung är oklart. Det engelska ordet pall ”kappa, mantel” härleds från latinet, jfr lat. pallium ”detsamma”, lat. palla ”långt ytterplagg”. Det senares ursprung är oklart. Det är kanske besläktat med fornslav. pelena ”lindor”, fornskand. feldr ”fårskinnspäls; mantel”, lat. pellis (Brückner 1927: 395; Dauzat 1954: 525, 526; Guiraud 1971: 84; Kluge 1957: 528; Klein 1966–1967: 1114, 1115; Webster 1976: 825; Oxford 1985: 642, 643; Fasmer III 194, 228–9; Kiparsky 1975: 157).

Lit. paletėlis är en sällsynt benämning (Tršk; LKŽ IX 254). Páltas är en av de främsta benämningarna på ytterplagg och är spridd i hela Litauen (LžŽ 183; DrskŽ 242; LKŽ IX 275; DŽ₃ 490).

paletõnas, palitõnas ”kavaj”, jfr pol. paleton, palton ”rock; sådant ytterplagg”, vitry. палітон ”jacka”. I denna betydelse förekommer ordet på enstaka orter i östra Litauen och Samogitien (LKŽ IX 254, 267). Det kan också betyda rock. Se även paletėlis.

pindžiãkas, pinžõkas, binžõkas ”kort kavaj”, jfr pol. pindżak ”kort plagg” (LKA I 145), vitry. пінжак, пінджак, бінджак ”kavaj”. Ordet kom in i de slaviska språken, jfr även ry. пиджак ”detsamma”, från engelskan, jfr pea-jacket ”kort kappa, jacka” (Fasmer III 259). Engelsmännen fick det från medelnederländskan, jfr nl. pijjekker ”jacka av grov ull”: pij (< nl. pie ”plagg av grov ull”) + jekker ”kavaj, jacka” (Klein 1966–1967: 1143; Webster 1976: 843).

Benämningen används av invånarna i Utena, Anykščiai och Panevėžys och förekommer också i sydaukštaitiska dialekten (LKŽ I 831, 834, IX 1036, 1037). Pindžiãkas kan också betyda en vadderad halvlång rock, medan binžõkas betecknar en päls med ylletyg som överdrag.

Ordet finns i lettiska och estniska, jfr lett. dial. pindžuks, pindžaks, pin-džoks, bindžaks, bindžuks ”kavaj; sådant ytterplagg”, est. pintsak ”kavaj” (Rekēna 1975: 464; At Pr 51 karta, 113).

ploščiùkas (hybrid) ”kavaj”, jfr lit. plóščius ”lång kappa utan vaddering, regnrock”, från fornvitry. плашч, pol. plaszcz ”detsamma” (Fraenkel 1955–1965: 629; Skardžius 1931: 171; Palionis 1967: 280; Zinkevičius III 37, 133). Detta ord finns i nästan alla slaviska språk – det är ett av de få urslaviska klädesplaggsnamnen. Det är belagt redan på 900–1000-talet, jfr fornslav. плащь (Schrader I 603; Niderle 1956: 236; Machek 1968: 455). Ordets vidare etymologi är inte helt klar, men det brukar förbindas antingen med ry. плат ”sjal” eller med ry. плоский, pol. plaski ”platt” och andra ord med dessa rötter (Brückner 1927: 420; Fasmer III 277).

Som benämning på en kavaj är ordet sällsynt och förekommer i östra Litauen (LKŽ X 308). I betydelsen ’kappa’ är det känt i hela Litauen (LKŽ X 308, 309). Detta är gammalt

161

ett lånord i litauiskan, belagt redan i de allra första skriftliga minnesmärkena (Mž 34; SD(1) 820; SP I 223; ChB 59). Här betyder det en mantel. Senare användes ordet inte längre i denna betydelse.

Även letterna har lånat ordet från ryskan, jfr lett. plašcs ”regnrock” (Reķena 1975: 472). Av samma ursprung är sannolikt också lett. plašķis ”vid kappa”, plāšķi ”dålig jacka”, plarkšis ”regnrock” (ME III 320; EH II 284; Kagaine III 99). Ordet finns också i fornpreussiskan, jfr ploaste ”lakan, sängöverkast”, men dess ursprung är inte helt klart. Enligt J. Endzelīns kan det vara ett besläktat ord snarare än ett lånord (Fraenkel 1955–1965: 629; Endzelīns 1943: 228; Fasmer III 277).

sākas, sakēlis, sakūtis, sokēlis ”jacka; damjacka; herrjacka”, jfr pol. sak ”lätt sommarkappa för män”, vitry. сак ”ett slags ytterplagg för kvinnor”. Ordet är utbrett i många slaviska språk och betyder i vissa av dem en säck eller ett fisknät. Det kom in i de slaviska språken från de romanska språken, jfr fr. sac, it. sacco ”säck; ett sådant plagg”. Det romanska ordet hämtades från latinet, jfr lat. saccus ”säck; plagg av grovt tyg”. Även de germanska språken lånade benämningen från latinet, jfr eng. sack, ty. Sack ”detsamma” m.fl. Ordet kom in i latinet via grekiskan, jfr gr. σ ά κ κ ο ς ”detsamma”, från hebreiskan, jfr hebr. śaq ”detsamma” (Brückner 1927: 479; Fasmer III 546–7; Dauzat 1954: 644; Kluge 1957: 618; Klein 1966–1967: 1370; Oxford 1985: 1017; Buck 1949: 419).

Benämningen är utbredd i den sydliga högaitiska dialekten, används av de östliga högaitiska vilniusborna och förekommer även på andra håll i östra Litauen (Mastonytė 1961: 178; Grinaveckienė 1993: 173; Stravinskienė 1968: 154, 157; LžŽ 241; LKŽ XII 21).

Turi šį pavadinimą ir latviai, plg. lat. saks „rudeninis paltas“ (Reķena 1975: 472).

žakėtas, žākietas, žēketas, žėkietas ”kort ytterplagg för kvinnor, liten jacka”, jfr pol. żakiet, ry. жакет, vitry. жакет, жакят ”detsamma”. Ordet kom in i de slaviska språken på 1800-talet från franskan, jfr fr. jaquett(e) < jaque ”jacka, kort jacka” (Fasmer II 34; Šanskij I(5) 273; EŠBM III 202).

Benämningen är utbredd i hela Litauen (DūnŽ 557; DrskŽ 471–2; Stravinskienė 1968: 154), och används i standardspråket (DŽ⁶ 949; Priešauskaitė 1977: 41). Se även jākė.

Det är också ett ord i lettiskt standardspråk, jfr lett. žakete ”detsamma” (LVV 880).

žipōnas, žiupōnas, župōnas ”jacka; halvrock”, jfr pol. żupan, vitry. жупан ”detsamma” (Skardžius 1931: 248). Ett sådant u-omljud i litauiska dialekter är inte ovanligt, jfr žiubėrklas, žiubėrklas, žibėrklas, žebėrklas, žiupsnys, žipsnys, čiupyrna, čipyrna ”hår på huvudet” (< pol. czupyrna, vitry. чупрына) m.fl. (Urbutis 1981: 125).

Benämningen finns också i några andra slaviska språk, jfr ry. жупан, ukr. жупан ”detsamma”, tjeck. župan ”morgonrock; vadmalströja”. Ordet kom sannolikt in i de slaviska språken från italienskan, jfr it. giuppone, giubbone ”herrplagg av grovt material, blus”: giuppa, giubba ”jacka; blus”. Italienarna fick detta ord

162

från arabiskan, jfr arab. gubba ”övre plagg med långa ärmar” (Borejszo 1990: 161; Sławski I 591; Fasmer II 66, IV 525; Machek 1968: 731; Kluge 1957: 333; Pfeifer 1993: 599–600; Dauzat 1954: 422).

Benämningen kom in i polskan på 1500-talet, och redan från samma århundrade är detta plagg belagt i inventarier från Litauen (LI 550[47]). I skriftspråket förekommer benämningen från mitten av 1600-talet (SD(3) 555). Den förekommer i nästan alla dialekter, utom de samogitiska (DrskŽ 480, 481; Kulikauskienė 1990: 256, 263; Urbutis 1981: 125; At Pr 51 karta).

Benämningen förekommer även i vissa lettiska dialekter, jfr lett. zupāns, župāns ”detsamma”, županas ”trasor” (At Pr 51 karta; ME IV 832).

GERMANISMER

LÅNORD FRÅN TYSKAN

jėkė, jākė ”kvinnlig jacka”, jfr ty. Jacke ”kort jacka”, Jäckchen ”liten jacka” (Alminauskis I 57; Fraenkel 1955–1965: 189). Tyskarna lånade benämningen från franskan på 1400-talet, jfr fr. jaque ”kort mansjacka; jacka”. Därefter går språkforskarnas åsikter isär. Vissa menar att fransmännen fick ordet via spanskan, jfr sp. jaco ”kort jacka”, från arabiskan, jfr arab. šakk ”rustning” (Kluge 1957: 329; Dauzat 1954: 417, 418; Brückner 1927: 197; Fasmer II 34; Šanskij I(5) 273; Oxford 1985: 490; Buck 1949: 419). Andra hävdar att plaggets benämning härstammar från egennamnet Jacques (< Jacobus), som användes som öknamn på franska bönder som bar detta plagg (Pfeifer 1993: 593; Klein 1966–1967: 823).

Vartoja vakarų aukštaičiai kauniškiai bei pietų aukštaičiai (Kulikauskienė 1990: 263; DrskŽ 125; Mastonytė 1961: 180; LKŽ IV 290–1, 338, 339). Kiek dažnesnė šio žodžio reikšmė yra liemenė. Lietuvių raštų kalboje žodis (liemenės reikšme) pirmą kartą paminėtas XIX a. (JV I 718; J I 678). Pavadinimas buvo žinomas ir Mažojoje Lietuvoje (Kapeleris 1970: 347).

Från tyskan kom ordet in i lettiskan och estniskan, jfr lett. jaka (i vissa dialekter jaks) ”blus, jacka”, est. jakk, jake ”detsamma” (Sehwers 1953: 43, 233; ME II 95; EH I 558; Rekēna 1975: 462; LLVV IV 24). Där används det i standardspråket.

jópė, jópa, jópkė ”kort damjacka”, júopa ”kort jacka; blus”, jfr ty. Joppe, Juppe ”jacka; väst” (LKŽ IV 357, 423).

Raštuose forma jópė pirmą kartą minima XVIII a. pr. (Brand 1702: 95). Dabar pavadinimas pasitaiko apie Klaipėdą ir Šakius, buvo žinomas Mažojoje Lietuvoje (K 159; KŽ 996; I.Simon; LKŽ IV 357). Dar žr. júpkis.

kamzuolė ”jacka med väst och skört, rock”, jfr ty. dial. kamsōl ”kort jacka”. Ibland kan det också ha kommit in via de slaviska språken, jfr pol. kamzoła, rus. камзол, vitry. камзол ”väst”. Benämningen används även i några andra slaviska språk, jfr rus. камизэлка, камзол, ukr. камзол, bulg. камзол, tjeck. kamizola m.fl. Till de slaviska språken kom ordet via franskan, jfr fr. camisole ”undertröja”, från italienskan, jfr it. camiciola, bildat av cami-

163

cia „marškiniai“, kuris kilęs iš lot. camisia „t.p.“ (Brückner 1927: 215; Sławski II 38–9; Borejszo 1990: 146; ÈSBM IV 223; Fasmer II 175; Dauzat 1954: 132).

Kamzuolė förekommer i västra Litauens dialekter. Vanligare är varianter av detta namn, som kommit via germanska eller slaviska språk – kamziolė, kamžolė, kamizėlka, kamžėlka, kazimelka med flera – och betyder väst.

Pavadinimą turi ir latvių kalba, plg. lat. kamzuļka „liemenė“ (Reķēna 1975: 447, 466).

kedelys ”halvjacka”, jfr lågtyska keddel, östpreussisk tyska kēdel ”kort kappa; kjol” (Alminauskis I 64; Būga II 296; Fraenkel 1955–1965: 234). Detta är en dialektform av tyska Kittel ”jacka”.

kedelỹs i betydelsen halvjacka är belagt i litauiskan sedan 1600-talet (Lex 54), och förekommer numera kring Lazdijai (LKŽ V 480). Ordet betyder betydligt oftare ”kjol”. Se även kitelis.

kitelis, kitlius ”militärjacka; linnejacka; linnedräkt”, jfr tyska Kittel ”(arbets)rock; blus; jacka” (Būga III 672; LKŽ V 904). Ordet kom in i de europeiska språken från arabiskan, jfr arabiska quṭn, quṭun ”bomull”; det nådde tyskan på 1200-talet (Kluge 1957: 371; Pfeifer 1993: 658; Klein 1966–1967: 848). Försök har gjorts att förklara ordet med germanskt eller rentav indoeuropeiskt språkmaterial (Vries 1971: 317).

Ordet förekommer i vissa västlitauiska dialekter och i ordböcker (J II 134; KŽ 1130; LKŽ V 904, 905). Från samma källa kommer det tidigare nämnda kedelỹs och kik įlikas ”en viss sorts väst”.

Kitèlis ”rock” används i standardsvenskans grannspråk lettiska (LLVV IV 549).

kūzas ”kort jacka”, jfr tyska dialektformen kus ”dåligt plagg” eller östpreussisk tyska kuz ”kort, liten” (Alminauskis I 77; Frischbier I 450, 452). Låneordet var känt i Litauen minor (K; K II 82; KŽ; LKŽ VI 1016). Det kan också beteckna en damväst och en blus.

mandūra, mandūras, mandūrė ”militärjacka”, jfr tyska Montur, tysk dialektform mondur ”detsamma” (Alminauskis I 84; Fraenkel 1955–1965: 405).

Låneordet förekommer i litauiska ordböcker och folkloreinsamlingar från 1800- och 1900-talen och används fortfarande på vissa platser i Samogitien (D 114; N 346; KIpD 41; K; KŽ; LKŽ VII 824, 825). Former av detta namn som kommit via slaviska språk är vanligare. Se även mundiera.

mantelis, mentelis, mendelis ”jacka”, jfr tyska Mantel, östpreussisk tyska mentel, mantel ”kappa; jacka” (Alminauskis I 84; Fraenkel 1955–1965: 409; Skardžius 1931: 127). Den tyska formen Mantel har sitt ursprung i latinets mantum ”kort kappa” (Kluge 1957: 460; Pfeifer 1993: 836).

Formerna māntelis, mentelis kan också beteckna en kappa eller överrock, medan mendelis betyder en damblus.

Det används av delar av samogitierna och suvalkierna (DūnŽ 508; LKŽ VII 845; VIII 7, 18). I Litauen omnämns ordet för första gången (i betydelsen ’kappa’) på 1600-talet (SD(3) 298, Lex 60 a).

164

Låneorden mantelis, mantels, mantaļs, mentelis ”ytterplagg” förekommer också i lettiskan; mantelis är ett ord i standardspråklig lettiska (Sehwers 1953: 76, 79; ME II 601; EH I 782, 800; Reķēna 1975: 468; LLVV V 87).

ANGLICISM

kautėlis (hybrid) ”kort damjacka”, jfr lit. kautas ”vinterrock, ytterplagg”, jfr eng. coat ”d.s.” (Margeris 1956: 256; Sabaliauskas 1990: 281). Källan till eng. coat är fornfr. cote ”d.s.”, vilket i sin tur härleds från frankiska *kot-ta. Den vidare etymologin för detta ord, som är spritt i västeuropeiska språk (jfr ty. Kotze ”grov mantel”, it. cotta, sp. cota ”ytterplagg”), är oklar (Klein 1966–1967: 305; Oxford 1985: 185; Kluge 1957: 397).

Detta är ett intressant och ganska sällsynt fall där ett ord kom från engelskan till litauiskan utan mellanhänder. I detta fall spelade amerikansk litauiska rollen som förmedlare. På detta sätt har också fler ord kommit in i litauiskan, jfr inžinas ”motor”, kvoderis ”en fjärdedel av någon valutaenhet”, vėjus ”dugnad, aktion, kampanj” med flera (Sabaliauskas 1990: 281–2).

I Litauen har benämningen kautėlis belagts i Marcinkonys (LKŽ V 449).

ORD SOM LIKNAR INTERNATIONELLA ORD

frākas, prākas, prakā ”frack; frack med långa skört baktill; sådan högtidsdräkt”, jfr ry. фрак, pol. frak, ty. Frack, fr. frac ”d.s.” Benämningen kom in i de slaviska språken från engelskan, jfr eng. frock ”klänning; munkdräkt”, som lånat det från fornfranskan, jfr fornfr. froc ”huvförsedd kaftan”. Ordet härleds vidare från frankiska hroc ”tunika, ytterplagg”. Det sistnämnda ordet är besläktat med fornnord. rokkr, forneng. rocc, nederl. rok, ty. Rock ”rock; ytterplagg” (Fasmer IV 205; Brückner 1927: 127; Kluge 1957: 213–4; Pfeifer 1993: 369; Klein 1966–1967: 624; Dauzat 1954: 338, 344).

Lietuvoje šį drabužį XIX a. viduryje dėvėjo bajorai (Guzevičiūtė 1991: 10, 12). Vėliau pati pavadinimą kai kur perėmė ir valstiečiai, žinoma, svetimą garsą f pakeitę įprastiniu p. Abi formos (su p ir su f) fiksuojamos nuo XIX a. vidurio (I; M). Tarmėse gana retas, pasitaiko apie Akmenę ir Varėną (LKŽ II 1184, X 506, 511; Zinkevičius 1966: 151). Frākas yra bendrinės kalbos žodis.

Denna benämning finns också i standardspråklig lettiska, jfr lett. fraka ”d.s.” (LLVV II 544).

redingōtas ”lång jacka med ett visst snitt”, jfr pol. redingot, redżgot, ry. редингот, fr. redingote, eng. redingote ”d.s.” Benämningen spreds i Europa under 1700-talet. Den är av engelskt ursprung, jfr eng. riding-coat: riding ”ridning” (< ride ”rida”) + coat ”ytterplagg”. Engelskans redingote är i sin tur ett lån från franskan (Dauzat 1954: 617; Klein 1966–1967: 1315; Webster 1976: 968).

Plagget nådde Litauen i mitten av 1800-talet, i samband med att den europeiska dräkten spreds. Det bars av adelsmän (Guzevičiūtė 1991: 12, 17). Benämningen finns upptagen i nästan alla ordböcker över internationella ord som publicerats i Litauen (TrpŽ (1) 846; TrpŽ (3) 416).

smōkingas ”svart herrjacka med sidenklädda slag”, jfr ry.смокинг,

165

pol. smoking, fr. smoking, ty. Smoking ”dets.”. Benämningen spreds under 1800-talet, som en förkortning av det engelska smoking-jacket ”rökrock, inomhusrock”: smoking ”rökning” (< smoke ”röka”) + jacket ”rock” (Pfeifer 1993: 1302).

Ett ord i det allmänna litauiska språket (DŽ₃ 717; LKŽ XIII 200). Används också i lettiska, jfr smokings ”dets.” (LLVV VII(2) 54).

BENÄMNINGAR AV OKLART URSPRUNG

jákas ”rock”. Det är inte helt klart hur denna form uppkom i litauiskan. Den kan, liksom jėkė, ha kommit in via tyskan, jfr ty. Jacke ”kort rock” (Alminauskis I 57; Fraenkel 1955–1965: 189). Men förmedlingsspråket kan också ha varit polska, jfr pol. jak, jaka ”kort blus, jacka” (LKŽ IV 290). Det är också möjligt att ordet bildades i litauiskan: vid sidan av femininformen jekės, som betecknar en väst eller en kort damjacka, började maskulinformen jakas, som betecknar en rock, användas. Geografin tycks dock tala emot en sådan förklaring: jėkė används främst i Suvalkija, medan jákas förekommer i västsamogitiska dialekter (LKŽ IV 290).

mundūras, mundūra, mùnduris ”uniformsrock för soldater eller andra tjänstemän”, jfr pol. mundur, ty. Montur, ty. dial. mondur ”soldatrock”. Belagt i 1800-talets litauiska skriftspråk (StnD 25; K II 68, 190). Används i vissa dialekter i södra och östra Litauen (LKŽ VIII 407; LžŽ 169). Se även mundiera 47.

šlėmė, šlemedrėlė ”kort damjacka, blus; ärmlös”. Ett ord med ganska oklart ursprung. Möjligen är det en ombildning av germanismen šlėbė ”långärgat ytterplagg för kvinnor som dras över huvudet; kort ärmlöst ytterplagg, väst”.

Benämningarna šlėmė och šlemedrėlė används kring Skuodas (LKŽ XIV 1042).

šverdelis ”långt ytterplagg – rock, mantel”. Ett ord med ganska oklart ursprung. Kan det möjligen ha samband med vitryska швэдар, швэдэр ”tröja”, jfr även lit. švėderis ”dets.”? Detta är en sällsynt benämning (Žg, Škn; LKŽ XV 517).

šverliokas ”dåligt ytterplagg – rock eller mantel”. Möjligen kan det ha samband med šérliokas, šeflokas ”starkt rött tyg, plagg”. En sällsynt benämning (Škn: LKŽ XV 517). Jfr även nušverliokuoti ”gå medan man svänger med rockskörten” (Srd).

švernelis ”långt ytterplagg – rock, mantel”. Belagt i västaukštaitiska kaunasiska dialekter (LKŽ XV 517).

Över 60 benämningar på rock har påträffats (varianter räknas inte in). Endast ungefär en fjärdedel är litauiska. De är inte särskilt vanliga. Den viktigaste benämningen i denna lexikalisk-semantiska grupp är det omarkerade lexemet švarkas. Möjligen är det ett inhemskt ord, gemensamt för de baltiska och slaviska språken. De övriga benämningarna av litauiskt ursprung är semantiskt eller stilistiskt konnoterade.

I skriftspråket började benämningar på rock av litauiskt ursprung beläggas först på 1800-talet

166

från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet, med undantag för trinyčiai (slutet av 1500-talet) och šafkas (1600-talet), som senare också användes i betydelsen ’kavaj’. Sex av dem tas upp i Ordbok över det nutida litauiska språket (1993), men i standardspråket betecknar långt ifrån alla en kavaj: apsiaustas, palaidinis, pūšsvarkis, švarkas, trinyčiai, trumpikės.

Lånen delas in efter vilket språk de har kommit från. I vissa dialekter används de ofta, andra är mycket sällsynta. Man har funnit 30 slaviska lån (även hybrider inräknade), 10 germanska lån och 3 lån som ligger nära internationella ord. De sistnämnda kom in i litauiskan ganska nyligen, och det skulle vara svårt att fastställa från vilket specifikt språk. Ursprunget till 6 benämningar är oklart. Lån började användas i skrift ganska tidigt: pancierius, sermegà – slutet av 1500-talet, kaptōnas, žipōnas, kurtà – 1600-talet, kedelỹs – början av 1700-talet. I Ordbok över det nutida litauiska språket upptas endast 4 ord av främmande ursprung: frākas, sermegà, smōkingas, žakėtas.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Абаев И: Абаев В. И. Историко-этимологический словарь осетинского языка. Moskva, Leningrad: USSR:s vetenskapsakademis förlag, 1958. Band 1.

Alminauskis K. I: Die Germanismen des Litauischen. Die Deutschen Lehnwörter im Litauischen, Kaunas, [1934].

At Pr – Историко-этнографический атлас Прибалтики. Одежда, Рига: Зинатне, 1986.

B – Brodowskij J. Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum. En handskriven tysk-litauisk ordbok i två band, omkring 1740.

J. Balt – Juozas Baltrušaitis (1909–1991), jo raštai.

BB – Biblia tatai esti wissas Schwentas Raschtas översatt till litauiska av Jonas Bretkūnas, kyrkoherde i Litauen i Königsberg. (Handskrift från 1590).

Bdr – Jablonskis J. Budrių kaimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

Biel [sic] feldt H. H. 1970: Die baltischen Lehnwörter und Reliktwörter im Deutschen. – Donum Balticum, Stockholm.

Borejszo M. 1990: Nazwy ubiorów w języku polskim do roku 1600, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM.

BP – Postilla tatai esti Trumpas ir Prastas Ischguldimas Euangeliu...Av Jana Bretkuna...i Karaliauczius...1591. Del I och II.

Brand J. A. 1702: Raysen durch die Marck Brandenburg, Preussen, Churland, Liefland, Plesscowien, Gross-Naugardien, Twieren un Moscovien, Wesel.

Brückner A. 1927: Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków: Wiedza Powszechna.

BsO – Sånger från Ožkabaliai. Samlade av J. Basanavičius. Shenandoah, Pa. 1902. Band 1–2. (Siffrorna anger sångens nummer.)

Buck C. D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago: The University of Chicago Press.

Būga K. I–III: Rinktiniai raštai, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1958–1961.

CI–II – Clavis Germanico-Lithuana. (En handskrift i två band från det tidigare arkivet i Königsberg, skriven 1673–1701).

ChB – Kudz inowski Cz. Biblia litewska Chylińskiego. Nowy Testament. Band 3. Register, Poznań: Poznańsällskapet för vetenskapens vänner, 1964.

S. Čiurl – Sofija Čiurlionienė-Kymantaitė (1886–1958), jos raštai.

D – S. Daukanto Dajnes Žiamajtiu... Petropilie 1846. (Skaitmenys rodo dainos numerį.)

Dal’ I–IV: Даль В. Толковый словарь 1–4, Moskva: Statliga förlaget för utländska och nationella ordböcker, 1955.

Dauzat A. 1954: Dictionnaire étymologique de la langue française, Paris: Librairie Larousse.

167

K.Donel – Christian Donalitius. Litauische Dichtungen... utgiven av G. H. Enesselmann, Königsberg, 1869.

Doroszewsky W. I–XI: Polska språkets ordbok 1–11, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Wiedza Powszechna, 1958–1969.

DP – Postilla Catholicka... Per Kunigą Mikaloiv Davkszą... Wilniul...1599.

DrskŽ – Naktiniene G., Paulauskiene A., Vitkauskas V. Ordbok över Druskininkais dialekt, Vilnius: Mokslas, 1988.

DūnŽ. – Vitkauskas V. Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas, 1976.

DŽ, – Ordbok över nutida litauiska, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

Endzelins J. 1943: Senprūšu valoda, Rīga: Universitātes apgāds.

EH I–II – Endzelins J., Hauzenberga E. Tillägg och rättelser till K. Mūlenbacha Latvieshu valodas vardnica 1–2, Rīga: Kultūras fonda izdevums, 1934–1946.

ĖSBM I–IV – Etymologisk ordbok över det belarusiska språket 1–4, Мінск: Навука і тэхніка, 1978–1988.

Fasmer I–IV: – Фасмер М. Etymologisk ordbok över ryska språket 1–4, Москва: Прогресс, 1964–1973.

Fraenkel E. 1955–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen: Carl Winter Universitätsverlag.

Frischbier H. I–II: Preussisk ordbok. 1–2, öst- och västpreussiska provinsialismer i alfabetisk följd, Berlin: Verlag von Th. Chr. Fr. Enslin, 1882–1883.

Glagau O. 1970: Lietuvininkų buitis ir būdas.– Lietuvininkai, Vilnius: Vaga, 228–255, 446–447.

Grinaveckienė E. 1993: Šaltinių šnektos tekstai. – Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 30, 134–180.

Grinaveckienė E. 1995: Lituanizmai Šaltinių kaimo baltarusijų šnektoje. – Dieveniškės, Vilnius: Mintis, 467–495.

Guiraud P. 1971: Les mots etrangers, Paris: Presses Universitaires de France.

Guzevičiūtė R. 1991: Lietuvos bajorijos kostiumas bendraeuropietiškos kultūros kontekste (1830–1863 m.). – Lituanistica, 3(7), 3–22.

H – Vocavlvarivm Litthvanico-Germanicum et Germanico-Litthvanicum. Där återfinns alfabetiskt alla ord som förekommer i Nya testamentet och Psaltaren... Sammanställt av Friederich Wilhelm Haack... då lärare vid det litauiska seminariet i Halle. Halle, 1730.

I – Laurynas Ivinskis (1811–1881), hans skrifter.

J – Литовскій словарь А. Юшкевича съ толкованіемъ словъ на русскомъ и польскомъ языкахъ. Томъ I, вып. 1, СПб, 1897; вып.2, СПб, 1904, вып. 3 (тома II-го, вып. 1), Петроградъ, 1922.

Janavičienė J. 1992: Žemaičių Naumiesčio lietuvininkai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

JD – Litauiska sånger nedtecknade av Antānas Juškēvičę 1–3, Kazan, 1880–1882. (Siffrorna anger sångens nummer.)

JR – Bröllopssed för litauer i Vėluvyčiai nedtecknad av Antānas Juškēvičę, Казань, 1870.

JV – Litauiska bröllopssånger, nedtecknade av Antānas Juškēvičę och tryckta av Jōnas Juškēvičę, Petropylė, 1883. (Siffrorna anger sångens nummer.)

K, [K] – Kurschat F. Litauisk-tysk ordbok, Halle, 1883 ([] sätts vid ord vars äkthet Kurschat betvivlar).

K I–II – Kurschat F. Tysk-litauisk ordbok 1, 2, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses, 1870, 1874.

Kagaine I–III: Kagaine E., Rąge S. Ordbok över Ērģemes dialekt 1–3, Riga: Zinātne, 1977–1983.

Kapeleris K. 1970: Kaip senieji lietuvininkai gyveno. – Lietuvininkai, Vilnius: Vaga, 339–

168

436.

Karlowicz I–VIII: Karlowicz J., Kryński A., Niedźwiedzki W. Ordbok över det polska språket 1–8, Warszawa, 1900–1927.

Karulis K. I–II: Lettisk etymologisk ordbok 1–2, Riga: Avots, 1992.

KB – Bidrag till kännedomen om det litauiska språket, av Friedrich Kurschat... Första häftet. Tysk-litauisk fraslära för prepositioner, Königsberg, 1843. – Andra häftet. Ljud- och tonlära för det litauiska språket, Königsberg: Verlag der Hartungschen Hofbuchdruckerei, 1849.

Kiparsky V. 1975: Russische historische Grammatik. Bd. 3. Entwicklung des Wortschatzes, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Klein E. 1966–1967: A Comprehensive Etymological Dictionary of the English Language, Amsterdam; London, New York: Elsevier Publishing Company.

KlpD – Sånger från Klaipėda. Samlade av Jonas Pakalniškis. Utgivna av A. Bruožis, Vilnius, 1908. (Siffrorna anger sångernas nummer.)

Kluge F. 1957: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, Berlin: Walter de Gruyter & Co.

V. Krėv – Vincas Krėvė-Mickevičius (1882–1954), jo raštai.

Kulikauk sienė V. 1970: Audiniai ir drabužiai. – Eržvilkas, Vilnius: Mintis, 138–148.

Kulikauk sienė V. 1971: Vyrų drabužiai. – Dubičiai, Vilnius: Mintis, 165–173.

Kulikauk sienė V. 1990: Vyrų drabužiai; Miliuvienė M. Moterų drabužiai. – Kudirkos Naumiestis, Vilnius: Mintis, 254–261, 261–347.

KŽ – Kuršaitis A. Litauisk-tysk ordbok... 1–4, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1968–1973.

Laučiūtė J. 1982: Лаучюте Ю. Словарь балтизмов в славянских языках, Ленинград: Наука.

Laumane B. 1986: Lejaskurzemes leksika J. Langija vārdnīcā (1685). – Dialektālās leksikas jautājumi. S. 2, Rīgā, 139–159.

LB – Litauiska folkvisor och sagor från det preussiska och det ryska Litauen, samlade av A. Leskien och K. Brugmann, Strassburg: Verlag von Karl J. Trübner, 1882.

LEB – Drag i litauisk etnografi, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1964.

Lex – Lexicon Lithuanicum. Parengė V. Drotvinas, Vilnius: Mokslas, 1987. (Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas.)

LI – Historiskt arkiv 1. Litauiska inventarier från 1500-talet / samlade av K. Jablonskis, Kaunas, 1934.

LKA I – Atlas över det litauiska språket 1, Vilnius: Mokslas, 1977.

LKŽ I₂–II₂ – Ordbok över det litauiska språket 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969.

LKŽ III–XVI – Ordbok över det litauiska språket 3–6, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1956, 1957, 1959, 1962; 7–9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16: Förlaget för vetenskap och uppslagsverk, 1995.

LLVV I–VII: Ordbok över det lettiska litteraturspråket 1–7, Riga: Zinātne, 1972–1989.

LVV – Latviešu valodas vārdnīca, Rīgā: Avots, 1987.

LžŽ – Petrauskas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1985.

LžŽP – Vidugiris A., Petrauskas J. Tillägg till ”Ordbok över Lazūnai-dialekten”. – Frågor i litauisk språkvetenskap. Vol. 29, Vilnius, 1991, 160–203.

M – Miežinis M. Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszkas žodynas, Tilžėje 1894.

Machek V. 1968: Etymologický slovník jazyka českého, Praha: Academia.

Margeris A. 1956: Amerikos lietuviai ir angliškųjų skolinių žodynas, 1872–1949, Chicago.

Mastonytė M. 1961: Dzūkijos moterų drabužiai XIX a. antrojoje pusėje – XX a. pradžioje. – Iš lietuvių kultūros istorijos 3, 173–189.

Mastonytė M. 1964: Žemaitijos moterų drabužiai XIX a.– XX a. pradžioje. – Iš lietuvių

169

kulturhistoria 4, 141–155.

M a s t o n y t ė M. 1970: Klädsel. – Panemunių dzūkai, Vilnius: Mintis, 120–130; 142–143.

ME I–IV – K. M ü l e n b a c h a Latviešu valodas vārdnīca. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. E n d z e l ī n s 1–4, Rīga: Kultūras fonda izdevums, 1923–1932.

M i l i u v i e n ė M. 1989: Traditionella kläder. – Gervėčiai, Vilnius: Mintis, 151–156.

Mit – Mitteilungen der Litauischen Litterarischen Gesellschaft. Bd. 1–6, Heidelberg, 1883–1912.

Mž – M a ž v y d a s. Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams. För tryckning ombesörjt av Jurgis Gerulis, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys, 1922.

MŽ – M i e l c k e Ch. G. Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches WörterBuch... Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungschen Hofbuchdruckereh, 1800.

N – N e s s e l m a n n G. H. F. Wörterbuch der Litauischen Sprache, Königsberg: Verlag der Gebrüder Vornträger, 1851; N med sångnummer – Litauische Volkslieder samlade, kritiskt bearbetade och metriskt översatta av G. H. F. N e s s e l m a n n, Berlin: Ferd. Dümmlers Verlagsbuchhandlung, 1853.

NdŽ – N i e d e r m a n n M., S e n n A., B r e n d e r F., S a l y s A. Lietuvių rašomosios kalbos žodynas 1–5, litauisk-tysk del, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1932–1961.

Niderle L. 1956: Нидерле Л. Славянские древности, Москва: Издательство иностранной литературы.

NS – Litauiska sånger och hymner i nordöstra Litauen insamlade av Dr. A. R. N i e m i och pastor A. S a - b a l i a u s k o.– Annales Academiae scientiarum Fennicae. Ser. B, 6 (1911). (Siffrorna anger sångens nummer.)

Oxford 1985: The Oxford Dictionary of English Etymology. Edited by C.T. Onions, Oxford: At the Clarendon Press.

P a l i o n i s J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI– XVII a. Vilnius: Mintis.

P f e i f e r 1993: Etymologisches Wörterbuch der Deutschen... durchgesehen und ergänzt von W o l f g a n g P f e i f e r, Berlin: Akademie Verlag.

P r i č i n a u s k a i t ė A. 1977: Benämningar på kläder och deras detaljer. – Kalbos kultūra. Häfte 32. S. 41–44.

Q – K r a u ž ė s (den så kallade) ordbok. (En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1700-talet i det forna Königsbergs arkiv).

R – R u h i g P. Littauisch-deutsches und deutsch-littauisches Lexicon, Königsberg: Druckts und verlegts I. H. Hartung, 1747 (med hänvisning till del I och sida när ordet inte hämtats ur den alfabetiska ordningsföljden). R med sidhänvisning – Deutsch-Littauisches Lexicon.

R e k ė n a A. 1975: Amatniecības leksika dažas Latgales dienvidu izloksnēs un tās sakari ar atbilstošajiem nosaukumiem slāvu valodās, Rīga: Zinātne.

S a b a l i a u s k a s A. 1990: Litauiska språkets lexikon, Vilnius: Mokslas.

SBG I–V – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 1–5, Minsk: Nauka i technika, 1979–1986.

S c h r a d e r O. I–II: Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde. 2:a uppl., utgiven av A. Nehring 1–2, Berlin, Leipzig: Gruyter, 1917–1923.

SD – Dictionarium trium linguarum... C o n s t a n t i n o S z y r w i d...Vilnae... (första upplagan av SD(1)-ordboken (omkring 1620), tredje upplagan av SD(3)-ordboken (1642).)

S e h w e r s J. 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen, Berlin: In Kommission bei Otto Harrassowitz Wiesbaden.

I.Simon – I. S i m o n a i t y t ė (1897–1978), hennes skrifter

S k a r d ž i u s P. 1931: Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen. – Tauta ir žodis 7, 1–252.

S t a w s k i F. I–V: Słownik etymologiczny języka polskiego 1–5, Kraków: Nakładem Towarzystwa Miłośników Języka polskiego, 1952–1985.

SP I–II – Š y r w i d s Punk­tay sakimu (Punkty kazan). 1, 1629; 2, 1644... av Dr. Franz

170

Specht, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1929.

StnD – Daynas žemaičių surinktos yr yždutas par Symona Stanevicze forskaren inom litteratur och estetik. Tryckt i Wylnuje hos B. Neumans tryckeri år 1829.

Stravinskienė A. 1968: Drabužiai. – Dienoviškės, Vilnius: Vaga, 146–158.

Šanskij I–II: Шанский Н. М. Этимологический словарь русского языка 1–2, Moskva: Moskvas universitets förlag, 1963–1982. (Band 2 redigerat av N. M. Šanskij)

TrpŽ (1) – Internationell ordbok över främmande ord. Red. J. Žiugžda. [Kaunas]: Spaudos fondas, 1936.

TrpŽ (3) – Tarptautinių žodžių žodynas. Ansvarig redaktör V. Kvietkauskas, Vilnius: Huvudredaktionen för encyklopedier, 1985.

Trubačev 1–19: Этимологический словарь славянских языков. Redigerad av O. N. Trubačev, Moskva: Nauka, 1974–1993.

Urbutis V. 1981: Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas.

Urbutis V. 1969: Senosios lietuvių kalbos slavizmai. – Baltistica, 5(2), 154–155.

Vries J. 1971: Nederlands etymologisch Woordenboek, Leiden.

Webster 1976: Webster’s New Collegiate Dictionary, Springfield: A Merriam Webster.

Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Zinkevičius Z. I–VI: Lietuvių kalbos istorija 1–4, Vilnius: Mokslas; 5–6: Förlaget för vetenskap och encyklopedier, 1984–1994.

ÖVRIGA FÖRKORTNINGAR

a. – hög­länningarnas

air. – irländarnas

brus. – vitryssarnas

bulg. – bulgarernas

ček. – tjeckernas

dial. – dialektal

hibr. – hybrid

it. – italienarnas

kuršinink. – kuršininkernas

lat. – letternas

lenk. – polackernas

liet. – litauernas

lot. – latinarnas

plg. – jämför

rus. – ryssarnas

fornslavisk

slavisk

ukrainsk

ungersk

mitten-

tysk

karta

samogitisk

ortnamnsförkortningar som LKŽ.

171

ROCKNAMN I LITAUISKA SPRÅKET

Sammanfattning

Denna artikel behandlar den lexikalisk-semantiska undergruppen av benämningar på rockar. Fler än 60 sådana förekommer i litauiskan (de fonetiska varianterna är ännu fler). Rocken som klädesplagg uppträdde först på 1800-talet, och därför var dess benämningar till största delen namn på andra liknande klädesplagg. Därför kan benämningar på rock ha flera betydelser.

Endast en fjärdedel av dessa benämningar har litauiskt ursprung. Den allmänna benämningen på detta klädesplagg är švāfkas ”rock”. Ordet förekommer även i lettiskan (svārki). Kanske är ordet av baltoslaviskt ursprung. Det belades först på 1600-talet (dess variant šākas). Det finns inga fler neutrala benämningar av litauiskt ursprung. De övriga är semantiskt eller stilistiskt konnoterade. En av dem – trinyčiai ”linneöverrock; linnekappa” – förekom i skriftspråket i slutet av 1500-talet. Fem benämningar används i standardlitauiska.

Låneorden delas in efter det språk de kommer från. 30 lånord kommer från slaviska språk (kaptōnas, žipōnas, kurtā etc.), 8 från tyska (kūzas, kitelis, manitelis etc.). Några av dem införlivades i litauiskan för ganska länge sedan (panciērius, sermēgā - 1500-talet, kaptōnas, žipōnas, kurtā – 1600-talet), men de flesta är kända endast i vissa litauiska dialekter eller förekommer i vissa skrifter. Endast 4 låneord används i standardlitauiska.

172