LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Zigmas ZINKEVIČIUS

1600-talets gods- och herrgårdsinventarier – en källa till Östlitauens antroponymik och demografi

Syftet med artikeln är att analysera de östlitauiska antroponymer som finns dokumenterade i samlingen av litauiska 1600-talsinventarier, sammanställd av K. Jablonskis och M. Jučas och utgiven i Vilnius 1962 (Jablonskis, Jučas 1962), samt att dra demografiska slutsatser. Undersökningen omfattar inte hela Östlitauen, utan endast de områden där de nämnda inventarierna innehåller uppgifter och där det litauiska språket med tiden har försvagats mest, nämligen följande orter (inom parentes anges avståndet från Vilnius fågelvägen, inventarienummer och sidor i utgåvan): Nemenčinė (23 km, nr 18, s. 110 och nr 70, s. 329–330), Maišiagala (28 km, nr 19, s. 111), Zalavas (62 km, nr 28, s. 141–142; Polens marskalk Józef Piłsudski föddes på Zalavas gods 1867!), Vókė (numera en förort till Vilnius, nr 30, s. 146–150), Buivydžiai (35 km, nr 57, s. 272–273), Sužionys (40 km, nr 77, s. 346–349), Sudervė (18 km, nr 78, s. 350–352), Karvys (25 km, nr 83, s. 363–364), Šalčininkai (45 km, nr 88, s. 374), samt två orter utanför Republiken Litauens gränser, i Belarus: Kamojys (98 km, nr 9, s. 59–60) och Lazūnai (100 km, nr 106, s. 416; se även fig. 1). Inventarierna över dessa orter upprättades vid olika tidpunkter: det äldsta är inventariet över Kamojys gods från 1611 (det enda på slaviska kanslispråket och med kyrillisk skrift; alla övriga är på polska), medan det senast upprättade är inventariet över Lazūnai gods från 1696.

Analysen av antroponymerna i inventarierna visar att systemet med tvåledade personbeteckningar (förnamn + efternamn) ännu inte hade stabiliserats vid den tiden. En person kunde till exempel benämnas utan dopnamn, men med patronymikon, såsom Krynelis Markuns, det vill säga Krynelis, son till Morkus (Nemenčinė); vid sidan av Mikłay Kripe, Ławryn Kripe, Piotr Kripe finns också Kripe Stanislawonias, alltså Kripė, son till Stanislavas (Sužionys), eller endast med dopnamnet, exempelvis Urban (utan någon andra beståndsdel i personbeteckningen; Nemenčinė). En person kunde ha två patronymikon, bildade av faderns namn och hans öknamn eller något annat personnamn, och dessutom ett eget öknamn, till exempel Матъс Симонович Лоймович – Motiejus, son till Simonas Laima; Миколай Стасюлевич Лоймович Киш’келись – Mikalojus, son till Stasiulis Laima, kallad Kiškelis; Якуш’тын Ян’кович Лопунович – Jakustinas (troligen ett öknamn), son till Jankaus (faderns dopnamn) Lapūnas (faderns öknamn); Томаш а Мартин Матеевич Матюковичы Свир’плеве – Tamošius och Martynas, söner till Motiejus och Matiukas, med öknamnet Svirpliai (samtliga exempel från Kamojys). I stället för den andra beståndsdelen i personbeteckningen (det nuvarande efternamnet) anges ofta

63

Fig. 1. Det område som behandlas i artikeln (de undersökta ortsnamnen är understrukna).

64

anges yrke (hantverk) eller social ställning, till exempel Jan bednarz (tunnbindare), Jan piwowar (bryggare), Jan strzelec (skytt, jägare), Jerzy trebacz (trumpetare), Mikołay bojarzyn (adelsman; samtliga från Nemenčinė), Paweł kowal (smed), Jerzy kucharz (kock), Jan szwiec (skräddare eller skomakare; dessa från Sužionys), Stephan kolesnik (vagnmakare), Kazimierz pisarz (skrivare; från Sudervė), Andrzej cieslia (snickare), Andrzej Młynarz (mjöl­nare), Markowa wdowa (änka; från Maišiagala), Stanisław krawiec (skräddare; Karvys), Jan Czapocznik (hattmakare; Zalavas). Patronymikon kan bildas av sådana yrkesbeteckningar och liknande, till exempel Krzyszthoph Ławn iki ew iecz – Kristupas, son till en lovininkas, det vill säga en domstolsrådsmedlem (bisittare); Wdowa Kopaczowa – dotter eller hustru till en dödgrävare (Vokė); Łotyszaniec (son till en lett; nationaliteten anges med den slaviserade litauiska patronymiska suffixformen -onis, Nemenčinė); Litwinowicz (den ursprungliga betydelsen är ”son till en litauer”; Sudervė). De kan också förekomma ensamma: Wdowa (Zalavas), Rusin (nationalitetsbeteckning eller öknamn; Vokė).

Ofta används folkliga varianter av dopnamnen i stället för de kanoniska formerna, vanligen litauiska diminutiv, till exempel Januk, Petrul, Stasiul och liknande, inte sällan med fullständiga ändelser: Janukas, Petrulis... Några av dessa används i dag endast som efternamn, exempelvis Czepas (även utan ändelse, Czep, en förkortning av Čėponas < polska Szczepan ← Stefan), Matulis(is), Tum(as), Tumuk(as), Wal(is)... Ibland benämns en person med två varianter av ett sådant dopnamn, exempelvis Kryniczelis Tumul Tumuk (Nemenčinė). Allt detta visar att det nuvarande tvåledade systemet för personbeteckningar ännu inte var stabiliserat då och varierade avsevärt; samtidigt hade efternamnsbildningen långt ifrån avslutats, och därför kan den andra beståndsdelen i personbeteckningen (det personnamn som står vid sidan av dopnamnet) i många fall inte betraktas som ett efternamn.

Graden av slavifiering av litauiska personnamn varierar. I samma inventarium förekommer korrekt återgivna litauiska antroponymer sida vid sida med sådana som är kraftigt förvanskade, saknar ändelse och liknande. Detta berodde tydligen till största delen på skrivarna. Vilka dessa skrivare var kan man dock bara spekulera om. Inventarierna undertecknades nämligen vanligen inte av en enda person utan av flera, vilka betraktades som vittnen. Kanske fanns bland dem också den som skrev inventariet, men det anges inte. De undertecknades personnamn är ofta icke-litauiska och saknar litauiska språkelement, till exempel Jan Odyniec, Krzyszthoph Zakrzewski, Krzyszthoph Podwinski, Marcyan Streczon, Jakub Bobrowski, Michał Hordziewski. Men det finns också personnamn av litauiskt ursprung, vanligen slavifierade, till exempel Albrycht Michał Mintowt (Mintautas), Michał Kazimierz Kirkilo (Kirkilas), Piotr Rudamina Dusiatski (Rudamina dusetiškis), Mikołay Tomasz Bildziukiewicz (från Bildžiukas), Halszka Uniechowska Montowtowa (från Mantautas), Aleksander Woyna (Vaina). De som undertecknade var till största delen personer från andra orter. Det framgår av de upplysningar som står vid deras personnamn, exempelvis woiewoda Połocki, woiewodzic smolenski, straznik wilkomirski, starosta starodubowski, podkomorzyc brastawski, staroscina mozyrska, kasztelan nowgrodzki, woyski y sędzia grodski orszanski, skarbnik brasławski.

65

Bönderna anges i inventarierna ofta inte en och en, utan som familjer, till exempel står det: Stephan Bartajcis, syny Szymon, Stasiuk y Janek; Piotr Ławrynowicz z bratem Stephanem, syny Piotrowe Bałtruk y Kazimierz; Станиславъ Лаймович Дрыгора[н]дъ з жоною Зофеєю, з сыномъ Яном, з дочками Алжбетою и Кат’рыною. I sådana fall räknas familjen som en enda personbeteckning. Sammanlagt har 379 personbeteckningar (för en enskild person eller en hel familj) påträffats på de angivna orterna. Av dessa har ungefär hälften (51%) personnamn med litauiska språkelement vid sidan av dopnamnet. Den största delen av dem (31% av samtliga personbeteckningar) är helt skrivna på litauiska, med litauisk ändelse; en mindre del (20%) saknar ändelse, men deras litauiska karaktär framgår av personnamnets rot eller suffix. Andelen sådana personnamn varierar betydligt mellan olika gods inventarier och berodde förmodligen på det sätt att ange personer som skrivaren valde. Den största andelen personnamn med litauiska språkelement finns i inventariet för Karvio gods – 91%, den minsta i Sudervė, endast 36%. Andelarna på de övriga orterna (i fallande ordning) är: Maišiagala – 79%, Buivydžiai – 77%, Nemenčinė – 70%, Kamojys – 67%, Zalavas – 61%, Sužionys – 59%, Šalčininkai och Lazūnai – 50%, Vokė – 38%. Variationerna i procenttal återspeglar sannolikt inte att orternas invånare var mer eller mindre litauiska, eftersom de, som nämnts, berodde på det sätt att ange personer som skrivaren valde, vilket kanske i någon mån speglade att invånarna själva inte använde antroponymer på samma sätt överallt.

Personnamn utan litauiska språkelement ingår i 49% av alla personbeteckningar. Den största gruppen (34% av alla personbeteckningar) utgörs av sådana namn som på den tiden kunde beteckna litauer och icke-litauer på samma sätt, nämligen namn med dopnamnsrötter (17%), översättningar till polska av litauiska öknamn (cirka 10%) samt beteckningar för yrken, sysselsättning och social ställning (7%). Exempel på personnamn med dopnamnsrot ges här: Ambrosewicz, Bartoszewicz, Bartkiewicz, Якимович, Ławrynowicz, Maciejkowicz, Maximowicz, Matuszewicz, Mickiewicz, Mitkiewicz, Osipowicz, Pawłowicz, Sawlewicz, Семенович, Stankiewicz, Щаснович, Szymaszko, jfr nutida litauiska efternamn Ambrasēvičius, Bartaševičius, Bartkēvičius, Jakimavičius, Laurinavičius, Maceikēvičius, Maksimavičius, Matušēvičius, Mickēvičius, Mitkēvičius, Asipavičius, Paulavičius, Saulēvičius, Semenavičius, Stankevičius, Česnavičius, Šimaškà. Hit hör också personnamn som Czapowski, Iwanowski och liknande, med suffix av typen -ski; jfr nutida litauiska efternamn Čepkauskas, Ivanauskas (det finns även Ivōnas av Iwan). Att de flesta, eller rentav alla, sådana personnamn betecknar litauer framgår av de litauiska diminutiva former av barns namn som förekommer, till exempel Ławrynowicz, syn Bałtruk; Romanowicz z bratem Jokubom, syny Bałtruk y Januk; Marcinkiewicz, syny Stanisław y Januk och så vidare.

Exempel på möjliga översättningar av öknamn till polska: Baran, Baranowski (jfr nutida efternamn Avinas, Avinėuskas vid sidan av Barōnas, Baranāuskas), Jastrzębski (jfr Vānagas, Vanagiūkas, Vānagāitis vid sidan av Jastrēmbskis), Kylak (jfr Kumštys vid sidan av Kulōkas), Owczyna (jfr Āvelis, Avelys vid sidan av Aučyna, Aučinikas). Även personnamn som Korowka (jfr Karvaitis), Krol (Karalius), Krzywo-

66

nos (* Kreivanos(is), Lupka (av * Liubka: lubić ’älska’ vid sidan av Méile, Meilius, Meiliūtis, Meilūnas), Obrezka (jfr Skūstas, Kirpaitis, Režys, Raižys), kanske även Malinowicz (jfr Avietėnas, Avietýnas), Zelazewski (jfr Glėžius, Geležėlė, Geležinis) och liknande. Det bör noteras att de flesta sådana ”polska” personnamn (t.ex. Korowka, Kylak, Obrezka, Zelazewski) saknas i ordboken över fornpolska personnamn (Taszycki 1965–1985) och uppenbarligen endast användes i Litauen. Som analysen av personnamn belagda i dop- och vigselregistren från S:t Johannes kyrka i Vilnius från samma århundrade visar, var översättning av efternamn till polska då mycket vanlig (Zinkevicius 1977: 105–11). Vissa översättningar fick spridning och användes ibland även av litauisktalande, till exempel Grygas Spiewakas (Nemenčinė; jfr Dainius, Dainỹs, Dainiūnas).

I 5% av alla personbeteckningar förekommer personnamn vars rötter kan tolkas som såväl slaviska som litauiska, till exempel Borewicz, Borowski (jfr Bāras, Barỹs, Bar-gāila), Dorkowski (: Dar-kīntis), Kosina (* Kuosinis, jfr Kūosa, Kuosaitis), San (jfr Sanỹs av Sán-daras, Sán-dargas, Sán-galas, Sán-ginas, Sán-taras, Sán-tautas, San-gāila). Att det här sannolikt rör sig om slaviserade personnamn av litauiskt ursprung framgår av att det förekommer litauiska diminutivformer av namn på barn till personer som betecknas med dessa namn, till exempel Borewicz, syn Januk och liknande. Hit hör också personnamn som möjligen bildats av litauiska ortnamn, till exempel Lawinski (: Loviai), Szydlowski (: Šidlava av Šiluva). För övrigt upptas de flesta personnamn av denna typ (Dorkowski, San, Lawinski...) inte i ordboken över fornpolska personnamn.

Endast 9% av alla personbeteckningar innehåller personnamn med rötter av otvetydigt främmande ursprung, som är svåra att återge genom översättningar eller andra slags ombildningar, exempelvis Dzierszko, Grzybowski, Magier, Magierba, Kroinski, Stronowski, möjligen Zwierzowski och liknande. Men även bland personbeteckningar med sådana namn förekommer litauiska diminutivformer av barns eller bröders namn, till exempel Mikolay nowik, syn Marciuk; Sołoduszka z bratem Kryściukiem (båda från Vokė). Inte heller de flesta av dessa personnamn (Dzierszko, Magierba, Kroinski, Stronowski, Zwierzowski, Sołoduszka...) återfinns i ordboken över fornpolska personnamn, vilket innebär att de sannolikt uppkom just här i Litauen.

Det har konstaterats att personnamn utan litauiska språkelement, det vill säga sådana som inte gör det möjligt att identifiera personen som litauer (även om litauiska namnformer förekommer bland familjemedlemmarna), finns i nästan hälften av alla personbeteckningar (49%). Om procentandelen beräknas inte utifrån alla personbeteckningar, utan endast utifrån dem där personnamnen återges utan litauiska ändelser (262 sådana har påträffats), blir resultatet inte 49%, utan 71%. Då skulle det alltså bara gå att identifiera litauer utifrån 29% av personnamnen. Detta är emellertid missvisande, eftersom litauer då, liksom nu, ofta betecknades med personnamn utan litauiska språkelement (i dag är ett sådant element ofta ändelsen, som skrivarna på den tiden utelämnade). Låt oss ta efternamnen på de nuvarande medarbetarna vid Institutet för litauiska språket (de är alla litauer). Om vi tog bort dessa efternamns ändelser och ändrade den litauiska stavningen till den som användes på den tiden, skulle vi få ungefär

67

60% av efternamnen är sådana att vi inte längre skulle kunna känna igen deras bärare som litauer, medan endast 40% av efternamnen skulle kunna identifieras på det sättet¹. Om vi tillämpade detta förhållande på de personbeteckningar med ändelselösa personnamn som förekommer i de undersökta herrgårdsinventarierna, och tog hänsyn till att 10% (av samtliga beteckningar 7%) anger yrke eller sysselsättning, något som inte längre förekommer i dag, skulle vi tvingas dra slutsatsen att minst 83% av alla de beteckningar vi intresserar oss för avsåg litauer. Då kan de förpoloniserade lokalinvånarna endast ha funnits på herrgårdarna och på gårdar i närheten av dem.

Personnamn med litauiska rötter förekommer hos ungefär en tredjedel av alla beteckningar. Dessa personnamn är mycket varierande. Gamla tvåstammiga antroponymer, som går tillbaka ända till förkristen tid, är mycket få bland dem; endast följande (de utgör knappt 4% av alla beteckningar): Biwayna (= Bý-vaina Buivydžiai), Narbut (Nōr-butas Sužionys, Lazūnai), Sumbar, gen. sg. Sambora (Sam-baras Nemenčinė), möjligen Mondrygałto (förvanskat; Nemenčinė), och de döljer sig även i slaviserade patronymer och i avledningar av typen -ski Буйвидович (Bùj-vydas), Бутримович (Bùt-rimas; båda från Kamojys), Gielmanowski (Gìl-manas Vokė). Förkortade former av sådana antroponymer (de är något fler) återfinns i personnamnen: Dawszkys (Daug-šys Sužionys), gen. sg. Mineły (Min-ela Maišiagala), Naruszewicz (av Nor-ušis Sudervė), Rym-kielis (Rim-k-elis Sužionys: Rìm-kus, jfr Rìm-kantas), Woinius (Vaĩnius Maišiagala), möjligen Buytalaitys (Bui-t-el-aitis Šalčininkai), Butkanelis (But-k-on-ėlis Karvys), Nargielis (Nor-g-elis Sužionys), Woyszkaytis (Vaiš-k-aitis Šalčininkai), Zeim (Žeimis eller Žeimỹs Zalavas, jfr Žeim-mantas).

Litauiska personnamn av öknamnsursprung är ojämförligt fler; de förekommer i hela 32% av alla beteckningar. Mer typiska exempel är: a) från Nemenčinė: Bylduk (Bil-dukas: bildùkas ’en som stökar och bullrar; ett spöke, en liten djävul’), gen. sg. Bilduna (Bil-dūnas, jfr nutida efternamn Bildà, Bildáitis: bildėti), gen. sg. Gaidelia (Gaidẽlis: gaidỹs), Kairelis (Kairẽlis: kairỹs), Kirynaytis (Kirinaitis: kirinti ’reta, reta på’), Klukielis (Kliukelis, jfr Kliùkas: kliùkis ’pratmakare; halvfåne’), Krynelis (:krynis ’svans’?), Kyniczelis (:?), Lapszys (Lapšỹs: lãpšas ’svag, sjuklig’), Murmulis (Murmùlis: murmėti), Sidabris (jfr Sidãbras: sidãbras), Swida (Svida, jfr Svidėnis, Svidėnas: svidėti ’skimra, glänsa, stråla’), Urde (Urdė, jfr Urdavičius: urdėti ’tränga fram’); b) från Maišiagala: Dakanis (Dãkanis: dãkanoti ’trassla till, slita sönder, hugga till så att någon plågas’), Gasianis (Gasiõnis, jfr Gasỹs, Gasiūnas:?), Giedroic (Giedráitis, jfr Giedrà, Giedrỹs: giẽdras ’solig, ljus; klar, ren’), Margielis (Margẽlis: márgas), Narogis (Nora-gis: norãgas), Rudakiszki (Rudakiškis: rùdas + kiškos ’knän; byxben’), Szarka (Šárka: šárka); c) från Zalavas: Bala (Bala, jfr Bãlas: bálti, balà), Kul (Kulỹs: kulỹs ’halt person’), Szacalis (Šakalỹs: šakalỹs), Zyrnielis (Žirnẽlis: žirnis),

¹ Maždaug tokią padėtį rodo ir „Lietuvių pavardžių žodyno“ (Vanagas ir kt. 1985–1989) duomenys (tikrintos raidėmis A- ir J- prasidedančios pavardės).

68

Zemel (Žemelis, jfr Žemeliūnas: žemas, eller Žiemelis: žiemys, žiemiai); d) från Vokė: Burba (Bùrba: burbėti), Kiele (Kiẽle: kiẽlė), Miazĕlis (Miẽžėlis: miežis), Rudzis (dial. Rudžys < Rudýs: rùdas), Wanagiel (Vanagėlis: vãnapas); e) från Buivydžiai: Jodar agis (Juodaragis: jūodas + rāgas), Kirkilo (Kirkilas eller Kirkilà: kirkilas ’en som kraxar’), Machnis (Maknỹs: maknỹs ’en som stammar’; kan också ha dopnamnsursprung, jfr Махно ← Эпимах), Szypiełaytis och Szypiela-ys (Šipelaitis, jfr Šipėlis: šipas ’vig, snabb’); f) från Sužionys: Augulis (Augūlis: augùs, áugti), Auksztawartis (Aukštavartis: áukštas + vartai), Awksztoraytis (Aukštaraitis: áukštas), Garnalis (Garnėlis: garnỹs), Giedroyc (Giedráitis), Jaciowarys (Jaučiavarỹs: jáutis + varýti; jfr bynamnet Jaučiavariai), Kierulis (Kerùlis: kėras), Kirpe (Kirpė, jfr Kirp-áitis: kírpti), Kukielka (Kukélka, jfr Kùkis, Kukėnas: kùkis ’krok, hasp’, kùkti ’böja sig, hänga, snubbla’), Miszkinis (Miškinis: miškìnis), Rugiedonis (Rugiuadùonis: rugiai + dúona), Statulanis (Stat-ul-ion-is, jfr Stat-ul-ėvičius, Stat-ėvi-čius: statùs), Stukielis (Stukėlis, jfr Stùkas: stùkas ’skrivstumpe; en tjock och klumpig person’), Swilzantis (Svilžentis eller Svilžandis: svilti + žéntas, žándas), Szarka (Šárka), Wanags (Vãna-gas: vãnapas), Warna (Várna: várna), Wasarys (Vasãris: vãsara), Wilkanis (Vilkonis, jfr Vílkas: vílkas); g) från Sudervė: Dzidzienis (Didienis, jfr Dìdas, Didónis: dìdis), Pilina (jfr Pilìnka: pilìs), Skrobel (Skrabelis, jfr Skrãbas: skrabėti ’skrapa; prata mycket, pladdra’); h) från Karvys: Bamelis (Bomelis, jfr Bomeikà:?), Kanapinis (Kanapìnis: kanãpė); i) från Šalčininkai: Balinik (Baliny-kas, Balininkas: balà), Raguza (Ragùžà, kan vara en ombildning av Ragožà, Ra-gožius: ragožius ’en klumpig, grovhuggen person’); j) från Kamojys: Киш’келиц (Kiš-kėlis: kiškis), nom. pl. Свир’плеве (Svirplỹs: svirplỹs), Стубеда (Stubeda: stùbeda ’en trög, lat person’), gen. sg. Швал’куна (Švalkūnas, jfr Švalkus: švalkus ’pratmakare’, šválka ’en som skvätter’).

Några personnamn av öknamnsursprung är förvanskade, har slavisk ändelse och är svåra att rekonstruera, till exempel: Berbedz (kanske i stället för Kerbedz < Kérbedis: ker-bedýnas ’en förgrenad buske’; Nemenčinė), Boltuszko (Baltùška: baltùška ’ljushyad’; Sužionys), Borckiel (:? Zalavas), gen. sg. Brackiela (:? Maišiagala), Czu-hielis (kanske Čiùkelis, jfr Čiùkaitis: čiùke ’gris’, čiùkinti ’gnida’, čiùkti ’nysa’; Sužionys) Gayzaniec (Gaižonis Karvys, jfr Gaižys, Gaižiūnas: gaižùs), Naturgaicis (Naturgaitis Nemenčinė:?), Nerabalis (:? Sužionys), Odrugim (At-rūgimas? Buivydžiai: at-si-rūgti?), gen. pl. (?) Slizow (jfr Sližỹs Vokė: sližỹs ’en sådan fisk’), Slusz, g.pl. Sluzow (Sliùžas eller Šliùžas Vokė: šliùžas ’en som kryper’), Tomoysła (:? Nemenčinė), Uzelis (Ūselis? Sudervė: mustascher), Wągiel (Vanagėlis? Vokė).

Det förekommer också namn bildade av lånord, till exempel Bulkanis (Bulkonis Zalavas, jfr Bùlka, Bùlkius, Bulkáitis: bùlka ’bulle’; kan också vara en översättningskalkering, jfr Bandel-iauskas), Baciulaitis (Bočiulaitis Maišiagala, jfr Bočiulis, Bočius: bočius < баця ’far’), Balubaniec (Balubonis Zalavas, kanske i stället för Balabonas: tatariska balaban ’med stort huvud’), Biskupelis (Byskupėlis Karvys: býskupas ’biskop’), Duda (Dūdà Mai-

69

Šiagala: dūdà, Kolėda (Kalendà Sužionys: kalendà ‘kalėda’), Łowczus (Laučius Sužionys: laučas < ловчий ‘äldre tillsyningsman för jakt’), Przystawąnis (Pristavonis Maišiagala: pristòvas ‘tillsyningsman’, Prz- i stället för Pr- på grund av polskt uttal), Spiewakas (Spievokas Nemenčinė: spievòkas < śpiewak ‘sångare’).

Andra förekommer i slaviska patronymikon och i andra bildningar med slaviska suffix: Bildziukiewicz, f. Bildziukowa (av Bildžiūkas Lazūnai: bildžiùkas ‘en som bullrar och stökar’), Giełwano(w)ski (Gelvanauskas Vokė: Gélvonai), Kowlewicz (Kaulèvičius Vokė, jfr Kaulỹs, Kaulãitis: káulas), Лоймович (av Laimas eller Láima Kamojys: láimė), Лопунович (av Lapūnas Kamojys, jfr Lãpas: lãpas), Popielicki (av Papilys eller liknande Sužionys: pa + pilis), Пуйдэлович (av Puidelis Kamojys, jfr Pūida: pūidyti ‘driva, jaga med oväsen’), gen. sg. Railowicza (av Ráila Nemenčinė: ráila ‘pratsam, gapig person som gärna grälar’), Войводэлович (av Vaivadėlis Šalčininkai, jfr Vaivadas, Vaivada: vaivadà). I ett fall används en förslaviskad kollektiv beteckning (för hushållet): Dudelowczyzna Nemenčinė ‘hos Dūdeliai’.

Det finns sådana som betecknar yrke och ibland etnisk tillhörighet: gen. sg. Doktoraycia (Daktaraitis Nemenčinė: dãktaras), Gudalis (Gudėlis Zalavas, jfr Gùdas: gùdas), Gudanis (Gudónis Maišiagala, Sužionys: gùdas), Prusznice (Prūšonis Nemenčinė, möjligen av Prūsonis, jfr Prūsas: prūsas), gen. sg. Ratodayli (Ratadaillis Nemenčinė: ratadaĩlis ‘hjulmakare’), gen. sg. Zemaytena (Žemaitėnas Maišiagala, jfr Žemaitis: žemaitis), Žemoitel (Žemaitėlis Zalavas, jfr Žemaitis).

Personnamn med dopnamnsrötter utgör, som nämnts, 17% av alla benämningar. Bland dem förekommer namn med bevarad litauisk ändelse eller litauiska suffix:

a) med ändelse: Czapas (Čėpas Sužionys ← Čėponas < Szczepan ← Stefan; även som dopnamn), Nakas (Nãkas Sužionys: Enoch, Енох);

b) med diminutivsuffix: Bochdanelis (Bagdonėlis Sužionys, jfr Bagdõnas < Bogdan, Богдань – ett grekiskt kalkering av Theodosios), Jaczelis (Jočėlis Sužionys, jfr Jočỹs < Jacz ← Jakub), Stanulis (Stanùlis Karvys, jfr Stanỹs < Stań, Стань ← Stanisław, Станислав), Szymuk (Šimukas Nemenčinė, jfr Šìmas < Szym ← Szyman ‘Simon’);

c) med patronymiska suffix:

Bartaicis (Bartáitis Vokė, jfr Bartas < Bart ← Bartholomeus), gen. sg. Jakaycia (Jakáitis Nemenčinė, jfr Jãkas < Jak ← Jakub), Kazoyc (Kazáitis Karvys, jfr Kazỹs ← Kazimieras), Marciukaycis (Marciukaitis eller Marčiukaitis Vokė, jfr Marčius, vars ursprung är Martýnas), Miszaycis (Mišaitis Vokė, jfr Mišas < Misz, Миш ← Michał, Михаил), Sawulaycis (Savulaitis Nemenčinė, jfr Savùlis, Šãvas < Сава – Савелий), Witeyc (Vitáitis Karvys, jfr Vìtas); Bananis (Banonis eller Baniónis Sužionys, jfr Banỹs, har sitt ursprung i Benediktas), Jakutonis (Jakutónis Maišiagala, jfr Jakùtis, Jãkas ← Jokūbas), Jiurgianis (Jùrgonis Maišiagala, jfr Jùrgis), gen. sg. Mircinania (Marcinónis eller Marty-

70

nónis Maišiagala, jfr Martýnas), Maszanis (Mošionis Zalavas, jfr Mõšius < Masz, Maszo ← Matyasz), Mikótanis (Mikalónis Sužionys, jfr Mýkolas), Szymananis (Šimononis Maišiagala, jfr Šímonas ’Simonas’), Urbananis (Urbononis Maišiagala, jfr Ūrbonas), gen. sg. Watania (Valónis Maišiagala, jfr Valà, Vãlius ← Valentìnas), Witanis (Vitónis Maišiagala, jfr Vìtas); gen. sg. Fronckuna (Franckūnas Maišiagala, jfr Pranckus ← Pranciškus), nom. pl. Gryciuny (Griciūnas Sužionys, jfr Gricius < Гриц ← Григорий), Markuns (Morkūnas Nemenčinė, jfr Mõrkus), Misiunas (Misiūnas Nemenčinė, jfr Mísius < Mĩs, Мись ← Michat, Михаил), gen. sg. Winciuna (Vinčiūnas Maišiagala, jfr Vìñcas).

Med skadade ändelser och suffix: Rakuc (Rakūtis Zalavas, jfr Rõkas), Валюл (Valiūlis Kamojys, jfr Vãlius ← Valentìnas) och ytterligare några. Exempel med slaviska patronymiska suffix bildade till litauiska diminutiv och andra dopnamn: z Ławrukowiczami (av Laurūkas Vokė, jfr Laũras ← Laurýnas), Maciukiewicz (av Maciūkas eller Mačiūkas Vokė, jfr Macýs, Mačỹs ← Motiejus), Масюлевич (av Masiūlis Kamojys, jfr Masỹs ← Motiejus), Praniukiewicz, Proniukiewicz (av Praniūkas Vokė, jfr Prãnas), Стасюлевич (av Stasiūlis Kamojys, jfr Stasỹs), Wahukiewicz, Wałukiewicz (av Vāl(i)ūkas Vokė, jfr Vãlius ← Valentìnas), f. Witkanowa (av Vitkónis Karvys, jfr Vìtkus < Witko ← Wit ’Vitas’). Ett förslavisat gruppnamn (hushållsnamn) förekommer en gång: Terezewyczizna Nemenčinė ’hos Terz-el-ius’, jfr Teržà, förmodligen av Terežà ← Terėžijus.

Personnamn med litauiska diminutiva suffix är talrika i inventarierna och utgör hela 22,3% av alla namnformer (med -ukas 10%, med -elis 9%, med -ulis 3%, med -utis 0,3%). De förekommer i personnamn som skrivits på litauiska med ändelser (Janukas, Kairelis, Augulis...), i av skrivarna förkortade former (Bylduk, Zemel, z Kierulem, Rakuc...), döljer sig i slavisktypiska patronymika (Pran-iuk-iewicz, Пуйд-эг-ович, Мас-юл-евич, Дев-к-гут-евич...), och tillkommer även personnamn med icke-litauiska stammar eller okänt ursprung, t.ex. Gniwt-el-ko Nemenčinė, Tatarzyn (en tatar!), Ciep-uk Zalavas. Tydligen tyckte litauerna mycket om diminutiva namnformer i forna tider. Det är inte förvånande att grannspråken lånar dessa suffix, särskilt -uk-.

Det finns jämförelsevis många personnamn med litauiska patronymiska suffix som är typiska för östra Litauen (skrivna på litauiska eller förslaviserade); de utgör 10,3% av namnformerna (med -onis 8%, med -ūnas 2% och med -ėnas 0,3%), alltså fler än formerna med -aitis (6%). Därmed har personnamn med patronymiska suffix av litauiskt ursprung hela 16,3% av alla namnformer. Personnamn med patronymiska suffix av slaviskt ursprung -avičius, -evičius (-owicz, -ewicz) utgör 15% av namnformerna, medan de med suffix av typen -sk- utgör 7%.

Att de undersökta orterna är litauiska framgår inte bara av inventariernas personnamn, utan också av de ortnamn som nämns i dem (i inventariet över Buivydžiai-godset finns inga ortnamn); nästan alla är litauiska, men vanligen förslaviserade och något förvanskade. De f-

71

lesta av dem går lätt att lokalisera eller åtminstone koppla till orter som litauerna använder i dag. Exempel: a) från inventariet över Nemenčinė-godset: w Bezdanach (Bezdónys), w Biłdunach (Bildūnai), Dosiance (Dasiõnys), Jawczowory (Jaučiavariai), w Meironach (Mėironys), Piekielski (Pikeliškės), sjön Piekieliszki (Pikeliškių ežeras), sjön Okmena (Akmenà), Podziuny (Puodžiūnai), w Pokirniach (Pakirniai), Wornaliszki (Varnališkiai); b) från Maišiagala: w Bakunach (Balkūnai), w Eiciunach (Eiciūnai), ieminia Moyszo golskiego (Maišiagala – den slaviska varianten visar att en sådan litauisk form verkligen var autentisk!), w Sktowsciach (Skliaũsčiai); c) från Zalavas: Gricuni (Griciūnai), Guże (Gužiai), Miciani (Mičiõnys), Woitkuni (Vaitkūnai); d) från Vokė: łąka (äng) Dzierwany (Dirvónai), w Jurk iszkach (Jūrkiškės), w Kamieniszkach, łąka w Kamieniszkach (Kameniškės), w Pogirach (Pagiriai), w Reysztelach (Raisteliai), na gosćinu rudnickim (Rūd-ninkų vieškelis); e) från Sužionys: Apanasy (Pónasai), Barany (Barónai), pod Bekiepurami (Bekepūriai), Bordziuny (Bardžiūnai), Botwinszki (Batviniškės), Czahieniszki (Čekėniškės), sjön Ilgis (Ilgis), Jaciowory (Jaučiavariai), Miszko-nie (Miškónys), Pawłukany (Pauliukónys), Pozadniki (Pasadninkas, dial. Pa-sadnykas), ku Pokirniom (Pakirniai), Rakszany (Raksónys), Sapieżyszki (Sa-pieg iškės), Suzany (Sužiónys), Unguys zki (Unguriškės); f) från Sudervė: Soy-dzie (Saidžiai), Suderwie (Sudervė), w Suderwie Wierszyłowskiey (Viršilių eller Viršulių Sudervė, jfr dagens Viršuliškės); g) från Karvys: Korvi (Karvys), Zkrudan-ce (Skrudėnai); h) från Šalčininkai: Czuzokom pia, gen. pl. Czuzokom pia (Čiužia-kampis), graniczą ze wsią Daynowką (Dainavėlė), w Khuniach (Klõniai), do Paberzia (Pabėržė), do Swinca (Švenčius), gen. pl. Trybancow, w Trybancach (Tribónys); i) från Kamojys: в ымѣню... Годутіш’ском (Adūtiškis), в ымѣн’ю... Лын’тупском (Leĩtupis), у селы Мешанах (Mešónys), в мес’теч’ку Пос’тав’ском (Paštovis), [ъ] Рокан’тиш’ках (Rókantiškės), село Скайстэли, у селе Скайстэлях (Skaistėliai), фол’вар’ку Сур’вилиш’ского (Surviliškis), до... села Свирак’нов (Svirónys), у селе Войшкунах (Vaiškūnai).

Vissa former skiljer sig något från dem som litauerna använder i dag: Poiuny (Pajūnėliai i Nemenčinė), Pruszance, gen. pl. Pruzancow (Prušinė, i Nemenčinė), sjön Niemencze (dvs. Nemenčia, nu Nemenčėlis, Nemenčiukas i Nemenčinė), Giedroycie (Giedraičiai, nu Giedraitėliai Sužionys), Ławyniance (nu Lauryniškės Karvys).

En del betecknade bosättningar eller platser som numera tycks ha försvunnit; åtminstone har de inte återfunnits på tillgängliga kartor. De litauiska formerna av dessa namn kan rekonstrueras på ett ungefär, t.ex. Audubiški (*Audubiškės eller *Audubiškiai, kanske av *Andubiškės eller *Andudiškiai Sužionys), sjön Baltelias (*Baltelis Sužionys), w Barckunach (*Barckūnai Maišiagala), Olkus Budwiesie (*Budviesio alka s Sužionys), в Дойлидиш’ках (*Dailidiškės eller *Dailidiškiai Kamojys), з села Едупи. едупского (*Juodupiai Kamojys), Ganiszki (*Goniškės eller *Goniškiai Vokė, jfr Goničiai Ylakiai), Gieydany (*Geidonys Sužionys), łąka w Kaphun iszkach (*Kap-lūniškės eller *Kaplūniškiai Vokė) w Kielmobrydziach (*Kielmabridžiai Nemenči-

72

inte), Klyszelsizki (˙Klišeliškės eller ˙Klišeliškiai Nemenčinė), 3 села Лелейков (˙Lelekai eller ˙Lileikai Kamojys, jfr Lileikėnai Šilalė), w Lękach (˙Lenkai Vokė, jfr Lenkaičiai Plungė), Limonciszki (˙Limantiškės eller ˙Limantiškiai Vokė, jfr Limantai Šakiai), 3 села Мергун (˙Mėgunai Kamojys), 3 села Мелоков (˙Melagiai Kamojys), в ыйменю... Мерклянском (˙Merklionys eller ˙Merklenai Kamojys), w Mesteliszkach (˙Mesteliškės, -iai eller ˙Miesteliškės, -iai Nemenčinė), у селе... Олянах Добейков (˙Dabeikų eller ˙Duobeikų ˙Alionys Kamojys), в ыйменю... Олешниках (˙Alešininkai Kamojys), [в] Ожунинах (˙Ožiūninkai Kamojys), sjön Perwałkas (Pervalkas Sužionys), Łąki Rodziewicz brodzie (˙Radzevičių Bradas Vokė).

Rekonstruktioner av de övriga namnen är mycket osäkra: w Anteprowołes Nemenčinė, Dakany Maišiagala, Giernazyszki, sjön Kiersne (˙Kirsnė?) Nemenčinė, 3 села Лодоса Kamojys, Odkirny Sužionys (˙Atkirniai?), Słukowszczyzna, na Słukowszczyźnie Vokė, Sołubiszki Karvys, 3 села Тябутов Kamojys, za łąkę Waslukowszczyznie Vokė, Wiczance Karvys (˙Vičionys?), w Wowiszkach Vokė, sjön Žėtosayne, sjön Zelsa Nemenčinė, sjön Zławkielis Sužionys.

Namnen Eitminiškės och Šalčininkai var redan då förvanskade, det vill säga sådana som de numera poloniserade ortsborna använder. I inventarierna läser vi: gen. pl. Jencmeniszek (Nemenčinė) och Soleczniki, od Solecznik (Šalčininkai). Tidigare hade jag trott att den polska ersättningsformen för Eitminiškės (namnet kommer från det gamla, tvåstammiga litauiska personnamnet Eit-minas från förkristen tid) uppstod först i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet (Zinkevičius 1990: 86). Det visar sig att den redan förekom 1678. Eitminiškės ombildades till Jęczmieniszki genom påverkan från det polska ordet jęczmień ’korn’. I 1500-talets dokument kallas Šalčininkai ännu Szolczniki (jfr Шольчники i en akt från 1555), från den litauiska dialektformen Šalčnykai. Redan då förekom vid sidan av den även varianten Solczniki med s-, som hade uppstått efter mönstret šienas: siano. Genom att en vokal e sköts in i den svåruttalade konsonantgruppen uppstod den nuvarande polska formen Soleczniki, som redan finns belagd i inventariet från 1692. Litauer i Litauen betraktar numera de polska formerna av båda dessa namn som ”autentiskt” polska, trots att de i själva verket bara är resultatet av en förvanskning av äldre litauiska former.

Zalava herrgård hade då redan sitt nuvarande namn med Za- i början av ordet, på polska Zo-: Zołowo (i inventariet skrivs det Zolowo, Zołowo²), och tillhörde Ašmena län³. Den numera spridda namnvarianten på herrgården med Zu-, på polska Zutowo, är sekundär och uppkom troligen under första hälften av 1800-talet; den finns åtminstone belagd 1846 i förteckningen över orter i Švenčionys län (Švenčionių aps. sąrašas 1846, 1. 8), där formen Зуловъ är antecknad. Namnet kan inte ha bildats

² Den andra varianten vilseledde utgivarna, som kallade herrgården Žalava (s. 141).

³ År 1775 bildades Užneris län av området mellan floderna Dysna och Neris i Ašmena län; 1843 fick det namnet Švenčionys län.

73

av marskalk Juzefo Pilsudskis far (också Juozapas), från den avlidna dottern Sofijas diminutivnamn, som ibland hävdas⁴. Herrgårdens autentiska litauiska namn är, vilket framgår av Litauiska språkets instituts ortnamnsregister⁵, Žalavas (3^b accentuation), inte Žūlavas. Inventariet från 1645 visar att namnet Žalavas användes redan under första hälften av 1600-talet och alltså är jämförelsevis gammalt⁶.

Följande svårlokaliserade namn i inventariet över Kamojys herrgård ansågs vara starkt poloniserade och slaviserade: [в] Литов'щыз'не, з села Луч'евич, з села Мол'девич, з села Нар'кович, з села Роман'кович. På liknande sätt bör även ortnamnet w siele Jaszewskim i inventariet över Maišiagala tolkas.

Det förekommer ortnamn som är översättningslån: pod Czarnym borem, łąka pod Czarnym lasem Vokė (från Juodšiliai), Czarna Waka Vokė (Juodóji Vókė), в вымѣн'ю Полес'ю, до двора Полес'я (från Pagirys eller liknande), [в] Верх'нях Kamojys (: viršus).

Invånarna i de östra litauiska områden som behandlas i artikeln slaviserades relativt sent; dessutom blev många områden först belarusiserade och därefter poloniserade. På 1600-talet talade de ännu litauiska, vilket framgår inte bara av inventarierna utan också av andra källor (Zinkevičius 1993). Den belarusiseringsvåg som kom från öster nådde Lazūnai, kanske Žalavas och Kamojys, först i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Därefter började tvåspråkigheten breda ut sig. Belarusiskan, som förståddes av de ryskspråkiga tsarämbetsmännen och de polskspråkiga prästerna, trängde allt mer undan förfädernas litauiska, som de högre samhällsskikten bland invånarna föraktade och förföljde på alla sätt. Under första hälften av 1800-talet gick gränsen för det sammanhängande litauiska språkområdet fortfarande förbi Kamojys. Vid mitten av århundradet spred sig belarusiseringen särskilt snabbt från sydost i riktning mot Vilnius och Trakai och nådde fram till Sudervė, där litauiskan då dominerade. Under 1860- och 1870-talen nådde belarusiseringen Maišiagala, Karvys och Buivydžiai. Lazūnai blev en litauisk språkö omgiven av belarusisktalande områden. På många av de undersökta platserna fortsatte invånarna länge att vara tvåspråkiga.

Den polska tidningen ”Kraj” skrev 1879, nr 52, att det inte fanns någon by i Nemenčinė köping och församling där man inte talade litauiska. Även andra uppgifter gör det möjligt att hävda att litauiskan ännu i slutet av 1800-talet dominerade överallt alldeles intill Nemenčinė, men längre västerut (mot Riešė) och nordost (mot Pabradė) var det fler som talade polska. Här trängde polskan också in i de belarusiserade byarna. Med tiden fick belarusiskan överhanden kring Sudervė, och de litauisktalande utgjorde en minoritet. I Maišiagala församling talade år 1890 endast 28% litauiska

⁴ Žr. Kulbokienė V. 1966: 131. Maršalo tėvui 1846 m. dar buvo tik 13 metų, o jo būs imai žmonai Marijai Bilevičiūtei – vos 4 metukai. Be to, šiame dvare, priklausiusiame Bilevičiams, Pilsudskiai tada dar negyveno, į jį atsikėlė tik po 1863 m. sukilimo, kada dalis Pilsudskių ir Bilevičių dvarų Žemaitijoje (Pilsudskiai iš ten kilę, jų pavardė nuo Pilšūdų dvaro pavadinimo) buvo konfiskuoti.

⁵ På det kort som Aleksandras Vanagas fyllde i 1968 står det: Žalavas (felaktigt skrivet Zulavas), ort Zalavi. Švenčionys distrikt.

⁶ Författaren tackar Vytautas Boguišis, Vidas Garliauskas, Petras Gaučys och Vidas Račys, som hjälpte till att reda ut den invecklade historien om herrgården och dess namn.

74

av alla invånare. Sužionys församling var dock då fortfarande nästan helt litauisk. År 1932 berättade en äldre kvinna för Juozas Maceika, en känd litauisk aktivist i Vilnius, att man under hennes ungdom inte bara talade litauiska i Sužionys utan också i Nemenčinė och Pabradė.

Vid övergången mellan 1800- och 1900-talen spreds det vitryska språket särskilt starkt i trakten kring Buivydžiai. I Kamojys församling talade man då både litauiska och vitryska. I början av 1900-talet utgjorde de litauisktalande fortfarande omkring hälften av alla invånare i Šalčininkai församling, främst i den västra delen.

Under mellankrigstiden började polskan, till följd av den polska ockupationen, ersätta vitryskan och vinna insteg i alla de undersökta områdena, särskilt nordost om Maišiagala, Nemenčinė och Sužionys. Ändå fanns det då fortfarande nästan överallt kvar öar och småöar där litauiska talades. Enligt uppgifter från den polska språkforskaren Halina Turska bevarades litauiskan längst i Strūpūnai i Nemenčinė församling och i Gričiūnai och Padubiuosė i Sužionys församling.

När Vilnius återfick sin frihet visade det sig att många människor i trakterna kring Maišiagala och Sužionys fortfarande var tvåspråkiga: de talade främst litauiska och vitryska, mer sällan polska. Även i de västra och mellersta delarna av dagens Šalčininkai distrikt talade man då blandat; på vissa håll utgjorde de litauisktalande fortfarande en majoritet: i Mištūnai 90%, i Dainava, Gilviniškės, Užuklonys, Vežionys och Naujadvaris omkring 50–90%, i Kalesninkai och Purvėnai 25–50%. Våra dialektologer fann goda kännare av den lokala dialekten i Šalčininkai med omnejd i Mikantonyse (hela 86), Ažulomys (56), Dainiškės (47), Maž. Baušiai (30), Klynai (27), Kameninkė (17), Širviai (16), Pašalčys (7), Stakų Ūta (6), Milvydai och Vinciapolis (5 vardera), Pamūrinė och Tribonys (1 vardera), och i själva Šalčininkai hela 26. Vid folkräkningen uppgav sig även personer som inte längre kunde litauiska vara litauer: i trakten kring Maišiagala 55% av alla invånare, i trakten kring Nemenčinė 37% och i trakten kring Šalčininkai 23%. När pass utfärdades registrerade sig som litauer i trakten kring Maišiagala hela 89% och i trakten kring Nemenčinė 80%. Under den tyska ockupationen (1942) fann man 10% litauer i Kamojys kommun. För övrigt hade man då inrättat 12 litauiska folkskolor där.

Den chauvinistiska polska underjordiska rörelsen (Armija Krajowa) orsakade den litauiska identiteten mycket stor skada i hela Vilniusområdet.

Trots alla motgångar kunde man efter kriget fortfarande hitta äldre människor som bevarat den lokala litauiska dialekten, även i de mest assimilerade områdena. Åren 1950–1952 reste artikelförfattaren tillsammans med prof. Povilas Pakarklis runt i dessa trakter för att söka efter rester av det litauiska språket. Då fann vi flera äldre män och kvinnor som talade god litauiska nära Maišiagala, Karvys och Nemenčinė, där man i dag inte längre talar litauiska eller använder en nyligen inlärd standardsvenska. Åren 1956–1969 lyckades våra dialektologer undersöka och beskriva de viktigaste dragen i den traditionella litauiska dialekten i trakterna kring Maišiagala, Nemenčinė och Sužionys.

Under efterkrigstiden, under den bolsjevikiska ockupationen, försvagades litauiskan ytterligare i Vilniusområdet. I de områden där befolkningen assimilerades blev det vanligt att utse icke-litauer till tjänstemän, vanligen personer med en anti-litauisk inställning och oftast polacker. Från

75

År 1950 omvandlades många litauiska skolor till polska. I den mellersta delen av Šalčininkai distrikt lämnades inte en enda litauisk skola kvar, och i den västra delen endast skolorna i Mištūnai och Gelūnai. Men 1959–1960 stängdes även dessa. Många invånare från Vitryssland flyttade då till Vilniusområdet. Bara under åren 1985–1989 flyttade hela 3874 personer till Šalčininkai distrikt. Till följd av allt detta utgjorde litauerna enligt uppgifter från 1988 endast 9,4% av befolkningen i distriktet.

När den nationella pånyttfödelsen tog sin början mobiliserade även poloniseringsförespråkarna; de började bilda olika autonomier och drev en kraftfull propaganda riktad mot litauerna. De ljög mycket. I deras press publicerades artiklar där det hävdades att varken författarna själva eller deras föräldrar (80–95 år gamla) mindes att någon någonsin hade talat litauiska i trakterna kring Maišiagala, Karvys och Nemenčinė. De mindes det bara för att de inte ville minnas. I tidningen „Czerwony sztandar„ stod det att det på Buivydžiais kyrkogård inte fanns några gravmonument med ens ett enda litauiskt efternamn. I själva verket finns där Baciul, Kairys, Kiežun, Lakis, Likša... Propagandalögnerna flödade. Sužionys kyrkoherde hävdade till och med i Vilnius radios polskspråkiga sändning att det aldrig hade funnits litauer i hans församling. Naturligtvis utelämnade han att hans församlingsbor år 1878 hade bett tsarmakten återlämna Sužionys kyrka, som stängts 1866, och önskat att predikningar skulle hållas och sånger sjungas på litauiska där. Tyvärr skickade den polska kurian vid Vilnius stift polska präster till den återlämnade kyrkan, och de poloniserade församlingen. År 1905 hade litauiskan helt trängts ut ur Sužionys kyrka. Assimileringen fullbordades under den polska ockupationen.

Långt från dessa trakter, i Vitryssland, har litauiska språköar bevarats ända till våra dagar i närheten av de områden vi undersöker. Norr om Kamojys finns det fortfarande människor som kan tala litauiska. Den litauiska enklaven Lazūnai drabbades av ett tragiskt öde. När Eduardas Volteris, privatdocent vid universitetet i Sankt Petersburg, besökte området 1893 fann han att byarna Bebrėnai (Бобровичи), Bežėmiai (Bežėmnu, Бежемцы), Daniūnai (Доневичи), Gudenionys (Гуденята), Jaskūnai (Joskūnų, Яскевичи), Lazūnai (Лаздуны) och Valdikai (Вальдики) fortfarande var helt litauiska, medan byarna Kuproniai (Купровичи), Ažubaliai (Забелавцы) och Zubonys (Зубовичи) redan hade blivit något slaviserade. Efter 13 år (1906) skrev Jonas Jablonskis, som hade besökt området, att han funnit många blandade familjer; människorna sade sig aldrig ha sett en litauisk tidning och inte ha fått några litauiska böcker, och att kyrkan i hög grad hade spridit polskheten. Den litauiska tidningen „Viltis„ skrev 1909 att kyrkoherden i Lazūnai, Mackevičius (född i Samogitien), hade förbjudit litauiska i kyrkan: „bo to wielki grzech przemówić w kościele po litewsku„ (för det är en stor synd att tala litauiska i kyrkan). Människorna fick hela tiden höra att litauiskan var onödig: den fanns ju varken i kyrkan, i skolan eller på myndigheterna. Lyckligtvis upprätthölls litauiskheten i Lazūnai åren 1919–1925 av Karolis Gumbaragis, som var präst här och en energisk förkämpe för det litauiska (senare deporterades han av bolsjevikerna till Sibirien). Under efterkrigstiden emigrerade omkring hälften av invånarna (400–500 personer) från trakten kring Lazūnai till Polen. De flydde undan bolsjevikernas terror. Från och med 1950-talet började forskare organisera expeditioner för att dokumentera viktiga uppgifter om den unika litauiska dialekt som höll på att dö ut-

76

menis. Lietuvių kalbos ir literatūros instituto 1952, 1955 ir 1959 m. ekspedicijos (dalyvavo ir Maskvos kalbininkai) lietuviškai kalbančių dar rado Lazūnuose, Bebrėnuose, Bežėmiuose, Dievėrgiuose (Dervagiuose), Jaskūnuose, Pašalyje, Ūsiagiriuose ir Valdikuose, suprantančių ir šiek tiek kalbančių – Daunorių, Gudenionių, Jančiūnų, Miegūnų, Salinių, Šeškų, Zomāšių, Žydžiūnų ir kt. kaimuose. Lietuviškiausias tada buvo Pašalio kaimas. 1964–1968 m. lietuviškai mokančių rasta (mažėjančia tvarka): Pašalyje, Bebrėnuose, Dievėrgiuose, Gudenionyse, Valdikuose, Lazūnuose, Daunoriuose, Šeškuose, Jaskūnuose, Zomāšiuose, Bežėmiuose (tik suprantančių). Kažkiek lietuviškai suprantančių aptikta net apie Dūdą (Dūdàs, Ažubalių kaime) ir Viją (Ивье). Tačiau praėjus porai dešimtmečių, Lazūnų apylinkėse jau bebūvo likę gal 30–40 senių, šiek tiek mokančių lietuviškai. Visi jie ne jaunesni kaip 70 metų. Tarp savęs šnekėdami lietuvių kalbos paprastai jau nebevartojo, kalbėjo gudiškai. Lietuviškai „padudendavo,“ tik atvykusio iš Lietuvos asmens prakalbinti. Daugelis mokėjo nebelaisvai, kalbėdami užsikirsdavo, įmaišydavo gudiškus žodžius. Tokį įspūdį susidarė šių eilučių autorius, aplankęs Lazūnų lietuvius 1983 m. kartu su žymiuoju šio krašto kalbos tyrėju Aloyzu Vidugiriu ir Kaune tada gyvenusiu lažūniškiu Pranu Semoku.

Detta är den sorgliga historien om hur de undersökta orterna förlorade sin litauiska prägel. Men när inventarierna skrevs, för tre och ett halvt århundrade sedan, var dessa orter fortfarande helt litauiska. Inventarierna innehåller också belägg för sådana litauiska personnamn som saknas i ”Lietuvių pavardžių žodynas” (Vanagas ir kt. 1985–1989), och som därför är mycket betydelsefulla för studiet av litauisk antroponomastik och för den litauiska språkvetenskapen i allmänhet. Här är de (återgivna med dagens stavning och i standardspråkets form): Aukštaraitis, Aukštavartis, Bagdonelis, Bala, Balininkas, Balubonis, Banonis, Bildukas, Bildūnas, Byskupėlis, Byvaina, Bočiulaitis, Bomelis, Braziukonis, Buitelaitis, Bulkonis, Butkonėlis, Čiukelis, Dasionis, Didienis, Drujus, Gaižonis, Grigeišis, Jaučiavarys, Jočelis, Juodaragiš, Kamaškaitis, Kirinaitis, Kirpė, Kliukelis, Kyvelis, Krinyčėlis (Kriničėlis?), Kunča, Lupka, Marciukaitis, Minela, Mišaitis, Mošionis, Naturgaitis, Noragis, Pilina, Pristavonis, Prūšonis, Puidelis, Ratadailis, Rimkelis, Rudakiškis, Rugiaduonis, Sambaras, Savulaitis, Sidabris, Skrabelis, Spievokas, Statulionis, Stubeda, Švilžentis (Svilžandis?), Šimononis, Šimukas, Šipelaitis, Terzelis, Urbononis, Urdė, Vaiškaitis, Vaivadelis, Žemaitėnas.

Det bör noteras att inventarieskrivarna använde ett stort antal litauiska lånord, som vid den tiden tydligen var spridda i de litauiska polackernas språk (polszczyzna litewska). Här är några av de vanligare:

dziakła ‘naturaprestation i spannmål, spannmålsavgift, tribut’ (działka żyta pul beczki, av ‘dékłas: déti), av detta ord adjektivet dziakielny (becka dziakielna, owsa dziakielnego, miary dziakielney);

kompie ‘skinka’ (gen. pl. kompiow);

kowsz ‘skopa’ (nom. pl. kowszy);

pondeck ‘knippe’ (borowikow wieniec jeden, orzechow pondeck);

77

punia ‘lada, agnshus, skjul’ (punia iš lie. pūnē);

rojst ‘träsk, våtmark’ (w roistach);

rum ‘boningshus, byggnad’ (rum wielki, rum tarciami obity, za tym rumem; naprzečiwko tego rumu; från det litauiska germanismordet rūmas) samt diminutivformen rumek (do tego rumku);

rykūnia, rykania ‘kvinna som sköter herrgårdens boskap och animalieprodukter’ (dla ciwona y rykoniey; av rykūnia: rykauti ‘sköta, hushålla, ordna’);

siaber ‘vän, arbetskamrat’ (z siabrami; av śebras);

sklut ‘bredbladig yxa för att hugga till stockar, skliut’ (sklut ciesielski, nom. pl. skluty);

swiren, swieren, swierzen, szwieren ‘spannmålsbod’ (do swirna, w swirnie, w swiernie, w swiernie, w tem swierźnie, za swiernem, dwa swirny, szwierny, gen. pl. swirnow, szwiernow, za swirnami, przed szwiernami, w swiernach) samt diminutivformen swirenek (w tem swirenku);

trzynitny ‘trettontrådig’ (żupanik trzynitny ponoszony);

untrynik, untrenik ‘inte huvuddräng, hjälpare, andreman’ (z untrynikiem, nom. pl. f. untrenicy; av dial. ūntrinykas, -e);

wicina ‘gammalt, flatbottnat lastfartyg för flodtrafik, en vytinė’ (od wicin, od zamarzych wicin).

Det finns betydelselån (kalkeringar), till exempel strona, stronica ’en sidodel av en lada’ (tok nowy z stronami, tok dwadziescia sązi z stronicami), trynog ’trefot’ (trynog miedziany).

Det förekommer element av litauisk fonetik, till exempel konsonanten k i stället för polskt ch: w kacie ’i stugan’ (w chacie).

Inventarierna innehåller också andra intressanta uppgifter. I inventariet över Buivydžių herrgård står det exempelvis att boveteskörden var dålig, eftersom björnarna förstörde den (medzwiedzie popsowali). Det är värt att notera att det i östra Litauen, kring Palūšė, Mėironys och Gaveikėnai, fortfarande fanns björnar i början av 1800-talet.

LITERATŪRA

J a b l o n s k i s K., J u č a s M. 1962: Lietuvos TSR Mokslų akademija. Istorijos institutas. Lietuvos inventoriai XVII a. Dokumentų rinkinys, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

K u l b o k i e n ė V. 1966: Lietuvių enciklopedija 35, Boston, 131.

Š v e n č i o n i ų a p s. s ą r a š a s 1846: Vilniaus gubernijos inventorinio komiteto Švenčionių apskrities gyvenamųjų vietų vardų sąrašas, esantis Lietuvos valstybės istorijos archyve (buv. CVIA), f. 394. ap. 6, b. 350.

T a s z y c k i W. [red.] 1965–1985: Słownik staropolskich nazw osobowych 1–7, Wrocław etc.

V a n a g a s A. ir kt. 1985–1989: Lietuvių pavardžių žodynas 1–2, Vilnius: Mokslas.

Z i n k e v i č i u s Z. 1977: Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje, Vilnius: Mokslas.

Z i n k e v i č i u s Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4: Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas.

78

Z i n k e v i č i u s Z. 1993: Rytų Lietuva praeityje ir dabar, Vilnius: Mokslas (žr. gyvenviečių rodyklėje nurodytus puslapius).

INWENTARZE DWORSKIE XVII W. – JAKO ŹRÓDŁO ANTROPONIMII ORAZ DEMOGRAFII LITWY WSCHODNIEJ

Streszczenie

Artykuł ma na celu przedstawienie wniosków wysnutych na podstawie analizy imion własnych znajdujących się w inwentarzach dworskich z lat 1611–1696, dotyczących miejscowości Nemenčinė (Niemenczyn), Maišiagala (Mejszagoła), Zalavas (miejsce urodzenia marszałka Józefa Piłsudskiego, Zułów), Vokė (Waka), Buivydžiai (Bujwidze), Sužionys (Sużany), Sudervė (Suderva), Karvis (Korwie), Šalčininkai (Soleczniki), Kamoja (Komaje), Lazūnai (Łazduny). Najważniejsze wnioski są następujące:

Rozpatrywany materiał wykazuje, iż jeszcze w XVII w. miejscowości te były całkowicie litewskie. Dowodzą tego nie tylko imiona własne znajdujące się w inwentarzach, ale także toponimia oraz liczne lituanizmy w polszczyźnie, którą spisane zostały inwentarze.

Dzisiejszy dwuczłonowy system nazywania osoby (imię + nazwisko) w owych czasach nie ustalił się jeszcze, proces kształtowania się nazwisk dopiero się rozwijał, dlatego drugiego członu nazw osobowych (obok imienia nadanego podczas chrztu) nie należy w zasadzie traktować jako nazwisko.

Stopień slawizacji litewskich imion własnych w inwentarzach jest różny – przeważnie zależał od pisarza i od wybranego przez niego sposobu nadawania imion, co z kolei być może w jakiejś mierze odzwierciedlało nie wszędzie przecież jednakowe używanie antroponimii przez miejscową ludność.

Wśród nazw osobowych pochodzenia litewskiego przeważa antroponimia związana z przezwiskami (w szerokim znaczeniu); mniej jest archaicznych nazw dwuczłonowych oraz ich skrótów, odziedziczonych z okresu przedchrześcijańskiego.

Większość nazw osobowych pochodzenia nielitewskiego (imion nadanych podczas chrztu, przekładów słowiańskich itp.) zawiera elementy języka litewskiego, zazwyczaj przyrostki oraz końcówki.

Ludzie noszący nazwy osobowe, które nie mają elementów języka litewskiego, z reguły także byli Litwinami, ponieważ ich rodzeństwo lub imionami zawierającymi elementy języka litewskiego.

Przyrostki (sufiksy) słowiańskie (przeważnie patronimiczne) dołączone do antroponimii pochodzenia litewskiego, w tamtych czasach jeszcze nie przesłaniały przyrostków litewskich, w większości charakterystycznych dla Litwy Wschodniej i bardziej różnorodnych niż słowiańskie.

W inwentarzach jest wiele litewskich nazw osobowych, których nie uwzględnia „Lietuvių pavardžių žodynas„ („Słownik litewskich nazwisk„, t. 1–2, Vilnius, 1985–89), więc badanie antroponimii znajdującej się w inwentarzach dworskich otwiera bardzo szerokie perspektywy.

OSTLITAUISCHE INVENTARE DES 17. JAHRHUNDERTS ALS QUELLE ANROPONYMISCHEN UND DEMOGRAPHISCHEN STUDIEN

Zusammenfassung

Das Ziel des vorliegenden Beitrags besteht darin, die Resultate darzulegen, die sich ergeben aus der Analyse der in den Inventaren der Gutshöfe von Nemenčinė, Maišiagala, Zalavas (J. Pilsudskis Geburtsort), Vokė, Buivydžiai, Sužionys, Sudervė, Karvys, Šalčininkai, Kamojys

79

und Lazūnai (1611–1696) vorliegenden Personnamen. Die wichtigsten Ergebnisse sind folgende:

Die zu untersuchenden Ortschaften trugen noch im 17. Jh. einen durchwegs litauischen Charakter. Davon zeugen nicht allein die in den Inventaren belegten Personen- und Ortsnamen sondern auch die vielen Litauaismen im Polnischen der Inventare.

Damals war das System der zweiteiligen Personenbezeichnungen (Namen + Familiennamen) noch nicht eingewurzelt (die Entstehung der Familiennamen begann sich erst zu entwickeln); deshalb ist der zweite Teil der Personenbezeichnungen (der Personennamen, der neben dem Tafnamen steht) in vielen Fällen nicht als Familiennamen zu betrachten.

Der Grad der Slawisierung der litauischen Personennamen ist in den Belegen aus den Inventaren nicht der gleiche. Er hing größtenteils ab von dem Charakter des Schreibers sowie der von ihm gewählten Art, die Personen zu bezeichnen. Andererseits spiegeln sich wohl auch in der Bezeichnungsweise die unterschiedlichen Gebrauchsformen der Anthroponyme unter der einheimischen Bevölkerung wider.

Unter den Personennamen litauischer Herkunft herrschen aus Spitznamen entstandene Anthroponyme vor; seltener belegt sind zweistämmige archaische Personennamen und deren Kurzformen, die aus der vorchristlichen Periode stammen.

Die größte Anzahl der Personennamen nichtlitauischer Herkunft (Taufnamen, slawische Entlehnungen u.a.) enthält litauische Sprachelemente, meistens Suffixe und Endungen.

Personennamen ohne litauische Sprachelemente bezogen sich auch größtenteils auf Litauer, denn die in den Inventaren belegten Anthroponyme, die Namen der Brüder bzw. Kinder ausdrückten, trugen schon einen litauischen Charakter oder enthielten litauische Sprachelemente.

Die slawischen Suffixe (gewöhnlich in Patronymen), die in den Anthroponymen litauischer Herkunft vorliegen, haben damals die litauischen Suffixe noch nicht verdrängt, von denen viele kennzeichnend für Ostlitauen und verschiedenartiger als die slawischen sind.

Die Inventare enthalten viele litauische Anthroponyme, die in den „Lietuvių pavardžių žodynas“ („Wörterbuch der litauischen Familiennamen“) Bd. 1–2, Vilnius 1985–1989 nicht vorliegen. Deshalb ist die Untersuchung der in den Inventaren belegten Personennamen ein aussichtsreiches Forschungsobjekt.

80