och ruonis. Å andra sidan, om Irbės šaurums och Irbite samt Ruonų sala och Ruonītis betecknar objekt som ligger nära varandra, måste Irbite och Ruonītis utan tvekan betraktas som suffixavledningar av motsvarande sammansatta ortnamn.

Ur semantisk synvinkel delas alla namn på fiskeplatser in i 1) sådana som anger landmärken (nosaukumi, kas noriąda orientierus: Tūjas steķis, Baznīcas, Pret Vāgariem med flera) och 2) sådana som karakteriserar fiskeplatsen (nosaukumi, kas raksturo zvejvietu: Dzelme, Mīkste, Ravas bedre, Aizkrāuls med flera). De valda klassificeringskriterierna är tillräckligt välmotiverade, även om det i vissa fall är ganska svårt att skilja mellan dem: exempelvis betraktas ortnamnen Eļiksniši (s. 262), Puišuņš (s. 264) som sådana som anger landmärken, medan Akmenija (s. 280), Dārziņš (s. 285) karakteriserar fiskeplatsen. Men det verkar som om även de två förstnämnda kan ha funktionen att karakterisera platsen (en plats bevuxen med alar; en plats bevuxen med tallar).

I de tre sista underavsnitten förklaras ursprunget till namnen på vissa fiskeplatser och flera semantiska paralleller till dem i lettiska, litauiska, polska och finska anges (t.ex. lett. Akmīnaja, Akmenija: lit. Akmenė, Akmena: pol. Kamień, W Kamienia: est. Kivismaa ”stenig jord” – s. 307). Även dessa ortnamns kronologi behandlas – de första beläggen i historiska källor och den fortsatta utvecklingen.

Mycket viktiga är de detaljerade registren över appellativ och egennamn i bokens slut, vilka gör detta värdefulla verk lättare att använda.

Avslutningsvis, vid presentationen av B. Laumanes bok, bör ytterligare några frågor betonas, särskilt sådana som är viktiga för den litauiska onomastiken. Som nämnts används i boken även uppgifter om litauisk toponymi och antroponymi, vilka analyseras genom jämförelser med fakta från andra baltiska språk och ibland även från finska språk. Å andra sidan ger verkets utgivning möjlighet att vid undersökningen av litauiska ortnamn ha tillgång till ett bredare sammanhang av lettiska ortnamn, personnamn och därtill hörande fysiografiska termer, vilka har analyserats ingående.

Sammanfattningsvis kan man med säkerhet hävda att denna bok utgör ett betydande bidrag till forskningen om baltiskt ordförråd (särskilt toponymer). Den berikar på ett särskilt värdefullt sätt forskningen om etymologier för onymier och appellativ, både i ett baltiskt sammanhang och i sammanhanget av relationerna mellan baltiska och finska språk.

Laimutis Bilkis

Vilius Pet ė raitis. Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai. Vilnius: Mažosios Lietuvos fondas. Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997, 607 s.

För mer än ett år sedan dök ännu en mycket betydelsefull bok utgiven på initiativ av Mažosios Lietuvos fondas upp i bokhandeln – studien ”Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai” (undertitel: Deras ursprung och betydelse) av Vilius Peteraitis, grundare av Mažosios Lietuvos fondas, germanist och lexikograf. Detta är redan

244

Den andra boken av denna författare, ägnad åt ett land med ett dramatiskt öde, är ännu ett minnesmärke över det utslocknade litauiska språket i Litauen minor.

Hittills kan man säga att det inte har gjorts några utförliga och systematiska undersökningar av ortnamnen i detta område. A. Bezzenbergers, F. Tezners och M. Töppens arbeten, och senare J. Endzelyns, J. Otrębskis och andras undersökningar (främst av icke-litauiska forskare), byggde på enskilda fakta och isolerade företeelser i områdets språk och i ortnamnens struktur. I J. Gerulis omfattande studie ”Die altpreußischen Ortsnamen” (Berlin und Leipzig, 1922), som behandlar material från historiska källor från 1200–1400-talen, gäller analysen av ortnamnen främst den preussiska delen av Östpreussen.

V. Petepaitis inleder på ett mycket systematiskt sätt studiet av den litauiska namntraditionen i Litauen minor. I den första boken, ”Mažoji Lietuva ir Tvanksta” (Vilnius, 1992), undersökte han det äldsta lagret av namnmaterialet i detta område – hydronymerna – och genom att vederlägga och bemöta den så kallade ”ödemarksteorin”, som skapats av H. och G. Mortensen och andra, bevisade han Litauen minors territoriella sammanhang och baltiska karaktär. I den andra studien, ”Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai”, omfattar översikten och undersökningarna ett annat lager av toponymer – främst ortnamn av litauiskt, kuriskt och preussiskt ursprung, vilka tillsammans bildar en ordbok med över 4 000 ortnamn och förklaringar av deras ursprung, bildning eller struktur.

Efter ett jämförelsevis kort förord på litauiska och tyska, en mycket gedigen förteckning över litteratur och historiska källor (115 poster) samt estetiskt utformade och exakta kartor över 20 distrikt följer bokens tre huvudkapitel: ”Mažosios Lietuvos ir Tvankstos etimologinis žodynas”, ”Priedai” och ”Mažosios Lietuvos vietovardžių analizė”.

Bokens mest värdefulla och viktigaste del är ordboken över ortnamn i Litauen minor och Tvanksta, alfabetiskt ordnad och sammanställd utifrån ytterst noggrant insamlade uppgifter både ur det levande språket² och ur skriftliga källor (arbeten av V. Kalvaitis, A. och F. Kuršaitis, A. Salys, Ch. Stangas, J. Užpurvys m.fl.), som anges i början av boken.

Ortnamnen i boken återges i standardlitauisk form, och ofta anges även deras accentuerade former. I parentes anges de förtyskade formerna (äldre, traditionella och sådana som nazisterna påtvingade år 1938) samt de motsvarande nutida ryska namnen. Dessutom ges vid varje ortnamn rikligt med tilläggsinformation – närliggande former och former belagda i historiska källor. I slutet av stycket följer författarens egna etymologiska anmärkningar samt en beskrivning av ortnamnets struktur eller bildning. Ortnamnet jämförs ofta med andra litauiska, lettiska eller preussiska ortnamn och appellativ som bekräftar dess baltiska karaktär.

¹ Begreppet Litauen minor omfattar här hela det nuvarande Kaliningradområdet, trakten kring Geldapė i Polen och det tidigare Klaipėdaområdet fram till dess införlivande med Litauen.

² Författarens arbete underlättades av att han själv kommer från Klaipėdaområdet (Būdelkiemis kommun) och hade lärt känna många talare av det levande språket från Litauen minor.

245

namnets ursprung. En sådan uppläggning och analys av ordboksmaterialet (som för övrigt ligger mycket nära J. Gerulis principer för att presentera och förklara materialet i ”Die altpreußischen Ortsnamen”) skulle kunna tjäna som en förebild för en ordbok av diakron typ.

Det har konstaterats att många av de ortnamnsformer från Klaipėdaområdet som återges i boken inte överensstämmer med dagens officiella bruk – vissa har förändrats på ett eller annat sätt och har en annan betoning. Detta ger underlag för att följa förändringar i former och deras paradigmer under olika tidsperioder. Å andra sidan har många ortnamn från området i boken lämnats obetonade, trots att deras betoning anges i dagens officiella källor. Dessutom har vissa namn på bebodda platser i Klaipėdaområdet inte alls tagits med i V. Pėteraitis bok över ortnamn (Külberkis, Pryčmai, Gaigališkiai, Daužgiriai, Liaunai (Liaunėj) m.fl.).

Ortnamnens etymologier är i de flesta fall välgrundade. Här har man utgått från det akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” och material ur det litauiska namnregistret. Detsamma kan inte sägas om vissa förklaringar av ortnamnsbildning, där frågor om ordens morfematiska analys och ordbildning blandas ihop (t.ex. när ortnamn av typen Girm-ainiai, Surt-einiai, Svir-intai, Rom-ovė och liknande behandlas som suffixavledningar).

Bokens författare diskuterar eller kommenterar i regel andra forskares etymologier endast på få ställen och uppehåller sig något mer ingående vid andra forskares etymologiska anmärkningar eller åsikter om namnen Klaipėda, Priekulė, Rambynas, Gaštai. Det verkar också som att A. Salys avhandling ”Die žemaitischen Mundarten” inte har beaktats; ibland stöder sig författaren på K. Būgas och J. Endzelynas förklaringar av ortnamnens ursprung.

Trots detta är de namnmaterialuppgifter som presenteras i studien tillförlitliga och ger historiker, geografer, etnografer och lingvister mycket värdefull information.

Det andra kapitlet, ”Bilagor”, är också informativt och viktigt ur andra synvinklar. Det består av två underavsnitt: 1. Alfabetiska listor över motsvarigheter till ortnamn på andra språk: a) tyska (inklusive de nya ersättningsnamnen från 1938); b) polska (poloniserade varianter av baltiska ortnamn – litauiska och preussiska – i trakten kring Geldapė); c) ryska (de nya ryska namn som den sovjetiska ockupationsmakten påtvingade området 1946–1947 och som används i dag), och 2. Ortnamnsbildning. I detta underavsnitt lyfts de mer produktiva sätten att bilda ortnamn i Litauen mindre fram: a) suffixavledningar och b) sammansatta ortnamn. Andra bildningssätt – avledningar med ändelser och prefix, primära och sammansatta ortnamn – nämns inte i detta underavsnitt; de sistnämnda bildningssätten förs i stället in i sammanhanget i det följande kapitlet, ”Analys av ortnamn i Litauen mindre och Tvanksta”. Den första delen av detta kapitel, ”Ursprung”, kan betraktas som teoretiska resonemang eller teoretiska slutsatser, eftersom den innehåller en detaljerad genomgång av ortnamnen med avseende på ursprung och bildning. Författaren urskiljer ett femtontal grupper av ortnamn efter ursprung: 1) hydronymiska; 2) härrörande från fysiografiska termer; 3) växtrelaterade; 4) av animaliskt ursprung; 5) från en odlad, kultiverad miljö; 6) yrkesrelaterade; 7) av religiöst (kultiskt) ursprung; 8) bildade av personnamn; 9) bildade av ortnamn; 10) bildade av etnonymer; 11) av kuriskt ursprung; 12) av preussiskt ursprung; 13) av tyskt ursprung; 14) av annat ursprung och 15) felaktiga ursprungsförklaringar. Även om

246

denna indelning inte bygger på en enda grund (ortnamn av preussiskt eller kuriskt ursprung kan till exempel också vara hydronymiska, bildade av personnamn eller yrkesrelaterade, osv.), ger den en utförlig och sammanfattande bild av ursprunget till och bildningen av namnen på bebodda platser i Litauen mindre.

I det andra underavsnittet av detta kapitel, ”Ortnamnens förändring”, skildras områdets förtyskning och därefter förryskning i ett historiskt perspektiv, vilka slutligen trängde undan de baltiska språken från detta territorium. Studien avslutas med en omfattande sammanfattning på tyska (9 sidor) och en lista över namnen på kyrkbyarna, som det fanns 210 av här.

Avslutningsvis bör det sägas att ortnamnsforskare här, utöver autentiskt och värdefullt material, också kommer att finna sådant som kan kritiseras – tvivelaktiga etymologier och andra brister i namnanalysen. Ingen kan dock förneka att V. Pėteraitis studie ”Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai”, liksom författarens första bok ”Mažoji Lietuva ir Tvanksta”, på nytt vittnar om det baltiska substratet i Litauen mindre och utgör ett viktigt bidrag till studiet av baltisk kultur.

Marija Razmukaitė

TILL MINNE AV TERJE MATHIASSEN

(1938–1999)

En tragisk ödesbestämmelse tycks förfölja Skandinaviens baltologer. För inte så länge sedan ryckte vår tids fruktansvärda sjukdomar alltför tidigt norrmannen Helge Rinholm och islänningen Jörundur Hilmarsson ur livet. Och nu sörjer vi åter: efter ett långt lidande bröt cancern den 9 januari 1999 slutgiltigt också ner professorn vid Universitetet i Oslo, Terje Mathiassen. Alla tre var inte bara goda vänner, forskare i de baltiska språken och elever till den store norske baltologen Christian S. Stang, utan också vårt folks allra uppriktigaste vänner.

Mathiassen föddes den 12 april 1938 i Oslo. År 1957 tog han studentexamen. Till en början ville han studera latin och matematik. Men i vår tid är studier i dessa ämnen svårare att kombinera, och Mathiassen beslöt att studera ryska, germanistik och norsk filologi vid Universitetet i Oslo. Förutom Chr. S. Stang hade han här också den berömde norske iranisten Georg Morgenstierne bland sina lärare. År 1962 avslutade Mathiassen sina grundstudier med en magisterexamen. Hans fortsatta intresse för slavistik och delvis även baltologi kan man säga att NATO gav upphov till. Under sin militärtjänstgöring fick Mathiassen nämligen möjlighet att gå mycket bra ryska språkkurser som organiserades av NATO (han avslutade dem tillsammans med den blivande norske försvarsministern). Bland andra hade även vår tidigare nämnde H. Rinholm gått sådana kurser. År 1964 fick Mathiassen tillbringa fem månader med vidareutbildning i Leningrad. Den bortgångne brukade berätta att den första viseringen till Leningrad utfärdades åt honom av den litauiske tjänstemannen Vytautas Burkauskas vid Sovjetunionens ambassad i Norge. År 1965 var Mathiassen redan filologie kandidat. 1966–71 var han stipendiat vid Universitetet i Oslo—

247