namnen på institutioner, ändrade eller strök föråldrade datum. Sådana illustrativa exempel blev psykologiskt mer övertygande.

Jämfört med de tidigare ”Råd om kanslispråk” är också detta nytt: en datorversion av ”Råden” har utarbetats tillsammans med boken. I dessa datoriserade tider ger det även dem som har vant sig av med ”litteratur” möjlighet att på sitt invanda sätt kontrollera ett eller annat språkfaktum.

Det är naturligtvis svårt att förvänta sig att ”Råd om kanslispråk” ska kunna lösa alla befintliga problem med språket i myndigheters handlingar. Kanslispråket är bara en variant av standardspråket; det omfattas av standardspråkets krav, lagar och regler. Om en person på en myndighet inte har lärt sig litauiska ordentligt och inte känner dess system, kommer inlärningen av hur det ena eller andra kansliordet används inte att i grunden förbättra situationen. Men det är inte längre bara språkexperternas ansvar. Detsamma gäller att det, när Litauen ”harmoniserar” med Europeiska unionen, inte återigen får välla in en ström av primitiva främmande uttryck och översättningslån i kanslispråket från konventioner, avtal och andra dokument som översätts ordagrant. Tyvärr finns det redan symptom på en sådan sjukdom.

Detta vittnar om värdet av den behandlade utgåvan ”Råd om kanslispråk” och visar att arbetet inte är avslutat (liksom att det fortfarande kan vidareutvecklas).

Gediminas Samulionis

Dialektolog av kallelse

Den 29 september 1999 avled den framstående forskaren i litauiska dialekter, doktor i humaniora Elena Grinaveckienė, efter en lång tids sjukdom. Hon föddes den 10 juni 1928 i Jurbarkas, i familjen Šuopys. Hon tillbringade sin barndom i den vackra Imsrėdalen, där hennes föräldrar hade ett litet jordbruk. Efter att ha gått ut Jurbarkas gymnasium 1947 började hon studera litauiska vid Vilnius universitets historisk-filologiska fakultet. Här blev hon fascinerad av dialektologi – och förblev det hela livet. Först började hon undersöka dialekten i sin hembygd. Hon beskrev Jurbarkasdialekten också i sitt examensarbete.

Efter att ha tagit examen från universitetet 1952 arbetade Elena Grinaveckienė en mycket kort tid som journalist. Redan samma år började hon som doktorand vid Institutet för litauiska språket och litteraturen och engagerade sig genast i dialektstudier. När hon samlade material till sin avhandling ”Mituvaflodens dialekt” vandrade hon genom hela Jurbarkasdistriktet och skaffade sig utmärkta färdigheter i att samla in dialektmaterial. Hon disputerade 1958 med en avhandling som ingående beskrev ett stort område av de västliga höglandsmålens dialekt.

Efter forskarutbildningen började Elena Grinaveckienė arbeta vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Redan 1950 hade en systematisk undersökning av alla litauiska dialekter inletts inför utgivningen av ”Litauiska språkets atlas”. Grinaveckienė engagerade sig genast i arbetet – dialektologin blev hennes kall. Efter att ha börjat arbeta som yngre forskare,

222

Hon avancerade till befattningen som avdelningschef. Senare förändrades befattningens titel flera gånger till följd av omständigheter som hon inte rådde över, men hon brydde sig inte alls om detta utan fortsatte hela tiden noggrant med sitt älskade arbete med att samla in, bearbeta och publicera dialektmaterial.

Grinaveckienė bidrog till utarbetandet och redigeringen av alla avdelningens viktigaste gemensamma arbeten. År 1963 utkom ”Lietuvos upių ir ežerų vardynas”, redigerad av henne och Juozas Senkus. År 1970 publicerades den krestomatiska volymen ”Lietuvių kalbos tarmės”, vars stora delar hon både sammanställde och redigerade. Insamlingen och bearbetningen av dialektbelägg till ”Lietuvių kalbos atlasas”, ett arbete som pågick i omkring 20 år, var Grinaveckienės huvudsakliga uppgift. Hon är en av författarna och redaktörerna till verkets tre band, utgivna 1977 (Leksika), 1982 (Fonetika) och 1991 (Morfologija), och en av mottagarna av det republikanska vetenskapspriset (1994).

Grinaveckienė har publicerat omkring 90 vetenskapliga artiklar. Många av dem trycktes i institutets tidskrift ”Lietuvių kalbotyros klausimai” (LKK). De tre första volymerna (1957, 1959, 1960) innehåller några kapitel ur hennes avhandling. Värdefullt avhandlingsmaterial publicerades också senare (t.ex. LKK XV, 1974: ”Mitu vos upyno tarmės veiksmažodis”). Material som samlats in under expeditioner behandlas återkommande i hennes artiklar.

Snart sträckte sig Grinaveckienės dialektologiska verksamhet utanför Litauens gränser. Hon ägnade sig åt att undersöka litauiska dialekter i Belarus. Där lärde hon känna medarbetare vid Belarusiens institut för lingvistik och deltog i deras expeditioner, där belarusiska dialekter och ortnamn i Belarus längs gränsen till Litauen undersöktes. Hon påvisade att fler än ett ortnamn eller allmänord som användes i belarusiskan var av litauiskt ursprung. Hon samlade in många litauiska dialekttexter från distrikten Breslauja och Rodūnia och publicerade även flera artiklar. Efter att ha vunnit anseende blev hon inbjuden att redigera de omfattande verken ”Baltarusijos mikrotoponomika” och ”Šiaurės vakarų Baltarusijos ir jos paribio baltarusių tarmių žodynas”. Då brukade de ringa henne från Minsk, och hon skyndade till järnvägsstationen – hon behövde hjälpa grannarna och ge dem råd.

Grinaveckienė undersökte litauiska dialekter även i Lettland, i trakten kring Daugavpils och Krāslava, och publicerade artiklar om deras särdrag (t.ex. ”Kai kurios Daugpilio lietuvių šnektos gramatinės ypatybės”, LKK XXIII, 1983). Hon hade lärt sig lettiska och umgicks gärna med lettiska språkforskare; hon tog väl hand om dem när de kom till vetenskapliga konferenser som hölls i Litauen.

Även om Grinaveckienė ägnade det mesta av sin kraft åt dialektologin var hon också intresserad av andra områden inom forskningen om det litauiska språket, särskilt språkvård. Hon publicerade ett betydande antal artiklar i ”Kalbos kultūra”, som gavs ut av institutet, i språksektionens publikation ”Mūsų kalba” och i periodisk press. På senare tid kunde man regelbundet läsa hennes kortare artiklar i ”Lietuvos aidas”.

Redan vid universitetet hade Juozas Balčikonis engagerat Grinaveckienė i insamlingen av material till ”Lietuvių kalbos žodynas”. Det arbetet gick också utmärkt för henne. Hon kunde få sina samtalspartner att börja tala så att de öppnade sig och det bortglömda ordförrådet kom till liv. Det var precis vad ordinsamlarna behövde. Från varje expedition eller utflykt tog hon med sig ett rejält knippe lappar till ordboken, med intressanta meningar noggrant upptecknade.

223

Grinaveckienė lämnade in omkring 30 000 sådana lappar. Enbart de ord hon samlade in skulle räcka till en stor ordboksvolym. Många av de ord hon antecknade har tagits med i de utgivna banden av ”Lietuvių kalbos žodynas”. Många kommer också att användas i ordbokstilläggen. Hon samlade in ord från hela Litauen, från alla församlingar där man talade litauiska. Men framför allt från Jurbarkas, där hon brukade tillbringa sin semester och där många kände och respekterade henne. Ordboken kommer bittert att sakna en sådan ordinsamlare…

Det är inte förvånande att en begåvad och arbetsam människa bidrog så mycket till forskningen om det litauiska språket. Men går det att föreställa sig att Grinaveckienė utförde merparten av sitt arbete medan hon redan plågades av en obotlig sjukdom? Varje steg hon tog var outhärdligt smärtsamt. Bärande på sitt lidande gick och gick hon genom Litauen, till litauerna… tills hon fick sin sista vila på Jurbarkas kyrkogård, synlig från hennes barndomshem.

Jonas Paulauskas

Jānis Endzelīns i sina elevers och medarbetares minne

Jānis Endzelīns atminās, pārdomās, vēstulēs. Sammanst. Dzidra Barbare, Brigita Bušmane. Red. kol. B. Bušmane, A. Stafecka, V. Skujina (red. kol. ledare), M. Stengrevica. Rīga, 1999: Latviešu valodas institūts, 323 s.

Lettiska språkets institut gav ut en intressant minnesbok om den mest framstående forskaren i lettiska, Jānis Endzelīns, som de litauiska språkforskarna, vilket också anges i denna bok, har kallat en lettisk jätte. Boken innehåller minnen av närmare fyrtio författare. Den äldsta av dem är Mērija Saulė-Sleinė, född i slutet av förra seklet, som lärde känna J. Endzelīns redan i sin ungdom och tillbringade hans sista levnadsår tillsammans med honom. Den yngsta är bland annat bokens redaktionskollegiums ordförande Valentina Skujina, som tillsammans med en studentdelegation gratulerade språkforskaren på hans 85-årsdag och bar en av hans ordnar i begravningsprocessionen.

Man kan säga att J. Endzelīns framträder som en enastående personlighet i alla minnesskrifterna. Alla gjorde hans legendariska punktlighet, hans innehållsrika föreläsningar utan några anteckningar, hans stränga tentamina, hans intolerans mot varje språkligt misstag (till och med de allra minsta sovjetismerna) och hans vägran att böja sig för några auktoriteter ett djupt intryck på.

Särskilt mycket intressant information, inte bara om J. Endzelīns personlighet utan också om hela Lettlands kulturliv, framför allt universitetet och dess professorer, finner vi i Karlis Dravinis, hans hustru Velta Rūķe-Dravinias och Rūdolfs Grabis minnen (de sistnämnda hade delvis redan publicerats i boken om R. Grabis, Savai valodai, Rīga, 1997).

224