ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000)

Saulius AMBRAZAS

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

DE VIKTIGASTE SKILLNADERNA I SUBSTANTIVBILDNINGEN I LITAUISKA OCH LETTISKA

När jag har undersökt utvecklingen av substantivbildningen i litauiskan har jag lagt märke till ett stort antal strukturella skillnader mellan litauiskans och lettiskans ordbildningssystem. I denna artikel vill jag kortfattat gå igenom de viktigaste av dem¹. Strukturen för bildningen av handlingssubstantiv, kollektivbeteckningar och diminutiver skiljer sig särskilt mycket mellan dessa språk.

Det första som faller i ögonen är att de produktiva litauiska handlingssubstantiven med suffixet *-i-mo-/-ī-mo- har motsvarigheter inte i lettiskan utan i de mer avlägsna slaviska (Liukkonen 1987), albanska (Jokl 1963: 131–133; Desnickaja 1983: 20) och hettitiska (Laroche 1956; Kronasser 1963: 177–178) språken. I lettiskan liksom i forniska finns med detta suffix endast adjektiv, jfr lett. dial. tālīns och lit. tólimas/tólymas (LVG 332), samt forn. stesmu auktimm-ien (den Obersten) III 91₂₅ (SV 47; PKEŽ I 114–116).

I lettiskan bildas handlingssubstantiv i ganska stor utsträckning med ett annat suffix, *-mo-, vars ursprung är *-u-mo- (LVG 333–337; Baltynja 1979: 15–16). I litauiskan har däremot endast ett tiotal motsvarande avledningar med *-umo- påträffats, huvudsakligen i äldre skrifter, särskilt i M. Daukšas postilla, jfr lit. įradumas/inradumas ”tjänstvillighet, plikt” DP 289, 551 och lett. ieradums ”sed, vana” (DaiktvDrR 73–75). I litauiskan bildas annars vanligen egenskapsbeteckningar med suffixet *-umo-; sådana är produktiva även i lettiskan, jfr lit. sausumas och lett. sausums (LVG 333–334). Men även detta är en innovation. I litauiska skrifter från 1500- och 1600-talen, särskilt sådana som bygger på samogitiska och östaukštaitiska dialekter, är egenskapsbeteckningar med *-umo- fortfarande relativt få (DaiktvDrR II 8 ff.).

En gång i tiden bildades i de baltiska språken, liksom i vissa andra besläktade språk (jfr Hamp 1973; 1983), tydligen både adjektiv med suffixet *-mo-, ur vilka presens passiva particip senare utvecklades, och abstrakta substantiv (beteckningar för handlingar och egenskaper). Senare, sannolikt redan när litauiskan och lettiskan höll på att utvecklas till separata språk, uppstod de nya suffixen -imas ir -umas genom att stamslutselementen i eller u fogades till *-mo-. De baltiska lånorden i de finska språken som L. Vaba (1995) redovisar (jfr estniska põrm ”damm, aska” < balt. *berma- och lit. bėrimas, finska tarmo ”energi”,

¹ Något utförligare behandlas strukturen för substantivbildningen i litauiska och lettiska i en engelskspråkig artikel som publicerats i tidskriften ”Linguistica Baltica” (vol. 8, 2000, 7–33).

111

kraft” < balt. *tarpma- och lit. tarpìmas m.fl.) visar tydligen att under den tid då litauiska och lettiska språk var närbesläktade (kanske ännu på 500–600-talen, när de östbaltiska stammarna förflyttade sig kraftigt mot nordost, till områden bebodda av finska folk vid Östersjön) bildades abstrakta substantiv ganska ofta med det rena suffixet *-mo-, på liknande sätt som i de gamla slaviska språken (jfr Liukkonen 1987).

I kategorin för bildning av handlingssubstantiv i lettiskan spelade inte suffixet *-mo-, utan ett annat adjektiviskt suffix *-no-, den viktigaste rollen. Det var just ur det senare som det viktigaste medlet för bildning av handlingssubstantiv i lettiskan utvecklades: -šana (< *-s-io-nā, t.ex. būšana ”varande”, miršana ”död” osv.), liksom även sedan gammalt suffixet -iens (< *-ei-no-, t.ex. gājiens ”gående”, šāviens ”skjutning” osv.).²

I detta avseende står lettiskan närmare inte litauiskan utan preussiskan, där handlingssubstantiv också bildas i stor omfattning med ett besläktat suffix -sna (< *-s-nā), t.ex. billisna ”talande, yttrande” (Sprūche) III 85₆, crixtisna ”döpande” (Tauf-fe) III 59₆ osv. (SV 46–47; Bammesberger 1973: 87–89; Parenti 1998; Schmid 1998: 205–206). Adjektiv bildade med suffixet *-no- och substantiverade påverkade inte nämnvärt bildningen av handlingssubstantiv i litauiskan, med undantag för den samogitiska dialekten, särskilt dess norra del, där kuroner en gång bodde. Här är handlingssubstantiv med suffixet -s-ena produktiva (DaiktvDr 295). I den högaittiska dialekten finns det få avledningar av denna typ, och dessutom har de här fått en mer specifik betydelse av handlingssätt. Visserligen skiljer sig själva suffixformerna lett. -šana, -iens, preuss. -sna och kuron. -sena avsevärt åt. Dessutom har de preussiska handlingssubstantiven på -sna exakta motsvarigheter i litauiskan (t.ex. dulksnā), men inte i lettiskan. I lettiskan verkar det inte heller alls finnas handlingssubstantiv med suffixen *-nā, *-e-nā, *-o-nā (utan determinativet *-s-), vilka förekommer i litauiskan (DaiktvDrR 58–60) och i några andra besläktade språk. En särskilt gammal avledning är káina, jfr slav. *čěna ”pris”, avest. kaēnā ”hämnd, straff, vedergällning”, gr. ποινή ”blodshämnd; böter för dråp” (LEW 202; Skardžius 1998: 595; Ind. 809). Dess möjliga lettiska motsvarighet ciens ”aktning, värdighet, uppmärksamhet” är inte helt klar på grund av rotvokalen (ME I 394–395).

I detta fall kan man alltså endast tala om en gemensam tendens i lettiska, preussiska och kuronska att i större utsträckning använda det adjektiviska suffixet *-no-/-nā vid bildningen av handlingssubstantiv. I de nämnda språken förverkligades dock denna tendens genom olika avledda suffix som utvecklats ur det sistnämnda.

Litauiska och lettiska skiljer sig åt genom de ordbildningstyper som har etablerat sig även i centrum av kategorin för diminutivbildning.

Om avledningar med suffixet *-el̇io- dominerar i litauiskan, är de betydligt färre i lettiskan och saknas i vissa dialekter. De är mest typiska för de västra och mellersta delarna av Kur-

² De sistnämnda kan jämföras med sällsynta motsvarande litauiska avledningar på -iena, t.ex. gūsiė-na ”torka, ödslighet” Rmš, šalienā ”köld” Grž (DaiktvDrR 65).

112

som och Zemgales del. Dessutom har diminutiver med *-elio- i dessa områden ofta en palataliserad konsonant före suffixet (t.ex. s→š, z→ž osv.). Därför sammanfaller vissa lettiska avledningar nästan helt med de litauiska, jfr lett. maìšelis (: maiss ”säck”) och lit. maišelis, lett. āzelis (: āzis ”get”) och lit. oželis (DL 246–270). Därför antog A. Bielenstein (1863: 308–309) och A. Leskien (1891: 481) till och med att lettiska diminutiver med *-elio- hade uppkommit genom påverkan från litauiskan. J. Endzelīns (1909: 376; LVG 343) och V. Rūķe-Draviņa (DL 259–262) betvivlar dock detta, eftersom avledningar av denna typ används inte bara nära gränsen till Litauen, utan också långt därifrån.

I preussiskan var diminutiver med *-elio- tydligen inte heller särskilt utbredda. Detta suffix förekommer i den avledning patowels ”styvfar” (Stiffater) E 179, som blivit en släktskapsbeteckning, möjligen i wayklis (< *vaikelis, jfr woikello GrG) ”son” (Son) E 190 (PKEŽ IV 213; Smoczyński 2000: 199–200), i vissa personnamn (t.ex. Madelle, Jannell, Katell, se Trautmann 1925: 175) och ortnamn (t.ex. Grabelle, Scabelle, Wirbell, se Gerullis 1922: 250). En genuint diminutiv betydelse kan möjligen urskiljas i avledningen thewelyse, som förekommer i en preussisk handskriven epigramtext funnen i biblioteket vid Basels universitet och som enligt V. Mažiulis (1975; 1981: 62) och F. Kortlandt (1998; 1998a) betydde ”lille farbror”. Betydelsen och formen hos det sistnämnda ordet är dock fortfarande omdiskuterade (jfr McCluskey, Schmalstieg, Zeps 1975; Schmid 1994: 287–290; Bammesberger 1998).

Diminutiver med *-elio- fick alltså störst genomslag under den självständiga utvecklingen av litauiskan. I litauiskan har betydligt fler diminutiver än i lettiskan också bildats med andra suffix, som utvecklats ur determinativerna *-l-, *-g-, *-s-, *-t- (jfr DaiktvDr II 93–105).

I lettiskan bildas diminutiver oftast med suffixen *-inio- och *-ītio-. De står i ett särskilt förhållande av komplementär distribution till varandra. Med suffixet *-ītio- bildas diminutiver vanligen av substantiv med īo- och ē-stammar, medan motsvarande avledningar med *-inio- bildas av nominalstammar av alla andra typer, jfr brālītis, saulīte, bet dēliņš. Naturligtvis finns det i dialekterna olika avvikelser från denna allmänna regel (DL 168–188, 232–242).

I litauiskan har endast några få avledningar med suffixet *-inio- diminutiv betydelse, t.ex. bóbinė ”en simpel kvinna” Tvr; Aps (LKŽ I² 962), karvinė ”liten ko” Šv (Salys 1992: 338), lazdinė ”liten käpp”, pirštinė ”liten handske” Grdm (LKA III 135), mergelinė ”liten flicka” Sv, merginė ”piga” Pnd; Kp; Sb; Sl (LKŽ VIII 26, 28), vaikinis ”ung man” K. Donel (Kabelka 1964: 249). I övrigt bildas adjektiv oftast med *-inio- här; i lettiskan är sådana adjektiv mycket sällsynta och förekommer endast i vissa dialekter (jfr lit. geležinis och lett. dzelzinis, lit. lapinis och lett. lapiņš ”tillverkad av löv”, lit. mólinis och lett. màlinis, se LVG 312–313; Vulāne 1986; Reķēna 1996: 61–62). När dessa substantiveras blir de i litauiskan oftast beteckningar för personer som har en viss egenskap. Detta är också främmande för lettiskan, jfr lit. káiminis ”bonde” och lett. kàimiņš ”granne” (LVG

113

313), lit. rytinis och lett. rītinis ”östlig vind”, lit. kelminė/kélminė och lett. cēlminė ”vanlig stubbe” (Rekēna 1996: 63–64)³.

Diminutiver är inte särskilt vanliga i litauiskan ens med äldre suffix som härrör från adjektivsuffixet *-no-. Diminutiver med *-īno- bildas numera i de syd- och östaukštaitiska dialekterna, medan former med *-ino- förekommer i den västra delen av den žemaitiska dialekten, ungefär mellan Klaipėda och Šilutė (LKA III karta nr 119, s. 134–135); tidigare förekom de också i Ostpreussen (Gerullis, Stang’as 1933: 26–27; DaiktvDrR II 106–107).

Alla dessa dialekter ligger nära Lettland, där motsvarande avledningar med *-īno-, *-ino- används i två områden som inte hänger samman: i det sydvästra hörnet vid gränsen mot Litauen och i ett ganska stort nordöstra område intill Estland (DL 198–199, karta nr 1).

Det är alltså möjligt att Lettland var ett spridningscentrum för baltiska diminutiver med suffixet *-no-⁴.

Även uppgifter från andra besläktade språk visar att detta adjektivsuffix ganska sent kom in i diminutivbildningens paradigm. Även om diminutiver med *-īno- också förekommer i slaviska, germanska, italiska, keltiska, albanska och grekiska språk (Brugmann 1906: 275; Jokl 1963: 134), är de emellertid sena där och används vanligen vid sidan av adjektiv med *-īno- som har djupare indoeuropeiska rötter. Så bildades exempelvis i latin först adjektiv med *-īno-, medan diminutiver med detta suffix uppträdde först under språkets sena utvecklingsperiod, i det så kallade folklatinet, och blev vanligare först i de romanska språk som utvecklades ur det, särskilt italienska och portugisiska (Niedermann 1954; Ettinger 1980: 28–29). I de germanska språken uppstod, när adjektiv med *-īno- substantiverades, först enligt antagandet benämningar på djurungar (jfr germ. *gaitīnaz ”killingen” och lat. haedīnus ”geten”), och först senare (särskilt i tyskan) även andra diminutiver (Meid 1967: 110–114).

I litauiskan finns också betydligt färre diminutiver med suffixet *-ītio- än i lettiskan, jfr lit. brolytìs, saulýtė. För litauiskan är diminutiver med denna suffixvariant med apofoni, *-oitio-, mycket mer typiska (t.ex. broláitis, mergáitė DaiktvDr 271–272), och de har inga motsvarigheter alls i lettiskan. Suffixen *-ītio-, *-oitio-, som numera oftare används för att bilda diminutiver, och *-eitio-, med vilket man ännu i dag i stor utsträckning bildar benämningar på bärare av en egenskap i litauiskan, är alla varianter med apofoni av samma suffix; jfr lit. vókietis, lett. vācietis och lit. vókytis, lett. vācītis, lit. gimináitis ir giminiėtis, osv. Med detta suffix bildades ursprungligen

³ De har besläktade former också i preussiskan, jfr lit. drėvinė ”litet kärl för flott” och pr. drawine ”(urholkad) tunna” (Bōte) E 393 (PKEŽ I 223–226), lit. šōninė och pr. grawyne ”šōninė (vagnsbräda)” (Tuncbret) E 304 (PKEŽ I 404).

⁴ I litauiskan (till skillnad från lettiskan) hade adjektiv med suffixet *-no-, när de substantiverades, en betydande inverkan inte på diminutivbildningen utan på bildningen av benämningar på bärare av en egenskap (jfr DaiktvDrR II 144–167) och delvis även på kategorin aktörsbenämningar (jfr DaiktvDrR 124–129).

114

Till en början bildades beteckningar för bärare av egenskaper⁵; senare kom suffixet att ingå i kategorin för diminutivbildning. En av dess apofoniska varianter blev vanligare i lettiskan, den andra i litauiskan.

I lettiskan har kollektiva beteckningar för grupper av människor eller andra levande varelser helt försvunnit. I litauiskan är sådana avledningar fortfarande produktiva. De bildas oftast med suffixet -ija (jfr lit. brolija ”bröder och systrar” och slav. *bratьja ”bröder”, gr. φρατρία ”stam, släkt”, se Brugmann 1906: 647), ibland med -(i)ava (jfr lit. broliavà ”bröder och systrar” och slav. *dět(ь)va ”barn”, se Otrębski 1935: 115, 117) samt dess varianter -(i)uva (jfr lit. broluvà ”bröder och systrar”), -auja (jfr lit. šunavà och šunaujà ”hundflock”), och saknar helt motsvarigheter i lettiskan. De nämnda suffixen har sannolikt utvecklats ur bildningsändelsen *-ā, med vilken kollektiva beteckningar en gång bildades i stor omfattning⁶. I litauiskan och lettiskan finns dock endast några få knappt igenkännbara relikter av denna typ, jfr lit. álksna/alksnà ”alsnår; träsk, lågmark, dal” och lett. álksna ”sumpig plats” (DaiktvDrR II 48).

I lettiska dialekter finns visserligen många avledningar med suffixet *-ā-jo- (LVG 284), som betecknar en ansamling av växter eller andra föremål på en plats och likaså har uppkommit ur bildningsändelsen *-ā; jfr lett. álksnājs ”alsnårr” och lit. álksna/alksnà. Det finns bara några få sådana avledningar med *-ājo- i litauiskan, t.ex. riešutójas ”hasselsnår” Kč; Vvs (DaiktvDrR II 53)⁷. Å andra sidan finns det i litauiska dialekter (främst de västliga) några liknande kollektiva beteckningar med *-ā-to- (jfr alksnótas ”alsnårr” J I 96 och álksna/alksnà, se DaiktvDrR II 58), vilka saknar motsvarigheter i lettiskan men kan jämföras med den pruiska ortnamnsformen Rikoyot: rikijs ”herre” (Herr) III 37₁₂ (Būga 1958: 160 ff.).

I litauiskan finns gott om kollektiva beteckningar, främst för ansamlingar av växter och föremål på en plats, med suffixet *-ī-no-. De har motsvarigheter i pruiska (jfr lit. šeimýna och pru. seimīns (Gesinde) III 83₄), slaviska (jfr lit. beržýnas och slav. *berzina, se Sławski 1974: 121, 123), och delvis i latin, kanske även i germanska språk och albanska (Jokl 1963: 133–134; Butler 1971: 27–28), men saknas helt i lettiskan. Där används i detta syfte inte suffixet *-ī-no-, utan dess apofoniska variant *-ei-no-/-oi-no- (jfr lit. eglýnas och lett. egliene, egliens, eglainis, se LVG 322–324, 327; MLLVG I 86–87, 132, 137). I litauiskan får man däremot numera leta med ljus och lykta efter kollektiva beteckningar med *-eino-/-oino-; jfr ražienos, dirsainė ”bröd med agnar” JR 39 (DaiktvDrR II 56). Det är dock möjligt att det en gång fanns fler sådana.

⁵ Detta kan vara en gemensam innovation i de baltiska, slaviska (jfr sydslav. golīt’b ”naken, fattig människa”, brātīt’b ”brorson”, se Sławski 1976: 55 ff.), germanska (jfr fornhögty. jungidi ”djurunge”, se Mezger 1953) språken.

⁶ I den preussiska Elbingordlistan finns en hel grupp neutrala substantiv av kollektiv karaktär med *-ā, t.ex.: slayo ”släde, kälke” (Slete) 307: slayan ”med” (Sletekuffe) 309 (Mažiulis 1981; PKEŽ I–IV; Degtjarev 1994). Litauiska kollektiva pluralformer på -ai kan ha liknande ursprung; jfr liepai, liepynas Št (Stundžia 1981).

⁷ De kan också ha funnits i pruiska; jfr ortnamnen Stabaven: stabis ”sten” (Steyn) E 32, Wangayen: wangus (Dameraw) E 588 (Gerullis 1922: 247).

115

fler, eftersom även de många avledningarna med suffixet -iena, som betecknar växtplatser för odlade växter, kanske är av kollektiv karaktär, t.ex. bulviena, kopūstiena osv. (ŽD 288; DaiktvDr 400). Dessutom kan avledningen seweynis ”svinstia” (Sewstal) E 229 (Karaliūnas 1992: 21) och ortnamn som Alkayne, Alkeyne, Zaseynen m.fl. (Gerullis 1922: 252; Blažienė 1998) vittna om att kollektiva beteckningar med *-eino-/-oino- kan ha funnits även i pruiska. Detta är dock inte helt säkert (jfr Smoczyński 2000: 74).

På liknande sätt skiljer sig vokalväxlingen i litauiskan och lettiskan i fråga om ytterligare två suffix som används för att bilda kollektiva beteckningar. I vissa öst- och västaukštaitiska dialekter finner vi kollektiva beteckningar med suffixet -ytė, vilka har samma betydelser som avledningar med suffixen -ynas (även -ynė), t.ex. alksnýtė ”alsnårr” J; Šd; Rs; Pg; Klv; Rgv (LKŽ I² 105), ąžuolýtė ”ung ekskog” J; Grk; Kp; Rm (I² 535–536), beržýtė ”skog med unga björkar” Rs; Grk (I² 777), eglýtė ”granskog” J I 694, karklýtė ”plats bevuxen med vide” Rgv; Rm (LKŽ V 294), kelmýtė ”stubbsnår” Grk; Kp; Dl (V 526), kemsýtė ”äng bevuxen med tuvor” Vdšk (V 564), lazdýtė ”plats där hassel växer” Er (VII 214), liepýtė ”lindbuskar” Rgv (VII 426), molýtė ”lerområde” Knr; Er (VIII 340), nendrytė ”vassrugge” Rm (VIII 655), samanytė ”mossbevuxen plats” Er (XII 90).

I lettiskan kan endast ortnamn som Apsīte, Kalmīte osv. (LVG 388)⁸ möjligen påminna om att denna ordbildningstyp har funnits tidigare. I övrigt bildas motsvarande avledningar numera där med suffixet -aitė, som skiljer sig genom en annan vokalväxling; jfr lit. beržýtė och lett. bērzīte ”björkskog” (LVG 389; Laumane 1990). I litauiskan finns nästan inga motsvarande kollektiva beteckningar med -aitė, möjligen med undantag för alksnaitė ”alsnårr”, beržynaitė ”björkskog” J I 12, 205 (ŽD 360)⁹.

Dessutom bör det påpekas att litauiska kollektiva beteckningar bildade med ordbildningsaffix som härrör från egenskapsbeteckningar helt saknar motsvarigheter i lettiskan (DaiktvDrR II 59–63). De mest produktiva bland dessa är avledningar med suffixet *-ō-men-. Med detta suffix bildades först egenskapsbeteckningar, men senare började det användas för att bilda kollektiva beteckningar. I östaukštaitiska dialekter har vissa avledningar med *-ōmen- vid sidan av sin kollektiva betydelse bevarat den äldre betydelsen av egenskap, t.ex. jaunúomenė ”ungdom” Ds (LKŽ IV 315), mažúomenė ”barndom” Ds; Str; Švnč; Tvr; Brsl (VII 978, jfr även got. aldōmin ”ålderdom”, se Endzelin 1924: 124; Bammesberger 1998: 110). Själva avledningen

⁸ Vidare kan avledningar av denna typ delvis förknippas med germanska kollektiva beteckningar med -īde (jfr fornhögty. pflūogide ”ett par oxar”, se Meid 1967: 149) och ortnamn med -ithi-, vilka främst förekommer i Tyskland, alltså inte särskilt långt från det baltiska språkområdet (Udolph 1996: 258–274).

⁹ De kan möjligen jämföras med pru. krischaytos ”slån (slånbär)” (Krichen) E 621, sliwaytos ”plommon” (Pflumen) E 619, wisnaytos ”körsbär” (Kirsen) E 620. Det vanliga antagandet att dessa avledningar är diminutiver försvåras av att det saknas tydliga belägg för diminutiver med *-oitio- i pruiska. Detta kan vara en innovation som enbart förekommer i litauiskan (DaiktvDrR II 109).

116

Suffixen *-ō-men-¹⁰ har sitt ursprung i det äldre suffixet *-men-, med vilket abstrakta substantiv (både handlings- och egenskapsbeteckningar) sedan gammalt bildades; jfr lit. mažūomenė och mažmenė ”barndom, spädbarnstid” Dkšt; Aps; ”små föremål” BM 433; Trgn (LKŽ VII 978).

Påtagliga skillnader finns också inom andra kategorier av substantivbildning i litauiska (särskilt dess västliga och sydliga dialekter) och lettiska. I vissa avseenden som rör ordbildning står litauiskan närmare preussiskan än lettiskan.

I flertalet litauiska dialekter har det viktigaste baltiska suffixet för egenskapsbeteckningar, *-ībā¹¹, formen *-ibē med ē-stam, som har genomgått en förändring (jfr LKA III karta nr 123, s. 137); den tycks också förekomma i preussiskan. Jfr lit. pagonýbė och preuss. pagonbē (Heidenschaft) E 795¹². Lettiskan bevarar däremot överallt den äldre formen -ība.

I litauiskan är egenskapsbeteckningar med suffixet -ysta (särskilt dess nyare form -ystė) ganska vanliga. De har också en exakt motsvarighet i preussiskan; jfr lit. krikščionystā och preuss. cristionisto (Kristenheit) E 794. I lettiskan tycks däremot avledningar av denna typ nästan helt saknas: J. Endzelÿnas (SV 53) nämner endast den ovanliga dialektala avledningen kenīste ”kungarike”. Avledningar med liknande betydelse, men som betecknar en plats snarare än en egenskap, förekommer också i vissa lettiska skrifter. Det kan inte uteslutas att de uppkommit under inflytande från litauiskan (jfr DaiktvDrR II 69–70). Man kan alltså anta att egenskapsbeteckningar med det adjektivbildande suffixet *-istā började bildas först i västbaltiska dialekter och att denna innovation senare spreds längre österut. Följande omständigheter stöder också denna hypotes: 1) Som litauiska texter från 1500- och 1600-talen visar var avledningar med -ystė en gång särskilt produktiva i de västliga och mellersta aukštaitiska dialekterna (t.ex. i S. B. Chylińskis översättning av Nya testamentet, J. Bretkūnas Postilla och den anonyma ordboken ”Lexicon Lithuanicum” från 1600-talet dominerar denna typ av avledningar bland alla egenskapsbeteckningar, se DaiktvDrR II 9); 2) adjektiv med suffixet *-isto- är vitt spridda i många slaviska språk (jfr fornslav. rěčistъ ”vältalig”, pol. jedwabisty ”silkeslik” osv.¹³), medan det bara finns ett fåtal i de baltiska språken (t.ex. lit. balýstas ”sumpig”, kiaulýstas ”ohyfsad”,

¹⁰ Stamfinalen *ō före suffixet är inte helt unik i de baltiska språken (så Smoczyński 2000: 118). I litauiskan bildas exempelvis adjektiv med *-ō-to- av nominala o-stammar (ŽD 345 ff.; Akelaitienė 1999). Förhållandet mellan avledningen jauniuomenė och jaūnas är alltså detsamma som mellan kalniūotas och kalnas. Kanske kan även preuss. tickrōmai ”sanna, rättmätiga” (gerecht) III 63₈ förklaras på samma sätt: lit. tikras, preuss. tickars ”sann” (rechter) III 47?

¹¹ Om suffixets ursprung, se DaiktvDrR II 15–17.

¹² V. Mažiulis (PKEŽ III 208) anser att denna avledning i preussiskan hade suffixet *-ibē (med kort i), liknande slaviskans -bba. Detta är dock tvivelaktigt, eftersom det hittills inte finns några andra belägg för förekomsten av suffixet *-ībā eller *-ibē i de baltiska språken. Av liknande skäl är också försöket att rätta avledningen pagonbē till *pagonabē något tvivelaktigt (så Trautmann 1910: 388; Bammensberger 2000). Är det då inte enklare att härleda den nämnda preussiska avledningen pagonbē från *pagōnibē?

¹³ Winker-Leszyńska 1963; Vaillant 1974: 469–471; Kiparsky 1975: 219.

117

ugnystas/ugnystas ”het, häftig; eldfärgad”). Kan då det adjektivbildande suffixet *-īsto- ha utvecklats ur *-īto- i de slaviska språken och därefter ha spridits till närliggande västbaltiska språk, där egenskapsbeteckningar med *-īstā sedan bildades?

I preussiskan finns mycket många egenskapsbeteckningar med ett annat adjektivbildande suffix, *-iskā, t.ex. deiwūtisku ”frälsning” (Seligkeyt) III 75²², labbisku ”godhet” (Güte) III 85 osv. (Trautmann 1910: 223 ff.; SV 50). I litauiskan finner vi några egenskapsbeteckningar med -iškė. Av dessa är endast avledningen jauniškė ”ungdom” (jfr adjektivet jauniškas ”ungdomlig”) mer utbredd i äldre skrifter och dialekter; de två andra är mycket ovanliga och numera försvunna: berniškė ”barndom, ungdom” DP 17x (jfr adjektivet bérniškas), vieniškė ”ensamhet” (belagt i ordböcker från 1700- och 1800-talen i Litauen-Mindre). De kan också vara ett återsken av en västbaltisk innovation¹⁴ som inte nådde lettiskan.

Utvecklingen av vissa typer av benämningar på bärare av en egenskap skulle kanske kunna förklaras på liknande sätt.

Vid sidan av benämningar på bärare av en egenskap med suffixet -ulis(-ė)¹⁵ finns det exempelvis i litauiskan åtskilliga motsvarande avledningar med suffixet -uolis(-ė), jfr aukštūlis ”den högste, Gud” och aukštuōlis(-ė) ”en som är lång”, greitūlis och greituōlis ”en som är snabb”, bičiūlis och bičiūolis ”en som har bin tillsammans med någon annan; nära vän” osv. (DaiktvDrR II 172–174). Avledningar av den senare typen har en motsvarighet i preussiskan (jfr det litauiska ortnamnet Aukštuōliai och preuss. Auctoliten, se Trautmann 1925: 177; SV 48). Även detta kan vara en gemensam innovation i preussiskan och litauiskan som inte nådde lettiskan.

Det verkar som om västliga litauiska dialekter och preussiskan också förenas av beteckningar på hudar och skinn med suffixet -ena, jfr lit. arklenà ”hästhud”, kiškenà ”harpäls”, liksom kojenà ”djurens benhud”, žandenos ”kindhud” och liknande (DaiktvDrR II 164–165), samt preuss. nognan ”hud (beredda skinn)” (Leder) E 498, om ordet härstammar från *nōgenan, som V. Mažiulis menar (PKEŽ III 194–195). Inga sådana avledningar har påträffats i lettiskan. Där finns däremot gott om benämningar på bärare av en egenskap med den nyare io-stamvarianten *-enio- av suffixet *-eno-/-enā-, t.ex. vecenis ”gubbe”, rītenis ”östlig vind”, mēllene ”blåbär” osv. (LVG 298–302). I litauiskan finns däremot mycket få sådana, t.ex. bergždėnis(-ė) ”ett ofruktsamt, sterilt djur”, mėlėnė ”blåbär” (DaiktvDrR II 166). De kan också ha motsvarigheter i preussiskan

¹⁴ Den kan också ha påverkat vissa germanska språk; jfr fornvästnord. bernska ”barndom” (och lit. berniškė), fōlska ”dårskap” (Meid 1967: 197; Range 1977: 128). Kanske bör här också nämnas got. barniski ”barndom” (Benveniste 1964: 38; Nepokupnyj 1997: 13), fornhögty. frōnisci ”dårskap”, heidiniscī ”hedendom” m.fl. (Range 1977: 128). De sistnämnda kan dock vara egenskapsbeteckningar med -ja-, liksom got. biuhti ”vana”: biuhts ”van”, galeiki ”likhet”: galeiks ”lik” m.fl. (Kubryakova 1963: 78, jfr även Bammesberger 1995: 96). I germanska, slaviska, italiska, indo-iranska och grekiska språk bildades nämligen egenskapsbeteckningar i stor utsträckning med affixet *-(i)jo-/(i)jā, till skillnad från i de baltiska språken.

¹⁵ De har tydliga motsvarigheter i lettiskan och preussiskan; jfr lit. bėdulis och lett. bēdulis, lit. mielūlis och lett. mīlulis (LVG 346–347); lit. bandžiūlis ”vän, kamrat; medarbetare; bedragare; våghals” och preussiskt personnamn Bandule (Trautmann 1925: 176).

118

i språket, jfr warene ”kopparkittel” (Messingkessel) E 356, wissene ”tupp” (Pors) E 622, personnamnen Drutenne, Jodenne (SV 44–45). Det är sant att vissa här urskiljer suffixet -in- (jfr Smoczyński 2000: 197). Den korta vokalen i kunde nämligen i fornpreussiskan ha övergått till e (Girdenis, Mažiulis 2000).

Även beteckningar för bärare av en egenskap i litauiskan med det sammansatta suffixet *-āt-io- kan ha en motsvarighet i fornpreussiskan, jfr lit. barzdōtis (liksom adjektivet barzdōtas) och fornpreuss. nagotis ”kopparkittel med fötter” (Erintop) E 349: nage ”fot” (Nage) E 145 (PKEŽ III 168). Denna typ av avledningar verkar saknas i lettiskan. Dessutom bildas diminutiver med *-ātē nästan enbart i litauiskan; de har samma ursprung som de ovan nämnda beteckningarna för bärare av en egenskap (DaiktvDrR II 109).

Det är också förvånande att det viktigaste litauiska suffixet för beteckningar av bärare av en egenskap, -inykas (< *-ino- + *-i-ko-), har en exakt motsvarighet i fornpreussiskan, medan suffixets form i lettiskan skiljer sig; jfr lit. laukinykas, fornpreuss. laukinikis ”jordägare” (Leman) E 407 och lett. laučinieks (se vidare DaiktvDrR II 118–127).

Litauiskan och fornpreussiskan förenas också av utbredningen av agentbeteckningar med det diminutiva suffixet *-iko-. Sedan gammalt har de varit särskilt typiska för den västaukštaitiska dialekten i Litauen. Till exempel finns det i J. Brodovskis och F. Kuršaitis ordböcker rentav fler belägg för dem än för motsvarande avledningar med suffixet *-ėjo- (DaiktvDrR 135). De är mindre typiska för den östaukštaitiska dialekten (liksom för lettiskan, jfr LVG 358): i K. Sirvydas ordböcker finner vi bara en agentbeteckning med *-iko- lojikas ”en som skäller” SD³141 (jfr även LKA III, karta nr 114). I fornpreussiska texter finns det, liksom i de ovan nämnda litauiska ordböckerna från Lill-Litauen, också fler agentbeteckningar med *-iko- än motsvarande avledningar med *-ėjo- (DaiktvDrR 136). Några av dem har motsvarigheter i litauiskan, jfr lit. mynikas och fornpreuss. mynix ”garvare, pälsberedare” (Gerwer) E 511, lit. siuvikas ”skräddare” och fornpreuss. schuwikis ”skomakare” (Schuwert) E 496. Det är sant att avledningarna i det sistnämnda fallet har olika betydelse i litauiskan och fornpreussiskan. De kan därför ha uppstått parallellt i båda språken (jfr Smoczyński 2000: 73).

Suffixet *-iko- överfördes till kategorin agentbeteckningar från diminutiver, som i fornpreussiskan vanligen bildas med detta suffix, t.ex.: malnijikik ”litet barn” (Kindlein) III 113₆, ack. sg. gannikan ”liten kvinna” (Frewlein) III 105₂₅ osv. (DaiktvDrR II 88–89 med lit.). I litauiskan, liksom i lettiskan (DL 297–298, 300–305), återstår numera endast rester av denna typ av avledningar. En gång i tiden kan dock diminutiver med *-iko- ha varit produktiva i västra Litauen, eftersom diminutiver ganska ofta bildas med suffixet -ikė i en stor del av den samogitiska dialekten och i vissa västaukštaitiska varieteter, jfr katikė, mergikė (LKA III, karta nr 116, s. 131). Här bör också det sammansatta suffixet i Zietelas dialekt -ik-utas nämnas, t.ex.: bernikūtas ”liten pojke”, paršiikūtas ”liten gris” (Vidugiris 1969: 151).

Agentbeteckningar med *-iko- började således sannolikt bildas först i de västbaltiska språken, och senare spreds denna innovation till vissa östbaltiska dialekter och nådde även de slaviska språken; jfr lit. siuvikas och sl. *šъvbъ (om denna typ av avledningar i de slaviska språken, se Wojtyła-Świerzowska 1974: 82–87).

119

Om vi återgår till diminutiverna finner vi ytterligare två tydliga ordbildningsisoglosser mellan litauiskan och fornpreussiskan. Det har länge uppmärksammats att diminutiver med suffixet -alis(-ė) (som liksom det tidigare nämnda -elis(-ė) har sitt ursprung i determinativet *-l-) är utbredda i en stor del av den samogitiska dialekten (LKA III, karta nr 117, s. 132), där kuronerna en gång bodde (Būga 1961: 244), och har en exakt motsvarighet i fornpreussiskan; jfr lit. puodālis och fornpreuss. podalis ”gammal, utsliten kruka” (Bosetop) E 351. Det bör dessutom noteras att dessa avledningar har diminutiv betydelse i vissa varieteter av den samogitiska dialekten (t.ex. Pagramantis) (Jonikas 1939: 34), men nedsättande betydelse i andra (t.ex. Švėkšna och Salantai) (ŽD 175; Salys 1992: 75, 337), vilket också märks i den nämnda fornpreussiska avledningen. Det vore därför kanske inte lämpligt att betrakta fornpreuss. podalis som en germanism (så Smoczyński 2000: 66 ff.). Diminutiver med *-oļo- saknas nästan helt i lettiskan (DL 276).

Sūduvaområdet (trakterna kring Kybartai, Vilkaviškis och Virbalis), som tidigare beboddes av sudauerna, har en diminutivsuffixform *-istio- gemensam med fornpreussiskan (Būga 1958: 305; 1959: 229; ŽD 332, 767), jfr lit. ėriščias och fornpreuss. eristian ”lamm” (Lam) E 681 (DaiktvDrR II 100–101 med lit.)¹⁶

I områden som beboddes av kuroner, jatvinger och preussare finns en hel grupp hydronymer och ortnamn med -ing- (och varianterna -ang-, -ung-, -eng-), jfr de litauiska hydronymerna Liōlinga, Alangà, Drubėngis, Babrungas/Bābrungas (Vanagas 1970: 91–92, 134, 168–169, 203, 410; Bilkis 1998: 54, 126–127, 169), ortnamnen Lėipalingis, Kūlingė, Kretingà, Palangà (Savukynas 1966: 172; Vanagas 1994) och fornpreuss. Balyngen, Stabingen, Marang, Marunge, Wandangen m.fl. (Gerullis 1922: 247; Powierski 1985: 7–95).

Detta kan delvis förklaras av att det sannolikt också fanns ett centrum för utbredningen av adjektivsuffixet *-ingo- i de västbaltiska språken. Där bildades denna typ av avledningar nämligen med suffixet inte bara från nominala ord (som i litauiskan och lettiskan), utan mycket ofta också från verb, t.ex.: auschauditwingins ”trogna” (getrewe) III 53_^14–15: auschauditwei ”lita på” (vertrawen) III 27_¹¹, druwīngin ”troende” (gleubigen) III 119_¹³: druwīt ”tro” (gleuben) III 45_¹⁰ osv. Dessutom substantiverades adjektiv av denna typ ganska ofta i fornpreussiskan och blev beteckningar för bärare av en egenskap, jfr naunīngs ”nyomvänd” (Newling) III 87_⁸, ragnīngs ”hjort” (Hircz) E 651, ack. pl. poklusmīngins ”undersåtar” (Vnterthanen) III 91_¹ (Kaukienė 1994). I litauiskan, liksom i lettiskan, förekommer detta mycket sällan och då främst i de västra och södra dialekterna; jfr kregždinga ”svala”, žabangai ”fälla” (typiskt för den samogitiska dialekten); rūšingis ”ryss” Zt, juodengė ”ett slags blått bär” Dbč, varliūngis ”groda, litet barn” Rdm (DaiktvDrR II 148 ff.). I litauiskan substantiveras, som nämnts, adjektiv med suffixet -inis(-ė) utan determinativet -g- i den här funktionen oftast.

¹⁶ F. Spechtas (1938) dar nurodė keletą ilyriškų asmenvardžių su -ist-. Kitur šio tipo deminutyvai tiesioginių atitikmenų, atrodo, neturi. Priesagoje *-is-t-io- veikiausiai slypi determinatyvai *-s- (plg. priesagas -šė, -i-šas, -u-šis, -iš-kas ir pan.), *-t- (plg. priesagas -u-tis, -u-tas) bei afiksas *-io- (DaiktvDrR II 101).

120

De presenterade uppgifterna gör det möjligt att tala om ett visst inflytande från de västbaltiska språken på utvecklingen av litauisk ordbildning. Därtill kommer att ordbildningssambanden mellan lettiska och preussiska är betydligt svagare. De förenas endast av några få ordbildningsinnovationer som är mindre karakteristiska för litauiskan. Den viktigaste av dessa är den redan nämnda tendensen att i större utsträckning använda det adjektiviska suffixet *-no-/-nā vid bildningen av handlingsbeteckningar.

Dessutom har merparten av de gemensamma ordbildningsdragen i litauiska och lettiska ärvts från protobaltisk tid, medan exklusiva ordbildningsinnovationer i de östbaltiska språken (särskilt nya ordbildningstyper som är produktiva i båda språken) är relativt få och inte heller särskilt tydliga.

Exempelvis började man sannolikt i de östbaltiska språken i stor omfattning bilda abstrakta substantiv med suffixet *-mo-, vilka inte alls är belagda i de preussiska språkminnesmärkena; där förekommer endast adjektiv och personnamn som bildats av dem med detta suffix (SV 47–48). Som vi emellertid har sett har denna tendens förverkligats på ganska olika sätt i litauiska och lettiska. Dessutom har avledningar med det adjektiviska suffixet *-no- trängt in i centrum av kategorin för bildning av handlingsbeteckningar i lettiska (och några andra baltiska språk). Denna innovation har påverkat litauiskan föga.

I litauiska och lettiska är agentbeteckningar med *-ļio- (< *-lo- + *-io-, jfr. BKGF 83) produktiva; jfr. beglys och lett. bēglis (LVG 341; DaiktvDrR 118–119). Å andra sidan skiljer sig dock utbredningen av de avledda suffixen *-ē-ļio- och *-ē-lio- redan åt i litauiska och lettiska: agentbeteckningar med *-ėlįo- är mer karakteristiska för litauiskan, medan motsvarande avledningar med *-elio- är mer karakteristiska för lettiskan; jfr. lit. pasmirdėlis och lett. smirdelis.

Ordbildningsinnovationer omfattar ofta inte hela Litauens och Lettlands territorium. Vi har redan sett hur olika utbredningen av diminutiver med *-ėlįo-, *-inio-, *-ino-, *-īno-, *-ītio- är i litauiska och lettiska dialekter. Diminutiver med suffixet *-ēno-, som är spridda över nästan hela det lettiska dialektområdet (t.ex. piļēns ”ung anka” DL 217–230), förekommer dessutom endast sporadiskt i enstaka litauiska dialekter, främst i östra höglandet, t.ex. arklēnas ”medelstor häst”, bernēnas ”halvvuxen pojke” Ds (LKŽ I² 303, 768) m.fl. (DaiktvDrR II 110). I litauiskan har avledningar med *-ēno- annars bevarat den äldre betydelsen ’någon som har en egenskap’, som redan är sällsynt i lettiskan; jfr. lit. brolēnas och lett. brālēns (LVG 303–304; DL 226, 228–229) samt sl. *bratrēnъ ”brorson” (Sławski 1974: 128–129). Även vissa avledda suffix med ursprung i det forntida diminutivsuffixet *-ko- har olika utbredning i litauiska och lettiska dialekter (om dess historia, se Jurafsky 1996: 565–569 med litteraturhänvisningar). Diminutiver med *-u-ko- (jfr. lit. suniūkas och lett. sunuks) används i stor utsträckning över nästan hela det litauiska språkområdet (LKA III karta nr 116, s. 130–131), men i lettiskan är de produktiva endast i delar av höglandsdialekterna (DL 276–286, karta nr 3). Diminutiver med *-ā-ko- (jfr. lit. berniōkas och lett. bērnāks) är mer produktiva i litauiska östra höglandsdialekter (ŽD 133–134; DaiktvDr 279–280) än i lettiska höglandsdialekter (DL 289–294). Motsvarande avledningar med *-ē-ko- (jfr. lit. bernēkas och lett. bērņēks) är tvärtom betydligt mer karakteristiska för lettiska dialekter (särskilt de latgaliska, se DL 295–296) än för de sydöstra litauiska dialekterna (DaiktvDrR II 92).

121

Frågan uppstår alltså varför litauiskan, som i fråga om morfologiska (böjnings-) och fonologiska drag står så nära lettiskan, skiljer sig så markant från denna i fråga om ordbildning och i många fall närmar sig preussiskan.

Vissa forskare menar också av andra skäl att en betydande del av de litauiska dialekterna har utvecklats på ett västbaltiskt substrat. V. Mažiulis (1994; 1995) räknar exempelvis, utöver preussarna och jatvingerna, även kuronerna till de västbaltiska folken; de påverkade starkt den samogitiska dialektens utveckling (LE 212–217). Han räknar också skalverna och nadruverna dit, vilkas litauiserade ättlingar anses vara preussiska litauer (om preussiska element i Lill-Litauens ortnamn, se även Razmukaitė 1995: 546). Arkeologiska fynd vittnar också om närheten mellan de nämnda baltiska stammarna (jfr. Gimbutienė 1958; 1985: 48–50, 77, 114–115, 179; LE 86–88, 104–109; Merkevičius 1996; Butrimas, Žulkus 1997: 30 ff.). A. Vidugiris (1996; 1996a; 1998) grundar sig på materialet i ”Lietuvių kalbos atlasas” och på de uppgifter om Zietelas dialekt som han själv har undersökt ingående, och talar om ett sammanhängande västbaltiskt område som en gång också omfattade västra Storlitauen, det sydliga höglandsdialektområdet och Zietela; senare genomgick dessa områden (särskilt de sydliga höglandsdialekterna) en större eller mindre grad av integration med de östliga höglandsdialekterna. Även arkeologer och historiker tenderar att söka den litauiska nationens kärnområde i östra Litauen; detta kan möjligen redan i slutet av det första årtusendet e.Kr. och början av det andra ha börjat samla de baltiska stammar som senare lade grunden till den litauiska staten (Volkaitė-Kulikauskienė 1970: 25 ff.; 1978; LE 156, 183–199, 203 ff.; Gudavičius 1998; 1999: 22–24).

Å andra sidan har också tanken framförts att man inte behöver dra så skarpa gränser mellan västbaltiska och östbaltiska folk (jfr. Schmid 1998).

När man försöker lösa detta svåra problem vill jag föreslå att man uppmärksammar den mycket rika gravhögskultur som tycks ha uppstått i Sembia, Notangia och några andra västbaltiska områden redan under bronsåldern och som enligt arkeologerna dominerade de östra Östersjöområdena i omkring 3 000 år, ungefär fram till 300-talet e.Kr. (Engel 1935; Gimbutienė 1958 m.fl.), och som kan ha påverkat till och med goterna (Žulkus 1995)¹⁷. Vissa menar att det västbaltiska området under lång tid inte bara hyste ett kulturellt utan också ett religiöst kultcentrum för alla baltiska folk (Vėlius 1983: 221 ff.). Medan västbaltiska folk sedan gammalt bedrev handel med bärnsten och redan under förhistorisk tid hade nära förbindelser med Central- och Nordvästeuropa (det är ingen tillfällighet att deras namn var de första bland de baltiska stammarnas att förekomma i skriftliga källor), levde de östbaltiska folk som höll på att framträda då mer isolerat (Gimbutienė 1985: 179–180). Kan allt detta ha skapat gynnsamma förutsättningar för att såväl kulturella som språkliga innovationer, framför allt lexikala (jfr. Ademollo Gagliano 1998) och ordbildningsmässiga, vilka är känsliga för olika språkkontakter, vid denna tid spreds från väst till östbaltiska områden (särskilt till de närliggande västra och södra delarna av dagens Litauen)? Senare började, som redan nämnts, den östliga

¹⁷ Äldre kontakter mellan västbaltiska folk och germaner kan delvis också återspeglas i vissa språkliga data (jfr. DaiktvDrR II 151–152).

122

integration. Kanske formades alltså det litauiska språket och dess dialekter först under västliga och senare under östliga influenser? Kan dessutom själva centrumet för de östbaltiska språken sökas i östra Litauen?

Detta är naturligtvis bara preliminära hypoteser för fortsatt forskning. Hittills har långt ifrån alla ordbildningsisoglosser i de baltiska språken kunnat fastställas. Vi saknar fortfarande en utförlig beskrivning av ordbildningssystemen i lettiska och preussiska, utförd enligt moderna språkvetenskapliga metoder. Det saknas uppgifter om hur utbredda olika ordbildningstyper är i de litauiska och lettiska dialekterna.

FÖRKORTNINGAR

BAM – B a m m e s b e r g e r A. (red.) Baltistik: Aufgaben und Methoden, Heidelberg: Universitätsverlag C. Winter, 1998.

BKGF – E n d z e l y n a s J. De baltiska språkens ljud och former, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1957.

DaiktvDr – U r b u t i s V. Substantivbildning. – Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis, 1965, 261–473.

DaiktvDrR – A m b r a z a s S. Substantivbildningens utveckling. Verbala avledningar i det litauiska språket, Vilnius: Förlaget för vetenskap och encyklopedier, 1993.

DaiktvDrR II – A m b r a z a s S. Substantivbildningens utveckling II. Nominala avledningar i det litauiska språket, Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 2000.

DL – R ū k e - D r a v i ņ a V. Diminutive im Lettischen, Lund: Håkan Ohlsson booktryckeri, 1959.

GrG – Ett exemplar av S. Grunaus preussiska ordlista (cirka 1517–1526), som finns i Göttingens universitetsbibliotek (citerat efter Mažiulis 1981).

Ind. – G a m k r e l i d z e T. V., I v a n o v Vjač. Vs., Indoevropejskij jazyk i indoevropejcy 1–2, Tbilisi: Izdatel'stvo Tbilisskogo universiteta, 1984.

KZ – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen (från och med band 101 utkommer tidskriften under den ändrade titeln Historische Sprachforschung), Berlin m.fl.

LE – Lietuvių etnogenezė, Vilnius: Mokslas, 1987.

LEW – F r a e n k e l E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg: Carl Winter, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht, 1962.

LKA III – Lietuvių kalbos atlasas 3, Vilnius: Mokslas, 1991.

LKK – Frågor i litauisk språkvetenskap, Vilnius.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok, Vilnius, 1941–.

LVG – E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas gramatika, Riga: Latvijas valsts izdevniecība, 1951.

LŽ – Lietuvininkų žodis, Kaunas: Litterae Universitatis, 1995.

ME – M ū l e n b a c h s K., E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas vārdnīca 1–4, Riga: Kultūras fonds izdevums, 1923–1932.

MLLVG I – Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika 1, Riga: Latvijas PSR zinātņu akadēmijas izdevniecība, 1959.

PKEŽ – M a ž i u l i s V. Preussiska språkets etymologiska ordbok 1–4, Vilnius, 1988–1997.

SV – E n d z e l ī n s J. Senprūšu valoda, Riga: Universitātes apgāds, 1943.

ŽD – S k a r d ž i u s P. Litauiska språkets ordbildning, Vilnius, 1943.

Övriga källförkortningar är desamma som i den stora ”Litauiska språkets ordbok”.

123

LITERATURA

Ademollo Gagliano M. T. 1998: Ereditá lessicali indeuropee in lettone. – BAM, 347–357.

Akelaitienė G. 1999: Paviršiaus ypatybę reiškiančių būdvardžių variantai ir jų atsiradimo priežastys. – Baltistica 34(2), 209–213.

Baltynja M. 1979: Suffiksal’noe slovoobrazovanie otlagol’nych suščestvitel’nych v latyšskom pis’mennom jazyke (na -šana, -ums, -ība, -iens): Avtoref. dis. … kand. filol. nauk, Riga.

Bammesberger A. 1973: Abstraktbildungen in den baltischen Sprachen, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

Bammesberger A. 1995: Die gotischen Adjektiva auf -(w)-isk-. – KZ 108, 93–101.

Bammesberger A. 1998: Anmerkungen zum Baseler Epigramm. – BAM, 121–126.

Bammesberger A. 1998a: Zur Herkunft des baltischen Suffixes -ingas. – Res Balticae 4, 109–111.

Bammesberger A. 2000: Altpreußisch pagonbe. – Res Balticae 6, 59–64.

Benveniste É. 1961: Fonktions suffixale en gotique. – Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 56, 21–45.

Bielenstein A. 1863: Die lettische Sprache nach ihren Lauten und Formen erklärend und vergleichend dargestellt 1, Berlin: F. Dünmler.

Bilkis L. 1998: Lietuvių priesaginės darybos heloniniai: Hum. m. daktaro disertacija, Vilnius.

Blažienė G. 1998: Dėl XVI–XVII a. Sembos vietovardžių. – Baltistica 5 priedas, 59–78.

Brugmann K. 1906: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Bd. 2. T. 1, Straßburg: Karl J. Trübner.

Būga K. 1958–1961: Rinktiniai raštai 1–3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Butler J. L. 1971: Latin -īnus, -īna, -īnus and -īneus. From Proto-Indo-European to the Romance Languages, Berkeley-Los Angeles-London: University of California Press.

Butrimas A., Žulkus V. 1997: Žemaitijos priešistorė. – Žemaitijos istorija, Vilnius: Regnum fondas, 13–34.

Degtjarev V. I. 1994: Refleksy indoevropejskoj formy sobiratel’nosti na *-ā- v baltijskih i slavjanskih jazykach. – Baltistica 4 priedas, 29–41.

Desnickaja A. V. 1983: Drevnie balkano-baltijskie sootnošenija i albanskij jazyk. – Baltistica 19(1), 15–22.

Endzelin J. 1909: Lettische Miszellen. – KZ 42, 375–379.

Endzelin J. 1924: Germanische-baltische Miszellen. – KZ 52, 110–128.

Ettinger S. 1980: Form und Funktion in der Wortbildung, Tübingen: Gunter Narr Verlag.

Engel C. 1935: Vorgeschichte der altpreussischen Stämme 1, Königsberg.

Gerullis G. 1922: Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin-Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger, Walter de Gruyter u. Co.

Gerullis J., Stang’as Ch. 1933: Lietuvių žvejų tarme Prūsuose, Kaunas: Švietimo ministerijos knygų leidimo komisija.

Gimbutienė M. 1958: Rytprūsių ir Vakarų Lietuvos priešistorinės kultūros apžvalga. – Mažoji Lietuva, New York, 9–121.

Gimbutienė M. 1985: Baltai priešistoriniais laikais, Vilnius: Mokslas.

Girdenis A., Mažiulis V. 2000: Prūsų kalbos trumpųjų balsių fonologinė sistema. – Tarptautinis baltistų kongresas „Baltų kalbos amžių kaitoje“. Pranešimų tezės, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 90–92.

Gudavičius E. 1998: Mindaugas, Vilnius: Žara.

Gudavičius E. 1999: Lietuvos istorija 1, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla.

Hamp E. P. 1973: On Baltic, Luwian and Albanian participles in *-m-. – Baltistica 9(1), 45–50.

Hamp E. P. 1983: Indo-European substantives in *-mō- and *-mā-. – KZ 96, 171–177.

124

Jokl N. 1963: Die Verwandtschaftsverhältnisse des Albanischen zu den übrigen indogermanischen Sprachen. – Die Sprache 9, 113–155.

Jonikas P. 1939: Pagramančio tarmė, Kaunas: Švietimo ministerijos knygų leidimo komisija.

Jurafsky D. 1996: Universal tendencies in the semantics of the diminutive. – Language 72(3), 533–578.

Kabelka J. 1964: Kristijono Donelaičio leksika, Vilnius: Mintis.

Karaliūnas S. 1992: New findings in Prussian etymology (names for foal and swine). – W. Smoczyński, A. Holvoet (eds) Colloquium Pruthenicum Primum, Warszawa: Wydawnictwo Uniwersytetu Warszawskiego, 15–21.

Kaukienė A. 1994: Prūsų kalbos būdvardžiai su priesaga -ing-. – Vakarų baltų kalbų ir kultūrų reliktai. Mokslinės konferencijos medžiaga: pranešimai ir tezės. Skiriama Antanui Jakuliui (1939–1984) paminėti, Klaipėda: Klaipėdos universitetas, 9–10.

Kiparsky V. 1975: Russische Grammatik 3, Heidelberg: Carl Winter. Universitätsverlag.

Kortlandt F. 1998: Two Old Prussian fragments. – BAM, 115–120.

Kortlandt F. 1998a: Who is who in the Old Prussian Epigramm? – BAM, 127–128.

Kronasser H. 1963: Etymologie der hethitischen Sprachen 2, Wiesbaden: Otto Harrassowitz.

Kubryakova E. S. 1963: Imennoe slovoobrazovanie germanskich jazykov. – Sravnitel'naja grammatika germanskich jazykov 3, Moskva: Izdatel'stvo Akademii Nauk SSSR, 39–131.

Laroche E. 1956: Hittite -ima-: indo-européen *-mo-. – Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 52, 72–82.

Laumane B. 1990: Derivati ar priedēkli -ait- augšzemnieku izloksnēs. – Onomastica Lettica, Rīga: Zinātne, 92–101.

Leskien A. 1891: Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig: Hirzel.

Liukkonen K. 1987: Vostočnoslavjanskie otglagol'nye suščestvitel'nye na -m- 1, Helsinki: University of Helsinki.

Mažiulis V. 1973: Seniausias baltų rašto paminklas. – Baltistica 11(2), 125–131.

Mažiulis V. 1981: Prūsų kalbos paminklai 2, Vilnius: Mokslas.

Mažiulis V. 1994: Prūsai ir kiti vakarų baltai. – Prūsijos kultūra, Vilnius: Academia, 4–9.

Mažiulis V., 1995: Dėl Prūsijos lietuvių kilmės. – LŽ 465–469.

McCluskey S. C., Schmalstieg W. R., Zeps V. 1975: The Basel Epigramm, a new minor text in Old Prussian. – General Linguistics 15, 159–165.

Meid W. 1967: Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3. Wortbildung, Berlin: Walter de Gruyter u. Co.

Merkevičius A. 1996: Basic burial patterns of Western and Eastern Balts in the Bronze and Early Iron Ages. – K. Jones-Bley, M. E. Huld (eds) The Indo-Europeanization of Northern Europe, Washington: Institute of Study of Man, 54–58.

Mezger F. 1953: Ahd. jungidi, lit. vilkýtis, got. nipjis. – KZ 71, 117–119.

Nepokupnyj A. N. 1997: K probleme derivatov v istoričeskich i ėtimologičeskich slovarjach baltijskich i slavjanskich jazykov. – LKK 37, 11–19.

Niedermann M. 1954: -inus als Diminutivsuffix im späteren Volkslatein. – Sprachgeschichte und Wortbedeutung. Festschrift Albert Debrunner, Bern: Francke Verlag, 329–342.

Otrębski J. 1935: Przyczynki słowiańsko-litewskie 2, Wilno: Nakładem Instytutu naukowo-badawczego Europy Wschodniej.

Parenti A. 1998: Old Prussian abstract nouns in -sna, -senna, -sennis. – BAM, 129–142.

Powieŕski J. 1985: Polska a Prusowie w Warnia i Mazury, Olsztyn: Ośrodek badan naukowych im. Wojciecha Kętrzyńskiego w Olsztynie.

Range J. D. 1977: Zur Entwicklung der Wortbildungskategorie „Nomen loci“ im Baltischen und Slawischen. – Baltistica 2 Priedas, 124–130.

Razmukaitė M. 1995: Mažosios Lietuvos oikonimija (gyvenamųjų vietų vardai). – LŽ 528–546.

Reķēna A. 1996: Dienvidlatgales izlokšņu un lietuviešu valodas paralēles varddarināšanā. – Baltistica 31(1), 53–70.

125

Salys A. 1992: Raštai 4, Roma: Lietuvių katalikų mokslų akademija.

Savukynas B. 1966: K probleme zapadnobaltijskogo substrata v jugozapadnoj Litve. – Baltistica 1(2), 165–176.

Schmid W. P. 1994: Linguisticae Scientiae Collectanea, Berlin-New York: Walter de Gruyter.

Schmid W. P. 1998: Altpreussisch-lettische Sprachbeziehungen. – Baltistica 33(2), 199–208.

Skardžius P. 1998: Rinktiniai raštai 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidyklios institutas.

Sławski F. 1974–1976: Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. – Słownik prasłowiański 1–2, Wrocław etc.: Wydawnictwo Polskiej Akademii Nauk.

Smoczyński W. 2000: Untersuchungen zum deutschen Lehngut im Altpreussischen, Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego.

Specht F. 1938: Zum illyrischen Suffix -ist-. – KZ 65, 175.

Stundžia B. 1981: Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmė linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. – LKK 21, 185–198.

Trautmann R. 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

Trautmann R. 1925: Die altpreußischen Personennamen, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

Udolph J. 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem, Berlin-New York: Walter de Gruyter.

Vaba L. 1995: Baltische m-Deverbale in den ostseefinnischen Sprachen. – VII Starptautiskais baltistu kongress 1995. g. 13–15. jūnijā. Referātu tēzes, Rīga: Latviešu valodas institūts, 117–119.

Vaillant A. 1974: Grammaire comparée des langues slaves 4, Paris: Editions Klincksieck.

Vanagas A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vanagas A. 1994: Miesto vardas Kretingà. – LKK 34, 162–165.

Vėlius N. 1983: Senovės baltų pasaulėžiūra, Vilnius: Mintis.

Vidugiris A. 1969: Zietelos tarmės daiktavardis. – LKK 11, 147–182.

Vidugiris A. 1996: Kai kurie vakarų baltų kalbos reiškiniai pietinėse lietuvių tarmėse. – Baltistica 31(1), 31–38.

Vidugiris A. 1996a: Dėl Zietelos šnektos priklausomybės ir kilmės. – LKK 36, 127–137.

Vidugiris A. 1998: Zanavykai – sūduvių ar žemaičių palikuonys. – LKK 40, 22–31.

Volkaitė-Kulikauskienė R. 1970: Lietuviai IX–XII amžiais, Vilnius: Mintis.

Volkaitė-Kulikauskienė R. 1978: Lietuvos tautybės susidarymas (archeologijos duomenimis). – Lietuvos istorijos metraštis. 1977 metai, 5–22.

Vulāne A. 1986: Adjektīvu ar -inis, -ine derivācija un atributīvā funkcija augšzemnieku dialektā. – Latvijas PSR zinātņu akadēmijas vēstis 1(462), 73–84.

Winkler-Leszyńska I. 1963: Przyrostki przymiotnikowe -ityl-isty, -atyll-asty w języku polskim na tle ogólnosłowiańskim. – Język Polski 63, 65–73.

Wojtyła-Świerzowska M. 1974: Prasłowiańskie nomen agentis, Wrocław etc.: Wydawnictwo Polskiej Akademii Nauk.

Žulkus V. 1995: Vakarų baltai gotų-gepidų migracijoje (I–IV a.). – Lietuvininkų kraštas, Kaunas: Litterae Universitatis, 74–127.

THE MAIN DERIVATIONAL DIFFERENCIES OF SUBSTANTIVES IN LITHUANIAN AND LATVIAN

Summary

Between Lithuanian and Latvian there are considerable differences with regard to the derivational structure of substantives. The most productive suffixes of nomina actionis (cf. Lith. *-i-mo- and Latv. *-s-io-nā) and diminutives (cf. Lith. *-e-l-io- and Latv. *-i-nio-, *-īt-io-) are quite different in Lithuanian and Latvian.

126

Nomina collectiva, which indicate a group of people or living beings, have remained productive in Lithuanian (especially derivatives in *-ij-ā), but they are quite extinct in Latvian. In Lithuanian and Latvian there are also some differences in suffixes used to form nomina collectiva with the meaning of forests or concentrations of other plants or things in one place, cf. Lith. *-ī-no- and Latv. *-ei-no-/-oi-no-, Lith. *-ī-ē and Latv. *-oit-ē.

A number of derivational isoglosses link the Lithuanian language (especially its western and southern dialects) to Old Prussian and oppose it to Latvian: nomina qualitatis in *-ībē, *-īstā, *-isko-; nomina attributiva in *-in-īko-, *-ō-lio-, *-e-nā, *-ā-tio-; nomina agentis in *-i-ko-; diminutives in *-o-lio-, *-is-t-io-; hydronyms and place names in -ing- (resp. -ang-, -ung-, -eng-).

Saulius AMBRAZAS

Gauta 2000 02 24

Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6 LT-2055, Vilnius, Lietuva El. paštas saulाम[email protected]

127