ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

L (2004), 139 – 147

RECENSIONER

Recensioner

ORDBOK ÖVER ZANAVYKAI-DIALEKTEN I, A–K. TEXTFÖRFATTARE JANINA ŠVAMBARYTĖ, GIEDRĖ ČEPAITIENĖ. REDAKTÖRER ALDONAS PUPKIS (HUVUDREDAKTÖR), KLEMENTINA VOSYLYTĖ.

Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003, 830 p., ISBN 5-420-01504-8 (1 tomas), ISBN 5-420-01505-6 (bendras).

Våra äldre skrifter och dialekter är, som Juozas Balčikonis lärde, det viktigaste materialet för olika undersökningar, avgöranden och överväganden. Detta var LKŽ:s syfte – nästan allt material; detta betonas också i många forskares arbeten.

Vid sidan av LKŽ började även dialektordböcker dyka upp. En av de största är Ordbok över Zanavykai-dialekten, vars första band utkom 2003 (textförfattare Janina Švambarytė och Giedrė Čepaitienė, redaktörer Aldonas Pupkis och Klementina Vosylutė). Materialet samlades in av en stor grupp olika kulturarbetare, särskilt studenter i litauiska – det var en ansenlig sammanslutning av idealistiska människor som med entusiasm samlade in dialektens lexik och utarbetade en plan för ordboken. Många människor som ännu bevarat dialekten intervjuades, även om sådant som ännu nyligen varit främmande för zanavykai-dialekterna nu tränger in i dem: suffixet -ininkas i stället för -inyko, och accentueringen av particip av passivum preteritum i padirbti, paleisti (accent 1) enligt accentparadigm 3 (padirbti, paleisti med flera). Det är märkligt att man i Žvirgždaičiai, Bajoraičiai och Keturnaūjiena inte har lagt märke till den kraftiga främre förskjutningen av betonat e (sę.n'is, m'ė.t'ę med flera; 1954 var detta normen här). Dialekterna förändras kraftigt; på grund av kollektiviseringen, markavvattningen och förlusten av jord försvann de starka bygemenskaper som kunde föra dialektsystemet vidare från generation till generation. Lexikonet förändras också mycket: det gamla minskar, och skrifter och television tränger undan mycket och driver det ur bruk.

Material från LKŽ bidrog på många sätt till denna ordbok (lexikonet är ett rörligt språkligt skikt), men det verket sammanställdes på ett annat sätt: formerna transponerades enbart, och dialekternas morfologi ändrades ofta. Detta gör ordboken ganska brokig och heterogen. Vid sidan av transkriberade meningar, nedtecknade i vår tid, och Antanas Tatarės flera hundra år gamla uppgifter, som nu har litterariserats, förekommer meningar sammansatta av ord från standardspråket och ett enstaka dialektord: oftast angavs bara suffixet -ininkas, -ė i stället för -inyko, -ės; prefixen nuo-, prie-, są-, už- skymde de dialektala nū-, pry-, sū-, až-, žū- med flera, och former från standardspråket valdes. (Senare, från band V och i synnerhet från XI, rättades situationen. Man försökte återge dialektala former transponerade enligt motsvarigheterna mellan standardspråkets ljud och dialektljuden.)

Källan till en dialektordbok är människor som talar dialekten i ett visst område, på en viss ort eller till och med i en viss by; de är födda och uppvuxna där och talar en historiskt utvecklad dialekt, som kännetecknas av ett särskilt system för fonetik, morfologi, syntax och lexikon. Om man följer dessa principer för sammanställning av en dialektordbok utesluter man automatiskt slumpmässiga företeelser, enskilda inslag ur standardspråkets system som ljuder från radio, teater eller andra kanaler för standardspråket och tränger in i människors medvetande.

140 |

RECENZIJOS

Om man utgår från alla invånare i området, vilka som helst och med vilket slags språkbruk som helst, blir resultatet en annan typ av ordbok – kanske någon sorts sociologiska ordböcker eller något som bör kallas något annat.

Ordbok över Zanavykai-dialekten är en något oväntad typ av lexikonsamling. Vanligtvis sammanställer dialektlexikografer världen över, med olika ambitioner, uttömmande ordböcker, differensordböcker och till och med ordböcker över en enda by eller en enskild person. I detta fall strävade man inte bara efter att fördjupa sig i den nedtecknade dialektens lexikon, utan också efter att ta med exempel ur skrifter av författare och kulturpersonligheter från området samt material från andra språkvetenskapliga verk (i stor utsträckning från LKŽ). Man har lagt ned mycket arbete, men det finns också problem, eftersom en författare knappast kan ha kunnat eller kan förlita sig enbart på sin egen dialekt; han eller hon kan också kunna och hämta något från standardspråket och andra dialekter, och texten kan ha ändrats av ett förlag eller en redaktion och något tillfogats.

Vid sidan av exempel från Antanas Tatarė, Juozas Lozoraitis, Albinas Bernotas, Petronėlė Orintaitė och andra finns det inte alls några exempel ur Jonas Jablonskis skrifter (fastän han ofta markerade meningar och enskilda ord med förkortningen Rg = Rýgiškiai; den dialekten byggde hela standardspråkets grund på). Detta är särskilt oväntat.

Ibland inträffar helt oförutsedda saker på grund av omständigheterna kring utgivningen. Ord som dovenà, dovenót Bs har förmodligen tagits från amerikansk press av zemaitiska medarbetare; även ãpmaudas Bs tycks ha uppkommit på samma sätt. Från zemaitiska har, via Petronėlė Orintaitė, som levde bland dem i årtionden, orden apveidùs, -ì ‘vacker’, atminàis ‘då och då’, it (s. 163), formen budynių ‘likvaka’ (s. 393) och garankštis ‘rynka’ kommit. Det östlitauiska atgóžt blir i Orintaitės skrifter till atgõžti. Författarens nybildningar atgyna ‘försvar’, atgoda ‘vila’ har också hamnat i denna ordbok, tycks det, i onödan; detsamma gäller sannolikt kiaurameigis ‘lätt sömn’, liksom atkeleivis ‘främling’ och liknande. Pranas Vaičaitis har också hämtat ord från andra dialekter, till exempel atžūlas (från zemaitiska), atpėnė vėl’ och liknande.

Dialektforskare, lexikografer och etnografer finner här mycket viktigt material (återgivet i förenklad transkription); uppslagsorden transponeras enligt ljudmotsvarigheterna i standardspråket. Det finns ingen anledning att klandra framstående språkvetare från området – Aldonas Pupkis, Giedrė Čepaitienė, Vilija Sakalauskienė, Arvydas Vidžiūnas, den avlidne Juozas Pikčilingis, Jonas Jurevičius och tiotals andra – för att det oväntat dyker upp former i standardspråkstexten som dirbt, gílt, gùndyt, gùrktelt (= dirbti, gilti, gundyti, gūrktelti); jùngas, kùisla (= jùngas, kùisla) och så vidare. Man borde knappast ha ändrat den traditionella accentuering som hämtats just från zanavykai- och preussisk-litauiska dialekter och som har varit etablerad i vår språkvetenskap sedan Frydrichas Kuršaitis tid (ibland haltar markeringarna av accentparadigm för substantiv och pronomen rejält). Märkligt nog finns det infinitiver på -ti i texten, medan uppslagsformerna återges efter att ha förlorat sina korta ändelser fonetiskt, till exempel pabambėt → i texten pabambė·ti (s. 107), bárti → bá·rti (s. 115), bijót → bijó·ti (s. 136), bráižyt → brá·iži·ti (s. 163), dirbt → dîrpti (s. 288), girdėt → girdė·ti (s. 393) och så vidare.

Varje publicerad dialekttext, ordbok eller ordlista har större eller mindre betydelse för språkhistorien (till och med Vitas Labučis bristfälliga Ordbok över Daukšiai-dialekten från 2003, vars typ och vetenskapliga tillförlitlighet beträffande de presenterade fakta är okända), eftersom åren sakta men säkert nöter ned dialekternas lexikon och morfologi. Ett så omfattande verk i flera band, utarbetat av ett dussintal framstående språkvetare, väcker intresse – man kommer att stödja sig på det, söka fakta för egna undersökningar och föra över material till framtida band av LKŽ. Nya företeelsers intrång i dialekterna framhävs tydligt: ord som audrà, abstinėtas, džėntelmenas, motìnìs, -ė, ìtaka, ìtampa, asmùo, atàskaitinis, etnogrãfinis, och även förändringar i betydelse och form hos ”nykomlingar”, till exempel: evakúot ‘förflytta’ kom från ryssarna / evakã·vo ji· kliùona;

RECENZIJOS

141

gradirúot ‘jämna vägen’, kaprýzas ‘gräl’: kapriˈzas išėˈju (mellan de två); kapelà ‘kompani’: visi jie kapelà čė atvažˈuodavu…; kapituliúoti ‘ta slut’: kàˈras kapitùlˈėˈvu¹ m.m.

Ordboksförfattarna ville skriva upp de ord som invånarna i hela dialektområdet (med deras term šnektos) använde, och därför registrerade och presenterade de följande yrkesjargonguttryck som dialektfakta: Ainõsius (s. 21), men Kaipošiaus saknas (det är ett egennamn, inte ämnet för det verket); ákcentas, akcentúot, tragedija (s. 28), aktorysťà (s. 30), stribų bajávas², baráklas, bérmontininkas, blátas, blátytis, -inasi, -inosi, bulánas ‘ulan’, dragūnas ‘en sådan soldat’, dramblys ‘ett snabelbärande däggdjur’, kàimo krònika (s. 339), džiunglės ‘tät skog’, džiunglynas ‘detsamma’, jakta (s. 365), gydykla ‘vårdinrättning’, gladijòlas ”gladiolus, en sådan blomma”, gramátika, gramátiškas, išdáidis ‘grammatisk tecken, utropstecken’ (Antanas Tatarės nybildning), uttrycket òpera- vaidino (s. 561), naujágimis ‘nyfödd (djurunge)’, slang joptvajūkas ‘ett sådant klädesplagg’, kibinìmat ‘en sådan militär svordom’³, patárliu (s. 651), ateistų kirkė ‘protestantisk kyrka’ (det hette bara ó-kˈieču- baˈžˈnˈčie fram till 1979–1984, då jag vistades i trakten), kokliétas ‘kotlett’, kòsmosas ‘rymdskepp’, kumpánija ‘trupp, kompani’ m.m. Tydligen har man i det här fallet inte rett ut vad ”dialektord” innebär: det är ju ett ärvt ord, använt under åtminstone flera generationer och fortfarande i bruk, medan yrkesjargong (låt oss säga denna trakts och standardspråkets eiguljà, eiguvà m.m.) är sociologins ämne, fakta om talspråk, inte om dialekt (ju bättre man behärskar standardsspråkets former av internationella ord, desto korrektare använder man dem; exempelvis försvann det bland samogiterna brukade l'ep'etùor'ije KrŠ, KRTV, l'ep'etùorėje TrŠ, PvN ‘poliklinik’ utan några spår) – det är tillfälliga ord, som inte registrerades vare sig i de LKŽ-volymer som redigerades av J. Balčikonis eller i de sista volymerna (XV till XX). Frågan om hur ord i standardspråket kombineras i dialekter bör undersökas separat.

Kazimieras Būga noterade år 1920 att litauerna, när de börjar använda ett nytt litauiskt ord, ofta ändrar dess accenttyp och betoningens placering (se K. Būga, Rinktiniai raštai III 784–789). Om dialekterna använder någon av dessa nybildningar infördes förkortningen ”nj.” i de avslutande LKŽ-volymerna (XV–XX) för att markera att dialektexemplen är nya. Det hade särskilt behövts här, så att yngre språk- och historieforskare och utlänningar inte skulle dra långtgående slutsatser utifrån vissa ord. (Hösten 1954 godtog Juozas Balčikonis inte ordet audrà från författaren till dessa rader, eftersom det bara var en form som var ”5–10 år gammal”, hämtad från radio och skolor.) Här finner vi många sådana former, utan någon kommentar, som om de hade använts sedan urminnes tider. Sådant är ydà (2); likaså ilgáiniui, hämtat från samogiterna (ilgáiniui), som standardspråkstalare har snappat upp med ändrad betoning och sedan infört bland zanavykerna (och kapsai); även kainà (oftare accentklass 4 än 3 hos dem som nyligen lärt sig ordet), speigas (standardspråk) (s. 38), speigas i många dialekter i norra Litauen. Det är svårt att godta betoningen av orden gyvulys, gyvulio (³ᵇ), medan genitiv singular i hela Litauen är gyvùlio, gyvólio; detsamma gäller betoningen av mókýtojas (mókau juk, ne mokáu!) genom hela ordbokstexten.

Zanavykerna förlänger den cirkumflexa tonen över båda leden i diftonger och vokal–konsonantkombinationer. Undantag görs för ie, uo: diẽną ~ diẽną, guõlis, guõst, nybildningen gurguõlė (från efterkrigstidens leveranser av naturaplikter i bulk), kiẽmas m.m. En kraftigare, tydligare betoning av dessa diftonger visar inte på ett sådant undantag.

¹ Även om många lexikografer anser att förvrängd användning av internationella ord inte är dialektologernas ämne (se Филин Ф. П., Проект Словаря русских народных говоров, Москва–Ленинград, 1961, 34).

² Om detta talade Jonas Kabelka utförligt under en radiospråktimme år 1959.

³ Deras pojkar brukade ta med sig en hel del sådana från tidigare officerare i sovjetarmén; de hörs fortfarande på stadsgatorna.

142 |

RECENZIJOS

Det finns ytterligare en oklarhet. Ofta anges en viss accentklass, men ordartikeln visar det inte; författarna tycks bara ha gjort ett påstående: akuotas (1, 3) – i texten finns bara nominativ singular; árdas (3) – det framgår inte heller av texten; detsamma gäller atejūnas (1), gaidras (2), medan gandrai (s. 71) anges; bačkà (2) är svårt att fastställa; bilietas (3ᵇ) anges utan belägg; detsamma gäller biragas (3ᵇ), brūzgas (4), daigas (4); dáiktas (1) – lokativ singular visar inte detta; detsamma gäller ordet dárbas (1); det tvåstaviga substantivet inkstas kan omöjligen tillhöra accentklass 3ᵇ (det är kännetecknande för flerstaviga substantiv).

Zanavykerna är i regel föredömligt bra på att bevara betoningen, och det ser vi även här. Det är en av bokens förtjänster. Naturligtvis kan man i ett så stort verk, där olika ordinsamlare varit verksamma och många dialekttalare med annan dialektbakgrund arbetat, ha hört och antecknat något fel; dessutom försvagas vår betoning numera. Forskare bör bara uppmärksamma någon enstaka sak: det finns tveksamma accenter och accentklasser som avviker kraftigt från dem i alla andra språkvetenskapliga publikationer.

Följande ord bör rättas: bėgimas (två gånger, s. 11), aikštùs, -i (2) = (4), ákmenis (3ᵇ) kan inte stämma – här tycks det röra sig om ett blandat paradigma (s. 28), albskis (4) = (2), alýtnamis (festord) = alýtnamis (jfr samma ställe alýtinė), amžinybė (1) = (2), nuódi·tis = nuódytis (s. 39), anklodė (2) = (1), ankstybis, -ė (2) sf. (s. 21), meningen bekräftar dock formen: anksti·bės jau každavų (s. 43), ankštiras har lämnats utan accentklassmarkering, men borde ha klass 2; antvógis bör likaså ha klass 1; atbulinis (1) = (2), atsākantis (1) – particip har inga accentklasser; áudeklinis, -ė (1) = audeklinis (2) – studentpåhitt; aviėnis (1) = (2), balamūtinimas Bs (1) – utan accentmarkering (varifrån kommer den accentklassen?), bambókas (1) = (2), bereikalas (1) = (3ᵇ), bešeimis (3) = (2), bezdamóji (4) – pronominalformer har inga nummer för accentklasser; blindė (4) = (2), bóružė (2) = (1), brūnis (4) = (2), buožgálvis (2) = (1), bužis (4) = (2), čariškas (3ᵇ) = (1), dáiktarė (3ᵇ) = (1), daugybė (1) = (2), dėkaut = dėkauti, dešimtinė (1) = (2), dievinis, -ė (4) = (2), duóklė (2) = dioklė (2), diùpkė = (2), divėrinis (2) = (1), viešulas = viešulas (3ᵃ) (s. 363), ni'kėva = ni'kėva (s. 377), elskis (1) = (2), gárga, men niùgarga är inte särskilt övertygande (inget exempel finns heller), gárma –, men išgárma, nigárma, prágarma, prīgárma förekommer inte i meningarna (påhittade vid bordet), geležinkrovė (4) = (1), geriantys, -i (3ᵇ) – particip har inga numrerade accentklasser, genybė (1) = (2), gėrkle = gėrkle (s. 437), giriñalovė (1) = girna-lo·vė, gýslė (2) = (1), apsikrė·stu· = apsikrė·stu. (s. 458), gyvis (1) = (2), gyvulė (3) = (3ᵃ), gõjus = gõjus (2), grąžinimas (2) = (1), išė·mi lá.nga = išė·me. (?), nesėmė – ”koka” – ėmė verkar knappast möjligt (s. 546), indótai = (1), išvaizdingas (2) = išvaizdingas (1), malónės = malónės (s. 580), bijū·nai = bijūnai (s. 580), kiauldobiliai = kiaūldobiliai, galū·nes = galū·nes Šk (s. 678), klebšnys (2) = (4), milijó·na. = milijó·na. (s. 728), kubizdalis = (1), nejišro·m’i·c = nejišro·m’i·c (s. 791), kūlverščiais = kūlverščiais (s. 890).

Detta är vissa misstag – både bristande gehör och dåliga studentuppteckningar. Vad kan man göra – i början fanns det fler; längre fram i arbetet, i den andra delen, blir de färre. Det ger hopp om att det finns ännu färre sådana skuggor i den andra volymen, eller att de helt försvinner.

I denna ordbok har det tagits med nybildningar i litauiskan i allmänhet och facktermer utan någon nedärvd tradition. De dialektexempel som lärare får av studenter måste också kontrolleras, eftersom allt möjligt brukade lämnas in (på grund av blåsväder⁴); därför lär Vladas Grinaveckis också ha antecknat allt möjligt från suvalkiska studenter (detta är bara hörsägen). Därifrån kommer också den genuina samogitiska formen įkandìn (med särskild betoning), och alla

⁴ Till och med J. Balčikonis fick uppgiften Lūkštas sjö Varn, fast det bara heter Lūkštas; Veiviržà i stället för den allmänt brukade formen Veiviržas; Ištrà, medan man säger Įstras; Šatrija, men traditionellt Šatrijà m.m. (Se Balčikonis, Rinktiniai raštai I, 339–347).

RECENZIJOS

| 143

Även litauiska [former], också omvandlade av studenterna, verkar inte ha behövt utvidgas ytterligare här. Dialekterna har även här ”förfinats” av studenterna – keturpėsčia.

Ordbokens författare ändrar en del ganska mycket, till exempel ändrar de alla enstaviga ord med cirkumflex accent till ord med akut accent: tuõs, šiuõs, kuriuõs, jie, tie osv. genom hela texten, men varifrån kommer įjėję, ijėjė, įjėję, juõsios (men också juõsius) (se s. 569).

En likartad ordsammanfogning återges ganska generaliserat. I vardagligt tal förekommer den ofta; vokaler och diftonger – ai och a, e vokaler – men -ai, -’ai och -u, -o smälter inte samman: atèiv’ėi õ-k’iec’ei Žvr, acärg’ei užriek Bajoraičiai osv.

Zanavykai-dialektens ordbok är viktig på många sätt – genom sin omfattning och sina fina meningar på talspråk. Många människor arbetade uppriktigt och hängivet. Lexikografernas arbete är svårt och kräver stor noggrannhet, skärpa och uthållighet. Det fanns inget permanent kollektiv av ordboksredaktörer; det förändrades hela tiden, ledarna byttes ut, och därför finns det också variationer. Därför har man inte heller tagit upp litteraturen om frågan, inte ens Antanas Tatarės hypernormalismer i fråga om uppkomsten av verbändelserna -yti och -inti (undersökt av prof. Zigmas Zinkevičius⁵), och i ordbokens inledning har saken i huvudsak inte analyserats.

Vytautas Vitkauskas

Mottaget 2004 04 21

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio g., 10308 Vilnius, Litauen

INETA SAVICKIENĖ

TILLÄGNANDET AV LITAUISK SUBSTANTIVMORFOLOGI

Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 2003, 152 p., ISBN 3-7001-3138-0

(Publikationer från Kommissionen för lingvistik och kommunikationsforskning, 28)

Den monografi som recenseras⁶ är det allra första försöket att beskriva hur nominala grammatiska kategorier växer fram i ett litauiskt barns tal. Den förtjänar därför särskild uppmärksamhet och en något utförligare sammanfattning, eftersom varje senare studie av substantivens tillägnande måste hänvisa till pionjärarbetet av Ineta Savickienė vid VDU-universitetet i Kaunas.

Insamlingen och bearbetningen av data om tillägnandet av litauiska inleddes av prof. Magdalena Smoczyńska (Jagellonska universitetet, Kraków) 1992, och det tog över tio år att få fram en uttömmande beskrivning av hur ett litauiskt barn tillägnade sig morfologin⁷. En annan forskare vars insatser i hög grad bidrog till denna forskning var prof. Wolfgang U.

5 Zinkevičius, Z., Lietuvių kalbos istorija IV, Vilnius, 1990, 202–203 (apie matindamas ‘matydamas’, suwalginsiu ir kt.).

6 Monografin bygger på doktorsavhandlingen: Ineta Savickienė, Lietuvių vaiko daiktavardžio morfologija, Kaunas, VDU, 1999.

7 Förvärvet av verb diskuterades utifrån samma datakorpus av författaren till denna recension (Pawel Wójcik, The Acquisition of Lithuanian Verb Morphology: A Case Study, Kraków: Universitas (Baltica Varsoviensia, 2).