Dėl iliatyvų „laukan“, „laukuosun“ semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

Daiva Kardelytė-Grinevičienė

Go to original

Preparing document pages…

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

Litauiska språkets institut

Forskningsområden: dialektologi, dialektmorfologi och semantik.

OM ILLATIVERNAS LAUKAN, LAUKUOSUN SEMANTIK I DE ÖSTRA AUKŠTAITISKA VILNIUS-DIALEKTERNA

Om illativernas semantik laukan, laukuosun i de östra aukštaitiska Vilnius-dialekterna

ANNOTATION

I denna artikel diskuteras, med utgångspunkt i referenslingvistikens teoretiska principer, de semantiska särdragen hos illativformerna av lexemet laukas laukan, laukuosun i de östra aukštaitiska Vilnius-dialekterna. Följande frågor ställs: a) på vilket sätt skiljer sig illativerna av lexemet laukas, som används i olika kontexter, från den fastställda funktionen hos denna form, och b) skiljer sig illativens betydelse som ett paradigmatiskt kasus från lexemets laukas grundbetydelser? Frågan om adverbialisering av singular illativ laukan tas också upp.

ANNOTATION

Med utgångspunkt i referenslingvistikens teoretiska principer diskuterar artikeln de semantiska särdragen hos illativformerna av lexemet laukas laukan, laukuosun i de östra aukštaitiska Vilnius-dialekterna. Artikeln tar upp flera frågor: a) på vilket sätt skiljer sig illativerna av lexemet laukas, som används i olika kontexter, från den fastställda funktionen hos denna form, och b) skiljer sig illativens betydelse, som ett paradigmatiskt kasus, från lexemets laukas grundbetydelser? Artikeln behandlar också frågan om adverbialisering av singular illativ laukan.

NYCKELORD: östra aukštaitiska Vilnius-dialekter, illativ laukan, laukuosun, illativens semantik, illativens adverbialisering.

NYCKELORD: östra aukštaitiska Vilnius-dialekter, illativ laukan, laukuosun, illativsemantik, illativadverbialisering.

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų laukan, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

Av de fyra postpositionella lokalkasusformerna i litauiskan (inessiv, eller inre befintlighetskasus, illativ, eller inre rörelsekasus, adessiv, eller yttre befintlighetskasus, och allativ, eller yttre rörelsekasus) används numera i dialekterna endast inessiv och illativ. Inessiv är karakteristisk för alla dialekter, illativ lever kvar i syd- och östaukštaitiska dialektområden, och i Gervėčiai förekommer ännu även allativformer (se LKA III 48–56; 72–78, kartorna 44, 45, 46, 47, 48, 67, 68, 69, 70).

1. Frågor om hur de postpositionella lokalkasusformerna i litauiskan uppkom och utvecklades har behandlats ingående; flera lingvister har skrivit om ämnet. Adelė Laigonaitė (1957a: 21–39) analyserade lokalkasusformerna i standardspråket. Zigmas Zinkevičius (1966: 200–203; 1980: 253–263; 1982: 21–38) beskrev hur de aktuella formerna uppkom och fungerade i dialekterna. Med utgångspunkt i pronomen och material från äldre skrifter undersökte Albertas Rosinas (1995: 53–76; 2000: 272–273; 2001a: 173–183; 2001b: 136 ff.) de postpositionella lokalkasusformernas ursprung och utveckling. De postpositionella lokalkasusformerna i äldre skrifter har undersökts ingående (se Gelumbeckaitė 1997: 179–202, Kavaliūnaitė 2003: 33–49, Žilinskaitė 2010 och andra arbeten av dessa lingvister). Hittills har dock endast enstaka lingvister ägnat uppmärksamhet åt en semantisk analys av de nämnda formerna (se Žilinskaitė 2010 och andra arbeten, där lokalkasusformerna i äldre skrifter analyseras på ett innovativt sätt).

I denna artikel prövas också en semantisk analys av lokalkasusformerna. Mer precist behandlas här särdragen i bruket av illativformerna av lexemet laukas i de östaukštaitiska vilniusdialekterna samt frågor som kan diskuteras. Illativerna laukan, lau- kuosun¹ har redan beskrivits av flera lingvister. Störst uppmärksamhet har ägnats åt frågan om hur den nämnda formen utvecklas till adverb (Laigonaitė 1957b: 35 ff., Mikulskas 2003: 71–96, Lipartė 2000: 144–152). Justina Petkelytė (2010: 17–20) har kortfattat överblickat bruket av de undersökta illativerna i de östaukštaitiska vilniusdialekterna ur semantisk synvinkel i sin magisteruppsats.

2. Beskrivningen av undersökningsobjektet bygger på referenslingvistikens principer. Referens avser förhållandet mellan ett språkligt uttryck och verkligheten. Referensmekanismer gör det möjligt att knyta språkliga yttranden och deras komponenter till icke-språkliga objekt, situationer, händelser, fakta och föremåls placering i den verkliga världen. Sammantaget är referens relationer till individuella, varje gång nya objekt och situationer. Referens är därför inte inriktad på ord och språkliga uttryck, utan på hur de används i språket – i kontexter och deras komponenter (Padučeva 2001: 7–8).

Ett av referenslingvistikens områden är studiet av rum och plats. Rumsreferens handlar om vilket samband ett språkligt uttryck har med rumsliga relationer. Platsreferens-

¹ I de undersökta dialekterna används en singular illativform: laukan. Illativformerna i plural varierar; varianterna laukuosun, laukuosan, laukuosna förekommer. I diskussionen har pluralformen i illativ laukuosun valts. Morfologiska varianter är inte relevanta för den semantiska analysen och behandlas därför inte närmare i denna artikel. Av samma skäl analyseras inte heller fonetiska varianter.

Straipsniai / Articles

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

ferens omfattar platsen där ett föremål eller en situation befinner sig/äger rum (i snäv bemärkelse), riktningsreferens (dvs. rörelse från en plats till en annan) och relationer till en lokal utgångspunkt (jfr X anländer/reser från Y). Man skiljer mellan statisk (ty. Positionierung) och dynamisk (ty. Direktionalisierung) rumsreferens (se vidare Vater 1996: 41; 2005: 71; 113–130). I det första fallet analyseras referentens position (plats, lokalisering), i det andra dess rörelse från en plats till en annan.

I litauiskan uttrycks referentens befintlighetsplats med inessiv, medan riktningen för dess rörelse i rummet uttrycks med illativ och prepositionskonstruktioner, till exempel: jag är i skogen: jag går in i skogen, jag går skogen-in; jag bor i staden: jag åker till staden, jag åker staden-till; jag sitter i båten: jag kliver i båten, jag kliver båten-i och liknande.

3. För att tydligare visa hur lexemet laukas fungerar i de östaukštaitiska vilniusdialekterna redovisas först de huvudsakliga betydelser som detta lexem har där. Vid utformningen av betydelsebeskrivningarna har formuleringarna i LKŽe använts som grund, men de har justerats med hänsyn till det tillgängliga dialektmaterialet.

(1) ’odlad mark, område med grödor’: nù̇_tai pavá.sari_ jàu kàp | in_trã.kta.rù. pradíem jãu dí.rp(t) ti.ná.i laukùs nu balãn.že. mé nasi. | tai tadù jãu vienu.kar.(d) dúdava. vá.lgi.t pietù.² || (A. G., 1936, Bèčionys³); visakàs vírai dal̃.giem visùs laukùs | niẽkur neli.gda-và. niẽkas nešiená.uta | visur̃. sutvarkí ta | visakàs nù.-imta | vi.saz der̃.lus | į pasé ta | i nù.-imta || (M. R.-G., 1933, Rimšėnai).

(2) ’öppen, plan och oftast obebyggd plats’: [zuikeliu] gal̃ į̃r̃ į dabar̃ | àš kàp nestu.sãu_gi laukaĩs | tai_nežináu || nežináu || e_bùr dava. kap mažì bù.ùa.m | tai_bù dava. aĩ.nam špici-ẽ.leĩ jeiška.tie || (P. V., 1925, Didžiasalis); cè_tai ká.imaz bù.ùa. *kiñù nai | a._tadù ti skai.ta.s ká.imi bù.ùa. | bù.ùa. | trĩ:s laukoi._gi bù.ùa. || (ž.: laukù. pavadí.nimas) i_tùs laukùš(s) skai.ta.s | i_pavadí.nimas || išẽj.na tã._lãu.ka. | vù_tai *mẽr.gašulnė. | ti skai.-ta.s | *vaikì ne.s visà tą.-pù.se. || (ž.: raí.sta.) nu_tadù raí.sta. | kur_ã.žeru. ù.turau | raí.s-taz bù.ùa. ã.žeru || ti.ná.ina.s skai.ta.tas_ã.žeras | tai_ĩ.škirsta bù.ùa. | laukù. laukù. pavadí.nimas_vɑ || (J. B., 1923, Kiniūnai).

(3) ’plats under bar himmel; luft’: bù.ùa. skanì dúona labaĩ. || taĩ._gi kai_kẽpa dúonu. | tai_nèt laukì kvãpàs ìrà dúna.s (S. C., 1923, Barkuškė); e._mù su. piřkė nemažà bù.ùa. | tai_mù s piřkìs i_gi cè_i telefù.nus uñsì.vede. gi_cè visà ki_gi karinĩn.kai || [tai jie buvo jūsų pirkioj?] cè. mù.su. e._mẽ.s lun---| lauki bù.ùa.m visi || (O. Š., 1927, Maldenėnai).

Alltså har lexemet laukas tre huvudsakliga betydelser i de östaukštaitiska vilniusdialekterna. Alla former i det undersökta lexemets paradigm används levande, även illativerna.

² Dialektexemplen har transkriberats enligt principerna för dynamisk synkroni, dvs. så som informanterna uttalar dem, inte så som de borde uttalas.

³ Efter exemplet anges, inom parentes, de första bokstäverna i uppgiftslämnarens för- och efternamn, födelseår och bostadsort.

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų lauk an, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

4. Vid behandlingen av illativformerna av lexemet laukas i östlitauiska vilniškiai-dialekter utgår man från den uppfattning som på senare tid dominerat inom språkvetenskapen, nämligen att kontextuell information är oerhört viktig när enskilda grammatiska eller lexikala enheter analyseras (jfr Klein 1990: 9 ff., Mikulskas 2003: 71–96 m.fl.). Enligt Wolfgang Klein (1990: 9 ff.), företrädare för referentiell lingvistik, finns det i språket många yttranden vars konventionella betydelse tycks vara som en tom plats (en lucka i systemet) och som endast kan fyllas med hjälp av kontexten. Författaren talar om kontextuell integration: talaren och lyssnaren måste på lämpligt sätt knyta enskilda yttrandens betydelse till kontextuell information för att kommunikationsakten ska uppnå målet att förmedla information. Kontexten modifierar lexemens referentiella omgivning. Även vid behandlingen av semantiken hos illativformerna av lexemet laukas spelar kontextuell information otvivelaktigt en mycket stor roll.

En annan aspekt som är viktig för analysen av den undersökta formen är illativkasusets funktion. Definitionerna av den varierar i den vetenskapliga litteraturen. På ett ställe sägs det allmänt att illativ uttrycker riktningen för en aktörs eller handlings rörelse (Zinkevičius: 1966, 200), på ett annat att formen används för att uttrycka rörelse in i ett föremåls inre eller till en viss plats (LKE: 1999, 250). Av de redovisade betydelsebeskrivningarna för laukas framgår att den rörelseriktning som uttrycks med illativ av detta lexem inte nödvändigtvis går in i ett föremåls inre eller till en viss plats. Illativ kan alltså ange rörelseriktning både in i ett föremåls inre och ut i ett öppet rum. Allmänt kan man säga att illativ har endast en funktion – att ange rörelse i den ena eller andra riktningen. De kontexter där illativformen används kan modifiera dess betydelse på olika sätt och ge den olika nyanser. I den här artikeln ska vi försöka diskutera: a) hur illativformerna av lexemet laukas skiljer sig åt när de används i olika kontexter, i förhållande till den fastställda funktionen hos denna form, och b) om illativens betydelse som ett paradigmiskt kasus skiljer sig från lexemets laukas grundbetydelser.

5. Efter analys av dialektmaterial från östlitauiska vilniškiai-dialekter, hämtat från databasen över östlitauiska vilniškiai (RAVDB) och andra opublicerade transkriberade källor och inspelningar⁴, kan flera betydelsevariationer hos illativformerna av det undersökta lexemet urskiljas, vilka framträder i konkreta kontexter.

5.1. Den första gruppen av de behandlade exemplen:

(5) mɔ̜̀ma liēka namu̜s rušė vá.lgíc | mè(s) sá.ula. netėkė⁽ⁱ⁾ išěi.nam papjá.unam iki_aštu̜-nū̜ ka.kū̜ vá.lundu. | tadū grīštam namā̜ jāu | pū.šri.ču(s) suvā.lga.m ‖ tadū_jāu kaṗ_iš-ėi.nam | tai_ikì pirmā̜s vá.landa.s ‖ pirmā.i vá.landa.i pietāi. ‖ ē. jau pá̜ piecei bū̜ da.u̜.

⁴ Eftersom inte alla inspelningar har lyssnats igenom lämnas möjligheten öppen att slutsatserna kan behöva revideras.

Straipsniai / Articles

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

på kvällarna. | då_kommer_vi_ut på ängen ‖ så_här_vi sitter och äter ‖ (V. Ž., 1924, Mėčionys);

(6) gi.me. dvī.likta. rukpjū čė. | e_.taigi linùs tik_rá.udava. rukpjū.ti. | tai_māš aš_pa.rā(s) sā.vaīčū. nusī.nešāu ti laukan. ‖ (S. Š., 1926, Liepiškės).

I alla exemplen är samma referent urskiljbar – singularens illativ laukan. I de presenterade kontexterna skiljer sig den referentiella omgivningen åt, och det är den som visar vad den undersökta formen betecknar i varje enskilt fall. I meningarna (4) och (5) bestäms den referentiella omgivningen av substantivet namai, verben išeiti och šienauti (4), pjauti och atnešti (5). Subjektet rör sig från ett slutet rum (hemmet) till ett öppet rum (fältet) i syfte att utföra ett visst fysiskt arbete (slå hö, skära, bära bort något). I exempel (6) anges inte platsen som rörelsen utgår från, men den referentiella omgivningen visar att rörelsen också här går ut i ett öppet rum med ett mål – att rycka lin. Kontextinformationen visar att formen laukan i dessa exempel förstås som ett jordstycke som brukas på ett eller annat sätt. Här skiljer sig alltså illativens betydelse inte från den första betydelsen av lexemet laukas som presenterades i det tredje avsnittet. Av denna typ av exempel framgår att illativens funktion här är att beteckna rörelse från ett slutet eller underförstått rum till ett öppet rum.

Kontexterna visar också de oppositioner som kännetecknar den undersökta referentens betydelse:

+ konkret: - abstrakt / - utan gränser: + med vissa gränser / - slutet: + öppet / + kännetecknas av en viss verksamhet med anknytning till det: - kännetecknas inte av någon särskild verksamhet med anknytning till det.

Det bör återigen påpekas att dessa kännetecken hör till singularens illativform.

5.2. I sådana kontexter får den undersökta formen en något annorlunda semantisk nyans:

(7) tai_ti kaṫrīe lī.ka, ká.imi | e. katu--- | kitùs iškėla. laukúosaⁿ | vienkiemúosaⁿ | žė.mi. razdalį.ja ‖ (J. D.-R., 1918, Dindos)⁵;

I dessa exempel är referenten pluralis illativ laukuosan / lauk uosna. Den referentiella miljön markeras av substantivet kaimas och verben iškėlė (7), išėjome (8). Illativens formella funktion är densamma som i de tidigare diskuterade exemplen –

⁵ Här kan även nämnas exemplet i LKŽė: Seniau mes kaime gyvenom, tik paskui išėjom ant laukų (į vienkiemius) (Veliuona) och det i Zietela upptecknade exemplet Jau aš norėjau ait an lauko.

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų laukan, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

underförstådda subjekt rör sig ut i ett öppet rum. Platsen som de rör sig från är emellertid inte ett slutet objekt. Det är en geografisk region som betecknas med substantivet kaimas (i exempel (7), underförstått i (8)). I dessa exempel går subjektens förflyttningsriktning från ett formellt öppet rum till ett annat. Lexemet laukas, som betecknar ett tomt rum, ställs här mot ett bebott och bebyggt rum – en by.

Lipartė diskuterar också ett sådant fall av användning av den undersökta formen i artikeln ”Iliatyvo resp. prieveiksmio laukan reikšmės ir galimi sinonimai lietuvių tarmėse” (2000: 145–146). Författaren hänför exempel av den nämnda typen till en konkret plats där en handling äger rum under bar himmel, utan angivet syfte. Enligt forskaren är lexemet laukass huvudsakliga funktion och formernas funktion i detta fall distinktiv: ett fält står i motsats till en skog, en bosättning eller (oftare i pluralform) en stad eller en by6

I de östaukštaitiska vilniškiai-dialekternas kontexter av den diskuterade typen betecknar illativen laukuosun inte bara riktning mot ett öppet rum utan får också en distinktiv egenskap. Det bör noteras att detta är kännetecknande för den undersökta lexemets illativform i plural.

Den femte betydelsen av ordet laukas i LKŽe är ’by, bondby (i motsats till stad)’. I de östaukštaitiska vilniškiai-dialekterna får det nämnda lexemet betydelsen ’ensamgård’ endast när det används i pluralform och betecknar vistelse på, eller rörelse till, den plats som det syftar på.

Av de diskuterade exemplen framträder samma slags oppositioner som hos illativen laukan, som betecknar rörelse till ett område med odlad mark; därtill kommer ytterligare en opposition, som anger en distinktiv egenskap (− bebyggt rum: + obebyggt rum). Även arten av den aktivitet som referenten utför på den betecknade platsen skiljer sig åt – i det första fallet rör det sig om fysiskt arbete (att slå hö, skörda och liknande), i det andra om obestämd verksamhet (den skulle kunna betecknas med verbet gyventi).

5.3. I dialekterna hos östaukštaitiska vilniškiai används illativformen av lexemet laukas också i kontexter av ytterligare en typ:

(9) ir_á.na(s) sá.ka. ka(p)_pavá.ļge. | išėja. | jī pīkīnt pradėja. | jis_laukañ. išėja. isipīkina. || (J. K., 1926, Šileikiškė);

(10) jé.igu jìs išėja. laukañ. | iškar.t grūna | a_jei.gu iš_lāu.kā. atėi.na kambarin. | ir_vėl grū-na | já.m̄_jau š.rā. trūksta || (O. B., 1930, Krikonys);

(11) anà kai_kàs kalbė davɔ. sá.kɔ. un_aguõnu. | anà išėi.na laukañ. | kap_vė jas pū.čė | pa-vė.juī. i. kal̄.ba išėi.na || (1932, Stanislavavas).

I de angivna kontexterna visar den undersökta formens referensmiljö (verbet išėjo) att subjektet rör sig från ett slutet, voluminöst rum ((9) och (11) exemplen förutsätts detta – ett rum där man åt eller gjorde något, i (10) exempel-

⁶ Det bör betonas att Evija Liparte inte lyckades hitta några exempel där illativformerna laukan används med denna betydelse av en enstaka gård, i motsats till stad och by.

Straipsniai / Articles

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

dye – ett rum) till ett öppet rum. Det öppna rummets funktion är inte relevant i dessa kontexter. Det viktigaste här är subjektets rörelse till rum av olika dimensioner⁷. Illativformens särskiljande drag laukan framträder: i detta fall betecknar den motsättningen mellan inomhus och utomhus. Detta är särskilt tydligt i exempel (10) (rum (insida): fält (utsida)). Detta kännetecknade inte de tidigare behandlade fallen av illativbruk. Det bör också noteras att endast illativformen i singular har belagts i kontexter av denna typ.

Daugelis kalbininkų (Laigonaitė 1957b: 49), Ulvydas 2000: 291 t. ir kt.) panašaus tipo kontekstuose vartojamą iliatyvo formą laukan yra linkę laikyti prieveiksmiu. Mikulskas (2003: 85) remdamasis šiaurinių Lietuvos šnektų⁸ ir LKŽ duomenimis nurodo iliatyvo laukan prieveiksmėjimo motyvus. Pasak jo, spartų aptariamosios formos prieveiksmėjimą greičiausiai lėmė daiktavardžio laukas semantinės struktūros abstraktėjimas. Šio daiktavardžio abstrakčiausios reikšmės ‘vieta po atviru dangum’ ir ‘išorė’ dažniausiai žymi tik erdvės opozicijos vidus: išorė vieną pusę. Autorius teigia, jog tokia leksema prarandanti objektinę reikšmę, tik abstrakčiai rodanti kryptį erdvėje (iš vidaus į išorę) ir faktiškai jau esanti prieveiksmis.

Man bör överväga om den singulara illativformen laukan, som används i de nämnda kontexterna även i de östaukštaitiska vilniškių-dialekterna, ska betraktas som ett adverb. Som redan nämnts är illativ här en levande, paradigmatisk kasusform. Liksom alla illativer är formen laukan inte lösgjord från paradigmet. Adverbformer brukar däremot oftast ha fjärmat sig från det.

Prisim inus Mikulsko (2003: 85) mintį, kad leksema laukas, vartojama reikšme ‘vieta po atviru dangum; išorė’, prarandanti objektinę reikšmę ir tik abstrakčiai rodanti kryptį erdvėje, norėtųsi atkreipti dėmesį į pragmatinį kalbos akto aspektą. Lingvistinė pragmatika tiria, kaip reikšmės perdavimas priklauso nuo pasakymo konteksto, žinių apie pokalbio dalyvių statusą, interferuotos kalbėtojo intencijos, pasakymo būdo, vietos laiko ir t. t. (žr. Ryvitytė 2011: 7–12). Turint tai galvoje, galima paprieštarauti minčiai, jog minėta reikšme vartojama forma laukan praranda objektinę reikšmę. Konkrečiame kontekste adresantas, perduodamas adresatui tam tikrą informaciją (mūsų aptariamuoju atveju tai yra nuoroda, kad subjektas / objektas juda iš uždaros erdvės į atvirą), ją sieja su daugeliu kalbinių ir nekalbinių faktorių. Konkrečiuose kontekstuose forma laukan suvokiama ne tik kaip abstrakcija „išorė“, bet ir kaip konkreti vieta. Adresantas, sakydamas „einu laukan“, gal-

⁷ I kontexter av denna typ kan även illativformer av lexemet oras användas i de östaukštaitiska vilniškių-dialekterna; jfr den andra betydelsen av oras: ”plats under bar himmel, fält”: tai ai.nam’e jau or’an. klaus’ič’ | kur šuva lo.s (Padvarės); patstatė tinarį iir i.švedė oran ta.s merga.s pa.s ta.s akėtsas ir pra.ršė ažū kasu (ps.) (Žižmai) (DvŽ II 33). Illativformerna av lexemet oras behandlas inte närmare i denna artikel.

⁸ I artikeln bygger författaren på Aleksas Girdenis och Genutė Kači परškienės artikel ”Paraleliniai reiškiniai latvių ir šiaurinių lietuvių veiksmažodžio sistemose” (2000: 307–314).

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų laukan, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

har också en konkret plats dit den som går ut ur ett slutet rum kommer. I exemplen (9) och (10) är det sannolikt en gårdsplan, i (11) en gårdsplan eller en öppen plats intill huset. Här kan ytterligare ett exempel anföras:

(12) aš_sakâu. | né. brá.î | jáu_su_ši.tɔ.ku niekadà nę.jáu. š’kt ir_neišù || ir_aš_rá.s ir_nu-ę.- jáu. | nugi_á.nas vi.ràsni.s | ir_acistš’jau || ir_á.nas išė.jà. | išė.jà. | paskui. mergãî.tę.š išė.jà. laukañ. | ti.ná.i an_sá.vâ. rëî.kalà. tèna.s || (J., 1938, Ažušilė).

I detta sammanhang får illativen laukan, använd med verbet eiti, ytterligare en betydelsenyans – betydelsen ’uträtta sina behov’⁹.

Tolkningen av singulara illativformerna laukan, som används med rörelseverb i östaukštaitiska vilniškių-dialekter, är oskiljaktig från kontexten och den pragmatiska informationen. Endast dessa faktorer kan hjälpa till att fastställa betydelsen av den form som används i ett konkret fall, liksom dess grammatiska status.

Eftersom illativ, som redan nämnts, är ett paradigmatiskt kasus i de undersökta dialekterna, och formerna laukan, använda i betydelsen ’plats under bar himmel; utsida’, inte kan betraktas som helt abstrakta, kan man dra slutsatsen att formen laukan i östaukštaitiska vilniškių-dialekter inte har adverbialiserats. Den bör betraktas som singular illativ.

5.4. En annan, sista grupp exempel som illustrerar den undersökta formen bör behandlas separat:

(13) nù | šituõ·s rũ bus visùs kur_jáu_nakvój’ja. | tai_į_šņes laukañ || (J. B., 1916, Mileikiškiai);

(14) tai nušà.vâ._ji. | i._ná.mu. ažù.degę. ši.tu. || ę. | já. žmã’nai i_mèrgã tie mažà | tai liēpe. lã.pšî’s isinè.št laukañ | e._tũ. diedù. anà ti’se. aš_nežinãu ar_sù.degę. taz_diedãs | su_na-mù || tèp_kat | bãū.de. iš_visù. šá.nu. || (A. G., 1936, Bėčionys);

(15) alè vis_tiek jɔ.z_gi lauka(ñ) nemesi._gi | vą_ši.te vis_tiek_và.lgi.davà.m || (E. M., 1928, Smilgin iškė).

I de angivna kontexterna pekas den referentiella omgivningen ut av verben iš(si) nešti ir mesti. De hör till verben med betydelsen avlägsnande (separation) (mer utförligt, se Mikulskas 2003: 84).

I exempel (15) går den beskrivna handlingen från ett slutet objekt (”hemmet”) till ett öppet område. I exemplen (13) och (14) anges riktningen inte uttryckligen, men det förutsätts att den är densamma. I dessa kontexter framträder således åter motsättningen insida: utsida, men här är den av en annan typ än den som beskrevs i exemplen (9)–(11).

Lipartė (2000: 149–150) taip pat mini panašaus tipo atvejus ir aprašydama juos aptaria partikulininius veiksmažodžius. Dėl partikulininių veiksmažodžių susidariusią vieną iš ternarinės veikslo sistemos kategorijų – perfectentyvą – yra apžvelgę Gir-

⁹ Plačiau apie frazeologizmą eiti laukan žr. Lipartė 2000: 150–151.

Straipsniai / Articles

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

denis ir Kačiūškienė (2000: 307–314; dar žr. Kaikarytė, 2011). Perficientyvas sudaromas su tam tikrais „nublukusios” semantikos prieveiksmiais – postverbais, savo reikšme ir funkcija artimais perfekt yvinio veiksmažodžio priešdėliams. Eidami po vadinamųjų anihiliacinės reikšmmės veiksmažodžių, šie postverbai rodo, kad veiksmas artėja prie pabaigos arba tam tikros ribos. Pasak minėtojo straipsnio autorių, šis reiškinys būdingas tik šiaurinėms tarmėms (šiaurės vakarų žemaičių, šiaurinių šiauliškių ir panevėžiškių šnektoms) ir yra atsiradęs dėl kaimyninės latvių kalbos poveikio¹⁰ (Girdenis, Kačiūškienė 2000: 311). Lipartė teigia, kad šis reiškinys nėra vien tik nurodytų tarmių ypatybė, ir dėl to esą negalima tvirtinti, jog jis atsirado dėl latvių kalbos įtakos. Jos duomenimis, atskiri pavyzdžiai užrašyti taip pat iš vakarų, vidurio aukštaičių ir už Lietuvos sienų (Baltarusijoje) esančių lietuvių kalbos salų (Zietelos, Lazūnų, Ramaškonių).

Mikulskas (2003: 75, 5 išn.) pastebi, kad Lipartės pavyzdžiai rodo tik lokalinę reikšmę, o vadinamosios partikulos, kaip ir jų priešdėliniai atitikmenys, čia neatlieka veikslo rodiklio funkcijos¹¹. Autorius taip pat atkreipia dėmesį, jog forma lauka(n), ypač einanti po slinkties veiksmažodžių, dažnai gali būti suprantama dviprasmiškai. Šio neaiškumo priežastis – daiktavardžių, iš kurių yra kilę tokios formos, semantinė raida abstraktėjimo link. Tyrėjas teigia, kad „bendrai tereikšdamos veiksmo kryptį iš vidaus (centro) į išorę (periferiją), šios iliatyvo formos labiau linkę prieveiksmėti ir menkiau tinka reikšti perficientyvui svarbią ribos funkciją. Kadangi formos lauka(n) (ir lokaliniai variantai) bei šalin plačiai vartojamos visoje Lietuvoje kaip krypties prieveiksmiai, dėl galimos dvejopos interpretacijos sunkiau atpažinti jų postverbinės vartosenos atvejus. Sprendžiant šių formų leksikografinio pateikimo klausimą neaiškiais atvejais reikėtų orientuotis į tą geografinę perficientyvinių konstrukcijų paplitimo ribą, kurią šiaurinėse lietuvių tarmėse patikimai eksplikuoja populiariausio postverbo žemė(n) (ir jo lokalinių variantų) vartosena” (Mikulskas 2000: 82–86).

I de nämnda exemplen från östaukštaitiska vilniškiai-dialekter är formen laukan inte ett postverb. I de aktuella kontexterna förblir rörelseriktningen hos illativen laukan densamma som i de föregående exemplen – från insidan till utsidan. Här är oppositionen insida: utsida tydlig; illativen laukan markerar ofta den objektiva betydelsen endast svagt, utan betecknar en abstrakt plats utanför (exemplen (18) och (20)). Denna illativ har till sin betydelse

¹⁰ Jfr. žemaitiska Kirškit köje žėmen (Tirkšliai) = lett. Cērtiet kāju nuost, Tas vēlnias jau skesta žemyn (Šatės) = lett. Tas veļns jau slīkst nuost, Malku neturiu – ziemā šalu į žemę (Papilė) = lett. Maļkas man nāv – ziemā sālstu nuost (Girdenis, Kačiūškienė 2000: 308–309).

¹¹ Med utgångspunkt i LKŽ:s excerpteringssamling ritade Rolandas Mikulskas upp en exakt utbredningslinje för de perficientiva konstruktioner som används i de nordliga dialekterna. I arealen för perficientiva konstruktioner införlivade han även de nordliga kupiškėnai- och uteniškiai-dialekterna (Mikulskas 2003: 76).

100

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų laukan, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

har avlägsnat sig från de grundläggande betydelserna hos lexemet laukas. Man kan anta att singularens illativ laukan, som används med verb som uttrycker avlägsnande (separation), tenderar att adverbialiseras¹².

6. SAMMANFATTNING

Av det presenterade materialet framgår att illativformerna av lexemet laukas i östaukštaitiska vilniškiai-dialekter anger handlingens riktning: (a) från ett slutet objekt¹³ till ett konkret, avgränsat öppet område där en viss målinriktad verksamhet bedrivs; (b) från ett slutet objekt till ett abstrakt, oavgränsat öppet område där en viss målinriktad verksamhet inte nödvändigtvis bedrivs.

- Den undersökta illativens betydelse skiljer sig inte från lexemets laukas grundbetydelser när den anger handlingens riktning mot odlad mark, ett odlingsområde och en plats under bar himmel. I båda fallen används singularens illativformer.

- Pluralens illativform laukuosun får en tydligare betydelsenyans i kontexter där den ställs mot lexem som betecknar ett bebott geografiskt objekt. Handlingens riktning går från ett öppet objekt till ett öppet område, från ett bebyggt område till ett obebyggt. I sådana fall används denna illativ i betydelsen ”ensamgård”.

- Singularens illativform laukan i östaukštaitiska vilniškiai-dialekter, som anger handlingens riktning mot en plats under bar himmel, utomhus, bör betraktas som ett paradigmiskt kasus, utom när den används med verb som uttrycker avlägsnande (separation). I så fall tenderar formen att adverbialiseras.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

DvŽ II – Mikulėnienė Danguolė, Morkūnas Kazys, Vidugiris Aloyzas 2006: Dieveniškių šnektos žodynas 2. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Gelumbickaitė Jolanta 1997: Postpoziciniai vietininkai J. Bretkūno Evangelijos pagal Luką vertime. – Baltistica 32(2), 179–202.

Girdenis Aleksas, Kačiuškienė Genutė 2000: Paraleliniai reiškiniai latvių ir šiaurinių lietuvių veiksmažodžio sistemose. – Kalbotyros darbai 2, 307–314. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

¹²Det går inte att med säkerhet hävda att betydelsen hos de undersökta formerna i de angivna kontexterna alltid är abstrakt. Den grammatiska statusen avgörs här återigen av kontextuell och pragmatisk information; jämför exempel (14) eller uppmaningen ”Släng ut honom”, där laukan uppfattas som gården eller platsen vid huset.

¹³Ofta är det objekt eller den plats som man rör sig från underförstådd.

Straipsniai / Articles

101

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

Kaikarytė Aušra 2011: Perficientyvas šiaurinėse šiauliškių šnektose, Tarptautinės mokslinės konferencijos Kalba ir jos tyrimo aspektai tezės. Vilnius. Prieiga internete: http://lki.lt/LKI_LT/images/Naujienos/20111124_bendros_tezes.pdf.

Kavaliūnaitė Gina 2003: Postpozicinių vietininkų sistema Chylinskio Naujojo Testamento vertime. – Acta Linguistica Lithuanica 49, 33–49.

Klein Wolfgang 1990: Überall und nirgendwo. Subjektive und objektive Momente in der Raumreferenz. – Sprache und Raum. Zeitschrift für Literaturwissenschaft und Linguistik 78, 9–42.

Laigonaitė Adelė 1957a: Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje. – Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 21–39.

Laigonaitė Adelė 1957b: Vietininkų reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių kalboje. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Lipartė Evija 2000: Iliatyvo resp. prieveiksmio laukan reikšmės ir galimi sinonimai lietuvių tarmėse. – Acta Linguistica Lithuanica 43, 144–152.

LKA III – Litauiska språkets atlas 3. Morfologi. Vilnius: Mokslas, 1991.

LKE – Litauiska språkets encyklopedi. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas (I–XX, 1941–2002): elektroninis variantas. Redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: www.lkz.lt.

Mik ulskas?

Mik ulskas

102

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Dėl iliatyvų lauk an, laukuosun semantikos rytų aukštaičių vilniškių šnektose

Rosinas Albertas 2001a: Inesyvo ir adesyvo formų kilmės ir raidos klausimu. – Baltistica 35(1), 173–183.

Rosinas Albertas 2001b: Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Ulvydas Kazys 2000: Lietuvių kalbos prieveiksmiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Vater Heinz 1996: Einführung in die Raum-Linguistik. Hürth: Gabel Verlag.

Vater Heinz 2005: Referenz-Linguistik. München: Wilhelm Fink Verlag.

Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.

Zinkevičius Zigmas 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1. Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Zigmas 1982: Lietuvių kalbos postpoziciniai vietininkai. – Baltistica 18(1), 21–38.

Žilinskaitė Eglė 2010: Vietos raiška Mikalojaus Daukšos Postilėje: postpoziciniai vietininkai ir jų funkciniai ekvivalentai. Daktaro disertacija.

Om illativernas semantik laukan, laukuosun i de östaukštaitiska Vilniusdialekterna

SAMMANFATTNING

I den vetenskapliga litteraturen behandlas ingående frågor om bildandet och utvecklingen av postpositiva lokalkasus i litauiskan; lokalkasus i äldre skrifter har ägnats betydande uppmärksamhet i forskningen. Hittills har dock endast enskilda lingvister fokuserat på en semantisk analys av de ovan nämnda formerna. Artikeln diskuterar ur semantisk synvinkel illativformerna laukan, laukuosun av lexemet laukas, som används i de östaukštaitiska Vilniusdialekterna. Analysen bygger på referentiell lingvistiks teoretiska principer, med fokus på tolkningen av relationerna mellan språkliga uttryck och verkligheten samt på betydelsen av kontextuell information. Efter att ha fastställt att illativens funktion är att beteckna rörelse i en eller annan riktning (från ett öppet till ett slutet rum och vice versa), anger artikeln uppgifterna att undersöka: (a) hur illativformerna av lexemet laukas, använda i olika kontexter, skiljer sig från den fastställda funktionen hos denna form, och (b) om illativens betydelse, som ett paradigmatisk kasus, skiljer sig från lexemet laukas grundbetydelser. Fyra användningsfall av illativen laukan, laukuosun förknippade med olika kontexter diskuteras separat. Efter genomgången av materialet dras slutsatsen att illativformernas funktion hos lexemet laukas i de östaukštaitiska Vilniusdialekterna är att precisera riktningen för en handling från ett slutet objekt till ett visst öppet rum, avgränsat av vissa gränser och definierat av vissa målinriktade aktiviteter, eller från ett slutet objekt till ett abstrakt öppet rum utan tydliga gränser, vilket inte nödvändigtvis definieras av vissa målinriktade aktiviteter.

Straipsniai / Articles

103

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

Betydelserna hos de illativformer som analyseras skiljer sig inte från huvudlexemets laukas betydelser i de fall då det används för att beteckna riktningen för en handling mot odlad mark, ett odlingsområde och en plats under bar himmel. Pluralformen av illativ laukuosuan får en mer framträdande begreppslig nyans när den i olika kontexter ställs mot lexem som betecknar ett bebyggt geografiskt objekt. Singularformen av illativ laukan, som betecknar riktningen för en handling mot en plats under bar himmel, utåt, betraktas som ett paradigmiskt kasus, utom i de fall då den används med verb som betecknar bortförande (avskiljande). Formen tenderar därför att adverbialiseras.

Inkommen den 11 oktober 2012.

DAIVA KARDELYTĖ-GRINEVIČIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]; [email protected]

104

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

OM ILLATIVERNAS LAUKAN, LAUKUOSUN SEMANTIK I DE ÖSTRA AUKŠTAITISKA VILNIUS-DIALEKTERNA

Om illativernas semantik laukan, laukuosun i de östra aukštaitiska Vilnius-dialekterna

ANNOTATION

ANNOTATION

5.2. I sådana kontexter får den undersökta formen en något annorlunda semantisk nyans:

5.3. I dialekterna hos östaukštaitiska vilniškiai används illativformen av lexemet laukas också i kontexter av ytterligare en typ:

6. SAMMANFATTNING

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Om illativernas semantik laukan, laukuosun i de östaukštaitiska Vilniusdialekterna

SAMMANFATTNING

Document details