Denna artikel behandlar grammatikaliseringsprocesser i lettisk ortnamnsbildning och försöker identifiera skillnader i avledningen av ortnamn och appellativ. Tre typer (primär, sekundär och sammansättande toponymisering) och sex stadier av toponymisering (utvidgning eller användning av ett ord i nya sammanhang, transkategorisering eller byte av kategori, dekategorisering eller förlust av vissa kategorikomponenter, desemantisering eller förlust eller förändring av semer i ett ortnamns semantiska fält, klitisering eller sammansmältning av två ord till ett, erosion eller förlust av fonetisk substans, epexegetikalisering eller förvärv av en ny morfologisk eller semantisk utvidgning för att förklara ortnamnet) har observerats. Två stadier av desemantisering – partiell och fullständig – har urskilts.
NYCKELORD: ortnamn, toponymisering, desemantisering, grammatiska förändringar av ortnamn.
ANOTATION
I artikeln behandlas processer för grammatikalisering av ortnamn i lettiskan, och försök görs att fastställa skillnaderna mellan bildningen av ortnamn och appellativer. Tre sätt att bilda ortnamn skiljs ut (primär, sekundär och sammansatt toponymisering) och sex nivåer (extension, det vill säga användning av ett ord i en annan kontext; transkategorisering, det vill säga förändring av kategori; dekategorisering, det vill säga bortfall av vissa kategorikomponenter; desemantisering, det vill säga bortfall eller förändring av ordets semer i ortnamnets semantiska fält; klitisering, det vill säga sammanslagning av två ord; erosion, det vill säga bortfall av fonetiska element; epexegetisering, det vill säga tillägnande av en ny morfologisk eller semantisk komponent som förklarar ortnamnet). Två nivåer av desemantisering urskiljs: partiell och fullständig.
NYCKELORD: ortnamn, toponymisering, desemantisering, grammatiska förändringar hos ortnamn.
Straipsniai / Articles
117
Page 2
SANDA RAPA
När appellativet får status som egennamn upphör dess utveckling inte – det anpassas fortfarande till språkets system och grammatik. Grammatikteoretiker kallar detta vanligtvis grammatikalisering (eller grammatisering) – den process genom vilken lexikala enheter och konstruktioner börjar fylla grammatiska funktioner i vissa språkliga kontexter och, när de väl har grammatikaliserats, fortsätter att utveckla nya grammatiska funktioner (Hopper, Traugott 1994: XV). Men med tanke på att egennamn utgör en särskild vokabulärkategori och därmed har andra avledningsmönster och kanske också en annorlunda vidareutveckling, bör processen där ord anpassas till språksystemet inom onomastiken kallas toponymisering.
Onomastiker har två uppfattningar om toponymisering när det gäller processens fullständighet. FN:s expertgrupp för geografiska namn (UNGEGN) ger följande definition av termen: ”handlingen att bilda ett toponym (dvs. ett egennamn) från ett appellativ eller en annan ordklass” (Report 2011: 3). Inom den ryska onomastiken förklaras toponymiseringsprocessen mer ingående: som en typ av onymisering som inte bara innebär att ett appellativ övergår till ett egennamn, utan också namnets fortsatta grammatiska och lexikosemantiska utveckling (Podolskaja 1978: 143); det är en process som sannolikt förekommer i flekterande språk.
Med utgångspunkt i denna vidare förståelse av toponymisering undersöker artikeln några aspekter av den grammatiska utvecklingen hos lettiska ortnamn.
För att mer uttryckligt förklara toponymiseringsprocessen i lettiskan används terminologin och metodologin från grammatikaliseringen (Hopper, Traugott 2003; Heine, Kuteva 2004; Heine 1993; Fischer, Rosenbach 2000; Lehmann 2002; Meillet 1958, etc.). Analysmaterialet – ortnamn med tydligt ursprung (etymon) – hämtades från kortsamlingarna vid Lettlands språkinstitut.
På den första nivån – när ett appellativ blir ett egennamn – kan tre typer av toponymisering urskiljas (enligt den klassificering som utarbetats av den polske lingvisten Stanisław Rospond och som antagits av lettiska och litauiska onomastiker (Rospond 1957: 235ff., Vanagas 1970, Balode 1985, Laumane 1996)):
• primär toponymisering – när appellativet får status som egennamn utan någon morfologisk omvandling (morfologisk avledning bör ske i appellativet snarare än i egennamnet, t.ex. en dal kallad Abra ”knådtråg, ho1” i Baižkalns <
1 Här och i det följande – en ungefärlig eller ordagrann översättning av ett ortnamn.
118
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 3
Toponymization in the Latvian Language
abr-a [rot + ändelse] och en smal dal Abru̦ņa i Cēsis < diminutiv av abra – abr-iņ-a [rot + diminutivsuffix + ändelse]);
• sekundär toponymisering – när appellativet bildas med topoformanter (morfologisk avledning bör ske i egennamnet, t.ex. Celmajs ’en plats med många stubbar’ i Izvalta < celm-āj-s [rot + topoformant, dvs. suffix + ändelse]),
• sammansättande toponymisering – när egennamnet består av två eller flera ord (ibland kan den åtföljas av sekundär toponymisering). De flesta sammansatta ortnamn är nominala konstruktioner – vanligen ett generiskt element i kombination med ett annat substantiv (89%) eller adjektiv (10%). Övriga exempel är mycket sällsynta – prepositionella, samordnande, numerala, pronominala och interjektionella konstruktioner utgör endast 1% av de sammansatta ortnamnen.
Genomgången av mer än 100 000 ortnamn från kartoteket vid Lettiska språkets institut visar att hälften av alla lettiska ortnamn (50%) har bildats genom sammansättande toponymisering, 48% har bildats genom sekundär toponymisering och endast 2% är primära ortnamn (se bild nr 1).
BILD 1. Tre typer av toponymisering
Avledning av ortnamn är dock inte denna artikels huvudämne – den morfologiska strukturen hos lettiska ortnamn har redan undersökts ingående av såväl lettiska (t.ex. Laimute Balode, Vallija Dambe, Benita Laumane m.fl.) som litauiska (t.ex. Aleksandras Vanagas, Laimutis Bilkis, Dalia Kačinate-Vrubliauskiene m.fl.) lingvister. I denna studie beskrivs de viktigaste processerna för djupare toponymisering (dvs. grammatikalisering) i det lettiska språket.
För att tydligare visa den vidare och djupare toponymiseringen i lettiska ortnamn och jämföra utvecklingen av egennamn respektive appellativ
Straipsniai / Articles
119
Page 4
SANDA RAPA
vocabulary, the following scheme elaborated by Bernd Heine (Heine 1993: 58) was selected:
Denna grammatikaliseringskedja visar de grundläggande stadierna i ords grammatikalisering utan att processen delas upp ytterligare. Eftersom ortnamn vanligtvis behåller sin grammatiska form under lång tid bör belägg för toponymisering kunna hittas utan en djupare analys. Dessutom beskrivs varje grammatikaliseringsstadium i toponomastiska termer.
DEKATEGORISERING
När man försöker placera ett ortnamn i grammatikaliseringskedjan bör den första korrigeringen göras i sekvensen av stadier, eftersom ordets kategori påverkas redan i början av processen för ony[m]isering. När ett appellativ övergår till ett proprium får det inte bara en grafisk skillnad (det skrivs alltså med stor begynnelsebokstav), utan stelnar också i en viss (och ofta oföränderlig) kategorisk eller grammatisk form. Därmed förlorar det åtminstone en kategorisk komponent (till exempel förlorar substantiv som blir oikonymer i lettisk toponymi oftast sin singularform, medan adjektiv som blir oikonymer vanligen förlorar sin femininform). Övergången mellan appellativ och proprium leder emellertid aldrig till en kategori på lägre nivå (t.ex. hjälpverb) – appellativ ombildas inom en motsvarande lexikal kategori; därför bör det första stadiet av toponymisering kallas transkategorisering eller rekategorisering. Vissa grammatiker har urskilt ett ytterligare delstadium i denna process före dekategoriseringen och beskrivit det som utvidgning – användning av ordet i nya utvidgningar (Heine, Kuteva 2004). Även om de senare övergav denna idé kan den tillämpas inom onomastiken. Det första stadiet av toponymisering kan således omfatta följande: utvidgning (användning i nya utvidgningar) > transkategorisering (kategoribyte) > dekategorisering (förlust av vissa kategoriska komponenter).
DESEMANTISERING
Nästa stadium – desemantisering – betecknas ibland som utlösaren för grammatikalisering, vilken inleder en irreversibel förändring av en språkenhet och ligger bakom alla efterföljande stadier av grammatikalisering. Om vi instämmer med John Stuart Mill, Alan Gardiner och andra som hävdar att proprier saknar lexikal betydelse och är tomma särskiljande tecken, bör vi säga att
120
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 5
Toponymization in the Latvian Language
appellativ når fullständig desemantisering när de blir proprier. Om vi däremot instämmer med deras motståndare, såsom Otto Jespersen, Ojārs Bušs och mig själv, kan vi säga att proprier har en lexikal betydelse som är ännu vidare och omfattar mer än appellativens, och att namngivningen av en plats därför inleder inte bara desemantisering utan också resemantisering av appellativet. Till exempel förlorade appellativet ērģli ’örnar’, efter att det blivit ett proprium Ērgļi, sin appellativa betydelse och fick en ny betydelse som dock är svår att definiera: ’en by vid floden Ogres strand, den lettiske författaren Rūdolfs Blaumanis födelseort etc.’.
I Lettiska språkets instituts register finns många exempel som visar desemantisering av ortnamn. Två olika nivåer av desemantisering kan urskiljas i lettisk toponymi: partiell och fullständig desemantisering, vilka båda vanligen inleds av metafor eller metonymi, det vill säga analogi och omanalys (dessa två typer av semantisk överföring erkänns som de viktigaste semantiskt motiverade mekanismerna i grammatikaliseringsprocessen (Hopper, Traugott 2003: 87, Heine 1993: 96, Fischer, Rosenbach 2000: 15, etc.)).
Partiell desemantisering förekommer i sammansatta ortnamn med ett generiskt led som inte (fullständigt) kännetecknar objektets kategori. En studie av cirka 100 000 sammansatta ortnamn med ett generiskt led (som naturligtvis bör beteckna objektets kategori) visar mer än 24 000 semantiska avvikelser mellan ett ortnamn och det verkliga geografiska objektet – vilket innebär att mer än en femtedel av generiska led i lettiska sammansatta toponymer inte beskriver kategorin hos det verkliga geografiska objektet, eller endast gör det delvis (se bild nr 2).
BILD 2. Generiska led i lettiska ortnamn
Straipsniai / Articles
121
Page 6
SANDA RAPA
Det kan vara resultatet av antingen en funktionell förändring eller en metaforisk och metonymisk överföring. Men även partiell desemantisering kan förekomma i olika grad: metaforiskt överförda namn bryter delvis sambandet mellan appellativet och objektet, medan metonymiskt överförda ortnamn och namn som förblir oförändrade efter att objektet förändrats gör det nästan helt, trots att appellativets lexikala betydelse fortfarande är igenkännlig (till exempel ett vanligt metaforiskt namn på en hålighet, bļoda ’ordagrant: skål’, som används i dalnamnet Sidraba Bļoda ’Silverskål’ i Anna2, och appellativet bļoda ’skål’ har åtminstone ett gemensamt semem, ’rund form’, medan det generiska ledet i ängsnamnet Medus Strauts ’Honungsbäcken’ i Džūkste, som genom synekdoke har fått sitt namn efter bäcken som rinner längs ängen, och appellativet strauts ’bäck’ inte har något gemensamt semem).
Det mest representativa exemplet på partiell desemantisering är appellativet purus ’mosse’ i lettiska ortnamn. Ungefär en sjättedel av genitivsammansättningarna med detta generiska led som förekommer i lettisk toponymi betecknar inte det motsvarande geografiska objektet, det vill säga en verklig mosse eller ett kärr, eller åtminstone en våtmark. Leksemet purus används ofta i lettiska ortnamn för att beteckna ängar, skogar, åkrar, dammar, buskmarker, byar, dalar, gropar med mera. Detta appellativ har (troligen på grund av förändringar i de berörda objektens flora och geologi) genomgått alla typer av semantisk förändring. Ett objekt kan kallas mosse genom:
• metafor (när platsen liknar objektet i fråga eller har vissa kännetecken som det, till exempel ängsnamnet Elles Purvs ’Helvetesmosse’ i Ārlava; av en uppgiftslämnare beskriven som ”mycket blöt”);
• metonymi, det vill säga synekdoke (platsen ligger nära en mosse eller en mosse finns inom dess område, till exempel skogsnamnet Līkaiš purus ’Krokig mosse’ i Brenguļi; ”har några små mossar inom området”);
• historiska förändringar (när området tidigare har varit en verklig mosse, till exempel Laivas purs ’Båtmosse’ i Bilska, ”var en enorm mosse, nu utdikad mark”).
Samma öde har drabbat andra generiska led som ingår i ungefär hälften av alla lettiska ortnamn. Troligen påverkas också blekningen av ortnamnets appellativa betydelse av hur ofta det används. Detta kan iakttas hos de vanligaste appellativen, såsom aste ’smalt landområde’ (ordagrant: ’svans’), gals ’ände’, kalns ’kulle’, kāja ’smalt landområde’ (ordagrant: ’ben’), leja ’dal’, lauks ’fält’, mala ’kant’, mežs ’skog’, upe ’flod’, vidus ’mitt’, zeme ’land, jord’. Det finns flera tecken på semantisk blekning hos de vanligaste appellativen i ortnamn:
2 Här och i fortsättningen följs ortnamnet och dess bokstavliga översättning av namnet på den socken (administrativ enhet efter 1939) där ortnamnet registrerades. I vissa fall återges även ytterligare information från en uppgiftslämnare inom citationstecken.
122
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 7
Toponymization in the Latvian Language
a) de används ofta i genitivform (vanligen singular): till exempel kalna-, le-jas-, lauka-, meža-, vidus-, och har fått en särskild betydelse som bara används i onomastiska sammansättningar – i de flesta fall för att skilja en ny gård från en äldre (till exempel gårdsnamnen Dribas, Kalna Dribas ’Kulle-Dribas’ och Lejas Dribas ’Dal-Dribas’ i Baižkalns, Kalna Uodiņi i Drabeši; enligt uppgiftslämnaren ”avskildes de från Uodiņi”);
b) de har vanligtvis förlorat en del av sin fonetiska substans: kalna- > kal-, lejas- > le-js-, lauka- > lau-, vidus- > vids- (till exempel gårdsnamnet Kalmaļi [< kalns ’kulle’ + mala ’gräns’] i Vārve, bynamnet Laugals [< lauks ’fält’ + gals ’ände’] i Nīca);
c) de används ofta i en särskild morfologisk form som inte har någon specifik betydelse och inte förekommer i det allmänna ordförrådet: gals > -gale [avledning med feminin ändelse], -gaļi, -gaļi [nom. pl.]; mala > -male [femininum], -maļi [nom. pl.]; upe > -upi, -upji [nom. pl.]; vidus > -vidi [nom. pl.]), zeme > -zemi, -zemji [maskulinum, nom. pl.] (till exempel Mežvidi [< mežs ’skog’ + vidus ’mitt’] i Dignāja, Ērgeme, Gauiena med flera, Ciemgaļi i Dundaga, Ciemgaļi [< ciems ’by’ + gals ’ände’] i Bauni, Turlava med flera);
d) de innehåller ibland en reduplikation, som Lehmann (Lehmann 2002: 116–117) betraktar som en tillförlitlig indikator på desemantisering: till exempel kullenamn med det upprepade generiska ledet kalns ’kulle’: Kalniņkalns, Kalnijakalns, gårdsnamnen Kalnkrievkalns, Kalnkalniņi i Ērgļi;
e) ibland kan en ytterligare konnotation uppstå: till exempel kan leja ’dal’ också beteckna ’en jordbruksarbetares hus’ och kalns ’kulle’ – ’en gårdsägares hus’ (ME II 143, 447) (till exempel Lejasvēr zemnieki ’Dal-Vērzemnieki’ i Cirgaļi, som en uppgiftslämnare beskrev som ”tjänstefolkets hus”).
Dessa tecken visar att de vanligaste leksemen nästan har fått status som affixoid (i de flesta fall prefixoid) – ett självständigt ord som också kan fungera som en morfologisk komponent i ett namn, som ett affix (prefix). Även om ett självständigt ord förlorar sin fonetiska substans och blir oigenkännligt kan det fortfarande användas som topoformant vid bildandet av nya ortnamn. Ibland kan en överensstämmelse med regelbundna auslauter bidra (exempelvis påminner det vanliga appellativet aste ’svans, smalt landområde’ om auslauten –a(i)ste eller suffixet –st– i baltisk-finska språk).
Många leksem i ortnamn har nått fullständig desemantisering. Detta fenomen kan iakttas i de så kallade dunkla ortnamnen, där den specifika betydelsen sedan länge har fallit i glömska och nu endast kan upptäckas genom etymologisk analys. Till exempel har den vanliga ändelsen –ava i lettiska hydronymer (till exempel i flodnamnen Abava, Daugava, Rucava) troligen uppkommit ur den indoeuropeiska roten *au(e)- och hade ursprungligen betydelsen ’fukta, flyta’ (jfr lett. avots ’källa [med vatten]’) (Karulis I 93–94; Buck 1949: 44; Pokorny 1959: 78).
Straipsniai / Articles
123
Page 8
SANDA RAPA
Det finns många topoformanter som har upptagits i lettisk toponymi som självständiga ord från andra språk. Till följd av att dessa lånordade appellativ (främst generiska beteckningar) senare blivit omöjliga att känna igen har de blivit grammatiska formanter. Så innehåller lettiska sjönamn Kaņieris i Riga, Nierieris i Cēsis och Spicieris i Smiltene sannolikt estniska järv ’sjö’ eller liviska jōra, jāru ’sjö’ (Dambe 1987: 34; Hauzenberga 1932: 134). Denna ändelse har blivit en regelbunden topoformant; därför ingår den inte bara i hydronymer, utan även i ängsnamn (t.ex. Piniers i Liezēre) och gårdsnamn (t.ex. Poņeri i Piltene). Lånade postfeksoider är också –nīte i Kurland (jfr estniska niit, liviska nīt ’äng’) och –pole i Latgale (jfr ryska поле ’fält’, som enligt Fasmer III 307 är besläktat med fornryska поль ’öppen, tom’), etc.
Inte bara desemantisering utan också transemantisering eller resemantisering kan iakttas i lettiska ortnamn, om en ny betydelse uppstår till följd av grammatikalisering. Exempelvis har gårdsnamnet Rīskalni i Renda uppstått genom kontamination av rijas- [gen. sg.] ’trösklada’ och kalni ’kullar’, inte av orden rīss ’ris’ och kalni ’kullar’; gårdsnamnet Dardedži har uppstått ur dar(ʋ)dedži ’tjärbrännare’, inte ur dardedze ’regnbåge’; gårdsnamnet Sālskalns kommer från saules kalns ’solens kulle’, inte från sāls kalns ’salts kulle’; gårdsnamnet Piesargi betyder piesargi ’ängens väktare’, inte ’nära/vid Sargi’. I vissa fall beror detta sannolikt på folketymologi, inte grammatikalisering, men orsaken är fortfarande desemantisering.
KLITISERING
Den vanligaste utlösande faktorn för affixoider är klitisering, när ett ord i snabbt tal smälter samman med nästa ord och blir fonologiskt beroende av ett annat ord. Detta behöver inte nödvändigtvis följas av desemantisering, vilket visades i grammatikaliseringskedjan, eftersom toponymens komponent här vanligen behåller sin betydelse – den erinras alltid genom konnotationen med det motsvarande objektet.
Den mest karakteristiska processen i lettisk toponymi är proklitisering, då ett ord (vanligen en preposition) utan självständig accent smälter samman med det efterföljande ordet i talet. Det finns fortfarande många ortnamn i lettisk toponymi som liknar onomastiska beskrivningar. De flesta är prefixkonstruktioner, och många av dem är sammansatta av proklitiska ord: Aiz ezere < aiz + ezers ’bortom sjön’, Aizupe < aiz + upe ’bortom floden’, Aizpurve < aiz + purvs ’bortom kärret’, Pierobeža < pie + robeža ’vid gränsen’, Pārdaugava < pār + Daugava ’på andra sidan/över floden Daugava’, pārmežs < pār + mežs ’bortom skogen’, Pārpurus < pār + purvs ’bortom/över kärret’. I dessa
124
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 9
Toponymization in the Latvian Language
konstruktioner (oftare än i det allmänna ordförrådet) flyttas accenten från det självständiga ordet till prefixet (enligt regeln om huvudtryck på första stavelsen i lettiska). Samtidigt anpassas det nya lexemet (genom att ta den relevanta avledningsändelsen) till det motsvarande denotatumet: exempelvis har ängsnamnet Piekmene blivit feminint, eftersom det syftar på ett feminint substantiv, pļava ’äng’, medan fiskeplatsen Pie akmeņa fortfarande har den maskulina ändelsen hos substantivet akmens ’sten’ i Jumurda.
En enklitisk klitik, där ett ord ljudmässigt smälter samman med det föregående ordet, verkar vara tämligen ovanlig i lettisk toponymi. Den är dock också mindre synlig och igenkännlig (eftersom den, som Christian Lehmann har påpekat, ofta följs av agglutination och fusion (Lehmann 2002, 145ff.)). Vanliga topoformanter som i lettisk toponymi har uppstått ur de självständiga orden ezers ’sjö’ och arājs ’plöjare’ är till exempel utljuden –eris eller –ars och –rāji – exempelvis i namnen på bosättningar Meldzere i Nīgrande och Sauzeri i Stūri, ängsnamnet Melzere i Skrunda, sjönamnet Zuosars i Gaigalava och gårdsnamnen Dziļrāji i Code, Jaunrāji i Padure och Muižrāji i Īvande – dessa ortnamn har sannolikt tidigare varit Meld-ezere (< ’vassjö’), Saus-ezeri (< ’torr sjö’), Mel(n)-ezere (< ’svart sjö’), Zuos-ezers (’gässens sjö’), Dziļ-arāji (< ’djupplöjande plöjare’), Jaun-arāji (< ’unga/nya plöjare’), Muiž-arāji (< ’herrgårdsplöjare’).
Förutom klitiker kan olika slags fonologiska förändringar påverka ortnamn. Den lettiska lingvisten Edīte Hauzenberga-Šturma har beskrivit mer än 150 typer av fonologiska förändringar i ungefär 2 000 lettiska oikonymer, däribland bortfall av vokaler, konsonanter eller stavelser samt kvalitativa vokalförändringar, epentes, assimilation, dissimilation, metates, alliteration etc. (se Hauzenberga 1932).
EROSION
Erosion or loss of phonetic substance (Heine, Kuteva 2002: 2) always goes hand in hand with the process of clitic and usually follows desemanticization (Meillet 1958: 135–139). Commonly, a toponymic collocation (onomastic lexeme + generic) becomes a compound place name, and then the second component of the name becomes a topoformant (as we could see in the enclitic examples above), but often the last component (mostly a generic) is completely dropped. Probably, it is due to language economy which is more effective in toponymy than in common language, because in the case of toponymy one has to memorize many specific, often non-standard language units (Superanskaja 1973: 87). Besides, the more evident loss or the so-called toponymic ellipsis
Straipsniai / Articles
125
Page 10
SANDA RAPA
(förlusten av ett helt ord eller en semantiskt fullständig enhet) kan betraktas som en form av erosion. I lettisk toponymi förekommer ett sådant ”valfritt” ord (dvs. ett generiskt led) i nästan hälften av alla lettiska ortnamn. Även om ett ord har gått förlorat finns dess spår kvar i ortnamnets ändelse. Här kan primära namn på städer, floder och ängar (i femininum) samt namn på kärr och bäckar (i maskulinum) nämnas (appellativen pilsēta, upe, pļava är feminina, purvs och strauts är maskulina i lettiskan).
Toponymisering i lettiskan upphör ofta inte med erosion – ett ortnamn kan återfå sitt generiska led eller få ett suffix med topografisk betydelse. Detta skulle sannolikt kunna kallas epexegetikalisering (från grekiska epexegesis: epi ’dessutom’ + exēgēsis ’förklaring’) – skapandet av en förklarande utvidgning av ordet.
EPEXEGETIKALISERING
Lettiska ortnamn kan lätt tappa och återfå sina generiska led eller få nya generiska led i takt med att objektet förändras (eller för att precisera ett ortnamn), till exempel: flodnamnet Juglas upe ’Juglas flod’ → Jugla ø → Juglas upe i Suntaži; vägnamnet Pie trim priedēm ’Vid de tre tallarna’ → ø Priedes ’Tallar’ → Priedes ceļš ’Tallvägen’ i Lejasciems.
I många fall läggs ett suffix med topografisk betydelse till. Det räcker inte att benämna en plats med ett appellativ i plural nominativ; toponymisystemet tenderar att skapa ett specifikt namn som hjälper till att beteckna objektets kategori. De mest produktiva suffixen är –āj–, –ien–, –ain–, –ait– (delvis även –en–), vilka används för att beteckna en plats där något förekommer i stor mängd. Till exempel betesmarksnamnet Kārkli ’Videbuskar’ → Kārklaine i Aknīste; informanten noterade att ”videbuskar växer längs ängen”; Ābulines krūmi ’Ābuline-buskar’ → Ābulines krūmājs i Dunika.
Orsaken till sådan epexegetikalisering är vanligtvis att lånord från andra språk inte längre känns igen – när kopplingen till ursprungsspråket har gått förlorad och ett lettiskt epexegetiskt generiskt led läggs till (t.ex. Goru kalns ’Goru [< ryska гора ’kulle’] kulle’, Gaina mežs ’Gaina [< гай ’skog’] skog’). Ibland kräver ett metaforiskt eller metonymiskt överfört namn en förklaring; till exempel kallas ängen Kazpurs ’Getkärr’ i Sēme även Kazpurpļava ’Ängen vid Getkärret’; ängen Cūkaste ’Grissvans’ i Ulmale kallas också Cūkastes pļava ’Ängen vid Grissvansen’.
126
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 11
Toponymization in the Latvian Language
SLUTSATSER
Med hänsyn till egennamnens särskilda roll i lettiskan kan vissa skillnader mellan grammatikalisering i toponymi och i allmänspråket iakttas. Ortnamnsutvecklingens första och sista stadier är mer strukturerade och spridda, och utvecklingen av en toponym upphör inte alltid vid erosionsstadiet. Toponymiseringskedjan skulle således kunna se ut så här: utvidgning – transcategorisering – dekategorisering – desemantisering – klitisering – erosion – epexegetikalisering. Den mest karakteristiska grammatiska processen i lettisk toponymi är desemantisering, som vanligtvis orsakas av geografiska objekts historiska förändringar och metonymi, dvs. synekdoke, där ett objekt benämns efter en av sina delar och omvänt.
REFERENCES
Balode Laimute 1985: Latvijas PSR ezeru nosaukumu sufiksālā derivācija. – Latvijas Zinātņu Akadēmijas Vēstis 5, 46–64.
Buck Carl Darling 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages. Chicago, Illinois.
Dambe Vallija 1987: Ieskats Latvijas PSR hidronīmu semantikā. – Onomastikas apcerējumi. Rīga: Zinātne, 32–45.
Hauzenberga Edīte 1932: Ko vietu vārdi dod latviešu valodas fonētikai? Filologu biedrības raksti 12. Rīga, 114–148.
Hopper Paul J., Traugott Elizabeth Closs 2003: Grammaticalization. Second Edition. Cambridge: Cambridge University Press.
Heine Bernd, Kuteva Tania 2004: World Lexicon of Grammaticalization. Cambridge: Cambridge University Press.
Heine Bernd 1993: Auxiliaries. Cognitive Forces and Grammaticalization. New York, Oxford: Oxford University Press, 1993.
Fasmer Max 1964–1973: Etimologicheskij slovar’ russkogo jazyka 1–4. Moskva: Progress.
Fischer Olga, Rosenbach Anette 2000: Introduction. – Pathways of Change. Grammaticalization in English, ed. by Fischer Olga, Rosenbach Anette & Stein Dieter. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, pp. 1–39.
Straipsniai / Articles
127
Page 12
SANDA RAPA
Karulis Konstantīns I–II: – Karulis K. Latviešu etimoloģijas vārdnīca. 1–2 sēj. Rīga: Avots, 1992.
Laumane Benita 1996: Zeme, jūra, zvejvietas. Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē. Rīga: Zinātne.
Lehmann Christian 2002: Lehmann Ch. Thoughts on Grammaticalization. Second, revised edition. Erfurt: Seminar für Sprachwissenschaft der Universität.
ME I–IV – Mülenbachs Kārlis. Latviešu valodas vārdnīca 1–4. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīga: Izglītības ministrija (I), Kultūras fonds (II–III), 1923–1932.
Meillet Antoine [1912] 1958: L’évolution des formes grammaticales. – Linguistique historique et linguistique générale. Paris: Librairie Ancienne Honoré Champion, p. 130–148.
Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1. Bern und München.
Report 2011: Report of the Working Group on Toponymic Terminology. Vienna: United Nations Group of Experts on Geographical Names, 2011. Available: http://unstats.un.org/unsd/geoinfo/UNGEGN/docs/26th-gegn-docs/WP/WP80_Report%20of%20the%20Working%20Group%20on%20Toponymic%20Terminology2 [accessed 12.03.2015].
Rospond Stanisław 1957: Klasyfikacja strukturalno-gramatyczna słowiańskich nazw geograficznych. Wrocław: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.
Superanskaja Aleksandra 1973: Obshhaja teorija imeni sobstvennogo. Moskva: Nauka.
Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba. Vilnius: Mintis.
Toponimizacija latvių kalboje
SANTRAUKA
Straipsnyje aptariami gramatizacijos procesai latvių kalbos vietovardžiuose ir rasti toponimų derivacijos ypatumai. Išskirti trys toponimizacijos būdai: pirminė, antrinė ir sudėtinė toponimizacija. Toponimizacijos vyksme išskirti šeši lygiai: išplėtimas (ekstencija,
128
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 13
Toponymization in the Latvian Language
arba žodžio vartojimas kitame kontekste), transkategorizacija (kategorijos pasikeitimas), dekategorizacija (kategorinių komponentų iškritimas), dalinė ir visiška desemantizacija (žodžio semų pasikeitimas arba iškritimas), klitizacija (dviejų savarankiškų žodžių sujungimas), erozija (fonetiškų komponentų iškritimas), epeksegetizacija (paaiškinamojo komponento prijungimas).
