VILIA RAGAIŠIENĖ

Litauiska språkets institut

Forskningsinriktningar: accentologi, dialektologi, lexikografi.

TEXTER PÅ SEIRIJAIDIALEKTEN

Sammanställd av Asta Leskauskaitė

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016, 296 p. + 1 garso diskas (CD) ISBN 978-609-411-183-9

I början av 2017 gav Litauiska språkets institut ut ytterligare en dialektkälla sammanställd av den erfarna dialektologen Asta Leskauskaitė – Texter på Seirijaidialekten med en cd med ljudinspelningar. Denna bok är den tredje samlingen dialekttexter från sydaukštaitiska underdialekter som författaren har sammanställt. Som en kompetent utgivare av dialekttexter presenterade A. Leskauskaitė för forskarsamhället och allmänheten texter från sin hembygd som hade getts ut drygt ett decennium tidigare – Texter på Kūčiaiområdets dialekt (2006; 428 s.). Kort därefter, det vill säga tre år senare, utkom en publikation präglad av vetenskaplig mognad och ägnad åt de sydligaste sydaukštaitiska dialekterna – Texter på Marcinkoniaidialekten (2009; 384 s.). Efter glädjen över den nya boken av den framstående forskaren inom sydaukštaitiska underdialekter måste man beklaga att den är betydligt mindre omfångsrik än de två första (särskilt som det finns gott om publicerade texter på Seirijaidialekten i Litauiska språkets instituts dialektarkiv vid centrumet för geolingvistik, s. 33–34). Jag menar att önskan att få tillgång till så många som möjligt av den erfarna dialektologens transkriberade texter med kommentarer är helt förståelig. Autentiska dialekttexter är ju en ovärderlig källa inte bara för dialektologer, baltologer eller forskare i äldre skrifter, utan också för etnologer, etnografer och historiker. Även om den recenserade boken är mindre till omfånget, står den vad gäller redigeringens kvalitet och vetenskapliga insikter definitivt inte tillbaka för de dialekttexter av A. Leskauskaitė som publicerades 2006 och 2009.

Bokens Texter på Seirijaidialekten skiljer sig i huvudsak inte från strukturen hos någon annan hittills utgiven publikation av detta slag. Som brukligt består boken av ett förord (s. 9–12), en vetenskaplig studie (s. 13–88) och dialekttexter (s. 89–251). I slutet av boken finns också en förklarande ordlista (s. 252–265) och en samling transkriptionssymboler (s. 266–268). Därefter publiceras en förteckning över källorna

288

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Seirijų šnektos tekstai

(s. 269–270), en ganska omfattande litteraturlista (s. 271–282), ett register över förkortningar (s. 283–284) och en sammanfattning på engelska (s. 285–292). Till boken bifogas en cd med ljudinspelningar av god kvalitet av de flesta berättelser som publicerats i boken.

Den vetenskapliga studien, som författaren blygsamt kallar en introducerande artikel (s. 5), består av fyra större eller mindre kapitel: ”Ur Seirijaområdets historia”, ”Dialektforskning och källor”, ”Den sociolingvistiska situationen i början av 2000-talet” och ”Dialektens utbredningsområde och viktigaste särdrag”. I det första kapitlet (s. 13–31) behandlas Seirijaområdets historia från äldsta tid till nutid tämligen utförligt med stöd av historiska källor. Här ges inte bara information om de historiska omständigheter som format områdets utveckling, utan också värdefulla uppgifter om religiösa åskådningar, etnisk sammansättning och språkbruk bland människor som bodde i Seirijais omgivningar under 1600–1900-talen. Mycket värdefulla är uppgifterna i tabell 1 och 2 i detta kapitel om invånarna i Meteliai och Seirijai distrikt i Seinai län år 1885 och i slutet av 1800-talet. För jämförande analys, särskilt i framtiden, skulle en motsvarande tabell över människorna som bodde i Seirijai kommun i början av 2000-talet, sammanställd utifrån folkräkningen 2011, verkligen vara till nytta.

I kapitlet ”Dialektforskning och källor” (s. 32–35) behandlas tidigare forskning om Seirijaidialekten kortfattat; som författaren riktigt påpekar är den ”fåtalig och fragmentarisk” (s. 32). Det är lovvärt att forskaren inte bara går igenom publicerat dialektmaterial, utan också presenterar hittills opublicerade handskrivna och muntliga källor och anger var de förvaras. När det gäller dialektologiskt material som samlats in under olika expeditioner vore det nog lämpligt att ange hur mycket sådant material som för närvarande totalt finns i Litauiska språkets instituts dialektarkiv (åtminstone orterna och antalet timmar ljudinspelningar bör anges).

I det tredje kapitlet (s. 36–44) ges förmodligen för första gången i en publikation av detta slag en tämligen utförlig översikt över dialektens sociolingvistiska situation – den nuvarande befolkningssammansättningen i Seirijaiområdet, invånarnas fördelning efter åldersgrupper, språkliga attityder och språkbruk. Med tanke på Litauens övergripande demografiska situation måste man hålla med författaren om att ”en fortsatt minskning av invånarantalet också kan förutses i framtiden” (s. 38). Men när man jämför de identiska uppgifter i diagram 1 och 2 om antalet invånare i Seirijai kommun efter åldersgrupp den 1 januari 2011 respektive 2016 (s. 37–38), kan man hoppas att befolkningsminskningen inte är (och sannolikt inte heller kommer att bli) särskilt snabb. Å andra sidan uppstår vissa tvivel kring att de statistiska uppgifterna inte alls har förändrats under flera år (har kanske ett korrekturfel smugit sig in?).

Ur vetenskaplig synvinkel är studiens fjärde kapitel, ”Dialektens utbredningsområde och viktigaste särdrag”, särskilt värdefullt. Det består av fyra mindre underavsnitt: ”Ljudsystem”, ”Grammatisk struktur”, ”Syntax” och ”Lexikon” (s. 45–88). I detta kapitel behandlas de viktigaste och mest framträdande dragen hos den hittills föga utforskade Seirijaidialekten

Recenzijos / Reviews

289

VILIJA RAGAŠIENĖ

… särdrag, och den mest aktuella lingvistiska litteraturen anges. Som erfaren fonolog beskriver författaren i det första underavsnittet dialektens ljudsystem mycket noggrant och väljer lämpliga exempel för att underbygga påståendena (s. 46–56). I underavsnittet ”Accent och tonaccent” (s. 56–58) presenteras uppgifter inte bara om accenter och tonaccenter, utan också om dialektens accentueringssystem, som enligt forskaren ”liknar det hos andra västliga sydaukštaitiska dialekter” (s. 56). När dialektologen behandlar accentueringssystemet fäster hon läsarnas uppmärksamhet på två företeelser som är typiska för sydaukštaitiska dialekter, särskilt sydvästliga och västliga: variation i accentens placering i deklinerbara ord och deras former (accentuella varianter) samt en tendens att generalisera den oxytoniska (dvs. rörliga) accentueringsmodellen. Det bör noteras att nästan hälften av det korta kapitlet ”Accent och tonaccent” ägnas åt att behandla accentueringssystemet. Författaren har alltså i onödan gjort kapiteltiteln snävare och mer begränsad genom att inte ange att det också handlar om accentueringssystemet.

Det mest omfattande underavsnittet i det aktuella kapitlet är sannolikt ”Grammatisk struktur” (s. 58–79), där ”några viktigare och mer framträdande morfologiska, ordbildningsmässiga och syntaktiska särdrag” undersöks (s. 58). Av alla ordklasser behandlas substantivet mest ingående – kategorierna numerus och genus, deklinationssystemet och diminutivbildning. De viktigaste aspekterna anges och redovisas på ett lämpligt sätt även i behandlingen av de övriga ordklasser som används i Seirijų-dialekten: pronomen, verb, prepositioner och konjunktioner. Som kollega skulle jag bara vilja invända mot den kortfattade presentationen av adjektivet (bara en sida ägnas åt det). Även om man instämmer i författarens ståndpunkt att ”Seirijų-dialektens adjektivdeklination och ordbildning inte skiljer sig från andra sydaukštaitiska dialekters, och därför behöver bara något enstaka fall behandlas” (s. 69), är det ändå oklart varför den viktigaste lingvistiska litteraturen anges. Om sydaukštaitiska adjektivs deklinationssystem, arbete och olika användningsaspekter har ju flera språkforskare skrivit (se Zinkevičius 1966: 268, 272–273; Grumadienė 1994: 97–106; Mikulėnienė 1996: 150–151; Markevičienė 1999: 33; Lauskaite-Ragašienė 2008: 94–104; Leskauskaitė 2006: 53; 2008: 31–43; 2009: 55–57; Ragašienė 2015: 274–308; 2016: 120–199 m.fl.). Jag vill också uppmärksamma accentueringen av adjektiv med suffixet -okas, -a – avledningar med fast accent på sista stavelsen didokas, -a, baišokas, -a, ašrokas, -a (s. 69). Även om man medger att dessa fall kan ha cirkumflex tonaccent, är de uppräknade adjektivens accentparadigm fortfarande oklart. Maskulinformerna tyder sannolikt på accentklass 4, men det är oklart hur femininformerna accentueras – didoka (4 / 2 / 3) eller didóka (1)? I sådana fall bör accentklassen för de exempel som anförs anges och accentueringstendenserna förklaras. Adjektiv med suffixet -okas, -a har nämligen olika accentueringsmönster i sydaukštaitiska dialekter. I de sydliga sydaukštaitiska dialekterna är former med accentklass 1 vanligare bland de avledningar som behandlas (jfr Leskauskaitė 2009: 57). I den sydvästra delen av området tenderar man att accentuera dessa adjektiv enligt

290

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Seirijų šnektos tekstai

trečiąją kirčiuotę (Leskauskaitė 2006: 54; Ragauskienė 2015: 29). Tik Punko ir Seinų šnektose jie dažniau nei kitur kirčiuojami dvejopai, pvz.: gerõkas, -à (3) / gerõkas, -a (1), smarkõs, -à (3) / smarkõs, -a (1) ir kt. (Ragauskienė 2015: 290; 2016: 167). Be to, čia dažniau nei kitų linksnių piesagio ir galūnėje kirčiuojamos moteriškosios giminės vienaskaitos vardininko formos (Ragauskienė 2015: 291; 2016: 148).

I underavsnittet ”Syntax” (s. 77–79) behandlas kortfattat de utvidgade konstruktioner som är typiska för sydaukštaitiska dialekter och som, såsom A. Leskauskaitė helt riktigt påpekar, delvis har ärvts från äldre tid och delvis har lånats in från slaviska språk. Många intressanta företeelser som är typiska inte bara för sydaukštaitiska utan även för andra aukštaitiska dialekter presenteras i underavsnittet ”Ordförråd” (s. 79–88). Författaren måste verkligen ha lyssnat igenom en stor mängd ljudinspelningar och gått igenom skriftliga källor för att så ingående kunna undersöka dialektismer, lånord, fraseologismer och liknelser som används i dialekterna och ge så många exempel på användningen. Jag vill bara uppmärksamma en detalj: en mindre erfaren läsare kanske inte förstår om vissa exempel, som ges intill påståendena för att illustrera dem, ska betraktas som lexikala eller semantiska dialektismer, till exempel: užkūsti ’skälla ut’, paydùs, -ì ’paydus’, skrūtnùs, -ì ’darbtus’, vikrùs, sudėjì ’lägga ihop, lägga två tillsammans’ m.fl. (s. 80).

Bokens mest intressanta och värdefulla del, och utan tvekan den del som krävde mest arbete och vetenskaplig kompetens av författaren, är ”Dialekttexter” (s. 80–251). Publikationen innehåller berättelser av nio representanter för den äldsta generationen från olika orter – Seirijai, Paser­nikai, Barčiūnai och Sta­tiškė – vilka på ett mycket bra sätt dokumenterar Seirijų-dialekten från slutet av 1900-talet. Som erfaren dialektolog och utmärkt kännare av såväl människors liv som vardagsliv har A. Leskauskaitė valt texter med varierande teman som på ett mycket gott sätt ”återspeglar lokalbefolkningens världssyn och värderingar, dialektidentitet, seder, syn på familj, grannar och nationella minoriteter, historiska händelser och många andra ting” (s. 34). En samling icke-konstlat komprimerade texter, sammanställd enligt denna princip, är en verklig skatt inte bara för forskare inom lexikologi, morfologi och syntax, utan även för dem som studerar prosodi och standardspråk samt språkkontakt. Det professionella urvalet och den lämpliga presentationen av materialet gör det möjligt för forskare att bedöma utvecklingen och förändringarna inom olika språkliga områden. Med andra ord ger materialet i samlingen forskarna belägg från levande språkbruk för problematiska språkfrågor och hjälper dem att besvara vissa omdiskuterade frågor.

Det som hittills sannolikt väckt flest frågor och skapat mest osäkerhet bland dialektforskare är accentueringen i den sydaukštaitiska underdialekten, särskilt i dess västra och sydvästra delar: tonaccentdistinktionerna i de långa vokalerna [ū], [ī], [ē] / [ē], [ɔ̄] / [ō] / [ō] och diftongerna [ie], [uo], samt variationen i deklinerbara ord (variation i accentplacering och tonaccent). Framför allt har den första frågan varit föremål för många vetenskapliga diskussioner och skrifter. Under senare år tycks uppfattningen ha blivit etablerad i den vetenskapliga litteraturen att

Recenzijos / Reviews

291

VILIJA RAGAISIENĖ

Dzukerna skiljer inte alltid mellan akut och cirkumflex i långa vokaler och diftongerna [ie], [uo]; det finns tecken på att de båda tonaccenterna neutraliseras (se närmare Leskauskaitė 2004: 180–194 och där anförd litteratur). I detta avseende är A. Leskauskaitės undersökningar av Seirijai-dialekten mycket värdefulla, eftersom de i viss mån korrigerar tidigare forskares antaganden. Författaren hävdar att det är svårt att fastställa tonaccenterna i långa vokaler och diftongerna [ie], [uo] när de aktuella ljuden, till exempel på grund av fallande intonation, särskilt i slutet av ord, uttalas kortare. Då markeras en intern tonaccent ^s. I andra fall uttalas akut och cirkumflex tydligt» (s. 58). Det bör också tilläggas att intern tonaccent ^s i texterna ganska konsekvent markeras även vid retraherande betoning, t.ex.: kɔ.pūsus, blīnus, pītus, grīna, rǘzes m.fl. (s. 116, 118, 123, 150, 225). När man väl har konstaterat att Seirijai-dialektens talare ganska väl skiljer mellan tonaccenterna hos de ljud som diskuteras, uppstår frågan hur sådana accentueringsfall bör tolkas – puodā, vaikštė(s), kūolā, kaimū. / kaimīnu, kūoliena, sīki, namūosa / namūosa, riebalūose / riebalūose, ǯras m.fl. (116, 128, 136, 141, 181, 175, 191, 195, 226, 213). Det råder inget tvivel om att författaren markerade cirkumflex i långa vokaler och diftongerna [ie], [uo] med hänsyn till grundtonens riktning och intensitet. I de aktuella fallen bör man alltså, vilket också bekräftas av vetenskapliga dialekttexter, inte tala om att de båda tonaccenterna har jämnats ut eller sammanfallit, utan om variation mellan dem. Att akut och cirkumflex kan variera i samma ordstam eller suffix i dialekter bekräftas också av den 1983 utgivna Samling av språkfakta, där många sådana accentueringsfall anges, t.ex.: ōras (3/1) / ōras (4), mergė (1) / mergtė (2) m.fl. (s. 21, 31).

Växlingen mellan tonaccenterna i en del av de substantiv som behandlas i recensionen är sannerligen varken tillfällig eller ny (Lazauskaitė-Ragaisienė 2008a: 37–50; 2009: 161–181). Den bör i själva verket betraktas som ett fenomen med historisk grund, dvs. förknippas med den kollektiva plural som bevarats fram till i dag i sydaukštaitiska dialekter. Man antar att cirkumflex kan ha uppstått i stammen eller suffixet hos vissa substantiv till följd av att pluralparadigmens ändelsebetoning och betoningen i singularis instrumentalformer generaliserats; cirkumflex är i allmänhet typisk för retraktionsaccent, till exempel: kaimān, kaimān, kaimān(s), kaimān → kaimānas; ožiai, ožiū, ožiem(s), ožūs → ožīs, ōži; jämför också purvīnas, slīkas (s. 127, 173) m.fl. (Zinkevičius 1966: 40–41; Lazauskaitė-Ragaisienė 2008: 47; Ragaisienė 2010: 56, 67). Ur ett diakroniskt perspektiv bör cirkumflexen i vissa ord alltså tolkas som tonaccent vid retraktionsaccent (från former av kollektiv plural) (Mikulėnienė 1996: 152–153; 2005: 156). Jag skulle bara vilja invända mot cirkumflexen i pluralis instrumentalformerna šāusmūse, lūkuose, namūosa m.fl. (s. 125, 186, 195). Som bekant har dessa former, liksom även till exempel laukūsna, accent på den gamla pluralis ackusativändelsen (Zinkevičius 1966: 238–239; 1980: 197). Ändelsecirkumflexen är alltså i detta fall helt oförenlig med Saussures–Fortunatovs lag.

92

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Seirijų šnektos tekstai

Vidare riktas uppmärksamheten mot kommentarerna till dialekttexterna. Som författaren påpekar kommenteras ”mer sällsynta fonetiska, morfologiska och andra särdrag, oregelbundna företeelser och andra fakta” i fotnoterna (s. 34). I själva verket har det mesta kommenterats vetenskapligt oklanderligt, det vill säga mycket tydligt, exakt och kortfattat. Jag skulle gärna diskutera med författaren enbart betoningen av substantivformen bėržai. Det hävdas att formen dù bėržai visar att detta substantiv i det sydaukštaitiska området, vid sidan av den fasta betoningen, också kan ha en konstant betoningsvariant (s. 94, not 8). Det är mer sannolikt att detta är en relikt från den äldre baritoniska betoningen, jfr lett. bērza, bērze, bērzs (Stundžia 1994: 20), som vittnar om den tidigare accentuella och semantiska motsättningen mellan två pluralformer – den enkla och den kollektiviska –, jfr dù bėržai och ā.uga berzài. I detta fall bör man alltså inte tala om att ett ärvt konstant betoningsparadigm har bevarats, utan om användningen av enstaka former med satsbetoning. Naturligtvis bör man inte helt avfärda författarens antagande att substantivet béržas i vissa sydaukštaitiska dialekter också kan betonas enligt det första deklinationsmönstret (särskilt som ett konstant betoningsparadigm som variant förekommer i de östaukštaitiska vilniusdialekterna).

Det är värt att notera att äldre och sällsynta betoningsfall förklaras ganska konsekvent i fotnoterna, och ord och former med dubbel betoning i dialekten tas upp. Jag saknade dock en kommentar om betoningen i den hittills ohörda formen slįkai (s. 204).

Framställningen och förklaringen av ord och deras betydelser är mycket väl genomtänkt. Dialektord, lånord och hybrider, som i de transkriberade texterna markeras med ett särskilt tecken, förklaras i ordlistan. Mer intressanta bruk behandlas också i fotnoterna, till exempel demonstrativets kostimės (kõstīmel) utbredning inom underdialektens område (s. 145, not 140), betydelsen ’kärr’ hos substantivet raiktė (raikė.m) (s. 151, not 153) och så vidare. I den omfattande texten har författaren bara missat något enstaka ord som inte alla läsare av texterna kanske känner till, till exempel bañgas, miglinù, talanduòje, vesukas, dedada (s. 150, 161, 168, 181, 251). Vissa fall borde ha tagits med i ordlistan, andra kunde ha förklarats i fotnoterna.

Den förklarande ordlistan (s. 252–265) har sammanställts enligt principerna för utarbetandet av en lexikografisk termordlista – ordens ursprung, ordklasser och betydelser anges, och sekundära ord ordnas. Ordlistan innehåller många ord och betydelser som endast belagts i Seirijai och angränsande dialekter, till exempel: appaškýti, appaškùina, appaškùina ’mäta upp’, bimbė (1) ’bubbla’, dubės (2) ’bredbladig vattenväxt’, kolytė (2) ’åkersenap’ och så vidare (s. 252, 253, 255, 258). Ordlistans material kompletterar alltså den stora Lietuvių kalbos žodyną med nya uppgifter.

Avslutningsvis bör det sägas att författaren har lyckats nå sitt uppställda mål – att ”visa både Seirijais dialekts ålderdomlighet och dess förändring” (s. 10). Jag gratulerar henne uppriktigt till detta. Och ytterligare en sak – låt det inte verka som om någon enstaka kritisk anmärkning, kollegial replik eller glädjefullt råd skulle förringa A. Leskauskaitės professionellt utförda arbete. Man diskuterar och

Recenzijos / Reviews

293

VILIJA RAGAISIENĖ

rådfrågar sig endast med dem som har större erfarenhet, är mer insatta och ligger steget före. En noggrann genomläsning och diskussion av boken visar bara hur nödvändiga och viktiga källor är för inte bara dagens utan också framtidens forskare – dialekttexter sammanställda av erfarna forskare och försedda med en cd med ljudinspelningar.

LITERATŪRA

Grumadienė Laima 1994: Keletas naujesnių Punsko šnektos linksniavimo ir kirčiavimo ypatybių. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 97–106.

Kalbos faktų rinkimo programa. Vilnius: Mokslas, 2009.

Lazauskaitė-Ragaisienė Vilija 2008: Priegos -inis, -ė būdvardžiai pietinių pietų aukštaičių šnektose. – Žmogus ir žodis 10(1), 94–104.

Lazauskaitė-Ragaisienė Vilija 2008a: Diskiemenių io kamieno daiktavardžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių šnektose. – Lituanistica 54 3(75), 37–50.

Lazauskaitė-Ragaisienė Vilija 2009: Diskiemenių o ir io kamienų daiktavardžių kirčiavimo variantų plitimas pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių šnek-tose. – Garsas ir jo tyrimo aspektai: metodologija ir praktika. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 161–181.

Leskauskaitė Asta 2004: Pietų aukštaičių vokalizmo ir prozodijos bruožai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta 2006: Kučūnų krašto šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta 2008: Daugaskiemenių būdvardžių darba pietinėse pietų aukštaičių šnektose. – Lituanistica 54 4(76), 31–43.

Leskauskaitė Asta 2009: Šnektos plėtros ir svarbiausios ypatybės. – Marcinkonių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 29–76.

Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarme tekstai 1. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Mikulėnienė Danguolė 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 148–155.

Mikulėnienė Danguolė 2005: Cirkumfleksinė metatonija lietuvių kalbos vardžodiniuose daiktavardžiuose ir jos kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

294

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Serijų šnektos tekstai

Ragaišienė Vilija 2010: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių tarmėse. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Ragaišienė Vilija 2015: Būdvardžių kirčiavimo polinkiai Punsko šnektoje. – Leksikografija ir leksikologija 5. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 274–308.

Ragaišienė Vilija 2016: Akcentuacijos sistema ir jos pokyčiai. – Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 120–204.

Stundžia Bonifacas 1994: Daiktavardžių kamienų bei giminių variantai baltų kalbose (ide. ir bendroji baltų bei slavų kalbų leksika). – Baltistica 27(2), 13–29.

Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių kalbos dialektologija. Vilnius: Mintis.

Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1. Vilnius: Mokslas.

Įteikta 2017 m. birželio 14 d.

VILIJA RAGAIŠIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-1038 Vilnius, Lietuva

[email protected]

Recenzijos / Reviews

295