ULRICH GEUPEL

Philipps-Universität Marburg

Vetenskapliga forskningsinstitutioner: jämförande språkvetenskap, keltologi.

GAMMALLITAUISK ETYMOLOGISK ORDBOK

(ALEW)

Utg. av Wolfgang Hock et al.

3 Bde. Hamburg: Baar, 2015, 1639 S. ISBN 978-3-93536-74-5

Den senaste tiden har lett till en oväntad mångfald av hjälpmedel som står till buds för baltologer och språkvetare med intresse för det baltiska. Efter den andra upplagan av Vytautas Mažiulis’ PKŽ om fornpreussiska, Wojciech Smoczyńskis SEJL (inklusive tilläggen Smoczyński 2008 och 2009) om litauiska över språkepokerna, vilka i varierande grad beaktar diskussionens aktuella läge inom historisk-komparativ språkvetenskap, samt det informationsrika LKŽ, utkom 2015 två nya ordböcker som betraktar det baltiska ur ett indoeuropeiskt perspektiv. Först Rik Dekkens Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon hos det nederländska förlaget Brill och kort därefter den här aktuella Altlitauische Etymologische Wörterbuch, utformad under Wolfgang Hocks ledning av en arbetsgrupp vid Humboldtuniversitetet i Berlin och utgiven av Hamburger Baar-Verlag. Medan den förstnämnda systematiskt täcker alla baltiska språk, är den sistnämnda språkspecifik.

En tydlig nackdel med V. Mažiulis’ PKŽ, W. Smoczyńskis SEJL och LKŽ är att de för många forskare, som inte är experter på området balt

Stripsnai / Articles

271

ULRICH GEUPEL

är den svåra språkliga tillgängligheten, eftersom de inte är skrivna på allmänt kända moderna vetenskapsspråk. Indoeuropeister har därför hittills fortfarande i första hand vänt sig till Ernst Fraenkels LEW, som är föråldrad i alla avseenden. Åtminstone för den sistnämnda gruppen, som söker tillförlitlig synkronisk och historisk-etymologisk information om litauiska ord för indoeuropeiska etymologier, erbjuder ALEW ett nytt, oumbärligt hjälpmedel, som till stor del kommer att ersätta LEW.

Förordet är kortfattat och introducerar på nio sidor verkets ämne och syfte, lemmatiseringen, artikelns uppbyggnad, citeringssättet, det använda språkmaterialet samt projektet och dess medarbetare. Den överlägset största delen upptas alltså av själva ordboksdelen (1323 sidor) i första och andra bandet. Därtill kommer ett separat, tunnare band med förteckningar över förkortade textkällor, en litteraturförteckning och utförliga register över alla angivna språk. Det tredje bandet avslutas med en färgkarta över de litauiska dialekternas utbredning i början av 2000-talet.

Verzichtet wird, anders als in Derksen 2015, auf die Besprechung theoretischer Hintergründe und linguistischer Vorannahmen, etwa zur Gültigkeit umstrittener Lautgesetze, was dazu verpflichtet, bei strittigen Fragen in den Einzelfällen Stellung zu beziehen. Dem kommt das ALEW auch konsequent immer dann nach, wenn es von der Communis Opinio abweicht.

Efter de enskilda lemmans artikelhuvud följer kort grammatisk information och betydelseuppgifter med citat ur originaltexterna. För arvord följer därefter, markerade enbart med en svart fyrkant, först baltiska och slaviska kognater i en uppräkning, och sedan besläktade ord i andra indoeuropeiska språk, vanligen med uppgift om den urindoeuropeiska roten. I ett nytt stycke följer en kort till medellång diskussion om filologiska frågor rörande det fornlitauiska och baltiska materialet samt den etymologiska sammanställningen, där problemen med ljudlära, morfologi och semantik främst behandlas. Det första avsnittet i varje lemma, som innehåller en utförlig redogörelse för primärmaterialet med kontexter samt en uppräkning av de baltoslaviska kognaterna, är tryckt med större stil än den därpå följande språkhistoriska diskussionen. Det intryck som därav vid första anblicken uppstår, av en ordbok över fornlitauiska belägg med ytterligare etymologisk information i ”finstilt”, motsvarar dock inte verkets inriktning eller kvaliteten på de mycket goda diskussionerna, utan beror enbart på utrymmesskäl.

ALEW:s databas utgörs av fornlitauiska primärkällor, vilka anges i lemmana med sigler. Som fornlitauiska räknas texter som

272

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

ALTLITAUISCHES ETYMOLOGISCHES WÖRTERBUCH (ALEW)

tillkom före 1700. De viktigaste textkällorna från denna epok, som gjorts tillgängliga genom utgåvor, har tagits med. Några mindre och ännu outgivna verk har man behövt avstå från. De citerade baltiska kognaterna, hämtade ur relevanta ordböcker och facklitteratur, täcker grenens alla övriga språk, och även kuriska på Kuriska näset har systematiskt inkluderats. Registret upptar över 700 kuriska lexem.

ALEW skiljer sig från merparten av de etymologiska ordböckerna genom sin föredömliga behandling av synkron och diakron semantik, där filologiskt arbete med primärkällorna kombineras med språkhistoria, vilket följande utdrag visar: ”Semantiskt sett bör man nog utgå från att verbet som bygger på blagnas ’olämplig, onyttig’ sekundärt begränsades till att beskriva bakfyllans tillstånd, varifrån sedan betydelsen ’nyktra till’ uppkom. Verbets mer allmänna användning före denna semantiska specialisering är uppenbarligen direkt belagd i MgT 134₁₇, där blagnimas användes för att översätta lat. levitas ’lättsinne’” (I 119 s.v. blagnas).

Ordbildningen diskuteras också koncist överallt där författarna har ansett det nödvändigt och förses ofta med hänvisning till Panas Skardžius fortfarande normgivande standardverk från 1943. Här och var hänvisas till Caland-systemet och den urindoeuropeiska substantivtypen tomós, men beskrivningen av den specifika suffixala ordbildningssemantiken håller sig överlag inom de vanliga och därmed begränsade ramarna. Föredömlig i fråga om benämningen av de ingående morfemen och deras morfemiska funktion är artikeln om āklas ’plog’ (I 55), där läsaren får information om suffixens variation och distribution i funktionen ”instrumentnamn”, liksom om bildningen av arklys ’häst’ som lexikalisering av en avledning bildad med tillhörighetssuffixet *i̯o-. Genom beskrivningen, som återfinns i de flesta artiklar, av tydliga och observerbara morfologiska förhållanden mellan etymologiskt besläktade lexem får användaren en värdefull grund för vidare forskning inom området. En typisk beskrivning finns s.v. balā (I 91): ”Det numera obrukliga litauiska substantivet och dess lettiska motsvarighet ger intryck av att vara en o-stamsavledning till ett försvunnet primärt verb (jfr Skardžius 1943: 377f. om ordbildningsmönstret).” En insamling av dessa fall, som lätt kan göras med hjälp av ALEW, och en granskning av deras ålder skulle kunna ge stöd åt den idé, som ännu inte blivit communis opinio, att en o-stam fakultativt kan införas vid substantivering av ett (verbalt) adjektiv av typen urindoeuropeiska *bʰ(e)rnó- ’född’ (jfr lett. bērns ’barn’) → urgermanska *bʰorno- (> got. barn ’barn’) (jfr Neri 2013: 198), även för baltiska språk.

Recenzijos / Reviews

273

ULRICH GEPEL

O-stam förekommer slutligen också annars vid bildning av baltoslaviska substantiv, jfr ryska zob ’foder, föda’ i förhållande till litauiska žėbù ’äta långsamt, tugga’, som sannolikt återspeglar ett äldre förhållande, om substantivet inte – mindre sannolikt – bildats direkt från det urgoslaviska verbet *zobati.

Eftersom ordboken är begränsad till det (forn)litauiska ordförrådet kunde några få intressanta fortsättningar av urindoeuropeiska arvord i de baltiska språken inte täckas, exempelvis fornpreussiska genō ’kvinna’ (urindoeuropeiska *ǵenh₂-), lettiska kũns ’döv’ (urindoeuropeiska *k̑urna-) och lettiska dargs ’kär, dyr’ (till fornkyrkoslaviska dragъ, ryska dorogój ’d.’). I sådana fall kan forskaren vända sig till Derksens nya Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon, om ordet ingår i dess långtifrån fullständiga urval, liksom till Konstantins Karulis LEV och PEŽ. I några fall har ALEW:s författare dock inte kunnat avstå från att hänvisa till språkhistoriskt viktiga synonymer i baltiska språk som saknar kognat i litauiskan, exempelvis lettiska asins ’blod’ (lettgalliska asnis) s.v. kraujas, som har stor språkhistorisk betydelse som den enda baltiska och slaviska fortsättningen av urindoeuropeiska *h₁ēsh₂-r/n- (I 521), samt fornpreussiska warus ’läpp’ s.v. litauiska lūpà ’d.’ (I 602). I det senare fallet ges i diskussionsavsnittet med mindre stil en översikt över de olika baltiska orden för ’läpp’. Även om någon ytterligare etymologi oftast inte anges, är detta ett tillvägagångssätt som tillmötesgår den språkhistoriskt intresserade användaren, eftersom det gör det möjligt att undersöka eventuella semantiska förskjutningar vid ordsubstitution eller ömsesidig analogisk påverkan.

Om roten är belagd i fornlitauiskan hänvisas det i regel till alla relevanta avledningar i de andra baltiska språken, även när dessa saknar en exakt motsvarighet i litauiskan. Här och var kan framställningen i språkhistoriskt svåra fall, såsom lexikalt tidigt avspjälkade avledningar av en rot, av naturliga skäl inte vara uttömmande. Lettiska gaļa ’kött’ och lettgalliska gala ’d.’, som inte finns upptagna i ALEW, bör därför troligast föras till litauiska galas ’ände, mål’ och därmed till den urindoeuropeiska roten *ǵʰelH- ’plåga, sticka’; en diskussion av de olika semantiska utvecklingarna skulle dock ha överskridit de givna ramarna.

Begränsningen till det fornlitauiska materialet har flera fördelar: För det första är det inom historisk-komparativ språkvetenskap vanligt att utgå från det äldsta språkstadiet, eftersom detta potentiellt har bevarat fler arkaismer och står närmast ett rekonstruerat förstadium. Litauiskans och de övriga baltiska språkens tidsdjup är emellertid inte särskilt stort, och därför väger ett andra skäl tyngre: på så sätt kan korpusen täckas relativt fullständigt, samtidigt som utrymme lämnas för diskussion av de relevanta beläggen. Av det fortfarande mycket omfattande

274

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

GAMMLITAUISK ETYMOLOGISK ORDBOK (ALEW)

Trots detta måste man naturligtvis göra ett urval ur den gammallitauiska korpusen. ALEW har då valt ut de lexem som är av språkhistoriskt intresse: ”uttryckskraft för den historiskt-komparativa språkvetenskapen eller för det särskilt gammallitauiska språkstadiet [...] därtill kom kulturhistoriska och kvantitativa kriterier till användning (intresse för idéhistoria och sakförhållanden respektive frekvens och spridning” (Inledning: I 7). Till skillnad från R. Densens verk, som är anpassat till indoeuropeisternas behov, har lånord systematiskt beaktats enligt denna princip, även om det är det område där man har varit tvungen att göra mindre avkall. Läsaren saknar därför några uppslagsord för lånord från slaviskan, utan att det framgår varför just dessa inte tagits med, till exempel pūkas ’folk, här, gemenskap’ (jfr Skardžius 1931: 83), som behandlas i LEW s.v. och är väl belagt i gammallitauiskan, till exempel BrBXX. Frånvaron är desto mer förvånande eftersom till exempel ābas ’läger, härläger, här’ (s. 17) har tagits med. Användaren kan mycket väl vara intresserad av pūkas, eftersom ordet är vitt spritt i de baltiska språken och långivarspråket inte är uppenbart vid första anblicken. I samtliga upptagna lånord diskuteras dock dessa båda aspekter – den inombaltiska spridningen och lånevägarna – föredömligt, så långt utrymmet och forskningens nuvarande läge tillåter. För de många lån som är så gamla att de (ännu) inte entydigt kan hänföras till polska eller belarusiska erbjuds därmed en god utgångspunkt för en nödvändig, mer ingående specialundersökning. Till stor nytta för baltologer är också den översikt över beläggen i den gammallitauiska korpusen som ges, inklusive uppgift om det första belägget – något som saknas i Fraenkels ordbok.

Indoeuropeister som inte är specialiserade baltologer hade säkert uppskattat att i ett inledande kapitel få veta mer om teoretiska och metodologiska frågor, såsom rekonstruktionen av exempelvis urgammallitauiska respektive urbaltoslaviska, och om dessa över huvud taget systematiskt bör införlivas i indoeuropeistiska diskussioner om baltisk språkhistoria. Det råder inget tvivel om att situationen i denna/dessa språkgren/ar är mer komplicerad än exempelvis i germanskan, för vilken EWahd och Guus Kroonens Etymological dictionary of Proto-Germanic systematiskt arbetar med urgermanska rekonstruktioner. Även om forskningslitteraturen inte heller för detta urspråk är enig när det gäller rekonstruktionernas detaljnivå eller många enskilda frågor, hindrar det inte att sådana ansatser regelbundet anges. Rekonstruerade urgammallitauiska former skulle kunna utgöra en användbar grund för jämförelser mellan de enskilda baltiska språkens utveckling och –

Recenzijos / Reviews

275

ULRICH GEUPEL

vid jämförelse med R. Derksens ansatser, där formerna i de tidigare stadierna genomgående rekonstrueras, vara användbara för att fokusera diskussionen.

En diskussion av teoretiska antaganden därutöver, till exempel om enskilda ljudlagar som författarna förespråkar och om accentssystemets utveckling, sådan som förs i ett inledande kapitel i ordböckerna i Leidenserien, däribland de nämnda verken av R. Derksen och G. Kroonen, är utan tvekan nyttig för dem som inte är experter på de baltiska språken. ALEW är dock lätt att använda även utan detta, eftersom diskussionen vid behov hänvisar till problematiska antaganden, såsom i I 617: ”Om rotvokalen -a- i latinet enligt Schrijver (1991: 454f.) ljudlagsenligt har uppkommit ur urindoeuropeiskt *o /#m_ [...]” – denna ljudlag har trots allt inga otvetydiga belägg utöver det latinska ordet för ’hav’, lat. mare. Som ett komplement och teoretiskt ramverk för aktuella antaganden inom den historiska grammatiken för baltoslaviskan, tillsammans med en omfattande men redan något föråldrad bibliografi, kan läsaren dessutom ta del av de två artiklarna Hock 2004 och Hock 2005 i tidskriften Kratylos, skrivna av ALEW:s utgivare Wolfgang Hock.

Baltiskan är särskilt intressant för indoeuropeistiska frågeställningar i de avseenden där den anses ovanligt arkaisk. Det är numera känt att inte alla avljudsstadier och andra ordbildningsmönster som är belagda i baltiskan direkt återspeglar ett arv från det indoeuropeiska urspråket, utan att arkaismen just består i att dessa processer under lång tid har bevarats som produktiva mekanismer. ALEW:s stora styrka är här att först granska och väga det inombaltiska materialet på ytan, inklusive alla dialektalt avvikande former, och iaktta försiktighet innan det konkreta derivatet överförs 1:1 till urindoeuropeiskan. Samtidigt skapar den partiella underlåtenheten att ange den berörda formens tillkomstperiod en lucka i framställningen, vilket lämnar åt användaren att fatta ett beslut. Vidare bör den tidsenliga inkluderingen av nybildade rötter från light verb-konstruktioner framhållas positivt (jfr till exempel I 331 s.v. gridí ← urindoeuropeiskt gʷer(H)- dʰeh₁- ’ge besked’), vilka just i baltiska och slaviska språk länge kunnat nybildas tack vare den transparenta morfologin.

Verkets omfattning och den tid som lagts på arbetet innebär med nödvändighet att de olika aspekter av ett ords historia som ska behandlas måste prioriteras. Den synkrona och diakrona semantiken behandlas anmärkningsvärt mycket bättre än genomsnittet. Å andra sidan skulle en del läsare ibland kunna önska sig en grundligare inplacering

276

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

ALTLITAUISCHES ETYMOLOGISCHES WÖRTERBUCH (ALEW)

av kognaterna. Här och där hade det varit möjligt att ge fler uppgifter om vilka former som blir exakt identiska när ljudlagarna tillämpats, var avledningar härrör från varandra och var det endast rör sig om släktskap på rotnivå trots helt olika avledningshistorik. Som exempel kan lit. kràjas ’blod’ väljas: lett. kreve ’koagulerat blod, sårskorpa’ ser formellt ut som en avledning därav (en överföring till förurbaltoslaviskan skulle innebära en avledning med suffixet *-ęh₂ i kollektiv betydelse), men en exakt formell motsvarighet finns mellan lit. kràjas och det vediska adjektivet kravyá- ’blodig’, båda hypotetiskt ur indoeuropeiskt < *krou̯(h₂)-ió-. Därtill räknas fornkyrkoslav. krъvь. ALEW vill inte ta ställning mer precist och konstaterar (I 521): ”En annan bildning med samma rot förekommer i slaviskan.” I R. Derksens ordbok får läsaren däremot en kortfattad formulering, men med ställningstagande till avledningshistoriken: ”The baltic forms present a derivative in *-io- of the root not reflected in Slavic” (s. 255). ALEW erbjuder i stället en mer utförlig semantisk diskussion: man får exempelvis veta att det litauiska uppslagsordet är det omarkerade (dvs. generiska) ordet för blod, vilket ger en viktig upplysning till den lexikolog som intresserar sig för semantiska fält, samt att lettiskan återspeglar den antagna äldre betydelsen ’blod utanför kroppen’.

En etymologisk ordbok som täcker hela språket kan inte behandla alla tänkbara etymologiska förslag som framförts i sekundärlitteraturen, och därför finns det fortfarande gott om utrymme för framtida forskning att diskutera enskilda förbindelser mellan baltiska lexem och möjliga kognater inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Ett exempel är frågan om lit. kę̃kti ’skada’ (I 477) skulle kunna vara det annars försvunna primärverbet till gr. κακός och alb. keq (< urindoeuropeiskt *k̑n̥k(í)ó-), med den o-avledda substantiveringen lit. kañka ’plåga, pina’ (I 447). Likaså kan man fråga sig om det nödvändigtvis rör sig om ett lån från germanskan i ordgruppen kring lit. rū́ti, rū̃kas ’ryka, rök’ (II 878), eftersom den motsvarande konsonantismen inte är särskilt upplysande på grund av Kluge-formerna i den germanska ordgruppen (jfr Kroonen 2013: 410 s.v. reukan ~ rūkan), och ett gammalt *k därför inte helt bör uteslutas, så att man tills vidare försiktigare kan konstatera en isogloss mellan baltiskan och germanskan.

Ett av de alltjämt mest spännande problemen i baltiskan respektive baltoslaviskan, både ur ljudhistorisk och dialektgeografisk synvinkel, och ett som saknar allmänt accepterad lösning, är den oenhetliga utvecklingen av de urindoeuropeiska primära palatalerna *ḱ, *ǵ, *ǵʰ. Även en etymologisk ordbok måste ta upp detta problem, och ALEW hänvisar därför vid alla berörda ord till den särskilda utvecklingen i respektive fall. Under det relevanta uppslagsordet klausyti (I 503) finns följaktligen också en

Recenzijos / Reviews

277

ULRICH GEPEL

En knapp översikt över hypoteserna om den ojämna återgivningen av urindoeuropeiskt *ḱl- i dessa ordspel, som i baltiska och slaviska ibland fortsätter som *šl- och ibland som *kl-: ”För de hittills framförda hypoteserna, se Stang (1966: 91f.). Kortlandt (2009: 29f.) räknar, i anslutning till Meillet, med en ljudlagsenlig utveckling urindoeuropeiskt *ḱl > till urbaltiskt *kl före bakre vokaler” och drar med rätta slutsatsen: ”Den ojämna fördelningen av urbaltiskt *kl- och *šl-reflexer får dock inget stöd i det föreliggande materialet.” Utöver de citerade arbetena, av vilka vissa är äldre, kunde även den senaste avhandlingen om detta problem, Reiner Lipp (2009), som i övrigt beaktas i föreliggande verk, ha nämnts. Även med hänsyn till det baltoslaviska materialet argumenterar han för en tidig, efter urindoeuropeisk tid inträffad innovation i satemdialekterna genom fonologisering av kontextkänsliga allofoner framför främre vokal till fonologiska palataler. Tanken om en vågformig spridning av satemiseringen, som inte längre skulle ha nått nordväst i sin helhet, tas i nyare litteratur också upp, implicit, även i EWAh (IV, 1254) s.v. huf: ”[...] om urindoeuropeiskt *ḱ har inträtt som västsemitiskt *k i stället för det väntade *s”, där terminologin anknyter till arbeten av baltisten Harvey E. Mayer.

Det tidigare nämnda beslutet att avstå från en systematisk rekonstruktion av urbaltiska och ur-baltoslaviska former skulle vid första anblick kunna fresta läsaren att anta att författarna avvisar en gemensam förstadieform. En närmare granskning av diskussionen om det presenterade materialet visar emellertid att ljud- och betydelseförändringar samt ordbildningar och nya rötter dateras till de berörda språken överallt där författarna ansåg det nödvändigt för sitt resonemang. Man har inte heller helt avstått från att ange urbaltiska former; recensenten har således noterat följande rekonstruktioner: urbalt. *berd(i)jā ‘fruktbar, dräktig’ (N.Sg.f. av ett adjektiv, I 109), *dero- ‘trä’ (I 196), *aitaut- ‘växa’ (I 410), *karua- ‘djur, tjur’ (I 461), *modl- ‘be’ (I 633), *sun ‘med’ (II 986), *ins- (II 1102). Oftare återgår man, i enlighet med sedvanlig konvention, till ”för-urbaltoslaviska” rekonstruktioner och processer när det rör sig om en innovation från sen urindoeuropeisk tid eller tidig dialektperiod. Urbaltiska former anförs också ganska ofta, om än inte genomgående, till skillnad från i Derksen 2015.

Av de många aspekter som måste beaktas vid utarbetandet av ett sådant arbete har ALEW, med det begränsade utrymme som stod till buds, gjort ett mycket gott urval, som redan framgått; det är en fråga om individuella preferenser om man saknar uppgifter utöver dem som faktiskt ges. Eftersom tidiga lån av baltiska ord till andra språk inte står i fokus för ALEW eller de flesta av dess användare, är de knappast noterade. Som naturligtvis

278

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

ALTLITAUISCHES ETYMOLOGISCHES WÖRTERBUCH (AEW)

viktiga tidiga kontaktspråk vid sidan av slaviskan framstår de östersjöfinska språken, som under olika perioder stod i kontakt med det baltiskspråkiga området; se den översikt som skickligt ordnats efter ordens utbredning hos Sepo Suhonen (1988). På grund av lånens delvis höga ålder kan de emellertid också vara av intresse för baltisk för- och fornhistoria samt kulturhistoriska aspekter, och det vore önskvärt om de beaktades i framtida arbeten med motsvarande fokus. Även om lånen till antalet på intet sätt når upp till de germanska lånens mängd i finskan, är några av dem ändå äldre. De senaste arbeten om baltiskans inflytande på dessa grannspråk som recensenten känner till är Lars-Gunnar Larsson (2001) och Petri Kallio (2008). Den förstnämnda visar att vissa baltiska lån i samiskan inte uppvisar spår av finska ljudförändringar, utan av tidiga samiska utvecklingar, t.ex. nordsam. suodnī ‘dagg, dimma, ånga’ (fin. halla ‘frost’) till lit. šalną etc. ‘frost’, eller nordsam. suodni ‘hö’ (fin. heinä ‘detsamma’) till lit. šienas etc. ‘hö’, vilket innebär att de måste ha lånats antingen direkt från baltiskan eller via ett okänt tredje språk – och i så fall vid en mycket tidig tidpunkt. Att konsekvent ta med detta låneordförråd i handböcker över indoeuropeiska språk vore dessutom en välkommen hjälp för fennougrister.

Smärre fel eller inkonsekvenser är oundvikliga i ett verk av denna monumentala omfattning, men förekommer ändå glädjande nog i ringa antal. För att visa att det rör sig endast om små detaljer följer här några exempel:

(II 1019): ”[...] en oberoende Ṛdhi-avledning direkt från urg. *ḱerd ~ *ḱrd-nt. ‘hjärta’.” – För tydlighetens skull borde det här ha angetts att endast den svaga stammen kan vara utgångspunkt för avledningen.

(II 1291): Ry. zód återges en gång felaktigt som zōd.

(II 1291): ”Avvikelse i velarens uttal” (och på andra ställen) – med den ovanliga termen ”uttal” avses här velarens exakta fonetiska beskaffenhet (tonande/tonlös eller dylikt).

Noteringen är inkonsekvent i följande fall: ”Kentum[-utveckling/dublett]” respektive ”Satem-” (I 25 s.v. akēti, 28 s.v. akmuõ, 29 s.v. aksómnas, 30 s.v. akúotas, -a, 63 s.v. ášutas, 116 s.v. bìngti) jämfört med ”centum-” (II 1014 s.v. šáuti och 1021 s.v. šénti) (såvitt recensenten har kunnat notera).

Som genast framgår rör det sig om mycket marginella punkter, knappast värda att nämna och sådana som inte på något sätt påverkar användningen av verket.

Recenzijos / Reviews

279

ULRICH GEPEL

Slutsatsen måste, med allt detta sagt, bli oreserverat positiv. Här har vi att göra med en betydande utökning av hjälpmedlen för forskningen om forn­litiska och baltisk etymologi, som gynnas av den grundliga bearbetningen av materialet och försiktigheten i diskussionen om språkhistorien; Wolfgang Hock och hans team är därför stort tack skyldiga.

Det är utan tvekan en fördel att R. Derksens Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon och ALEW utkom nästan samtidigt, eftersom de därmed inte hänvisar till varandra och vart och ett kan presentera sin egen framställning; dessa överensstämmer ofta, men blir särskilt intressanta när de skiljer sig åt. Den som ägnar sig åt litauiska och baltiska språk i allmänhet ur ett språkhistoriskt perspektiv har nu turen att kunna välja det som passar syftet ur ett större urval av relevanta, moderna arbeten och helst konsultera alla verk som kan vara aktuella, eftersom de kompletterar varandra och, där de behandlar samma frågor, låter olika perspektiv och åsikter komma till tals. Tack vare ALEW lär uppmärksamheten på den baltiska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen nu öka ytterligare och i den grad som den livliga baltiska forskningen förtjänar, eftersom den rika samlingen etyma och ordbildningsmönster är en veritabel guldgruva för varje jämförande indoeuropeist. Slutligen är verket också ett viktigt verktyg för filologiskt arbete med forntexter.

Med hänsyn till de olika tidsmässiga och personella resurserna kan ALEW, vad gäller grundlighet och återgivning av den aktuella indoeuropeiska språkvetenskapens ståndpunkt, jämställas med Mayrhofers Etymologisches Wörterbuch des Altindorischen och Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen. Det vore önskvärt om verket gjordes tillgängligt och utökades i onlineform; åtminstone vore dock en fortlöpande uppdaterad översikt över tillägg (och eventuella mindre rättelser) till stor hjälp, till exempel med tanke på nytt litauiskt språkmaterial som tillgängliggjorts genom nya textutgåvor samt ytterligare slaviska lånord.

LITTERATUR

Derksen Rick 2015: Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon. Leiden [u.a.]: Brill.

EWAhd – Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen, utg. av Albert L. Lloyd, Otto Springer, Rosemarie Lühr. Göttingen [m.fl.]: Vandenhoeck & Ruprecht, 198.

280

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

FORNLITAUISKT ETYMOLOGISKT ORDBOK (ALEW)

Hock Wolfgang 2004: Baltoslavisch. I. Teil: Phonologie. – Kratylos. Kritisches Berichts- und Rezensionsorgan für indogermanische und allgemeine Sprachwissenschaft 49, 1–32.

Hock Wolfgang 2005: Baltoslavisch. II. Teil: Morphonologie, Stammbildung, Flexion. – Kratylos. Kritisches Berichts- und Rezensionsorgan für indogermanische und allgemeine Sprachwissenschaft 50, 1–39.

Kallio Petri 2008: On The ‚Early Baltic‘ Loanwords in Common Finnic. – Evidence and counter-evidence. Essays in honour of Frederik Kortlandt. Bd. 1: Balto-Slavic and Indo-European linguistics, hrsg. von Alexander Lubotsky. Amsterdam [u.a.]: Rodopi, 265–277.

Kroonen Guus 2013: Etymological dictionary of Proto-Germanic. Leiden [u.a.]: Brill.

Larsson Lars-Gunnar 2001: Baltic influence on Finnic languages. – The Circum-Baltic Languages. Volume 1: Past and Present, hrsg. von Östen Dahl, Maria Koptjevskaja-Tamm. Amsterdam–Philadelphia: Benjamins, 237–253.

LEV – Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots.

LEW – Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Heidelberg: Winter.

Lipp Reiner 2009: Die indogermanischen und einzelsprachlichen Palatale im Indoiranischen 1–2. Heidelberg: Winter.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20. Vilnius: Mokslo enciklopedijų leidykla, ²1968–2002.

Neri Sergio 2013: Zum urindogermanischen Wort für Hand. – Multi nominis Gram-maticus. Studies in Classical and Indo-European Linguistics in honor of Alan J. Nussbaum, on the occasion of his sixty-fifth birthday, hrsg. von Adam I. Cooper, Jeremy Rau, Michael Weiss. Ann Arbor [u.a.]: Beech Stave Press 2013, 185–205.

PKEŽ – Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

SEJL – Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego 1–2. Wilno: Uniwersytet Wileński, Wydział Filologgiczny.

Skardžius Pranas 1931: Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen. Kaunas: Spindulys.

Skardžius Pranas 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Lietuvos mokslų akademija.

Recenzijos / Reviews

281

ULRICH GEUPEL

Smoczyński Wojciech 2008: Uzupełnienia do „Słownika etymologicznego języka litewskiego“. Część I. – Acta Linguistica Lithuanica 58, 53–151.

Smoczyński Wojciech 2009: Uzupełnienia do „Słownika etymologicznego języka litewskiego“. Część II. – Acta Linguistica Lithuanica 60, 17–127.

Suhonen Seppo 1988: Die baltischen Lehnwörter der finnisch-ugrischen Sprachen. – The Uralic languages. Description, history and foreign influences, hrsg. von Denis Sinor. Leiden [u.a.]: Brill, 616–637.

Mottagen den 18 maj 2017.

ULRICH GEUPEL

Philipps-Universität Marburg

Wilhelm-Röpke-Str. 6 01E05, D-35032 Marburg

[email protected]

282

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI