ILJA LEMEŠKIN

Litauiska språkinstitutet

Forskningsområden: äldre baltisk litteratur och skrift, jämförande folkloristik, lexikografi, baltologins historia.

”KÖP MIG OCH LÄS MIG”.

DE FÖRSTA TRYCKTA AKROSTIKERNA I LDK¹

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikerna i Storfurstendömet Litauen

Till Anatolijus Nepokupnas minne

SAMMANFATTNING

De första tryckta böckerna i LDK – den lilla reseboken från 1522 Mažoji kelionių knygelė och katekesen från 1547 – fann vägen till rutenska och litauiska läsare genom akrostiker. Små böcker med samma format och liknande ändamål utkom efter varandra inom samma historisk-kulturella område, men Francysk Skorynas och Martynas Mažvydas akrostiker har hittills inte varit föremål för någon ingående jämförande undersökning. Denna artikel syftar till att fylla denna lucka. Först behandlas de rutenska akrostikerna från 1519–1522, som M. Mažvydas potentiellt kan ha tagit som förebild. Med utgångspunkt i analogier undersöks akrostikernas egenskaper och källan till de små verk som M. Mažvydas skapade diskuteras.

NYCKELORD:

M. Mažvydas, P. Skorina, akrostik, Kateizmas, paratext, bokens invokation till läsaren, fyrradig vers, personifiering av boken, reklamspråk.

ANNOTERING

De första tryckta böckerna i Storhertigdömet Litauen – The Small Travel Book från 1522 och Catechism från 1547 – banade väg till den ruthenska och litauiska läsekretsen.

¹ Petras Kalibatas skänkte vänligen författaren ett faksimil av Martynas Mažvydas verk (Catechism..., ex. nr 72). Utgåvan, som kom till stånd genom Kamilė Kalibaitės omsorg och stöd, var till stor nytta vid arbetet med denna artikel. Jag framför mitt uppriktiga tack för detta till familjen av litauiska bokförläggare.

Straipsniai / Articles

9

ILJA LEMEŠKIN

genom akrostikon. Böckerna, med enhetligt format och liknande syften, tillkom den ena efter den andra inom samma historiska och kulturella område; Francisk Skorinas och Martynas Mažvydas akrostikon har dock hittills inte varit föremål för någon grundlig jämförande studie. Artikeln försöker fylla denna lucka. Först behandlas de ruthenska akrostikonen från perioden 1519–1522, från vilka M. Mažvydas potentiellt kan ha hämtat inspiration. Med utgångspunkt i analogier analyseras akrostikonens kännetecken och källan till M. Mažvydas texter diskuteras.

NYCKELORD: M. Mažvydas, F. Skorina, akrostikon, katekes, paratext, bokens uppmaning till läsaren, fyrradig strof, personifiering av boken, reklamspråk.

De första tryckta böckerna i Storhertigdömet Litauen – Mažoji kelionių knygelė från 1522 Mažoji kelionių knygelė samt katekizmas från 1547 katekizmas² – banade väg till ruthenska och litauiska läsare genom akrostikon. Med ett subtilt grepp inom kombinationspoetiken uttrycker paratexterna omständigheterna kring sin tillkomst, det vill säga sin relation till sammanställaren, författaren och förläggaren. Böckerna, med enhetligt format och närliggande genremässig inriktning, tillkom den ena efter den andra inom samma historiska och kulturella område. Därför är det beklagligt att Francisk Skorinas och Martynas Mažvydas akrostikon hittills inte har varit föremål för en ingående jämförande studie. Denna artikel syftar till att fylla denna lucka. Först behandlar vi de ruthenska akrostikonen från 1519–1522, som katekesen från 1547 potentiellt kan ha tagit intryck av. Med stöd av analogier granskar vi några av akrostikonens egenskaper och diskuterar källorna till de verk som M. Mažvydas skapade.

1. P. Skorina, som fick en sedvanlig universitetsutbildning 1504–1512, behärskade liksom andra renässansgestalter kombinationspoetikens och poesins finesser. De färdigheter han förvärvat under studietiden stärktes genom utgivningen av Bibeln i Prag 1517–1520. I förordet till Klagovisornas bok från 1519 (книга рекла́м па́чѣ ѥме́нѣ (ѿстаромъ месте па҆чскомъ 1519) talar han exempelvis om akrostikon grundade på det hebreiska alfabetet: пове́рь есть кдѣли иже сна книга замыкает все шесть азбукъ еврейскихъ. ”Man bör veta att denna bok innehåller sex hebreiska alfabet” (f. 2v). Därefter förklarar han klagovisornas uppbyggnad: i den första, andra och fjärde klagovisan finns ”ett alfabet vardera” (азбука єдина), medan den tredje, sorgesamma sången innehåller tre.

² Den första litauiska boken är numera tydligt knuten till Martynas Mažvydas person, även om den blygsammare utgåvan framstår som anonym. Benämningen ”Mažvydas katekes” förpliktar, eftersom den förutsätter att M. Mažvydas var författare till hela boken, men vi är säkra endast på att han sammanställde utgåvan och skrev förorden. I denna artikel används det gamla tryckta monumentets benämning – katekizmas från 1547. Den avser en utgåva (benämnd efter den första tryckta källan), som består av två delar: katekesen (till f. 20r) och sångboken (från f. 20v).

10

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs.” De första tryckta akrostikerna i LDK (ὅτεθενι γαρε ἄζέγκι τω) (ibid.). Det som avses är att bokens tredje dikt inte består av 22 rader (enligt det hebreiska alfabetets ordning från alef till tav), utan av tre gånger så många (66 rader), eftersom tre rader i följd börjar med varje bokstav i alfabetet. Utgivaren bevarade akrostikens princip genom att i förordet konsekvent ange alla bokstävers namn (אָלֶף – בֵּית – גִּימֶל – דָּלֶת – הֵא – וָו – זַיִן etc.) och deras betydelser (ἄλφα …). Denna sång, som består av en tribas och tre enkla akrostiker, avslöjar enligt P. Skorina den heliga treenighetens mysterium: назма тайнѣ живоначной троици ”som betecknar den livgivande treenighetens mysterium” (från bokens kolofon, f. 12r). Senare ersatte P. Skorina den alfabetiska grunden med en annan typ av akrostik. Den bysantinska akatisten bestod av en kort inledning och 24 strofer som bildade ett akrostik av det grekiska alfabetet. I den lilla reseboken, utgiven i Vilnius, tryckte P. Skorina ett verk på slaviska av liknande slag – ἄκαθιστον святой богородице апостолъ петровъ и павловъ и всемъ апостоломъ, det vill säga en akatist till den helige Petrus och Paulus. Hymnen åtföljs av [—] i den tidigare skriftliga traditionen (Турнов 1989: 92). Efter fem inledande strofer följer strofer vars första bokstäver bildar det kyrilliska alfabetet från а till ω. Akrostiken omfattar alltså de första 24 bokstäverna i det slaviska alfabetet:

1 pav. Akrostichą sudarančios raidės akatiste Šv. Petrui ir Povilui (1522)

I samma bok konstruerades på liknande sätt också två originella akatister av P. Skorina, men i stället för det traditionella alfabetet finner vi i dem akrostiker av en annan typ. De är namn-akrostiker, och genom dem avslöjas indirekt författarskapet till de publicerade verken (böckerna): п-н-с-а-л-λ-ω-к-т-ο-ο-с-к-ο-ρ-н-н-ц-ф-р-а-н-ц-к-с ”doktor Skorina Franciskus skrev” (Akatisten till den helige Johannes Döparen – ἄκαθιστον чесномъ и всехвалномъ пророкъ предтечи и крестителю господню июанну поем) och а-ε-л-а-λ-δ-ω-к-т-ω-р-с-к-ο-ρ-н-н-ц-ф-р-а-н-ц-к-с ”doktor Skorina Franciskus gjorde” (Akatisten till Jesu allra ljuvligaste namn – починается ἄκαθистъ пресладкомъ имене гдѧ нашего і҃са х҃а глаголемыи поста дны). De första orden п-н-с-а-л ”skrev” och а-ε-л-а-λ ”gjorde” motsvarar de fem inledande stroferna i de övriga akatisterna i den lilla reseboken. Ordsekvenserna а-ω-к-т-о-р-с-к-ο-ρ-н-н-ц-ф-р-а-н-ц-к-с och

Straipsniai / Articles

11

ILJA LEMEŠKIN

A–ω–κ–τ–ω–ρ–κ–ο–ρ–ι–ν–ι–ψ–φ–ρ–α–η–ι–κ–ο–ς omfattar akatistens sedvanliga 24 positioner.

De hymner som P. Skorina själv skapade visar hur tilltalande och betydelsefull akrostikens dimension var för honom. Detta subtila uttryckssätt, där meningar bildas av de första bokstäverna i hymnens rader och ”i hemlighet” (när de läses vertikalt) förmedlar viss information, användes för första gången i en bok tryckt i LDK.

2. Det är viktigt att ha Skorinas akrostiker i åtanke när man betraktar den fortsatta utvecklingen av tryckkonsten i LDK. Samma konstnärliga uttrycksmedel användes för andra gången i 1547 års katekes. År 1938 upptäckte Jan Safarewicz ett personligt akrostikon av en ”anonym” i den litauiska bokens förord – M-A-R-T-I-N-V-S-M-A-S-V-I-D-I-S (Safarewicz 1939). En liknande situation rådde med den lilla reseboken, eftersom akrostikerna i akatisterna dechiffrerades först 1979 av Anatolij Turov (Туров 1979: 75–76; 1981: 243–244). Denna litauiska paleotyp liknar i detta avseende i hög grad den första bok som gavs ut på LDK:s territorium. Motsatsen gäller böckerna som trycktes i avlägsna Prag: deras titelsidor, förord och kolofoner informerar enträget LDK:s läsare om den store lärde man som ”utlade” Bibeln och gav ut den. Att återföra M. Mažvydas och P. Skorina i diskussionen ger anledning att reflektera över de nämnda personliga akrostikernas ursprung, syfte och uppbyggnad, det vill säga likheter och skillnader i struktur.

2.1. Som utgivare, verksam i LDK:s trycktradition, måste M. Mažvydas ha tagit hänsyn till den lilla reseboken. Det är viktigt att notera likheterna mellan publikationerna från 1522 och 1547 vad gäller innehåll och funktion. Hela den rutenska publikationen bestod, såvitt man kan bedöma utifrån bevarade exemplar, av Psaltaren, Horologion (Часослов), åtta akatister och åtta kanon, Hexaemeron (Шестоднев), botkanon (Канон покаянный), kyrkomötets ordning (Последование церковного собора) samt påskberäkningar för åren 1523–1543 (mer om den rutenska paleotypen: Немировский 1990: 430–467; Temčinas 2007: 2017: 73). Utgivaren kallade hela denna bok efter det latinska exemplet liber viaticus, ”resebok”, för den lilla reseboken (jfr formen i slutordet: псалмы очи всем людям подобной книжце поданы катые положены суть). Samlingens struktur och dess talande övergripande titel inbjuder till att jämföra 1522 års utgåva med en kortversion av det katolska breviariet, som tack vare franciskanbröderna spreds i Västeuropa med Breviarium Curiae som grund. Franciskus Skorina, som fostrats av franciskanerna (resp. bernardinerna), sammanställde och gav i sin tur ut en variant av tidegärden avsedd för östslaverna. När Psaltaren bands in separat fungerade den lilla reseboken ofta också som akatistbok (Акафистник, Канон), det vill säga som en betydligt kortare samling sjungen liturgisk poesi. Det råder inte heller något tvivel om att 1547 års katekes till sitt innehåll hade

12

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spausdinti LDK akrostichai

en sångbok – PRADESTYSE giesmes šventas. Inledningen till den sjungna liturgiska poesin åtföljs av motsvarande noter. Båda böckerna, som var tänkta för daglig läsning och sång, är anpassade för praktiska behov (detta motsvaras av formatet in octavo), och deras målgrupper är av utilitaristiska skäl, det vill säga för att nå en större krets av köpare, breda. Böckerna vänder sig både till präster och vanliga läsare: de är avsedda såväl för själavård, katekesundervisning och folkbildning som för privat lärande, personlig frälsning och religiös förkovran.

När man jämför böckerna bör man ha i åtanke att M. Mažvydas sannolikt behärskade LDK:s officiella kanslispråk; annars skulle det ha varit svårt för honom att arbeta som översättare åt distriktsförvaltaren i Ragainė (Zinkevičius 1988: 44–45). Det är mycket sannolikt att sammanställaren av 1547 års katekes kände till den kombinatoriska skickligheten hos pionjären inom LDK:s tryckkonst. Utan tvekan kunde eller måste han ha följt inte bara den rutenske utgivarens exempel, utan också andra samtida kryptografiska experiment som syftade till att koda sitt eget namn.

2.2. När man betraktar P. Skorina och andra många ”anonyma” bör man inte anta att de dolde sitt författarskap av rädsla för en negativ reaktion. Att skriva olika slags akrostiker blev på renässansens tid en modenyck och rentav en viss rutin. Som ett populärt poetiskt grepp gjorde det möjligt för den skrivande kvinnan att avslöja sin kreativa potential och sin uppfinningsrikedom i tanke och ord, det vill säga att visa att hon tillhörde de begåvade och kompetenta. Den tidens läsare behärskade också skrivandets subtila regler väl och var, till skillnad från nutidsmänniskan, väl förberedd på att tillägna sig textens alla ”hemligheter”. Akrostiken som ett uttryck för den tidens goda smak bör alltså förstås ur ett pragmatiskt perspektiv.

I verken förekommer den ofta som en väsentlig del av en framställnings, en författares eller en allografs paratext. Av denna anledning kan den person som skrivit ett akrostikon inte utan ytterligare argument omedelbart betraktas som författare, och en utilitaristisk text skriven enligt akrostikens princip kan inte heller automatiskt betraktas som ett litterärt verk. Benämningen ”poet”, som ibland används om P. Skorina, är i detta avseende alltför förpliktande. Utgivaren själv skulle förmodligen ha blivit förvånad över att en sådan etikett numera hängs på hans namn. M. Mažvydas skulle ha reagerat på liknande sätt. På den tiden brukade akrostiker skrivas, och när tillfälle gavs satte utgivare, boksammanställare och redaktörer gärna ihop dem utan några ambitioner om att nå status som verkliga poeter (sådana fanns redan då).

De rutenska och litauiska tryckkonstens pionjärer dolde inte alls sina akrostiker. I 1547 års utgåva kan vi identifiera inslag av kombinatorisk poetik endast i katekesen, närmare bestämt i dess inledande och avslutande position (se Rahmenkomposition),

³ Med Psaltaren och Horologion som grund lärde sig östslaverna språket; 1547 års katekes fyller denna funktion med hjälp av Pygus ir trumpas mokslas skaityti ir rašyti.

Straipsniai / Articles

13

ILJA LEMEŠKIN

det vill säga i den litauiska förordet och den litauiska fyrradiga strofen Skaititaiap (mer om detta nedan). I den sista delen av utgåvan, det vill säga bilagan med sånger, med titeln PRADESTYSE gieffmes schuentas, påträffades inga sådana kännetecken. Akrostikonens placering motsvarar alltså den inledande delen och slutordet. Det var just i dessa paratextuella delar som sådana små verk oftast förekom respektive förväntades, eftersöktes och vanligtvis påträffades av läsarna.

I utgåvan från 1522 saknas en inledande del och ett slutord. I slutet av boken tryckte utgivaren endast en utförlig innehållsförteckning писаны речи всей книжце, där han i tur och ordning räknade upp alla ingående delar. Det är klart att en mekanisk källförteckning inte kunde förenas med ett akrostikon, men det fanns inte heller någon anledning att göra det. Akrostikon av olika slag påträffades i början och slutet av böcker i den latinska traditionen. Bland kyrilliska skrift- och tryckalster var detta ännu inte vanligt vid den tiden. De ruthenska läsarna skulle knappast leta efter några ”hemliga” texter här. För att ange sitt författarskap valde utgivaren en mycket lämpligare plats, utanför paratextens vanliga gränser, vilket vi i dag måste förklara.

FIG. 2. P. Skorinas Akatist till Jesu allra ljuvaste namn (1522), uppslaget 2v–3r; bokstäverna som bildar den första lexemen i akrostikonet

14

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonen i LDK

Ur ett västeuropeiskt bokperspektiv kan det verka som om de akrostikon som utgivaren skapat förblir oupptäckta bland mängden liturgiska hymner, men så är inte fallet. Akrostikonens placering är betydelsefull ur genreperspektiv. Det är svårt att föreställa sig någon annan form inom den östslaviska litteraturen som skulle vara så användbar för P. Skorinas syften, eftersom akrostikon i hymner med fast struktur kunde förutses och förväntades. I akatistböcker avslöjas användningen av det traditionella poetiska greppet ofta genom en särskild anmärkning i marginalen eller till och med i verkets titel, till exempel: крєстожьно по аз-вькы ”akrostikon efter alfabetet” (Тупиков 1989: 92). Ortodoxa läsare under denna period förväntade sig alltså vanligtvis i en akatist en vertikalt ordnad komposition av bokstäver i alfabetisk följd, men i stället läste de ut ett namn-akrostikon som avslöjade identiteten hos bokens sammanställare, utgivare och akatistens upphovsman. Det är intressant att notera att det första ordet i akrostikonet, а-є-л-л, har en följd av initialbokstäver som korrelerar med alfabetets ordning а – є. För att göra akrostikonet lättare att känna igen samlades de fem första stroferna, som bildar den första lexemen, på ett och samma uppslag (se fig. 2).

Dessutom underlättar utgivaren akrostikonets fortsatta reception med iögonfallande typografiska grepp: personnamnen skrivs inte med vanliga versaler (som på andra ställen), utan med eleganta initialer.

³ pav. Vardinį akrostichą sudarančios raidės Akatise Saldžiausiam Jėzaus vardui (1522)

⁴ Här saknade sättaren tydligen K bokstavens initial.

Straipsniai / Articles

15

ILJA LEMEŠKIN

Placeringen av det populära poetiska greppet och de hjälpmedel som avsevärt underlättar igenkänningen av akrostikon och utvecklar läsarens kompetens manar till försiktighet när det gäller talet om förment hemligt författarskap och en strävan efter anonymitet.

2.3. P. Skorinas och M. Mažvydas akrostikon skiljer sig åt i fråga om formulering. Detta beror på att den ryske utgivaren var bunden av akatistens strikta ramar. Hymnens utvecklade struktur krävde ett komplext, det vill säga mycket långt, akrostikon. I ett försök att fylla samtliga 24 nödvändiga akrostikonpositioner skrev utgivaren in sin titel а-ω-к-т-о-р, en längre possessiv form av ett personnamn med smeknamnsursprung с-к-о-р-н-н-у (i stället för den kortare formen скоп eller скопа) och en motsvarande latinsk ändelse krönt av φ-ρ-α-н-ψ-и-с-к-κ-с. Med hjälp av verben п-н-с-а-л och а-г-л-а-л tänjde han ut sina akrostikon till akatisternas 29 bokstäver. M. Mažvydas hade inga sådana genrebegränsningar, och därför är hans koncentrerade lilla verk enklare.

Traditionellt har man antagit att i katekesen från 1547 finns ett akrostikon som börjar på förordets tredje rad och består av 17 bokstäver, men en jämförelse med P. Skorina visar att det kan förhålla sig något annorlunda. Ett verk som skrivs vertikalt börjar vanligtvis i textens inledande position. Det finns betydligt färre akrostikon som avslutar verk eller förekommer mitt i böcker; de fortsätter ofta (semantiskt) det akrostikon som finns i bokens början. I vårt fall börjar förordet KNIGIELES Pacias byla Letuvininkump ir Szemaitziump med två rader som bildar bokstavskombinationen BĮ:

Bralei, köp mig och läs mig /

Jr, och på så sätt skulle de köpas och spridas.

Den angivna textpassagen avslutas med en punkt, och semantiskt (koherent) kan denna tvåvers, som är nära knuten till rubriken, betraktas som fakultativ och tillagd, eftersom texten kan läsas med början på den tredje raden utan någon större förlust:

Konsten som era fäder brukade prisa.

Men detta kunde de inte få på något sätt....

En naturlig fråga uppstår: varför komplicerade M. Mažvydas förståelsen av sitt vertikalt skrivna verk med detta till synes onödiga fragment? Varför var det så viktigt? Kanske därför att BĮ betecknar början på ett meningsfullt, det vill säga akrostikonbildande uttryck, som hittills inte har blivit fullständigt läst.

16

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikerna i LDK

Fig. 4. Första sidan av M. Mažvydas litauiska förord, f. 4v. VUB: Lr 5650

Straipsniai / Articles

17

ILJA LEMEŠKIN

Vilken information kan de två första bokstäverna förmedla? Utifrån funktionen (representativ) och positionen (före namnet) skulle en titel passa här. Det var just vad P. Skorina gjorde 1522; på grund av akrostikformatet (inom akatistens ramar) var han tvungen att skriva ut sin akademiska titel i sin helhet⁵: a-w-k-t-o-p-c-k-o-p-h-n-h-y-p-p-a-n-y-h-c-k-a-c. Detta krävde naturligtvis större ansträngning och mer tid. Som redan har konstaterats behövde M. Mažvydas inte göra detsamma, och valde därför en enklare väg: han markerade sin akademiska titel med en förkortning. Förkortningen B betecknade regelmässigt en baccalaureus på den tiden (lat. baccalaureus), och bokstaven J kunde ange vilken typ av baccalaureus det rörde sig om – lat. iuris, ”juridisk” (jfr medeltidslat. J.C. – iuris consultus; Cappelli 1928: 171).

Den förkortade titeln baccalaureus iuris motsvarar baccalaureus in iure canonico, ”baccalaureus i kanonisk rätt”, eller utriusque iuris bacalaureus, ”baccalaureus i båda [kanonisk och civil] rätt”. Den använda termen betecknade en person som efter studier i de fria konsterna hade läst de föreskrivna ämnena vid den juridiska fakulteten och avlagt motsvarande examen med godkänt resultat. Denna examen gav honom rätt att gå vidare till en högre grad, det vill säga att försvara en doktorsavhandling i juridik. Titeln baccalaureus iuris förekom i universitetets matriklar och återfinns också i publikationer från den tiden. Som exempel kan nämnas publikationen Panegyricus Othonis Beckman Vūrbergi Artiū p[ro]fessoris... (Inpreſſum Witteburgi per Ioannē Viridi-|| montanū. Anno. M.D.IX.)⁶, utgiven i Wittenberg 1509, där Andreas Crapus omnämns som baccalaureus i båda rättsområdena: Ad Eundē Andreas Crapus Guiten || bergius Vtriuq; iuris Bacalaureus.

Om man alltså dechiffrerar den latinska akrostiken med utgångspunkt i analogin med den ryska akrostiken, skulle det tyda på att den lärde M. Mažvydas, som kom till Königsberg, tidigare kan ha bedrivit högre studier vid en katolsk kyrklig läroanstalt, det vill säga där kanonisk rätt undervisades (med andra ord hade han redan studerat vid något universitet i minst omkring sex år innan han påbörjade studierna i Königsberg). Som anhängare av en annan doktrin kan M. Mažvydas här ha utsatts för något obehagligt, vilket kan ha fått honom att 1548 beskriva sig själv som den förste martyren (protomartyr). Det bör noteras att hans föregångare hade samma studieinriktning: Abromas Kulvietis, doktor i båda rättsområdena (M. Mažvydas studieår kan teoretiskt även ha haft samband med universitetet i Siena).

3. Den föreslagna läsningen av den latinska akrostiken kan (så länge inget direkt dokumentärt belägg har påträffats) styrkas på ett enda sätt – genom att visa att bokstäverna BJ har valts och använts medvetet. Detta blir möjligt tack vare

⁵ Denna term kunde inte anges här med en mer exakt förkortning, eftersom östslaverna inte använde tyska akademiska grader och alltså inte heller förkortade dem.

⁶ Hänvisningar här och i det följande ges enligt databasen: Verzeichnis der im deutschen Sprachbereich erschienenen Drucke des 16. Jahrhunderts (VD16). VD16 B 1407.

18

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spausdinti LDK akrochai

Fig. 5. 1509 års Panegiricus Othonis Beckman Vuartbergii Arti p[ro]fessoris, f. 23r

Straipsniai / Articles

19

ILJA LEMEŠKIN

en mer ingående textkritisk jämförelse med den källa som direkt gav upphov till de två första raderna i Katekizmo-förordet.

Vi är benägna att tro att M. Mažvydas direkt påverkades av en satirisk publikation utgiven i Coburg: Pasquillus. New Zeytung Vom Teuffel ([Coburg], 1546), eller dess nyutgåva från 1546–1547. Titelsidan visar att boken, liksom katekesen från 1547, utåt sett spelar rollen av en anonym publikation. Genremässigt låtsas den vara: 1) ett flygblad av dåtidens nyhetsmedier (Zeytung), som påstås ge en korrekt bild av aktuella händelser, och 2) en paskvin (it. pasquinata), upphängd vid Pasquinos staty på Piazza Navona i Rom. Den senare omständigheten förklarar varför uppgift om utgivningsort saknas efter årtalet (även i senare upplagor av boken). Hur det än förhåller sig är verkets författarskap på titelsidan nominellt fast knutet till en legendarisk romersk skomakare vid namn Pasquino.

Den verkliga upphovsmannen till texten avslöjas av en enkel kryptogram, placerad allra sist i publikationen: <...> Amen; Afanheffucaic [et]c.

⁶ FIG. C. Schnauss kryptogram i den relation som utgavs i Coburg 1546, f. 12r

När anagrammet läses baklänges framträder författarens förnamn, efternamn och yrkesverksamhet: A–fchnau–ciriauf–k, det vill säga A[pote]k[arius] / A[pothe]k[er] Ciriacus Schnaus, eller k–ciriauf–fchnau–A, det vill säga k[oburgische] Ciriacus Schnaus A[potheker]. Omkring 1550 gav samma person ut en annan bok i Coburg, där han på titelsidan angav sig med förkortningen C.S.A. (= Ciriacus Schnauß Apotecker): Ein schon newes Lied/ von || deren schwatzen Hannen/ lernt wie die || warheit allzeit verhalt/ und offmals || mit dem todt gestrafft wird/ jm || Spen thon [et]c.|| Zucht ehr und lob/ Christlich || verendt durch C.S.A. Darin umb drey || Hauptstück zur geliget geben/ und || menschlich verdient ver=||worffen wirt. (In der Fürstlichen Stadt Coburg/ truts || Ciriacus Schnaus Apotecker, [1550]⁷. Förkortningar vid personnamn – A (apotekarius), P (pater), BA (baccalaureus artium), BI (bac. juris), BM (bac. medicinae), MA (magister artium), MD (medicinae doctor), DJU (doctor juris utriusque) och så vidare – behövdes i representativt syfte, så att det skulle stå klart för alla att bokens upphovsman inte var någon enkel person, utan någon som uppnått akademisk titel och en viss social ställning.

⁷ VD16 S 3185–3186. Exemplar av utgåvan finns tillgängligt på internet: http://digital.staatsbibliothek-berlin.de/werkansicht?PPN=PPN66835753&PHYSID=PHYS_005&DMID=

20

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonerna i LDK

Att dechiffrera liknande ”kryptogram” vållade inga större problem, eftersom samtida kunde läsa vertikalt och baklänges. Det framgår tydligt av alla nyutgåvor av boken (1500-talet), där anagrammet lämnas intakt på sin plats (utan att den obegripliga ”abrakadabran” stryks eller förvanskas). I den tjeckiska utgåvan av boken från 1547 hade kryptogrammet också förståtts, men förenklats en smula. Utgivaren förutsåg den avslutande bokstaven <k> och moderniserade grafiskt författarens efternamn för att underlätta läsningen: Asſuanchsſuca || ir. [etc]. (A–schnauſ–ciracu, det vill säga A[pother] Schnaus Ciracus).

⁷ FIG. C. C. Schnauss kryptogram i den tjeckiska utgåvan från 1547, f. 21v

Liksom andra intellektuella under denna epok roade sig apotekaren i Coburg, Cyriacus Schnauss (Ciracus / Cyriacus / Cirias Schnauß, 1512–1571), som var känd som utgivare (1546–1564) och som en ivrig luthersk pamflettist, med olika resurser inom kombinatorisk poesi. I detta avseende är en odaterad liten bok särskilt anmärkningsvärd; i den reagerade han på interimen från Augsburg 1548: INTERIM• || Ein newes vnd || mit Heyler Schrifft wolge= || gründets Lied / Wider das ſchöne heuchliche || vnd gladtreichende Ketlein / gant / ſInterim. || ſampt d. auflegung des feligen worts [etc]. || Darbey. || Der erschrocklich / Teuflich / Antichristlich || Romanifch vnd recht Baptifch Ede / || So den armen Priftern (welche das || reyne wort Gottes verſchweeren || vnd das ſInterim an nemen || müſen) aufflegt wird. || Hüt dich (früher Christ) für den Katzen / || Die ſon lecken vnd hinten kratzen. [etc].⁸

Grunden för publikationen utgörs av en dikt skriven med Bibeln som grund (mit Heyler Schrifft wolgegründets Lied) (ff. 2r–3v), i vilken vi finner en personifierande akrostikon med till och med två personers namn: C–I–R–I–A–C–V–S–S–C–H–N–A–V–S–Johannes–Bauer–Schmidt (Ciracus Schnaus, Johannes Bauerschmidt). Den dubbla akrostikonen, som fyller en paratextuell funktion och består av två olika typer (bokstavs- och lexikalisk)

⁸ VD16 B 841. Tillgänglig på internet: http://digital.bib-bvb.de/view/bvbmets/viewer.0.6.1.jsp?folder_id=0&dvs=151197665734~286&pid=420650&locale=cs&usePid1=true&usePid2=true#

Straipsniai / Articles

21

ILJA LEMEŠKIN

8 pav. C. Schnauso Interimo (po 1548. V. 15) titulinis lapas. Titulinis rėmelis tenka 1546 m. relacijai apie popiežių ir Velnią (galbūt jai ir buvo pagamintas): kairėje pavaizduotas popiežius (Alessandro Farnese krotoporetes), dešinėje – velnias, apačioje pragaro nasrai praryja katalikų kunigus

22

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonerna i LDK

akrostikonet anger subtilt upphovsmannaskapet, det vill säga pekar ut författaren (författarna) till versverket och/eller bokens utgivare. Efter dikten återges (f. 3v) en annan kombinatorisk övning, som förklarar ordet Intims verkliga betydelse för läsaren:

Fig. 9. Fragment ur C. Schnausso, Intimo (efter 15 maj 1548), f. 3v

Förklaring av ordet J N T E R J M / som länge varit en dold ramsa av Antikrist i Rom och nu har kommit i dagen genom en tjänares slutliga dårskap (G[ud] v[are] l[ovad]).

Jhr Nerrichen Teudſchen Eur Reich Jſt Mein.

C. Schnausso kombinatoriska textknep motsvarar tidens vanor, läsarnas förväntningar och färdigheter. Hans akrostikoner och kryptogram är typologiskt viktiga vid undersökningen av M. Mažvydas förord, men det textkritiska sambandet kan skönjas på en annan nivå; därför återvänder vi till publikationen: Pasquillus. New Zeitung Vom Teuffel ([Coburg] 1546).

Berättelsen om Velią är ett verk av satirisk karaktär, där dialogformen från den humanistiska traditionen på ett uppfinningsrikt sätt förenas med ett helt annat element. Två vänner samtalar öppet med varandra om livet och dagens olika angelägenheter: påven Paulus III (Alessandro Farnese) och hela helvetets förvaltare, Velią. När de funnit en gemensam grund diskuterar de broderligt påvens beklagliga belägenhet, Schmalkaldiska krigets förlopp och utsikter, förhandlingarna vid konciliet i Trient och en mängd andra politiska ämnen. Komiken uppnås på olika sätt. När påven får höra talas om Bibeln blir han så förskräckt att blodet stelnar i ådrorna. Eftersom katolikernas ledare undviker Bibeln och inte läser den alls, är det den onde själv som upplyser den helige ”käre lille Paulus”; därmed liknar han en kristen predikant. Det satiriska samtalet mellan Djävulen och påven ligger till sitt innehåll mycket långt från 1547 års katekes, men de förenas av inslag av reklamens språk.

Straipsniai / Articles

23

ILJA LEMEŠKIN

Reklam med anknytning till utgivning och bokdistribution genomsyrar samtliga utgåvor av den aktuella berättelsen. Detta görs med diskreta konstnärliga medel. Påven avslöjar i förtroende för sin meningsfrände sin största oro och rädsla. För 15 år sedan utgavs M. Luthers bok Warnung an seine lieben Deutschen i Wittenberg, och reformatorerna vill ännu ge ut den på nytt. Enligt påven är det bättre att förlora 30 ton guld än att åter se denna bok komma ut; därför köper han tillsammans med kardinaler, biskopar, abbotar, prelater, kyrkoherdar och alla andra undersåtar upp böckerna och bränner dem. Djävulen angriper påven och råder honom i sin tur att inte spara på utgifterna, så att även det sista exemplar som ännu finns kvar i tyskarnas land kan hittas och förstöras i tid. Annars kommer betydligt färre människor att trängas i helvetet om boken börjar spridas på nytt. Värderingen av boken, uttalad av Djävulen och påven här (ff. 5r–5v), fungerar som reklam som får den sanna kristna att skaffa sig ett sådant ”farligt” tryck.

Den i Coburg utgivna berättelsen från 1546 New Zeytung Vom Teuffel och dess senare tyska utgåvor motiverar läsaren att köpa en bok som snart ska ges ut eller just har tryckts – Warnunge || D. Martini Luther/ an seine || lieben Deudchen/ vor etlichen Jaren ge= || schriben auff dien fall/ so die Feinde || Christlicher Wheit die Kirchen vnd || Land/ darinne eine Lehr des Euan= || gelii prediget wird/ mit Krieg || überziehen vnd zerstoren || wolten. || Mit einer Vorrede Philipi || Melanthon. || Wittberg/ || Gedruckt durch Hans || Lufft. || 1546¹⁰. Samma år, 1546, trycktes skriften på nytt i Nürnberg (VD16 L 7345–7347), Strasbourg (VD16 L 7348) och Tübingen (VD16 L 7349); 1547 ännu en gång i Wittenberg (VD16 L 7352). I den tjeckiska utgåvan från 1547 (Pâqquilus: Nowiny o Čertu a Papežy…, som vi återkommer till nedan) gör påvens och Djävulens uttalanden reklam för en motsvarande tjeckisk trosbekännelseversion, tryckt senare samma år än berättelsen: Weyfraha Doktora Marti||na Luthera k feym nileym Niemcom/ před niebil||ka Lethy fepana/ na takowey konecz/ kdyby nepřá=||tlé prawdy Křesťanſké na gegich Cýrkwe a || do gich Zemi wnichž ſe čiſté včení Swa||tého Euangelium káže wařeč||ně přitáhnuti / a gich z=||kázce býti chtěli yaké||ho wtom z=||pouſobu po=||žiti mieli. || Tež y Přemluwa a nebo napomenuti wysoce vče=||ného muže Fi||lipa Melanctona kterauž geſt učinil || na tuto weyſtrahu / Leta toho. 1547. w Wit||temberge [etc. O čež ſau fe ti dobří Towaryši Čert || ӡ Papežem welmi ſtaráli aby

⁹Avses denna utgåva: Warnunge || D. Martini Lu=||ther/ An eine || lieben Deud=||schen (Gedruckt zu Wittemberg || Durch Hans Lufft || M.D.XXI). VD16 L 7340–7342.

¹⁰ VD16 L 7350–7351. Tillgänglig på internet: http://digital.onb.ac.at/OnbViewer/viewer.faces?doc=ABO_%2BZ200418609.

24

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikerna i LDK

på livets väg. (Tryckt och färdigställd [i Mladá Boleslav hos Václav Oustský] år 1547)¹¹.

Till påvefraktionen och oron i Venlo återkommer man ännu en gång i en annan del av relationen (ff. 10r–10v). Den annonserade bokens titel är här för andra gången typografiskt framhävd – tryckt med stora bokstäver. En person beklagar uppriktigt sin vän och alla katoliker i allmänhet, eftersom han känner påven och gissar att boken kommer att bli mycket dyr; en person som avstår från en läckrare munsbit och dryck kan köpa den för de slantar som sparats. Påven instämmer beklagande och presenterar en preliminär prislista. Som om han vore förläggare eller boktryckare förklarar han att boken blir billig och knappast kommer att kosta mer än tre kreuzer. Med förord blir den dyrare, men inte heller då överstiger priset fyra kreuzer. Påven skulle bli arg om den såldes för så lite som tre–fyra kronor, eftersom den i så fall skulle vara oöverkomlig för det nyfikna folk som törstar efter sanning.

Relationen informerar alltså utförligt om utgivningen av M. Luthers bok på originalspråket och uppmuntrar till köp av den. Som förläggare försummar C. Schnauss inte heller sitt litterära arbete, som han förser med lämplig reklam på titelbladet. Eftersom publikationen inte är anonym är det boken själv som vänder sig till läsarna (hädanefter kallar vi detta textavsnitt ”invokationen till läsarna”). Den ber dem att köpa och läsa den:

Fromer Kristus, köp och älska mig troget; dina pengar kommer säkert inte att ångra dig. Om jag då inte säger sanningen öppet, må du anklaga mig inför påven.

”Trofaste kristne, köp och läs mig med förtroende. Du kommer sannerligen inte att ångra dina pengar. Och om jag inte talar sanning öppet, kan du anklaga mig inför påven.”

Det tyska originalet från 1546 bör, vid undersökningen av initialen i de två förorden av M. Mažvydas, jämföras med den tjeckiska bearbetningen av relationen, eftersom den aktuella invokationen till läsaren fungerar något annorlunda i den sistnämnda utgåvan från 1547. På titelbladet (f. 1r, se nedan) angav C. Schnauss bokens titel (a), dess korta innehållsförteckning (b) och slutligen bokens invokation till läsaren (c), vilken han visuellt framhävde som ett hjälpmedel i reklamen. På nästa

¹¹Här och i det följande anges hänvisningar enligt databasen ”Knihopis”. Knihopis 5126. Tillgänglig på: https://books.google.cz/books?id=NKP:100400497&printsec=frontcover#v=onepage&q&f=false.

Straipsniai / Articles

25

ILJA LEMEŠKIN

På bladets baksida (f. 1v) finns en radvis fördelad prolog (d, e), där Pasquino förklarar omständigheterna kring verkets tillkomst och moraliserar utförligt. Den tjeckiske utgivaren Václav Oustský lade de uppräknade enheterna i något annan ordning (a, c, b, d...), riktade innovationen till läsarna (dvs. använde pluralformer) och omarbetade prologen på ett intressant sätt (f). Jfr:

1546 f. 1r 1547 f. 1r Pasquillus. a En ny nyhet från djävulen. b Hur påven och hans följeslagare, överste Satan, nyligen höll råd i helvetet om sina förehavanden och detta krig, och vem de alla ville ge segern åt vid den heliga treenigheten; där blev också rikets ständer hårt klandrade för att de ställer sig till motvärn mot kejsaren med stor kraft. Påven begärde bara en sak, medan Satan lyssnade efter något; påvens oro skulle säkert bli verklighet, Satans hopp skulle helt gå om intet. c Fromme kristne, köp mig och läs mig i trohet; era pengar ska sannerligen inte ångra mig. Om jag inte fritt säger sanningen, kan ni anklaga mig inför påven. 1546 Pasquillus: a Nyheter om Satan från Rom: hur den trogne och ståndaktige, den sanningsenlige, nyligen höll gemensamt råd. c Kära kristna, köp och läs mig noga; ni ska inte förgäves lägga ut era pengar på mig. Om jag inte villigt säger sanningen, måste ni anklaga mig inför påven.

26

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikerna i LDK

FIG. 10. Titelsidan till C. Schnausso relatio från Coburg år 1546

Straipsniai / Articles

27

ILJA LEMEŠKIN

f. lv

f. lv

d

Paquill, ad lect. Chrj̄en. [e]c.

e

Fromme kristna, rika och fattiga

Hör och låt er också bevekas

Hur påven och hans följeslagare

vill utplåna Guds ord

Jag fann nyligen på en plats

och fick höra alla deras planer

särskilt vad påven begär

och vad Satan lyssnar efter

Det skulle snart bli känt för mig

Att de inte alls fullbordar det

Men vad jag har bevarat av det

Vill jag kungöra för unga och gamla

Till ära för mitt fädernesland

För de högt aktade fria tyskarna

Särskilt det evangeliska förbundet

Efter vilket dessa hundar hugger

Så att var och en, ung och gammal

Kan skåda påvens falskhet och våld

Och jag vakar över Jathans hopp

Må Gud hjälpa till med sin godhet

Han som har besegrat alla dessa falska

Påvens skara och deras sammansvärjning

Kommer att uppenbaras till gagn för oss alla

Han kommer inte heller att undanhålla oss någon hjälp

Bara där ligger hela bristen

Att vi inte förbättrar oss det minsta

Därför låt oss bara göra vad vi bör

Så gör Gud i sin tur vad vi vill

Och stå vid vår sida i all nöd

hos samme käre och trofaste Gud

vare evig lov och all ära.

A M E N

28

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spaudinti LDK akrostichai

FIG. 11. C. Schnaussos katekesutgåva från 1547 på tjeckiska, titelsida

Straipsniai / Articles

29

ILJA LEMEŠKIN

f. 2r

f. 2r

f

Bap[t. Ack ve, o ve... [relacjos text]

b

Pa[ɣquillus: Men nu har påven och hans kära följeslagare nyligen gjort detsamma. Den nyfödde Satan har kommit ur helvetet; nu är de båda åter samlade i strid, och de är förenade till ett. Må de fromma bli besegrade och bringas på fall, ty han profeterar alltid stort mot hans kejserliga majestät. Påven har försökt få alla att hålla med, och Satan har verkligen hjälpt honom med detta. Så har påven utfört allt han önskade, och Satan har på samma sätt hjälpt honom.

30

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonerna i LDK

f. 2v

f. 2v

f

[texten i relacjan]

d

PaƖƖquilus till den kęƖtjanƞkemu läsaren

f

Den som inte älskar sanning och Guds ord, han vill bli en del av hopen. Se hur den lutherska svärmen råder, och hur de inte bryr sig om Gud eller hans ord. Läs, se, och folket som läser detta, fly och fly från Babylon.

e

De döpta är fattiga människor i Guds namn. Må ni inte förakta och håna dem, utan visa barmhärtighet. När påven Paulus nyligen rådde sina följeslagare, lät Guds ord som en tydlig storm. Nyligen var jag närvarande vid deras möte, och jag förstod allt de talade om mycket väl. Lägg märke till vad påven Paulus har bekymrat sig för. Satan har med stor uppmärksamhet bevakat hans noggrannhet. Därför bör de veta om mig, att jag inte gör något som de begär och önskar. Och vad jag än har fått, har jag allt i minnet. Både gamla och unga ska få veta det. Och allt detta till beröm och nytta för köpmännen. För mina fäder och för de ädla människorna. Särskilt för den evangeliska punkten. De ropar och vill avslöja den i grunden. Och nu är alla, gamla och unga, skamlöst ute och far i sina ärenden. Men mot en sådan Satan går ingen, och hans ägodelar

Straipsniai / Articles

31

ILJA LEMEŠKIN

Fig. 12. Schnaussos relacjan till den tjeckiska utgåvan från 1547, förord med rimmad inledning, f. 2v

32

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig.” De första tryckta akrostikonerna i LDK

f. 3r

f. 3r

f

[relationstext]

e

Vchovež nas wkrÿtu nam vçiniena Milot Boži A tak ty wſęcky Papežow faleſne rê I gho Towarſwa budu geweny tady Dle naſeho bauduho wſeho dobreho Ne opuſtit Boh a Pán pomocy ſdu ſweho Ale ten newietſy nedofatek prinas gft naten čàs Žie naſÿch żiwotow nelepſſugem ani żwalas Neſ geſti jie my to což naleži budeme çiniti Vçinijt nam Boh ẓaſe to coz my budeme chiti Gemuẓ w Trogicy nerozdilne bud çief a chwala Kteraẓ je gmu predwiekÿ wiekuow dala A ditj je bude wždy bezpreſtanj Nawieczne wiew bez ſkona[n]ji Amen

Avtrycken från 1546 och 1547 visar att den reklamfyraradiga vers som C. Schnauss hade tänkt ut utmärktes av attraktionskraft och livskraft (mer om detta i nästa kapitel). I den föreliggande utformningen hade invokationen riktad till läsaren till en början (i det tyska originalet) en underordnad roll, och därför tryckte förläggaren i Coburg den med mindre fraktur. I den tjeckiska utgåvan ”upphöjdes” reklamtexten, det vill säga dess status jämställdes med titeln: på titelbladet fortsatte fragmentet av dessa rader verkets rubrik. Dessutom påverkade fyraradaren förordet. Efter förebilden från den föregående boken lade den tjeckiske översättaren eller förläggaren till en rimmad inledning, det vill säga fragmentet f, som vi skulle kunna översätta så här:

”Den som älskar sanningen och Guds ordning

Vill inte bli kvar med sina kala skinkor blottade¹².

Se vilka onda och svekfulla hjärtan de har,

De bryr sig alls inte om Gud eller hans ord.

Läs, se och begrunda texten

Och ryck dig snabbt ur Babylon¹³”

Det är lätt att se att imperativformerna Čyti ’läs’, Wiz ’se’, ʃud ’förstå, begrunda’ och wythni ’ryck ut’ utvidgar bokens tidigare uppmaningar: tyska singularformerna Kauff ’köp’, lieβ ’läs’ och de tjeckiska pluralformerna Kupte ’köp’ och czyte ’läs’. Med andra ord ser vi i den tjeckiska publikationen från 1547, jämförd med det tyska originalet, en intressant tendens: den målande reklamtexten från titelbladet

¹² Med detta avses katolska präster (gen. sg. Plechačow): tonsurerade präster och munkar (nom. sg. tjeck. plechač ’en som har en kal fläck; katolsk präst’). Nom. sg. tjeck. podnož ’fotstöd’.

¹³ Ur den katolska kyrkans fällor (allusion till Matt. 1,11–18).

Straipsniai / Articles

33

ILJA LEMEŠKIN

sidans väg fortsätter vidare in i förordet. Vi tenderar att se ett samband eller en följd av denna tendens i katekesen från 1547. Det bör noteras att tjeck. verb. jud‘ ’skapa sig en uppfattning, begrunda’ (ordförbindelsen jud’ co fe pijfe ’begrunda vad som skrivs’) semantiskt korrelerar med imperativen permaniek som M. Mažvydas använde (om man alltså läser permaniek), medan pluralformen på tyska BRalei feferis och imperativen ikiet, ſkaitiet, permiekiet i sin tur grammatiskt motsvarar de tjeckiska pluralformerna Milí Křeťiané; Kupte, czťete. De nämnda omständigheterna gör det möjligt att försiktigt framföra hypotesen att M. Mažvydas kände till och tog hänsyn just till den tjeckiska utgåvan av boken, eftersom den också ger intryck av att utgöra ett mellanled (från 1546 års New Zeytung Vom Teufel till katekesen från 1547). Ur ett relativkronologiskt perspektiv är denna möjlighet tänkbar och värd att överväga. Att döma av kolofonen färdigställdes tryckningen av huvudtexten i 1547 års katekes i slutet av 1547 (VIII diena Menesſ Sauſia (= december)). Det sista tryckarket trycktes sedan eller ännu senare; det bestod av ett tillagt oktavoark (konvolutet A) med titelsidan, dedikationen, de båda förorden och ABC-boken¹⁴. Den tjeckiska berättelsen om påven och Vilnius hade kommit ut senast den 24 april 1547 (dvs. före slaget vid Mühlberg). I den marknadsförs M. Luthers tjeckiska utgåva från 1547 (omfattande 38 blad, in quarto). För att reklamtexten skulle vara meningsfull behövde den offentliggöras i god tid, troligen redan i början av 1547.

Det finns alltså skäl att anta att M. Mažvydas kände till 1547 års publikation – Paſquillus: Nowin o Cžtu a Papež. Att läsa och förstå den tjeckiska källan borde inte ha inneburit några problem för översättarna av J. Seklucians och J. Malecius katekeser, med tanke på den ”litterära tjeckiskans expansion” (Havránek 1939) in i polskan under 1300–1500-talen. Men M. Mažvydas måste också ha haft tillgång till tyska versioner av berättelsen. År 1547 var den en väl tillgänglig och bland protestanter allmänt känd trycknyhet. År 1546 utgavs den minst fem gånger. Koburgtrycket (VD16 S 3180–381, eventuellt också VD16 S 3175 och VD16 ZV 13961) gavs ut två gånger i Augsburg 1546.

¹⁴ ABC-boken Pygus ir trumpas mokſlas ſkaitity yr raſchty kan ha fogats till katekesen av banala typografiska skäl: efter förorden behövde ett utrymme fyllas som annars skulle ha stått tomt på tryckarket. Detta måste också ha varit känt för den som bestämde ABC-bokens omfång.

¹⁵ Låt oss till exempel erinra om J. Malecius tankar, framförda i språkstriden Defensio verae translationis corporis Catechismi in linguam Polonicam, adversus calumnias Joannis Secleciani (1547): ”Hoc autem certo scias, neminem unquam literas sacras in linguam polonicam vere ac proprie vertere posse sine adminiculo linguae Bohemicae et sacrum literarum lingua Bohemica editarum. Quandoquidem lingua polonica plurimum corrupta est usque adeo, ut nemo vere ac proprie polonic loqui novit, nisi Bohemicae linguae non ignarus fuerit. Adferrem ego tibi in medium multas dictiones latinas, quas nemo polonorum in linguam polonicam vere ac proprie vertere potest, nisi Bohemicae linguae non ignarus fuerit. Quales sunt pus, impius, beatus, benedictus, gloria laus, laudus, benedicamus, adoramus, glorificamus etc.“ (Warmiski 1906: 199; Lenartowicz-Zagrodna 2011).

34

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig.” De första tryckta akrochaichi i GDL

(VD16 S 317 = VD16 S 318; VD16 S 319), minst en gång vardera i Nürnberg (VD16 S 382) och Strasbourg (VD16 S 383). Ytterligare en utgåva, vars ort inte närmare kunnat lokaliseras, utkom troligen 1546–1547 (VD16 S 376). Alla dessa berättelser, som redan har påpekats, propagerade för och åtföljde Warnung an seine lieben Deutschen. På grund av M. Luthers författarskap var detta parallellt utgivna bokpar populärt i alla protestantiska länder. Böckerna smugglades till Böhmen, där den stora efterfrågan ledde till att en tjeckisk översättning utkom. Det råder inget tvivel om att båda de slagkraftiga antipåvliga böckerna också lästes flitigt i Königsberg. Det bör understrykas att detta skedde inför utgivningen av 1547 års katezimo.

I detta avseende vore det intressant att fundera över hur den litauiska distiken påverkade – eller var tänkt att påverka – den dåtida läsaren. För den läsande publiken var boken som personifierad talare, uttryckt genom uppmaningsorden Fromer Chrift Kauff und lieb mich... och Milį Krezf- tie Kupąte a cžiete me... Cži / Wiz / a fu’ co fe piffe..., välbekant från de färska publikationerna från 1546–1547. I läsarnas ögon aktualiserar sammanställaren av 1547 års katezimo denna personifiering genom en kortlivad¹⁶ litterär anspelning: Bralei fefes imiet mani ir skaitykiet || Ir tai skaitydami permani- kiet.. Det bör tilläggas att han inte gör det mekaniskt, dvs. han går till väga på ungefär samma sätt som i den tjeckiska utgåvan från 1547. Även om det inte är en ordagrann översättning, går det fortfarande tydligt att känna igen det nära förhållandet mellan det tyska originalet, den tjeckiska bearbetningen och den litauiska textvarianten. Bokens uppmaning inleds överallt med en vokativisk tilltal till samma adressat, dvs. läsaren/köparen (sing. Fromer Chrift / plur. Milį Krezfiane – plur. Bralei fefes), därefter används imperativ med identisk eller näraliggande betydelse (sing. Kauff / plur. Kupąte – plur. imkiet; sing. lieį / plur. cžiete / sing. Cžti – plur. skaitykiet; sing. fu’d – plur. permanikiet), samt konjunktionen (und / a – ir), pronomenet (mich / me – mani) och deras ordningsföljd inom fraserna.

Det finns en tydlig funktionell förskjutning: reklamspråket >blir en inledning till en konceptuell prolog. Det verb Kauff / Kupąte som är typiskt för enkel reklam ersätter M. Mažvydas med det mer neutrala imkiet, även om den ursprungliga semantiken inte försvinner någonstans ur prologen (verb. imti ’gripa, väga i handen, fingrar’, men också ’köpa, förvärva; låna ut’). Samtida läsare, som hade C. Schnausso reklamskvartett framför sig och alltså uppfattade det intertextuella sambandet, måste ha förstått M. Mažvydas distikon även i denna betydelse: ”Bröder och systrar, köp mig och läs...” Reklamens efterklang försvinner således ingalunda ur Katekismen, med tanke på textens tillkomst. Samtidigt omgav M. Mažvydas den rent utilitaristiska texten, sannolikt med den tjeckiska publikationen från 1547 som förebild, även med andra avsikter och betydelser.

Den enda punkt där författaren till förordet avviker från den tysk-tjeckiska källan (eller källorna) är tilltalet, jfr.: Fromer Chrift / Milį Krezfiane – Bralei fefes. Exakt

¹⁶ För läsarna i mitten av 1500-talet förblir de svåra att uppfatta i vår tid, och ibland även svåra att känna igen; därför går de intertextuella samband som en gång var aktuella förlorade.

Straipsniai / Articles

35

ILJA LEMEŠKIN

En ordagrann översättning skulle vara De troende / De kära / De djärva / De fromma... kristna (eller sg.), men en sådan väntad och väntansvärd inledning saknas i Katekizmas. I stället för det standardiserade tilltalet använder M. Mažvydas pl. Bralėi feris eller sg. Bralau milalis. Varför? De första läsarna av Katekizmas måste också ha ställt sig den frågan. Då var den mer aktuell än nu, eftersom källan som författaren ”avvek” från var känd (dvs. textuellt bröt mot förväntningshorisonten). Svaret låg förmodligen nära till hands för läsarna: det var uppenbart för dem att avvikelsen från de gängse tilltalen och originalet berodde på försöket att skapa det akrostikon som förekommer här. Med andra ord ville författaren i inledningen resp. akrostikons början (före sitt eget namn) ha bokstaven B (< baccalaureus), men han fann ingen lämplig litauisk motsvarighet till det tyska adjektivet Frommer eller det tjeckiska Milý, som skulle tillföra de nödvändiga skiftningarna¹⁷.

4. När M. Mažvydas utformade inledningen till den litauiska inledningen – det vill säga kombinationen av två inledande bokstäver, som bildar akrostikonets initialer BJ och motsvarar ett fragment ur den tjeckiska redogörelsen från 1547 ƒ – måste han alltså ha följt den appellativa delen av paratexten, som var typisk för tryckta böcker under den perioden. Den strukturella enhet i böckernas uppbyggnad som vi, i brist på en bättre term, har kallat en läsarinvokation, informerade kortfattat, tilltalande och bildrikt om utgåvan (ofta i form av en fyrradig strof på titelbladet), fångade läsarens uppmärksamhet och uppmuntrade till sist läsaren att köpa boken. Det bör betonas att till denna textkategori hör också alla de paralleller som tidigare textkritiskt har jämförts med M. Mažvydas fyrradiga strof.

År 1983 uppmärksammade Anatolij Nepokupnas (Nepokupnas 1983: 173; 1994: 71–72) en handskriven ordbok över ryska och publicerade versraderna Einn Russich Buch bin ich genannt, / Im deutschen Lanndt ganz unbekandt / Der mich hatt geschrieben den Lasse gott / Frolich Leben unnd sterben Amen. p. / Hilff got was ich beginne / Einn selig ende ich gewinne / Der dies hatt geschrieben / Got gebe ihm nach gottes willen zu Leben / Ahier Auff dieser erden / Das seine sehll gott zu theil werde / Thomas Schroue Ist ehr genant / Das er got musse werden bekannt. / Amen, Anno Domini / 1546 (sign.: MS. slav. quart. 18; citerat efter: Glück, Pörzgen 2009: 157), som är författade på övre tyska och nu förvaras på Jagiellonska biblioteket i Kraków (före kriget: Staatsbibliothek zu Berlin Preußischer Kulturbesitz). Den ukrainske baltisten hänvisade till den äldre Michail...

¹⁷ Även i vår tid kan man tänka sig en liknande kombinationsmekanism, byggd på en anspelning på en litterär text som alla känner till. Genom att efterlikna M. Mažvydas kryptografi kunde artikelns författare i stället för för- och efternamn ”underteckna” sig på ett finurligt sätt, till exempel så här: Montego Bay, Montego Bay, jag arbetar som baltist i Tjeckiens huvudstad. Nyttan skulle bli ännu större om det i stället för det förväntade Montego Bay förekom en fras av typen Habana drive, som angav den akademiska titeln och underlättade identifieringen av personen.

36

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonerna i LDK...

Aleksejevs slutsats var att avskriften av verket gjordes för att tillgodose förlagsbehoven (Алексеев 1951: 108). Enligt honom planerade man att ge ut den språkliga källan år 1546 / förberedde den för utgivning, och publikationen skulle inledas med en text som motsvarade invokationen ”läs”.

M. Aleksejev urskilde helt riktigt invokationen (som han kallade стихотворное напутствие) (Алексеев 1951: 108) i den första fyrradiga strofen:

En rysk bok kallas jag, i det tyska landet helt okänd. Den som har skrivit mig, låt Gud skänka honom ett glatt liv och en salig död. Amen.

Denna fyrradiga strof jämförs typologiskt och genetiskt med och härleds ur C. Schnaus och andra samtida förläggares fyrradiga invokationer.

År 1947 pekade Vincas Mykolaitis-Putinas, när han diskuterade en möjlig källa till den fyrradiga strofen, på en annan reklamvers (Mykolaitis 1962: 197), som Paulus Tschackert i en fotnot i förbigående nämnde i samband med Hans Weinreichs verksamhet (Tschackert 1890: 92). En betydligt utförligare beskrivning av publikationen Das Vater | unser... | Herr (VD16 B 5441) gavs 1861 av Rudolph Reicke (Reicke 1861: 199–201), och det är därifrån han återger fyrradingen:

I Königsberg tryckte Hans Weynech mig med stor omsorg, vid slottsbron i den gamla staden; där kan den som vill köpa mig få tag på mig.

Bibliotekarien i Königsberg uppmärksammade att fyrradingen är tryckt längst bak i boken – på recto-sidan av det sista bladet. Forskaren diskuterade frågan om bokens datering, men till skillnad från G. Ch. Pisanski kom han inte fram till någon säker slutsats. De övriga resonemangen om åren 1524–1525 byggde på svaga argument, närmare bestämt på antagandet att boktryckaren, som just hade anlänt till Königsberg, måste ha informerat om sin verksamhet och sina planer. När tryckeriet väl hade ”blivit känt” använde han inte längre denna fyrrading i några av sina senare böcker efter 1525. Men man kan lika gärna tänka i motsatt riktning: fyrradingen kan ha publicerats betydligt senare, när det (till en början) osäkra förlagsprojektet hade visat sig lyckat och gett resultat, och invånarna i Königsberg började gå till själva tryckeriet för att köpa böcker (tryckeriet hade då tydligen också börjat fylla en större funktion som bokdistributionsplats och bokhandel).

Även invokationens placering väcker frågor. R. Reicke beskrev ett exemplar från Königsbergs kungliga och universitetsbibliotek, som längst bak,

Straipsniai / Articles

37

ILJA LEMEŠKIN

dvs. efter invokationen (!), hade ytterligare två sånger. Bibliotekarien fastställde, i polemik med slutsatsen hos Gdansks professor Michael Ch. Hanov, att dessa hymner utgör en separat del, som tydligt skilde sig från den första delen även genom papperet. Det återstår att beklaga att vi numera inte har tillgång till exemplar från vare sig Gdańsk eller Königsberg. En mer ingående analys av bokblocket skulle, i motsats till dessa fall, kunna klargöra en fråga som R. Reicke tyvärr inte berörde: kan det vara så att fyrradingen i själva verket hörde till en annan del i konvolutet, som innehöll sångerna: 1) O Jesu Christ, deyn nam der ist, 2) Eyn geystlich lied von | den sieben worten die Got der Herr | sprach am stammen des hey-| gen Creutz (Reicke 1861: 201–202)? Man måste alltså räkna med den reella möjligheten att fyrradingen inte avslutade Mathias Bienwalds Pater noster, utan inledde en närmare oidentifierad och icke återgiven liten diktsamling. I det senare fallet skulle fyrradingen vara det enda paratekstella elementet (som inleder utgåvan) med gemensamma drag med C. Schnauss invokation från 1546: Kauff mich – ich mich wer lust zu kauffen hat.

Slutligen bör vi hålla i minnet att även förläggare och boktryckare som praktiserade sitt yrke under en längre tid kännetecknades av en viss särprägel och stabilitet i de paratekstella elementen; därför tenderade invokationen, som ett slags varumärke, att upprepas. Den lilla dikt som H. Weinreich sporadiskt använde är varken till form eller innehåll typisk för denne boktryckare. Levas Vladimirovas påstående att ”liknande strofer också förekommer i andra tidiga utgåvor av H. Weinreich” (Vladimirovas 1979: 324) stämmer tyvärr inte med verkligheten (åtminstone utifrån en granskning av de källor som hittills står till buds).

När vi betraktar den tjeckiska boktryckarkonsten under 1500-talets första hälft ser vi att invokationer skapade av olika förläggare skiljer sig åt. Mikuláš Konáčs paratext utmärker sig genom en särskild stilistisk enhetlighet och originalitet, och även andra förläggare tog den till förebild. Pragshumanisten gav ut omkring 50 publikationer 1507–1528. Med en pragmatisk inriktning mot läsarna, som inledde och avslutade huvudtexten, skrev han oftast på vers, utan att för den skull försumma akrostiker (t.ex.: Knihopis ČD 427). Förläggaren avskilde också invokationer och andra paratextdelar, som ramade in huvudtexten, typografiskt, dvs. med trycktyper av annan storlek, men vände sig, till skillnad från C. Schnauss, alltid till läsaren i eget namn (dvs. inte i bokens). Det finns ett tydligt mönster i användningen av hans invokationer: i början presenterar han boken och liksom räcker den till läsaren med orden Máš tu, Čechu milý... ”här har du den, käre tjeck...”, och i slutet önskar han läsaren lycka till med orden měj se dobře ”ha det bra”. En sådan återkommande fras har iakttagits 18 gånger i hans böcker.

1520 m. leidinyje Mistra Jana Husy kazatele, slauhne dědice českého, Dvanácti článku víry křesťanské obecné, desí Božích přikázaní a modlitby Páně Očenáš etc. vykládové každému spasení žádajícímu křesťanu nepotřebnější. (V Praze, Mikuláš Konáč z Hodiškova 1520) (Knihopis ČD 326) Vid sidan av önskningen framför förläggaren en praktisk anmärkning om var boken kan köpas billigt:

38

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikerna i LDK

Mėtež se dobre a temito knižkami samyni se spravc, své učedniky spravite, abyte s Balāmem od voslic spraveni a trestani nebyli. V meste prevelkem Praze ko- upís ty knižky nedrze.

”Ha det bra och vägled er själva med dessa små böcker; ta hand om era lärjungar, så att ni inte straffas som Bileam med åsnan. I den stora staden Prag är dessa små böcker billiga att köpa.”

Inom paratextens ramar skapar förläggaren ibland konstnärligt verkningsfulla fyrradingar, som innehåller de sedvanliga uppmaningarna och andra lockande (reklamartade) inslag. Till exempel invokationen från 1514:

K Cžtenaržy. Nechceffli hlúpy na fwětie zwolati Nebýwázy fkipy Múdrofti zgednati Cžtiž Mudrce fobie a nebudels robie Prawint yá tobie. (Knihopis 1371) „Och läsare. Om du vill förbli en dåre i världen, Var inte snål med att vinna visdom¹⁸ Läs klokt för dig själv så blir du ingen pojke Jag säger dig.“

M. Konáčs samtida och efterföljare var inte lika uppfinningsrika, men även de kännetecknades av stabilitet i invokationsformuleringarna och deras stilistiska drag. Tilltalsformer riktade till läsaren/köparen och situationsanpassade imperativ användes naturligtvis flitigt: 1533 m. Mėj se dobre, čti a sud, uprímý čtenáři ”Må väl, läs och begrunda, uppriktige läsare” (Knihopis 663); 1533 m. Protož kdožkoli miluješ pravú teologii, čti, roznevej a potom sud ”Därför, du som älskar den sanna teologin, läs, skilj åt och döm sedan” (Knihopis 1709); 1541 m. Protož kdož by chtěl rad bludy a faleš te skutý poznati, čti sobě tuto knižku, jenž se počina štastně ”Därför, den som vill lära känna denna sekts villfarelser och misstag, läs denna lilla bok, som börjar lyckosamt” (Knihopis 704) och så vidare.

En abstrakt och allmänt hållen invokation, dvs. en som skulle passa vilken utgåva som helst, förekommer tillsammans med appellativa enheter som semantiskt anpassats till ett konkret verk, liksom C. Schnauss brukade göra. Som exempel kan nämnas den trespråkiga ordbok som Jodocus Gutknecht gav ut omkring 1535: Vokabular latěně, česky a německy každému mladému i staremu velmi potřebny a užitečny. Vocabu­laris rerum [Nürnberg, (Jodocus Gutknecht) noin 1535] (Knihopis 1891):

¹⁸ Det vill säga: ”var inte snål när du köper en bok”.

Straipsniai / Articles

39

ILJA LEMEŠKIN

Vill du lära känna de tre berömda språken och spara både pengar och besvär utan att resa hemifrån, så har du nu kunskapen och skriften.

Läs därför för dig själv och se med tacksamhet det som har skrivits åt dig i korthet, eftersom den människa som är utan tal och utan eftertanke är ingenting.

”Om du vill lära dig tre berömda språk och spara pengar och besvär utan att försumma hemmet, har du nu kunskapen och boken.”

Läs därför för dig själv och begrunda med tacksamhet det som kortfattat har skrivits till Dig, eftersom människan utan tal och förståelse är ingenting.”

Samband och återkommande stilistiska kännetecken är utan tvekan utmärkande även för K. Burgs litteratur och förläggaren C. Schnauss, som här modifierar den aktuella typen av innovation¹⁹ utifrån konkreta behov:

a) 1550: Om den ny=|| födde avguden i Babel. Ett brev=|| som köpmännen från Ro=|| skickade som en sanning till Venedig och till Italien || och senare från Rom den sista december år || 49 och från Venedig den 9 januari || detta femtionde år etc.|| Skrivet till köpmännen i Augsburg. =1550 (C.S.A.) (VD16 ZV 30501)

Köp mig, o fromme kristne, i trohet/ Låt dig inte avskräckas av mödan att läsa. Ty detta är av stor betydelse för dig/ med tanke på Satans list.

b) 1550: Nyheter.|| Om den nyfödda=|| avguden i Babel. Ett brev=|| som köpmännen från Rhodos/|| skickade som en sanning till Venedig och till Italien/|| och senare från Rom den sista december || år 49 och från Venedig den 9 januari || detta femtionde år etc.|| Skrivet till köpmännen i Augsburg. =(C.S.A.) (VD16 ZV 13960)

Köp mig, o fromme kristne, i trohet/ Låt dig inte avskräckas av mödan att läsa. Ty detta är av stor betydelse för dig/ med tanke på Satans list.

¹⁹ I C. Schnausses böcker finner vi typologiskt annorlunda innovationer, vars innehåll är anpassat till andra publikationer, exempelvis: En annan berättande sång/ || Att människan ska sätta allt sitt hopp och || sin tillit för evigt och allenast till Gud || [etc. Allenast till dig, Herre || Jesu Kristus. (1550, VD16 S 3184); HERRENS ord består i evighet / || Det ska vi låta råda. || Den ska framgent i kärlek och glädje / || stadigt bygga upp och bevara. ([1552], VD16 S 3174); Med Guds hjälp: gult/ svart/ grönt och vitt/ || Behåller priset i Sachsen och Hessen. || Gud vill av nåd ge glädje / och skänka honom fred och ett långt liv. (1555, VD16 S 3167); Mycket guld och silver har jag inte/ || Vad Gud ger mig/ är jag skyldig || att använda till att tjäna var och en. || Så länge jag lever och kan tjäna. (1564, VD16 S 3168).

40

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spausdinti LDK akrostichai

FIG. 13. Titelsidan till C. Schnaussos publikation från 1550 Von dem newgebornen Abgott zu Babel

Straipsniai / Articles

41

ILJA LEMEŠKIN

c) 1555: Något nytt: || En mycket andäktig predikan, vilken || den helige biskopen i Bamberg || i egen person i S:t Martin, med suckar och tårar, höll på palmsöndagen år 1555, om vår käre Herres och Frälsares, den salige Jesu Kristi, intåg i Jerusalem [et]c. || Därtill två av den helige mannens högst || märkliga drömmar, av vilka man på ett skickligt sätt kan lära sig laga mat och skratta [et]c. || Slutligen en märkvärdig och vacker historia om || palmvigningen genom biskopens löjtnant [et]c. (jag N. som kallas C. Schnaub; Lovad vare den allsmäktige Guden, år 1555, den 3 maj) (VD16 S 3166) (fig. 14).

Till den högste Gudens lov och pris, till trots för djävulen och hans följe. Köp och älska mig, o fromme kristne, lär vad din vigning och predikan är

Således användes den fyraradiga invokationsstrofen Fromer Christ Kauff vnd lieb mich in Treuen C. Schnausso i skrifter, såvitt de tillgängliga källorna visar, första gången i en skildring från 1546 om djävulen och påven – Pasquillus. New Zeyttung Vom Teuffel ([Coburg], 1546). Bokens personifiering uppstår genom att upphovsmannen antas vara anonym (liksom i 1547 års katekes). Den angivna frasen modifierades senare upprepade gånger och återanvändes i olika former (anpassade till nya utgåvor). Här nämns inte alla böcker där samma eller ett liknande motiv beläggs: Fromer Christ Kauff vnd lieb mich in Treuen – Kauff mich O fromer Christ in trewen – Kauff vnd Lieb mich (O) frommer Christ. Det kan inte uteslutas att C. Schnauss använde denna versbildande modell även i sina tidigare skrifter, som vi ännu inte känner till eller som inte har bevarats till vår tid. Det är också möjligt att strukturen användes redan före C. Schnauss.

Den aktuella invokationen till läsaren publicerades utan väsentliga förändringar fram till början av 1600-talet. Senare utgåvor (t.ex. 1580, VD16 ZV 11492; 1600, VD17 14:68686C; 1605, VD17 3:019348C) vittnar om skildringens ovanliga popularitet. År 1546 läste och spred protestanterna den politiska satiren ivrigt, eftersom den kommenterade de mest aktuella händelserna under Schmalkaldiska kriget. Hela Västeuropa följde då dessa händelser. Femtio år senare var den tidens aktualiteter varken lika intressanta eller begripliga, men läsaren kunde fortfarande tillfredsställa sina litterära behov genom den tilltalande formen av en humanistisk dialog. De nya utgåvorna åtföljs av en gravyr som föreställer skildringens tidlösa gestalter: påven och djävulen (fig. 15).

5. I den litauiska paleotypen från 1547 avslutas katekesen på f. 20r. Från f. 20v börjar ett nytt verk sett till genre och upphovsmannaskap – PRADESTYSE giełfmes schwentas. Katekesen avslutas med ett prosastycke, Upaminagimas, där M. Mažvydas åter vänder sig till ”bröder och systrar” och ber dem ödmjukt

42

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spaudinti LDK akrostichai

FIG. 14. Titelsidan till C. Schnaussos publikation från 1555 Etwas neus: Ein sehr andechtige Predig...

Straipsniai / Articles

43

ILJA LEMEŠKIN

FIG. 15. En utgåva från början av 1600-talet av C. Schnaussos skildring Newe Zeitung/ || Vom Teuffel uñ Bahst/ || wie sie untereinander Gesprech halten / || kurtzweilig vnnd sehr luftig zu lesen ([1605]) (VD17 3:019348C), titelsida

att ta emot ”den korta läran” och kunna den. Upaminagimą kröns av den korta anmärkningen Gals, som drar en skiljelinje mellan delarna i 1547 års utgåva. Längst ned på samma blad (f. 20r) har den tilltalande fyraradiga dikten Skaititiaip tryckts; den motsvarar C. Schnaussos och andra utgivares invokationsstrofer:

Upaminagimas. PRaſchau aſch jus Letuwinikus ir ſße=maiczius miloſius bralius ir ſeſeris, preg=tam ir upaminaui jus per Pāną Ieſuſą Chriſtuſą at pirtkagi bei iſſanitagi muſu idant ta trumpa maſſla iſchmaktumbet ijr wiſada atmintumbet, ſunus iſuſu ir ſchei=mina turit iſchmakiti. A iſchguldimo pla=teſnia iſch kazanes ir patam iſch dideſnia katechiſmuſa makikietele. A ſchitą mana darba ijr prakaita uſz gier preimtumbet praſchau. Gals.

Skaititiaip. Käre broder, när du läser detta, vet att min tunga nu talar tydligt. Därför, om du finner något fel, rätta det utan att tveka och utan förargelse.

44

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spaudinti LDK akrostichai

FIG. 16. Slutet av M. Mažvydas katekes (f. 20r)

Straipsniai / Articles

45

ILJA LEMEŠKIN

Det partextuella fyraradiga poem som M. Mažvydas författade står på katekesens kolofonplats och motsvarar den vanliga innehållsinvokationen ad lectorem. Formellt sett kan ett intressant samband skönjas mellan den litauiska företalstexten och katekesens slut: de enheter som ramar in huvudtexten – båda två, och endast de! – är likformigt på rim. Ytterligare ett viktigt förenande drag kan noteras: det avslutande fyraradiga poemet och företalstexten inleds med en självständig (dvs. punktavslutad) tvåvers, vilka bildar samma bokstavskombination BJ. Att detta inte är en tillfällighet framgår av en jämförelse mellan de två första raderna:

BRbröder, ta emot mig och läs / Jså att de som läser förstår.

Bralau milaſis, ſkaitidams tatai ſzinaſy / Jag taſſai lieſzuwis dabar reiſchkiefy.

De angivna fragmenten inleds med tilltal i plural och singular, vilka börjar med samma lexem BRalei / Bralau, följt av presensparticip i plural och singular ſkaitidami / ſkaitidams och pronomenet tatai. Intrycket är att den ena tvåversen utformades med den andra som förebild. Med tanke på den tryckta företalstextens tvåverskälla bör man anta att den avslutande invokationen omformade företalets tvåvers, och inte tvärtom. De uppräknade parallellerna kan tolkas på två sätt.

För det första. De två första raderna i fyraradspoemet Skaititaiap skrevs ursprungligen för företalet i början av boken. Den litauiska företalstexten kan då ha sett ut ungefär så här:

*Bralau milaſis, ſkaitidams tatai ſzinaſy / Jag taſſai lieſzuwis dabar reiſchkiefy. Makſla ſchito tewai [tavo] trakſzdawa tureti. Ale to negaleia ne wenu budu gauti. Regiety to nareia ſawa akimis / Taipyr ilchgirſti ſawa auſimis. Jau nu ka tewai nakada nereg eia / Nu ſchitai wiſs [tavimp] ateia. Och så vidare.

Senare kom M. Mažvydas på en lämpligare inledning till företalstexten, till vilken han, efter C. Schnausso förebild, lade imperativ. Det tidigare rimmade fragmentet ströks, men det var synd att inte använda det någonstans.

För det andra. Inledning till invokationen Skaititaiap skapades efter modellen av den tidigare tvåversen, dvs. företalets, eftersom bokstavskombinationen BJ åter blev aktuell för författaren. Det skulle innebära att fyraradspoemet som avslutar katekesen består av en kort

46

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spausdinti LDK akrostichai

akrostik. Bokstäverna BJ, som uttyds Baccalaureus Juris, skulle beteckna samma rättsbachelor M. Mažvydas (såsom tidigare i förordets akrostik). Den i medeltidslatin vida spridda förkortningen TP skulle i sin tur stå för uttrycket Titul[m] Posuit ”han satte ut korsets tecken” (Cappelli 1928: 517). Kombinationen av bokstäver i den avslutande paratexten B–J–T–P skulle alltså motsvara det latinska Baccalaureus Juris Titulum Posuit ”rättsbachelorn satte ut korsets tecken” respektive ”M. Mažvydas välsignade”. En akrostik med sådant innehåll och sådan funktion skulle passa utmärkt här, eftersom författaren avslutar sitt arbete och tar farväl.

Låt oss minnas att M. Mažvydas var förtrogen med akrostiker som placerades i slutet av en bok. På liknande sätt presenterade han sig i publikationen Forma Chrikſtima. Sedan Jan Safarewicz tid har tyvärr uppfattningen fått fäste att akrostiken från 1559 inte är fullkomlig: ”Akrostych nie jest doskonały: po imieniu Martinus stoi jeden jeszcze wiersz, zaczynający się od S–, tak samo po nazwisku Maswidas ukazuje się jeszcze M–“ (Safarewicz 1946: 65). Den polske forskaren försökte förklara de ”överblivna” bokstäverna <S> och <M> med att M. Mažvydas, hämmad av den versifierade formen, det vill säga strofer med nio rader, inte lyckades behärska originalet. En sådan tolkning förefaller oss föga övertygande, eftersom en akrostik inte kan innehålla osystematiska element, det vill säga omotiverade bokstäver som skulle störa en vertikalt strikt strukturerad text. Det sista översatta verket – Giefme duchauna / ape muſu S. Chrikſta fuguldīta nūg D. Mart. Luthe-ra (f. CIIIr–CVv) – avslutas med tre strofer av samma omfång. Två av dem (den näst sista och den tredje från slutet) anger översättarens och bokens upphovsmans för- och efternamn, men inte bara det: M-A-R-T-I-N-V-S-S – M-A-S-W-J-D-A-S-M. Den kombinatoriska lilla texten kan läsas (jämför till exempel hur C. Schnauss infogade en kryptogramtext 1546) som MARTINVS-MASWJDAS–SM, det vill säga Martinus Maswid[iu]s significamus ”[vi] Martynas Mažvydas betecknar / uttrycker” (pluralis auctoris / modestiae i kombination med den medeltidslatinska förkortningen SM; om den senare, se Cappelli 1928: 354). Detta skulle motsvara ”M. Mažvydas välsignade” i Katekizmo.

Den följande strofen (den sista i ordningen) ger äntligen M. Mažvydas verbala ”uttryck”, det vill säga det som han kortfattat ”signifierar” för läsaren i form av en liten bön:

Diewui Tewui ſchlowe dūkem Ir Jheſu Chriſtu garbinkem Bei Dwaſſe ſchwenta laupſin=kem Wienam Diewui dekawokem Kurs iſtates eſt Chriſkſtima Ant ghreku aptźiſtighima Bei amſzina iſchganima Nūg Chriſtaus apſſadeta Jem buk amſzina garba. Amen.

Straipsniai / Articles

47

ILJA LEMEŠKIN

Man kan alltså dra slutsatsen att publikationen från 1547 sannolikt innehåller två akrostiker, som på latin har infogats i bokens versifierade litauiska paratext. Katekizmos slutakrostik fortsatte och utvidgade förordets akrostik semantiskt: B-J-M-A-R-T-J-N-V-S-M-A-S-V-J-D-J-V-S – <Katekizmos text> – B-J-T-P ”rättsbachelorn Martynas Mažvydas < – > rättsbachelorn välsignade”. På så sätt avgränsade sammanställaren sin egen författarinsats inom den anonyma kompilationen.

Att de kombinatoriska små texterna utformats med hjälp av latinska resurser visar att de inte riktade sig till en vanlig bonde. Katekizmos genomsnittliga ”användare” – en litauer som läste, lyssnade, sjöng och lärde sig läsa och de grundläggande religiösa sanningarna – skulle inte lägga märke till dem eller kunna uppskatta dem. Akrostikerna riktar sig till en professionell läsare, en boklärd, framför allt till präster med olika doktrinära inriktningar. Vi är benägna att tro att det använda uttrycksmedlet har nära samband med förordet till den första 1547 m. katekizmo, som riktar sig till samma ”herdar och tjänare i Litauens kyrka”. I den latinska dedikationen och det latinska förordet kritiserar M. Mažvydas skarpt Storfurstendömet Litauen och hela dess katolska prästerskap, som ”håller” folket borta från den heliga skrift (även C. Schnauss talar om detta). Den latinska akrostiken är direkt knuten till dedikationen och det latinska förordet; därför kan man inte hävda att förordet var osignerat.

En person på 1500-talet som kunde läsa latin och behärskade kombinatorisk poetik begränsades inte av ett atomistiskt tänkande (källorna åtskildes inte efter språk och pressades inte ”i sin egen saft” som ett litauiskt eller ”främmande” forskningsobjekt). Därför kunde personen läsa den följande latinska akrostiken och dessutom knyta den till de latinska paratextuella elementen i närheten och på andra ställen. Den kompetenta ”signaturen” avslutade på lämpligt sätt det latinska förordet. Efter att kraftigt ha kritiserat de katolska prästerna skriver M. Mažvydas följaktligen under med förkortningen BJ och visar därmed att en så sträng författare inte är någon duvunge. Han har rätt att tala strängt om präster som avlägsnat sig från den rena kyrkan, eftersom han själv behärskar kyrkans kanoniska regler. Som kandidatexamen i kanonisk rätt påminner B. J. Martinus Masvidius i sitt förord om den fornkristna kyrkans ordning och lovar att inte ta upp (vilket innebär att han potentiellt kan göra det) ”religionernas mer hemlighetsfulla och omstridda frågor” och så vidare.

När M. Mažvydas vänder sig till den kunnige läsaren begränsar han sig inte till kombinatorik i bokens paratext. Författaren undviker inte heller subtila litterära anspelningar. Han gör det med hänsyn till årets mest aktuella protestantiska ”bästsäljare”, i vårt fall den synnerligen populära (att döma av antalet upplagor från 1546 och antalet bevarade exemplar) berättelsen om påven och djävulen. År 1546 visade sig bokens personifiering vara nyttig och användbar för C. Schnauss när han publicerade en ”anonym” skrift, eftersom den fiktive Pasquino dolde den verklige författaren, som inte kunde propagera för skriften i eget namn (som författare och/eller utgivare). Den uppgiften överläts framgångsrikt åt själva boken, som plötsligt börjar tala till läsaren.

48

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

„Pirkit mane ir skaitykit“. Pirmieji spaudinti LDK akrostichai

På titelsidan i 1547 års katekes anges bokens upphovsperson inte heller. Det är fullt möjligt att katekesen blev en anonym publikation till följd av C. Schnaussos publikations inflytande. Det verkar finnas ett nära samband mellan den påstådda anonymiteten hos C. Schnaussos och M. Mažvydas publikationer och personifieringen av boken. M. Mažvydas använde kreativt en reklamartad invokation, närmare bestämt den centrala formuleringen i den invokativa fyrradiga dikten Fromer Christ Kauff und ließ mich, i början av det litauiska förordet och längre fram, där han utvecklade motivet med den ”talande” boken. Efter att ha anpassat invokationen till läsaren på litauiska skapade han, med samma tyska och/eller tjeckiska förebild för den invokativa fyrradiga dikten (och med hänsyn till början av sitt litauiska förord), den avslutande versen Skaiti- taip. När vi talar om en möjlig källa eller möjliga källor använder vi medvetet plural. Det finns ingen anledning att anta att M. Mažvydas, när han skrev katekesen, inte kunde tyska eller inte kunde hämta stoff ur C. Schnaussos tyska framställningar. Den traditionella uppfattningen styrs fortfarande av tolkningen av M. Mažvydas andra brev (daterat senast februari 1549), en tolkning som enligt vår mening är alltför radikal, bokstavlig och lösryckt ur brevets vidare sammanhang.

I brevet till hertig Albrecht ber avsändaren att bli utnämnd till präst i Labiau eller Ragnit. Enligt M. Mažvydas skulle den första församlingen passa sämre, eftersom han inte alls behärskade tyska (non calleo aliquantulum Germanice; M. Ročkas översättning: ”jag talar inte tyska det minsta”). Man måste förstå att det då redan bodde många tyskar i Labiau och att han inte skulle ha kunnat tjäna dem andligen på ett adekvat sätt. En prästs lämplighet bedömdes och bedöms fortfarande utifrån förmågan att läsa upp en predikan, inte en bok. På grund av uttalsbrister blev en utländsk präst ofta föremål för åtlöje (jämför den filologiska polemiken 1706). Eftersom M. Mažvydas saknade nödvändiga talfärdigheter ber han hertigen diskret att utse honom till en litauisk församling, även om han, utan något annat val, också skulle resa till Labiau (dvs. han skulle tvingas tjänstgöra så gott han kunde utan nödvändig språklig övning, och på tyska?). Brevet behandlar alltså prästens tjänst, dvs. uppläsningen av predikningar, inte vardagligt samtal eller allmän språkförståelse. Språkkunskap var, och är, ett vitt begrepp, och man måste ta hänsyn till den funktionella användningen. År 1549 kunde den eruditus M. Mažvydas förmodligen läsa flytande på tyska, polska, tjeckiska, rutenska, preussiska och så vidare, men när han befann sig i Preussen kunde han hålla predikningar på sitt modersmål. De frågor som analyseras i denna artikel bekräftar också vissa kunskaper i tyska och/eller tjeckiska.

L I T T E R A T U R

C a p p e l l i A d r i a n o 1928: Lexicon abbreviaturarum = Wörterbuch lateinischer und italienischer Abkürzungen. Leipzig: Weber.

Straipsniai / Articles

49

ILJA LEMEŠKIN

Glück Helmut, Pörzgen Yvonne 2009: Deutschlernen in Russland und in den baltischen Ländern vom 17. Jahrhundert bis 1941. Eine teilkommentierte Bibliographie. Wiesbaden: Harrassowitz Verlag.

Havránek Bohuslav 1939: Expanze spisovné češtiny od 14. do 16. století. – Co daly naše země Evropě a lidstvu. Od slovanských věrozvěstů k národnímu obrození, red. V. Mathesius. Praha: Evropský literární klub, 53–59.

Catechismvsa – [Martynas Mažvydas], Catechismvsa prafty Sӡadei, Makſlas ſkaitima raſchta yr gieſmes del krikſczianijtes bei del berneliu iaunu nauiey ſugulditas...: [faksimil] / [projektledare för faksimilprojektet av Martynas Mažvydas ”Katekizmas”, Kamilė Kalibataitė]. [Vilnius]: [Petro ofsetas], [2017].

Lenartowicz-Zagrodna Anna 2011: „Defensio verae translationis corporis Catechismi in linguam Polonicam, adversus calumnias Joannis Secluciani” (1547) Jana Małeckiego. Przekład wraz z komentarzem. – Poznańskie Studia Polonistyczne. Seria Językoznawcza 18(2), 133–169.

Mykolaitis-Putinas Vincas 1962: Literatūriniai elementai Mažvydo ir jo amžininkų raštuose (1947). – Vincas Mykolaitis-Putinas. Raštai 8. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 147–200.

Nepokupnas Anatolijus P. 1983: Baltai slavų giminaičiai. Vilnius: Mokslas.

Nepokupnas Anatolijus P. 1994: „M. Mažvydo „Katekizmo“– bylojančio vadovėlio (knygelių) vaizdas istorijos ir kultūros kontekste. – Protestantizmas Lietuvoje: istorija ir dabartis, ats. red. Inge Lukšaitė. Vilnius: Apyaušris, 70–77.

Reiche Rudolf 1861: Ueber den ältesten Königsberger Druck und zwei in Wackernagel’s Bibliographie des deutschen Kirchenliedes nicht verzeichnete Liederdrucke. – Serapeum: Zeitschrift für Bibliothekwissenschaft. Handschriftenkunde und ältere Litteratur 13, 199–204.

Safarewicz Jan 1939: Un acrostiche de Mažvydas. – Prace Filologiczne 18, 7–8.

Safarewicz Jan 1946: Dwa drobiazgi litewskie. 1. Kilka uwag o wersyfikacji litewskiej, 2. Nie znany akrostich Maźwida. – Inter Arma: zbiór prac ofiarowanych Prof. Kazimierzowi Nitschowi w siedemdziesiątą rocznicę urodzin (1 II. 1944) przez przyjaciół, kolegów i uczniów. Kraków: Studium Słowiańskiego Uniw. Jagiell., 59–65.

Temčinas Sergejus 2017: Skorina ir Lietuva. Mažoji kelionių knygelė ir Apaštalų darbai ir laiškai. – Pranciškaus Skorinos Rusėniškajai Biblijai – 500, sud. S. Narbutas. Vilnius: Lietuvos mokslų akademijos Vrublevskių biblioteka, 69–77.

Tschackert Paul 1890: Urkundenbuch zur Reformationsgeschichte des Herzogthums Preußen 1. Einleitung. Leipzig: Verlag von S. Hirzel.

50

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikon i GDL

Vladimirovas Levas 1979: Knygos istorija: Senovė. Viduramžiai. Renesansas. XVI–XVII amžius. Vilnius: Mokslas.

Warmiński Ignacy 1906: Andrzej Samuel i Jan Seklucyan. Poznań: Księgarnia Św. Wojciecha; Skład główny w Księgarni G. Gebethnera i Sp. w Krakowie.

Zinkevičius Zigmas 1988: Lietuvių kalbos istorija 3. Senųjų raštų kalba. Vilnius: Mokslas.

Алексеев Михаил П. 1951: «Книга русского языка» Т. Шрове 1546 г. и ее автор. – Памяти академика Льва Владимировича Щербы. Сборник статей. Ленинград: Издательство Ленинградского государственного университета им. А.А. Жданова, 103–112.

Немировский Евгений Л. 1990: Франциск Скорина: Жизнь и деятельность белорусского просветителя. Минск: Мастацкая літаратура.

Темчин Сергей Ю. 2007: Происхождение названия Малой подорожной книжки Франциска Скорины в свете описи Супрасльского монастыря 1557 г. – Amoenitates vel lepores philologiae, pod. red. R. Laskowskiego, R. Mazurkiewicza. Kraków: Instytut Języka Polskiego PAN, Wydawnictwo Lexis, 456–464.

Турилов Анатолий А. 1979: Гимнографическое наследие Франциска Скорины в рукописной традиции (к вопросам описания). – Всесоюзная научная конференция «Проблемы научного описания рукописей и факсимильного издания памятников письменности» 14–16 февраля 1979 г. Тезисы докладов, отв. ред. М.В. Кукушкина и С.О. Шмидт. Ленинград: Библиотека АН СССР, 45–46.

Турилов Анатолий А. 1981: Гимнографическое наследие Франциска Скорины в рукописной традиции (к вопросу о научном описании и изучении рукописей традиционного содержания). – Проблемы научного описания рукописей и факсимильного издания памятников письменности. Материалы Всесоюзной конференции, под ред. М. В. Кукушкиной и С. О. Шмидта. Ленинград: Наука, 241–247.

Турилов Анатолий А. 1989: Новые списки гимнографических сочинений Ф. Скорины. – Франциск Скорина – белорусский гуманист, просветитель и перепечатчик, отв. ред. М.Б. Ботвинник. Минск: Вышэйная школа, 91–96.

Straipsniai / Articles

51

ILJA LEMEŠKIN

”Köp mig och läs mig”. De första tryckta akrostikonen i Storhertigdömet Litauen

SAMMANFATTNING

Som förläggare, verksam i traditionen av tryckning i Storhertigdömet Litauen (GDL), bör Martynas Mažvydas ha tagit hänsyn till The Small Travel Book av Francisk Skorina. De böcker av Mažvydas och Skorina som jämförs i artikeln har samma format och liknande syften. De två böcker som var de första tryckta böckerna i GDL beskriver omständigheterna kring sin tillkomst, dvs. förhållandet till sammanställaren, författaren och förläggaren, med hjälp av akrostikon – ett subtilt grepp inom kombinatorisk poetik.

Den rutenska paleotypen från 1522 vittnar om två principer för akrostikons komposition: alfabetisk och personlig. I det litauiska förordet använde Mažvydas en personlig akrostikon. Jämförelsen med den rutenska akrostikonen visar att placeringen före namnet och den representativa funktionen krävde en akademisk titel. Bokstavskombinationen BJ, som utgörs av förordets två första rader, avslöjar den tilldelade akademiska titeln: baccalaureus juris, ”juris kandidat”.

När Mažvydas skrev det första versparet i det litauiska förordet hänvisade han till den tryckta källan från 1546 – Schnaussos satiriska framställning av djävulen och påven, där boken tilltalade läsaren på följande sätt: Fromer Christ Kauff und ließ mich (eller den tjeckiska översättningen från 1547, där relevanta pluralformer användes: Milij Krześtiane Kupugte a cztiete mne). Avvikelsen från originalet i tilltalet (Fromer Christ/ Milij Krześtiane men BRalei ſeferis) beror på ett försök att skapa en akrostikon. Författaren ville placera bokstaven B (< baccalaureus) i början av förordet, dvs. akrostikonen, och före namnet.

En akrostikon återfinns i slutet av katekesen, där ett kolofon brukar stå: bokstavskombinationen i den sista fyrradiga dikten B-J-T-P motsvarar det latinska Baccalaureus Juris Titulum Posuit, ”juris kandidaten satte ut korset”, vilket betyder ”Mažvydas välsignade”.

När författaren skrev akrostikonens inledning tog han hänsyn till en del av den appellativa paratext som var typisk för dåtidens böcker – läsarinvokationen, som ofta utformades som en fyrradig dikt på titelsidan. Schnaussos fyrradiga dikt från 1546, som också påverkade Mažvydas, blev populär bland protestanter 1546–1547. Den framställning som riktade sig till protestanter berättade om Schmalkaldenkrigets slut, dvs. striden mellan protestanter och katoliker. Det stora antalet upplagor från 1546 och de många bevarade exemplaren visar att den lästes i hela det protestantiska Europa.

Inkommen den 8 december 2017.

ILJA LEMEŠKIN

Litauiska språkets institut

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

52

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII