Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

Ilja Lemeškin

Preparing document pages…

IJA LEMEŠKIN

Litauiska språkinstitutet

Forskningsområden: äldre baltisk litteratur och skriftkultur, jämförande folkloristik, lexikografi, baltistikens historia.

GAMMAL BALTISK LEXIKOGRAFI I HANSEKÖPMÄNNENS TJÄNST. DE HANDSKRIVNA ORDBÖCKERNAS SYFTE OCH TILLKOMSTTID

Gammal baltisk lexikografi i hanseköpmännens tjänst. De handskrivna ordlistornas syfte och tillkomsttid

SAMMANFATTNING

Artikeln presenterar ett nytt perspektiv på de äldsta lexikografiska monumenten på de baltiska språken: Elbingordboken och den så kallade Simon Grūnaus lilla ordlista. Båda handskrivna källorna knyts till den utilitära tvåspråkiga hanseatiska lexikografiska traditionen och jämförs ingående med de så kallade ”Ryska böckerna”, det vill säga avskrifter av ordlistor och parlörer mellan lågtyska och ryska, som unga hansaköpmän sammanställde för praktisk språkinlärning och affärsverksamhet sprakelere. Slutsatsen är att de tysk-preussiska ordlistorna och parlörerna blev aktuella, respektive tillkom, kort efter det att Elbing hade beviljats Lübecks stadsrätt och tyska köpmän och kolonister hade anlänt för att slå sig ned på den nya marknaden. Både Elbingordboken och S. Grūnaus lilla ordlista har nära anknytning till Elbing; hanseatisk lexikografisk påverkan kan också skönjas i den ”polsk-jatvingiska lilla ordlistan”. En vertikal läsning av S. Grūnaus lilla ordlista gör det möjligt att rekonstruera köpmännens samtal, det vill säga en funktionell stil som hittills inte kunnat urskiljas i texter på baltiska språk – den tysk-preussiska köpmannasociolekten från mitten till andra hälften av 1200-talet. Under 1200-talet fanns det inga förutsättningar för att lexikografin skulle utvecklas med litauiskan som grund (på grund av Hansans begränsade geografiska räckvidd).

NYCKELORD: hanseatisk lexikografi, Elbingordboken, Simon Grūnaus lilla ordlista, parlörer, tysk-preussisk köpmannasociolekt.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

ANNOTATION

Artikeln presenterar ett nytt förhållningssätt till de äldsta lexikografiska monumenten på de baltiska språken: Elbingvokabulären och den så kallade Simon Grunaus vokabulär. Båda handskriftskällorna förknippas med den hanseatiska utilitaristiska tvåspråkiga lexikografiska traditionen och jämförs ingående med de så kallade ”ryska böckerna”, det vill säga avskrifter av lågtysk-ryska vokabulärer och parlörer som sammanställdes av unga Hansaköpmän, de så kallade sprachlehre, för praktisk språkinlärning och affärsändamål. Slutsatsen är att tysk-preussiska vokabulärer och parlörer blev aktuella, det vill säga började sammanställas, kort efter att Elbing beviljats Lübeckrätt och tyska köpmän och kolonisatörer anlänt till den nya marknaden för att göra vinst. Elbingvokabulären och Grunaus vokabulär är nära knutna till Elbing: det hanseatiska lexikografiska inflytandet märks också i den polsk-jatvingiska vokabulären. En vertikal läsning av Grunaus vokabulär gör det möjligt att rekonstruera parlören för handelsbruk, det vill säga den funktionella stil som ännu inte har uppmärksammats i det baltiska korpusmaterialet – den tysk-preussiska handelssociolekten från 1200-talets andra hälft^th. Det saknades motsvarande förutsättningar för att en lexikografi baserad på det litauiska språket skulle utvecklas under 1200-talet^th (på grund av den begränsade geografiska spridningen av Hansaköpmännen).

NYCKELORD: hanseatisk lexikografi, Elbingvokabulären, Grunaus vokabulär, parlör, tysk-preussisk handelssociolekt.

En jämförande blick på gamla skriftliga källor visar en skillnad: endast en del av balterna förfogar över medeltida lexikografiska monument – preussarna och ”jatvingarna”¹. Frågan uppstår: varför är de inte belagda bland de övriga balterna? Spåren i Basel och på Kreta (Dini 2014: 331–332, 553–558) har samband med skrivkunniga preussare, som när de skrev (av) böcker lämnade ett motsvarande märke i kolofonens position, vilket upplyste om dem själva och om miljöerna där avskrifterna tillkom eller användes. Kan inte samma bildade personer också ha bidragit till sammanställningen av ordböcker? För att besvara dessa frågor måste de lexikografiska monumentens syfte definieras, det vill säga det måste fastställas vilka orsaker som ledde till att ordböckerna kom till och för vem, var och hur de var till nytta.

1.1. Den äldsta och största ordboken över tyska och preussiska språk – den så kallade Elbinger Vokabular (nedan förkortad EŽ) – har bevarats till vår tid som en del av Codex Neumannianus, som fram till andra världskriget förvarades i Elbings stadsbibliotek (sign. Q 84). Ordboken, kodexens fjärde del i ordningsföljden, var den sista; den och hela boken avslutades med en kolofon, som kortfattat

¹ Žodyno Pogańske gwary z Narew (Zinkevičius 1985) pašymą linktama kelti į „kryžiuočių laikus“. Jo jotvingiškumu abejojama (Schmid 1986; plačiau: Dini 2014: 304–307). Žodynė žvelgiama maišta kalba, kurioje pastebima jidiš kalbos įtaka, baltų-ugrofinų izoglosos (Chelimski 1985; Opel, Xelimxki 1987; Orėl 1986), rytų baltų bei prūsų kalbų leksinių išteklių kompiliacija.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. Handskriftsordböckernas syfte och tillkomsttid

upplyste om ordboksavskriften och om dess upphovsman: Explicit per manus Petri Holc || wecher De mainburg (s. 185). Skrivarens namnform och avskriftsfelen, som förekommer i ordboksdelen, visar att Petras Holweschers från Mayenborg² sannolikt var tysk. Det vida spridda påståendet att själva ordboken, det vill säga den protograf som P. Holweschio skrev av, sammanställdes av en munk ur Tyska orden är fortfarande obestyrkt. Frågan om författarskapet hänger direkt samman med frågan om det lexikografiska monumentets art och ordbokens syfte, vilken ännu inte har lösts. Utan en utförligare behandling av denna fråga är diskussioner om munkar eller personer med annan social status alltför förhastade.

Det antas att P. Holcweschers skrev av handskriftsboken i slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet. En mer exakt datering kan framöver underlättas av vattenmärket som Heinrich Niewöhner avbildade 1912³, vars datering för närvarande är svår. Det har ett specifikt kännetecken – en rundad utvidgning på den nedre delen av pappersarkets tjurhuvud (tjurens mule), vilket försvårar identifieringen med kända vattenmärkesvarianter och typer som daterats exakt. I en del av Gerhard Piccards samling, ”Ochsenkopf – Ohne Gesichtsmerkmale – Darüber Stange – Darüber Kreuz – Einkonriges Kreuz”, finns ett par avbildningar som på avstånd och endast med förbehåll kan jämföras med vattenmärket i Elbingkodexen. De (nr 56698–56700, 56695) dateras till 1427, 1433, 1435 och 1464. Ett något liknande vattenmärke (med en viss antydan till en rundad utvidgning av tjurens mule, men också med ögon och en stjärna mellan de nästan böjda hornen), daterat till 1434, förekommer i Nikolaj Likhatsjevs verk – nr 511 (jfr även vattenmärket nr 541 från 1427: Лихачев I 43, 46; III LXXVIII). Med hänsyn till den gradvisa utvecklingen av den aktuella vattenmärkestypen vore det rimligt att datera Elbingkodexens papper till en senare tid. Det verkar som om kodexen kan ha tillkommit under 1400-talets andra fjärdedel eller till och med i mitten av 1400-talet.

1.2. P. Holweschers skrev av en samling där juridiska skrifter dominerade. Först kopierade han den ”Lübeckrätt” som beviljats Elbing – Lübisches

² Vid tolkningen av formen mäenburg görs en helt obefogad och onödig konjektur: Marienburg.

³ H. Niewöhners beskrivning från 1912 finns tillgänglig i databasen Handschriftenensus: http://www.baw.de/forschung/dtm/HSA/Elbing_70033029000.html.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Recht für Elbing (1–100 s.)⁴. Det andra skrev skrivaren av den preussiska rätten – Preussisches Recht (100–120 s.)⁵. Därefter den polska rätten – Polnisches Recht (120–168 s.)⁶ och slutligen en ordbok över tyska och preussiska (169–185 s.). Den tydliga inriktningen på juridiska frågor uppmärksammades på 1500-talet. Då skrevs en gemensam rubrik med bläck på försättsbladet: Buch darin der Lübeschen Rechte beschriben [...], liksom den talande sentensen Fiat justicia & pereat mundus (”må rättvisa skipas och må hela världen gå under [även om den skulle gå under]”). Kombinationen av avskrivna källor gav de första forskarna av kodexen anledning att anta att den civilrättsliga samlingen användes av en högt uppsatt ordensämbetsman bosatt i Elbing – en komtur, underställd vilken Elbings borgare och alla lokalbor lydde, det vill säga preussarna, tyskarna och polackerna i komturiet. Ferdinand Neumans och Edwin Volckmann höll fast vid denna uppfattning (Volckmann 1869: 4). Senare dryftade Adalbert Bezenberger och Reinhold Trautmann den praktiska rättsliga användningen (für den praktischen rechtsgebrauch) (Bezenberger 1874: 1225; Trautman 1910: XXIV–XXV).

James Marchand ifrågasatte ordbokens angivna juridiska ändamål (Marchand 1970: 112). Den förmodade juridiska funktionen stämmer i själva verket dåligt överens med en begreppsordbok över tyska och preussiska. Å ena sidan saknar den ”specialiserad”, det vill säga juridisk, vokabulär; å andra sidan innehåller den många ord (och hela avsnitt) som semantiskt är svåra att knyta till juridiska frågor (bad, valar, stjärnor och så vidare). Wolfram Euler kom med en modern lösning, det vill säga en tolkning genom den moderna tidens prisma: enligt honom motsvarar ordbokens funktion turistparlörer (Euler 1988: 9). Friedrich Benninghoven tolkade också ordboken som en ”kort parlör” (kurzer Sprachführer), avsedd att underlätta kommunikationen med preussarna om olika vardagliga ämnen: ”Einem Deutschen die Möglichkeit zu geben, sich mit der preußischen Landesbevölkerung schnell über die Begriffe des täglichen Lebens zu verständigen” (Benninghoven 1990: 106).

År 2003 publicerade Ralf Päsler den omfattande studien Deutschsprachige Sachliteratur im Preußenland bis 1500. Untersuchungen zu ihrer Überlieferung, där han ägnade stor uppmärksamhet åt

⁴ Före källtexten finns ett detaljerat register med röd rubrik: ”Das ist das lubichs recht und der sack” (s. 1). Registret inleds här, på s. 1, med en markerad initial: ”Das erste ist von echtshaft I [...]”. Registret avslutas på s. 11: ”Der von sinnen is Komer CXXIX–IX”. Efter registret följer på s. 11–13 ett latinskt förord. Själva källtexten börjar på s. 13: ”Von echschaft. Wo en man sinen son dir ine töchts gebet [...]”; den slutar på s. 100 med orden: ”[...] di en mogen Keyn gut weg gebin daz ist ste sie vnd das is man gewere sie amen”.

⁵ En färgad rubrik och textens början: ”Von wunden bewysunge. Capitulum 1. Eyn man der do gewunt wirt sal sine wunden bewisen dem Kemer [...]” (s. 100), samt textens slut: ”[...] wer dy sune bricht der ist des geldes bestant” – s. 120.

⁶ I början av denna källa, på s. 120–123, finns en serie förord.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankrašinių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

Han ägnade Elbingskodexen uppmärksamhet. Med utgångspunkt i ett omfattande material bevarat i bibliotek, arkiv och museer i Central- och Västeuropa presenterade forskaren intressanta nya insikter. I sin uppgörelse med kodexens hävdade rättsliga karaktär urskiljer R. Päsler en annan funktion hos manuskriptet. Enligt honom tillgodosåg det lexikografiska verket utbildningsbehov: ”Daher ist es unwahrscheinlich, dass ein Deutscher es mit sich führte, um sich mit dessen Hilfe mit einheimischen Prūsen verständigen zu können. Zielsprache ist nicht das Prūßische, sondern das Deutsche. Der Prūße lernt die deutsche Sprache und mit ihr lernt er das christlich geprägte Weltbild der Kolonialherren kennen. Letzteres erschließt sich dem Lernenden, also einem Schüler, aber erst durch erklärende Zusätze eines Lehrers. Die Function des Vokabulars ist somit im Umkreis des Sprachunterrichts zu suchen, also im Umkreis von Ausbildung und Schule“ (Päsler 2003: 307).

Forskaren försökte underbygga sina tankar genom en typologisk jämförelse med andra kända lexikografiska verk från Östpreussen (till exempel en latin-tysk ordbok från 1400-talet, som han betecknar med förkortningen Königsberg, SB: 91 – Päsler 2003: 213, 304, 306) och genom en ingående analys av ordbokens tematiska avsnitt. Dessa räknar han upp i en separat tabell, Wortgruppen des ‚Elbinger Vokabulars‘ (Päsler 2003: 305–306):

Löp. nr | 1:a ordet i gruppen | Vokabel-nr | Antal | Gruppens karaktäristik 1 | Gud | 1–11 | 11 | himlavalvet 2 | Ior | 12–23 | 12 | årstider och veckodagar 3 | Jord | 24–32 | 9 | de fyra elementen 4 | Fyra | 33–44 | 12 | de fyra elementen 5 | Luft | 45–58 | 14 | de fyra elementen 6 | Vatten | 59–66 | 8 | de fyra elementen 7 | Människa | 67–168 | 102 | människan från hjässa till tå 8 | Fader | 169–192 | 24 | släktskapsbeteckningar 9 | Hus | 193–235 | 43 | hus och 10 | Ackerman | 236–293 | 58 | gård 11 | Wayn | 294–315 | 22 | vagn 12 | Möle | 316–328 | 9 | kvarn 13 | Becker | 329–346 | 18 | bagare 14 | Garbner | 347–381 | 35 | kock 15 | Krecem | 382–403 | 22 | utskänkningsställe 16 | Here | 404–428 | 25 | rangordning bland världsliga fria; krigsväsen 17 | Ros | 429–439 | 11 | hästar 18 | Seteler | 440–453 | 14 | sadelmakeri 19 | Weber | 454–472 | 19 | väveri 20 | Schreder | 473–495 | 23 | skrädderi

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Löpnummer

Gruppens första ord

Ordförrådsnummer

Antal av dessa

Gruppens kännetecken

Schuwert

496–512

skomakaryrket

Smyt

513–549

smidesyrket

Beder

550–559

badhantverket

Vysch

560–585

fiskar

Walt

586–646

skog

Tyer

647–670

Djur

Vare

671–686

Boskap

Milch

687–695

Mjölk och mjölkprodukter

Joger

696–705

Jakt

Vogel

706–773

Fågelnamn

Slange

774–791

Ormar, maskar och insekter

Werd

792–802

”Den värld vi lever i”

Forskaren tenderar att urskilja en viss regelbundenhet i presentationen av de tematiska grupperna – ett subtilt ”schema” (einzelnen Gruppen einen bestimmten Schema folgen): ”Sakgrupperna ger en bild av kosmos i dess himmelska, tidsliga och världsliga indelning, alltså en grov skiss av de kristna tyska invandrarnas världsbild, vars tyngdpunkt ligger på benämningarna för den direkta livsvärlden (grupp 7–31); grupperna 1–6 erbjuder den kosmologiska överbyggnaden, kompletterad av grupp 32, där begreppen Werd, Lant, Kristenheit, Heidenschaft, Stat und Dorf ger generaliserande benämningar för former av samliv i fallande ordning. Av dessa kan Lant, Stat och Dorf utan vidare förbindas med rätten, eftersom de har en författning och är juridiskt definierade. Även begreppen Kristenheit och Heidenschaft har juridisk-kanonistiska konnotationer – särskilt i Preussen. Och grupp 16 uppvisar genom orden König, Ritter, Leman (Lehensman), Vrier, Gebur en social rangordning som otvivelaktigt är av juridisk betydelse” (Päsler 2003: 237).

När det gäller ordbokens funktionella samband med ”skolmiljön” hävdar forskaren att ett sådant lexikografiskt verk av allmän respektive icke-specialiserad karaktär (dvs. inte snävt juridisk) kan ha tillkommit i Heilsberg eller Frauenburg. Enligt honom hade det sedan mitten av 1300-talet funnits en skola i biskopsresidenset Heilsberg, medan domkapitlets kaniker i Frauenburgs skuggiga katedral (Ecclesia Warmiensis) var skyldiga att hålla och uppfostra en preussisk yngling var i sina hem⁷. R. Päsler noterar också att en sådan

⁷ Tyrėjas Päsleris (2003: 237) cituoja Klausą Neitmanną: „Auch jeder der sechzehn Domherren des ermländischen Domkapitels zu Frauenburg hatte einen jungen preußischen Zunge in seinem Hause zu unterhalten und ihn für die spätere Seelsorge unter seinem Volke zu erziehen. Den Unterricht erhielten die Jungen an der dortigen Kathedralschule. Einige Stamprußen sind im 14.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraščių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

ordboken kan också ha behövts i Marienburg, där man enligt honom också studerade preussiska.

Forskaren är tveksam beträffande platsen där Elbingkodexen sammanställdes. P. Holcwecher kan ha utfört sitt arbete i Elbing – für den Elbinger Deutschordenskontent. Å andra sidan utesluter författaren inte möjligheten att sammanställningen av ”preussiska” källor och deras säregna arkivering ägde rum i Marienburg: ”Die Handschrift würde sich dann in die Bestrebungen zur Verwaltungsreform einordnen lassen und als eine Art „Belegexemplar“ verschiedener Texte in der Marienburg „gelagert“ worden sein; nach Elbing wäre die Handschrift womöglich nach Aufgabe der Marienburg gekommen“ (Päsel 2003: 237). Hur det än förhåller sig knyter forskaren, i enlighet med en sedan länge etablerad tradition, kodexens tillkomst bestämt till Tyska ordens administrativa syften: „In beiden Fällen jedoch wäre die Handschrift für Verwaltungszwecke des Deutschen Ordens hergestellt worden“ (Päsel 2003: 237).

1.3. Detta vida spridda påstående förefaller alltför kategoriskt och begränsande. Kan samlingens funktion verkligen motiveras enbart med Tyska ordens officiella förvaltning? Kan verkligen teisnų niekap i förlagans innehåll inte förenas med en ordbok? Det förefaller oss som om denna möjlighet finns.

Man bör ha i åtanke att alla tre rättssamlingar som ingår i Elbingkodexen ingående reglerade ekonomiska förhållanden, och att de ägnade särskild uppmärksamhet åt handelsfrågor. I grund och botten är det handelsrättsliga lagverk, som med tiden – särskilt ”Lübecks rätt” – säkerställde en dynamisk välståndsökning och utveckling för städerna i Östersjöregionen. De rättssamlingar som riktade sig till olika administrativa områden (Pomesanien, Elbing, det område som lydde under ”Polsk rätt”) behövdes alltså inte bara av komturer, prokuratorer och andra ”administratörer”, utan också av de köpmän som företrädde det mäktiga Hansaförbundet. Dessutom kunde de knappast framgångsrikt bedriva sin verksamhet utan källorna. Men köpmännen behövde också andra skriftliga källor för sina affärer, däribland språkliga hjälpmedel som underlättade kommunikationen, dvs. förhandlingarna, med adelsmän, hantverkare, bönder, rika män, följeslagare och andra aktörer bland lokalbefolkningen, som talade det lokala språket föga eller inte alls.

Det är viktigt att framhålla att detta inte bara är en teoretisk möjlighet. I Hansaregionen finns belägg för lexikografiska arbeten som sammanställts för handelns behov. En intressant och närliggande grupp av sådana språkliga källor utgörs av de så kallade ”ryska böckerna” (Ein Russisch Buch; Ein Rusck Boeck; acc. sg. русько книго – rusche boek). De rysk-tyska ordlistorna och samtalsfraserna, som en gång användes av Hansans faktori i Novgorod på ”hansatysk lågtyska” (om begreppen Hansprache eller Lübecker Ausgleichsprache, se Sanders 1982; Peters 1973), är

och på 1400-talet nådde de, under sin framgångsrika karriär, ända till biskopsstolarna i Samland och Pomesanien” (se Neitmann 1996: 64).

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

viktiga vid behandlingen av den motsvarande ”preussiska boken”, dvs. Elbingordboken, eftersom de ur genreperspektiv förklarar detta lexikografiska arbetes ursprung, struktur och syfte (dvs. dess typologiska samband). Vi återkommer längre fram till de ”ryska böcker” som intresserar oss, men först ska vi undersöka vilken källa Elbingordboken hittills har härletts från.

1.4. Elbings tysk-preussiska ordbok förknippas traditionellt med en under medeltiden spridd tysk-latinsk ordlista (Mažiulis 196: 28), men sådana språkliga samband mellan ordböcker i Preussen eller på andra håll är över huvud taget inte belagda. Det finns kända avskrifter av latin-tyska ordböcker (Päler 2003: 213), men de hade ett helt annat syfte. De användes vid inlärning av latinskt ordförråd. På så vis kunde eleverna framgångsrikt gå in genom ”den öppna dörren till språken och all vetenskap” (J. A. Comenius: Janua linguarum reserata sive Seminarium linguarum et scientiarum omnium = Dwēre Jazyků otevřené To aeft Kratký a snadný způsob kterého li Gazyką /ßpolu y s začátky wssech wměni swobodných / pochopeńi). Omvänt inriktade ordböcker (från tyska till latin) hade ingen mening under den aktuella perioden (det saknades användare), så deras hypotetiska existens, som Walthers Ziesemer en gång diskuterade (Ziesemer 1920: 139–140), är högst tveksam. Teoretiskt kan man överväga en alternativ modell, där den tysk-preussiska ordbokens sammanställare avlägsnade det latinska lemmapartikeln ur skolordboken och i stället använde de tyska motsvarigheterna:

Rolando Ferri ansluter sig till det angivna schemat för inbördes relationer mellan ordböckerna; han blev den första forskaren att försöka belägga det förmodade sambandet textkritiskt (Ferri 2018). Han jämför Elbingordboken ingående med Liber ordinis rerum, en latin-tysk ordbok från slutet av 1300-talet, som Peter Schmitt förberedde för tryckning och gav ut i Tübingen 1983. Den italienske forskaren urskiljer en ”stor närhet” (significant closeness) mellan de tematiska kapitlen och nyckelorden, vilka fungerar som identifierare för enskilda temafält (Ferri 2018: 129–130). Jämförelsen gav följande resultat:

Liber ordinis rerum Elbingvokabulär 1. De deo et sanctis 1. (1) Got Deywis 2. De mundo celo et stellis 2. (12) Jor Metan 3. De tempore (annus jar) 3. (24) Ede Same 4. De igne (=EV4) 4. (33) Vēre Pano 5. De aere (=EV5) 5. (45) Luft Wins

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Baltisk äldre lexikografi i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Liber ordinis rerum

Elbing vocabulary

6. De aquis (=EV6)

6. (59) Wasser Wundan

7. Om jorden (=EV3) Om bergen (=EV26)

7. (67) Människa Smonenai_(n)s

8. Om avgränsningen och skogarnas lägen

8. (169) Vater Towis

9. Om vägar mellan länder. Om byggnader (=EV9)

9. (193) Hüs Buttan

10. Om människans släktskap

10. (236) Ackerman Artos

11. Om ämbetsmän (=EV16)

11. (294) Wayn Abasus

12. Om dem som ansvarar för försörjningen (bonde ackerman, jägare venator ieger)

12. (316) Mjölnare Malunis

13. Om mjölnare och brödbakare (mola mol, fornarius beker) (=EV 12, EV E13)

13. (329) Bagare Pecore

14. Om tillagning av mat (cocus koch)

14. (347) Garvare Aubigo

15. Om olika slags mat (lac milch)

15. (382) Värdshusvärd Karczemo (384 malcz Piwaltan)

16. Om olika slags drycker (brasiator melcer, brasium malcz)

16. (404) Herre Rikıs

17. Om hantverkare inom klädsel (textor weber)

17. (429) Pälsverkare Rusis

18. Om klädernas tillverkare (sartor schrader)

18. (440) Sadelmakare Balgninis

19. Om läderhantverkare (sutor schowrt)

19. (454) Vävare Tuckoris

20. Om hantverkare inom byggnadskonsten

20. (473) Schroter Scrutele

21. De instrumentis ad commutationes rerum necessaris (=EV 11, 17, 18) (sellator satlär)

21. (496) Schuwert Schuwikis

22. De emundatoribus (balneator, bader)

22. (513) Snẏt Wris

23. De brutis et eorum generibus (=EV26)

23. (550) Beder Stubonikis

24. De incomestibilibus domesticis (=EV17)

24. (560) Vysch Suckis

25. De feris (=EV26)

25. (586) Walt Medan

26. Om fågelarter (=EV30)

26. (647) Tyer Alue

27. Om fiskar (=EV24)

27. (671) Varre Lonix

28. Om giftiga maskar (=EV31)

28. (687) Milch Dadan

29. Om djurens delar (=EV7)

29. (696) Jeger Medis

30. (706) Vogel Pepelis

31. (774) Slange Angis

32. (792) Werd Swetan

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Tabellen som visar likheten i innehåll och struktur har sina särdrag, vilka forskaren inte korrekt lyckas betona. Författaren medger att Liber ordinis rerum är ett betydligt stabilare lexikografiskt verk. I P. Schmitts utgåva består det av hela 250 kapitel, vilket knappast överensstämmer med Elbingordbokens tematiska block, som endast är 32 (Ferri 2018: 127–128). Utdragen med latinska rubriker till vänster och den löpande numreringen av kapitlen, som visuellt kan ge intryck av ett betydligt närmare samband mellan de jämförda monumenten, är en konventionell lösning: ”I have subsumed different subchapters of the LOR [Liber ordinis rerum – I. L.] under the same heading in cases in which different chapters were clearly expansions of the preceding and more general one, like, e.g. De artificibus pro vestitu, De diversis metiebus pannorum, De preparatibus vestium et vestibus, De partibus vestimentorum, De ornamentis, De pannis ad ornatum spectantibus, which I have subsumed under only just one title, de artificibus pro vestitu; this implies that the numbers I have written next to each ‘chapter’ do not designate the order of the same chapter in the MSS of LOR, but are intended only to facilitate comparison with the EV [Elbing Vocabulary – I. L.], which I think is significant in many regards. In addition, the Liber includes several grammatical chapters, which adds up to the total of 250 in Schmitt’s edition. I have added (in bold), in the left column, after the title of each chapter, some Latin-German entries which have a correspondent in the right column“ (Ferri 2018: 127–128).

Till sist kommer R. Ferri fram till försiktiga slutsatser, där de iakttagna parallellerna i struktur och innehåll förklaras med kontinuiteten i en gammal och gemensam (universell) lexikografisk tradition: ”EV mirrors closely the sequence of chapters found in LOR, in turn inherited from the arrangement of all such lists and most other classified glossaries from antiquity onwards. First come the words for ‘God’ (the various deities of classical mythology in the ancient glossaries), the sky, the weather, and the four elements. Then comes the human world: the human anatomy, kinship, bonds and other relationships describing social relationships. The next group includes nouns for human activities, first the agriculture, then manufacturing (weaving, shoemaking, working textiles). The last section is devoted to animals and plants. Medieval glossary and encyclopedic writers had inherited this preordained structure from antiquity: bilingual Greek-Latin glossaries always follow this macrostructural pattern: the gods and heavens, the human body and the human nature, human activities including the production of food and drink, agriculture, animals, plants“ (Ferri 2018: 130–131). Forskaren talar mycket försiktigt om en potentiell direkt förbindelse mellan Liber ordinis rerum och Elbingordboken: ”The EV follows one such pre-existing template, close to what we have in the LOR, which I have chosen as a term for comparison because in terms of language (Niederdeutsch), geographical distribution and date may

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraščių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

har legat nära det som författarna till EV använde som förebild för sin samling och registrering av preussiskt material” (Ferri 2018: 127).

Med denna försiktighet (may have been close) är det rimligt att instämma, eftersom man mellan latin–tyska och tyska–preussiska ordböcker kan urskilja åtminstone en förmedlande länk, nämligen en handelsinriktad ordbok mellan tyska och x eller mellan x och tyska, som de redan nämnda rysk–tyska lexikografiska verken utgör exempel på. Förhållandet mellan ordböckerna kan återges i följande sekvens:

De romerska siffrorna markerar funktionella förskjutningar mellan lexikografiska källor: från hermeneutik och utbildning mot en pragmatisk lexikografisk tillämpning som säkrade vinst. Processen åtföljs av oundvikliga strukturella förändringar. Just på grund av den tvåspråkiga språkliga uppbyggnaden bör R. Pälslers tilltalande hypotes om Elbingordbokens pedagogiska syfte och dess användningsområde i skolan bedömas kritiskt. Om sammanställaren verkligen hade styrts av målet att uppnå trivium, skulle han ha valt en latinsk–tysk lexikografisk källa och på intet sätt ha avstått från det latinska registret. Då skulle en ordinär trespråkig ordbok ha uppstått: latin–tyska–preussiska. Det var just på detta sätt – genom att ”bygga ut” befintliga två- eller trespråkiga ordböcker – som lexikografin på folkspråken i regel växte fram under medeltiden och renässansen. Det är svårt att föreställa sig en författare som förkastade den latinska delen, exempelvis Konstantinas Sirvydas, och som i stället för Dictionarium trium linguarum skulle ha publicerat en stympad, det vill säga polsk–litauisk, ordbok (jfr: 1489 års Trialog Vīdenský; 1500-talets Vokabülär hebrejsko-německo-latinsko-český; Dictionarius trium linguarum. latine. teutonie: Boemice [...] 1513; Dictionarius Trium Linguarum Latine Teutonice et Polonice [...] 1528; Dictionarius Latine, Germanice, Polonice et Ungarice 1531, etc.). Regional tvåspråkighet visar att ordbokens sammanställare /

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

användaren var praktiker, inte akademiker. Det återstår naturligtvis en möjlighet att Elbingordboken inte var den första i sitt slag, det vill säga att den skapades efter förebild av en äldre tyskspråkig ordbok, exempelvis en tysk–rysk ordbok.

1.5.1. Bland de äldsta ännu kända rysk–tyska ordböckerna fångar tre verk vår uppmärksamhet; deras tillkomst under 1200–1300-talen var en följd av Hansaköpmännens verksamhet:

a) Den lexikografiska källan Einn Russich Buch – en samtalsbok med ordbok på ryska och högtyska (1r–113r ff.; ordboken upptar 68r–89r ff.) – förvaras för närvarande som del av en större kodex (147 blad totalt) vid Jagellonska biblioteket i Kraków. Före andra världskriget förvarades kodexen med samma signum, Ms. slav. fol. 18, i Berlin (Staatsbibliothek zu Berlin – Preußischer Kulturbesitz). Analysen av vattenmärken visar att handskriftens senaste avskrift gjordes 1581–1591 (Falowski 1992: 4). Titelsidan avslöjar dock när och under vilka omständigheter de två tidigare avskrifterna gjordes, liksom varför:

En rysk bok kallas jag, i det tyska landet helt okänd. Må Gud låta den som har skrivit mig leva och dö lyckligt. Amen.

Hjälp mig, Gud, med det jag företar mig, så att jag får ett saligt slut. Må Gud, enligt sin vilja, ge den som har skrivit detta liv här på jorden, och må hans själ få del av Gud. Thomas Schroue är hans namn, må han bli känd för Gud.

Amen, Anno Domini *146*

Thomas Schroue identifieras med säkerhet som borgmästaren i Tartu, som 1494 besökte Moskva som medlem av en hansisk beskickning och efter återkomsten lämnade en kort rapport om de misslyckade förhandlingarna med Ivan III (Alexeev 1951: 109–110). I Moskva behandlades först den ”språkliga” frågan, eftersom tsarens myndigheter tidigare hade kvarhållit en hansisk tolk. Kvarhållandet av tolken måste åtminstone delvis ha lett till att den handskrivna ordboken och samtalsböckerna sammanställdes, eftersom

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Det var nödvändigt att kommunicera med moskoviterna. Fram till dess Einn Russisch Buch kan ha förvarats i ”Tyska gården”, som hade varit verksam i Novgorod sedan 1192. Den äldre, ständigt utökade ”praktiska handboken” behövdes av unga köpmän som just hade börjat (deras antal vid handelskontoret uppgick vissa år till 150–200 personer!), och med hjälp av den skaffade de sig språkliga färdigheter som var till nytta i affärsverksamheten. År 1494, när Ivan III avvecklade Hansans handelskontor, bytte denna källa, tillsammans med andra tyska handskrifter från Novgorod, naturligtvis förvaringsort. T. Schroue kan alltså ha tagit med sig ordboken hem, skrivit av den eller låtit någon underställd honom skriva av den. Detta måste ha skett redan i slutet av 1400-talet, eftersom han dog i Dorpat 1498–1501, medan han tjänstgjorde som stadens borgmästare.

Årtalet 1546, som anges på titelbladet, markerar i sin tur att det fanns en annan mellanliggande avskrift, vilken kom till användning vid tryckningen av boken (Akeceev 1951: 108). Detta skulle styrkas av en läsarinvokation, det vill säga den inledande fyrradiga strofen, vars form och innehåll är typiska för 1500-talets trycksaker. Ordbokens fyrradiga strof påverkades sannolikt av C. Schnaus läsarinvokation, som först trycktes senast 1546 (om detta närmare: Lemeškin 2017).

Denna språkkälla, som var populär och nästan gavs ut redan vid mitten av 1500-talet, skrevs alltså av minst tre gånger under loppet av ett århundrade. ”Den ryska boken” uppdaterades utan tvivel fortlöpande även tidigare. Originalet till ordboken från 1100–1300-talen måste ha haft ungefär samma struktur, det vill säga varit indelat på liknande sätt i tematiska avsnitt (i Einn Russisch Buch finns det 43 sådana), men avsnitten måste ha innehållit betydligt färre lexikala enheter. Med tiden förändrades även den tyska delen av ordboken. Gerld Stone fann i handskriften många sporadiskt förekommande former av lågtyska (Stone 1990). Detta bekräftar den tidigare framförda hypotesen (Jakobson, Schooneveld 1961; Gernentz, Korol, Rösler 1988: 39–40) att ordbokens protograf var på ryska och lågtyska. Det ryska ordförrådet pekar i sin tur entydigt mot Novgorod och/eller Pskov, det vill säga ett område som ständigt låg inom Hansans handelssfär.

Källan gavs ut och undersöktes ingående av Adamas Falowskis (Falowski 1992, 1997).

b) En rysk–lågtysk parlör och ordbok, som Tonies Fenne skrev av och kompletterade i Polotsk 1607 (Tonnies Fenne gheordt dit boek. || Anno 1607 den 1 septemb. || zu Pleschow geschreven – 1 p.). Länge trodde man att handskriften som förvaras på Danmarks kungliga bibliotek (sign. Thott 1104 4) var ett lexikografiskt originalverk från början av 1600-talet (ordboken omfattar s. 31–130), men polska forskare har fastställt att omkring 80% av språkdata sammanfaller med det lexikala materialet i T. Schroues Einn Russisch Buch (Бочек 3003: 215). Detta innebär att de båda ordböckerna, som har samma struktur, härrör från en gemensam protograf (om texternas och ordböckernas strukturella identitet, se även Jakobson, Schooneveld 1961: 5–31).

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Sedan 1961 har källorna getts ut i fortlöpande följd och undersökts av Louis Leonor Hamerich, Romas Jakobson, Antonius Hendrikus van den Baars och Hans Joachim(as) Gernenzas (Jakobson, Schooneveld 1961; Hamerich, Jakobson 1970; Baar 1885; Gernenz 1986). För inte så länge sedan dechiffrerades handskriften på nytt (Hendriks, Schaeken 2008; Hendriks 2011)⁸ och infördes i databasen TITUS⁹ av Pepijn Hendrik och Jos Schaeken. Ordboken innehåller 54 tematiska avsnitt.

c) En rysk–lågtysk parlör och ordbok med titeln Ein Rusch Boeck.... Det lexikografiska monumentet (omfattande 94 foliosidor) förvaras på Jagiellonska universitetsbiblioteket; före andra världskriget förvarades det med samma signum, Ms. slav. quart. 14, i Berlin (Staatsbibliothek zu Berlin – Preußischer Kulturbesitz). Handskriften undersöktes ingående av A. Fałowski, som daterade den till mitten av 1500-talet och härledde den från Pskov (Fałowski 1994, 1996). Ordboken består av 35 tematiska enheter.

1.5.2. Alla de nämnda lexikografiska källorna, som till struktur och omfång är mycket mer lika Elbingsordboken än Liber ordinis rerum, förenas av ett nära textkritiskt samband, men dess beskaffenhet är fortfarande oklar. Den ena handskriften kan inte härledas direkt från den andra, och inte heller omvänt. De bevarade avskrifterna är tämligen gamla (en utgör en version från slutet av 1400-talet, en annan speglar förhållandena vid mitten av 1500-talet och en tredje början av 1600-talet), och ordningsföljden för de tematiska blocken varierar avsevärt mellan dem. Nedan återger vi, utan särskilt urval eller samordning, samtliga rubriker för de avsnitt som beläggs i handskrifterna, i följd:

Einn Russisch Buch

(ordboksversion från 1546)

Ein Rusch Boeck...

(mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne

(1607, Pskov)

Om Gud och himmelska ting

Om de fyra elementen

Om årets tider

Om tyskarnas seder

Om vinden och månen

Om det andliga ståndet

Om den världsliga överheten

Maktens och dagens namn

Om det världsliga ståndet

Om årets tider och värmen, även tiderna

Om årets fyra tider

Om vänner och gåvor

Om allehanda vatten

Om det andliga ståndet och styret

Om mänskliga personer

Om de fyra elementen

Om världsliga stånd och styrelse

Om hantverk

Om de tolv månaderna. Om de fyra årstiderna

Om släktskap och tillhörighet

Om städer

Om människans hela liv och hennes väsen

Om personerna och folkets utseende

⁸ https://opacess.leidenuniv.nl/handle/1887/17831.

⁹ http://titus.uni-frankfurt.de/texte/etcs/slav/russ/fenne/fenne.htm.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i hanseatiska köpmäns tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Einn Russisch Buch

(ordboksredaktion från 1546)

Ein Rusch Bec...

(mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne

(1607, Pskov)

Vom Steden Vnnd Landschafften

Van Krüges Lüden

Van geschiden luden guder artt

Vom Gewete

Här vill jag skriva om fader och moder, syster och broder, släktskap.

Van vngeschikten luden boß artt

Om vikter, mått och alnar

Om allehanda namn på människor

Van menschen namen

Om fiskar

Om allehanda ämbeten och mästare

Om länder och städer

Om fåglar

Om skrifter och brev

Om folkens nationer

Om trä

Om böcker

Om allehanda hantverk

Om spannmål

Om kläder

Om krig och hedervärda gärningar

Om boskap

Om städer, slott, länder och byar

Om allehanda leksaker

Om hästar

Om olja och pressning samt vad som behövs därtill

Om mått och vikter

Om vilt eller viltvaror

Om hus och hushållning

Brett och lak

Om vitalier

Om allehanda träslag och buskar samt andra träd

Om jorden

Om drycker

Om vilda djur och andra kreatur samt hästar

Om vatten

Om sjön och skeppen

Om hästarnas färd

Om buskar och trä

Om husgeråd och deras tillbehör

Om allehanda fiskar i vattnet

Om jordens frukter

Om hushållning och dess tillredning

Om allehanda fåglar och himlen

Om allehanda sädesslag

Om järnsmide

Om guld, silver, järn och koppar

Om allehanda vilda och tama fåglar

Om sömnadsarbete

Om pengars valörer

Om allehanda kryddor

Om tröskning

Om allehanda jordbär och frukter

Om fiskar och deras arter

Om skrivande

Skrifter, människor och sjukdomar

Om vilda djur

Om människokroppens lemmar

Om skepp

Om tama djur

Om mansnamn

Om ädelstenar

Om hästar

Om sängar och deras tillbehör

Om olika viner och öl

Om rustningar för hästar

Om kläder

Om ålar och örter

Om olika redskap

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Einn Russich Buch (ordboksredaktion från 1546)

Ein Rusch Boeck... (mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne (1607, Pskov)

Om ridturer på hästar

Om sidensilke

Om allehanda kött

Om krig och tillbehör

Om väggtyger

Om allehanda drycker

Om tantors sång och dans

Om allehanda fjädrar

Om människans lemmar

Om rökkärl, som följer här nedan

Om mått, laster och vikter samt allehanda handelsvaror

Om kläder

Om allehanda varor, som följer här nedan

Om skeppsvaror

Om allehanda kryddor

Om husgeråd

Om ädla stenar

Om pälsverk

Om guld och guldföremål

Om hantverksredskap

Om ryska mynt

Om skepp

Om sidenkläder

Om allehanda pälsverk

Om allehanda färger

Om allehanda läder och hudar

Om allehanda kläde

Om allehanda tyska varor

Om salt och sill

Om vax och talg

Om lin och hampa

Om ädelstenar

Om guld och silver

Om ryska mynt

Om kryddor och örter

Om sidentyger

Om linnetyger

Om allehanda pälsverk

Om allehanda kläde

Skillnaderna mellan de behandlade monumenten visar att det under 1300–1400-talen måste ha funnits fler än likartade avskrifter, vilka redan då ur textologisk synvinkel bildade ett förvirrande nätverk. Detta vittnar om den stora efterfrågan på och spridningen av ”Ryska böcker”. Det blir knappast möjligt att fastställa det exakta förhållandet mellan de tre avskrifter som fortfarande finns kvar (annat än på grundval av en jämförande analys av Elbingordboken). Rekonstruktionen av en gemensam protograf kompliceras av att rubrikerna för avsnitten med samma termer skiljer sig åt. Nedan anger vi avsnittens rubriker bredvid varandra, utan hänsyn till var i ordböckernas struktur de förekommer:

Einn Russich Buch (ordboksredaktionen från 1546)

Ein Rusch Boeck... (mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne (1607, Pskov)

Om Gud och himmelska ting

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den äldre baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Einn Russisch Buch

(ordboksredaktionen från 1546)

Ein Rusch Boec...

(mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne

(1607, Pskov)

Om årets tider

Om årets tider och dagarnas värme, även åskväder

Om årets fyra tider

Om det andliga ståndet

Om det andliga väsendet

Om det andliga ståndet och styret

Om det världsliga ståndet

Om världsliga överheter

Om det världsliga ståndet och styret

Om vänskap och gemenskap

Här vill jag skriva om fader och moder, syster och broder samt släktskap

Om vänskap och tillhörighet

De fyra elementen. Om allehanda vatten

Om de fyra elementen, om varor, om vind och måne, om jorden, om eld

Om människors egenskaper

Om personers och människors utseende; om godartade människor; om olämpliga människor av dålig karaktär

Om hantverk

Om allehanda apor och mästare

Om allehanda hantverk

Om städer, om städer och landskap

Om städer och slott, länder och byar

Om länder och städer

Om vikter, mått och alnar

Om mått, laster och vikter samt allehanda handelsvaror

Om mått och vikter

Om fiskar

Om allehanda småfiskar i vattnet

Om fiskar och andra arter

Om fåglar

Om allehanda fåglar under himlen

Om allehanda fåglar, vita och tama

Om trä

Om allehanda träslag och buskar samt andra träd

Om buskar och trä

Om boskap, om vilt eller vilda djur

Om vilda djur och annan boskap samt smådjur

Om vilda djur, om tama djur

Om hästar

Om hästars färger

Om hästar

Om grönsaker, om växter

Om mat och dryck och sådant som behövs för nöden

Om allehanda drycker, om allehanda föda

Om havet och skeppen

Om skepp

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Einn Russisch Buch (ordboksredaktion från 1546)

Ein Rusch Boec... (mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne (1607, P. Škovas)

Om husgeråd och deras tillbehör; om hushållning och dess tillbehör

Om hus och hushållning

Om husgeråd, om hantverksredskap

Om skrivmaterial

Om skrivare och brev, om böcker

Om skrivmaterial

Om människans lemmar

Om människan, hela kroppen och dess väsen

Om människans lemmar

Om människans namn

Om allehanda namn på människor

Om människors namn

Om klädsel

Om kläder

Om klädsel

Om krig och dess tillbehör

Om krigsfolk

Om krig och militära angelägenheter

Om guld och guldsmedsarbete

Om guld, silver, järn och koppar

Om guld och silver

Om allehanda örter

Om ätliga örter

Om örter och kryddor

Om ädla stenar

Om ädelstenar

Om sidenkläder

Om allehanda färger

Om allehanda klädesplagg

Om klädesplagg av tyg

Om allehanda klädesplagg

Om ryska mynt

Om pengar och växling

Om ryska mynt

Om de tolv månaderna. Om årets fyra årstider

Månadernas och dagarnas namn

Om rustningar för hästar

Om allehanda sorters bär och frukt

Om jordens frukter, om allehanda grödor

Om järnsmide

Om allehanda drycker

Om dans, sång och hopp

Om allehanda spelvaror

Av de trettiotvå tematiska avsnitten i Elbingordboken saknar endast åtta nominella motsvarigheter: ”Jordbruk och arbete på åkrarna” (i Elbingordboken är det det 10:e), ”Vagnar och slädar” (det 11:e), ”Kvarnen” (det 13:e), ”Skomakeri” (det 21:a), ”Bastun” (det 23:e), ”Mjölk och mjölkprodukter” (det 28:e), ”Jakt” (det 29:e) och ”orbis mundi” (det 32:a). Tjugotre avsnitt i Elbingordboken har starka motsvarigheter i minst två av avskrifterna av ”Ryska böcker”. För ett tematiskt avsnitt går det att hitta en motsvarighet endast i en av dem: Elbingordbokens ”Kräldjur och insekter” motsvaras av T. Fennes ”Van allerley gewrme”. Det kan vara så att detta avsnitt, som har lagts till i T. Fennes avskrift, härrör från en protograf till en rysk-tysk ordbok (nära Elbings

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankrašinių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

ordboken), men andra unika avsnitt kan vara av sekundär, innovativ karaktär. Konkret rör det sig om:

Enn Russisch Buch (ordboksredaktion från 1546)

Ein Rusch Boeck... (mitten av 1500-talet)

Tönies Fenne (1607, Pskov)

Om spannmål, om grannskap, om tröskning, om böner och deras tillbehör, om rödvara, som följer här nedan, om allehanda varor, som följer här nedan

Om skärvor, luft och sjukdomar; om allehanda vin och öl; om sidenväv

Om folkens nationer; bräde och land; om allehanda kött; om allehanda kryddor; om allehanda läder och hudar; om salt och sill; om vax och talg; om lin och hampa; om linnekläder

1.5.3. Variationen i gruppöverskrifterna tyder på att den rysk-tyska ordbokens protograf saknade avsnittsrubriker, det vill säga att den i detta avseende liknade Elbingordboken, där grundordet som angav ämnet för ett tematiskt block var markerat med färg. Detta förklarar delvis hur vissa ”överflödiga” tematiska block uppstod. En text ordnad efter grundord (tematiska ord) gav utrymme för att avskilja ett visst lexikalt lager och ”omprofilera” det till ett eget semantiskt område. Det räckte att färglägga initialen ytterligare för att utvidga ett sådant avsnitt. Vi kan illustrera denna process med hjälp av Elbingordboken. Låt oss till exempel betrakta de tematiska avsnitt som följer på varandra: ”Människokroppen, hälsa” (EŽ 67–168), ”Familj, släkt” (EŽ 169–192), ”Hus, ekonomibyggnader” (EŽ 193–235). Avsnittet ”Familj, släkt” består huvudsakligen av släktskapsbegrepp, men avslutas med några ord med sociala och arbetsrelaterade bibetydelser (EŽ 190–192):

De angivna lexemen bildar en semantisk övergång från ett tematiskt fält till ett annat, eftersom de före avsnittet ”Hus, ekonomibyggnader” informerar om hushållspersonal som står familjen nära eller omger den. På denna plats i ordboken (begreppsordböcker måste också läsas vertikalt, eftersom orden vid sammanställningen ackumulerades på semantisk-associativ grund) måste orden Waklis, Geweinis, Merg beteckna ”tjänare, dräng” (såsom

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

woikello ’knecht – tjänare (dräng)’ GrG 79 – PŽE IV 213), ’tjänstefolk, daglönare’ och, följaktligen, ’flicka, tjänarinna’.

På den aktuella platsen dolde ordboken således en viss potential för ett nytt terminologiskt block att uppstå. I Elbingordboken förblev den outnyttjad, eftersom även själva den stelnade och outvecklade ordboken (till följd av språkets upphörande före användning) blev en återvändsgränd i den lexikografiska traditionen. Rysk-tyska ordböcker, som utvecklades ur minnesmärken med samma eller liknande struktur, förblev däremot aktuella i århundraden, det vill säga de förbättrades och utvidgades (ända in på 1600-talet). Denna potential uppmärksammades och utnyttjades på lämpligt sätt i dem, och därför följs avsnittet om släktrelationer ”Von freund vnd Geschefften” regelmässigt av ”Von Mannes Personen” och ”Von Handwercken” (T. Schroues redaktion av Ein Russich Buch). Samma följd, men med andra rubriker, återfinns i den anonyma 1500-talstexten Ein Rusch Boeck... (Hier wil Ic schrieen van Vader vnd moder Süter vnd Broder vnd Frundschap [...] Van Allerlei Ampten und meisters) och i T. Fennes avskrift (Van frundtschap und thoeborige [...] Van allerlei hantwercken). Den sekundära tematiska kedjan ”Om sysselsättningar och arbetsuppgifter”, som utvecklades vidare i periferin av avsnitten ”Familj, släktingar” och ”Hem, ekonomibyggnader”, kan också ha lett till att andra semantiskt närliggande tematiska fält tillkom, vilka av innehållsmässiga skäl placerades före släktöversikten: ”Von dem Geistlichen Standt”, ”Vom weltlichen Stande” (T. Schroues Ein Russich Buch); ”Van Geistüchen wesen”, ”Van weldtlicker Oberü-gheütt” (1500-talets Ein Rusch Boeck...); ”Van geistlichen stand vnd regiment”, ”Van weltlichen stande vnd regiment” (T. Fenne).

Intrycket är att programmet i ”Ryska böcker” till upplägg, omfattning och struktur liknade Elbingordboken. En jämförelse mellan lexikografiska arbeten avslöjar på vissa håll ett närmare samband mellan Elbingordboken och Ein Rusch Boeck... från mitten av 1500-talet (detta gäller till exempel det gemensamma antalet tematiska block och deras ordningsföljd i handskrifternas inledande avsnitt: ”Van Gott vnd hemmelschen dingen – EŽ 1; ”Van Geistüchen wesen”; ”Van weldtlicker Oberügh eütt”; ”Van tiden des Jars vnd den werne Auch tunden” – EŽ 2; ”Van Allerlei Watter”, ”De quatuor Elementis” – EŽ 3–6; ”De 12 Mensibus. De quatuor Tempora auiji”; ”Van müinschen dat ganze lijf vnd sin wesen” – EŽ 7; ”Van Krüges Lüden” – EŽ 16; ”Hier wil Ic schrieen van Vader vnd moder Süter vnd Broder vnd Frundschap” EŽ 8 osv.), men på andra håll finns likheter med andra avskrifter. Det verkar som om Elbingordboken kan vara till nytta när programmet för de rysk-tyska ordböckerna rekonstrueras.

Vilket samband det fanns mellan Elbingordboken och programmen för ”Ryska böcker” kan än så länge bara spekuleras kring. Den medeltida hanseatiska lexikografin måste ha varit begränsad, eftersom hansaköpmännen i Nordsjön och längs Östersjöns västra kust inte stötte på några större kommunikationsproblem. På grund av språkens släktskap och diglossin

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankrašinių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

hade de inga svårigheter att sköta sitt arbete vid faktorierna i Nederländerna och Skandinavien. Situationen var något mer komplicerad i England, där den verbala kommunikationen, präglad av franskans inflytande och baserad på lågtyska, var mer komplicerad. I detta område kan man redan potentiellt förvänta sig hjälphandskrifter med ordlistor, vilka underlättade för nybörjare bland hansaköpmännen att orientera sig språkligt. Ju längre österut man kom, desto större blev oundvikligen behovet av tvåspråkiga ordböcker, eftersom köpmännen allt oftare mötte ”främmande” språk. Därför kan man i öst förvänta sig lexikografiska arbeten av varierande ålder inom lågtyska–slaviska språk (till exempel ryska eller polska), lågtyska–baltiska språk (fornpreussiska, lettiska) och lågtyska–finsk-ugriska språk (estniska, liviska). Detta är naturligtvis bara en teoretisk möjlighet, vilket inte innebär att sådana ordböcker faktiskt alla skrevs ned på den tiden.

Atsižvelgus į Hanzos regiono kalbinę specifiką (plačiau: Скайре, Фердинанд 2002: 78–80), būtų galima hipotetiškai svarstyti apie mūsų laiku nepasiekusio dvikalbio žodyno pavyzdį, pavyzdžiui, vokiečių–anglų kalbą, kuris vėliau buvo panaudotas sudarant vokiečių–prūsų ir (arba) vokiečių–rusų kalbų žodynus. Kita vertus, Elbingo žodynas gali būti kildinamas iš vokiečių–rusų kalbų žodyno, iš kurio ilgainiui išsirutuliojo mūsų dienas pasiekusios gerokai išplėtotos „Rusiškos knygos“. Galėjo būti ir atvirkščiai: XIII a. vokiečių–prūsų kalbų žodynas galėjo padėti pamatą „Rusiškai knygai“ atsirasti. Kokia bebūtų raidos kryptis, mums svarbu kultūrinis istorinis kontekstas ir praktinis gimininių žodynų funkcionavimas, kuris lėmė jų sandarą ir turinį.

1.6. En analogi med omständigheterna kring de rysk-tyska ordböckernas tillkomst och deras funktion kan bidra till en bättre förståelse av Elbingordbokens ursprung och typologi. Catherine Squires och Svetlana Ferdinant har träffande beskrivit hansaköpmännens pragmatiska inställning till främmande språk: ”Fördelarna med att behärska handelspartnerns språk är uppenbara. Det är just i källor som rör Rus som sprakerere nämns – köpmannasöner som studerade ryska [...]. Att behärska ett främmande språk var ett obligatoriskt inslag i utbildningsprogrammet för blivande hansaköpmän [Bruchhäuser 1989, 99, 118]. Såvitt källorna låter oss bedöma var språkundervisningen emellertid rent praktisk: hansans ”lärlingar” tillägnade sig kunskaper genom muntlig kommunikation med ryska värdar under vistelser på bojarernas gårdar. Redan i avtalsutkastet från 1268–1269 fastställs möjligheten att sända tyska och holländska ynglingar till Rus för att lära sig språket: Hospites libere et sine contradictione pueros suos mittant ad discendum loquelam in terram quoque uolunt” (Скайре, Фердинанд 2002: 59). Här bör det nödvändiga språkbehärskningsidealet särskilt understrykas.

Både föregångaren till ”Ryska böcker” och Elbingordbokens föregångare måste ha omfattat de mest skiftande områden av vardagslivet: från sådant som rörde hovet och adeln till

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

olika mänskliga företeelser och de mest skiftande djur (och, när det gäller insekter, ända till badhuset). Specialiserade ämnen hade ingen plats i dem. Deras ursprungliga syfte var att ge en allmän orientering i ett nytt språk och visa vad saker kallades på den nya platsen. Detta måste bland annat ha lett till ett ”nomenklatoriskt” förhållningssätt till språket, det vill säga att substantiven dominerade. Nomenklatoriska ordböcker kan jämföras med moderna illustrerade tvåspråkiga nybörjarordlistor (i den tyska versionen skulle illustrationen här motsvara registret). Avsaknaden av begrepp för läsning, mätning, byteshandel, försäljning och köp är också förståelig. Detta är redan en annan nivå av språkkunskap, som på grund av sin relevans (i blivande köpmäns ögon) kunde och behövde dokumenteras särskilt på papper, eftersom sådant lärdes in utantill och sedan utvecklades vidare i samtal.

Man kan anta att ordböckernas avsedda användare var en yngling, en person som uppnått mogen ålder: ”Kunskaper i ryska ansågs vara en mycket viktig och värdefull egenskap hos en köpman som bedrev handel med Rus. Rysk-tyska parlörer av Schroue och Fenne samt den anonyma parlören från 1568 var, att döma av deras analys, sannolikt inte enstaka verk av denna typ, utan representerade en hel tradition [Rösler 1990]. Författarna till dessa parlörer var i regel unga köpmannasöner, eftersom det ansågs olämpligt för personer över 20 år att börja en bana inriktad på att lära sig ett så svårt språk som ryska. ”Nen lekent boven twintich jar olt sal de sprake in deme Naugardescher richte noch to Nou-garden ennenn, he se we he si, de in des kopmanne riche wesen wille“ (Сквайр, Фердинанд 2002: 68). Fornpreussiska hörde utan tvekan till de svåra språken, och därför måste en ordbok av Elbingtyp ha varit riktad till en ung generation användare.

Samma hanseatiska handelsstrategi, grundad på en särskild uppmärksamhet på det lokala språket, måste också ha tillämpats i Preussen, särskilt intensivt när en hamn anlades vid Elbings mynning efter en militär intervention (1237). Tio år senare (1246) tilldelades invånarna i Elbing Lübecks stadsrätt – en ofördelaktig rättighet för orden, eftersom den gav köpmannaståndet olika lättnader och privilegier¹⁰. I rättsliga relationer fick köpmännen därmed en särställning (lagen garanterade den rättsligt), vilket främjade en exceptionell handelsutveckling. Staden grundades i mitten av 1200-talet och kontrollerades av Lübeck; den blev snart ett viktigt centrum för internationell handel, där köpmän på samma nivå som i hansestäderna (på väg genom Elbing till Naugard och tillbaka) fick möjlighet att bedriva frihandel. Man menar att orden beviljade de för orden föga fördelaktiga rättigheterna ”av klokhet”, det vill säga som tack för det betydande stöd Lübecks köpmän gav vid erövringen och koloniseringen av Preussen. För oss är det viktigt att stadens särskilda tillgänglighet

¹⁰ Senare beviljades dessa särskilda stadsrättigheter i det preussiskt befolkade området även Braniewo (1284).

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordlistornas syfte och tillkomsttid

Detta främjar konkurrensen mellan Hansaköpmännen och därmed också intresset för det lokala språket, vilket i sin tur på ett naturligt sätt ledde till att en särskild kategori människor framträdde – ungdomar sprakelere.

1.7. Hansans språkpolitik – en politik präglad av ödmjukhet gentemot alla potentiella handelspartner – kan ge upphov till tanken att ordlistan tillkom på initiativ av köpmän som kom därifrån. Det stämmer, men man får inte underskatta betydelsen av de lokala tyska kolonister som ägnade sig åt handel. De såg inte negativt på det omgivande folkets språk, eftersom de inte uppfattade det som ett hinder. Under vissa perioder kan det till och med ha varit tvärtom. Under konkurrensförhållanden säkerställde kunskaper i det lokala språket en monopolställning, som skickliga köpmän gärna utnyttjade. Från samma Naugard känner vi till stränga språkbegränsningar. För att eliminera konkurrenter genomfördes här en konsekvent ”språkblockad”, där det var förbjudet att lära ut ryska till fransmän, holländare, flamländare, valloner, engelsmän, skottar och andra utlänningar. Exempelvis antogs vid mötet i Lübeck 1423 ett förbud riktat mot holländska ungdomar: ”dat man jennen Hollendschen jungen up de sprake bringe”. Vid Hansamötet i Valmiera 1434 infördes ytterligare en begränsning: ”Ok en sall man neynes Hollanders, Zeelanders, Campeers, Vlaminghe noch Engelsche jungen doen noch doen helpen up de sprake” (se vidare: Squires 2009: 38; Prūša 2009: 228). När det gäller preussiskan har det komplicerade förhållandet mellan hansestäderna och utlänningarna inte dokumenterats, men i det preussiska landet kan det då ha funnits en viss inre spänning mellan elbingborna och företrädarna för alla andra hansestäder. Detta är förståeligt, eftersom ett exotiskt språk som var svårt eller svåråtkomligt för vissa blev ett viktigt verktyg som hindrade andra från att tillägna sig en större andel av vinsten på den lokala marknaden och därigenom säkerställa köpmännens långsiktiga välstånd.

Följaktligen var såväl företrädare för avlägsna hansestäder som lokala Elbingköpmän (borgare) intresserade av att sätta sina söner i ”studier i preussiska”. Den tysk-preussiska ordlistan och liknande språkliga källor gav en betydande konkurrensfördel, varför man till och med kan resonera om att deras spridning begränsades eller reglerades. Detta främjade en kontrollerad avskrift av ordlistor i professionellt specialiserade samlingar, som förblev köpmännens egendom. I detta avseende är det värt att erinra om Elbingkodexens historia. Fram till 1823 tillhörde den Abraham Grübnau (Abraham Grübnau, 1740–1823). Den första kända ägaren var en inflytelserik köpman i Elbing, som också var känd som en hängiven samlare av böcker och olika antikviteter. Han kan ha fått Elbingkodexen av sina kolleger, det vill säga andra köpmän som han själv, eller förvärvat den av personer i andra yrken, men det är mycket möjligt att boken under lång tid tillhörde ”familjen”¹¹.

¹¹Släkten Grübnau härstammar från Königsberg. Man antar att A. Grübnaus förfäder flyttade till Elbing på 1600-talet, men detta motsäger inte vårt resonemang. I stadens styrelse fanns gamla

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

1.8. Det är värt att betona att de ”lübska rättigheterna” som beviljades Elbing 1246 utgör kodexens kärna. Grunden till Q 84. Denna kodikologiska aspekt är enligt vår mening betydelsefull, eftersom den styrker att den tysk-preussiska ordlistan hör till den tidigare diskuterade utilitaristiska hansalexikografin och stöder rimligheten i en sådan klassificering. Det verkar som om den specialiserade lokala sammansättningen av kodexen, dvs. dess kommersiella karaktär, ännu inte har beaktats tillräckligt. Det finns nämligen ett nära orsakssamband mellan den rättsliga grund som beviljades Elbing och den tysk-preussiska ordlistan: utan hansater som var fast etablerade i Elbing hade den preussiska lexikografin knappast någonsin uppstått. Situationen skulle ha varit helt annorlunda om kodexen hade innehållit Magdeburgrätt eller Kulmisk rätt. En sådan kombination av källor skulle ha krävt en i grunden annorlunda tolkning.

Även andra delar av kodexen är värda att uppmärksamma i fråga om preussarna. Efter det misslyckade upproret 1242–1249 började preussarna, som Christburgfördraget visar, följa polsk rätt: ”Poste dicti neophiti requisiti a nobis quam legem mundanam vellent eligere. vel que vellent secularia iudicia obseruare, habito inter se consilio pecierunt et elegerunt legem mundanam et secularia iudicia Polonorum vicinorum suorum. Et predicti fratres eis concesserunt benigne” (Kregždys 2012: 45). Detta motiverar att Polnisches Recht införlivades i kodexen. I fråga om Pamedes rättsbok är den nära kopplingen till preussarna också uppenbar.Polnisches Recht införlivandet i kodexen. I fråga om Pamedes rättsbok är den nära kopplingen till preussarna också uppenbar.

Med hänsyn till de omständigheter som diskuterats kan man lägga fram hypotesen att samlingen, till syfte och innehåll ”preussisk”, sammanställdes i en slottsmiljö i Elbing. I den stad som styrdes av Lübecks rätt finner vi de gynnsammaste förutsättningarna, vilka motiverar att ordlistan och rättssamlingarna sammanfördes under samma pärmar. Till en början kan en sådan samling ha bestått av ”Lübecks rättsbok”, ”Den polska rättsboken” och ordlistan. Tidigast 1340 kompletterades samlingen med ”Pamedes rättsbok”. Det är förstås möjligt att den handskrivna boken med de befintliga källorna sammanställdes först i mitten av 1300-talet, men även i så fall måste praktiska hansaköpmannaintressen ha beaktats (delvis retrospektivt) vid sammanställningen.

1.9. Att förstå Elbingordlistan genom Hansans språkpolitiks prisma och i kontexten av hansatisk lexikografisk produktion (tvåspråkig och utilitaristisk) hjälper till att fastställa när Elbingordlistans prototyp kan ha sammanställts. Förutsättningarna för att ordlistan skulle komma till uppstod i mitten av 1200-talet. Det är tveksamt om detta hade varit möjligt innan Elbingfaktorn uppstod. Behovet av en sådan ordlista växte sannolikt kort efter att Lübecks rättigheter beviljats 1246, då tyska köpmän och kolonister strömmade till den nya marknaden för att göra vinst. Denna situation bestod tills de

(förgrenade) köpmannadynastierna lämnade plats åt personer från icke-lokala familjer som genom ingifte hade tillgång till motsvarande kapital. På grund av affärsverksamheten övergick en familjs egendomar regelbundet i ”andras” händer (genom äktenskap). Så kan det också ha varit i Grübnaus fall. För oss är anknytningen till stadens styrelse (Stadtrath) och köpmannaståndet viktig.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraščių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

Det var möjligt att förhandla enbart på preussiska med leverantörer och köpare av olika varor. Jämfört med andra preussiska områden varade denna period inte länge i Pamedė. Snart ökade användningen av polska och tyska kraftigt här. Från början eller mitten av 1300-talet kan man tala om tvåspråkiga förhållanden åtminstone i den specifika kontaktkommunikation där hansaköpmännen var inblandade. Detta ger oss en övre gräns, det vill säga tidpunkten fram till vilken det fortfarande var meningsfullt att sammanställa en nomenklaturordbok. Den ungefärliga tillkomstprocessen för Elbing-kodexen kan således (föreställas i följande etapper:

a) Under perioden cirka 1237–1300 sammanställdes, till följd av Hansans sprek(e)lere behov, en tysk–preussisk eller preussisk–tysk ordbok (eller flera), som kan ha skilt sig avsevärt från P. Holcveschers avskrift (den kan/måste ha innehållit samtalsfraser, se nedan).

b) De ”lübska rättigheter” som beviljades Elbing och utgör grunden för kodexen med signum Q 84 representerar en version av rättssamlingen som tillkom senast år 1300 (versionens ursprung härleds från handskriften med ”lübska rättigheter”, som fram till andra världskriget (signatur E 135) förvarades i Elbings stadsarkiv – Päsler 2003: 234). Under perioden cirka 1300–1340 kan alltså en pergamenthandskrift ha tillkommit, bestående av de ungefär lika gamla ”lübska rättigheter” som beviljats Elbing, ”den polska rättssamlingen” och en ordbok.

c) ”Pamedes rättssamling” införlivades senare, efter 1340. En samling med denna sammansättning avskrevs (inte sammanställdes) sannolikt av P. Holcvescher under 1400-talets andra fjärdedel eller omkring mitten av 1400-talet.

2. Den rekonstruerade gradvisa tillkomsten av Elbing-kodexen visar att den tysk–preussiska ordboken skrevs av flera gånger vid olika tidpunkter. Det verkar som om minst två mellanliggande kopior kan ha gjorts mellan originalet från mitten av eller andra hälften av 1100-talet och P. Holcveschers avskrift. Det är självklart att detta väcker frågan om hur det lexikografiska arbetet förändrades under dessa århundraden. Så länge ordboken fyllde sitt ursprungliga syfte (andra hälften av 1200-talet) förbättrades och utökades den sannolikt, men senare, när handeln orienterade sig mot tyskan, kopierades avskrifterna av den etablerade ordboken mekaniskt och förkortades sannolikt också. Denna senare möjlighet stöds av jämförelsen med ett annat lexikografiskt monument (dess struktur – en liten ordbok med samtalsfraser – förknippas traditionellt nära med namnet Simon Grunau (Simon Grunau, cirka 1470–1530/37). Det väcker vårt intresse på grund av samma hansiska lexikografiska tradition som var utbredd i Östersjöregionen.

2.1. Den i Baltikum etablerade benämningen Simono Grūnav žodynėlis (Simon Grunaus ordbok) är inte särskilt lyckad, eftersom den endast uttrycker sannolikheten att munken från Tolkemita bidrog till sammanställningen av ordboken. Hans verkliga roll var sannolikt mycket blygsammare och mer ytlig. S. Grunaus förtjänst kan jämföras med P. Holcveschers insats. Och

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

båda tog sig igenom de tillgängliga källorna och bidrog därigenom väsentligt till att bevara dem. Det är sant att S. Grunau använde en handskriven källa i sin sammanställning, det vill säga när han skrev Preussische Chronik (fram till 1529/30), men själva sättet att återge ordboken var sannolikt precis detsamma som i P. Holcveschers fall. Författaren till ”Preussische Chronik” tycks inte ens ha tänkt på att informera läsaren om varifrån listan med ”några ord” hade hamnat i hans händer, men han gav inte heller några antydningar som ens hypotetiskt skulle låta oss överväga att han personligen bidrog till sammanställningen av den lilla ordboken: ”Domit aber imant moge begreifen, und Preufch ein beſonder ſprache ſey, ſo had ich etliche worte geſatz” (GrA), ”Domit man aber mag haben ein Vnderſcheid der ſprache / ſo ſent volgenede Voculen in beiden ſprachen hernacheſetzt” (GrG).

Tanken på en mycket äldre handskriven ordbok, som S. Grunau endast återgav i sin krönika, väcks av avskrifternas variation. För närvarande analyseras fem avskrifter av ordboken, mellan vilka ganska betydande skillnader kan iakttas. Avskrifterna betecknas med följande förkortningar:

GrG – en tysk–preussisk avskrift i Göttingen (1500-talet), som upptäcktes i Göttingens universitetsbibliotek och publicerades 1949 av Eduard Hermann (Hermann 1949; återutgiven – Mažiulis 1966, 1981);

GrA – en preussisk–tysk avskrift från Königsbergs universitetsbibliotek (från skiftet mellan 1600- och 1700-talet). Reinhold Trautmann gav ut den tillsammans med GrC och GrH (Trautmann 1910: 94–96);

GrC – en preussisk–tysk avskrift från Königsbergs statsarkiv (cirka 1750);

GrF – en preussisk–latinsk avskrift, funnen i Helsingfors universitetsbibliotek 1970 (Kiparsky 1970);

GrH¹ och GrH² – preussisk–tyska avskrifter, utgivna 1679 och 1684 av Christoph Hartknoch (1644–1687) (utgivna och kommenterade av Pietro Umberto Dini utifrån publikationerna från 1679 och 1684 (2013)).

Textkritisk forskning visar att ordningen för återgivningen av enskilda lexem, och till och med av språken (GrG: tyska–preussiska; GrF: preussiska–latinska; preussiska–tyska), inte är densamma på olika håll; vissa ord är belagda endast i en del av avskrifterna; fel och utformning varierar. Förekomsten av så tydliga och typologiskt heterogena skillnader är förvånande, särskilt eftersom avskrifterna är från ett vėlybo historiografiskt verk. De personer som fick kopiera ”Preussische Chronik” under 1600- och 1700-talen förstod absolut ingenting av det utdöda preussiska språket, vilket innebär att de inte heller hade någon önskan att på något sätt modifiera ordboken. Vilka gåtfulla orsaker som då teoretiskt skulle kunna ha legat bakom avskrifternas variation och fått avskrivarna att göra något med det lexikografiska inskottet?

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordlistornas syfte och tillkomsttid

Svaret bör enligt vår mening sökas i kronikans tillkomstprocess. S. Grunau måste ha inlett sitt arbete 1510. Arbetet intensifierades 1517, och den första versionen av krönikan bör ha färdigställts 1521. Till följd av Tyska ordens sekularisering 1525 redigerades verket om, och tilläggen tillkom 1529–1530. Det är också värt att beakta den sedan länge framförda uppfattningen att kompilatorn stödde sig på ett äldre historiografiskt verk – den så kallade ”Elbings dominikankrönika” (Kronika dominikanów elbląskich – Dworzaczkowa 1958: 125). Det är inte exakt känt i vilket skede av kompileringen (eller kompileringarna) ordlistan användes. De väsentliga skillnaderna mellan enskilda avskrifter tyder på att ordlistan införlivades i krönikan tidigt, och kanske till och med härrörde från den nämnda anonyma ”Elbings dominikankrönika”. Det finns skäl att anta att flera avskrifter av ordlistor från 1400- och 1500-talens övergång, på preussiska–tyska och/eller tyska–preussiska (möjligen också med olika redaktioner), fanns tillgängliga och användes vid olika tidpunkter för kompileringarna. En tidigare tillgänglig avskrift av ordlistan, till exempel i ”Elbings dominikankrönika”, och som därför hade använts först, kan ha ersatts av en annan (eller andra), som kompilatorerna ansåg vara bättre bevarad och äldre. En sådan aktualisering av den lexikografiska delen kan ha upprepats 1525–1526 och senare (efter 1529), då krönikan fortsatte att spridas i avskrifter under 1500- och 1600-talen. Annars skulle mångfalden av avskrifter vara svår att förklara.

2.2. En grundligare jämförande granskning av den ordlista som S. Grunau använde avslöjar ett typologiskt samband med ”Ryska böcker” och Elbingordlistan. Det lexikografiska inskottet i Preussiche Chronik har tydliga kännetecken på en nomenklatorisk ordlista. I ordlistan dominerar substantiv, till vilka flera adjektiv fogas (t.ex.: labis Sur ”god ost” / Ante ”helig” / [...] GrG 59–60 och vidare), medan verb förekommer betydligt mer sällan än vad det kan förefalla vid en första anblick. De flesta ord kan, efter mönster från EŽ, lätt delas in i tematiska grupper. Som exempel anger vi lexemen GrG 28–32, som bildar (en del av) den tematiska gruppen ”Kyrkan”¹²:

Beichen

Sunde

kirche

Faten

Erbeis

gerbeis ‘bekänn’

greki ‘synder’

kirke ‘kyrka’

paſenick ‘fasta’

hekits ‘ärta’

¹² Här och i det följande återges fotografier av utdrag ur GrG, vilka har tagits och vars publicering i denna artikel har beviljats mig av dr Diego Ardoino.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

I tabellen presenteras de tematiska ordformerna enligt EŽ:s begreppsklassificering (på varandra följande lexem är understrukna), hämtade ur avskriften GrG, som tycks ha varit defekt (slutet saknades); luckan i GrG återställs med hjälp av GrA:

Gud och obis trampar (EŽ 1, 32)

Dewes ‘gud’ (GrG 1), Angel ‘ängel’ (GrG 2), Mahta ‘stad’ (GrG 3), Ludis ‘människa’ (GrG 4), kame ‘by’ (GrG 5), pentis ‘väg’ (GrG 33)

Husdjur (EŽ 27)

kampit ‘häst’ (GrG 6), klint ‘ko’ (GrG 7), Songos ‘hund’ (GrG 8), Skuara ‘gris’ (GrG 45)

De quatuor elementis (EŽ 3–6)

Wunda ‘vatten’ (GrG 10)¹², wide ‘vind’ (GrG 19), schneo ‘snö’ (GrG 44), Soye-Salta-Debia-Licuti ‘regn’–‘kall’–‘stor’–‘liten’ (GrG 46–49)

Mat (EŽ 15)

Pewo ‘öl’ (GrG 11), Meine ‘kött’ (GrG 15), geike ‘bröd’ (GrG 16), Pogeis ‘drick’ (GrG 35), wolget ‘ät’ (GrG 36), wimbis ‘vatten’ (GrG 37), plateis-Sali ‘lärde’–‘salt’ (GrG 38–9), krage ‘vinäger’ (GrG 43), labis-Sur ‘god’–‘ost’ (GrG 59–60), Ante ‘smör’ (GrG 61), paute ‘ägg’ (GrG 67), kreizno ‘värdshus’ (GrG 77), gaffo ‘glas’ (GrG 78)

Jordbruk och åkerarbete (EŽ 10)

Rogis ‘råg’ (GrG 12), gaide ‘vete’ (GrG 13), Maie ‘korn’ (GrG 14), kraife ‘hö’ (GrG 64), Salme ‘halm’ (GrG 65), gnabem ‘hampfrö’ (GrG 66), lncka ‘åker’ (GrG 68), funa ‘lada’ (GrG 69), wije ‘havre’ (GrA 92)

Människokroppen (EŽ 7)

gaulko ‘huvud’ (GrG 20), rancko ‘hand’ (GrG 21), Noye ‘fot’ (GrG 22)

Sömnad (EŽ 20)

Wifna ‘jacka’ (GrG 23), Norte ‘skjorta’ (GrG 24), kelmo ‘mössa’ (GrG 40)

Hus (EŽ 9)

faun-Malco ‘torr’–‘ved’ (GrG 17–18), lichte ‘ljus’ (GrG 25), bote ‘hus’ (GrG 26), faika ‘säck’ (GrG 27)

Kyrka

gerbeis ‘bekännelse’ (GrG 28), greki ‘synd’ (GrG 29), korko ‘kyrka’ (GrG 30), Pafnenic ‘fasta’ (GrG 31), ketis ‘präst’ (GrG 32), mykus ‘munk’ (GrG 63), lapina ‘lind’ (GrG 84)

Fåglar (EŽ 18)

gerte ‘tupp’ (GrG 41), Pipelko ‘fågel’ (GrG 93)

Vagnar och slädar (EŽ 11)

Abbas ‘vagn’ (GrG 42)

Familj, tjänstefolk (EŽ 8)

Rickies ‘herre’ (GrG 9), Gema ‘kvinna’ (GrG 50), Supana ‘fru’ (GrG 51), Merga ‘flicka’ (GrG 52), maltinka ‘barn’ (GrG 53), Docki ‘dotter’ (GrG 54), muthi ‘mor’ (GrG 55), thaus ‘far’ (GrG 56), Weikelo ‘dräng’ (GrG 79), schotro ‘syster’ (GrA 93), merub ‘flicka’ (GrA 96)

Tid (EŽ 2)

methe ‘år’ (GrG 57), nact ‘natt’ (GrG 58), Degen ‘dag’ (GrG 85)

Fiskar (EŽ 24)

lyda ‘lake’ (GrG 70)

Smedja och metallredskap (EŽ 22)

keilo ‘kniv’ (GrG 62), bila ‘yxa’ (GrG 71)

¹³ Kan hänföras till ”Mat”.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Textilier (EŽ 19)

lino ’lin’ (GrG 72), Caneips ’hampa’ (GrG 74), agle ’nål’ (GrG 75), schut ’tråd’ (GrG 76)

Skomakeri (EŽ 21)

korpe ’sko’ (GrG 81)

Det är inte helt klart till vilket tematiskt avsnitt verbet Moite ’sova’ (GrG 34) och subst. mola ’lim’ (GrG 73) skulle kunna höra¹⁴, men hela den återstående delen av ordlistan motsvarar utmärkt de samtal som sammanställts av hanseköpmän (sic).

Låt oss komma ihåg att samtalen i ”Ryska boken” är nära förbundna med ordböckerna. I T. Schrouës avskrifter står de före ordboken och fortsätter efter att den tagit slut; i andra avskrifter är samtalen och grammatiska uppgifter helt enkelt integrerade i ordboken. Samtalen, som tar upp olika handelsteman, påverkade med tiden ordböckernas struktur, det vill säga ledde till att nya tematiska avsnitt tillkom. Till exempel sköts i avskriften Ein Rusch Boeck... från mitten av 1500-talet avsnittet Wonen söck schal vnder Einander Erbden in mellan de tematiska fälten Hier wil Ick schrien van Vader vnd moder Sister vnd Broder vnd Freundschaf och Van Allerlei Namen Der menschen. Det avsnitt som införlivats i ordboken visar tydligt samtalens funktion. Genom dem lärde sig köpmännen att tala med sina handelspartner på andra språk och inleda ett samtal, men inte bara det. Huvudvikten lades naturligtvis på olika slags förhandlingar, erbjudanden om varor till potentiella köpare och, förstås, lösningar på problematiska, ofta konfliktfyllda situationer! Således rustades de unga köpmännen genom dessa samtal inte bara med artighetsfraser utan också med mycket kraftiga svordomar och förolämpningar (till exempel Fenne, s. 490).

I vårt fall hör följande ord och fasta uttryck (återgivna i textens slut) samman med språklig etikett och aspekter av komplicerad kommunikation: Hure – Manga ’hora’ (GrG 88), Ein gut man – Dirlos gintos ’en god man’ (GrG 97), Ein huren kind – Mangos Sones ’horunge’ (GrG 98), Ein chalck – Maiters ’skälm’ (GrG 99), Gehe furt – Sanday ’farväl’ (GrG 96), hut dich [Got]¹⁵ – Jaydit [thi Dewes]¹⁶ ’(Gud) dömer (dig)’ (GrA 86).

Den speciella formen Jaydit kräver en särskild förklaring; enligt Vytautas Mažiulis är den ”i princip nästan omöjlig att rekonstruera”. Den förmodade forskaren försökte knyta den till preussiska *sargis-tin ’skydda dig’ (PEŽ IV 38). Med tanke på det sannolika inflytandet från de nära besläktade ”Ryska böckerna” kan det dunkla ordet tolkas som en banal främmande form (om andra lån i denna källa, även typologiskt identiska: ieft = эст ’är’, Dam = дам ’ger’, se nedan): Jaydit < är en inexakt translitterering av verb. 2 a. sg. pres. соѵагт ’(dig) dömer’ (digrafen ов

¹⁴ Kanske hör det till varor.

¹⁵ I GrG-avskriften: Behut dich Got (GrG 95).

¹⁶ I GrA-avskriften endast: Jaydit (GrA 86). Fortsättningen inom hakparenteser återges enligt GrG: thi Dewes (GrG 95).

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

återgivet som <ay>). Den vitt spridda frasen (dā) cðum meβa βoʒ ’(må) Gud döma dig’ passar utmärkt i en handelssituation. Uttryck där Gud uppfattas som människans domare (oszudik), till vilken man vädjar i sin strävan efter rättvisa, förekommer rikligt i avskrifterna av ”Ryska böcker”. I en lyles /? (GrG 86) i GrG-avskriften finner vi formen Warbo (GrG 95), som troligen är en följd av diplografi: två rader tidigare förekommer ordkombinationen Warmes Wobele. Ett fel som uppkommit genom en mekanisk upprepning ledde till att samma begynnelsebokstäver War återgavs, men slutledet -bo kan betraktas som originalform. Med detta i åtanke skulle man försiktigt kunna rekonstruera ordkombinationen *sayt boh (/ boh / bog) (= cov- дтъ возъ) i GrG:s protograf. Det är svårt att avgöra om verbet hade en motsvarighet på prusiska i protografen. Kanske kunde informanten inte översätta ordet på rätt sätt och därför lämnades den slaviska varianten kvar; kanske blev ordet oöversatt av ouppmärksamhet.

Till handelsområdet hör substantivet kalte ’mark’ (GrG 80) och ”fraserna”: Bezalən Saltz – plateys Sali ’betala saltet’ (GrG 38–39);

Hab Ir es nicht – Ny thuer thu ’vill du inte’ (GrG 89) <==> Ich wils euch geben Ein roter apfel – Damᵗ thoi Warmes Wobele ’jag ska ge dig ett rött litet äpple (lo. gala)’ (GrG 90–92);

¹⁷ Verbet 1 a., sg. fut. ϑΔΜZ ’jag ska ge’ har troligen inte översatts till prusiska.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraščių žodynų paskirtis bei sudaromo laikas

Ein vogel Wo Woltu hin – Pipelko kayt thu ’fågel, vill du’ (GrG 93–94);

Wiltu nicht [habit] – Ny koyto [wifę] ’vill du inte havre’ (GrG 100, GrA 91–92).

Att orden ligo inte är kongruensböjda är inget att bekymra sig över, lika lite som det bekymrade listans sammanställare när den skrevs ned. En nybörjare bland Hansans spraklere skapade sådana små anteckningar för att tillgodose sina respektive banala kommunikationsbehov. På grammatisk korrekthet och språklig bildning ägnades då ingen uppmärksamhet. Insamlingen av språklig information skedde på ett primitivt sätt: en ung tysk (som delvis utgick från modersmålets böjningsmönster) frågade hur predikatet och ett eller annat föränderligt objekt (i nominativform) skulle låta på prusiska. Informanten, en prus eller en ”erfaren” tysk, översatte mekaniskt och i tur och ordning de efterfrågade delarna (dvs. komponenterna i den syntagmatiska relationen): ’fågel’ – ’du vill’, ’betala’ – ’saltet’, ’du vill inte’ – ’havre’ och så vidare. De uppdelade satsdelarna skrevs tätt intill varandra på en rad på dyrbar pergament, medan de ”pappersbaserade”, det vill säga senare, tiderna innebar eleganta spalter där materialet var prydligt vertikalt uppställt.

Identifieringen av grammatiskt ofullständiga meningar och deras vertikala läsning måste bygga på ett formellt kriterium: vi bör söka efter skilda, på varandra följande finita verb som står intill substantiv. Det gäller samtliga följande positioner: GrG 28–29, GrG 38–39, GrG 82–83, GrG 86–87, GrG 89–92, GrG 93–94, GrG 100 (GrA91)–GrA 92, GrA 94–95, GrA 97–98 och GrA 99–100. Vi ser att de flesta sådana par förekommer mot slutet av det lexikografiska alstret (GrG 82–100, GrA 76–98; en separat grupp av verb med ett gemensamt tema utgörs av: Moite, Pog eis, wolge t, wimbis GrG 34–37), vilket också motsvarar kungörelserna.

De nära semantiska sambanden är inte mindre viktiga, eftersom meningarna handlar om betydelsefulla frågor för den tiden. Det är värt att kort påminna om att salt var den viktigaste

¹⁸ Med hänsyn till den möjliga verbstyrningen (jfr lit. norėti ko?) kan formen tolkas som sg. gen. *pipelkā ’fågelns’.

¹⁹ ”Tematisering” av ordklasser är inget undantag. I de hanseatiska rysk-tyska ordböckerna finner vi avsnitt som består av substantiv, adjektiv och adverb.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Det var en exportvara för Hansan, och detta förklarar användningen av imperativ 2 a sg. playes ‘betala’. Från Östersjöområdet transporterades hudar, och för garvningen av dem behövdes stora mängder torkade ”maskätna [röda ekens] små äpplen” (ty. gälpfel = roter apfel, jfr medelhögty. rōt ‘falsk, listig’; den korrekta motsvarigheten är GrA-ordförbindelsen warm wabelce, där man känner igen subst. pl. gen. warm som attribut ‘av maskar, insekter’ (< subst. pr. *warmas ‘mask; insekt’); jfr PĖŽ IV 263). Denna tanninrika vara (galai eller cecidios, lat. galla) ingick, att döma av ordlistan, också i dåtidens köpmäns utbud: ‘har du inga? – jag ger dig galläpplen’. I ”de ryska böckerna” motsvaras den av: ⲥⲕⲁⲛⲏ ⲱⲣⲉⲛ – gallen (Fenne 123.14). Det vore inte rimligt att tolka warm wabelce på annat sätt, för vem skulle på 1100-talet ha tillverkat eller köpt en sådan ”vara” som ett vanligt äpple? En mening avslöjar de dåtida köpmännens gudfruktighet eller (och) missionerande roll. Den står i början av kapitlet ”Kyrkan”: Bechten Sunde – gerbis grei ‘bekänn synderna’ (GrG 28–29). I stället för formen grei skulle man vänta sig nom. pl. masc. *grei (PĖŽ I 408). Skrivningen av ändelsen kan återspegla ryskt inflytande (ack. pl.-ändelsen).

Ur ett ovanligt kommunikativt perspektiv framträder preussarna genom grova svordomar och vulgarismer:

der arch leck – pefda pomelēs ‘slicka mig i arslet’ (GrA 76–77), Arch kuffen – pilda pomelēs ‘detsamma’ (GrG 82–83) (jfr ty. küssen Sie meinen Arsch; sv. kyss mig i röven, slicka mig i röven; tjeck. polib mi prdel, vylíž si prdel osv.);

nim gefatter – ymay s comatter ‘ta gudfadern’ (GrA 80–81) (jfr: nouemb kymey; emb meoo mam);

Acta Linguistica Lithuanica LXXVII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

er ist ein dreck – ieft gofen ‘(det är) skit’ (GrA 99–100) (jfr ty. das ist scheiße).

De anförda exemplen är intressanta ur perspektivet språklig interferens och utjämning av svordomar. Den person som efterfrågade (”samlade in”) uppgifter om preussiska tycks ha varit inriktad på svordomar som han redan hade stött på i förhandlingar med företrädare för andra folk. Det rörde sig sannolikt om samma novgorodbor. Man kan lägga fram hypotesen att vissa fraser ur de rysk-tyska samtalsböcker som fanns till hands anpassades till preussiska, eftersom den tyske köpmannen såg större likheter mellan östslaviska och preussiska språk och språkligt beteende.

Den vitt spridda slaviska emotiven *(to / on) jest govno återgavs på sitt eget sätt på preussiska, men av oförsiktighet blev verbet kvar på originalspråket, fast skrivet med latinska bokstäver – rys. ieft = есть ‘är’²⁰ (jfr faydit = сооружить; Dam = дамъ (se not 17); likaså formen aucm (pol. bośiań, = rys. aucm) ‘stork’ i den så kallade jotvingiska ordlistan – Zinkevičius 1985: 67). Denna arbetsmetod ledde till att de preussiska ”motsvarigheterna” blev konstlade; till exempel kan uttrycket ymays comatter ‘ta gudfadern’ förstås endast inom den ryska obscena vokabulären (ordförbindelsen noumemb куму är först belagd i ett monument från Novgorod-Rus, den så kallade Första Novgorodkrönikan: ”Иже поиметь куме себѣ женъ, по закону людскому носа объма урѣзати и разлучити я” (”Den som har sexuellt umgänge med sin gudmor ska enligt människornas lag få näsorna avskurna på båda och skiljas från henne”) (НПЛ 499)).

Mot bakgrund av handelsförbindelserna är frasen lätt att förstå: flo ein richter²¹ – kyrteis tickers ‘slå den rätta’ (GrA 94–95). Här handlar det om en standardformulering för att bekräfta en överenskommelse, vilken i en grammatiskt samstämmig form skulle lyda *kyrteis tickran ‘slå den högra’, där acc. sg. fem. tickran betyder ‘den högra (handen)’ (jfr dat. sg. fem. tickray ‘åt den högra (handen)’ I 9₂ – PEŽ IV 192–193; likaså rys. пра́вша ‘högerhand’, lit. tiesė ‘detsamma’ osv.). Uppmaningen *kyrteis tickran ‘slå den högra handen [när ni sluter avtalet]’ skulle motsvaras av lit. (su)kirsti rankas, duoti dešinę; rys. рукобитие; tjeck. placnout si (rukama) = ruku na to, pravicu dáti osv. Behöver man ens påpeka att handslag och handklapp, när man nått enighet och kommit överens om en transaktion, ständigt förekommer i de rysk-tyska samtalsböckerna, där

²⁰ Å andra sidan kan formen ieft potentiellt även läsas som inf. ecmb ‘äta’. Då skulle formen gofen kunna tolkas som pr. sg. acc. gosen ‘gödsel’ (pr. sg. nom. fem. *gāzē ‘gödsel’). Koprofagi hade en semantisk koppling (jfr drömtydningar) till plötsliga inkomster, handelsframgång, pengar och rikedom.

²¹ Beträffande formen richter, se T. Fennes meningspar: Kottoreu dorogo mnie praemo iechatt na praua al leua: Welchen wech sall ich rechtt reisen vp de rechter oder luhter handtt (s. 217).

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

används den parallell som intresserar oss som en obligatorisk terminus technicus? Som ett av många exempel kan vi nämna den fras som T. Fenne har belagt:

Bei: vdari sim porukarn, da dai bog vam obernæ na prikub. Slae mÿt ehme in de handt, vnd godt geue beyde thor winst. (Fenne 394)

På grund av den oklara kommunikativa situationen är frasens betydelse zum irjten kom her – pirmas eykete ’först gå dit’ (GrA 97–98) fortfarande omdiskuterad. Sedan R. Trautmanns tid har formen eykete lästs som lit. eïki tẽ ’gå dit’ (Trautmann 1910: 326; PEŽ I 246). Inflytande från ett annat språk har tidigare illustrerats med svordomar, och det är inte förvånande. På marknadsplatsen, där hansaköpmännen ägnade sig åt sin ”språkövning”, möttes olika folk, och därför måste grannspråken polska och litauiska verkligen ha hörts här. Det är svårt att säga hur de angivna orden kunde / måste ha fungerat. Kanske var det ett svar på litauernas önskan eik velniop. I så fall är räkneordet pirmas troligen en lexikal enhet från litauiskan, vilket ytterligare skulle utöka raden av lånord.

Den lilla text, vars avskrifter på 1500-talet införlivades i S. Grünaws Preussische Chronik, kan alltså med rätta förstås i den hanseatiska utilitaristiska lexikografins sammanhang. Den del som motsvarar dialogerna i ”Ryska böcker” företräds av elva satsscheman. Det gäller de fall där komplement, som inte alltid är kongruenta, förekommer vid sidan av det grammatiska centrumet (verbet):

1. gerbeis greki: *gerbais grēkans ’bekänn synderna’ (GrG 28–29);

2. plateys Sali: *plāteis sālis ’betala saltet’ (GrG 38–39);

3. pejda pomēleis: *peizdan pa-mi-leis ’slicka min röv’ (GrA 76–77);

4. ymays comatter: *imais kumater (r. sl. kъmotъ) ’knulla gudmodern’ (GrA 80–81);

5. Ny thueri thu – Dam thoi warmun wabelcke: *ni turi tu – dam (< дамъ) toi varmun vābelkans ’du har inte? – jag ska ge dig maskäpplen’ (GrG 89–90, GrA 83);

6. Pipelko kayat thu: *pipelkä k(v)ait-tu ’du vill ha en fågel’ (GrG 93–94);

7. favdit [thi Dewes]: *sudit (< соудить) [ti(n) dewas] ’[Gud dömer dig]’ (GrG 95, GrA 86);

8. Ny koyto [wiſge]: *Ni k(v)ai-tu vizgis ’du vill inte ha havre’ (GrG 100, GrA 91–92);

9. kyrteis tickers: *kirtais tikran ’(hugg) av höger (hand)’ (GrA 94–95);

10. pirmas eykete: lit. *pirmas eiki ten (GrA 97–98);

11. ieft goſen: *jest (< ecmb) gozes ’(det) är skit’ (GrA 99–100).

Hit hör också lexikaliska resurser som underlättade kommunikationen med de dugliga handelspartnerna och de olika preussiska bedragarna: Dirjos gintos

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

”En präktig karl” (GrG 97), Mangos Sones ”en horas son” (GrG 98), Maiters ”en skurk” (GrG 99). Det bör noteras att dessa potentiella tilltalsord anges tillsammans med: faydit [thi Dewes] ”(må) döma [Gud dig]” (GrG 95, GrA 86) och Sanday ”farväl” (GrG 96). Med hänsyn till de potentiella syntagmatiska relationerna går det alltså att rekonstruera ytterligare följande par: Sanday Dirfos gintos ”farväl, präktige karl” (GrG 96–97); faydit [thi Dewes] Mangos Sones / Maiters ”(må) döma [Gud dig], du horas son / din skurk” (GrG 95, GrA 86, GrG 98–99).

2.3. De flesta av de nämnda exemplen är emotivord och uttryck som på ett eller annat sätt kan knytas till handel; många av dem har exakta motsvarigheter i avskrifterna av ”Ryska böcker”. I listan kan man identifiera grammatiska, semantiska, lexikala och idiomatiska främmande inslag, vilket är naturligt med tanke på den möjliga påverkan från samtal mellan rysktalande och tysktalande samt de hanseatiska lexikografiska minnesmärkenas särdrag. Ordbokens och samtalens innehåll formades av den flerspråkiga marknadsmiljön, där primitiv byteshandel bedrevs²². Den behandlade följden av verb och nominalord i GrG och GrA, som ger texten den unika färgen av tal på en marknadsplats, kan inte vara slumpmässig. Det är lätt att övertyga sig om detta. Det räcker att flytta substantiven en position uppåt eller nedåt. Då försvinner genast den angivna samlingen av semantiska relationer. Efter ett sådant experiment får vi en uppsättning semantiskt osammanhängande och i grunden oförenliga lexem: ”bekänn” – ”salt”, ”betala” – ”bakdel”, ”slicka mig” – ”gudmor” och så vidare.

Man kan alltså dra slutsatsen att den lexikografiska källa som diskuteras är mycket äldre än ”Preussens krönika”, där den långt senare mekaniskt införlivades. Den kan vara samtidig med protografen till Elbingordboken, eftersom ett sådant arbete måste ha utförts när byteshandeln fortfarande bedrevs på preussiska, det vill säga när det fanns representanter för köpmannaståndet (unga tyska sprakel erere) som åtminstone ytligt ville orientera sig i det lokala marknadsspråket. Källan, som bevarats i flera avskrifter, uppfattades på 1500-talet som ett exempel på ”ren” preussiska. En kvarleva från den tiden fångade S. Grūnaus uppmärksamhet,

²² Byteshandelns karaktär avgjorde användningen av semantiska par: ”(vill) inte” / ”(har) inte” – ”jag ger”. Ordboken belägger också inslag av penninghandel: plateys ”betala”, kalte ”mark”. Det bör noteras att ordlistan visar en ensidig handel – försäljning (utan inköp av varor). Den unge köpmannen saknar nödvändiga färdigheter och fungerar som distributör: han säljer, erbjuder och söker efter en köpare.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

men det är knappast troligt att han förstod syftet med den lexikografiska källa som återges i krönikan, eller orsakerna till och omständigheterna kring dess tillkomst. Hypotesen, helt utan grund, att författaren till ”Preussens krönika” skulle ha anpassat en viss handbok med samtal på tyska och latin (Rosenkranz 1957), kan bestämt avvisas. S. Grūnaus person har alltså inget med den lexikografiska källans tillkomst att göra, och därför är det olämpligt att kalla den efter Grūnau. Enligt vår mening skulle benämningen ”Preussisk liten bok” passa; utan diminutiv kan den också användas om själva Elbingordboken.

3. De föreslagna benämningarna ”Preussisk (Elbing-)bok” och ”Preussisk liten bok” bygger på analogin med de besläktade ”Ryska böckerna”, där samtalen återges tillsammans med ordboken. Detta för oss tillbaka till det problem som berörts tidigare: vilken möjlig relation finns mellan Elbingordboken och ”Ryska böcker”, respektive deras föregångare? Kontexten av den hanseatiska lexikografiska traditionen som diskuterats talar för att Elbingordboken, det vill säga avskriften från 1400-talet, sannolikt bara delvis återspeglar originalet från mitten till senare delen av 1200-talet. Vid någon tidpunkt kan källan ha förkortats avsevärt genom att en viktig beståndsdel i ”Preussiska boken” – samtalen – avlägsnades från den text som skrevs av. Detta är begripligt under 1400-talets förhållanden, eftersom de hade förlorat sin aktualitet och betydelse på P. Holcveschers tid, då handeln sedan länge hade övergått till tyska (även handelns karaktär hade förändrats kraftigt: byteshandel hade ersatts av penninghandel). Ur perspektivet av att lära sig preussiska, det vill säga från 1200-talets synvinkel, saknas denna praktiska del mycket, eftersom ordboken och samtalen en gång utgjorde en helhet (det är svårt att avgöra vilken del som var ”huvudsaklig”).

Förhållandet mellan de nära besläktade ”Preussiska” och ”Ryska böckerna” förblir tyvärr oklart. Deras protografer kan, som redan har påpekats, ha sitt ursprung i en tredje källa, det vill säga en hypotetisk ordbok över tyska och ett x-språk (exempelvis kanske tyska–engelska med samtal). De östslaviska inslag som kan skönjas i den ”Preussiska lilla bok” som S. Grūnau använde visar på en mycket sannolik påverkan från samtal på ryska och tyska, men de utgör inget avgörande bevis för att fastställa utvecklingsriktningen mellan rysk och preussisk lexikografi. Man måste ta hänsyn till de nära kontakterna på 1200–1300-talen mellan Novgorod, Elbing och andra hansestäder. Köpmän reste till Novgorods Rus via Elbing och kom hem med sina laster genom samma Elbing. Således reste och bedrev samma människor handel genom och i denna handelsstad. Eftersom samma allmänt kända språkinlärningsmetod användes överallt av affärsskäl, är det inte förvånande om någon av dem översatte och anpassade en kort lärobok i ryska och tyska (kanske översatte han den inte utan återgav den fritt). Denna källas påverkan kan ha varit sekundär, eftersom rysk-tysk lexikografi kanske själv utvecklades ur 1200-talets ”Preussiska bok”. ”Preussiska boken” representeras numera av Elbingordboken, det vill säga en förkortad version av ”Preussiska boken” (utan samtalen), som typologiskt tycks vara äldre än alla nu kända avskrifter av ”Ryska böcker”.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

inbördes förhållande kan villkorligt och endast ungefärligt försöka återges på det sätt som visas i fig. 1.

Diskussionen om Elbingordboken och den ”Preussiska lilla boken” ger anledning att med några ord nämna den så kallade ”Polsk-jatvingiska ordlistan”, som till sin struktur, sitt innehåll och sin omfattning påminner om den hanseatiska lexikografiska traditionen.

En jämförande blick på de äldsta handskrivna ordböckerna över de baltiska språken leder oss till en tydlig insikt: under den aktuella perioden bestämdes tillkomsten, avskriften, sammanställningen och utvidgningen av tvåspråkiga (regionalt betydelsefulla) lexikografiska verk av rent praktiska syften. Att sammanställa ordböcker är ett svårt arbete, som måste ge påtaglig praktisk nytta, eftersom ingen på den tiden skrev sådant för nöjes skull eller av abstrakta ”kunskapsmässiga” skäl. Man får anta att Pogańske gwary z Narewu fungerade på ett liknande sätt som de tidigare behandlade ordböckerna. Troligen användes samma sedan länge beprövade språkinlärningsmetod av samma kommersiella skäl. Platsen där verket sammanställdes och den avsedda användaren måste ha varit annorlunda – kanske polska köpmän. Detta förklarar den omfattande språkblandningen. Språket i den ”jatvingiska” ordlistan påminner oss om en särskild pidgin som uppstått av handelsskäl och användes bland handelsmän, vilken potentiellt

FIG. 1

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

kan ha uppstått nära Elbing – i Tczew, Toruń eller Bydgoszcz. Den sistnämnda lokaliseringen förefaller oss mer sannolik, eftersom den förklarar det starka inflytandet från jiddisch.

Det är således meningsfullt att studera den medeltida baltiska lexikografin, som representeras av den tysk-preussiska ordboken från Elbing, den så kallade S. Grunau-ordlistan och sannolikt ”Den polsk-jatvingiska ordboken”, genom hansepolitikens prisma och i den hanseatiska lexikografiska produktionens (tvåspråkiga och utilitaristiska) kontext. Detta perspektiv på undersökningen blottlägger strukturella likheter mellan närbesläktade ordböcker. En jämförande analys av tysk-preussiska, preussisk-tyska och rysk-tyska ordböcker visar att protografen till ”Ryska böcker” från 1200–1300-talen (utarbetad på lågtyska i Novgorods handelsfaktor) till utformning, omfång och struktur liknade Elbingordboken från mitten till andra hälften av 1200-talet. Denna källa kommer att vara användbar vid rekonstruktionen av protografen till de rysk-tyska ordböckerna. En jämförelse med den latin-lågtyska Liber ordinis rerum från slutet av 1300-talet bör betraktas som alltför långsökt. Med analogi från de besläktade ”Ryska böckerna” är det meningsfullt att kalla Elbingordboken (Elbinger Vokabular) och den så kallade S. Grunau-ordlistan för ”Den preussiska (Elbingska) boken” respektive ”Den preussiska lilla boken”.

Att den hör till den medeltida hanseatiska lexikografin stöds av den näraliggande indelningen i termfält, den regionala tvåspråkigheten, den utilitaristiska karaktären och det jämförbara omfånget, men inte bara av detta. Minst lika viktig är ordbokens nära anknytning till Elbing (som erhöll Lübecks rättigheter 1246) och själva innehållet i Elbingkodexen, där Lübisches Recht für Elbing intar den främsta platsen.

Elbingkodexens relativa tillkomstförlopp kan rekonstrueras i följande etapper:

1. Under perioden cirka 1237–1300 sammanställdes, för Hansans sprakelerēre behov, en tysk-preussisk eller preussisk-tysk ordbok, som också kan ha innehållit en konversationsdel.

2. Mellan 1300 och 1340 kan en handskriven pergamentbok ha tillkommit, bestående av dokument av samma ålder: ”Lübecks rättigheter” som beviljats Elbing, ”Den polska lagboken” och ordboken.

3. ”Pomesaniens lagbok” införlivades senare, efter 1340. En samling med denna sammansättning avskrevs i mitten av 1400-talet av P. Holcvescher.

Kodexens gradvisa tillkomst visar att minst två mellanliggande avskrifter kan ha gjorts mellan originalet från mitten till andra hälften av 1200-talet och P. Holcveschers avskrift. Lexikografin förändrades under avskrivningen. Så länge ordboken användes för sitt ursprungliga ändamål (under andra hälften av 1200-talet) förbättrades och utökades den (i fallet med ”Ryska böcker” fortsatte aktualiseringsprocessen fram till 1600-talet), men senare, när handeln åter inriktades på tyska, kopierades de föråldrade ordboksavskrifterna mekaniskt och reducerades sannolikt också avsevärt. Vid förkortningen kan ”Den preussiska (Elbingska) boken” ha förlorat sin konversationsdel. Betydelsen av konversationsdelen framgår av den lexikografiska text som införlivats i ”Preussens krönika”

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraščių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

ett arbete, i vars slut meningar rekonstrueras (genom att läsa ordboksartiklarna vertikalt), vilka är viktiga för att handeln ska kunna bedrivas framgångsrikt.

Åter till frågan som ställdes i början av artikeln (varför är den lexikografiska genren begränsad till ett snävt geolingvistiskt område och vilka var de första skaparna av baltiska ordböcker?): man måste konstatera att det var ekonomiska relationer och motiv som ledde till att de fornpreussiska och ”jatvingiska” minnesmärkena tillkom. Avgörande betydelse måste ha haft områdets införlivande i Hansans inflytelsesfär, närmare bestämt grundandet av staden Elbing och dess starka påverkan på handeln i hela regionen. Hansaköpmännens expansion till de områden som beboddes av preussare och jatvinger förde med sig den metod för att lära sig det lokala språket som hansaköpmännen praktiserade – ungdomars sprakelere. Denna mekanism för språkinlärning är inte belagd inom Storfurstendömet Litauens territorium, det vill säga där Hansan uppstod betydligt senare och där dess verksamhet motarbetades. Av denna anledning dateras den litauiska lexikografins början till en betydligt senare period.

LITERATŪRA

Baar Antonius Hendrikus 1885: Tönnies Fenne’s Low German Manual of Spoken Russian – Pskov 1607. III. Russian-Low German Glossary. Copenhagen: Royal Danish Academy of Sciences and Letters.

Benninghoven Friedrich 1990: Unter Kreuz und Adler. Der Deutsche Orden im Mittelalter. Ausstellung des Geheimen Staatsarchivs Preußischer Kulturbesitz anläßlich des 800jährigen Bestehens des Deutschen Orden. Berlin: Geheimes Staatsarchiv.

Bezenberger Adalbert 1874: Review of Nesselmann 1873. – Göttingische gelehrte Anzeigen 39, 1221–1250.

Bruchhäuser Hanns-Peter 1989: Kaufmannsbildung im Mittelalter. Determinanten des Curriculums deutscher Kaufleute im Spiegel der Formalisierung von Qualifizierungsprozessen. Köln; Wien: Böhlau.

Chelimskij Evgenij 1985: Fenno–Ugrica в ятвяжском словарике? – Tarptautinė baltistų konferencija 85, 234–235.

Dini Pietro Umberto 2013: A Note on the Tradition of the Old Prussian GrH. – Res Balticae 13, 51–59.

Dini Pietro Umberto 2014: Foundations of Baltic Languages. Vilnius: Eugrimas.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Dworzaczkowa Jolanta 1958: Kronika pruska Szymona Grunaua jako źródło historyczne (Die Chronica Prussia des Simon Grunau als Geschichtsquelle). – Studia Źródłoznawcze. Commentationes 2, 119–146.

Euler Wolfram 1988: Das Altpreußische als Volkssprache im Kreise der indogermanischen und baltischen Sprachen. – Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 39.

Fałowski Adam 1992: „Einn Russisch Buch“ by Thomas Schroue. The 16th-century Russian-German dictionary and phrase-book. I. Introduction. Photocopies. Cracow.

Fałowski Adam 1994: „Ein Rusch Boeck…“. Ein Russisch-Deutsches anonymes Wörter- und Gesprächsbuch aus dem XVI. Jahrhundert. Köln, Weimar, Wien: Böhlau.

Fałowski Adam 1996: „Ein Rusch Boeck…“. Rosyjsko-niemiecki anonimowy słownik i rozmówki z XVI wieku. Analiza językowa. Kraków: Universitas.

Fałowski Adam 1997: „Einn Russisch Buch“ Thomasa Schrouego. Słownik i rozmówki rosyjsko-niemieckie z XVI wieku. II. Transl iteracja tekstu. Indeks wyrazów i form rosyjskich. Kraków: Grell.

Ferri Rolando 2018: A note on the Elbing Vocabulary in the context of the ancient and medieval lexicographical traditions. – Incontri Baltistici in Pisa. Studi e saggi. II, Studia Baltica Pisana 3, 123–131.

Gernentz Hans Joachim 1986: Tönnies Fenne’s Low German Manual of Spoken Russian – Pskov 1607. IV. Mittelniederdeutsch-neuhochdeutsches Wörterbuch zum Russisch-niederdeutschen Gesprächsbuch. Copenhagen: Royal Danish Academy of Sciences and Letters.

Gernentz Hans Joachim, Korol Tamara, Rösler Irmtraud 1988: Das Gesprächsbuch des Tönnies Fenne in seinem sprach- und gesellschaftshistorischen Umfeld. – Untersuchungen zum Russisch-niederdeutschen Gesprächsbuch des Tönnies Fenne, Pskov 1607. Ein Beitrag zur deutschen Sprachgeschichte. Berlin: Akademie–Verlag.

Hammerich Louis Leonor, Jakobson Roman 1970: Tönnies Fenne’s Low German Manual of Spoken Russian – Pskov 1607. II. Transliteration and Translation. Copenhagen: Royal Danish Academy of Sciences and Letters.

Hendriks Pepijn, Schaeken Jos 2008: Tönnies Fenne’s Low German Manual of Spoken Russian, Pskov 1607. An electronic text edition. Leiden: Opl. Slavistiek.

Hendriks Pepijn 2011: Innovation in tradition. Tönnies Fonne‘s Russian-German phrasebook (Pskov, 1607). Leiden: Leiden University.

Hermann Eduard 1949: Eine unbeachtete Überlieferung des preussischen Vokabulars Simon Grunaus. – Nachrichten der Akademie der Wissenschaften in Göttingen 6, 151–166.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

Jakobson Roman, Schooneveld Elizabeth 1961: Foreword, Tönnies Fenne’s Low German Manual of Spoken Russian – Pskov 1607. I. Facsimile Copy. Copenhagen: Royal Danish Academy of Sciences and Letters.

Kiparsky Valentin 1970: Das Schicksal eines altpreußischen Katechismus (II). – Baltistica 6(2), 219–226.

Kregždys Rolandas 2012: Baltų mitologemų etimologijos žodynas. I. Kristburgo sutar-tis. Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas.

Lemeškin Ilja 2017: „Pirk it mane ir skaitykit“. Pirmieji spausdinti LDK akrosti-chai. – Acta Linguistica Lithuanica 77, 9–52.

Marchand James 1970: Some remarks on the German side of the Elbing Vocabu-lary. – Baltic Linguistics, 109–117.

Mažiulis Vytautas 1966–1981: Prūsų kalbos paminklai 1–2. Vilnius: Mintis.

Neitmann Klaus 1996: Christliche Unterweisung von Deutschen und Preußen im Ordensland Preußen. – Westpreußen-Jahrbuch 46, 57–72.

Orėl Vladimir 1986: Marginalia to the Polish-‘Jatvingian’ Glossary. – Indogerma-nische Forschungen 91, 269–272.

Päsler Ralf G. 2003: Deutschsprachige Sachliteratur im Preußenland bis 1500. Untersuchungen zu ihrer Überlieferung (Aus Archiven, Bibliotheken und Museen Mittel- und Osteuropas 2). Köln, Weimar, Wien: Böhlau Köln.

Peters Robert 1973: Mittelniederdeutsche Sprache. – Niederdeutsch. Sprache und Literatur. Eine Einführung. 1. Sprache. Wachholtz, Neumünster, 66–115.

PEŽ I–IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslas, 1988–1997.

Rosenkranz Bernhard 1957: Zur Überlieferungsgeschichte des preussischen Vokabulars Simon Grunaus, ΜΝΗΜΗΣ ΧΑΡΙΝ. Gedenkschrift P. Kretschmer II. Wiesbaden-Wien, Harrassowitz-Holl inek, 113–117.

Rösler Irmtraut 1990: Fremdsprachliche Kommunikation vor 450 Jahren. Das russische Buch: ein russisch-deutscher Sprachführer von 1546. – Skamandros. Germanistisches Jahrbuch der DDR und der Republik Polen. Warschau.

Sanders Willy 1982: Sachsensprache, Hansesprache, Plattdeutsch. Sprachgeschichtliche Grundzüge des Niederdeutschen. Göttingen: Vandenhoeck and Ruprecht.

Schmid Wolfgang Paul 1986: Die ‘Germanismen’ im sog. Polnisch-Jatvingischen Glossar. – Indogermanische Forschungen 91, 273–286.

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

Schmitt Peter 1983: ‘Liber ordinis rerum’ (Esse–Essencia–Glossar) 1. Einleitung, Text. 2. Apparat, Wortregister. Tübingen: M. Niemeyer Verlag.

Squires Catherine 2009: Die Hanse in Novgorod Sprachkontakte des Mittelniederdeutschen mit dem Russischen Mit einer Vergleichsstudie über die Hanse in England. Köln, Weimar, Wien: Böhlau.

Stone Gerald 1990: Thomas Schrove’s ‘Russisch Buch’: a Source for the Language of Muscovite Russia. Tgoľi chole Mêstró. Gedenkschrift für Reinhold Olesch, 341–348.

Trautmann Reinhold 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler. Einleitung, Texte, Grammatik, Wörterbuch. Göttingen: Vandenhoeck and Ruprecht.

Volckmann Edwin 1869: Das älteste geschriebene polnische Rechtsdenkmal. Elbing.

Ziesemer Walther 1920: Zum deutschen Text des Elbinger Vocabulars. – Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 44, 138–146.

Zinkevičius Zigmas 1985: Lenку–jotvingių žodynėlis? – Baltistica 21(1), 61–82; Baltistica 21(2), 184–194.

Алексеев Михаил Павлович 1951: «Книга русского языка» Т. Шрове 1546 г. и ее автор. – Памяти академика Льва Владимировича Щербы. Сборник статей. Ленинград: Изд-во Ленинградского гос. университета, 103–112.

Болек Анна 2003: Псковские разговорники-словари в работах краковских русистов. – Псков в российской и европейской истории (к 1100-летию первого летописного упоминания) 2. Москва: Московский государственный университет печати, 213–218.

Лихачев Николай I, III: Палеографическое значение бумажных водяных знаков 1. Исследование и описание филиграней; 3. Альбом снимков. Санкт-Петербург: В.С. Балашев и К°, 1899.

НПЛ – Новгородская первая летопись старшего и младшего изводов. Москва; Ленинград: АН СССР, 1950.

Орел Владимир, Хелимский Евгений 1987: Наблюдения над балтийским языком польско-‘ятвяжского’ словарика. – Балто-славянские исследования 1985, 121–134.

Рыбина Елена Александровна 2009: Новгород и Ганза. Москва: Рукописные памятники Древней Руси.

Сквайрс Екатерина, Фердинанд Светлана 2002: Ганза и Новгород: Языковые аспекты исторических контактов. Москва: Индрик.

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

Old Baltic Lexicography in the Service of Hansa Merchants. Purpose of Manuscript Vocabularies and the Time of Compiling

SUMMARY

It is meaningful to study the medieval Baltic lexicography from the perspective of the Hanseatic linguistic policy and in the context of the Hanseatic lexicographic production (bilingual and utilitarian). Such a direction of research reveals the similarity of composition of closely related vocabularies. The comparative analysis of German-Prussian, Prussian-German and Russian-German vocabularies shows that the protograph of the “Russian books” of the 13^th–14^th centuries (created in Low German in the office of Novgorod) resembled the Elbing vocabulary of the second half of the 13^th century by its layout, scope and composition. The latter source will be useful in reconstructing the protograph of Russian-German vocabularies. The comparison with the Latin-Low German Liber ordinis rerum dating to the late 14^th century should be considered remote and abstract. By analogy with the akin “Russian books”, it is proposed to call Elbing vocabulary (Elbinger Vokabular) and the so called Grunau’s vocabulary the “Prussian (Elbing) Book” and the “Littl Prussian Book” respectively.

The attribution to the Hanseatic lexicography is supported by the similar division of thematic fields, regional bilingualism, utilitarian type, compact scope. But that is not all. The vocabulary’s close link with Elbing (granted Lübeck law in 1246) and the composition of the Elbing codex itself with Lübisches Recht für Elbing taking the central place are equally important.

The relative process of composition of the Elbing codex is reconstructed in the following stages:

1. Driven by the needs of the Hanseatic sprakelærere, the German-Prussian and the Prussian-German vocabulary, which could possibly also include a phrase-book, was compiled in around 1246–1300.

2. A parchment manuscript comprising Lübeck law granted to Elbing, Polish law and vocabulary of the same period could originate from 1300 to 1340.

3. Prussian law was added at a later date, after 1340. Peter Holcwescher transcribed the collection of such composition in the middle of the 15^th century.

The gradual formation of the codex shows that at least two intermediate copies could have been made between the original of the second half of the 13^th century and the transcript of Peter Holcwescher. The lexicographic work underwent certain changes in the course of transcribing. While the vocabulary functioned in line with its original purpose (2^nd half of the 13^th century), it used to be revised and supplemented (in case of “Russian

Straipsniai / Articles

ILJA LEMEŠKIN

books”, the updating process still continued in the 17^th century); however, later, after trade reoriented itself towards the German language, the transcripts of the outdated vocabulary were mechanically copied and most likely severely shortened. “Prussian (Elbing) Book” could have lost its phrasebook in the course of shortening. The importance of the phrasebook also reveals in the lexicographic work included in the Prussian Chronicle; it ends with the reconstructed sentences (on the basis of vertical reading of vocabulary entries) important for successful trade.

Įteikta 2018 m. birželio 7 d.

ILJA LEMEŠKIN

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

GAMMAL BALTISK LEXIKOGRAFI I HANSEKÖPMÄNNENS TJÄNST. DE HANDSKRIVNA ORDBÖCKERNAS SYFTE OCH TILLKOMSTTID

Gammal baltisk lexikografi i hanseköpmännens tjänst. De handskrivna ordlistornas syfte och tillkomsttid

SAMMANFATTNING

ANNOTATION

Den äldre baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

Den gamla baltiska lexikografin i Hansaköpmännens tjänst. De handskrivna ordböckernas syfte och tillkomsttid

LITERATŪRA

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

Senoji baltų leksikografija Hanzos pirklių tarnyboje. Rankraštinių žodynų paskirtis bei sudarymo laikas

Old Baltic Lexicography in the Service of Hansa Merchants. Purpose of Manuscript Vocabularies and the Time of Compiling

SUMMARY

Document details