EDMUNDAS TRUMPA

Lettlands universitet

Forskningsinriktningar: geolingvistik, dialektologi.

Jolita Urbanavičienė, Ritė Petrokienė

(redaktörer)

ÖSTHÖGLÄNDSK DIALEKT: FÖRÄNDRING OCH FÖRÄNDRINGAR

KOLLEKTIV MONOGRAFI

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2018, p. 392.

ISSN 2538-9211, ISBN 978-609-411-21-8

Artikelsamlingen ”Östhögländsk dialekt: förändring och förändringar” (redigerad av J. Urbanavičienė och R. Petrokienė), utgiven av Institutet för litauiska språket 2018, omfattar tolv studier utförda av tretton författare. I dem beskrivs det tidigare och nuvarande tillståndet samt förändringsriktningarna för en av de tre höglandska subdialekterna, den östhögländska subdialekten. Överallt, i den mån forskningsobjektet och materialet tillåter det, försöker man hålla fast vid huvudtemat; vissa systematiska förändringar betraktas ur ett bredare eller snävare diakroniskt perspektiv, och erfarenheterna från synkrona undersökningar försöker man berika med nyare och djupare insikter, grundade på fakta eller tolkningar av dem. Vad gäller metodologiska nyheter är artiklarna heterogena: med hänsyn till de tre möjliga och enligt en ny ordning presenterade dialektologiska inriktningar som postuleras i inledningen – traditionell dialektologi, strukturell dialektologi och geolingvistik – representerar de huvudsakligen de två första (framför allt den första), medan inslag av den tredje förekommer endast i enskilda artiklar. Denna olikhet hindrar dock inte strävan att nå det uppställda målet: att presentera dessa processer på djupet och visa den nya bilden av de lokala språkvarieteterna under 2000-talet – regiolekter och geo-lekter. Boken är värdefull framför allt därför att artiklarna har skrivits av de främsta specialisterna inom respektive område – fonetik, fonologi, accentologi, morfologi, lexikologi och äldre skrifttradition – samt av kännare av enskilda områden, i många fall födda där och bekanta med talmålet ”inifrån”. Det kan vara så att den östhögländska subdialekten i detta avseende – den studeras av alla

Straipsniai / Articles

289

ĖMUNDAS TRUMPA

De mest kompetenta lingvisterna, som företräder språkets olika nivåer, befinner sig nu i ett gynnsamt läge (för inte så länge sedan skulle den dialekt som haft sådana möjligheter ha varit žemaitiska). Därför är boken oerhört viktig för utvecklingen av litauiska areala studier – den kan på sätt och vis representera även andra subdialekter och de processer som äger rum där. Det råder inget tvivel om att de flesta företeelser som kännetecknar östra aukštaitiska också skulle kunna konstateras inom hela det snabbt föränderliga litauiska dialektområdet.

Bokens struktur är symmetrisk och lätt att överblicka: detta åstadkoms genom att artiklarna har delats in i fyra avsnitt efter språkets systematiska nivåer (fonetik och fonologi, accentologi, morfologi och syntax, lexikologi och semantik) – vart och ett av avsnitten omfattar tre undersökningar. Sammanställningen får monografisk enhetlighet genom en inledning av J. Urbanavičienė, en av bokens redaktörer. Där motiveras samlingens syfte: att med stöd av det senaste empiriska materialet verifiera de belägg för den östra aukštaitiska subdialekten som finns i skriftliga och muntliga källor, samt att fastställa systematiska förändringar eller skiften som pågår eller har ägt rum på den östra aukštaitiska subdialektens fonetiska, accentueringsmässiga, morfologiska och lexikala nivåer. I inledningen diskuteras de metoder, den terminologi och den struktur som författarna tillämpar i sina arbeten, och där finns också viktiga resonemang som definierar ett paradigm för förändring i de litauiska dialekterna och forskningen om dem. Resonemangen hjälper läsaren att förstå att detta kollektiva arbete på ett symtomatiskt sätt visar vår tids situation och pekar ut riktningen mot en ny dialekt.

Det är ingen tillfällighet att Vytautas Kardelis artikel Konsonantizmo ir vokalizmo kitimas, Rytų aukštaičių vilniškių konsonantizmo tyrimų perspektyvos, placeras först i underavsnittet – den fungerar som en sorts ledare för hela boken, ger den bredaste bilden av dialektens situation och visar vilken riktning framtida dialektforskning med moderna metoder bör ta, om de litauiska subdialekternas konsonantsystem ska beskrivas systematiskt, med synkrona beskrivningar och typologiska analyser. I artikeln identifieras konsonantinventariet i östra aukštaitiska vilniškiai, relevanta distributionspositioner fastställs, anmärkningar ges om regelbunden och oregelbunden distribution, och fakultativa varianter och neutralisationspositioner fastställs. Analysen av vilniškiais fonologiska system är utmärkt. Man kan möjligen bara påpeka att den särskilda distributionsposition för konsonanter som urskiljs i ordinitial ställning före bakre vokalism ([#–V) inte skiljer sig från motsvarande position inne i ordet ([–V). Det vore därför felaktigt att hävda att i stort sett alla ljud står i kontrast före den första positionen, medan endast hårda konsonanter gör det före den andra (s. 39–41). En sådan beskrivning av den första positionen passar vokalklassen, inte konsonantklassen. Författaren tolkar mycket träffande fallen av hårdgöring och palatalisering av konsonanter som skilda företeelser med fonetisk respektive fonologisk karaktär.

Įlota Urbanavičienės artikel Baltų *ā, *ē diftongizacija vidurinės ir jauñesniosios kartos rytų aukštaičių vilniškių kalboje är kanske den av alla artiklar som metodologiskt ligger närmast den nya geolingvistikens kanon.

290

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Jolita Urb anavičienė, Ritu̇ Petrokienė (sudarytojos)

Rytų aukštaičių tarmė: kaita ir pokyčiai

Författaren konstaterar en direkt korrelation mellan informanternas ålder och användningen av flera språkliga varieteter: den yngre generationen väljer varianter som ligger närmare standardspråket fyra gånger oftare och använder dialekten två gånger mer sällan än den medelålders generationen. I betonade positioner undviks diftongisering (tydliga dialektala särdrag överges), men i obetonad position finns varianter som ligger nära de baltiska vokalerna *ā, *ē kvar (*ā > ā, *ē > ē.), vilka betraktas som svaga särdrag hos subdialekten. Detta gör det fortfarande möjligt att identifiera en informant som talar med tydlig dialektfärgning som företrädare för vilniškiai-subdialekten (detta svaga särdrag sammanfaller i vilniškiai- och uteniškiai-området, men av vissa omständigheter har dessa områden i den östra regionen ännu inte kunnat bilda ett sammanhängande område).

I Vilota Černės artikel Skolinių adaptavimas kupiškėnų patarmėje behandlas den fonetiska anpassningen av lånord. Lingvisten visar med hundratals exempel på hela ljudserier och deras kombinationer att fonetiska varianter, som oftare förekommer i obetonad position, vanligen uppstår på grund av ljud som är svåra att uttala. Det är rimligt att anta att de flesta av författarens insikter också skulle kunna användas för att beskriva lånord som anpassats i andra litauiska subdialekter.

Bokens andra underavsnitt Kirčiavimo kaita inleds med Bonifacas Stundžias artikel Priesėdžio be- vedinių ir dūrinių su kirčiuotu antruoju dėmeniu cirkumfleksinė metatonija lietuvių kalbos tarmėse ir jos kilmė. Där presenteras diachroniska argument på ett korrekt sätt, statistiskt underbyggda av data från fältstudier som författaren och studenter genomfört. Dessa data gör det möjligt att fastställa hur cirkumflexmetatoni efter Saussures lag har uppträtt i de litauiska dialekterna, i huvudsak olika i Litauens västra och östra delar: genom analogiska processer blev cirkumflexen i *pėntimos etablerad i žemaitiska, som representerar regelbunden cirkumflexmetatoni i de dialekter som behandlas. Östra aukštaitiska har däremot behållit en tendens att generalisera akut accent i *pėntimos i avledningar; här uppvisar endast en del av de avledningar som bygger på substantiv med accentparadigm 3 vanligen cirkumflexmetatoni. Författaren redogör ingående för den stora variationen även i andra litauiska subdialekter, vilka betraktade utifrån undersökningens objekt befinner sig i en övergångsposition.

I sin artikel Priesagos -inis, -ė būdvardžių kirčiavimas rytų aukštaičių tarmėje klassificerade och behandlade Rūta Kazlauskaitė ett omfattande faktamaterial – mer än tusen exempel på adjektiv med suffixet -inis. Hon fastställde att basordet oftast är ett substantiv, mer sällan ett verb eller adjektiv, och att flertalet avledningarna accentueras enligt samma naturliga principer som standardspråket, med utgångspunkt i grundordets plural dativform. Hon behandlade också de fall, omkring en tiondel, som inte följer tendensen. Författaren visade att semantiska faktorer har betydelse för accentens placering, att analogi spelar roll i sällsynta fall och att rytmen i undantagsfall – i poetiskt språk – styr accentplaceringen.

Vilija Ragaisienės undersökning Rytų aukštaičių kupiškėnų akcentuacijos sistemos kaita XIX a. 7–9 är intressant och väl underbyggd metodologiskt (den bygger på källor som visar förändringar under ett århundrade och illustreras med kartdata).

Recenzijos / Reviews

291

ĖMUNDAS TRUMPA

decenniet – 1960–1970-talet, där det visades att lagen om den intensifierade betoningstillbakadragningen i Kupiškėnai-dialekten utvecklades relativt sent, inte tidigare än under 1900-talets andra hälft, och dessutom ojämnt – från den norra delen mot områdets östra utkant. Författaren konstaterade att det baritoniska betoningmönster som tidigare dominerade i dialekten trängde undan former med okitonisk betoning ur bruk, och att skillnader i accentuering mellan femininum- och maskulinumdeklinationens typer började framträda. Samtidigt förblev former med baritonisk betoning vanligare i områdets södra och sydöstra utkanter.

I artikeln om den tredje förändringen Morfologijos ir sintaksės pokyčiai Rytų aukštaičių uteniškių patarmė: XXI amžiaus pradžios situacija behandlade författaren Regina Rinkauskienė tjänstespråket hos den medelålders och yngre generationen, vilket vittnar om att samtliga systemiska nivåer har blivit avsevärt ”urholkade”. Endast svaga drag har bevarats (de obetonade vokalerna o och ė motsvaras av a respektive e; den obetonade diftongen ie motsvaras av e; mjuka konsonanter har bevarats i ordslut, liksom dativformer i plural med diftong och den äldre maskulina substantiv- och adjektivändelsen -ys; suffixen -okas och -otė lever kvar; objektsnominativ används fortfarande). Dessa sekundära eller tertiära svaga drag utgör grunden för den regiolekt som håller på att etablera sig i området kring Utena, Anykščiai och Kupiškis. De tendenser till att östaukštaitiska dialekter omvandlas till regiolekter som beskrivs i artikeln är utan tvekan symtomatiska för många andra litauiska dialekter.

Žaneta Markevičienė och Aurimas Markevičius studie Konstantino Sirvydo žodynų ir dabartinės rytų aukštaičių tarmės prieveiksmiai visade att exemplen på östaukštaitiska i K. Sirvydas ordböcker innehöll punktvisa fall av hyperkorrektion, liksom att vissa drag endast delvis (žalininkavimas och žadininkavimas) eller möjligen inte alls (rotininkavimas) återspeglades. Det beskrivs ingående att de flesta litauiska adverb som upptas i ordböckerna har bevarats i den östaukštaitiska dialekten fram till i dag – de uttalas fortfarande på samma sätt, men en del har försvunnit eller förändrats. Några adverb som inte överlevde fram till vår tid var nybildningar skapade av Sirvydas. På den tiden var adverb av icke-litauiskt ursprung få, till skillnad från i dagens östaukštaitiska dialekt. Författarna delade in adverbtyperna utförligt efter ursprung och avledningsformanter – detta gör det lättare att förstå deras mångfacetterade variation och att bedöma hur ordbildningsprinciperna har utvecklats genom århundradena.

Den innovativa studie av Davos Kardelytė-Grinevičienė Lokatyvinių konstrukcijų santykiai rytų aukštaičių vilniškių patarmėje, som bygger på tvärvetenskapliga teorier, gjorde det möjligt att i hög grad korrigera de påståenden som hittills förekommit i dialektologisk litteratur om att det i vilniškiai-området endast finns enstaka fall av samspel mellan lokativformerna (inessiv och illativ) – sådana fall är fler och regelbundna. Lingvisten urskilde den neutralisering av lokativformer som orsakas av de aktuella morfologiska processerna (morfologisk och semantisk förkortning), vilka är bekanta och tolkbara för litauiska forskare,

92

Acta Linguistica Lituanica LXX

Jolita Urbanavičienė, Ritė Petrokienė (sudarytojos)

Rytų aukštaičių tarmė: kaita ir pokyčiai

där förkortade illativformer i plural i lokativa konstruktioner sammanfaller med pluralens inessiv, från konkurrens mellan lokativformer som grundar sig på semantiska motiv (i huvudsak en ny synvinkel som författaren föreslår). Förutsättningarna för detta kan ha skapats av potentialen hos lokativa inessiv- och illativkonstruktioner i språket att gestalta nästan identiska rumsliga situationer. Särskilt intressant och välgrundad är författarens tanke att ”lokativa inessivkonstruktioner betecknar rörelse inom ett visst rum; dynamik kodas endast av de verb som används i dem. Eftersom [...] verben har större semantisk tyngd än kasusformerna kan inessiv- och illativkasus i spontana diskurser, som sekundära markörer för den rumsliga scenens statiska eller dynamiska karaktär, ha förlorat sin särskiljande funktion för dessa drag” (s. 281). Författaren övertygade om att konkurrensen mellan lokativformerna, som grundar sig på semantiska motiv, påminner om den sydaukštaitiska dialekten.

De tre sista studierna, som behandlar östaukštaitiskans lexik och semantik, har placerats i bokens fjärde kapitel Leksikos kaita. I artikeln Uteniškių ū-durniai pejoratyvai visade Birutė Jasiūnaitė övertygande att den målande benämningen av människor, särskilt utifrån negativa karaktärsdrag, fortfarande är levande i östaukštaitiska områden. Med material från Lietuvių kalbos žodyno klassificerar författaren de nedsättande benämningarna i Utena-dialekten efter beståndsdelar och typ av betydelseöverföring samt lyfter fram etnokulturella särdrag. Hon visar att dialekten domineras av metonymiska och metonymisk-metaforiska bildningar, indelade i mer specifika grupper, där den andra beståndsdelen motiveras av en benämning på en kroppsdel. De flesta nedsättande benämningarna betecknar människor utifrån deras sätt att vara och karaktärsbrister; något färre anknyter till ett oattraktivt utseende eller andra fysiska brister.

När man läser både den nämnda artikeln och Aurelija Gritienės efterföljande artikel, som fortsätter på samma tema, Šiaurės panevėžiškių vaizdingieji asmenų pavadinimai, imponeras man åter av talarnas levande uppfinningsrikedom. Den senare artikeln är en gedigen och sammanhållen studie av 300 benämningar på människor utifrån negativa karaktärsdrag. Författaren bekräftade den välkända sanningen att verb ligger till grund för målande benämningar; när verbet faller ur bruk glöms också det målande substantiv som bildats av det. Det konstateras också att slaviska lånord bevaras bättre än germanska lånord i dialekten. Exemplen som diskuteras belyser även vissa aspekter av den nationella världsbilden och moralen – den vanliga litauerns kritiska men inte vulgära syn på andra människors brister. De flesta lexem har en nedsättande klang, medan endast en liten del har en föraktfull eller vulgär klang.

I Ritutė Petrokienės artikel Bendrinės kalbos įtaka rytų aukštaičių leksikai diskuteras material bestående av ordböcker över och texter på östaukštaitiska dialekter, publicerade från 1900-talets andra hälft till 2000-talet; analysen av de presenterade beläggen skulle utan tvekan kunna användas för att beskriva den dialektala situationen i hela det litauiska språket. I artikeln saknas kanske något mer ingående tolkningar, men författaren konstaterade med rätta att i dialekterna

Recenzijos / Reviews

293

EDMUNDAS TRUMPA

Endast i sällsynta fall konkurrerar den interna (indigena) lexiken – oftast är det andra och starkare konkurrerande elementet ett ord från standardspråket. Lånelexik tränger undan den kraftigt, även om det också i detta skikt finns ord som står emot konkurrensen. Artikeln visar behovet av att mer ingående undersöka de processer och regelbundenheter som hänger samman med den minskande lexikala mångfalden i dialekten.

De avsnitt som presenteras här ger kunskap om den övergripande bilden av dagens dialektala språkläge Lietuvių kalbos žodyno papildymų kartoteka samt den digitala dialektkorpusen med skannade exempel på kort och enkäter; de kompletterar Lietuvių kalbos žodyno kartoteką med en förteckning över ortsrelationer. Att en lexikografisk bok har ett tillägg är ingen tillfällighet. Idén till boken väcktes och mognade under genomförandet av olika projekt för komplettering av Lietuvių kalbos žodyno.

Artikelsamlingen är ett utmärkt exempel på hur en undersökning inom ett enda område (lexikografi), vars syfte är att fastställa tendenser i den språkliga utvecklingen inom ett geografiskt avgränsat område, genom överflödet av fakta och idéer växer till en ingående studie av språkets olika nivåer, som dessutom diakroniskt omfattar en mycket lång period – från 1600-talet (K. Sirvydas verksamhetstid) till 2010-talets andra decennium. I detta fall bör varje eventuell brist på enhetlighet i forskningen betraktas inte som en svaghet utan som en styrka, som en helhet av redan uppnådda och eftersträvansvärda möjligheter. I förordet medger redaktören J. Urbanavičienė helt riktigt att ”forskarnas olika perspektiv, de skilda metoder som har tillämpats och de ’vita fläckar’ som lämnats kvar (alla nivåer i samtliga subdialekter har inte undersökts) bör ge läsaren intrycket av en mosaik med saknade bitar, snarare än en fullständig bild av de östliga höglandsdialekterna. En mosaik som väcker nyfikenhet, ställer nya frågor och uppmuntrar till fortsatta efterforskningar.” Man måste medge att denna artikelsamling som mosaik är mycket solid, tillförlitlig och beundransvärd. Genom sina programmatiska idéambitioner, sitt breda ämnesområde, sina ingående analyser och den höga kvaliteten på forskningen är boken viktig inte bara för vår tid utan även för framtiden – den kommer att bidra till en bättre förståelse av den litauiska språkets och de baltiska dialekternas utveckling i stort, liksom av sätten att beskriva den.

Inlämnad den 12 juni 2019.

EDMUNDAS TRUMPA

Latvijas universitātes

Visvalža 4a, Rīga, LV-1050, Latvija

[email protected]

294

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX