JŪRATĖ PAĖDIENĖ

Institutet för litauiska språket

Forskningsområden: äldre och modern litauisk syntax, semantik och pragmatik, samt Litauens kulturhistoria och kyrkliga texter.

DOI

Juozas Pabrėža

SAMOGITISKA SPRÅKET OCH ORTOGRAFIN

VETENSKAPLIG MONOGRAFI

Šiauliai: Šiaulių universiteto bibliotekos Leidybos skyrius (Bibliotheca actorum humanitaricum universitatis Saulensis, bok nr 17), 2017, 336 s.

ISBN 978-609-819-10-1, ISSN 1822-7278

Juozas Pabrėžas monografi Žemaičių kalba ir rašyba (härefter ŽKR), som utkom i slutet av 2017, är viktig inte bara för dialektologer utan också för alla som intresserar sig för samogitisk identitet, eftersom boken som en möjlighet att uttrycka och känna igen samogitisk identitet översiktligt belyser de viktigaste och mest intressanta komponenterna i detta fenomen, sådana som har undersökts mest eller, tvärtom, där forskning saknas, samt deras särdrag.

ŽKR kan intressera och riktar sig till två olika slags mottagare. Den första typen av mottagare är en känslomässigt neutral läsare med intresse för litauistik och dialektologi: det samogitiska språksystemet beskrivs med det litauiska standardspråket som referenspunkt (detta återspeglas både i de jämförande formlerna, som framhäver skillnaderna mellan de två språksystemen, och i de illustrerande exemplen, vilka nästan alltid¹ åtföljs av en motsvarighet i standardspråket till formen eller betydelsen). Men ŽKR har också en annan – känslomässigt engagerad – mottagare. Boken är mycket viktig för varje samogit och person med samogitiska rötter, eftersom den samogitiska alfabetet (s. 167), riktlinjer för praktisk ortografi (s. 168–194) och förklaringar till fonetisk transkription (s. 37–40) ger möjlighet att tillägna sig grunderna i elementär läs- och skrivkunnighet. ŽKR

¹ Med undantag för några fall som helt överensstämmer med standardspråket, jämför till exempel de sydsamogitiska accentueringsformerna laukas, rasą på s. 74.

Straipsniai / Articles

267

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

Beskrivningarna av forskning om samogitisk kultur (s. 17–36) och det samogitiska språket (s. 41–113), texter som representerar samogitiskt tal i olika dialekter (s. 114–144) samt samlingen med samogitisk litterär diktning med titeln Žemaičių rašõs pavyzdžiais (s. 195–300), tillsammans med litteraturhänvisningar om olika aspekter av samogitisk identitet (s. 301–309), ger bokens läsare möjlighet att få en allsidig inblick i hur samogitisk identitet kommer till uttryck och vad som utmärker den.

Den 19–20 oktober 2017 hölls den femte minneskonferensen för Alekas Girdenis (1936–2011), ”Språkens och dialekternas transformationer”, vid Litauiska språkets institut. Vid konferensen talade Juozas Pabrėža om den samogitiska skriftens ursprung och traditioner och spände i sin berättelse över perioden från den första litauiska boken (1547) och Martynas Mažvydas samogitiska identitet till nutiden och den samogitiska rörelse som växte fram tillsammans med den nationella pånyttfödelsen, samt Žemaičių rašõs², som Alekas Girdenis och Juozas Pabrėža gav ut 1998. Då nämnde talaren att han själv redan höll på att färdigställa en bok om det samogitiska språket och skriften. Men det var inte bara detta uttalande eller innehållet i hela föredraget som var viktigt – det som gjorde starkast intryck på åhörarna var själva framförandet. Föredraget inleddes på standardspråkig litauiska, men vid något exempel på samogitiska som illustrerade ett påstående bytte talaren språkkod. Juozas Pabrėža återvände inte till standardspråkig litauiska. En liknande metod med ”samogitisk besvärjelse” används också i den recenserade boken: framställningens delar i ŽKR presenteras på litauiska, och därefter följer samogitiska texter som illustrerar två olika system för att återge samogitiskt tal i skrift – ett exakt och ett ungefärligt (det första passar både den som kan tala samogitiska och den som inte kan det; det är den så kallade förenklade fonetiska transkriptionen, ”grundad på en noggrann återgivning av ljuden efter deras uttal” (s. 37); det andra skriftsystemet – den praktiska ortografin, som ŽKR:s läsare introduceras till – är avsett för att dokumentera samogitiska i vardagligt och/eller litterärt språkbruk; visuellt är det senare systemet betydligt enklare, men det är just det som kräver att läsaren behärskar samogitiskt tal, och av den som börjar använda systemet i praktiken krävs dessutom goda kunskaper om det samogitiska språkets regelbundenheter, vilka i ŽKR förklaras genom jämförelser med ljudsystemet i standardspråket). På bokens bakre omslag finns en presentation av ŽKR:s författare på samogitiska: Eso Skouda žemės žmogos. [...] Pabrėža Jūzas.

Den diskuterade monografin består av Pratarmė, Įvadas, två framställningsdelar, Žemaičių kalba och Žemaičių rašõs (båda med exempel på texter som representerar dessa två olika uttryckssystem – tal och skrift), en litteraturförteckning, ett personnamnsregister och en sammanfattning The Samogitian Language and Writing. Vid en strukturell bedömning av boken är det bara placeringen av kapitlet Transkripcija som väcker viss invändning: det ligger inte i delen Žemaičių kalbos utan i Įvade. Om inte detta avsnitt, som ägnas åt transkriptionens grunder, fanns där, skulle inledningen kunna beskrivas som en översikt över forskningen om samogitisk härkomst och självmedvetande, där namnet Žemaičiai (s. 17–19), den kulturella

² Dar plg. Urbanavičienė, Jaroslavienė 2018: 144.

68

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

samogitiska rörelsen (s. 20–25) och verksamheten i Žemaičių kultūros draugijos, som grundades den 27 november 1988 (s. 26–30), samt frågor om samogitisk identitet (s. 31–36) behandlas. När ŽKR:s författare presenterar tolkningar av ursprunget till ordet žemaičiai betonar han två betydelser av namnets pluralformer: ”Žemaičiai (med stor begynnelsebokstav) betecknar landskapet, medan žemaičiai (med liten begynnelsebokstav) betecknar invånarna” (s. 17). Enligt Juozas Pabrėža är den pluralformiga benämningen på landskapet, Žemaičiai, betydligt äldre än ortnamnet Žemaitija (det senare ”började spridas efter att tryckfriheten återinförts” (s. 19)). I kapitlet Žemaičių tapatumas (s. 31–36) anges två ståndpunkter om samogiternas ursprung: arkeologerna Pranas Kulikauskas, Adolfas Tautavičius, Albinas Kuncėvičius, Adomas Butrimas och Vladas Žulkus, som har genomfört undersökningar, förespråkar uppfattningen att samogiterna har existerat som en separat baltisk stam (eller en separat etnisk enhet), medan historikerna Alvydas Nikžentaitis och Edvardas Gudavičius, lingvisterna Giedrius Subačius och Zigmas Zinkevičius samt etnologen Petras Kalnius betraktar dem som ett subetnos, en subnationalitet, ett folksegment eller en etnisk grupp (s. 31). Juozas Pabrėža beskriver den samogitiska identiteten och dess särdrag med stöd av forskning av lingvisterna Regina Kliukienė, Rasa Kviklytė, Kazimieras Župerka och Silvija Papaurėlytė, etnologerna Auksuolė Čepienė, Vaidotas Pakalniškis, Petras Kalnius och Stasys Gutautas, etnopsykologen Remigijus Blumas och etnomusikologen Loreta Sungailienė. Han framhåller särskilt att ”det viktigaste och mest utmärkande inslaget i den samogitiska traditionella kulturen, som tydligast beskriver, identifierar och representerar samogitisk identitet, är det samogitiska språket” (s. 36).

Kapitlet Žemaičių kalba inleds med frågan om språkets status – språk kontra dialekt. Som argument för att det har språkstatus anges dess samband och skillnader i förhållande till standardspråket och andra dialekter. Det framhålls att ”det samogitiska språket har alla de viktigaste nivåerna, parametrarna eller beståndsdelarna som varje språk har: fonetik, morfologi, syntax och lexikon” (s. 47). Författaren betonar sin personliga övertygelse: han ”håller fast vid uppfattningen att det finns ett samogitiskt språk med tre tydliga dialekter (nordlig samogitiska donininkai, sydlig samogitiska dūnininkai och västlig samogitiska dounininkai), underdialekterna Telšiai och Kretinga inom nordlig samogitiska samt Varniai och Raseiniai inom sydlig samogitiska, och dessutom ett stort antal mindre talvarieteter” (s. 48). Därmed presenteras i ŽKR en helhetsbild av det samogitiska språksystemet genom en redogörelse för de mest utmärkande dragen i ljudsystem, prosodi, morfologi, syntax och lexikon i samogitiskan (och dess dialekter och talvarieteter)³. Även i denna recension används följande benämning för samogitiska dialekter som helhet

³ Det är vanligt att dialekter först beskrivs utifrån sina mest allmänna egenskaper, varefter fokus riktas mot en viss dialekt eller underdialekt. Exempelvis presenteras i Z. Zinkevičius Dialektologijoje först de mest framträdande skillnaderna mellan samogitiskan och aukštaitiskan (Zinkevičius 194: 85–105). Därefter behandlas sydlig samogitiska (Raseiniai- och Varniai-varieteterna), nordlig samogitiska (Telšiai- och Kretinga-varieteterna) samt de fonetiska och prosodiska drag som kännetecknar västlig samogitiska (ibid., 106–123).

Recenzijos / Reviews

269

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

begreppet det samogitiska språket, därför kommer också uppmärksamhet att ägnas åt huruvida de termer som är vanliga i dialektologiska beskrivningar utan vidare är lämpliga att godta och tillämpa när man ska förstå statusen hos helheten av samogitiska talvarianter som ett enda språk och inte som en dialekt.

Som redan nämnts beskrivs det samogitiska språket i ŽKR med utgångspunkt i standardspråket⁴. Ett sådant referenssystem är vanligt inom den litauiska dialektologiska beskrivningstraditionen, och i många fall hindrar detta tillvägagångssätt inte alls arbetet i denna monografi (ŽKR:s status som vetenskaplig monografi visar att den huvudsakliga målgruppen är tänkt att vara en person som behärskar standardlitauiska och har kunskap om dess struktur). Exempelvis behandlas ljudegenskaper hos de samogitiska dialekterna och underdialekterna genom att ange motsvarigheterna till standardlitauiskans ljud uo, ie, o, ė, ai, ei, u, i,⁵, am, an, em, en, ą, ę, ų, į, genom att beskriva uttalsegenskaper hos mjuka č, dž och vissa andra konsonanter samt ändelsereduktion. Beskrivningen av det samogitiska språket innehåller många illustrationer som visar både regelbundenheter och undantag. Exempelvis behandlas, i samband med samogitiska motsvarigheter till diftongerna ie, uo (s. 49–52), såväl ”avvikelser” från förändringsmönstren som bevarandet av dessa ljud i lånord, såsom miests, sviests; inte bara variationer i suffixet -ien (exempelvis i gifta kvinnors efternamn, jfr Butkėnė, och i maträttsnamn, jfr bulbėnė, lapinė), utan även fall där ”alla samogiter i stället för uo, ie har långa ū, ī eller korta u, i-vokaler, t.ex. Jūzaps / Jūzops ‘Juozapas’, […] kūnėr ‘kuomet, kada’, kėutė-mėt ‘kitą’, kažekumėt ‘kažin kada’, tūmėt ‘tada’, vėsumėt ‘visuomet, visada’, tūjau ‘tuojau’, lītös ‘lietus’ […]” (s. 51), samtidigt som det nämns att uo, ie också uttrycks i vissa ord med ”motsatta förhållanden” (t.ex. pùks ‘pūkas’, vėšnė ‘vyšnia’) eller med motsvarigheter som inte följer mönstret (jfr ”[g]alimi ir visai netikėti uo, ie, pvz.: juokūte ‘juokauti’, […] švėstė ‘šveisti’.“ (s. 52). Beskrivningen i ŽKR är enkelt hållen och bygger på en grundläggande framställning, och det är uppenbart att detta eftersträvas⁶. I några enstaka fall får dock läsaren en särskilt förenklad förklaring som väcker tvivel om det meningsfulla i ett sådant tillvägagångssätt. Jfr till exempel inledningen till beskrivningen av standardlitauiskans motsvarigheter till uo, ie i den sydsamogitiska dialekten och hela stycket, som låter ana att författaren själv inte är benägen att godta den förenklade versionen (och som forskare inte heller borde vara det), jfr:

Sydsamogiterna […] har i stället för uo, ie ljud som liknar långa ū, ī, t.ex.: dūna ‘duona’, […] svīts ‘šviesas’ […]. Visserligen hävdar vissa språkvetare (A. Girdenis, J. Bukantis, D. Atkočaitė, ”Lietuvių kalbos tarmių

⁴ Visserligen jämförs de samogitiska språkdragen i ŽKR ibland också med sådana som är typiska för högaitiska, t.ex. s. 75–76.

⁵ Även en avsevärd uppmärksamhet ägnas åt de regressiva assimilationerna av u, i, som skiljer den nordsamogitiska underdialekten i Telšiai från den nordsamogitiska underdialekten i Kretinga, och åt att diskutera dessa fall (jfr s. 57–62).

⁶ Hänvisningen i förordet gör det möjligt att betrakta detta som ett av bokens syften, nämligen att ”så enkelt, begripligt och tillgängligt som möjligt beskriva det samogitiska språket och dess särprägel” (s. 11).

270

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

chrestomatis redaktörer⁷ hävdar att det här inte rör sig om långa vokaler (monoftonger) ū, ī, utan om ljudkombinationer som ligger nära diftonger (diftongoider) uⁿ, iⁿ, t.ex.: dūⁿna ‘duona’, [...] sūⁿts ‘svietas’ [...]. Olika undersökningar och experiment har nämligen visat att motsvarigheterna till standardspråkets ie, uo och y, ū i sydsamogitisk dialekt inte är helt identiska ljud, eftersom former som rīts ‘rietas’ och rīts ‘rytas’, lītē ‘lieti’ och lītē ‘lyti’ skiljer sig åt [...]. (s. 50)⁸

I ŽKR försöker man beskriva det särpräglade i samogitiska ljud genom att uppmärksamma inte bara läsare som inte kan samogitiska (jfr exempelvis att de nordsamogitiska ou, ei är oacceptabla i standardlitauiska, där ou endast förekommer i lånorden klounas, šou (s. 49–50)), utan också samogiternas egen uppmärksamhet, när de strävar efter att uttala ord på standardspråket korrekt, jfr:

[...] de flesta samogiter (med undantag för den västra delen) saknar helt långa, spända vokaler o, ē. Och det är oerhört svårt att lära sig uttala ljud som inte finns i det egna modersmålets system. Därför avslöjar mer än en samogit, även efter att ha lärt sig standardlitauiska ganska väl, oftast sitt verkliga ursprung genom att diftongisera vokalerna o, ē. (s. 53–54)

Sådana hänvisningar till skillnader mellan fonetiska system är vanliga i dialektologiska beskrivningar av litauiska⁹, men skälet till att detta görs med betydligt fler exempel i ŽKR (jfr fall där de nyare konsonanterna f, ch, h, som kan väntas i internationella ord, lånord eller egennamn, ersätts av systemets vanliga motsvarigheter p, k, g, såsom Ādūlis ‘Adolfas’ [...], kuligāns ‘čuliganas’ [...], gīms ‘himnas’ [...] och att de helt faller bort (jfr aktārs / ek tārs ‘hektaras’ [...]), fall där konsonanterna j (före i, e, ė) och v (före uo) läggs till eller skjuts in (jfr jīd ‘ėda’ [...], vūobōs ‘uobolys’, vūobėlē ‘obelės’ [...]), eller fall av bortfall, palatalisering och liknande (se s. 70–71).

I kapitlet Prosodiska egenskaper behandlas accentueringsdrag som kännetecknar samogiterna (s. 74–84), och deras tonaccenter – bruten och jämn – samt en viss variant av den enkla, den mellersta tonaccenten, beskrivs (s. 85–86). Det nämns också att ”tonaccenter med tillbakadragen accent skiljs åt” på vissa håll i Samogitien (s. 86), och att intonationsfaktorer kan leda till förändringar i vissa tonaccenter (s. 87). Här anges också hur kunskap om särdragen i samogitisk accentuering och tonaccenter kan vara till nytta vid inlärning av standardlitauisk accentuering (s. 83–84). Den läsare som inte är intresserad av dialektologi, och särskilt en samogit, måste dock ha tålamod när hen börjar läsa avsnittet om ŽKR Accentuation (s. 74–78), eftersom framställningen här utgår från teorin om regelbunden tillbakadragning av accent som något självklart

⁷ Se Bacevičiūtė m.fl., red. 2004.

⁸ Apie šiuos diftongoidus dar plg. Zinkevičius 1994: 105.

⁹ Om dialekternas påverkan och de uttalssvårigheter som samogiter möter när de talar standardlitauiska, se Zinkevičius 1966: 20–21; 1994: 126–131; Grinaveckis 1973: 31–35.

Recenzijos / Reviews

271

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

de aspekter av den accentuering i den samogitiska dialekten (närmare bestämt sådan den yttrar sig på vissa sätt inom vissa enskilda dialektområden) som skiljer sig från standardspråket. Termen accentretraktion började användas utan någon teoretisk förklaring eller hänvisningar och tycks lösa den samogitiska språkförståelse som föreslås i ŽK i en återvändsgränd, eftersom det, utan någon inledande teoretisk introduktion och hänvisning till diskursens relativa karaktär, som är välbekant för accentologer¹⁰, kan vara svårt för samogiter som utgår från sin förståelse av modersmålet att förstå vad som ligger till grund för att deras naturliga accentueringssätt kallas relativ, eller generell, accentretraktion (se punkt 4 i citatet nedan). Jfr. den något förkortade inledningen till kapitlet Accentuerning:

Utifrån accentueringen kan samogiterna delas in i fyra områden:

1. I den allra sydligaste delen av Samogitien (Šilutė, Vainutas, Pagėgiai, Tauragė, Skaudvilė, Eržvilkas) är hela accentueringssystemet mycket likt standardspråket, dvs. accenten bevaras i alla fall och retraheras inte, t.ex.: pugā ‘pūgā’, gīvā ‘gyvà’, laũkš ‘laũkš’ [...], žaltis ‘žaltýs’, ragù ‘ragù’, mažõs ‘mažõs’. Alla övriga samogiter har en eller annan typ av accentretraktion från ordslutet mot ordets början. Man skiljer mellan två typer av accentretraktion: relativ och generell. Beroende på kvantiteten hos den stavelse som accenten retraheras till delas relativ accentretraktion in i två grader.

2. I ett mycket litet område i södra Samogitien, kring Raseiniai, Viduklė, Nemakščiai och Lyduvėnai, förekommer accentretraktion av andra graden: accenten retraheras från en kort ändelse till den näst sista långa stavelsen, t.ex.: pūgā ‘pūgà’, gīvā ‘gyvà’, laũkš ‘laũkš’ [...], men [...] žaltīs ‘žaltýs’, ragù ‘ragù’, mažõs ‘mažõs’.

3. Längre norrut, i ett något större område i södra Samogitien kring Pėžrantis, Kražiai, Kelmė, Kiaunoriai, Šaukėnai och Kurtuvėnai, retraheras accenten enligt accentretraktion av första graden (eller starkare relativ accentretraktion), dvs. från en kort ändelse till den näst sista stavelsen, oavsett om den är lång eller kort, t.ex.: gīvā ‘gyvà’, dīnà ‘dienà’, laũkš ‘laũkš’ [...], men [...] žaltīs ‘žaltýs’, ragù ‘ragù’, mažõs ‘mažõs’.

4. De flesta samogiter (alla i norra Samogitien samt större delen av de västra och södra varniai-samogiterna) har generell (intensiv) accentretraktion: accenten

¹⁰ Jfr. Vytautas Rinkevičius beskrivning av termens relativa karaktär, inte bara genom epitetet så kallad, utan också genom sin diskussion om standardspråket som utgångspunkt för jämförelser mellan accentueringssystem: ”Bland de systematiska skillnaderna i accentplacering mellan dialekterna nämns först den så kallade accentretraktionen från ordets slutstavelser, som är typisk för dialekterna i norra och nordvästra Litauen och som i andra dialekter vanligtvis är betonade. [...] Standardspråket litauiska, som har bildats på grundval av den relativt arkaiska västaukštaitiska dialekten, där tonaccenterna tydligt skiljs åt och accentretraktion saknas, är en lämplig utgångspunkt för forskning om accentueringshistorien” (Rinkevičius 2015: 24; 25).

272

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

retraheras från korta och långa cirkumflexändelser till den första stavelsen, oavsett längd, t.ex.: gõž ‘gyvà’, bãisòs ‘baisùs’, [...] šãką ‘šakà’, [...] žãltįs ‘žaltìs’, [...] tėkrā ‘tikrai’, tīevā ‘tėvai’, [...] jōukās ‘juokais’ [...]. (s. 74–75) Senare, efter att ha påpekat att sådana fall inte är de vanligaste¹¹ (eftersom ”samogiterna inte retraherar accenten från cirkumflexändelser, t.ex.: karklīns ‘karklynas’, šabakštīns ‘šabakštynas’, [...] perm ‘pirm’, ketām ‘kitām’, [...] arklēms ‘arkliams’, šimtāms ‘šimtams’ [...]”) (s. 75), behandlar författaren till ŽKR den samogitiska accentretraktionen som ett fenomen förbundet med den så kallade accentförskjutningen (s. 77) och uppkomsten av sekundäraccenter¹² (s. 76–78), samt som en process vars uppkomst och datering är omdiskuterade (s. 83–84). Han framhåller att accentretraktion inte är ”ett helt regelbundet, lagbundet fenomen utan några undantag” (s. 78) och ger särskilt ingående en introduktion till accentretraktionens dynamik (s. 78–83). Juozas Pabrėžos vetenskapliga intresse tycks under en tid främst ha kretsat kring de så kallade accentretraktionens teorimässigt svårförklarliga fall¹³, vilket kan ha lett till att teorin presenterades som självklar i den recenserade boken, eftersom lämpligheten hos begreppet accentretraktion i ŽKR varken ifrågasätts eller motiveras. ŽKR innehåller också ställen där beskrivningarna av accentretraktion som fenomen vid första anblicken kan förefalla motsäga varandra (jfr. påståendena: ”Länge trodde man att accentretraktion var ett helt regelbundet, lagbundet fenomen utan några undantag. Men när ett omfattande empiriskt material (över 61 000 exempel) undersöktes och resultaten bearbetades statistiskt [...], visade det sig att den samogitiska accentretraktionen är ett dynamiskt, inte ett statiskt fenomen” (s. 78) och ”[v]id undervisning eller inlärning av accentuering kan man till och med utgå från accentretraktionen, eftersom den är precis, strikt och regelbunden” (s. 88). Intrycket av en sådan motsägelse skulle undanröjas av en kompletterande anmärkning om talssituationens karaktär i det senare fallet, som gäller accentueringen av enskilda ord, eftersom s. 78–82 i det första fallet handlar om sammanhängande tal¹⁴).

¹¹ Jfr.: ”[S]amogiter har fler cirkumflexändelser än standardspråket eller andra dialekter [...]. Således är cirkumflexen, till skillnad från i aukštaitiska dialekter eller standardspråket, den markerade medlemmen i oppositionen i det samogitiska språket” (s. 75).

¹² Detta syftar på fall där ”en ny sekundär accent uppträder efter huvudaccenten, en accent som helt saknas i standardspråket (t.ex. žodė ‘žodžiai)’” (s. 77). Jfr. accentueringen av ord som utmärks av ett stort antal accenter: ”Det förekommer ord med till och med fyra eller fem accenter, t.ex.: [...] možēkontēs ‘muzikantus’, darbēninkūs ‘darbininkus’, [...] nabāpīrādi ‘nebeprigirdi’ [...]” (s. 78).

¹³ Plg., pavyzdžiui, Pabrėža 1986.

¹⁴ Jfr.: ”I samogitiska sammanhängande texter förekommer det ändå inte så få ord där accenten, trots de gällande reglerna för retraktion, ibland inte retraheras från ändelsen, t.ex.: [...] možēks ‘muzikas’, stuogā ‘stogai’, prostā ‘prostai’...” (s. 78)

Recenzijos / Reviews

273

JŪRATĖ PAKĖDIENĖ

I avsnittet Morfologijos ypatybės (s. 89–101) behandlas ordformer som skiljer sig tydligare morfologiskt (och inte fonetiskt) från standardspråket eller andra dialekter. I ŽKR beskrivs de utifrån de mest karakteristiska skillnaderna för olika ordklasser – substantiv, adjektiv, pronomen, verb, räkneord och adverb – samt behandlas ordbildning (s. 100–101) och dubbel kasusböjning (eftersom žemaiterna har bevarat dubbel kasusböjning inte bara hos pronomen, t.ex.: vė́do, vė́d(ž)e, jọ́.do, jọ́.-d(ž)e, anọ́.do, aned(ž)e (s. 98), utan också hos verb, substantiv och till och med particip (se s. 99)).

När syntaktiska drag behandlas betonar ŽKR litauernas förmåga att med egna ord beskriva handlingens situation, tid och förlopp. Det samogitiska (särskilt nordliga) aspektuella systemet beskrivs som omfattande inte bara durativ och perfektiv aspekt, utan även en mellanliggande aspekt (s. 103), som ”oftast bildas genom att till ett obestämt verb lägga adverb med förbleknad betydelse och förstärkande småord som žem, lān, šalin, lygi, kietai, gatavai, kiaurai, viršų, arti, vietoje och liknande” (s. 102), jfr: du går själv till kyrkan och för barnen dit helt och hållet ”du går själv till kyrkan och tar med barnen så gott det går” (Židikai); [...] vad skulle du ta dig till utan arbete ”vad skulle du göra utan arbete” (Mosedis); lever en stund och ger sig av, står inte ut ”stannar en stund och ger sig av – står inte ut länge” (Laižuva) (s. 103). I kapitlet framhålls den mycket starka kontrasten i bruket av enkla och perfektiva tempus, som kännetecknar samogiternas tal (s. 103–104), liksom det vanliga bruket av evidentiella uttryck¹⁵, kallade återgivande modus (s. 103), samt särpräglade kausativa konstruktioner som är typiska enbart för samogiter (s. 104–106) och det utmärkande ordföljdsmönstret (som bland annat innefattar den för standardspråket ovanliga kombinationen där efternamnet sägs först och förnamnet därefter, exempelvis jag ser, Kaubris Kazimiers batėtos ”jag ser – Kaubrys Kazimieras går i skor” (Alsėdžiai)) (s. 106). I kapitlet Lexikaliska särdrag (s. 107–113) beskrivs ordgrupper som bäst tenderar att bevara sina betydelser. Det samogitiska ordförrådets särart visas genom en samling ord indelade i flera tematiska grupper. Dessa ordlistor (s. 107–111) ger samogitiska läsare möjlighet att pröva sina faktiska kunskaper om samogitisk lexik, men de är sannolikt avsedda att intressera fler än enbart samogitiska läsare, eftersom samogitiska ord här inte återges i dialekttranskription utan, som brukligt i ordböcker, har anpassats till standardspråket (jfr till exempel beteckningar för kroppsdelar – ben ”ben”, kroppsben ”ett litet ben i foten”, mellan fingrarna ”mellanrummet mellan fingrarna”, blåsa ”förtjockad blåsa, valk” (s. 107–108) – eller växtbeteckningar – brānė ”grön ärt- eller bönskida”, tatārška ”kalmus”, vass ”vass”, olja ”olja” (s. 108)). Här behandlas också andra

¹⁵ Enligt Axel Holvoet försvårar evidentialformerna vissa formella egenskaper och funktionella särdrag deras införlivande i modus- och modalitetssystemen; om evidentialitet som ”parasitisk kategori”, se vidare Holvoet 2004: 107t.

¹⁶ Apie transponavimą žr. Pabrėža, Marčiukaitė, Leskauskaitė 2013: 17.

274

Acta Linguistica Lithuanica LXX X

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

Ord som är typiska för dialekter och som samogiterna använder i en annan betydelse, till exempel: žygiai – samogitiska ‘hushållssysslor, att sköta boskapen’, kūlnai – samogitiska ‘böner med sånger’ (s. 11). I kapitlet Lexikala särdrag behandlas också lånordens roll och omfattning – särskilt anmärkningsvärt är att samogiterna har färre lånord än andra litauiska dialekter (s. 112–113).

Den andra delen av den recenserade monografin, Samogitisk ortografi, består av 7 kapitel: Kort historia om samogitisk skrift, Samogiternas alfabet, Vokaler, Konsonanter, Diftonger, Digrafer, Några frågor om morfologi, syntax och lexikon samt exempel på samogitisk ortografi. I genomgången av den samogitiska skriftens historia (s. 147–166) nämns först belägg för samogitiska i Martynas Mažvydas katekes (1547), Wolfenbüttelpostillan (1574) och sångboken översatt av Saliamonas M. Slavočinskis (1646); en samogitisk handskrift presenteras (den tidigaste dateringen är 1636)¹⁷ liksom det viktigaste och mest framträdande monumentet över 1600-talets samogitiska språk – översättningen från polska av teologen den helige Bonaventuras bok, tryckt 1759 – ZWATAS PONA YR DIEWA MUSU JEZUSA CHRISTU-SA¹⁸. Därefter riktas uppmärksamheten mot 1800-talet, en mycket viktig period för den samogitiska skriftens utveckling. Med huvudsakligt stöd i Giedrius Subačiaus forskning presenteras arbeten av de främsta gestalterna i 1800-talets samogitiska kultur – Jurgis Pabrėža, Simonas Daukantas och Motiejus Valančius – som ägnades åt, skrevs på samogitiska eller hade samogitiska läsare (s. 149–151), liksom Juozo Čiulda polskspråkiga grammatik från 185 m., Kortfattade reflektioner över reglerna för samogitisk grammatik, som ”sammanfattade traditionen för samogitisk skriftspråksanvändning och genomtänkt normerade och standardiserade samogitisk skriftpraxis”¹⁹ (s. 151–152). ŽKR betonar att behovet av samogitisk skrift bestod även efter att ett gemensamt litauiskt språk hade formats kring sekelskiftet 1800–1900, baserat på den sydliga västaukštaitiska dialekten: i dåtidens samogitiska press – veckotidningarna Žemaičių prietelius (1925–1940) och Žemaičių žemė (1940–1944) – diskuterade man och uppmanade till att skriva på samogitiska (jfr Jonas Jablonskis påstående: ”Till gagn för folkets allmänna språkkultur vore det nyttigt om samogiterna, parallellt med det litterära skriftspråket, hade ett eget” (s. 156)); olika förslag till en standardiserad samogitisk ortografi (av J. Tautvydas och B. Jurgis) lades fram (s. 155–156), och berättelser, ordspråk, talesätt, sånger och dikter på samogitiska publicerades (i de nämnda publikationerna och i antologin från 1938 publicerade Stasys Anglickis, Pranas Genys, Sofija Čiurlionienė-Kymantaitė och andra författare sina verk nedtecknade på samogitiska (s. 156–158)). Den nya vågen av samogitisk kulturaktivism, som växte sig starkare i samband med återuppvaknandet, bidrog till att samla krafterna

¹⁷ Žr. Zinkevičius 1974.

¹⁸ Se vidare Girdinis, Skirmantas, red., 1998; Girdinis, Girdenienė 1997.

¹⁹ Subačius 1993: 5.

Recenzijos / Reviews

275

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

för att utarbeta riktlinjer för den samogitiska stavningen och utveckla samogitisk kreativ självexpression: 1991 utkom Juozas Pabrėžas Žemaičių rašybos patarimai, på Danutė Mukienės initiativ började den samogitiska tidningen A mon saka? ges ut, och från 1993 blev den tidskriften Žemaičių žemė. Den växande skaran av dem som ville och kunde skriva på samogitiska bidrog till att grunderna för den samogitiska stavningen preciserades och förbättrades. Därför gav Alekas Girdėnas och Juozas Pabrėža 1998 ut ett nytt, utökat och reviderat häfte, Žemaičių rašyba²⁰, som trycktes om i tidskriften Žemaičių žemė 2002 och därmed blev lättare att få tag på för en större läsekrets²¹.

I de följande fem kapitlen i stavningsdelen av ŽKR ligger fokus på reglerna för praktisk samogitisk stavning. Efter att det samogitiska alfabetet presenterats anges att principerna för stavning av vokaler i det samogitiska språket ligger mycket nära de fonetiska (”Man ska skriva så som man uttalar det på den ort där författaren kommer ifrån” (s. 169)), medan konsonanterna skrivs som i standardspråket – morfologiskt (s. 168). Efter genomgången av reglerna för korta vokaler i, ė, e, a, o, u i olika stavningsfall, t.ex.: lis ’läs’ [...], vėse ’alla’ [...], medos ’honung’, [...] taks ’stig’, rode ’brun’, [...] šūs ’hund’ [...] (s. 169–170), anger ŽKR också sådant som behöver behandlas separat, till exempel att vokaler som förlängs på grund av betoning i vissa positioner (så kallad positionslängd) skrivs med korta bokstäver (”jfr: ’uoka ’barnet’ (’egentligen’ lång vokal): taka ’stigen’ (vokal a förlängd på grund av betoning)” (s. 170)). Stavningen av korta vokaler i slutposition behandlas genom att 13 fall urskiljs (s. 170–173), vilket kan avskräcka den som vill sätta sig in i stavningsreglerna. Här bör den samogitiska läsaren lugnas med att förklaringarna i själva verket är överflödiga; de är avsedda för den som inte talar samogitiska (eller inte talar²²). De beskriver skillnader mellan det samogitiska ljudsystemet och litauiskans standardspråk och anger i vilka fall samogiterna utelämnar vokaler i ordslut (jfr: ”1. Om ändelsen är kort och aldrig kan vara betonad, utelämnas vokalen helt. I sådana fall skriver vi utan ändelsevokaler, t.ex.: nė ’kött’, ved ’leder’, [...], top ’sitter’, [...] ples ’häller’ [...]” (s. 170–171)), låter dem stå kvar (se beskrivningarna av fall 2 och 3), ersätter långa med korta (se fall 4) och så vidare. Dessa 13 punkter beskriver motsvarigheter mellan samogitiska ändelseregler och/eller deras variation i olika dialekter (jfr 12) och kan fungera som en lektion i den fonetiska variationen i samogitiska dialekter. En av punkterna kan beskrivas som ett försök att återupprätta en historiskt etablerad tradition genom att uppmana till att åsidosätta den deklarerade fonetiska principen (se s. 168, 169), jfr:

²⁰ Žr. Girdenis, Pabrėža 1998.

²¹ Lite senare blev en version av denna publikation även tillgänglig på internet, se: http://www.samogit.lt/ZZ_2013_1/ZZ_2013_1_p8_14.pdf och http://www.samogit.lt/ZZ_2013_2/ZZ_2013_2_geras_16-21.pdf.

²² Jfr till exempel beskrivningen av fall 10: ”Kort -u (inte -o!) används konsekvent i pluraländelser hos maskulina substantiv, adjektiv och pronomen, t.ex.: tievus ’fäder’, [...] plėkus ’skalliga’, anus ’dem’, ketus ’andra’ [...]” (s. 173).

276

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

13. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt instrumentaländelsen i femininum. Nyare former med -a blir allt vanligare, t.ex.: ronka ’hand’, luova ’säng’, stuora ’stor’, kėta ’annan’. De äldre nordliga samogiterna uttalar dock vokalen -o i dessa former. Detta är ett drag som ärvts från uråldrig tid och bör därför bevaras även i skriven samogitiska. Skriv alltså: so pagalbo, kalbo, šako, balto, viso ’med hjälp, med språk, med gren, vit, allt’, so veino ronko ’med en hand’, želo galvo ’grått huvud’, balto kato ’vit katt’, so to gero motreško ’med den där goda kvinnan’ och så vidare (s. 173).

När variationen i uttal (och därmed stavning) av prepositioner, prefix och ordstammar i olika dialekter presenteras (till exempel motsvaras standardspråkets konjunktion ir i vissa samogitiska dialekter av en monoftongerad motsvarighet, som uttalas och skrivs med kort i, och i andra med kort ė) (se s. 173–176), anges att man konsekvent ska följa den fonetiska principen – ”när man skriver behöver man helt enkelt följa sin egen modersmålsdialekt” (s. 175).

Därefter beskrivs stavningen av samogitiska långa vokaler i ŽKR. Längden hos alla vokaler markeras med ett streck²³, jfr: ī, ē, ė̄, ā, ō, ū. Långa vokaler i ordstammen och ändelser skrivs på detta sätt, t.ex.: vīrs ’man’, [...] sprēsk ’spräck’, [...] svēks ’frisk’ [...], gerā ’bra’ [...], drōsas ’modig’ [...], skūsti ’fördöma’ (s. 176–177). För att kontrollera stavningen av samogitiska ā och ē rekommenderas att man utgår från motsvarande former i standardspråket, jfr:

Först bör man komma ihåg att tecknen ā och ē måste användas för de ljud som uttalas i stället för standardspråkets diftonger ai och ei. Om de skrevs på samma sätt som korta vokaler skulle stavningen inte bara återge det faktiska uttalet dåligt, utan också öka antalet olika ordformer som stavas likadant i texten. Detta skulle göra texten mycket svårare att läsa. (s. 177)

Här varnas också för att ljuden ā och ē som motsvarar standardspråkets ai och ei (ŽKR använder formuleringen ”som har övergått från diftongerna ai, ei till vokalerna ā, ē” (s. 178)) inte alltid uttalas långt; jfr de två möjliga formerna kāp och kap för ’hur’ i meningen kāp to čė jedi kap mažos vāks ’hur äter du här som ett litet barn’ (s. 178). Därför påpekas att ā och ē som uttalas kort, även när de motsvarar standardspråkets ai och ei, också skrivs på detta sätt. Här presenteras även andra fall där långa vokaler uppstår i samogitiska (till exempel långt ē i negationer, jfr nē, aš tēkrā navažiuosiu [...] ’nej, jag kommer verkligen inte att åka [...]’ (s. 178–179). I ŽKR sägs att ”[l]ångt ē kan också uppstå genom sammandragning av två korta vokaler” (s. 179). När man ser på exemplen är det dock svårt att tro på detta påstående. De verkar vara felaktigt nedtecknade, eftersom de inte följer den fonetiska princip som ŽKR deklarerar; jfr: aš tēkrā nēso (<neso) skulle här betyda ’jag har verkligen inte varit där’, nēso ni matēs, ni girdējēs ’jag har varken sett eller hört’

²³ De nasala vokalerna ą, ę, į, ų behövs inte för den samogitiska stavningen. Se s. 180–181 för information om vilka samogitiska vokaler som motsvarar det litauiska standardspråkets nasala vokaler.

Recenzijos / Reviews

277

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

(s. 179). Därför är former som neso ’jag är inte’, som har uppstått genom en förklaring av ne och esu, också överflödiga²⁴. Dessutom är det olämpligt att skriva neso ’jag är inte’ med långt ė, eftersom detta ljud också förekommer i ordet nėso ’jag kommer inte att gå’, jfr: aš tékrà neso ten božės ’jag har verkligen inte varit där’ och aš tékrà ten nėso ’jag kommer verkligen inte att gå dit’. Det finns också fler exempel som visar att reglerna för vokalstavning i ŽKR inte enbart bygger på den fonetiska principen, jfr: ”[o]m vi uttalar och skriver lång vokal i orden virs ’man’, vira ’mannens’, bör den också skrivas i orden viròks ’liten man’, virėlis / virielis ’liten man’, även om vokalen uttalas kort” (s. 180); på liknande sätt förklaras stavningen av orden grudlė ’små korn’ (eftersom grūds ’korn’), grėžinis ’borrhål’ (eftersom grėžė ’borra’) m.fl. (s. 180). Det bör också nämnas att i redogörelsen för principerna för konsonantstavning anges att den morfologiska principen ibland också tillämpas på vokaler (jfr: ”Det är viktigt att komma ihåg att den morfologiska principen tillämpas oftare på konsonanter än på vokaler” (s. 182)).

Stavningen av de samogitiska konsonanterna använder 20 bokstäver: b, c, č, d, f, g, h, j, k, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž. Den morfologiska principen kräver att samma orddelar stavas likadant oberoende av skillnader i uttal; därför markeras inte konsonantassimilation i skrift, till exempel skrivs darbs ’arbete’, derbsio ’jag ska arbeta’ (även om det oftast uttalas darps, dèrpsio) och så vidare (s. 182). Den morfologiska principen föreslås också tillämpas vid fullständig assimilation, jfr: ”När två likartade konsonanter möts och bara den ena uttalas, bör båda konsonanterna markeras i skrift enligt den morfologiska principen, till exempel: išsprouga ’sprack’, [...] ožžėlė ’växte igen’ [...]” (s. 182). Avsändaren av texten väljer stavning av č, dž och t, d (jfr: ”Man ska skriva så som man talar på den ort där författaren kommer ifrån” (s. 184)). I östra Samogitien bevaras t, d endast framför vokaler av e-typ, till exempel: žemaitė ’samogiter’, žuodė ’ord’, men man säger žemaičiū ’samogiternas’, žuodžiu ’ordens’, medan t, d i de nordvästliga samogitiska dialekterna bevaras i alla kasus, jfr: žuodis ’ord’, žuodės ’ord’, žemaitė ’samogiter’, žemaitems ’till samogiterna’ och så vidare (se s. 183–184). Diskussionen om uttal och stavning av de samogitiska motsvarigheterna till standardspråkets f, ch, h är intressant. De många exemplen låter den samogitiska läsaren kontrollera och se att i verkligt språk uttalas inte bara personnamn utan också många internationella ord naturligt, och därför kan de även skrivas med sina egna p, k, g, till exempel: šoperis ’chaufför’, arkiteks ’arkitekt’, bogateris ’bokhållare’ och så vidare. Det är också värt att lägga märke till att dessa främmande konsonanter gärna framhävs

²⁴ Här är det lämpligt att som exempel ta upp den fonologiska princip som tillämpas i standardspråket, vars stavning enligt den dominerande principen för bokstavsanvändning ”är morfologisk (eller morfofonemisk), men den innehåller också inslag av fonologisk och historisk (traditionell) stavning. [...] Den fonologiska principen följs när morfonologiska växlingar inte är ovanliga (dvs. när det inte förekommer neutralisering), eller när sambandet i ordbildningen mellan besläktade ord har gått förlorat och inte längre uppfattas (man skriver aukštas, daiktas, eftersom de inte förknippas med ūga, dāgas). Dessutom skriver man fonologiskt när ljudväxlingar bygger på föråldrade traditionella regler (t.ex.: vežu, inte *vežiu, bristi, inte *bridi [...].” Girdenis and Ambrazas, red., 2006: 20.

278

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

i interjektioner: fui, fi, cha cha, hop hop, aha, oho (s. 184), liksom när man talar om vetenskapliga och konstnärliga ämnen (jfr: harmonėje ’harmoni’, Fausts ’Faust’, chuoralā ’körer’, filosofėje / filusufėje ’filosofi’ och så vidare) (jfr s. 185). För att markera konsonanternas mjukhet behövs apostrof i samogitisk stavning, till exempel: vėlns eller veļs ’djävul’ (s. 185–186). Vid stavning av samogitiska diftonger och konsonantkombinationer (se s. 187–189) kan man lita till hörseln, jfr stavningen av nord­samogitiska ord med ou, ei, till exempel i orden papuole ’föll’, rodu ’rostade’, snēgs ’snö’, pēmu ’jag peme’ (s. 187). Avsnittet Vissa frågor inom morfologi, syntax och lexikon innehåller värdefulla iakttagelser om variationen i traditionella samogitiska efternamnsbildningar (jfr flickors/unga kvinnors efternamn som förekommer på olika håll i Samogitien, till exempel: Botkalė eller Botatė ’Butkutė’, Raudatė eller Raudėtė ’Raudytė’, Šakalė ’Šakytė’, Vaškė ’Vaškytė’, Šikšnė ’Šikšniūtė’; pojkars efternamn med -ūtis, -utis: Butūtis eller Bututis ’Butkus’) samt anmärkningar om stavningen av förnamn (se s. 192–193).

Detta är de mest framträdande punkterna som riktar uppmärksamheten och introducerar läsaren av ŽKR till grunderna i samogitiska och dess stavning. Några enstaka kommentarer²⁵ har framförts i förhoppningen att de vid arbetet med en ny bok och/eller utgivningen av en bok i ett annat format²⁶ ska bidra till att finna fler argument för den recenserade bokens huvudidé: att det samogitiska språksystemet som helhet kan betraktas som ett språk snarare än en dialekt. Det är sannolikt att författaren i detta syfte kommer att lägga fram utlåtanden från opartiska bedömare²⁷ och finna nya argument²⁸.

ŽKR har två slags mottagare (mottagaren av avsnittet Samogitiska är tydligare en användare av standardspråket, medan mottagaren av avsnittet Samogitisk stavning är en användare av samogitiska), vilket också ger framställningarna av ämnena en dubbel struktur. Författarens förhållande till mottagaren skiljer sig åt i bokens första och andra del – framställningssättet

²⁵ Här nämns också några upptäckta korrekturfel: s. 63 sondėlė, s. 82 kāims, s. 103 ’o karštybė bus [...]’ -> ’o karštybė būdavo [...]’; s. 148 (se Subačius 1998: 489) -> (se Subačius 1998); s. 221 veizu: žmonės atseitoj kāp tik tas vaikēzas -> veizu: už monės atseitoj kāp tik tas vaikēzas; s. 302 Čiulda Juozas, 1993: trumpi [...] -> Čiulda Juozas, 1993: Trumpi [...]; s. 304 Kliukinė -> Kliukienė.

²⁶ Vissa former av läsböcker, som inte längre är ovanliga ens för litauer i dag, är elektroniska (utgivna på cd eller tillgängliga på internet), jfr Klicner 2017, men kanske också ljudböcker (eller delar av böcker).

²⁷ Jfr hänvisningarna i Zigmas Zinkevičius verk om samogiternas (och inte bara deras) tvåspråkighet, vilka visar att barn som gått ut skolan och elever i sådana dialektområden i praktiken är ”tvåspråkiga”: ”Med dialekttalare talar de dialekt också hemma; med standardspråkstalare och talare av andra dialekter talar de, eller försöker åtminstone tala, standardspråket, som dessutom också används när tankar behöver uttryckas skriftligt” (Zinkevičius 2006: 34).

²⁸ Ett av de argument som nämns i ŽKR framfördes också vid bokpresentationen på LMA:s Vrublevskis-bibliotek; se Pabrėža 2018-03-30.

Recenzijos / Reviews

279

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

ŽKR diskuteras neutralt, medan det för att förklara stavningsprinciperna väljs ett känslomässigt mer verkningsfullt inklusivt vi (som omfattar både författaren och textens läsare)²⁹ (jfr sådana exempel på vi: så låt oss inte ge efter (s. 175); oftast säger vi kort och gott, alltså ska vi också skriva så (s. 178); utan dessa nya orsaker klarar vi oss inte (s. 185) osv.). När man läser ŽKR är det framför allt den känslomässigt påverkade och påverkande adressaten som vinner, eftersom det är en bok som erbjuder läsglädje på olika nivåer: Juozas Pabrėžas vetenskapliga text är informativ, väl underbyggd, enkel och tydlig, och exemplen är utförliga och intressanta. I kapitlet Det samogitiska språket presenteras transkriberade texter³⁰ som representerar olika samogitiska dialekter och subdialekter; de är inte bara intressanta, utan visar också skillnader och likheter mellan de samogitiska dialekterna (och berör en rad olika ämnen – vardag och högtider, sjukdomar och behandling, samogitisk medvetenhet osv.). Exemplen på samogitisk litterär kreativitet i kapitlet Samogitisk stavning visar det samogitiska språkets djup och dess lämplighet för konstnärligt skapande. Förhoppningsvis kommer denna sammanställning av olika uttrycksformer och möjligheter för det samogitiska språket, samlad i en enda bok, att få samogitiska läsare att uppmärksamma sitt eget språk inte bara på de sätt som är vanliga bland samogiter – genom tystnad och tal – utan kanske också genom skrift. För att parafrasera huvudtanken i Čiurlionienė-Kymantaitės saga Suopėja Najies – nadėktois, arba selekėj – kaštuns dāktas (s. 195–198) (jfr s. 198) kan man också uttrycka den sanning som är relevant för samogiterna: om du inte läser och skriver, lämnar du inga spår i världen.

Beskrivningen av det samogitiska språksystemet i ŽKR, som bygger både på regelbundna och på oregelbundna skillnader från standardspråket litauiska, kan vara värdefull inte bara för samogiter, utan också användas i undervisning – inte enbart i samogitiska eller för att bekanta sig med språket, utan även i undervisning i standardspråket som främmande språk. Boken kan användas som vägledning när man lär samogitiska barn att läsa och skriva på standardspråket. För att kunna besvara frågan om det skrivinlärningssystem som läggs fram i ŽKR är effektivt måste det prövas. Det kan hända att boken först verkar något förvirrande och avskräckande för samogiter som aldrig tidigare försökt läsa och skriva på samogitiska, så deras inre (eller kanske till och med uttalade) dialog kan tänkas utvecklas ungefär så här: No dar kon baišėmėis – rēks muokētės skaitīte i rašītė! No nakentu tokiu daliku. So tuom nujoujem daba vėsė pōl, juk jau išmuokom lietovėška, i gerī, i ožtenk mon. Men det är troligt att läsglädjen tar med dem när de väl börjar läsa ŽKR, och efter att ha läst delar av eller hela boken kommer de att tänka och tala lite annorlunda: No jau nagalio sakīt, ka

²⁹ Apie inkluzyvinio mes tipus žr. Linkevičienė, Šinkūnienė 2012: 92–94.

³⁰En läsare som inte kan samogitiska eller har svårt att förstå språket kan hitta litauiska översättningar av vissa dialekttexter i ŽKR (inspelade av nordliga samogiter från Telšiai) i en annan publikation som Juozas Pabrėža sammanställt tillsammans med kollegor, till exempel: Pabrėža, Marčiauskaitė, Leskauskaitė, red., 2013: 81 ff.; 124 ff. och ŽKR 114 ff.; 116 ff.

280

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Juozas Pabrėža

Žemaičių kalba ir rašyba. Mokslo monografija

hittar den där ”Det samogitiska språket och stavningen”. En seriös bok. Nu vet hans fru allt om oss. Pabrėža Juozas visade verkligen hela vår klokhet: hur kloka vi är, vilka filosofer vi kan vara och hur vi kan skämta.

Beskrivningen av de mest framträdande dragen i det samogitiska språket och dess stavning är användbar för läsare som är teoretiskt eller praktiskt intresserade av samogitisk identitet. Boken är till nytta för samogiter som lär sig standardspråket och, självklart, för dem som vill lära sig samogitiska. Ur ett didaktiskt perspektiv kan boken vara – och kommer sannolikt att bli – mycket användbar för föräldrar och/eller pedagoger till barn i förskole- och lågstadieåldern, när de ska börja motivera barn som behärskar enbart sitt samogitiska modersmål att läsa och skriva på standardspråket litauiska. När diskussionen om ŽKR avslutas måste man återvända till den grundläggande frågan om det samogitiska språkets status – i vilken grad denna bok bekräftar, hävdar och populariserar den, får människor att tro på den eller skingrar tvivlen. Författaren till ŽKR, som är konsekvent och har en samarbetsinriktad personlighet (Juozas Pabrėžas personlighetstyp skulle på samogitiska kunna beskrivas med meningen Ons ir malonus žmogus), är en utmärkt ambassadör för denna idé. Särskilt viktigt är också att Juozas Pabrėža populariserar samogitiska som ett språk lämpat för offentligt och representativt tal. Framgångsrikt fredligt ambassadörskap kräver alltid stöd utifrån (eftersom samogitiskt stöd ensamt kan uppfattas som att samogiterna själva dömer i sin egen sak), och därför vill man önska författaren just ett sådant stöd. Tills vidare behöver samogiterna själva ta till sig idén att samogitiska är ett modersmål, inte en modersmålsdialekt, och representera den på lämpligt sätt.

LITTERATUR

Bacevičiūtė Rima, Ivanauskienė Audra, Leskauskaitė Asta, Trumpa Edmundas, sud., 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Girdенis Aleksas 2006: Fonologija. Morfonologijos reiškiniai. – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 15–59.

Girdенis Aleksas, Girdенienė Danutė 1997: 1759 metų „Ziwato“ indeksas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Girdенis Aleksas, Pabrėža Juozas 1998: Žemaičių rašyba. Vilnius–Šiauliai: Žemaičių kultūros draugijos redakcija.

Girdенis Aleksas, Skirmantas Petras, par., 1998: 1759 metų „Ziwatas“. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Grinaveckis Vladas 1973: Žemaičių tarmių istorija. Vilnius: Mintis.

Recenzijos / Reviews

281

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

Holvoet Axel 2004: Evidencialumo kategorija. – Gramatinių kategorijų tyrimai [Lietuvių kalbos gramatikos darbai 2], Axel Holvoet, Loreta Semėnienė (red.). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 105–120.

Klicer Loreta: Den samogitiska språkets ”bibel” presenterad på samogitiska. Tillgänglig på internet: http://www.skrastas.lt/?data=2017-11-24&rub=106924810&id=151187726 [hämtad 2017-11-21].

Linkevičienė Nijolė, Šinkūnienė Jolanta 2012: Asmeniniai įvardžiai mokslo kalboje. – Kalbotyra 64(3), 78–102. Prieiga internete: http://www.kalbotyra.lfl.vu.lt/wp-content/uploads/2012/04/Kalbotyra_64_78-102.pdf.

Pabrėža Juozas 1986: Diachroninės pastabos apie kirčio atitraukimą šiaurės žemaičių tarmėje. – Baltistica 22(2), 53–59.

Pabrėža Juozas, Marčiukaitė Vida, Leskauskaitė Asta, sud., 2013: Šiaurės žemaičiai telšiškiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Pabrėža Juozas: Puožo ožebuokės, buobas nasoraši. Offentlig föreläsning 2018-03-20 på LMA Vrublevskių bibliotekos. Tillgänglig på internet: https://www.youtube.com/watch?v=Ev5HqErYiMc.

Subačius Giedrius, par., 1993: Lietuvių atgimimo istorijos studijos 6. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Urbanavičienė Jolita, Jaroslavienė Jurgita, 2018: Aleksa Girdenio (1936–2011) atminimo konferencija „Kalbų ir tarmių transformacijos“. – Baltistica 53(1), 143–147. Prieiga internete: http://www.baltistica.lt/index.php/baltistica/article/view/2334.

Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.

Zinkevičius Zigmas 1974: Reikšmingas žemaitiškas rankraštinis tekstas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 15, 171–193.

Zinkevičius Zigmas 1994: Lietuvių kalbos dialektologija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Zinkevičius Zigmas 2006: Lietuvių tarmių kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Inlämnad den 15 januari 2019.

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ

Institutet för litauiska språket

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX