GIEDRIUS ALKAUSKAS Vilnius universitet

Forskningsområden: modulära former, talteori, strömmar, differentialgeometri; naturvetenskapliga aspekter av musikvetenskap, sen dansk, brittisk och rysk musikalisk romantik.

DOI: https://doi.org/10.35321/al181-11

Språket ligger inte i böckerna, utan flyter i bäckar av dialekter i människors munnar och, eftersom det är levande, nöts det så småningom och förändras. Antanas Baranauskas

SPRÅKET I POESIN: FILOLOGI VS. BIOFILI

Som en invånare som skriver poesi, som nedtecknare av upplevd poesi, lägger jag fram några tankar om lyrikens språk. Dessa tankar är inte bara mina. De är gemensamma, ständigt förstärkta av besläktade själars gravitation. Samma sak, åtminstone till sin ande, är nedtecknad även i Sigitas Gedas dagböcker. I den här texten citerar jag Poeten ofta, så jag anger inte heller efternamnet. Andra poeter säger ungefär detsamma om det levande språket, och det känns lugnare att veta att min hemgjorda lilla kompass är magnetiserad precis som de stora poetiska stjärnkartorna är orienterade. Gravitationen, de elektromagnetiska, svaga och starka växelverkningarna – naturens fyra fundamentala krafter. Men redan i första stycket blandade jag ihop dem, som om jag vore en alkemist som inte kan kemi. Och ändå ska vi inte skrika åt kemin.

När man diskuterar det poetiska språkets diachroni uppstår bara två frågor:

1. Kan löftet artikuleras? 2. Väcker ordet?

Båda svaren är ja! Den första frågan är ganska klar. Det handlar ju om ett perspektiv. Joller, babbel, onomatopoetiska uttryck, munnen, ansiktets muskulatur och nervsystemets utveckling – allt följde det alltmer komplicerade centrala nervsystemet hos hominiderna, åtminstone dess logiska CRT-del. Jag säger inte att även den emotionella delen följde med – kanske

Insikter / Insights

235

GIEDRIUS ALKAUSKAS

tvärtom. Men vilken balansen mellan lärdom och intuition är och kan vara är ett annat ämne. En sak är klar: åtminstone en av dessa beståndsdelar måste dåna i poeten som en klocka när fronten närmar sig. Utan uppehåll! I idealfallet klämtar båda klockorna tillsammans. Inte nödvändigtvis harmoniskt, utan genom att kaotiskt förstärka varandra. All kommunikation, vardagligt tal och texter som springer ur personliga erfarenheter är i grunden ett yttrande som tränger ut ur munnen^¹. Perspektiv. Större delen av den samtida poesin verkar vara sådan.

Mycket svårare är det med tillbakablickande, med uppväckta och uppväckande ord. Med uppväckta grammatiska former, morfologiska bildningar, dialektord, historisk stavning, tillvarons sammanhang. Med människorna från den tiden – den utarmade adelsmannen, jesuiten, folkvisesångaren, plöjaren, eremiten, smeden, hästtjuven – och deras medvetande. När jag vill använda språket tillbakablickande försöker jag alltid hitta ett frö som kan vitaliseras och gro. Sedan låta det växa. Eller åtminstone ruttna, så att det syns att liv har funnits, men inte bevarats: livet har övergått till en ursprunglig, bakteriell nivå. Jag vill inte framställa språket som om det vore en samling torkade fjärilar i olika färger. Eller som sådana små klumpar som ugglor stöter upp. Som om man i stället för en människa som fortfarande lever visade upp kyrkböcker. Sådant som inte har någon möjlighet att återupplivas (för övrigt, apropå ugglor, är detta faktiskt sant, vilket vilken ornitolog som helst som studerar ugglor kan intyga; i de uppstötta små kulorna finns det alltid muskranier, revben, några slags småstenar och annan obestämd, osmältbar barlast. Skogens småfolklore, hopplockad till en sådan samling! Ugglorna är skogens Slančiauskasar).

På festivalen ”Poetisk höst i Druskininkai” 2019 vann min dikt, skriven under ett annat namn (enligt tävlingsreglerna), första pris. Texten var förstås signerad med initialerna S. G. Men av någon anledning tyckte alla (Šiaurės Atenai, 2019-10-11, nr 19 (1323), s. 15) att jag hade spelat Gedas galenskap alldeles utmärkt! Och ändå var jag uppriktigt och smärtsamt upprörd (inte av personlig ilska) över de unga poeter för vilka Rėza, Daukantas och Bretkūnas var som fnöskeved, nyttig bara för de mörkhyade, svartfotade herrarna från kärrtrakterna. För den nutida poeten är det bara barlast. Vad ska man med fnöskeved till när den smarta lilla skärmen lyser upp rummet? Det spelar ingen roll att man kan ta med sig fnöskeveden ända till Velieka-mossen (det är en torvmosse mellan Skuodas och Mažeikiai, där djävulens plog har kastats bort; där finns en port till helvetet). Och det smarta ögat kommer att slutas redan den andra vandringsdagen, efter ett enda våldsamt regn. Debesnų-kärren nära Varniai är som bekant elektrifierade, och rejält också, medan sjön Lūkstas ligger alldeles intill.

¹ Kardelis Naglis 2017: Lengvi lietuvių kalbos sparnai. – ALL LXXVI. Kaip gražiai autorius parodo, kuo skiriasi kalbos komunikacija ir kalbos komunija! Maniškis tekstas gal apie tą patį? Tik poeto patirti persiūtas.

236

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Språk i poesin: filologi kontra biofili

och bärnsten – ”electron” – kastar upp (men det här är redan filologi). Men standarden för elektrifiering har inte uppdaterats sedan Netimeras tid och är inte kompatibel med den smarta lilla skärmen.

De två första raderna i dikten som belönades under denna PDR (jag var oerhört glad, det ska jag inte dölja!) lyder så här:

Benkartai! Vid Sions öppna portar är generationer skapade – inte upptända, utan upprepade!

För att återge diktens planerade ljudbild (den första oxymoronen i den här texten; det kommer ytterligare tre!) ville jag först skriva inte ”benkartai”, utan ”nuokartos^{”. I synonymordboken betyder det skurk}. Tyvärr kände jag inte alls ordets laddning eller dess känslomässiga toner och nycker (”toner”), dess tidsperiod, geografi eller språkliga register. Jag försökte leta i skriftliga källor. Och hittade det, av en slump! När jag höll på att sammanställa avsnittet till min andra poesibok, just det som ägnas åt L. Rėza (publicerat i detta nummer av ALL), läste jag diverse texter med anknytning till Gediminas och hans namn. Och se här³:

Fursten <Karijotas, Gediminas son> <...> sade till Živilė <...>: ”Du är en avkomma, inte min dotter; genom din ondska har du dragit skam över din fars hus. Bort från mig! Dig och dina krypare ska döden ta.”

Ändå vågade jag inte byta ut ”benkartus” mot ”nuokartas”. Tack vare Daukantas har ordet redan hamnat i det passiva ordförrådet. Men vilken kraft har det, vilken känslomässig nivå, är ordet vardagligt eller bokligt – det kunde jag inte känna. Kanske anade jag något, men inte så mycket att jag använde det i poesi. Om jag skrev det i någon sägen eller sång skulle jag verkligen känna in och genomleva det. Jag skulle föra det ut ur det passiva tillståndet.

Ett exempel till. I en annan dikt skrev jag⁴:

När jag ser Livet komma sänker jag rötter i den nordliga tundrans himmel.

² Lyberis Antanas 1980: Sinonimų žodynas. Vilnius: Mokslas.

³ Daukantas Simonas 1995: Istorija žemaitiška [I]. Vilnius: Vaga, 526.

⁴ Norra Aten 13(1317), 8.

Insikter / Insights

237

GIEDRIUS ALKAUSKAS

Jag ville väldigt gärna vara en som fallit ur bokhyllan och skriva ner ”žiaudrų tundrans himlar”. Till skillnad från ”nuokartos” är åtminstone några av ordet ”žiaudrus” nyanser tydliga för en litauer. Tack vare fonetiken, avledningen och den instinktivt förnimbara morfologin. Och ändå hittades ordet i en ordbok. Och så främmande det verkar för mitt nuvarande levande uttryckssätt! Det var bra att jag bytte till ett enklare ord.

Man kan förstås, som någon ganesisk schaman, kasta ord i en säck som förfädernas ben, skramla med dem ovanför huvudet och beundra dem – se, vilken livskraft, vilken urtidskraft! (Förresten avgörs fotbollsmatcherna mellan Ghanas och Senegals landslag, enligt lokal tro, inte av de fysiska handlingarna på planen utan av schamanernas andliga skrik vid sidan av stadion – den vars hjässa är högst får krigarskaran och segern.) Men kasta benen på marken. Om ingen orm hoppar ut ur skallen, som det hände Oleg Visreg^⁵, då är det inte mycket livskraft man får se. Ormen är ett bevis på liv. Vad återstår?

I J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen finns en sådan sten som Palantír. Genom den kan man kommunicera direkt med hjärtat av mörkrets rike Mordor, med tornet Barad-dûr. Kristallen tycks föra en dit där endast de mest arkaiska självbevarelsedrifterna verkar, där synfältet har krympt till tunnelseende. Om man inte handlar som ett odjur berusat av fyrdubbla adrenalindoser suger spindeln Shelob snart kroppens livssaft ur en, och Nazgûlerna, de mörka ryttarna, också själen. Men i själva verket är Palantír bara en magisk illusion. Den framkallar syner som inte går att skilja från Mordors mörka verklighet – det är sant. Men annars sitter den lugnt hos trollkarlen Gandalf, och om något hotar att störa friden (så grumlas också kristallen när den förlorar kontakten med Sauron, den fallne guden), är det bara fyrverkerier vid festligheter. De är imponerande! Men inte mer. Förresten är J. R. R. Tolkien, professor i filologi, en synnerligen lämplig författare att skriva om levande poesi. Ur en mytologisk, sammanfogad synvinkel, med känsla för själens resonans, är de språk som J. R. R. Tolkien konstruerat – alvernas (och hur många de är, synkront och diakront^⁶), Mordors, enterna och Västerns allmänspråk – och deras skrifter (till exempel sarati-alfabetet) inte mindre intressanta än Volapük, Esperanto eller något ockult Enokiskt språk^⁷.

⁵ Puškinas Aleksandras 1822: Daina apie Pranašingąjį Olegą. – Raštai I, vertė E. Mieželaitis. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1954, 108. (Весций – gal geriau visregis?) Rekomenduoju paklausyti įspūdingą N. A. Rimskio-Korsakovo kantatą pagal šį tekstą (op. 58, 1899 m.). Žinia, tai iš kaukolės iššokusi gyvatė ir išpildė aiškiaregio (volchvo) pranašystę – Olegą pražudė jo mylimiausias žirgas.

⁶ Tillgänglig på internet: https://en.wikipedia.org/wiki/Elvish_languages_(Middle-earth).

⁷ Ett änglaspråk, beskrivet på 1500-talet av J. Dee och E. Kelley, vars lingvistiska analys dock visar på stora syntaktiska och semantiska likheter med engelskan. Hur det än må vara är fenomenet med gudomliga och andra konstruerade språk (som konst – inte som vetenskap!) fascinerande.

238

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

Jag ser samma slags åtskillnad (inte motsättning, nej, utan något outsägligt som inte ställer saker mot varandra) mellan ett återupplivat och, tyvärr, ett mumifierat språk i poesin. En gång frågade man Sigitas Gėda¹ varför vissa av hans texter liknar botaniska handböcker. Här är rader ur den ofta lästa dikten Nattens blommor⁸:

Slipade svärd borrar inte längre in i timotejens stjälk, stora och tysta ord föds <...>

Jag vet inte om jag förstår författarens tanke (och varför analysera en dikt?), men när man känner till blomnamnens etymologier (gladiol – svärdslilja; nejlika – L. Rėzas negalė – liten spik; svärd – vargs lie – vilkdagis – Iris, regnbågens gudinna), blir dessa rader ännu mer komplicerade, eftersom hela strofens omgivning är en smula botanisk och samtidigt går på djupet. Med ett sådant förstoringsglas i handen finns inte ens metaforen kvar – en lie i timotejen. Det är ju inte ens poesi, utan sommararbete! Men Poeten svarade: när jag skriver använder jag aldrig uppslagsverk eller encyklopedier. Det är ju uppenbart – man måste känna växten över hela dess tidsrymd, dess botanik från släkte till individ, och helst så som om man hade letat efter just den enda, räddande växten åt sin sjuka mor. Som de där stenblommorna⁹.

Det är ju sant: någonstans i Litauen bodde en liten man som, när hans paklaine gick sönder (en stor, genombruten paketi), inte kunde köra höet till marknaden och sälja det och inte hade råd att köpa mjöl. Den lille mannen svalt medan han lagade sin paklaine. Med tom mage och fullt hjärta kände han då vad det ordet innebar. Men jag, poeten från Anykščiai, vars skörd inte förstörs av vädret, som inte förvarar utsäde hemma och därför inte låter månen lägga upp dagens schema, vare sig dag eller natt (nattens schema – nattchema? Den andra oxymoronen!), och som inte hållit i tömmarna på länge (men kör ändå; dessutom välter han kärran med sten på grund av järnbiten i hästens mun – de äldre hinner inte märka att hästen blivit upphetsad av den järnbiten), ska jag ta ordet paklaine ur ordboken och rimma det med cukraine eller varaine. Boklig filologi är fascinerande, men den är inte till någon nytta om man ska bre den på brödet.

Så kom det till exempel de värsta köldknäpparna. Man tar fram en liten redskap som kallas luok (en sådan som man sticker genom isen för att fånga fisk) och går ut någonstans i snödrivorna. Eller så bryter man av skaftet. Försök då fästa skaftet igen när till och med fingrarna i vantarna stelnat. Luok behöver inte nödvändigtvis vara till för att bedöva fisk; men kravla omkring lite till och leta bland de snötäckta stenarna.

⁸ Geda Gitas 1977: Mėnulio žiedai. Vilnius: Vaga, 26.

⁹ S. S. Prokofjevs balett Sagan om stenblomman (op. 118, 1948).

Įžvalgos / Insights

239

GIEDRIUS ALKAUSKAS

Därför fick en och annan svälta. Så nu förstår du verkligen vad strofen betyder¹⁰:

Det är hans farfarar som Gick på jakt, jagade mammutar, fiskade i Luokė.

Att det sedan länge inte längre väcker någon entusiasm att själv veta, visar också Viktorija Daujotytė redan på den allra första sidan i boken om Poeten¹¹.

En litauisk poet rimmande en gång Palestrina med Palestrina. Palestrina är en stad i Italien, men det handlar förstås om senrenässanskompositören Giovanni Pierluigi (1525–1594). När jag hade läst strofen tänkte jag för mig själv: känner författaren verkligen skillnaden mellan de musikaliska kulturerna i Venedig, Florens och Rom? Den flamländska, brittiska, tyska och ungerska renässansen? De märkligaste musikaliska spekulationerna (musica reservata, Archicembalo), moderna (C. Gesualdo)? Och renässansens instrumentalmusik – ett helt kosmos! Om han känner till skillnaden vet jag inte, men det framgår verkligen inte av texten. Jag skulle inte sätta in några levande (bios) som sådant bevis. Och den som stoppar in sådana ord (λόγος), det är redan den som stoppar in dem som väljer.

Skaparen måste förstås inte återge de där människornas namn och gå igenom hela den långa mödan. Man kan inte resa vägkors för varje stackare. Hur kan man låta bli att citera Sången om barndomshemmet:

Ja, och här går jag genom skuggornas Golgata. Jag ser inte att den sedan länge blivit gammal, övervuxen och lerig. Fadern återvänder, farfadern, medan han förbannar de vitklädda barnbarnen: ”Ve dem som har fjärmat sig från mig!”

Det är därför vi har litteratur, empati och arketypiska erfarenheter: för att det omedvetna ska tala. Medvetandegjort omedvetet (den tredje oxymoronen, och samtidigt en tautologi). Låt oss ju vara överens¹³:

¹⁰ Geda Sigitas 1966: Pėdos. Vilnius: Vaga, 24.

¹¹ Daujotytė Viktorija 2010: Tragiškasis meilės laukas. Vilnius: LRS leidykla.

¹² Geda Sigitas 1991: Septyni vasarų giesmės. Vilnius: Vaga, 96.

¹³ Geda Sigitas 1984: Varnėnas po mėnuliu (tekstas ant aplanko). Vilnius: Vaga.

240

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

Vad vill jag säga med detta? Att allt är relativt? Eller att verkliga rader måste vara märkta av en inspiration som överträffar vår insikt och förmåga? Det visste man redan för tusentals år sedan.

Variationer på denna tanke spelar i många poeters huvuden. Det tycks mig uppenbart. Och de spelar inte som en filologisk monodi, utan som en polyfoni av arketypiska erfarenheter. Man kan förstås ta på sig en fastlagsmask, spela en rollfigur i ett spektakel, någon från Pekingoperan eller Comedia dell’arte. Men för en verklig skapare är masker inte bara Jungs arketyper¹⁴ (ego, persona, skugga, animus / anima, self), utan också mängder av intryck från vandringar, liv och upplevelser, ett oräkneligt antal lästa böcker som sjunkit ner i det undermedvetna. Det är just dessa erfarenheter som låter en man (kemiskt och harmoniskt olik en kvinna) känna Paskendolės smärta, och en kvinna (fysiskt och teologiskt olik en man) känna Liudas Vasaris kris. Sådana masker kan vara¹⁵:

Jag hade låtsats vara präst, kentaur, Strazdas, Jesus Kristus, Litauens störste poet, alla människor och fåglar. Charon, en demiurg som leker med ett snäckskal i Östersjön.

Verkligt kollektivt omedvetet! Med enklare ord, men inte katekesspråk, gör det ont om det gjorde ont för någon annan som levde för länge sedan. Och vi känner själva den människans glädje, om den nu fanns. Och visst fanns den – kanske bara glädjen över att vara till, men den fanns. Även om ingen såg det, var det ändå mer än nog för den där ene rekryten.

Språkliga ink r ustationer, installationer, fyrverkerier – roligt! Det finns liv i dem, men det kommer från betraktaren. Själva installationerna skjuter inga skott. De får liv endast genom kontakten med en levande människa (tautologi, det medger jag). Som avslutning citerar jag Poeten en sista gång¹⁶:

Allt dör, men Gud dör inte, Jag var i hans tandagnisslan.

¹⁴ Gudaitė Gražina 1997: Įvadas į analitinę psichologiją. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

¹⁵ Geda Sigitas 1985: Mamutų tėvynė. Vilnius: Vaga, 42.

¹⁶ Geda Sigitas 1991: Septyni vasarų giesmės. Vilnius: Vaga, 63.

Įžvalgos / Insights

241

GIEDRIUS ALKAUSKAS

Självklart är en sådan hypostas ett stort lidande, som tyvärr är förbehållet genier. På Rimvydas Stankevičius¹⁷:

Du föll för tre, för tre är stigen, för ett hål på tre centimeter (precis lagom att lägga ögat mot) till andra sidan, som i Herrens vingård – – – – – – Tre fick du också. Jag har det lättare – jag vaktar den bockfotade, för kapucinernas avklädande blick – Jag står bara för mig själv.

Att brinna för livet i tre människors ställe är de människor som har den ursprungliga elden förunnat. M. P. Musorgskij, N. V. Gogol, E. A. Poe, G. Beresnevičius. Och vi, som inte har den ursprungliga elden, kan bara blåsa intensivt på bälgen, lösa upp gnistan och leva – bara för en, men för en enda hel. En dag i taget. Och det räcker! När jag måste bege mig till åkrarna (ordboken säger att det är norrsidan; men det kan ju vara som en utlöpare, som vinterns bett; den fjärde oxymoronen!) till trakten kring Senaslis och elda i kaminen i en väns stuga, så att elementen inte spricker i kölden, blir man alldeles överväldigad när stugan, där temperaturen håller sig strax över noll (jorden värmer underifrån, men klä dig inte som en stadsbo på sommaren – när du kommer tillbaka kan du varken räta på dig eller knyta handen), den andra eldningsdagen har värmts upp till 12 grader inomhus. Och se, någon föga estetisk livsform börjar plötsligt lysa i hörnet. Några mossor. De dök upp där andra mossor hade lagts på hösten. Här finns ingen fyrverkeriskönhet, men vilken glöd! Även om du bara lever en dag väntar du tålmodigt på just den utlovade dagen. Så vi som bara lever för oss själva behöver inte vara Guds tänders gnissel. Det räcker att stanna kvar i mossans spår. Försök utrota det släktet, om du är så slug. Men förgäves viftar du med händerna mot taket, som om du bad eller skrämde bort onda andar.

Till sist: en poet (levande, och mycket levande!) lärde sig att inte längre vara rädd för att vara på kyrkogården om natten först efter att han sovit ända till gryningen (det fanns ju ingenstans att ta vägen!) efter sitt besök vid V. Mačernis grav i Šarnelė. En kritiker som nyligen bjudits in till en högtid till minne av samme V. Mačernis vid hans monument i Telšiai dök däremot inte upp till uppläsningarna – hotellet i Telšiai visade sig vara för dåligt. Nåväl, men det hindrade inte den första, som om natten

¹⁷ Stankevičius Rimvydas 2018: Mokymasis skaičiuoti. Trys. Sigutų Gedai. – Vahala. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 99.

242

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

hade omfamnat, gjort sig märkvärdig och blivit alltför andlig, från att kalla den det. Nåväl, jag läser den där alltför andliga (Semantiska relationer):

Jag vadar här i den blå himlen – De godas sträckor finns.

Händerna flätas samman – De förenas igen.

För kritikerna, goda filologer, är det förstås bara litteratur. Parabel, hyperbol, metaforisk allegori, metonymisk onomatopoesi, verbal personifikation, syntes av teser och antiteser. Vad man nu vill.

Men för mig, som genom poesin söker tro och liv, verkar det vara precis som det står skrivet. Ibland. Så måste det vara. Åtminstone ibland. Det måste det!

AVSNITT UR EN DIKT

WAKIŪJA WIESZPATA

År 1810

Lietauens och Preussens gudomar fattar tycke för pastorn bland litteraterna, Liudvikas Martynas, döper honom till Jedeminas och ger honom entusiasm att samla litauernas sånger

Till Grasila Blažienė, för den direkta kontakt hon möjliggjort med poeterna, som redan gått till evigheten, med korsfararna och deras krönikor, med P. Ruigys, J. Bretkūnas, F. Kuršaitis och med hela det inspirerande, genljudande Preussen, som aldrig mer ska tystna!

§ 1

1.1.

Långt, långt från Ventės udde, i riktning mot Rusnė, låg Perkūkalvės ö.

J. Basanavičius, ”Ur vålnaders och djävulars liv”, 1898

Įžvalgos / Insights

243

GIEDRIUS ALKAUSKAS

1.2.

Ey, det steg och steg, och så reste sig ur Gilijas Mestūzas gula lilla båt.

(P.): Ey, käre bror, käre bror, min käre bror, vart ska vi styra båten, var vajar seglet?

(Perkūnas): Vilka skuggor kan det vara – jag drar ett streck med en tändsticka i mörkret, har du verkligen vaknat, Liudvikas Rėza?

(Liudas): Hästen är sadlad, den betar på gårdens gräs, och böckerna ligger staplade som små kräftor på bänken.

(L.): Så där, den gråhåriga lilla modern, där är Preussen, där havet, där hemligheterna är stora öppnar sig människan.

Ur en sång, sänd till L. Rėza av J. F. Hertelis från Alavėnai, 1828

Sigitas Geda, ”I kosbyn som begravts i sand”, 1987–2001

1.3.

Tawa Nouson kas tu es sei en dangon – den första raden ur de fornpreussiska bönerna kan också läsas som ett ifr. Översättningen hade en tydlig adressat – fornpremissarna, som i sin tur hade ännu äldre böner. Till exempel: Dusų Tėve, kursai esi Antdevis... Den högste Guden: Andjas, Ant-dievis, Ant-Dangis. En sammandragen formel. I den nya bönen lever den gamlas ton, eko och djup kvar. Den nya guden tar till sig det djupare väsendet.

Sigitas Geda ”Vasarė jero šneką” (dagboken från 2002, s. 317–318), 2008

244

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

1.4.

Det var Gedas som fortfarande mindes himlen, himlens ordning (Gdm, dnm, konsten att besvärja himlen).

Sigitas Geda, ”Babilono atstatymas”, 1994

1.5.

Vem ska efter tusentals år finna spåren av dig, fosterland, blomstrande fäderneland, där mina sånger klingade? Men, sorgsna plats, jag ska alltid älska dig, varje försvunnet träd ska jag bära i mitt bröst! Ty här levde jag själv: bland gröna trädgårdar och dammar ledde far och mor mig vid handen här, här vilar de – och kanske älskar de mig ännu på andra sidan.

Ludwig I. Rhesa

Prutena oder preussische Volkslieder, 1809

§ 2

LIUDVIKAS ANDRA DOP

Karvaitės Liktis släcktes! Hjärtat blåste upp – och den krumme lille guden vredgades, Valdonis, Preussens härskare. Himlavalvet – havet, seglen – sanddyner, de drivande – smärtan! Det är den stolte som såg Liktis: själens öde, Herrens tjänare, preussiske litauen.

Himmelens lille gud, blixtarnas jägare, stannade vinden. Den som blåser havets dyrbarhet mot stranden, dimmans skugga. Den som förtär sandens föda, sorgens slätter. Den som fullbordade det gamla grå gudaväsendets förbannelse, den rasande Perkūnas. Den som samlade ihop

Įžvalgos / Insights

245

GIEDRIUS ALKAUSKAS

En hemgift åt karvaiterna – Benkvarnen... Den som virvlade ihop (Nu – för evigt!) en gyllene krona...

Utan mössa, utan havets plogbill, utan Dagas piska, ensam och allena, for guden ned i tövädersdrivan, välsignade prūn, ända till Vėnios horn – mot Runės håll.

I sanden, liksom hemma, hade Liudas vaktat den lilla sången, Louisas, (för Luther – Ludwigs, för Pius – Ludovico, för oss – Liudas Vytis), en avkomma till Kristupas Dovdas Vičys gråa, höstliga, Kaukėnai-ebb.

Perkūnas sade: – Kails Pokails Ans Par Antars! De seglar över haven, över vattnen: den gamle mot barnet, barnet mot storken! Och genom sanden, genom kropparnas myller: fläkt mot vind, vind mot fördärv!

Med tidens grepar, med Dvaskalos yxor,

Jag döper, jag sanddöper Gedminai, Geda, bli Jedemius! Gud besjunger ditt öde!

Med mellanverserna – fiskar, med refrängerna – paddor, svalor – skott mot den sudoviske i solen!

Ordning av vatten, ordning av längtan, skodda med sporrar! Tillvaro och varanden! – den gudomlige försvann, utan att ha vidrört jorden, men hans brända fotspår svalnade inte.

Liudas svarade: – Jag må vara Martynas, välsignad med hostian, den som lyfter vinet inte för en skål – jag prisar Perkūnas, den vilsegångne sonen, Herr Jesu onde lillebror! – Liudvikas Rėza tog dopet. – Litauernas sånger skall flöda som böner! – Lyckans lysande sandaltare.

– Låt mig dricka, inte av skumvinet, utan av havets, vattnets omslutande rosor!

246

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

Och inte en liten sång om Weimargeniets tyska ord – mästaren, skalden, som intog själar.

Jag dricker mig endast otörstig av små språk från Varunė, Nemunas trädgårdar. Klär mig i Atdūsis andedräkt – där Bangpūtys blåser över Skliuotuos vidder.

Det lilla språket – som om Guds hundar hade uppstått, ljusa bröder, för att skälla ut den fasansfulla, tidlösa döden.

Vakta jotvingens, skalviens, sembens och notangens huvuden; slicka handen. Försvara mot fienden varmier, nadrer, bartier, galinder – burgunder och shirlander kommer inte med gåvor!

–– Men Donelaitis, Bačiai, rektorer, pastorer, herrar, köp bandet! Tolminkiemios Metai och Kleinlitau (namnet, som bläck, skrev Grunau) –

En gulden, femton groschen – –

Till mitt lilla fädernesland får jag inte segla på havets vågor, inte vandra längs dynernas små stigar...

Mitt lilla fädernesland – oroligt genom tiderna, ljust i mörkret, smärtans, saltets skimrande brott. Kuriska lagunens vinds hemliga bon.

Mitt lilla fädernesland – en solstråle för var och en, som låter sin ensamhets sång mogna.

Mitt lilla fädernesland – den som väver vävar, byar som täcks av drivor, Gilija, Rusnė, Tilžė, Rasyte, ljuset, som breder ut sig på denna sida om småhaven, fläta in i evighetens krans!

Rėza reste sig. Liudvikas Rėza. Och – Gediminas.

2019-07

Įžvalgos / Insights

247

GIEDRIUS ALKAUSKAS

§ 3

Kommentarer

3.1. Ord från sånger insamlade av Liudvikas Rėza och hans medhjälpare. Källor: Rėza Liudvikas 1958: Lietuvių liaudies dainos I, sammanställd av J. Jurginis och B. Kmitas. Vilnius. Rėza Liudvikas 1965: Lietuvių liaudies dainos II, sammanställd av A. Jovaišas. Vilnius.

Liktis, -ies (germ.) – ljus

Žėgliuoti – segla

Žėglus, -aus (germ.) – segel

Valdonis, -io – härskare

Medėjas, -o – jägare

Brangynas, -o (germ.) – bränne

Šėdrynas, šėdrynelė (germ.) – slöja

Pernas, -o (sl.) – fjäderbädd

Vencio ragas, -o (Vėncioragas) – udden vid Ventė

Namė, namė – hemma

Krygė, -ės (germ.) – krig

Rinčynis, -io (germ.) – rhenskt vin, allmänt gott vin

Batis, -čio (sl.) – kurš, vän

Vandruoti, -ja, -avo (sl.) – resa, marschera

Katrun – åt vilket håll, i vilken riktning

3.2. Kontext

Prutena oder... dikten Nuskendęs kaimas, översatt av V. Bložė.

Entuziasmas (gr. en-theos-ousia) – gudomlig inspiration.

Dagas – eldsvåda, eld.

Pius XIII – påve (1800–1823), verksam under Rėzas tid.

Liaudų Vytis – en språklig improvisation av Česlovas Gedgaudas på temat det tvåstammiga namnet ”Ludwig” (Mūsų praeities beieškant, 1972. 2:a reviderade upplagan. Kaunas, 2018). Detta verk är obefogat etno-, lingvo- och religiocentriskt och ofta okunnigt i frågor om språkvetenskap, mytologi och historia. Författarens idéer i denna bok om instrumentens temperering och 1900-talsmusik är dessutom inte ens värda att diskutera – en tredjedel av boken kan kastas på grund av okunnighet, ännu en tredjedel på grund av illvilja. Ändå citerar S. Geda Č. Gedgaudas i Septyniose vasaros giesmėse!

248

Acta Linguistica Lituanica LXXI

Kalba poezijoje: filologija vs. biofilija

Och då gick det upp för mig: kan pseudolingvistik vara god poesi? Sällan, men det kan den! Č. Gedgaudas värderas ju inte som en forskare som följer vetenskapliga metoder, utan som en enastående lärd med en djup känsla för språket och improvisation, som känner skillnaden mellan språkets livskraft och död, mellan morfologismer och konstgjorda filologismer. Man måste bara läsa den där goda tredjedelen av boken. Och läsa den så som vi ibland läser Tacitus, M. Pretorius, E. Stela, M. Strijkowski, A. Vijūkas-Kojelavičius, ja till och med S. Daukantas eller T. Narbutas. Varför inte? Enligt min mening är Č. Gedgaudas på sina bästa ställen en originell poet!

Kristupas Dovydas Vichas – en adlig lärare i Kaukėnai, släkt med L. Rėza, som 1785–1791 tog hand om den föräldralöse Liudvikas efter att han blivit änka som barn.

Kails pokails ans par antars (Hälsa och lyckönska den ene genom den andre) – en jotvingisk hälsningsfras (ur J. Meletijus anteckningar), som också används i Bronius Kutavičius oratorium Iš jotvingių akmens (1983). De kvarvarande, mossiga jotvingiska stenarna i Litauen är ortnamn: Kirsnà, Gáilintas, Léipalingis med flera (Sabaliauskas Algirdas 2002: Mes baltai. Reviderad och utökad upplaga. Vilnius, 84–85).

Jedminas – år 1810 uppgav L. Rėza, när han lämnade uppgifter till universitetet i Königsberg, att han härstammade från en litauisk släkt och lade till det litauiska namnet Gediminas (Jedminas) till sitt eget namn. Att ordets början ändrats är inte förvånande. På grund av tyskt uttal blev ju i vissa litauiska ord i Ostpreussen jentaras i stället för bärnsten (Sabaliauskas Algirdas 1994: Iš kur jie? Pasakojimas apie žodžių kilmę. Vilnius: LKĮ, 101).

Sūdūviai Prūsijoje – på 1200-talet flyttade korsriddarna omkring 1 600 människor från Suvalkai till Sambiska halvön. Från den tiden förekommer det i dokument ofta nämnda suduviska hörnet (Sabaliauskas Algirdas 2002: Mes baltai. Reviderad och utökad upplaga. Vilnius, 84).

Rėda – levnadssätt, tidens kretslopp, världens ordning (Patackas Algirdas, Žarskus Aleksandras 2002: Virsmų knyga. Kaunas. Här finns också mycket ovetenskaplighet, men det är god lingvistisk poesi).

Martynas – L. Rėzos krikšto vardas. Jonas Šliūpas (Rinktiniai raštai, 1977, p. 60, perspausdinta iš 1890 m. leistos knygos) klaidingai nurodo krikšto vardą „Jonas“, o redaktorius K. Doeika taiso klaidą.

Skaldas – en fornisländsk poet.

Weimars geni – J. W. Goethe, till vilken L. Rėza skrev minst två brev (Rėza Liudvikas 1965: Lietuvių liaudies dainos II, redigerad av A. Jovaisas. Vilnius, 356–365).

Varūnė, Pakalnė – Maži kaimeliai prie Rusnės (Rėza Liudvikas 1958: Lietuvių liaudies dainos I, paruošė J. Jurginis ir B. Kmitas. Vilnius, 115).

Guds små hundar, solbröder – ett sällsynt astronomiskt fenomen vid solnedgången, två speglingar på var sin sida om himlakroppen. Månen kallas ibland också solbroder.

Įžvalgos / Insights

249

GIEDRIUS ALKAUSAS

De preussiska stammarna och den litauiska lilla språkgemenskapen – sorg över en stor smärta – litauerna förmådde inte bistå bröderna i ande och språk under det stora preussiska upproret.

Von Štirlandas – en man från Steiermark; från Steiermark. Till exempel skötte riddaren Andreas von Štirlandas kroningen av Mindaugas (1253).

Precentor – lärare för barnen i en protestantisk församlingskyrkas skola. Den som sjunger före de andra vid ceremonierna vidgar utrymmet så att allas sång får plats (lat. præcantor).

Kleintlav, Lill-Litauen – en term som troligen först användes av Simon Grunau (Grūnavas) i Krönikan om det preussiska landet 1517–1526.

1 gulden och 15 groschen – detta pris nämner L. Rėza i sin vädjan (skriven 1817-12-23) till vänner av litauisk litteratur för prenumerationen på Donelaitis Årstiderna (Rėza Ludvikas 1965: Litauiska folkvisor II, utgiven av A. Jovaišas. Vilnius, 34; Sprindis Adolfas 1951: Litteratur och konst, 5 augusti). Adress: Dr L. Rėza, Königsberg, Monetų g. 6.

Inkommen den 18 oktober 2019.

GIEDRIUS ALKAUSAS

Vilniaus universitetas

Institutet för informatik

Naugarduko g. 24, LT-03225 Vilnius, Lietuva

giedrius.alkauskas@||||||||mf.vu.lt

250

Acta Linguistica Lithuanica LXXI