HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter.

DOI: doi.org/10.35321/all83-07

ANMÄRKNINGAR OM FLODNAMNEN LIT. LIĖKĖ, LIEKĄ OCH DERAS SLPÄKT

Keletas pastabų dėl Liėkė, Lieką ir kitų bendrašaknių upėvardžių

ANMÄRKNING

Flodnamnen lit. Liėkė, Lieką (och deras släkt) förekommer ibland inom ramen för undersökningar av den ”gammaleuropeiska” hydronymin. Traditionellt tillskrivs de en etymologi på grundval av den urindoeuropeiska roten *(h₁)leik- ’kröka, böja’. Denna rot har emellertid sannolikt aldrig existerat; åtminstone kan den inte beläggas i någon indoeuropeisk språks appellativa ordförråd. Följaktligen kan den – om den urindoeuropeiska roten *(h₁)leik över huvud taget har existerat – egentligen inte heller tillskrivas någon betydelse. Det förefaller därför rimligare att härleda de båda litauiska flodnamnen från den urindoeuropeiska roten *uleikʷ- ’vara flytande, fukta’. Kopplingen till baltiskt ordmaterial är svår, men möjlig.

Samtidigt måste det beträffande namnet på floden Lech, för vars etymologisering de båda nämnda rötterna också har åberopats, fastslås att det inte kan härledas från den urindoeuropeiska roten *(h₁)leik, eftersom den sannolikt aldrig existerade, men att även den urindoeuropeiska roten *uleikʷ måste avfärdas, eftersom fonologiska skäl talar emot den. Det rör sig snarare om en keltisk bildning med betydelsen ’den med sten(platt)or, den steniga’: uridg. *pḷ(h₂)k-(m)neh₂- > tidigkelt. *φlikkā- > urkelt. *likkā.

Som resultat kan fastslås att lit. Liėkė, Lieką etc. och ty. Lech etymologiskt inte har något med varandra att göra.

Straipsniai / Articles

151

HARALD BICHLMEIER

NYCKELORD: gammaleuropeisk hydronymi, keltiska vattennamn, litauiska vattennamn, ‘falska vänner’.

ANNOTATION

Flodnamnen lit. Liėkė, Liekà (och deras släktingar) nämns ibland i arbeten som behandlar den så kallade ‘gammaleuropeiska hydronymin’. Traditionellt etymologiseras de på grundval av en urindoeuropeisk rot *(_h₁)leik- ‘böja’. Denna rot har emellertid troligen aldrig existerat; åtminstone verkar det inte finnas några avledningar från den i appellativlexikonet i något indoeuropeiskt språk. Följaktligen kan roten – om den någonsin har existerat – inte tillskrivas någon betydelse. Därför verkar det lämpligare att härleda de litauiska flodnamnen från den urindoeuropeiska roten *uleik^ᵘ- ‘fukta, vara flytande’.

Parallellt analyserades även flodnamnet Lech (en flod i Österrike och Bayern) på grundval av de två nämnda rötterna, den urindoeuropeiska *(_h₁)leik- ‘böja’ och den urindoeuropeiska *uleikᵘ- ‘fukta, vara flytande’. Som nämnts existerade den första emellertid aldrig – och den andra kan inte vara utgångspunkten av fonologiska skäl. Flodnamnet Lech bygger på en keltisk bildning ‘den med sten(-plattor)’: urindoeuropeiska *pl̥(h₂)k-(m)neh₂- > urgalliska *(q)likkā-.

Därmed står det klart att flodnamnen lit. Liėkė, Liekà etc. och ty. Lech inte har någon gemensam etymologi.

NYCKELORD: gammaleuropeisk hydronymi, keltiska hydronymer, litauiska hydronymer, ‘falska vänner’.

1. INLEDNING

De båda flodnamnen lit. Liėkė, Liekà och deras släktlingar förekommer på olika håll i litteraturen om de äldre skikten av vattennamn i Europa, det vill säga om den ‘gammaleuropeiska hydronymin’. Under vissa förutsättningar skulle även ett samband mellan dessa namn och namnet på floden Lech, som rinner från Österrike till Bayern och där mynnar ut i Donau, kunna upprättas, vilket också har gjorts i äldre litteratur. Syftet med denna artikel är att undersöka om ett sådant samband är berättigat.^¹

^¹ Jag tackar artikelns båda anonyma granskare för deras kommentarer och förslag, som har bidragit till att undanröja missförstånd och allmänt förbättra artikeln.

152

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om flodnamnen lit. Liĕkė, Liekā och deras namnsippe

2. DEN LITAUISKA NAMNSIPPAN

2.1. När det gäller etymologiseringen och ytterligare namn som kan knytas till denna, bör man ytterst utgå från lit. lieknas m. ‘kärr, sumpig, mossig ängsmark’, lieknas⟧, liėkna (även lieknā) f. ‘lågt belägen sumpig äng’. Hit hör sannolikt också lit. lāikšės (1) f. ‘stor, buskbevuxen sumpmark’ (om etymologin, se vidare nedan § 3.).

2.2. När det gäller de namn som hör till denna namnsippe, måste flera förteckningar jämföras med varandra:

Neben der ‘klassischen’ litauischen Literatur (besonders Savukynas et al. 1963, Vanagas 1970, 1981, 1981a) ist etwa eine Aufstellung zu nennen, die bei SEJL² (2018–2020) s.v. lāikšės genannt wird (LED 656 s.v. lāikšės werden die Gewässernamen indes nicht angeführt, sondern LED 696 s.v. lieknas), wobei ein Abgleich mit der Lietuvos vietovardžių geoinformacinė duomenų bazė (http://lkiis.lki.lt/lietuvos-vietovardziu-geoinformacine-duomenu-baze; im Weiteren LVGDB) die dort vorgenommene Zuordnung der Namen zu Geoobjekten als bisweilen fraglich erscheinen lässt.

2.3. Enligt Smoczyński finns följande namn som bygger på den litauiska roten leik–/liek–:

2.3.1. Flodnamn från en bas leik–/liek–:

a) Avledningar:

Liėke (2),^² Liėkė (4),^³ Liekā (4);^⁴

b) Sammansättningar:

Lēikupis (1).^⁵

2.3.2. Flodnamn från en bas leikn–/liekn–:

a) Avledningar:

^² Vgl. Savukynas et al. 1963: 91; nicht in Vanagas 1970; vgl. Vanagas 1981: 189; Vanagas 1981a: 59; nicht in LVGDB.

^³ Vgl. Savukynas et al. 1963: 91; nicht in Vanagas 1970; vgl. Vanagas 1981: 189; Vanagas 1981a: 59; nicht in LVGDB.

^⁴ Jfr Savukynas et al. 1963: 89; Vanagas 1970: 46; Vanagas 1981: 185, 189; Vanagas 1981a: 59; inte i LVGDB.

^⁵ Vgl. Savukynas et al. 1963: 89; Vanagas 1970: 241; Vanagas 1981: 189; Vanagas 1981a: 59; nicht in LVGDB.

Straipsniai / Articles

153

HARALD BICHLMEIER

Liekšna (1);^⁶ 7 gånger i LVGDB, däribland inget vattendragsnamn: 116597^⁷ (äng), 116664 (äng), 116866 (äng), 117072 (äng), 117766 (äng), 117807 (äng), 118043 (skog).

Liekšnas (1; 4 gånger)^⁸.

Liekšnas (2; 3 gånger);^⁹ 5 gånger i LVGDB, däribland inget vattendragsnamn: 116808 (äng), 117138 (äng), 117244 (äng), 117700 (äng), 117767 (äng).

b) Komposita: Liekšnupalis,^¹⁰ Liekšnupis,^¹¹ Pusiáulieknis^.¹²

2.3.2. Ortnamn från en bas liekn-/liekn-:

a) Avledningar: Liek̨niai^¹³ (i LVGDB som gårdsdelsnamn [118387]); Liek̨nėlis,^¹⁴ Ūžliek̨nė (uppenbarligen ett skogsnamn),^¹⁵ Ūžliek̨nis,^¹⁶ Ūžliek̨niai (1)^¹⁷ (11748);

b) Komposita: Liek̨nag̨ala^,¹⁸ Jūodliek̨nis^,¹⁹ Šilaliek̨nis^.²⁰

2.4. I Smoczyńskis ovan nämnda förteckning saknas det Liek̨a som regelbundet nämns i den hydronymiska litteraturen, och det är inte heller upptaget i LVGDB eller i den ”klassiska” litauiska litteraturen i ämnet. Enligt nuvarande forskningsläge talar mycket för att det rör sig om det litauiska vattendragsnamnet Liek̨a

^⁶ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 36; Vanagas 1981: 190.

^⁷ De här och längre fram angivna siffrorna är de geokoder som tilldelats de enskilda geoobjekten i LVGDB.

^⁸ Vgl. Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 36, 115; Vanagas 1981: 190; Namenform mit Akut nicht in LVGDB.

^⁹ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 36; Vanagas 1981: 190.

^¹⁰ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 89; Vanagas 1981: 190; inte i LVGDB.

^¹¹ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 235; Vanagas 1981: 190; inte i LVGDB.

^¹² Jfr Savukynas et al. 1963: 130; Vanagas 1970: 254, 256; Vanagas 1981: 269; inte i LVGDB.

^¹³ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

^¹⁴ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 115; Vanagas 1981: 190; inte i LVGDB.

^¹⁵ Vgl. Savukynas et al. 1963: 181 (Ūžliek̨nės ūpis); Vanagas 1970: 272 (Ūžliek̨nės ūpis); Vanagas 1981: 356 (Ūžliek̨nės ūpis): zum Waldnamen Ūžliek̨nė; nicht in LVGDB.

^¹⁶ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981; inte i LVGDB.

^¹⁷ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

^¹⁸ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981; inte i LVGDB.

^¹⁹ Inte i Savukynas et al. 1963; jfr Vanagas 1970: 251, 256; inte i Vanagas 1981; inte i LVGDB.

^²⁰ Jfr Savukynas et al. 1963: 185; Vanagas 1970: 239, 247; Vanagas 1981: 331; inte i LVGDB.

154

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om de litauiska flodnamnen Liëke, Liekà och deras namnslekt

det rör sig om ett Ghostname, som kanske bygger på en felskrivning av Leikà. Vem som först förde in detta i den vetenskapliga diskussionen går tills vidare inte att utröna.

Som komplement till ovanstående lista finns i LVGDB dessutom följande avledningar respektive onymsiseringar av de litauiska appellativen liėknas, liėkna registrerade:

2x Liek̇nalis (2):²¹ 116716 (Wiese), 116824 (Wiese);

Lieknāle (2):²² 116997 (Acker);

Liek̇nai (2):²³ 116697 (betesmark);

Liek̇iai (2):²⁴ 76426 (by);

4x Liek̇nos (1):²⁵ 117693 (äng), 117701 (äng), 117506 (kärr), 117507 (äng);

Liek̇niniai pašėdžiai:²⁶ 116394 (Wiese);

3x Liek̇nė (2):²⁷ 116370 (äng), 116395 (äng), 116613 (äng);

Liek̇nės (2):²⁸ 116711 (äng).

2.5. Vidare anges i litteraturen om Litauens vattendragsnamn ytterligare några vattendragsnamn som varken återges av Smoczyński eller i LVGDB, nämligen Liekupis två gånger²⁹ samt Liekaitis, Liekaitė, Liėkno upalis och Lieknėlių rãvas en gång vardera.

2.6. Det är tills vidare oklart hur diskrepansen mellan uppgifterna i databasen och uppgifterna i namnböckerna (i den mån de gäller vattendragsnamn) har uppstått.

2.7. Dessutom hänförs bland andra av Udolph (1990: 116) även två vattendragsnamn med en nollgradig rotform, lit. Li̇kupis, Likupỹs, hit. I detta sammanhang citerar Udolph (och beträffande namn med Liek-, Leik-) bland andra även Vanagas

²¹ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²² Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²³ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁴ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁵ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁶ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁷ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁸ Inte i Savukynas et al. 1963; inte i Vanagas 1970; inte i Vanagas 1981.

²⁹ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1981: 189.

³⁰ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 76; Vanagas 1981: 189.

³¹ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 76; Vanagas 1981: 189.

³² Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 270; Vanagas 1981: 190.

³³ Jfr Savukynas et al. 1963: 91; Vanagas 1970: 272; Vanagas 1981: 190.

³⁴ Jfr Savukynas et al. 1963: 92; Vanagas 1970: 241, 244; inte i LVGDB.

Straipsniai / Articles

155

HARALD BICHLMEIER

1981: ”185, 189f. – formerna med Lik återfinns emellertid på s. 191 och förbinds där inte på något sätt med namnen med Liek-, Leik; lika litet anses en förbindelse med personnamnet lit. Likas sannolik; däremot framstår där en förbindelse med det litauiska verbet likti som möjlig. En förbindelse mellan vattendragsnamnen och lit. likti ‘förbli, bli kvar, förbli vid liv, överge, lämna kvar’ är dock knappast något särskilt närliggande förslag. Detta framstod som mer plausibelt i ett område där floder försvinner under torrperioden – då skulle ‘floden som (trots torkan) blir kvar (alltså fortfarande för vatten)’ vara ett meningsfullt namngivningsmotiv. För Baltikum är detta tills vidare snarare ett osannolikt scenario.”

Förbindelsen kan alltså högst bedömas som en avlägsen möjlighet.

2.8. Sammanfattat i en tabell framträder således följande bild:

Name ^SEJL² LVGDB Savukynas et al. 1963 Vanagas 1970 Vanagas 1981 Vanagas 1981a Juódliek­nis + (ON) – – – – – Leikà + (FIN) – 89 46 185, 189 59 Liekáitė – – 91 76 189 – Liekáitis – – 91 76 189 – Leikupis + (FIN) – 89 241 189 59 Liẽkė + (FIN) – 91 – 189 59 Liekė̃ +(FIN) – 91 – 189 59 Liẽkiai – 76426 (Dorf) – – – – Liẽkna + (FIN) 116597 (Wi), 116664 (Wi), 116866 (Wi), 117072 (Wi), 117766 (Wi), 117807 (Wi), 118043 (Wa) 91 36, 115 190 – Liẽknagala + (ON) – – – – – Liẽknai – 116697 (Vw) – – – – Liek­nãlė – 116997 (A) – – – – Liek­nãlis – 116716 (Wi), 116824 (Wi) – – – – Liẽknas + (FIN) 116808 (Wi), 117138 (Wi), 117244 (Wi), 117700 (Wi), 117767 (Wi) 91 36 190 –

156

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar till de litauiska flodnamnen Liėkė, Liėką och deras namnfamilj

Name | SEJL^² | LVGDB | Savukynas et al. 1963 | Vanagas 1970 | Vanagas 1981 | Vanagas 1981a Liėknė | – | 116370 (Wi), 116395 (Wi), 116613 (Wi) | – | – | – | – Liėknėlių rāvas | – | – | 91 | 272 | 190 | – Liėknėlis | + (ON) | – | 91 | 115 | 190 | – Liėknės | – | 116711 (Wi) | – | – | – | – Liėkniaĩ | + (ON) | 118387 (Ht) | – | – | – | – Liėkniniai pasėdžiai | – | 116394 (Wi) | – | – | – | – Liėkno upālis | – | – | 91 | 270 | 190 | – Liėknos | – | 117693 (Wi), 117701 (Wi), 117506 (Su), 117507 (Wi) | – | – | – | – Liėknupalis | + (FlN) | – | 91 | 89 | 190 | – Liėknupis | + (FlN) | – | 91 | 235 | 190 | – Liėkupis | – | – | 91 | – | 189 | – Pusiālieknis | + (FlN) | – | 130 | 254, 256 | 269 | – Šilalieknis | + (ON) | – | 185 | 239, 247 | 331 | – Užlieknė | + (ON), genauer: Wa | – | 181 (Užlikenės ūpis) | 272 (Užlikenės ūpis) | 356 (Užlikenės ūpis) | – Užliekniai | + (ON) | 117748 | – | – | – | – Užlieknis | + (ON) | – | – | – | – | –

Förkortningar: A – åker, FlN – flodnamn, Ht – gårdsdel, ON – ortnamn, Su – träsk, Vw – betesmark, Wa – skog, Wi – äng

2.9. I den tabellariska översikten blir ytterligare diskrepanser tydliga: Det är förvånande hur många toponymer (i vidare bemärkelse) som inte är upptagna i LVGDB. I enstaka fall görs olika klassificeringar; exempelvis räknas Liėknėlis i SEJL^² som ett ortnamn, medan det i den litauiska facklitteraturen räknas som ett vattendragsnamn. Här återstår sannolikt en hel del att grundligt kontrollera på nytt; det är möjligt att den ena eller andra namnformen dessutom visar sig vara Ghostname.

Straipsniai / Articles

157

HARALD BICHLMEIER

3. OM ETYMOLOGIN HOS LIT. LIEKĖ, LIEKĄ ETC.

3.1. I samband med den ’gammaleuropeiska hydronymin’ nämns vanligen endast de två kortaste formerna, lit. Liekė, Lieką. Hittills har dessa namn tillskrivits två olika etymologier, vilka nedan ska presenteras och vägas mot varandra: en traditionell och en yngre.

Nära sammanvävd med etymologin hos dessa båda flodnamn är å ena sidan frågan om etymologin hos namnet på floden Lech, som flyter från Österrike till Bayern, och å andra sidan frågan om etymologin hos en rad slaviska flod- och områdesnamn.

3.2. Som grund för avledningen konkurrerar här i samtliga fall två urindoeuropeiska rötter med varandra, *uleikᵘ- ’vara flytande, fukta’ (det yngre förslaget) och *(h₂)leik- ’böja, kröka’ (den traditionella uppfattningen). Ur semantisk synvinkel framstår avledningar från båda rötterna som fullt lämpliga för benämning av rinnande vatten: efter en karakteristisk krökning respektive sin rikedom på kurvor har säkerligen Chamb (fornhögtyska Kamb [1058]; < fornhögtyska *kamp- ← gall./urgalliska *kambo- ’krökt’³⁵),³⁶ förmodligen Bogenbach (även ortnamnet Bogen; Niederbayern; < fornhögtyska Pogana, Bogana [ON: ca 790 (kopia 1254)], GewN fornhögtyska Bogana [882])³⁷ namngivits, kanske Memel (lit. Nẽmunas), om den traditionella etymologin är riktig,³⁸ och kanske Elbe, om den trots allt bör etymologiseras som urindoeuropeiskt *h₂elh₂-bʰ(h₂)-o- ’den meandrande’ och inte på traditionellt sätt som ’den vita’.³⁹ Och benämningar baserade på rötter med betydelsen ’fuktig, våt, flytande’ är som bekant mycket talrika, jfr de olika tyska vattennamnen Neetze, Nette, Netze, som ska föras till den urgermanska roten *nat- ’våt’,⁴⁰ i Österrike Mattig (förmodligen från [för-]keltiska *madu-ko till roten

35 Jfr EDPC 186.

36 Jfr DGNB 81f.

37 Vgl. Prinz 2007: 158–164; DGNB 67; Wiesinger, Greule 2019: 101f.

38 Vgl. dazu Bichlmeier 2019: 49f.; 2020: 130f. jeweils mit älterer Literatur. Ähnlich auch schon unter Anführung der beiden bei Bichlmeier genannten etymologischen Vorschläge Vanagas 1988: 28f.

39 Vgl. dazu Bichlmeier 2012, 2013; Bichlmeier, Blažek 2014, 2015; Scheungraber, Grünzweig 2014: 43–46 (jeweils mit weiterer Literatur).

40 Jfr DGNB 372, 374f.

158

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om flodnamnen lit. Liẽkė, Lieką och deras släkt

urindoeuropeiskt *mad- ’vara/bli våt’ [LIV² 421]⁴¹ och förmodligen även Sava / Save, som snarast torde vara bildat till – *sh₂eu̯ ’hälla, regna’ (jfr IEW 912; LIV² 545),⁴² etc.

3.3. Innan de potentiella släktingarna utanför Baltikum behandlas bör dock först namnenas släktskap inom Baltikum undersökas.

3.3.1. De båda litauiska flodnamnen och deras släkt brukar allmänt sammanföras med lit. lieknas (även liėknas m. ’träsk, sumpig, kärrartad ängsmark’, lett. liekns m. ’lågland, lågt belägen fuktig äng’, lit. liėkna (även lieknā) f. ’lågt belägen sumpig äng’, lett. liėkna f. ’kärr, lågland mellan två höjder, fuktig sumpig plats i skogen, sumpig skog, stor fuktig äng’, lett. liėkne f. ’ändlös äng längs flodmynningen’. Vidare hör lit. laíkšės (1) f. ’stort träsk bevuxet med buskar’⁴³ hit.

3.3.2. Följande förformer kan rekonstrueras utifrån de belagda litauiska och lettiska ordformerna: urbaltiska *leiknā–/*laiknā–, *leikna–/*laikna–, *leikniā/*laikniā– och slutligen *laik-s-iā.

3.3.3. Semantiskt innebär denna sammanställning inget problem. Problematiskt är däremot först och främst rotstavelsens intonation, eftersom appellativets (vanligen förekommande) akut står mot en cirkumflex i vattennamnen. Skillnaden låter sig lätt förklaras om akuten är ursprunglig och man utgår från urbaltiska *leik- (/*laik-) > uröstbaltiska *lēk. I detta fall skulle cirkumflexen i vattennamnen kunna förklaras genom att den uppkommit genom metatoni (métatonie douce) i vattennamnet lit. Liẽkė < urbaltiska *Leikiā och sedan överförts till det litauiska vattennamnet Lieką, där metatonin egentligen inte kunde äga rum. Frågan är nu: Varifrån fick roten den primära akuten i appellativen? I själva verket finns här bara två alternativ: antingen innehöll roten i

⁴¹ Jfr DGNB 340f., Wiesinger, Greule 2019: 126.

⁴² Vgl. Bichlmeier 2011: 65–74; Repanšek 2016: 121f., Bichlmeier 2017, jeweils mit älterer Literatur.

⁴³ Jfr LitEW 1: 332, 364f.; Karulis 1992/2001: 523f. (med föråldrad etymologi). I SEJL 350 skriver Smoczyński fortfarande om detta: ”Bez etymologii.“. – Om detta i princip, se nu SEJL² (2018–2020) s.v. liėknas, laíkšės, där etymologin numera egentligen föredras på grundval av urindoeuropeiskt *uleik̯u. Denna etymologiska koppling är i slutändan redan omkring ett sekel gammal (vilket inte heller Bichlmeier 2010 hade insett), jfr LitEW 1: 332, där Fraenkel nämner den äldre litteraturen men avvisar detta förslag. För akuten ger inte heller Smoczyński någon förklaring; i SEJL² (2018–2020) s.v. laíkšės läser man: ”Akut bez historycznego uzasadnienia.“, i LED 656, 696 (där nu också urindoeuropeiskt *uleik̯u gäller som grund) tas problemet inte ens upp.

Straipsniai / Articles

159

HARALD BICHLMEIER

Om det urindoeuropeiska hade en laryngal, bör det alltså återges som uridg. *(u)leiHᵏ⁽ᵘ⁾-,⁴⁴ eller så har bildningen en (internt baltiskt?) utbildad förlängningsgrad. I detta fall måste (för)urbalt. *(u)lei(H)ᵏ⁽ᵘ⁾- postuleras, varvid antagandet av en laryngal i roten här är överflödigt. Enligt SEJL² (2018–2020) s.v. laĩkės ska „Akut bez historycznego uzasadnienia“. Man får alltså anta att författaren också betraktar den som på något sätt analogisk.

3.3.4. Eftersom den rot som ligger till grund för etymologiseringen av appellativerna och därefter även av orts- och vattennamnen endast under vissa förutsättningar tillåter uppkomsten av en akut, förefaller det som om namnen bevarar det äldre tillståndet (med cirkumflex), medan appellativerna däremot har förnyats. Om denna analys stämmer, vore detta åtminstone en påfallande situation.

3.4. Hur ser det då ut med beläggen för de båda förutsatta rötterna?

3.4.1. Roten uridg. *uleikᵘ är väl belagd, exempelvis i lat. liquēre ‘vara flytande’, liquidus ‘flytande’ etc. Om den förmodade roten uridg. *h₁leik- ‘böja, kröka’ har Bichlmeier (2010: 44f.) sannolikt sagt det väsentliga:

„Den andra ståndpunkten [gentemot den att det just rör sig om en fortsättning av roten uridg. *uleikᵘ; H.B.] företräds exempelvis av Anreiter (2005: 45; 2005a: 16; 2008: 150) respektive Anreiter/Haslinger/Roider (2000: 131), som utgår från en härledning från förromerskt *lik- ‘kröka, böja’ < idg. *(h₁)lik till roten *(h₁)leik-, jfr vattennamn lit. Liėkė, Liekà (< *[h₁]loikʰēn₂, *[h₁]loikéh₂), varvid Lech skulle vara ‘den böjda’. Detta är i slutändan den ståndpunkt som redan Pokorny företrädde. I princip skulle detta naturligtvis kunna vara fallet, men denna härledning har en tydlig skönhetsfläck: Denna indoeuropeiska rot verkar inte vara belagd i det appellativa ordförrådet, vilket i slutändan innebär att dess betydelse egentligen inte kan utrönas.“

Och vidare på samma ställe, s. 46:

„Å andra sidan erbjuder denna rot *uleikᵘ en utgångspunkt för etymologiseringen av de två ovan nämnda litauiska floderna Liėkė, Liekà, vilka med hänsyn till det faktum att de baltiska språken exakt har genomgått det för satemspråk typiska ljudskiftet *-kᵘ- > -k, och å andra sidan inget ärvt ord i

⁴⁴ En teoretisk möjlighet som skulle förklara stöttonen, men som föga övertygar semantiskt, bör också nämnas: I princip skulle ett förmörkat kompositum *leiH-h₃kᵘ- kunna ligga till grund, sammansatt av uridg. *leiH- ‘hälla, ösa’ (LIV² 405f.) och *h₃ekᵘ- ‘få syn på, se’ (LIV² 297f.) – men betydelsen förblir just oklar (‘som ser ut som en gjutning’?). – Även en härledning *loiH-ko ur den tidigare nämnda roten skulle uppvisa en laryngal, en bildning parallell med uridg. *h₃roiH-ko/h₂- > gemensam. *ŕ̥ēka ‘flod’ (till uridg. *h₃reiH- ‘svalla, virvla’ (LIV² 305f.), som exempelvis också fortsätter i uridg. *h₃reiH-no- > urkelt. *rēno- (→ lat. Rhēnus), urgerm. *rīna- > ty. Rhein.

160

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmerkungen zu den Flussnamen lit. Lieḱe, Lieḱā und ihrer Sippe

I baltiska språk uppvisar en initialgrupp vl, vilket innebär att urgerm. *#ul- > urbalt(o-sl.). *#lgilt, som urbalt. *laik(i̯)ā resp. *leik(i̯)ā- < urgerm. *u̯loiku̯ieh₂, *u̯loiku̯eh₂ resp. *uleiku̯ieh₂, *uleiku̯eh₂ kan rekonstrueras. Som betydelse skulle man, utgående från den ovan angivna rotbetydelsen, få ungefär ‘befuktning’, alltså ‘det befuktande (vattendraget)’ eller liknande.

3.4.2. Mot bakgrund av det senast sagda blir det också klart att den sammanställning av slaviska och baltiska vattennamn som Udolph (1990: 113–117) gjort och som Wiesinger (2014: 682) exempelvis godtagit inte bevisar någonting (vid sidan av Lech nämner han där bland annat slovak. Likava [1321 Lyka], det kroatiska flod- och landskapsnamnet Lika⁴⁵ etc.), eftersom de många namn från baltiskt och slaviskt område som anförs kan respektive torde vara fortsättningar av just denna urgermanska rot *uleikᵘ- ‘befukta’; den rotansats ”*leikᵘ- ‘flyta’” som Udolph (1990: 116) citerar efter Schmid 1975 är felaktig eller föråldrad. Den enda urindoeuropeiska roten *uleikᵘ- som fortfarande allmänt fortsätter i ariska och iranska språk betyder ‘(tillbaka, bort) lämna, avlägsna sig från’ (EDIV 307f.; LIV² 406f.; det är just denna rot som även det litauiska *l̥kti som nämndes ovan bygger på).

En skönhetsfläck kvarstår: den urindoeuropeiska roten *uleikᵘ- ‘befukta’ verkar inte ha fortlevt appellativiskt i slaviskan.

Denna urindoeuropeiska rot *uleikᵘ torde således med sannolikhet nära visshet också ligga till grund för det enda par appellativ som någonsin nämnts som argument i diskussionen, lit. liekna f., lett. liekņa f. ‘sumpig äng’.

^⁴⁵ Detta namn (eller hela namngruppen) rymmer ett problem som hittills tycks ha förbisetts: Det äldsta belägget (bortsett från Por[tus] Epi[icus] i Tabula Peutingeriana) finns hos Konstantin Porfyrogenetos (De Adm. Imp. 30, 93) Λίκα, vilket enligt Schramm (1981: 286, med hänvisning till äldre litteratur) ska bygga på lok. alltslav. *vь̄ Licě. Det näst äldsta belägget lyder då 1185 Lica. Frågan är här varför den kroatiska namnformen inte genomgick den så kallade tredje (progressiva) palataliseringen; den borde ju ha inträffat här, eftersom denna (i klassisk beskrivning [Bräuer 1961: 193]) gällde alltslav. *k, *g, *x efter alltslav. *i, *ь, *ę (eller, i modernare tolkning, urmanslav. *k, *g, *x efter urmanslav. *i, *i, *j; även över en nasal [Holzer 2007: 51]). En direkt parallell till vårt fall är förmodligen suffixkonglomeratet urmanslav. *-in-i̯ā > alltslav. *-bnica. Som framgår av den nyare beskrivningen verkar accentförhållandena inte ha spelat någon roll. Och normalt borde även lånord underkastas dessa ljudlagar – och flod- eller områdesnamnet torde väl ha övertagits kort efter den slaviska invandringen i regionen under slutet av 500-talet. Därav uppstår nu frågan varför å ena sidan samtliga slaviska namnformer inte visar den progressiva palataliseringen – och å andra sidan om inte Λίτζα trots allt kanske är nominativens ljudlagsenliga form. Men detta kräver en egen undersökning.

Straipsniai / Articles

161

HARALD BICHLMEIER

Det krävs däremot en hel del semantiska förskjutningar för att beteckna en sumpig äng som ‘den böjda’.⁴⁶ Varför just denna härledning från den appellativiskt obelagda urindoeuropeiska roten *(h₁)leik- ‘böja’ för närvarande uppträder som den enda hos Scheungraber, Grünzweig (2014: 210) förblir oklart.

4. OM ETYMOLOGIN HOS FLODNAMNET LECH

4.1. Här kommer nu flodnamnet Lech och dess etymologi in i bilden. För detta namn har tre etymologier anförts och diskuterats, nämligen först de ovan redan nämnda:

a) en avledning från en urindoeuropeisk rot *(h₁)leik- ‘böja’, varvid man antingen räknar med en förkeltisk eller i slutändan ändå keltisk bildning på denna grundval;

b) en avledning på grundval av den urindoeuropeiska roten *uleiku- ‘vara fuktig, befukta’ etc., varvid det i framställningarna inte alltid framgår klart om bildningen anses vara keltisk, förkeltisk eller förkeltisk efter att ha gått genom ett keltiskt filter.

Och slutligen: c) urgall. *liko/ā- ‘klippa, sten’ tillsammans med en (expressivt?) geminerad variant *likko/ā- (som krävs av ett fåtal belägg för flodnamnet, vissa personnamnsbelägg [i den mån man godtar att de hör hit] och de appellativa keltiska jämförelseorden). Denna benämning passar väl till delarna av det övre loppet, där floden först arbetar sig genom trånga klippor och senare tar upp en bred flodbädd, som vid lågvatten låter vidsträckta, av småsten täckta ytor träda fram.

4.2. Trots den ovan nämnda, redan för tio år sedan uttalade fastställan att just en härledning från den semantiskt naturligt tilltalande urindoeuropeiska roten *uleiku av ljudliga skäl under inga omständigheter kommer i fråga för namnet Lech, framställer Wiesinger, Greule (2019: 107) denna etymologi som den enda. Detta utgör ett klart steg tillbaka jämfört med vad som redan uppnåtts:

⁴⁶ Hierzu bereits Walde, Pokorny 1927–1932, 2: 397 (s.v. *le̯iqᵘ) in Bezug auf „lit. lė̃knas „Morast“, lett. lėkns, lėkne „ds., niedrig liegendes Feld“: „nicht wahrscheinlicher zu *le̯iqᵘ- „biegen“ als „Einbuchtung, daher feuchte Senke““.

162

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om flodnamnen lit. Liėkē, Liekā och deras namnbesläktade former

Endast denna etymologiska lösning erbjuds, dessutom i starkt förkortad form:

„Etymologiskt återförs rom. *Licus/*Lica via kelt. *Likos/ā < *wlikos på idg. *wlikwō-s ’befuktare’, till idg. *wleikw- ’befukta’. L: Greule (2014), 304; Wiesinger (2014), 681–683; Greule (2015), 343.“

4.3. Analysen bör börja bakifrån: De båda författarna citerar endast egna verk, varvid Greule (2014 = DGNB: 304) här sticker ut, eftersom forskningshistorien där, till skillnad från i Wiesinger, Greule (2019), faktiskt beaktas: alla tre ovan nämnda etymologier presenteras och diskuteras kort, varvid ’sten’-varianten är den enda som avvisas, medan de båda andra där till en början framstår som likvärdiga, men det påpekas att „*Likos inte säkert kan beläggas som keltiskt“ – och detta „[t]rots de båda keltiska appellativen air. fluch ’fuktig’ och kymr. gwlith ’dagg’ (< *ulik-)“ –, men att denna rekonstruktion, trots att man måste förutsätta „dissimilatoriskt bortfall av det indoeuropeiska labiovelaret /kʷ/ > /k/ och bortfall av det initiala /u-/“, „på grund av den därav härledbara betydelsen ’befuktare (av landet), vattengivare eller dylikt’ bör föredras som namn på en flod“.

4.4. I förhållande till denna korrekta framställning, försedd med motsvarande reservationer, är den aktuella framställningen i Wiesinger, Greule (2019) slutligen behäftad med flera fel: Förklaringen att namnet går tillbaka som „rom. *Licus/*Lica via kelt. *Likos/ā < *wlikos till idg. *wlikwō-s ’befuktare’, till idg. *wleikw- ’befukta’“, uppvisar följande (tryck)fel:

• Roten bör, om man håller sig till det i den angelsaxiska världen vanligare och här tillämpade notationssättet, skrivas *wleikw och inte *wleikw-, (jfr i vanligare notation: uridg. *uleiku̯-); roten har endast fem fonem, inte, som skrivningen „*wleikw-“ antyder, sex. Förmodligen rör det sig bara om ett tryckfel, men detta är betydelseförvrängande.

• „[I]dg. *wlikwō-s ’befuktare’“ måste (bortsett från den felaktiga notationen) först motiveras morfologiskt: Nomina agentis, som uppenbarligen antas här, har visserligen suffixbetoning, men har normalt o-fullsteg i roten; följaktligen skulle man förvänta uridg. *uloik-u̯-ō- ’befuktare’ i motsats till nomen

⁴⁷ Ähnlich auch Greule 2015: 343 = Greule o.J.: 7: „< roman. Licus (*Likius, Licca) über kelt. *wlikos < (idg.) *wlikwōs ‘Befeuchter’ zu idg. *wleikw- ‘befeuchten’“, wobei hier aber alle Zeichen richtig gesetzt sind.

Straipsniai / Articles

163

HARALD BICHLMEIER

actionis uridg. *ulōiku̯-o- ’befuktning, fuktande’, eventuellt även nomen rei actae ’det befuktade’.

• Den i den ovan citerade framställningen omotiverade dissimilationen *u̯ – kʷ > *u̯ – k är visserligen i princip möjlig – men ytterst helt ad hoc och har, såvitt kan ses, inga som helst paralleller i keltiskan; i ett möjligt exempel med samma ljudföljd sker i alla fall inget sådant: uridg. *uekʷu̯- ’säga’ (LIV² 673f.; IEW 1135f.) kan i alla fall fortsättare av en stam urkelt. *uekʷu̯-o- ’ansikte’ (troligen < ’språk’) bygga på, vilka inte visar minsta spår av dissimilation: därtill hör kanske Ogam VEQ-REQ, säkert mkymr. gwep ’ansikte, utsikt, grimas’, mbret. goap ’hån’ (om det inte är ett lånord från normandisk franska), gall. PN Uepo-litanus, Uepos.^⁴⁸

• Ännu mer ad hoc är det därpå följande antagandet om bortfall av initialt uridg./urkelt. *u̯-: För ett sådant finns inte minsta antydan i de keltiska språken: uridg. *u̯- blir urkelt. *u̯- och detta vidare till air. f-, kymr. gw-, bret. g-, korn. g-, gall. /u-/ <u-/ v->. Och detsamma gäller för samtliga initialgrupper urkelt. *ul- < uridg. *(H)ul- och urkelt. *uliK- < uridg. *(H)u̯lK-.⁴⁹

• Denna keltiska etymologi blir dock slutgiltigt osannolik genom att det av det ord till vilket man här återför flodnamnet Lech, urkelt. *uliku̯-o-, i alla keltiska språk där det lever vidare, inte heller ens i ansats har någon fortsättning som skulle uppvisa ett av de ovan antagna icke-ljudlagsenliga ljudskiftena; man finner alltid endast de reguljära reflexerna av *u och *-kʷ-: air. fliuch, akymr. gulip, mkymr. gulip, gwlyp, gʷlyb, abret. gulip, mbret. gloeb, glueb, mod. bret. gwleb, akorn. glibor (gl. lat. humor).

4.5. Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att den återföring av namnet Lech till „idg. *wlikwō-s (läs: *wlikwōbzw. *ulikʷu̯-o-; H.B.) ’befuktare’“, som Wiesinger, Greule 2019 erbjuder som enda etymologi, visserligen skulle passa väl semantiskt, men inte håller för en ljudhistorisk granskning: den förblir möjlig endast om man för (föralpkeltiskan (den bayerska keltiskan [som analogibildning till den bayerska slaviskan] respektive Celtica bavarica) godtar ljudutvecklingar som annars inte kan beläggas i keltiskan, men som redan för just detta lexem inte kan beläggas någonstans i de keltiska språken.

⁴⁸ Jfr. EDPC 409f.; OPEL 4: 155; 2007: 236; Raybould, Sims-Williams 2009: 14, 25.

⁴⁹ För exempel, jfr. EDPC 425f.

164

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om flodnamnen lit. Liėke, Liėką och deras namnsfär

4.6. Det arbete av Wiesinger (2014: 681–683) som Wiesinger, Greule (2019) citerar i detta sammanhang är också problematiskt med avseende på den just diskuterade problematiken: Alla de svårigheter som följer med denna härledning berörs knappast. Där heter det på s. 682:

„Eftersom de Likater som bosatte sig vid Lech kring vår tideräknings början har ett keltiskt namn, ligger det nära till hands att även floden har ett keltiskt namn, som då bör anges som kelt. *Likā.... Flodnamnet torde emellertid inte vara av keltiskt utan av redan indoeuropeiskt förkeltiskt ursprung. Jürgen Udolph påvisar besläktade bildningar dels i östra Kroatien via Slovakien och Polen till Vitryssland och Litauen, dels i väster i Belgien, Frankrike och England. Utgångspunkten är då idg. *lei- (*leiH-) ‘hälla, flyta’ (Pokorny, 664) och en formantutvidgning till *leikᵘ⁻⁵⁰ (*uleikᵘ⁻) ‘flyta’ i lat. liquēō ‘vara flytande’ och liquidus ‘flytande, rinnande’.”

Angesichts der doch deutlich von der in Wiesinger, Greule (2019) vertretenen Etymologie abweichenden Herleitung – es wird ja hier mit einer vorkeltischen, in Wiesingers Terminologie ‘indogermanisch-voreinzelsprachlichen’ Bildung gerechnet – dort indes eindeutig mit einer keltischen, wären im jüngeren Text schon ein paar klärende Worte angebracht gewesen, wenn dieser Text als einer von nur drei Literaturverweisen erscheint.⁵¹

Om man under denna förutsättning ville rädda härledningen av namnet Lech från ett keltiskt vattennamn *Likā, måste man anta att detta endast är en keltiserad form, eller den form av ett förkeltiskt namn som integrerats i keltiskan. Då måste man emellertid vidare anta – om man fortfarande utgår från en underliggande urindoeuropeisk rot *uleikᵘ⁻ ‘flyta’ respektive

⁵⁰ Quelle für diesen überholten Ansatz dürfte ebenda zitierter Udolph 1990: 116 („*leikᵘ⁻, „fließen“ als Wurzelerweiterung zu *lei- „gießen, fließen““) sein, wo dieser diese Theorie der Wurzelweiterung von Schmid 1975 übernimmt. Allerdings ist die Theorie einer derartigen Wurzel­erweiterung aus heutiger Sicht zu verwerfen (die Wurzel ist als uridg. *leiH- ‘gießen’ anzusetzen, LIV² 405f.), diese Idee widerspiegelt nur den gerade bei Udolph üblichen, völlig veralteten Wissensstand. Dass uridg. *leiHund *uleikᵘ⁻ irgendwie einen gemeinsamen Ursprung haben, ist grundsätzlich ausgeschlossen. Auch ist eine Wurzel uridg. *leikᵘ⁻ ‘niedrig, Niederung’, die indirekt irgendwie etwas mit ‘fließen, flüssig’ zu tun haben könnte (so etwa Merlingen 1978: 60), ein Phantasma bzw. entspringt veralteten Auffassungen: diese Wurzel wird dadurch generiert, dass eben der Name Lech mit der Sippe um lett. liekns zusammengestellt wird; der Name des Lech müsste dann – wenn er aber ebenda nicht ausgeführt wird – letztlich ‘der Niedrige, der Seichte’ bedeutet haben. Nach den Ausführungen oben in 3.3., besonders in 3.3.1. erscheint diese Etymologie als wenig zielführend.

⁵¹ Till syvende och sist rör det sig om en fördunklande term, som besparar användaren att behöva ta ställning till om han eller hon ska betrakta förspråkliga (i detta fall förkeltiska) bildningar som urindoeuropeiska eller som ‘gammaleuropeiska’ (alltså på något sätt västligt urindoeuropeiska) i Krahes mening.

Straipsniai / Articles

165

HARALD BICHLMEIER

rättare sagt ’fukta’, utgår från att det förkeltiska indoeuropeiska språk, från vilket keltiskan övertog namnet, var beskaffat så att det hade förlorat labiovelaren eller förändrat den till en velar (såsom exempelvis satemspråken) och förenklat initialt *ul till *l (såsom baltiskan, slaviskan och italiskan). Här hamnar man inom ett område där knappast något längre kan säkerställas språkvetenskapligt och argumentativt.⁵²

Dessutom uppstår då frågan: om flodnamnet nu är förkeltiskt (”indoeuropeiskt förkeltiskt”), kan man då fortfarande beteckna folkets namn Licates / Likaten som keltiskt, såsom det faktiskt görs i citatet? Eller är det då keltiskt på förkeltisk grund, eftersom det innehåller suffixet (*)at (keltiskt?)?

Bortsett från detta är den i citatet uppenbarligen gjorda kopplingen mellan urindoeuropeiskt *leiH- ‘hälla, flyta’ (LIV² 405f., Pokorny 1959: 664f.) och urindoeuropeiskt *uleiku̯- ‘befukta’ (LIV² 696f.; inte hos Pokorny 1959) närmast äventyrlig – och återfinns inte ens i denna form hos den där citerade Udolph (1990: 115f.).

4.7. Låt oss ännu en gång återvända till de två andra etymologierna:

4.7.1. Först till den påstådda roten *h₁leik- ‘böja’:⁵³

Den viktigaste litteraturen som innehåller denna etymologi är sannolikt IEW 669; Snyder 1967: 161 (”Till grund ligger sannolikt idg. *leik- ‘böja’. Keltiskt ursprung för dessa namn... är... mindre sannolikt.”);⁵⁴ utan hänvisning till IEW; Anreiter (2008: 150).

Att etymologin med utgångspunkt i denna rot bör avvisas har redan framhållits ovan § 3.4.1.

4.7.2. ‘Sten’-etymologin företräds i första hand i den franskspråkiga litteraturen, men denna har exempelvis inte tagits upp eller citerats av Wiesinger, Greule (2019) och de där citerade tidigare arbetena. I den franskspråkiga litteraturen framställs den dessutom i regel som den enda för Lech

52 Dessutom implicerar denna uppfattning nota bene att talare av ett annat indoeuropeiskt idiom måste ha invandrat till det föralpina området före bärarna av det språk som senare gav upphov till keltiskan – alltså att man följaktligen måste räkna med minst två vågor av indoeuropeisk invandring: en kanske under det 2:a årtusendet f.Kr. (vars bärare skulle ha skapat vattennamnet – detta skulle då enligt klassisk terminologi sannolikt vara ‘gammaleuropeiskt’) och den med de språkförare som senare utvecklades till kelter under det 1:a årtusendet f.Kr.

53 Beide Etymologien werden in Sims-Williams (2006: 185, Anm. 78) genannt, ohne eine Entscheidung zu treffen.

54 Snyder (1965: 187f.) bietet hingegen noch beide Lösungen, die zu urkelt. *lik(k)- ‘Stein’ und die zu uridg. *leik- ‘biegen’ (nach IEW 669), scheint aber schon der letzteren zuzuneigen. Kategorisch hingegen ist er bereits in der Ablehnung (aus lautlichen Gründen) einer Etymologisierung auf der Grundlage der Wurzel *uleiku̯-.

166

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmerkungen zu den Flussnamen lit. Lieḱe, Lieḱā und ihrer Sippe

nämnd, varvid det oftast påpekas att flodnamnet hade enkelt urkelt. *k, medan de jämförda lexemen hade geminerat urkelt. *kk (så exempelvis DLG^² 200; DLG^³ 201; Delamarre [2007: 177]; Delamarre [2012: 117]).

DTNG 2, s.v. ”licco-, licca ‘pierre plate, dalle, falaise, roche’ / ‘slab, flat stone, cliff” utgår nu uppenbarligen implicit från att geminatan i princip fanns, men oftast inte skrevs ut i beläggen, med undantag för Licca hos Venantius Fortunatus. Medan detta inte längre nämns här, betraktas geminatan i DLG^² 200; DLG^³ 201 (och i äldre litteratur) som ”expressiv” (så ännu exempelvis IEW 832, Pokorny 1960: 170, men även ännu Bichlmeier 2010: 43).^⁵⁵

4.7.3. Denna bedömning är förvånande, eftersom lösningen på denna geminata redan hade upptäckts av Stokes (1893 passim, här: 170) och, med denne som förebild, bekräftats av Lühr (1985 passim, här: 293, 337): I urkeltiskan fanns en ljudlag jämförbar med Grimms lag i germanskan, som medförde att grupper av urindoeuropeiskt *p/t/k + *n gav urkeltiskt *pp/tt/kk, medan grupper som utgick från urindoeuropeiskt *bʰ/dʰ/gʰ + *n gav urkeltiskt *bb/dd/gg.

Bereits bei Stokes (1893) findet sich so die wohl korrekte Etymologie: Das keltische ‘Stein’-Wort im appellativen Wortschatz geht auf uridg. *pₗ̥knā-, in moderner Notation uridg. *p̥l̥k-néh₂- > frühurkelt. *φlikkā- > urkelt. *likkā- > mir. lecc ‘Steinplatte’, kymr. llech ‘Steinplatte’, bret. lec’h ‘Grabstein’ zurück. Dabei ist der Ansatz der Schwundstufe im Rekonstrukt nur dann notwendig, wenn eben der Name des Lech mit seinen Belegen der Gestalt /lik(k)-/ damit verbunden werden soll.

4.7.5. I övrigt gäller följande: Dessa keltiska ord skulle också kunna återföras på kelt. *(p)lekkā, en ursprungligen fullstegsform. Ytterligare problem med detta antagande är att det, om man ser till betydelserna hos de andra orden som avletts från denna rot, säkert rör sig om en semantisk specialutveckling i keltiskan, där begränsningen till ‘stenyta’ har uppkommit med utgångspunkt i den egentliga betydelsen ‘platt’, ‘yta’ (jfr Bichlmeier 2010: 43). Med andra ord: även förurkelt. *plek-nḗk skulle kunna leda till de belagda keltiska appellativen.

4.7.6. Av det sagda följer alltså följande: Om man utgår från urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *p̥lk-néh₂- > tidigurkeltiskt *φlikkā- > urkeltiskt *likkā kan

^⁵⁵ För personnamn som innehåller elementet Licc, se även OPEL 3: 26. – Om ytterligare möjligheter till uppkomsten av geminater i fastlandskeltiskan, se de Bernardo Stempel 2010. – Isaac 2004 intar en skeptisk hållning till denna lösning (> Possibly Celtic Elements, s.v. lico-); eftersom han där endast överväger den uteslutna etymologin enligt Anreiter (et al.) till roten *(h₁)leik- ‘böja’ som alternativ, innehåller denna artikelpost dock inga nya argument som på allvar skulle ifrågasätta lexemets keltiska karaktär.

Straipsniai / Articles

167

HARALD BICHLMEIER

de appellativa formerna och beläggen för vattennamnet förklaras tillsammans, men man måste anta att geminatan i vattennamnet ofta inte skrevs ut. Alternativt kan man anta urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *pl̥k-néh₂- > tidigurkeltiskt *φlikkā- > urgalliskt *likkāför appellativen (och ett belägg för ett vattennamn?), men däremot urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *pl̥k-éh₂- > tidigurkeltiskt *φlikā- > urgalliskt *likāför beläggen för vattennamnen.

4.7.7. Eftersom rotens grundbetydelse i urindoeuropeiskan *plek, som redan har redogjorts för ovan, torde ha varit ‘platt’ (jfr kanske lett. plaks ‘platt’, om det kommer från förurbaltiskt *pl̥ok-o- [om det inte kommer från *pl̥ak-o- ← *pl̥h₂k-o-; se nedan 4.7.9], lit. plãkanas ‘platt’ samt några ytterligare jämförelser hos Pokorny 1959: 831f.⁵⁶),⁵⁷, bör man vid en no-avledning urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *pl̥k-nó också utgå från denna betydelse. Och som Bichlmeier (2010: 44) redan har framställt det, har man sannolikt ingen annan möjlighet än att anta följande betydelseutvecklingar: för appellativen i varje fall ‘platt’, sedan substantiverat ‘yta’ > ‘stenvyta’ > ‘stenplatta’ > ‘gravhäll’; för flodnamnet ‘den flata, grunda’, varvid betydelsen ‘stenplatta’ sekundärt kan ha återinfogats – under förutsättning att den betydelseutveckling som belagts utanför galliskan också ägde rum i föralpinsk galliska. En betydelse ‘stenig’ eller liknande kan ha uppstått, men kan tills vidare inte härledas ur det sagda och skulle i varje fall morfologiskt inte återspeglas i en avledningsprocess som kan hänföras till någon av dessa betydelseförskjutningar.

4.7.8. Låt oss ändå presentera ett scenario som först verkar komplicerat, men som just för detta vattennamn skulle kunna förklara betydelsen ‘stenig’:

Om man som utgångspunkt antar en avljudande proterodynamisk n-stam urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *plék-n̥ n. (eller *plék-ōn m.), gen. *pl̥k-én-s → *pl̥k-n-és ‘flathet, yta’ eller en amphikinetisk n-stam urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *plék-n̥ n. (eller *plék-ōn m.), gen. *pl̥k-n-és, skulle ett därav med det possessiva urindoeuropeiska *-ó avlett adjektiv urindoeuropeiskt/förurkeltiskt *pl̥k-n-ó helt enkelt betyda ‘som har en yta/flathet’, alltså ‘platt’. Om betydelseutvecklingen

⁵⁶ Jfr med avvikande etymologi (till roten urindoeuropeiskt *pleh₂k) LitIEW 602f.; LEV 2: 58; SEJL 467f.; ALEW 2: 785f.; SEJL² s.v. plãkanas; LED 978f.

⁵⁷ Huruvida roten faktiskt var resultatet av en process med rotutvidgning, såsom antyds på samma ställe, spelar ingen roll för den fortsatta diskussionen i vårt fall. Om detta antagande stämmer bör man snarast utgå från en urrot *pel, som sedan bland annat å ena sidan skulle ha utvidgats till *pl-eh₂- ‘bred, breda ut sig’, å andra sidan till *pl-ek- ‘platt’. Här kommer man emellertid in på området för glottogoniska spekulationer.

168

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmerkungen zu den Flussnamen lit. Lieḱe, Lieḱā und ihrer Sippe

från ’yta’ till ’sten(yta)’ redan hade ägt rum på urgalliskt stadium, skulle på så sätt även en betydelse ’stenig’ kunna motiveras.

Detsamma gäller också om man utgår från en men-stam urindoeuropeisk/förurkeltisk *pl̥k-mn̥ n., gen. *pl̥k-mén-s, instr. *pl̥k-mn̥-éh₁ ’planhet, yta’; här skulle endast dessutom den även annars observerbara förenklingen av trekonsonantgruppen i instrumental⁵⁸ *-kmn- > *-kn- (ännu i förurkeltiskan) ha ägt rum och ha generaliserats till ordets hela paradigm, så att även det därifrån avledda possessiva adjektivet förurkelt. *pl̥k-mn-ó- > *pl̥k-n-ó erhålls.

4.7.9. Avslutningsvis bör dock ännu ett problem i samband med ansatsen av den urindoeuropeiska roten *plek påpekas: denna kan visserligen ligga till grund för några av de bildningar som sammanställts i IEW 831f.; för de flesta där anförda formerna måste man dock snarare förutsätta en urindoeuropeisk rot *pleh₂k- ’slå’ (LIV² 485), på vars grund även den ovan nämnda baltiska ordgruppen kring lett. plaks, lit. plākanas ’platt’ (< **[platt] slagen’) kan förklaras, genom att man räknar med plak- < *plək- (i stället för urindoeuropeiskt *pl̥h₂k- > urbaltiskt *pīlk-/*pūlk) med förnyad vokalism.⁵⁹

Om roten nu faktiskt (och uteslutande) ska sättas som urindoeuropeisk *pleh₂k, uppstår frågan om härledningen av den urgalliska/galliska formen *libkā fortfarande är möjlig på denna grund. Enligt de i det föregående framställda avledningsprocesserna skulle man utgå från en förform förurkelt. *pl̥h₂k-(m)n-ó-.

Men även denna form skulle i slutändan leda till exakt det resultat som framställdes ovan, nämligen urgall. *libk-o, eftersom denna form uppvisar en struktur som utgör input för verkan av ’Wetter-regeln’:

Enligt ’Wetter-regeln’ inträdde förlusten av en laryngal framför kombinationen av klusil och icke-stavelsebildande sonorant när slutstavelsen var betonad. Jfr Neri (2017: 343), som preciserar ’Wetter-regeln’ på följande sätt:

„Laryngalens bortfall ägde regelbundet rum (dvs. som en undantagslös ljudlag) endast i ställningen efter obetonad vokal eller obetonad stavelsebildande resonant och före varje förbindelse av minst en obstruent + icke-stavelsebildande resonant eller halvvokal (VHK R/UṾ > VK R/UṾ, RHK R/UṾ > RK R/UṾ eller R K R/UṾ). Ljudförändringen ägde rum under en tid då svinnablaut och omfärgningen av ett kort e redan hade inträtt, men ännu före det allmänna laryngalbortfallet i de enskilda språken, vilket sammanföll med

⁵⁸ Eines der schlagendsten Beispiele hierfür liefert ai. áśman- ‘Stein’: Nom. áśmā, Gen. aśnáḥ, Instr. aśnā.

⁵⁹ Jfr litteraturen i fotnot 56.

Straipsniai / Articles

169

HARALD BICHLMEIER

och åtföljdes av förlängning av det föregående sonoranta segmentet, och ska således klassificeras som urindoeuropeiskt.”

Med andra ord: utvecklingen även med utgångspunkt i den rotform som måste läggas till grund för flertalet av de belagda ordformerna är regelbunden och leder till det belagda resultatet: uridg. *pl̥h₂k-(m)n-ó- > vorurkelt. *pl̥k-(m)n-ó- > frühurkelt. *pl̥ik-nó- > urkelt./(ur-)gall. *likko.

4.8. Av den här genomgången av alla möjligheter följer följande insikter:

4.8.1. Att den semantiskt visserligen väl lämpade urindoeuropeiska roten *uleikū- ‘befukta’ spelade en roll vid etymologiseringen av namnet Lech som ett keltiskt namn är uteslutet. Om Lech har ett förkeltiskt tilldelat namn är det teoretiskt möjligt att denna rot ligger till grund här, men det kräver flera ytterligare antaganden, såsom att ljudförändringar måste ha ägt rum som annars inte kan beläggas för Centraleuropa eller alpområdet (utan endast förekommer i italiskan respektive i satemspråk som exempelvis de baltiska och slaviska språken).

4.8.2. Att en urindoeuropeisk rot *h₁leik- ‘böja’ spelade en roll är likaledes uteslutet. Den har sannolikt helt enkelt aldrig existerat: det enda (baltiska) appellativparet som har åberopats för den måste förklaras på annat sätt (hör sannolikt just till den urindoeuropeiska roten *uleikū- ‘befukta’). De övriga förmodade beläggen för rotens existens, som enbart består av namnmaterial, är värdelösa, eftersom man aldrig kan sluta sig till några betydelser av någonting enbart utifrån namnmaterial.

4.8.3. På grundval av den urindoeuropeiska roten *plek- ‘platt’ respektive *pleh₂k- ‘slå (platt)’ kan såväl formerna av vattennamnet som de keltiska appellativen utan problem härledas. Den urkeltiska geminata som fortsätter i de belagda ord- och namnformerna har enligt ljudlagarna uppstått ur urindoeuropeiskt *-kn-́ > urkelt. *-kk. Det går tills vidare inte att avgöra om beläggen för vattennamnen utan geminata bygger på en avvikande stammbildning (uridg. *pl̥(h₂)k-ó-/éh₂-) eller endast på en inexakt återgivning av det keltiska ordet. En meningsfull betydelse för ett flodnamn framkommer om man antar en adjektivisk nó-stam förförkelt. *pl̥(h₂)k-nó- ‘platt’ (> ‘grund’); den betydelse ‘den steniga’ som redan tidigare ofta antagits kan härledas om man uppfattar förförkelt. *pl̥(h₂)k-(m)n-ó som en possessiv ó-avledning till en (me)n-stam urindoeuropeiskt/förförkeltiskt *plé(h₂)k-(m)n n., *pl̥(h₂)k-(m)͂n- ‘flackhet, yta’ > ‘stengyta’ > ‘sten(yta)’, beroende på hur långt den semantiska utvecklingen av (me)n-stammen i (sen)urkeltiskan/föralpgalliskan hade fortskridit vid tiden för adjektivbildningen.

170

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmerkungen zu den Flussnamen lit. Lieḱe, Lieḱā und ihrer Sippe

Redan hade framskridit, betydde avledningen antingen ‘som har flackhet’, ‘som har stenyta/stenplattor’ eller ‘som har stenar’ = ‘stenig’. ⁶⁰

4.8.4. Vilken den exakta betydelsen av namnet var kommer sannolikt aldrig att kunna avgöras.

5. RESULTAT

Av den föreliggande undersökningen följer således: Den urindoeuropeiska roten *(h₁)leik kan inte beläggas i appellativiskt bruk och har följaktligen sannolikt aldrig existerat. Om den ändå skulle ha existerat, gjorde den det endast i namnformer, varför dess betydelse följaktligen inte kan fastställas.

För namnsfären av vattennamn kring lit. Lieḱe, Lieḱā bör man således framför allt utgå från den urindoeuropeiska roten *uleikᵘ- ‘befukta’ som grund. Denna kan också ligga till grund för slaviska vattennamn som kroatiska Lika, slovakiska Likava etc. – både om dessa är genuint slaviska bildningar och om de endast skulle vara slaviserande ombildningar av förslaviska bildningar.

För namnet Lech är däremot en härledning från den urindoeuropeiska roten *uleikᵘ- ‘befukta’ omöjlig; en sådan förklaring kräver särskilda antaganden som saknar paralleller överallt. Namnet har snarare uppstått genom en rent keltisk bildning, som närmast bygger på en förform urindoeuropeiskt *pl̥(h₂)k-(m)n-ó- > urkelt. *(φ)likko- ‘stenig’; därtill kan det ha funnits en parallellbildning urindoeuropeiskt *pl̥k-ó- > urkelt. *(φ)liko- (respektive urindoeuropeiskt *pl̥(h₂)k-ó- → urkelt. *(φ)liko- [med förnyad vokalism]).

Härav följer att den koppling mellan lit. Lieḱe, Lieḱā och det keltiska vattennamnet *Lik(k)o/ā som ofta förekommer i äldre litteratur inte kan upprätthållas. De båda namnen (namnsfärerna) bygger på bildningar från två olika urindoeuropeiska rötter – endast resultaten i de enskilda språken liknar varandra.

Det rör sig således om ett klassiskt fall av ‘falska vänner’ – eller om den fördärvliga verkan av ‘klanglikhetens siren’.

⁶⁰ Möjligheten att över huvud taget kunna härleda denna betydelse ‘stenig’ för de belagda namnformerna bedömdes ännu betydligt mer skeptiskt i Bichlmeier (2010: 44); efter de överväganden som nu lagts fram är denna skepsis inte längre berättigad.

Straipsniai / Articles

171

HARALD BICHLMEIER

LITTERATUR

ALEW – Altaltaiisches etymologisches Wörterbuch (ALEW). Vol. 1: A–M. Vol. 2: N–Ž. Bearbetad under ledning av Wolfgang Hock och med medverkan av Elvira-Julia Bukevičiūtė och Christiane Schiller av Rainer Fecht, Anna Helene Feulner, Eugen Hill och Dagmar S. Wodtko. Bd. 3: Register och index. Bearbetad under ledning av Wolfgang Hock och med medverkan av många andra av Rainer Fecht. (Studien zur historisch-vergleichenden Sprachwissenschaft 7), Hamburg: Baar, 2015.

Anreiter Peter 2005: Die Schichtung der Tiroler Gewässernamen. – Greule Albrecht, Janka Wolfgang, Prinz Michael (Hrsgg.): Gewässernamen in Bayern und Österreich. 3. Kolloquium des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung. Regensburg, 27./28. Februar 2004. (Regensburger Studien zur Namenforschung 1), Regensburg: Edition Vulpes, 35–49.

Anreiter Peter 2005a: Ein Wunschgedanke: Die tiefere interdisziplinäre Verankerung der Onomastik. – Brendler Andrea, Brendler Silvio (Hrsgg.): Namenforschung morgen. Ideen, Perspektiven, Visionen, Hamburg: Baar, 13–21.

Anreiter Peter 2008: [Rez. zu:] Reitzenstein 2006. – Österreichische Namenforschung 36, 145–153.

Anreiter Peter, Haslinger Marialuise, Roider Ulrike 2000: The Names of the Eastern Alpine Region mentioned in Ptolemy. – Parsons David N., Sims-Williams Patrick (Hrsgg.): Ptolemy. Towards a linguistic atlas of the earliest Celtic place-names of Europe. Papers from a workshop, sponsored by the British Academy, in the Department of Welsh, University of Wales, Aberystwyth, 11–12 April 1999, Aberystwyth: CMCS.

Bichlmeier Harald 2010: Bairisch-österreichische Ortsund Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46 (2009[2010]), 3–63.

Bichlmeier Harald 2011: Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde (Teil 2). – Sabe, Drau, Zöbern. – Ziegler Arne, Windberger-Heidenkummer Erika (Hrsgg.): Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis, Berlin: Akademie Verlag, 63–87.

Bichlmeier Harald 2012: Anmerkungen zum terminologischen Problem der ‘alteuropäischen Hydronymie’ samt indogermanistischen Ergänzungen zum Namen der Elbe. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 47/4, 365–395.

Bichlmeier Harald 2013: Einige indogermanistische Anmerkungen zur mutmaßlichen Ableitungsgrundlage des Ortsnamens Leipzig: dem Flussnamen urgerm. *Libō bzw. dem Gebietsname urgerm. *Libia- (mit einem Exkurs zum Namen der Rhön und einem Anhang mit weiteren Überlegungen zum Namen der Elbe). – Namenkundliche Informationen 101/102, 49–75.

172

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om de litauiska flodnamnen Liėkė, Liekȧ och deras släktnamn

Bichlmeier Harald 2017: Néhány megjegyzés a pannóniai víznevek legrégebbi rétegéhez 1. Sá́va/Száva/Save. [Einige Anmerkungen zur ältesten Schicht der Gewässernamen in Pannonien – Teil I: Sá́va/Száva/Save.] – Nė́vtani Értesítő 38 (2016[2017]), 131–142.

Bichlmeier Harald 2019: Morphologische und semantische Analyse der Gewässernamen des westlichen Südauķštąiten (Teil 2). – Acta Linguistica Lithuanica 80, 195–263.

Bichlmeier Harald 2020: The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names. – Acta Linguistica Lithuanica 82, 118–139.

Bichlmeier Harald 2020a: Addenda und Corrigenda zu zwei neuen Darstellungen der Etymologie des Flussnamens Lech. – Österreichische Namenforschung 48. [im Druck]

Bichlmeier Harald, Blažek Václav 2014: Labe – k pramenům hydronyma. – Linguistica Brunensia 62/2, 17–28.

Bichlmeier Harald, Blažek Václav 2015: Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms. – Acta Linguistica Lithuanica 71 (2014[2015]), 125–146.

Bilkis Laimutis 2008: Lietuvių helonimų daryba. Priesaginiai ir priesagėtieji helonimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Bräuer Herbert 1961: Slavische Sprachwissenschaft. I: Einleitung, Lautlehre. (Sammlung Göschen 1191/1191a/1191b), Berlin: Walter de Gruyter & Co.

de Bernardo Stempel Patrizia 2010: Die geminaten des Festlandkeltischen. – Stüber Karin, Zehnder Thomas, Bachmann Dieter (Hrsgg.): Akten des 5. Deutschsprachigen Keltologensymposiums. Zürich, 7–10. September 2009. (Keltische Forschungen, Allgemeine Buchreihe 1), Wien: Praesens, 65–87.

Delamarre Xavier 2007: Noms de personnes celtiques dans l’épigraphie classique. Nomina Celtica antiqua selecta inscriptionum, Paris: Edition Errance.

Delamarre Xavier 2012: Noms de lieux celtiques de l’Europe ancienne. (− 500 / + 500). Dictionnaire, Paris: Edition Errance. (Collection les Hesperides).

DLG² – Delamarre Xavier 2003: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. Préface: Pierre-Yves Lambert, ²e édition revue et augmentée, Paris: Edition Errance.

DLG³ – Delamarre Xavier 2018: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. Préface: Pierre-Yves Lambert, ³e édition revue et augmentée, Paris: Edition Errance.

DTNG – Delamarre Xavier 2019–2021: Dictionnaire des thèmes nominaux du gaulois. / A Dictionary of Gaulish Nominal Stems. Volume I: Ab/Iχs(o)-. Volume II: Lab/Uχs-pero-. (Collection Linguistique 5, 6), Paris: Éditions Les Cent Chemins.

Straipsniai / Articles

173

HARALD BICHLMEIER

EDBIL – Derksen Rick 2014: Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 13), Leiden, Boston: Brill.

EDIV – Cheung Johnny 2007. Etymological Dictionary of the Iranian Verb. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 2), Leiden, Boston: Brill.

EDPC – Matasović Ranko 2009: An Etymological Dictionary of Proto-Celtic. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9), Leiden, Boston: Brill.

Holzer Georg 2007: Historische Grammatik des Kroatischen. Einleitung und Lautgeschichte der Standardsprache. (Schriften über Sprachen und Texte 9), Frankfurt, Bern etc.: Peter Lang.

IEW – Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. 1 Bd., München, Bern: Francke.

Isaac Graham R. 2004: Place-Names in Ptolemy’s Geography. CD-ROM, Aberystwyth: CMCS.

LED – Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. by Axel Holvoet, Steven Young with the assistance of Wayles Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Peter Lang.

LEV – Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca. 2 Bde., Rīga: Avots. [^²001: Nachdruck in 1 Bd.]

LitEW – Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch. 2 Bde. (Indogermanische Bibliothek: 2. Reihe Wörterbücher), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LIV^² – Rix Helmut et al. 2001: Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stam-bildningar. Andra, reviderade och utökade upplagan, Wiesbaden: Reichert.

Lühr Rosemarie 1980: Fälle von Doppelkonsonanz im Keltischen. Zur Frage ihrer Genese. – Sprachwissenschaft 10, 274–346.

Merlingen Weriand 1978: Über eine Bedeutungsverzweigung im indogermanischen Lexikon. – Indogermanische Forschungen 83, 40–106.

Neri Sergio 2017: Wetter. Etymologie und Lautgesetz. (Culture Territori Linguaggi 14), Perugia: Università degli Studi di Perugia.

NIL – Wodtko Dagmar S., Irslinger Britta, Schneider Carolin 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

OPEL – Onomasticon Provinciarum Europae Latinarum.

Lőrincz Barnabás, Redő Franciscus (Hrsgg.) 1994: Vol. I: Aba – Bysanys, Budapest: Archaeolingua. (Archaeolingua 3).

174

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om de litauiska flodnamnen Liėke, Liėka och deras släktnamn

Lőrincz Barnabás (Hrsg.) 1999: Vol. II: Cabalicius – Ixus, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Lőrincz Barnabás (Hrsg.) 2000: Vol. III: Labareus – Pythea, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Lőrincz Barnabás (Hrsg.) 2002: Vol. IV: Quadratía – Zures, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Pokorny Julius 1960: Keltische Etymologien. – Zeitschrift für celtische Philologie 65, 161–171.

Prinz Michael 2007: Regensburg – Straubing – Bogen. Studien zur mittelalterlichen Namenüberlieferung im ostbayerischen Donauraum. Erster Teil: unkomponierte Namen. (Materialien zur bayerischen Landesgeschichte 20), München: Bayerische Akademie der Wissenschaften.

Raybould Marilynne E., Sims-Williams Patrick 2009: Introduction and Supplement to the Corpus of Latin Inscriptions of the Roman Empire containing Celtic Personal names, Aberystwyth: CMCS.

Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von 2006: Lexikon bayerischer Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Oberbayern, Niederbayern, Oberpfalz, München: C. H. Beck.

Repanšek Luka 2016: Keltska dediščina v toponimiji jugozhodnega alpskega prostora. (Linguistica & philologica 33), Ljubljana: Založba ZRC.

Savukynas Bronys, Vanagas Aleksandras, Vitkaukas Vytautas, Vosylyvtė Klementina, Erm anytė Irena 1963: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Schmid Wolfgang P. 1975: Iranische Wortstudien 1. – Indogermanische Forschungen 80, 80–84.

Scheungraber Corinna, Grünzweig Friedrich E. 2014: Die altgermanischen Toponyme sowie ungermanische Toponyme Germaniens. Ein Handbuch zu ihrer Etymologie. Unter Benutzung einer Bibliographie von Robert Nedoma herausgegeben von Hermann Reichert. (Philologica Germanica 34), Wien: Fassbaender.

Schramm Gottfried 1981: Eroberer und Eingesessene. Geographische Lehnnamen als Zeugen der Geschichte Südosteuropas im ersten Jahrtausend n. Chr, Stuttgart: Anton Hiersemann.

SEJL – Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego, Wilno: Uniwersytet Wileński.

SEJL² – Smoczyński Wojciech 2018: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wydanie drugie, poprawione i znacznie rozszerzone. o.O. Version vom 20.1.2018 (www.

Straipsniai / Articles

175

HARALD BICHLMEIER

rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad i mars 2018]).

SEJL^² – Smoczyński Wojciech 2019: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionsmedverkan: Michał Oślon. o.O. Version daterad 9.3.2019 (åtkomst: www.roman es.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego [pdf; hämtad i mars 2019]).

SEJL^² – Smoczyński Wojciech 2019a: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionsmedverkan: Michał Oślon. o.O. Version daterad 24.9.2019 (åtkomst: www.roman es.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego [pdf; hämtad i oktober 2019]).

SEJL^² – Smoczyński Wojciech 2020: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionsmedverkan: Michał Oślon. o.O. Version daterad 21.6.2020 (åtkomst: www.roman es.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad 28.6.2020]).

Snyder William H. 1967: Zum Zeugnis der Flußnamen für die Vorund Frühgeschichte. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 2, 146–164.

Stokes Whitley 1893: On the assimilation of pretonic n in Celtic suffixes. – Zeitschrift für celtische Philologie 2, 167–173.

Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie. (Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge, Beiheft 31), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Vanagas Aleksandras 1981a: Lietuvių hidronimų semantika. – Lietuvių onomastikos tyrinėjimai = Lietuvių kalbotyros klausimai XXI), 4–153.

Vanagas Aleksandras 1988: Lietuvių vandenvardžiai, Vilnius: Mokslas.

Walde Alois 1927–1932: Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen. Hrsg. von Julius Pokorny, Bd. 3, Berlin, Leipzig: de Gruyter. [Nachdruck Berlin: de Gruyter 1973].

Wiesinger Peter 2014: Zum Genus von Gewässernamen im Bairischen. – Rampl Gerhard, Zipser Katharina, Kienpointner, Manfred (Hrsgg.): In Fontibus Veritas. Festschrift für Peter Anreiter zum 60. Geburtstag, Innsbruck: innsbruck university press, 665–691.

176

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Anmärkningar om de litauiska flodnamnen Liėkė, Liėką och deras namnbesläktade former

Wiesinger Peter, Greule Albrecht 2019: Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung. Kartographie: Michael Schefbäck, Tübingen: Narr Francke Attempto.

Några anmärkningar om Liėkė, Liėką och andra besläktade flodnamn

SAMMANFATTNING

Flodnamnen Liėkė, Liėką och andra hydronymer med samma rot förekommer alltjämt endast sporadiskt i undersökningar av den ”gamla europeiska” hydronymin. Etymologiskt brukar de förbindas med den urindoeuropeiska roten *(h₁leik- ’böja sig, luta’, även om en sådan rot sannolikt aldrig har funnits, eftersom den inte har bevarats i de indoeuropeiska språkens appellativa ordförråd. Om en sådan rot *(h₁leik ändå hade existerat, är det omöjligt att knyta den till någon betydelse. Det vore kanske mer meningsfullt att härleda de båda litauiska flodnamnen från den urindoeuropeiska roten *uleikū- ’vara fuktig, bli våt’. Sambanden med det baltiska ordförrådet är möjliga, men svåra att belägga. Samtidigt måste man konstatera att flodnamnet Lech, som ganska ofta har åberopats vid tolkningen utifrån de nämnda rötterna, inte heller kan härledas från den urindoeuropeiska roten *(h₁leik-, eftersom en sådan rot sannolikt aldrig har funnits, lika lite som den urindoeuropeiska roten *uleikū-, eftersom det saknas fonologiska grunder för att förbinda dem. Troligen kan man tala om en keltisk avledning vars betydelse skulle kunna knytas till ’stenig, stenbevuxen’: urindoeuropeiska *pl(h₂)r̥-(m)néh₂- > tidigurgermanska *φlikrā- > urgermanska *likkā. Därmed står det klart att lit. Liėkė, Liėką etc. och ty. Lech inte är etymologiskt besläktade.

Inlämnad den 2 september 2020.

HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D-07743 Jena [email protected]

Martin-Luther-universitetet Halle-Wittenberg Institutet för orientalistik Seminariet för indoeuropeistik och allmän språkvetenskap Ludwig-Wucherer-Str. 2 D-06108 Halle (Saale) [email protected]

Straipsniai / Articles

177