HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter.

VÁCLAV BLAŽEK

Institutionen för lingvistik och baltiska studier, Masarykuniversitetet, Brno

Forskningsområden: namnforskning och historisk geografi, indoeuropeisk etymologi, jämförande studier av de afroasiatiska, uraliska och altaiska språken; jämförande mytologi.

DOI: doi.org/10.35321/all83-02

CIMBRI OCH TEUTONI

Cimbrer och teutoner

ANMÄRKNING

De välkända namnen Cimbri och Teutoni / Teutones sägs traditionellt beteckna två olika germanska stammar. Här föreslås en ny idé, nämligen att de ursprungligen bildade en syntagm bestående av båda orden, PGmc. *beudanōz kumbrīōn ’stamfurstar’, som senare delades upp i två stamnamn i antika källor: Teutoni Cimbrǫque, eller Τευτόνοι καὶ Κίμβροι. Även om PGmc. *kumbr̥- måste rekonstrueras, återges namnet på olika sätt i de latinska och grekiska källorna, där vi finner en variation u / y – i i rotvokalen. Detta kan bero på att det å ena sidan finns en viss växling mellan u och i i ärvda ord i latinet, och å andra sidan en växling mellan alla dessa vokaler i lånord och namn i båda språken.

Den ursprungliga formen av namnet på Cimbri, PGmc. *kumbrīa, kan vara en fortsättning på en fördunklad sammansättning av rötterna PIE *gem- ’trycka, pressa samman, gripa’ och *bʰer- ’bära’. PGmc. *beudanōz är den regelbundna pluralformen av *beudanaz ’stamfurste’, senare ’kung’. Dess ursprung från PGmc. *beudō ’stam’ är allmänt accepterat. Bland olika etymologiska försök att analysera ’västindoeuropeiskt’ *teutā föredrar vi de Vries idé att härleda ordet från

Straipsniai / Articles

27

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

den keltisk-germanska isoglossen till *teuto- ’god, vänskaplig’. De hittitiska kognaterna antyder att roten *teu- ’vara vänlig, vänskaplig’ har existerat.

NYCKELORD: germanska etnonymer, diskussion av befintliga etymologier, nya etymologiska lösningar, oklart strukturerade avledningar, semantisk typologi.

ANOTATION

Traditionellt anses de välkända namnen kimbrai och teutonerna beteckna två olika germanska stammar. I artikeln framförs tanken att dessa namn ursprungligen bildade en syntagm av båda orden – PGmc. *peudanōz kumbriōn ’stammarnas hövdingar’, ur vilken de två stamnamn som redan beläggs i antika källor utvecklades: Teutoni Cimbrique eller Τευτόνοι καὶ Κίμβροι. Även om PGmc. *kumbr måste rekonstrueras, återges detta namn på olika sätt i de latinska och grekiska källorna. Där finner man varianter u/y – i av rotvokalen. Detta kan ha berott på att det å ena sidan förekommer en viss växling mellan u och i i ärvda latinska ord och att det å andra sidan förekommer växling mellan dessa vokaler i lånade ord och namn i båda språken.

Den ursprungliga formen av namnet Cimbri, PGmc. *kumbria, kan ha bevarat en fördold rotförening av PIE *gem- ’pressa, klämma, gripa / tillägna sig’ och *bʰer- ’bära’. PGmc. *peudanōz är den regelbundna pluralformen av *peudanaz ’stamhövding’, senare ’kung’. Ordet anses allmänt härstamma från PGmc. *beudō ’stam’. Bland olika försök att etymologiskt analysera ”västindoeuropeiska” *teutā föredrar artikelförfattarna de Vries’ förslag att härleda ordet ur den keltisk-germanska isoglossen *teuto- ’god, vänskaplig’. De hittitiska kognaterna antyder att roten *teu- ’vara vänlig, vänskaplig’ har existerat.

NYCKELORD: germanska etnonymer, diskussion av befintliga etymologier, nya etymologiska lösningar, oklart strukturerade avledningar, semantisk typologi.

1. CIMBRI

Etnonymen Cimbri är belagd i flera varianter (jfr Schönfeld 1911: 63f.):

Κίμβροι (Posidonius {135–51 BCE} apud Strabo, Geographica 2.3.6, 7.2.2; vidare Strabo {63 BCE – 23 CE} 4.3.3, 4.4.3, 5.1.8, 7.1.3, 7.2.1, 7.2.3, 7.2.4; Diodorus Siculus {90–30 BCE}, Bibliotheca Historica 5.32.4) Κίμβριοι ^{(Polyaenus {2}nd cent. CE}, Strategematum 8.10.1, 8.10.2, 8.10.3) Κύμβροι (Ptolemy {c. 140 CE}, Geographia 2.11.16 in ms. X) Cimbri (Cicero {106–43 BCE}, Tusculanae Disputationes 2.65; De Officiis 1.38; Caesar {100–44 BCE}, De bello Gallico 1.33.3, 1.40.5, 2.4.2, 7.77.12,

28

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

7.77.14; Valerius Antias {1^st århundradet f.Kr.} apud Orosius, Historiae adversum paganos 5.16)

Cymbri (Valerius Maximus {skrev mellan 14–37 e.Kr.}, Facta et Dicta Memorabilia 2.11: Cymbrorum i handskriften L; 3.6. Cymbricumque i handskriften A; Frontinus {30–103 e.Kr.}, Strategematon 1.5.3: Cymbris, Cymbri i handskriften H; 2.5.8: Cymbrico, Cymbris i handskriften HP; Aulus Gellius {125–180 e.Kr.}, Noctium Atticarum 16.10.14: Cymbrico i handskriften X)

Cumbri (Aulus Gellius {125–180 e.Kr.}, Noctium Atticarum 16.10.14: Cumbrico i handskriften Z)

Conbri (Eutropius {avslutade 364 e.Kr.}, Breviarium ab urbe condita 5.1.4: Conbris i handskriften G^¹).

2. ETYMOLOGISKA FÖRSÖK

Det första försöket att förklara etnonymen gjordes redan i forntiden.

2.1. Festus {2^nd århundradet e.Kr.} ansåg i De significatione verborum, s. 43, att det betecknade ’rövare’ på galliska: Cimbri lingua Gallica latrones dicuntur ”Cimbri kallas ’rövare’ på det galliska språket.”

Sextus Pompeius Festus, De verborum significatu quae supersunt cum Pauli epitome, utg. Aemilius Thewrewk de Ponor. Budapest: Academia Litterarum Hungaricae 1889.

2.2. Plutarchos {46–119/127 e.Kr.} sade i Caius Marius 11.3 samma sak, med den enda skillnaden att han föreslog det germaniska^¹ ursprunget till denna etnonym:

¹ Redan i mitten av 1^st århundradet e.Kr. presenterade Plinius [NH 4.28/40/99] den första klassificeringen av de germaniska stammarna, där han uttryckligen inkluderade både Cimbri & Teutoni bland Inguaeones: germanorum genera quinque: vandili, quorum pars burgodiones, varinnae, charini, gutones. alterum genus inguaeones, quorum pars cimbri, teutoni ac chaucorum gentes. proximi autem rhe no istaeones, quorum... mediterranei hermiones, quorum suebi, hermunduri, chatti, cherusci. quinta pars peucini, basternae, supra dictis cotermini dacis. amnes clari in oceanum defluunt guthalus, visculus sive vistla, albis, visurgis, amisis, rhenus, mosa. introrsus vero nullo inferius nobilitate hercynium iugum praetenditur. Plinius: Naturalis Historia, red. Karl Friedrich Theodor Mayhoff. Lipsiae: Teubner 1906 ”Det finns fem germaniska folk; vandilerna, av vilka en del är burgundierna, varinnerna, carinerna och gutonerna; ingvaeonerna, som utgör ett andra folk, av vilka en del är Cimbri, Teutoni och chaukerna. Istvaeonerna, som ansluter till Rhen och till vilka Cimbri hör, utgör det tredje folket; hermionerna, som utgör det fjärde, bor i inlandet och omfattar sueberna, hermundurerna, chatterna och cheruskerna; det femte folket är peucinerna, som också är bastarnerna och gränsar till de tidigare nämnda dakierna. De mer berömda floderna som rinner ut i oceanen är Guttalus, Vistillus eller Vistula, Albis, Visurgis, Amisis, Rhenus och Mosa. Inåt landet sträcker sig dessutom den hercyniska bergskedjan, som inte står tillbaka för någon i berömmelse.

Straipsniai / Articles

29

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

och framför allt antog man att de var germanska stammar bland dem som bodde vid Norra oceanen, vilket man slöt sig till av deras kroppars storlek och deras ögons blågrå färg, samt av att germanerna kallar rövare för kimbrer.

”Den vanligaste gissningen var att de var några av de germanska folk som sträckte sig ända till Norra oceanen; denna gissning grundade sig på deras stora kroppslängd, deras ljusblå ögon och det faktum att germanerna kallar rövare för kimbrer.”

Plutarchos, Caius Marius. – Plutarchos Lives, med engelsk översättning av Bernadotte Perrin, Cambridge (MA): Harvard University Press – London: Heinemann, 1920.

Det upprepas lakoniskt i det bysantinska lexikonet Suda, s. 600 {10^th cent. CE}: Κίμβρος ὁ ληστής.

Suidae Lexicon, ex recognitione Immanuelis Bekkeri. Berlin: Reimer 1854

Äldre författare nämnde endast kimbrernas Cimbri ambition att plundra² (Diodorus Siculus 5.32.4.) eller att de var ett sjörövaraktigt³ folk (Posidonius apud Strabo 7.2.2.). Men det är nödvändigt att i detta perspektiv pröva möjligheterna hos såväl de keltiska som de germanska etymologierna (försöket att förbinda

Amisius, Rhen och Mosa. I inlandet sträcker sig den långa hercyniska bergskedjan, som i storslagenhet inte står tillbaka för någon.”

Plinius den äldre: The Natural History, översatt av J. Bostock, H. T. Riley, London: Taylor & Francis, 1855.

² Diodorus Siculus {90–30 f.Kr.} 5.32.4.

eftersom deras tapperhet och vildhet blivit vida berömd, säger några att det var dessa som i forna tider drog fram över hela Asien och kallades kimmerier, varvid ordet genom tidens lopp endast obetydligt förändrades till namnet på dem som nu kallas kimbrer. Ty det hade sedan gammalt varit deras ambition att plundra, genom att tränga in i främmande länder, och att förakta alla.

Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, Vol 1–2, ed. by I. Bekker, L. Dindorf, F. Vogel, Leipzig: Teubner, 1888–1890.

5.32.4. ”Och eftersom dessa folkslags tapperhet och vilda seder blivit vida berömda, säger några att det var de som i forna tider drog fram över hela Asien och kallades kimmerier, varvid tiden något förvanskade ordet till namnet kimbrer, som de nu kallas. Ty det hade sedan gammalt varit deras ambition att plundra, och för detta ändamål invadera andras länder samt betrakta alla människor med förakt.”

Diodorus Siculus, Library of History, band 3: böckerna 4.59–8, översatt av C. H. Oldfather, Cambridge (MA): Harvard University Press, 1939 (Loeb Classical Library 340).

³ Posidonius {135–51 f.Kr.} apud Strabo {64/63 f.Kr. – 19/24 e.Kr.} 7.2.2.

Detta klandrar Posidonius med rätta historieskrivarna för, och han gör en felaktig gissning, eftersom kimbrerna, som var sjörövaraktiga och kringvandrande, företog ett krigståg ända till trakterna kring Maiotis.

”Poseidonius har rätt när han klandrar historieskrivarna för dessa påståenden, och hans gissning är inte dålig: att kimbrerna, som var ett sjörövaraktigt och kringvandrande folk, företog ett krigståg ända till trakten kring sjön Maiotis.”

30

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

geografiskt avlägsna etnonymer Cimbri och Cimmerii kommer inte att behandlas här – det är en typisk Volksetymologie på grundval av den tillfälliga likheten).

2.3. Müllenhoff (1887: 117) spekulerade om det keltiska ursprunget utifrån tolkningen ‘röveri’. Han sökte stöd i sådana gammalirländska glosor som cim(b) ‘skatt, tribut, silver’ (DIL C-186), förutom cimbid ‘vinctus’, dvs. ‘fånge’, men också ‘offer’, gen.sg. cimbetho ‘den fångnes’, nom.pl. cimbidi ‘fångar’ (DIL C-187). Besläktat kan vara gallo-lat. [Endlichers glossarium] cambiāre ‘rem pro re dare’ (först belagt hos Apuleius), dvs. ‘att byta’, bretonska kemm ‘byte’ (< PCelt. *kambio- < PIE *kṃBo), om tributen betalades i växelbart silver och fångarna också utväxlades (jfr LEIA C-99f.; de Bernardo Stempel 1987: 96f.; Schrijver 1995: 282f., 289). Denna lösning innebär att Cimbri kallades ‘rövare’, eftersom de tog fångar, sannolikt för lösen. Även om detta accepteras kvarstår ett fonologiskt problem: de föregående exemplen bekräftar att den förväntade motsvarigheten till oirl. cimbᵒ är gall. *kambᵒ, om de båda är avledda från *kṃBᵒ (se Matthias 1904; Much 1905: 2999).

2.4. Zeuss (1837: 142) betonade Cimbris krigiska karaktär och förklarade deras namn med hjälp av fornvästnordiska keppa ‘att visa styrka; att kämpa’, kappi ‘brottare’, OHG kampf ‘Eifer, Streit, Wettkampf’, kempᵒ ‘pugil’. Redan Müllenhoff (1887: 118) avvisade detta, eftersom dessa former hade lånats från lat. campus ‘Schlachtfeld’ (jfr AnEW: 300f., 306; EWAhd 5: 368–370, 469f.).

2.5. Naturligtvis är det också legitimt att beakta möjligheten att stammens etnonym, som var vanhedrande berömd för röveri, övergick till ett appellativ, som exempelvis i vandalernas fall. Denna utgångspunkt öppnar utrymme för andra lösningar, som inte är förbundna med aggressivitet.

2.6. Müllenhoff (1887: 116f.) diskuterade flera etymologiska försök. Förutom en relativt rationell keltisk etymologi, analyserad ovan i §2.3, avvisade han också den ytliga jämförelsen med etnonymen Cymry ‘walesare’, bretonska Kenuro, föreslagen av Graff (AhdS IV: 405), eftersom den återspeglade den brittiska sammansättningen pl. *kom-brogī ‘från samma territorium’, i motsats till den galliska etnonymen Allo-broges [t.ex. Cicero, De divin. 1.21; Brutus ad Cic. Epist. 11.13.14] ‘från annat territorium’ = ‘främlingar’ (ACS 1: 96–105, 1072; DLG²: 34, 77; DLG³: 39, 91)

^⁴ Lat. cambiāre betraktas allmänt som ett lån från keltiskan, medan de ovan nämnda medeltida keltiska orden ibland betraktas som omlån från latinet (jfr Walde, Hofmann 1938–1956 1: 145f.; DÉLL: 89).

^⁵ Jfr om denna etnonym in extenso Zimmer 2007 (med äldre litteratur).

Straipsniai / Articles

31

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

eller, enligt Zimmer (2007: 674), ““de som bor på andras land (dvs. på erövrat land)”.”

2.7. Müllenhoff (1887: 118) avvisade själv också möjligheten baserad på OHG gambar ‘mäktig, stark’, den langobardiska urmodern Gambara, där det förväntade tonlösa *kborde vara ett resultat av den strikta ‘Zweite Lautverschiebung’.

2.8. Kanske mer lovande ur historiskfonetisk synvinkel, men svagare semantiskt, är ett annat försök som föreslagits av Müllenhoff (1887: 118), baserat på OHG einkimpi ‘funestus’, pikimpôt, pikimbitha ‘funus’, som borde relateras till kumbalþoro ‘Heerzeichenträger’ (EWAhd 5: 861f.), OE cumbol, var. cumbor [Beowulf 1022] ‘Heerzeichen, Banner’ (Holthausen 1963[1934]: 63), fornvästnordiska kumbl ‘Grabmal, Helm(zeichen)’ (AnEW: 333f.). Den gemensamma semantiska nämnaren för dessa betydelser borde vara ‘utsmyckning’, tillämpad både på hjälmen och på begravningen eller graven. Således kännetecknades Cimbri av sina utsmyckade hjälmar (!). Ännu mindre förenligt med termerna för ‘grav’, ‘baner’ eller ‘hjälm’ ur semantisk synvinkel är OHG kumbarra ‘Stamm, Volk, Geschlechtsverband’, cumpurie ‘tribus’ [Vocabularius St. Galli], som föreslogs av Grimm (1840: 92) och accepterades av Müllenhoff (1887: 118) och även i EWAhd 5: 862f.

2.9. Müllenhoff (1887: 118) spekulerade också om etnonymens Cimbri samband med OE cimbing ‘krökning, fog, förbindelse’ (Holthausen 1963[1934]: 49). Besläktade är nfrisiska kimming ‘horisont’, vidare OE cimb-stān ‘sockel, bas’, engelska chימbe, chirne ‘kant eller rand på en tunna eller trumma’, mnl. kirnme ‘kant, klang’, tyska kim ‘horisont’, dial. ‘kant på en tunna, klang’, medellågtyska kimme ‘Rand, Horizon’, lågtyska Kimm ‘horisontlinje’; svenska kimb ‘tunnstav’ (Kluge 1999: 442; Holthausen 1963[1934]: 49). Dessa former härstammar från PGmc. *kembōn- > *kimbōnf. ‘kam, ås’, som är den avljudda feminina n-stammen som hör samman med PGmc. *kambą- ‘kam’ (EDPG: 287, 279; EWAhd 5: 360–362). Denna idé utvecklades vidare exempelvis av Matthias (1904: 40f.; jfr Much 1905: 2999: “Kimber – Leute vom Rand, von der Küste des Meeres”) eller av Schönfeld (1911: 64: “Die einfachste und jedenfalls mögliche Deutung ist ‘die Leute vom Rande (kim), von den Küsten des Meeres, von der Waterkant’”). Denna semantiska motivering kan vara baserad på berättelser som förmedlats exempelvis av Strabo (med reservationer) eller Florus om förödande tidvatten, som hade förstört havskusten i Cimbris hemland:

Strabo (63 BCE – 23 CE), Geographica 7.2

32

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

Vad gäller Cimbri sägs somliga saker om dem med rätta, medan andra inte är särskilt sannolika. Ingen skulle nämligen kunna godta en sådan förklaring till att de blev ett kringvandrande och sjörövaraktigt folk – att de, medan de bodde på en halvö, drevs bort från sina boplatser av en stor flodvåg; ty även nu innehar de det land som de tidigare hade.

Strabo: Geographica, red. A. Meineke, Leipzig: Teubner, 1877.

”Vad gäller Cimbri är somliga saker som berättas om dem felaktiga, medan andra är ytterst osannolika. Man skulle exempelvis inte kunna godta en sådan anledning till att de blev ett kringvandrande och sjörövaraktigt folk – att de, medan de bodde på en halvö, drevs bort från sina boplatser av en stor flodvåg; ty i själva verket innehar de fortfarande det land som de hade tidigare.”

Strabo: Geography, red. H. L. Jones. Cambridge (Mass.): Harvard University Press – London: Heinemann, 1924.

Florus (74–130 CE), Epitome III 3

Cimbri, Teutoni atque Tigurini ab extremis Galliae profugi, cum terras eorum inundasset Oceanus, novas sedes toto orbe quaerebant

”Cimbri, Teutones och Tigurini, flyktingar från Galliens yttersta delar, började, eftersom Oceanus hade översvämmat deras områden, söka nya boplatser över hela världen.”

Lucius Annaeus Florus: Epitomae Historiae Romanae, redigerad av E. S. Forster i Loeb Classical Library, London, 1929

Ett problem som emellertid uppstår med denna etymologi är frågan om ordbildningen. Om vi antar någon pre-urgermansk *gembā- → urgermansk *kimb-ōn, måste vi anta att det inom germanskan fanns en ro-avledning från en fullstadiestam. Detta vore en mycket exceptionell bildning i germanskan. Den regelbundna bildning man skulle förvänta sig vore en nollstadiestambildning, som emellertid också måste vara urgermansk: PIE *ǵṃbh-rō- → urgermansk *kumbra. Men betydelsen av denna bildning vore långt ifrån klar; ursprungligen skulle den ha betytt något i stil med ’bitande’, eftersom PIE *ǵembh betydde ’schnappen, (zer-)beißen’ (LIV²: 162f.). Eftersom vi inte kan avgöra när lexemet PIE *ǵómbh-o- ’Zubiss’ (EWAhd 5: 362) genomgick lexikaliseringen till urgermansk *kambā- ’comb’, kan vi inte heller avgöra om urgermansk *kumbra kan ha haft någon semantisk koppling till urgermansk *kamba- ’comb’.”

2.10. Kanske har det sista av Müllenhoff (1887: 118) citerade försöket endast en anekdotisk innebörd, nämligen förklaringen utifrån isländska kimbí ’hånare’, i fornisländska ’härmfågel’ (!).

Straipsniai / Articles

33

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

2.11. Matthias ägnade sin avhandling (1904) åt problemet med etnonymen Cimbri, som behandlades och kommenterades utförligt av Much (1905). Matthias förespråkade två lösningar, som var och en uteslöt den andra. Den första hade redan formulerats av Müllenhoff 1887 (se §2.9.), den andra var ny. Han förband Cimbri med sådana danska ortnamn som Himmerland eller Himbersyssæl. Detta skulle innebära att initialt c i etnonymen återgav ett ofullständigt återgivet urgermanskt *χ- (dvs. h i de äldre germanska skriftspråken), eller att den första Lautverschiebung ännu inte hade verkat när etnonymen upptogs i latin och grekiska. Matthias idé accepterades av Much (1920: 95), som föreslog den germanska utgångspunkten för etnonymen som *Himbrōs. Och denna lösning upprätthålls alltjämt, t.ex. säger Nedoma (2017: 875):

”De första germanska gentes som kom i kontakt med Rom var Cimbri och Teutones, som utmanade det romerska imperiet i slutet av 2:a århundradet f.Kr.), ersätter germ. *Himbrōz och *Peudanōz, jfr. Himbersyssæl och Thythæsyssæl, två områden i norra Jylland som är kända från år 1231 e.Kr.).”

Matthias (1904) lade också fram sin etymologi, som byggde på jämförelsen med fornvästnord. híma ’vara försjunken i tankar, gå och dröja’; jfr. vidare sv. dial. híma ’vara krasslig’, no. hīm ’lager av tunna moln, tunt rim- eller snölager’, färö. hím ’svagt ljus’, även om den semantiska motiveringen och ordbildningen förblev oförklarade. Kanske kunde den sannolika avledningen, fornvästnord. himbrin ’islom (Colymbus glacialis)’, no. imbre, (h) ymmer, ha gett namn åt danska Himmerland och svenska Himbra, Himmerfjärden (jfr. de Vries i AnEW: 227, som inte heller uteslöt ett samband med namnet Cimbri).

2.12. Rozwadowski (1928: 361; cf. även REW 3: 61f.) och Gołąb (1982: 166f.) såg ett samband mellan etnonymen Cimbri och det slaviska appellativet *sębrъ > gammalserbiska sebrъ ’deltagare, följeslagare, partner’, serbiska sèbar, gen. sèbra ’bonde’, slovenska srebar, gen. srebra ’bonde’, fornryska sebrъ ’granne, medlem av samma gemenskap’, rysk dial. sjabër, gen. sjabrã ’granne, följeslagare, partner’, ukrainska sjáber, sjabró ’deltagare, följeslagare, partner’, vitryska sjabr ’släkting, följeslagare, bror’, med tidiga lån i de balkanska språken, där nasaliteten fortfarande bevaras: ungerska cimbora ’följeslagare, vän’, rumänska símbră ’sällskap, gemenskap’, albanska toskiska sěmbër ’partner, delägare i boskap’, medelgrekiska σέμπρος, σεμπρός ’partner’. Om Cimbri återgår på urgermanska *ximbra är det verkligen förenligt med ur-slaviska *sębrъ, och båda kan härledas från samma preform, för-urgermanska/för-urslaviska *kimro-. Besläktat kan vara urgermanska *xaima f. ’by, hem’ (EDPG: 201; EWAhd 4: 905–907) och ur-slaviska *sěmbja ’familj’, samt litauiska šeimà ’familj, släkt, hushåll’, med r-utvidgningen šeimerỹs ’följeslagare’, lettiska saìme

34

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

’hushållspersonal, familj {i vidare bemärkelse}’ (ESJS 13, 804f.) och vidare iriska cóim, gammalkorniska cum ’kär’, från PIE *kei- ’ligga’ eller *tei- ’bo’ (LIV²: 320 respektive 643f.).

Problemet med denna etymologi är dock att förförurgerm./förförurslav. *kimro skulle behöva segmenteras som *ki-m-ro-, eftersom *ki-m skulle behöva betraktas som nollstadiet av en nyrot *keim, vars m ursprungligen är ett suffix. Om man är beredd att acceptera detta kan en ursprunglig betydelse ’som tillhör hemmet/familjen’ rekonstrueras.

3. EN NY LÖSNING

En nyckel till en ny lösning kan sökas i fornhögtyska kumbar(r)a⁶ f. ’stam, folk, släktförbund’, gl. cumpurie ’tribus’ [Vocabularius St. Galli], som går tillbaka på urgerm. *kumbariōn- (jfr. EWAhd 5: 862f.), med en möjlig variant urgerm. *kumburin-.

3.1. Denna lösning, som först nämndes av Graff 1838 (AhdS IV: 405f.: ”Är cumbirra ’tribus’ något som ska hållas samman med {scil. mit Cimbri}?”) och exempelvis accepterades av Laistner (1892: 31), är tänkbar om etnonymens ursprungliga form var urgerm. *kumbra eller *kumbriia-. Redan Graff (AhdS IV: 405f.) nämnde mansnamnet Cumbro tillsammans med appellativet kumbar(r)a och etnonymen Cimbri. Etnonymens varianter med bakre vokalism u/y/o i den första stavelsen är faktiskt belagda – se §1.

⁶ Laistner (1892: 31) försökte lägga till medelhögtyska kumber ’hopansamling, massa, besvär’, i WGS 37 projicerat till urgerm. *kumbra-. Men det förklaras vanligen som en anpassning av gallo-lat. *combros ’något hopbringat’ (Kluge 1999: 493). Neumann et al. (2000: 494) försökte förklara även fornhögtyska kumbar(r)a från gallo-lat., jfr. medeltidslatin confero ’samla ihop’. Å andra sidan kallade Tacitus [Germania 37] dem civitas ’gemenskap’. Det är frestande att här se en antydan till tolkningen av etnonymen: Eundem Germaniae sinum proximi Oceano Cimbri tenent, parva nunc civitas, sed gloria ingens. veterisque famae lata vestigia manent, utraque ripa castra ac spatia, quorum ambitu nunc quoque metiaris molem manusque gentis et tam magni exitus fidem. Cornelius Tacitus: de Origine et Situ Germanorum Liber. I: Opera Minora, red. H. Furneaux. Oxford: Clarendon Press, 1900. ”I samma avlägsna del av Germania, vid havet, bor cimbrerna, nu en obetydlig stam {mer exakt ’gemenskap’}, men med stort rykte. Spår av deras forna ära finns ännu i stor utsträckning kvar; på båda sidor av Rhen finns läger av väldig omfattning, och genom deras omkrets kan man ännu i dag mäta stammens krigiska styrka och finna bevis på denna väldiga folkvandring.” Cornelius Tacitus: Germany and its Tribes. I: Complete Works of Tacitus, övers. A. J. Church, W. J. Brodribb, New York: Random House, 1942.

Straipsniai / Articles

35

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

Låt oss vidare nämna växlingen u ~ i i latinet, där u-formerna är primära,^⁷ eller den grekiska växlingen υ ~ ι, som har uppfattats som ett vittnesbörd om substrat eller främmande ursprung hos ord (Furnée 1972: 364–367; EDG xxxi; Beekes 2014: 25)^⁸. En liknande växling förekommer i transkriptioner av antika etnonymer till grekiska eller latin (Schönfeld 1911: 157, 215–217):

Λοῦγοι [Ptol. 2.11.10], Λύγιοι [Cassius Dio 67.5.2], Lygii, med varianterna Ligii [Tacitus, Germania 12].

Sugambri [Caesar, BG 4.16.9, 4.18.3, 4.19.13, 6.35.9], Σούγαμβροι [Strabo 4.3.4, 7.1.3, 7.2.4], Sygambri [Horatius, Carmina 4.2.36, 4.14.51], Σύγαμβροι [Ptol. 2.11.6], Sigambri [Suetonius 21.1], Sicambri [Florus 2.30].

3.2. Den semantiska motivationen är helt transparent, helt enkelt ‘folk’, ‘stam’ eller ‘klanernas förening’ vel sim.. En parallell semantisk utveckling finner man i den tyska självbenämningen deutsch, fhty. diutisc ‘folkets (språk)’, nederl. duits, medelned. du(i)tsc, fornsa. thiudisk, från urgerm. *þeudiska-, ursprungligen ‘tillhörande den egna stammen eller det egna folket’, vilket är en avledning av urgerm. *þeudim. > fhty. diot m., fornsaxiska thiat, nom.pl. thiadi, *þeudaf. > fhty. diot f. ‘folk, människor, folkstam, hedningar’, utöver det vanligaste urgerm. *þeudōf. > got. þiuda^⁹

^{⁷ Jfr lat.} lubet ~ libet ‘det behagar’, clupeus ~ clipeus ‘rund sköld’, liber ‘trädbark, bok’ gentemot fornp. lubbo ‘bast, planka, hylla’, ry. lub ‘bast’ (EDLIL: 337f., 121); på liknande sätt marruc. cibat gentemot SPic. qupat ‘ligger (begravd)’ (Untermann 2000: 418). Samma effekt verkade sannolikt i de sabelliska ord som transkriberades av romerska författare, t.ex. sabinska ciprum ‘bonum’ (Varro 1.1.5,159) gentemot SPic. akupní (Untermann 2000: 405). Låt oss nämna att Gaius Marius, som besegrade Cimbri, föddes nära staden Arpinum, som fram till 305 f.Kr. tillhörde volskernas territorium [Iuv. 8.35; Diod. 20.90. Liv. 9.44, 16].

⁸ Jfr grek. βίβλος ‘papyrusens innerbark’ [Plato, Polit. 288E], ‘en bok’ [Aesch., Supp. 947] gentemot βύβλος ‘egyptisk papyrus’ [Hdt. 2.92; Aesch. Supp. 761], ‘papper, bok’ [2.100]; βιβλίον ‘en remsa βίβλος, ett papper, brev’ [Hdt. 1.125, 3.128; Ar. Av. 974] gentemot βιβλίον ‘byblospapper’ [Hesychius]; βίβλινος [papyr.], βίβλινος οἶνος ‘bibliskt vin’ (om ett distrikt i Thrakien) [Hes. Op. 587] gentemot βύβλινος ‘gjord av βύβλοιο’ [Od. 21.391; Hdt. 7.25, 36], Βύβλινος [Eur. Ion. 1195]. Dessa termer motiverades av stadsnamnet Βύβλος, anpassat från den primära semitiska formen *Gublu, som kan rekonstrueras på grundval av akk. URUḡub/gu-ub-la/li, syll. ugar. URUḡu-ub-li & KURḡu₅-ub-li, alfabetiskt ugar. gbl, fen. gbl, hebr. Ġᵊbal (DUL: 290; HAL: 173f.; GEW 1: 235; Masson 1967: 101–107; Rosól 2013: 167).

^{⁹ CSlav.} *tjudjb ‘främmande’ kan återspegla en gotisk källa som kan rekonstrueras som *þiudja- (se Pronk-Tiethoff 2013: 202–204 och ESJS 16, 946f. med diskussion). Även om det inte är bevarat i den bibliska gotiskans korpus kan det identifieras i namnet på den visigotiske kungen Thiodis / Theudis / Teudis [Jordanes, Getica 58/302], Θευδης [Procopius, BV 1.13.13]. I biblisk gotiska kan det rekonstrueras som *þiudeis (Schönfeld 1911: 234f.). Jordanes [23/116] berättar om ett främmande folk Thiudos i norr, underställt den gotiske kungen Ermanarics makt. Zeuss (1837: 688) identifierade i detta etnonym Nestors [2.24; 2.105] Čjudь, kanske esterna och deras land.

36

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

‘folk, nation’, Gutþiuda ‘göternas folk’; fornöstnord., isländ. þjóð¹⁰ ‘folk’, färö. tjóð, norska tjod, dial. tjo, gutniska tjaud; forneng. ðéod, fornfrisiska thiāde, thiēde, fornsaxiska thiod(a), fhty. diota ‘nation, folk’ (EDPG: 540; EWAhd 2: 684–688; AnEW: 613; NDEW 2: 1307), med nära besläktade former i baltiska språk: olit. (Daukša) tautà ‘folk’, vid sidan av tautìnti ‘ge nationell karaktär’, taũsti ‘avfalla från sitt folkskap’, aptautėlis ‘dvärg’; lett. tàuta, dial. (Raipole) taûta, ‘slag, art; släkt, folk, nation’, tautas f.pl. ‘främlingar; reguljära soldater; legosoldater från avlägsna länder’, jfr släktnamnen Tautàs, Tautìnas; fornp. tauto, ack. tautan ‘land, rike’, etc. (ALEW: 1082; Smoczyński 2018: 1458; LEW 2: 1069; LDW 4: 140f.).

Italiska: Ven. nom.sg. teuta, osk. nom.sg. τωφτο, touto, ack.sg. tautam, marruc. dat.sg. toutai, umbr. ack.sg. tuta, totam, tota, gen.sg. tutas, totar ‘civitas’,

En annan benämning av jfr lat. lubet ~ libet ‘det behagar’, clupeus ~ clipeus ‘rund sköld’, liber ‘trädbark, bok’ gentemot fornp. lubbo ‘bast, planka, hylla’, ry. lub ‘bast’ (EDLIL: 337ff., 121); på liknande sätt marruc. cibat gentemot SPic. qupat ‘ligger (begravd)’ (Untermann 2000: 418). Samma effekt verkade sannolikt i de sabelliska ord som transkriberades av romerska författare, t.ex. sabinska ciprum ‘bonum’ (Varro 1.1.5,159) gentemot SPic. adv. kuprí (Untermann 2000: 405). Låt oss nämna att Gaius Marius, som besegrade Cimbri, föddes nära staden Arpinum, som fram till 305 f.Kr. tillhörde volskernas territorium [Iuv. 8.35; Diod. 20.90. Liv. 9.44, 16]. Jfr grek. βίβλος ‘papyrusens innerbark’ [Plato, Polit. 288E], ‘en bok’ [Aesch., Supp. 947] gentemot βύβλος ‘egyptisk papyrus’ [Hdt. 2.92; Aesch. Supp. 761], ‘papper, bok’ [2.100]; βιβλίον ‘en remsa βίβλος, ett papper, brev’ [Hdt. 1.125, 3.128; Ar. Av. 974] gentemot βυβλίον ‘byblospapper’ [Hesychius]; βιβλῖνος [papyr.], βίβλινος οἶνος ‘bibliskt vin’ (om ett distrikt i Thrakien) [Hes. Op. 587] gentemot βύβλινος ‘gjord av βύβλο’ [Od. 21.391; Hdt. 7.25, 36], Βύβλινος [Eur. Ion. 1195]. Dessa termer motiverades av stadsnamnet Βύβλος, anpassat från den primära semitiska formen *Gublu, som kan rekonstrueras på grundval av akk. URUgu/ub/gu–ub-la/li, syll. ugar. URUgu–ub–li & KURgu–ub–li. alfabetiskt ugar. gbl, fen. gbl, hebr. Ġabāl (DUL: 290; HAL: 173f.; GEW 1: 235; Masson 1967: 101–107; Rosól 2013: 167).

Kyrkoslav. *tjudь ‘främmande’ kan återspegla en gotisk källa som kan rekonstrueras som *þiudja– (se Pronk–T̨iethoff 2013: 202–204 och ESJS 16: 946f. med diskussion). Även om det inte är bevarat i den bibliska gotiskans korpus kan det identifieras i namnet på den visigotiske kungen Thiodis / Theudis / Teudis [Jordanes, Getica 58/302], Θευδης [Procopius, BV 1.13.13]. I biblisk gotiska kan det rekonstrueras som *þiudeis (Schönfeld 1911: 234f.). Jordanes [23/116] berättar om ett främmande folk Thiudos i norr, underställt den gotiske kungen Ermanarics makt. Zeuss (1837, 688) identifierade i detta etnonym Nestors [2.24; 2.105] Čjudь, kanske esterna och deras ‘främmande folk’, som kan vara av gotiskt eller östgermanskt ursprung, förekommer i fornungerska (1121) Tout ‘slav’, från 1600-talet Tót ‘slovak’ (EWU II: 1535f.).

¹⁰ En mer arkaisk form förekommer i den runiska beläggningen av den fornöstnordiska sammansättningen Sviþjóð, nämligen i formuleringen a suþiuþu ‘i Sverige’ från runinskriften från Simris i Skåne, daterad till omkring 1050–1100 (AnEW: 571). Ett ännu mer arkaiskt skikt representeras av det proto-nordiska eller tidigt gotiska lånordet i proto-samiska *tie̯Dō ‘man’ (Sammallahti 2001: 409; jfr Qvigstad 1893: 129f. med konkreta dialektdata).

Straipsniai / Articles

37

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

SPic. nom.sg.? toúta, dat.sg./pl.? toútaih ’stad, samhälle’ etc. (Untermann 2000: 779–781; EDLIL: 618f.).

Keltiska: OIr. túath ’folk, stam, land’, MWelsh tut ’folk, land’, Welsh t̄ud ’land’, Corn. tus, MBret. tut, NBret. tud ’folk’ (EDPC: 386f.), Gaul. [inskr. från Vaison] τουτιους ’medborgare’ (DLG³: 300), cisalpinskt galliskt [Brioni] gen.sg. toutas ’stam’ (Lambert 2003: 58, 74f.), keltiberiskt [Botorrita IV: A1] acc.sg. toutam ’folk’ (Jordán Cólera 1998: 148) = ’Volk’ (Stifter [1996]2001: 97), samt talrika onomastiska motsvarigheter, t.ex. i det galliska teonymet Teutates [Lucanus, Pharsalia 1.444–446], Toutatis ’epitet för Mars’ [CIL III: 5320], antroponym i gen.sg. Touto-rigis [Vienne-en-Val; se Lejeune 1971: 484; Delamarre 2007: 184], samt Apollons epitet i dat.sg. Toutio-rigi [CIL XIII: 7564]; galatiskt etnonym Touto-bodiaci [Pliny 5.146] etc. (DLG³: 295); lepontiskt antroponym som myntlegend Toutio-pouos (Lejeune 1971: 484); keltiberiskt familjenamn i gen.pl. Toutinikun (MLH V.1, 41f.); samt ytterligare möjliga onomastiska kognater i andra språk: lusitanska teonymer Toudadigoe (jfr gall. Toutatis + –iko–), Toudopalandaigae (MLM V.1: 411f.); messapiska egennamn: Taotinahiaihi (gen.sg.), Θeotor, gen.sg. Θeotoras etc. (MLM 2: 174, 324); den illyriska drottningen Teuta [Polybius II.4.7, 6.9, 8.4, 8.7, 8.10, 9.1, 11.4, 11.16, 12.3] = Teuta [Pliny 34.6.24]; ’pelasgisk’ Τευταμίδης [Il. 2.843], dvs. ’son till *Teutamos’, faktiskt belagt i makedonska Τεύταμος [Diodorus Siculus 18.59]; vidare dakiskt Tautomedes i Cod. Theod. 15.1.13: Tautomedi duci Daciae ripensis (Detschew 1957: 495); trakiskt kvinnonamn Τουτα, Τιουτη, Τουτα (Plovdiv, Saladinovo respektive Varna; Detschew 1957: 507) etc. (jfr t.ex. EWAhd 2: 686; Beekes 1998: 461).

Besläktat kan också vara hitt. tuzzi ’armé, militära styrkor, militärläger^¹¹’, trots ett starkt försök att skilja det från ’gammaleuropeiska’ jämförelseformer (jfr EDHIL: 908; Kloekhorst bedömer att den hettitiska fortsättningen av i-stammen *teuti bör vara belagd som **tuzzazzi-). En hypotetisk anatolisk kognat i lykiskt B (= milyan) tuta tolkades som ’Gemeinde’ (Stoltenberg) eller ’Krieger’

¹¹ Samma semantiska skillnad mellan ’folk’ och ’armé’ återfinns i PGmc. *fulka- > ONor. folk ’armé, skara, folk’; OE folc ’Volk, Stamm; Menge, Schar; Heer’, E folk, OFris., OSax., OHG folk, MHG volc ’mängd, folk, infanteri’, G Volk ’folk’ (Holthausen 1963[1934]: 111; Kluge 1999: 866). Formen *fulka-, som direkt bevarats i den langobardiska glosan fulc-free ’högsta graden av frihet för en tidigare slav’ och i östgermanska personnamn som visigotiska Fulgaresdus, heruliska Φούλγαρος, upptogs i CSlav. som *pъlkъ > OCS plъkъ ’uppställning; kil’, CS plъkъ ’mängd, folk’, ORuss pъlkъ / pуlkъ / pъlkъ / polkъ ’regemente, strid, fälttåg, folk, skara’, Russ. polk ’regemente, skara’, Ukr. polk ’regemente’, Pol. pułk, arch. pełk ’regemente’, USorb. połk, OCz. plk, Cz. pluk ’grupp, regemente’, Slk. pluk ’regemente’, SCr. puk ’folk, skara’, Bulg. plăk / pălk ’detsamma’ (Pronk-Tiethoff 2013: 121f.).

38

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

(Ševoroškin) — se Neumann (2007: 392f.), medan Aixenval’d, Bajun, Ivanov (1987: 173, 190) översatte det som ’armÿ’.

4. TEUTONI / TEUTONES OCH PIE *teutēh_₂–

Ur samma stam PIE *teuto/eh_₂– härleds etnonymen Teutoni [Mela 3.3.32; Pliny, NH 4.99; Florus 1.38{3.3}], Τεύτονες [Plutarch, Marius 15, 18 & Plutarch, Caesar 18; Ptolemy 2.11.9], Teutones [Ammian 31.5.12] (se ACS 2: 1808–1820; Zimmer 2005: 368). Den tillhör de först belagda västeuropeiska etnonymerna, oberoende av dess ursprung, keltiskt eller germanskt. Plinius förmedlade i sin Naturalis Historia [37.35–36/12/11] Pytheas från Massalias vittnesmål från hans resa till Norden, genomförd omkring 325 BCE:

… Pytheas [säger att] Gutonerna, ett folk i Germanien, bor vid en havsvik i oceanen som kallas Metuonidis och sträcker sig sex tusen stadier; en dags seglats därifrån ligger ön Abalus; dit förs under våren bärnsten med vågorna, och den är en utfällning från det fasta havet; invånarna använder den i stället för ved till elden och säljer den till de närmaste teutonerna.

Plinius Secundus Naturalis Historia, utg. K. F. T. Mayhoff, Lipsiae: Teubner 1906.

”... Pytheas säger att gutonerna, ett folk i Germanien, bor vid stränderna av en oceanvik kallad Metuonidis, och att deras område sträcker sig över en sträcka av sex tusen stadier; att ön Abalus ligger en dags seglats från detta område, och att bärnsten om våren kastas upp på dess stränder av vågorna, som ett konkret havsexkrement; samt att invånarna använder denna bärnsten som bränsle och säljer den till sina grannar, teutonerna.”

Plinius den äldre, The Natural History, översatt av John Bostock, H. T. Riley, London: Taylor & Francis, 1855.

5. TEUTONI & CIMBRI = ’SLÄKTINGAR’ ELLER ’STAMHÖVDINGAR’?

Om de föregående idéerna är riktiga bildades båda etnonymerna, Cimbri (*kumbr̥(ii)a-?) och Teutoni / Teutones, av mer eller mindre synonyma beteckningar för samma sociala enhet, ’stam, folk’. De antika författarna citerade dem ofta tillsammans: Teutonos Cimbrosque [Caesar, BG 2.4.1], Τευτόνων καὶ Κίμβρων [Plutarch, Marius 11], etc.

Straipsniai / Articles

39

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

5.1. En möjlighet är att anta att det var en och samma stam, känd under två synonyma namn, vilka omtolkades som namnen på två olika stammar. I detta fall måste man förklara den nasala utvidgningen i namnet Teutoni / Teutones.

5.1.1. Scheel (1898: 578–595) såg här en anpassning av de ursprungliga germanska etnonymerna till latinska eller grekiska avledningsmodeller.

5.1.2. Schönfeld (1911: XXVf., 95f.) kritiserade denna lösning skarpt och försökte förklara on– som resultatet av den svaga böjningen.

5.1.3. Schaffner (2015: 179–181) ser i den nasala utvidgningen i de germanska stamnnamnen i *anm. / *-ōnf. en tillämpning av det indoeuropeiska possessiva suffixet *-Hxon efter utjämning med ‘normala’ n-stammar.

5.1.4.1. Den nasala utvidgningen av stammen *teuto/ā har identifierats i namnet på en illyrisk drottning Teutana från 3^rd århundradet f.Kr. [Florus, Epitome 1.21] i jämförelse med den outvidgade formen Τεῦτα [Polybius II.4.7, 6.9, 8.4, 8.7, 8.10, 9.1, 11.4, 11.16, 12.3], Teuta [Pliny 34.6.24] etc. (Krahe 1929: 113).

5.1.4.2. Dessa former är bättre belagda i keltiskan: galliska personnamn (ACS 2: 1899f.; Delamarre 2007: 184; OPEL 4: 128): Cassia Toutona coniux från Lugdunum / Lyon, Frankrike [CIL XIII: 2014] memori[ae] aeternae T[ou]tonius December qui vixit annos XIII från Lugdunum / Lyon, Frankrike [CIL XIII: 2287] Q. Melius Toutonis f(ilius) från Arles, Frankrike [CIL XII: 852] Dis Manib(us) Eutico Toutoni fil(io) från Langres / Adematunnум, Frankrike [L’Année épigraphique 1969/1970 (1972): 117, n. 427] Inter Toutonos cahi från Greinberg bei Miltenberg, Tyskland; ca 200 e.Kr. [CIL XIII: 6610] Mascelio Touton[från Mainz-Kastel, Tyskland [CIL XIII: 7302]. Gammalhispanskt (särskilt från området kring Vettones) individuellt namn: Toutonus (MLH V.1, 411).

5.1.4.3. I germanskan är appellativet till och med belagt med utvidgningen i *-an- <förgerm. *-on- (Feist 1939: 496f.; GED: 361; AnEW: 623; Holthausen 1963[1934]: 363): got. þiudans ‘βασιλεύς’, dvs. ‘kung’, isl. þjóðann ‘kung, furste, ledare’, forneng. dēoden ‘kung, herre; gud’, fornsa. thiodan ‘härskare, folkets herre’ < PGmc. *þeudanaz < förgerm. *teutōno.

5.2. Alternativt kan man i paret Teutoni & Cimbri se den germanska syntagmen *þeudanōz kumbriōn ‘stamhövdingar / folkens hövdingar’, som mer eller mindre motsvarar det galliska stamnamnet Bituriges [Caesar, BG 1.18.6; 7.5.1 etc.; Livy 5.34.1; Pliny 4.108; Strabo 4.2.1 etc. – se ACS 1: 434–441] som tidigare tolkades som ‘världens kungar’ (jfr Zeuss 1852: 14: “ita ut significet

40

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

det gamla namnet Bituriges, antingen ’de som alltid härskar’ eller ’de som härskar över världen eller vida omkring, dvs. ’mäktiga’”, men kan mer korrekt ha betytt ’världskungens folk’ (om det kommer från gall. *Biturīgĭo-, ett tillhörighetsadjektiv bildat av personnamnet *Bitu-rīg-)¹²; jfr olr. bihₕ ’värld’, samt diskussionen hos Delamarre i DLG¹: 66; 32f., 127; DLG³: 76f.; 37f., 151f., inklusive de parallella bildningarna Albio-rix; Dubno-rix & Dumno-rix). Ett annat fall av en kanske analog förening av två germanska etnonymer med samma första komponent kan identifieras i Τευτονόαροι [Ptolemy 2.11.9] = *Τευτονοουάριοι (Schönfeld 1911: 224)?

6. ETYMOLOGISK ANALYS AV PGMC. *kumbarīōn–/*kumburīōn– och *peudō–

6. De germanska appellativen *kumbarīōn–/*kumburīōn– och *peudō– bör, om de utgör baserna för de analyserade etnonymerna, etymologiseras i detalj.

6.1. PGmc. *kumbarīōn–/*kumburīōn– kan projiceras tillbaka till för-PGmc. *(ǵ)mbʰoriā́/*(ǵ)mbʰriā–, medan det rekonstruerade etnonymet PGmc. *kumbra– eller *kumbrīia– kan återföras till för-PGmc. *(ǵ)mbʰro– eller *(ǵ)mbʰriio–. Om tillhörighetssuffixet *(–i)io–/*–iā– avskiljs, finns flera möjligheter till segmentering:

6.1.1. Avledningar med suffix: (i) *(ǵ)m–rᵒ med sekundärt *bʰ; (ii) *(ǵ)mḅʰ–or–/–ro–. En förbindelse med roten PIE *ǵembʰ– ’bita, göra en bit’ (LIV²: 162f.) skulle vara fonologiskt felfri. Denna rot, som användes för att beskriva den ’tandade’ eller ’kamliknande’ kusten, diskuterades redan i §2.9. Det finns ytterligare en teoretisk möjlighet, baserad på PGmc. *kembōn– > *kimbōn– f. ’kam’, som är den ablautbildade feminina n-stammen till PGmc. *kamba– ’kam’ (EDPG: 287, 279; EWAhd 5: 360–362), nämligen frisyren. Men som redan nämnts ovan (§2.9) är PIE *ǵmbʰ-ró– > PGmc. *kumbra semantiskt problematiskt, eftersom det borde ha betytt ’bitande’, medan PIE *ǵembʰ-ro– > PGmc. *kembʰra > *kimbʰra– skulle ha varit en tämligen exceptionell bildning.

PGmc. *kumbra ’bitande’ kan endast vara begripligt som etnonym i en bildning PGmc. *kumbrīia ’den bitande’, om det kunde bevisas att en betydelseförändring mot ’de aggressiva’ vel sim. hade ägt rum. Hittills har dock ingen sådan semantisk förändring kunnat påvisas inom germanskan.

Men om man antar att ett samband mellan PGmc. *kamba– ’kam’ och PGmc. *kumbra ändå kan ha uppfattats, vill vi citera Tacitus [Germania 38] om hårfriseringens betydelse för Suebi:

¹² Vi tackar Stefan Zimmer för att ha uppmärksammat oss på denna tolkning av Bituriges.

Straipsniai / Articles

41

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

De utmärker sig genom att lägga håret åt sidan och binda upp det i en knut: på detta sätt skiljer sig sueberna från de övriga germanerna, och de fria bland sueberna från slavarna. Hos andra folk, vare sig bland någon närbesläktad grupp till sueberna eller, vilket oftare förekommer, genom efterbildning, är detta sällsynt och begränsat till ungdomsåren; hos sueberna tvinnas det rufsiga håret tillbaka ända till gråhårigheten och binds ofta upp allra högst på hjässan. Hövdingarna har det ännu mer utsmyckat: det är en omsorg om utseendet, men utan skadligt syfte; ty de gör sig inte fina för att älskas eller bli älskade, utan när de ska dra ut i krig, för att inge en viss höjd och skräck, smyckar de sig så att de ska påverka fiendens blickar.

”En nationell särprägel hos dem är att vrida håret bakåt och fästa det i en knut. Detta skiljer sveberna från de övriga germanerna, liksom det också skiljer deras egna friborna från slavarna. Hos andra stammar är bruket, antingen på grund av någon förbindelse med den svebiska stammen eller, vilket ofta händer, genom imitation, tillfälligt och begränsat till ungdomen. Sveberna låter, ända tills deras huvuden grånar, sina rufsiga lockar dras bakåt, och ofta knyts de allra högst uppe på huvudet. Hövdingarna har en mer utarbetad stil; så mycket ägnar de sig åt utseendet, men i full oskuld, inte med några kärleksplaner; när de går i strid ordnar de sitt hår för att göra sig långa och skräckinjagande och smyckar sig så att säga för fiendens ögon”.

Cornelius Tacitus: Om germanernas ursprung och läge. – Mindre verk, utg. H. Furneaux, Oxford: Clarendon Press, 1900.

Cornelius Tacitus: Germanien och dess stammar. – Tacitus kompletta verk, översatt av A. J. Church, W. J. Brodribb, New York: Random House, 1942.

Ett annat exempel på frisyrens roll i den germanska etnonymi är namnet på den vandalisk stammen Hasdingi, vilket kan etymologiseras med hjälp av ONor. haddr ’kvinnans huvudhår’, OE heord ’hår’ (Schönfeld 1911: 129)

6.1.2. Sammansättning: (iii) *(g)m-b^ʰor-/-b^ʰro-; (iv) *(g)m b^ʰ-b^ʰor-/-b^ʰro-.

Redan Laistner (1892: 31f.) föreslog att den första komponenten skulle identifieras med den indoeuropeiska roten *gem- ’drücken, zusammenpressen; fassen’ (IEW: 368f.; LIV²: 186), jfr gr. γέμω ’att vara full’, γέvτο ’han grep’. I germanskan fortsätter denna rot i två varianter, *gemoch *gembʰ-: ONor. kumla ’quetschen’, norw. kumla ’zusammenpressen, kneten; klumpen’, kumsa ’Gemisch’ kontra OE cimb(e) ’Verbindung, Fuge’, ONor. kimbull ’Bündel’ (IEW: 368).

6.1.3. Suffixavledningen på –r– är inte särskilt typisk bland de germanska etnonymerna (t.ex. Sugambri, Tungri), och därför föredrar vi varianten i 6.1.2, där den andra komponenten tycks vara avledd från det indoeuropeiska verbet *bʰer- ’att bära, bringa, föra’ (IEW: 128–132; LIV²: 76f.; jfr PGmc. *beranan ’att bära, föra; föda’ [EDPG: 59]). En analog användning av verbet *bʰerkan exempelvis visas i sammansättningen *oi-bʰró- > PGmc. *aibra- > OHG eibar, eiver ’scharf, bitter; heftig, schrecklig’, OE āfor ’våldsam, hatisk’ (EWAh 2: 969f.; NIL: 16).

42

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

En sammansättning bestående av fortsättningarna av de indoeuropeiska rötterna *gem– + *bʰer–, urgerm. *kem(b)-/*kum(b)- + *bʰer–, tillåter oss att föreslå flera semantiska tolkningar: ’bärande sammansättning’, ’bärande förening’ eller ’född i en sammansättning’, ’född i en förening’ vel sim.

6.2. PGmc. *peu̯da–/*peu̯dō– kan tillsammans med sina baltiska, italiska och keltiska kognater härledas från senindoeuropeiska *teuto–/*teutā–, som introducerades ovan (§3.2.). Om fortsättningarna av *teuto– vore neutrer, förefaller det naturligt att tolka formen *teutā– < *teuteh₂– som pl.ntr. = kollektiv. Förmodligen sammanställdes den mest uttömmande listan över etymologiska försök i EWAnd 2: 687f.

6.2.1. Den vanligaste etymologin, som upprepas i de flesta handböcker med början hos Fick (1890: 61), härleder ordet från den indoeuropeiska roten *teuh₂– ’schwellen, stark werden’ (IEW: 1080f.; LIV²: 639f.).

6.2.2. Beekes (1998: 461–465) avvisade härledningen från den indoeuropeiska roten *teuh₂– ^{’schwellen, stark werden’ av både accentologiska¹³} och semantiska skäl (enligt honom omotiverad), vilket överlag väckte tvivel om det indoeuropeiska ursprunget hos *teutā och ledde honom till att föreslå att ordet lånats från något hypotetiskt substrat, vilket redan av Hans Krahe identifierades med lagret av ’gammaleuropeisk’ hydronymi. Medan Krahe inte hyste några tvivel om de ’gammaleuropeiska’ hydronymernas indoeuropeiska tillhörighet, definierade Beekes uttryckligen både dessa hydronymer och leksemet *teutā som icke-indoeuropeiska.

6.2.3. McCone (1987: 103, 111, 115f.) lade fram en ny lösning, baserad på verbet som bevaras i Lat. tueor / tuor, inf. tuērī & tuī ’betrakta, vaka över’, ppp. tuitum & tū̆tum, contuērī & contuī ’betrakta, se’, med nominala avledningar som tūtus ’säker, skyddad’, tūtor ’väktare’, tūtēla ’förmyndarskap, beskydd’, Tūtānus ’gudom som ger beskydd’, Tūtīlīna ’gudinna som ger beskydd’. Han härledde *teutā från anit-roten *teu– och tolkade den som kollektivformen *’Dienerschaft [des Königs]’. Det är möjligt att instämma i denna grammatiska identifiering, eftersom en sådan semantisk motivation snarare skulle återge samhällets feodala organisation vid den tiden än vid tiden för den ’gammaleuropeiska’ enheten. Under alla omständigheter väckte McCone frågan om roten var anit eller set. Kümmel (LIV²: 639) rekonstruerade den rotfinala laryngalen med hänsyn till latinskt tūtus ’säker, skyddad’. De Vaan (EDIL: 632f.) godtog förklaringen av -ū– från

13 Beekes (1998: 463) nämnde att förlusten av laryngalen i baltiska språk borde återspeglas som cirkumflex intonation, dvs. *teuh₂ > baltiskt *teutā, och diftongen au var obegriplig. Det förefaller nödvändigt att påminna om att det faktiskt finns former i baltiska språk med den förväntade cirkumflexen, nämligen lit. taũtinti ’nationalen Charakter geben’, taũsti ’seinem Volkstum abtrünnig werden’, aptaũtėlis ’Zwerg’; lett. dial. (Raipole) taũta, ’kind, species; kin, people, nation’ (se ovan).

Straipsniai / Articles

43

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

diftongen *-eueller *-ou i en icke-initial stavelse. Det stora antalet produktiva prefix gör det möjligt att acceptera denna lösning som ett verkligt alternativ.

6.2.4. Med hänvisning till Trier (1942: 239) avvisade även de Vries (AnEW: 613) ’stark’-etymologin (§6.2.1.) och föredrog en semantisk utgångspunkt baserad på den primära betydelsen ’Gemeinschaft’. I sitt lemma pjóđ ’folk’ anspelade han på fornisl. þýđr ’vänlig, tillgiven, älskvärd’, þýđa ’vänskap’. Dessa former står i samband med forneng. geđiede ’god, anständig’, fornsaxiska gi-thiudo adv. ’på ett passande sätt’, medellågtyska ge-diede ’hjälpsam, välvillig’ (*peuđia-), samt det belagda faktitiva verbet i got. þiupjan ’välsigna, förklara god’, fornisl. þýđa ’vinna över, bli vän med’, forneng. geđiedan ’förena, förbinda, umgås’ (*peuđianan). Naturligtvis kan dessa utvidningar på *-ia inte vara källan till urgerm. *peuđō-. Det finns fler primära former i got. þiup n. ’τὸ ἀγαθόν’, dvs. ’det goda’ (*peuba-), t.ex. i þiup taujan ’göra gott’, samt de utvidgade avledningarna þiuþeins ’godhet, generositet’, þiuþeigs ’god, rättvis, fullkomlig; välsignad, prisad’ (Feist 1939: 498; GED: 362f.; EDPG: 539), samt runiskt fornhögtyska (dvs. thüringiska?) þiup (*peuþi-), som förekommer i formuleringen þiup:ida:x(x?)exxxxa:hahwar ’Gutes, Ida!... Hahwar.’ Denna text skrevs på den bärnstenspärla som hittades på en kyrkogård (Nordfriedhof) i Weimar. Den dateras till 550 e.Kr. (Nedoma 2004: 313f.). Den närmaste icke-germanska kognaten finns i obr. tū ’god, gynnsam;?trollkarl’, mbret. astut ’eländig, olycklig, svag’ < *estut < *eks-teuto-; jfr även medelkymriska Morgan(t) Tut ’överläkare vid Arthurs hov’ (Fleuriot 1964: 325; EDPG: 539).

Denna ’vänlighets’-etymologi kan stödjas av etymologierna för de andra etnonymerna. En av Europas vanligaste etnonymer, Veneti etc. (se Krahe 1942: 137), har projicerats till protoformen *uenHetoi, som har härletts från verbet *uenH- ’liebgewinnen’ (IEW: 1146f.; LIV²: 682f.). De mest övertygande fortsättningarna återfinns återigen i de keltiska och germanska språken:

Germanska *ueni- ’vän’ > fornisl. vinr; forneng., fornfrisiska wine, fornsaxiska, fornhögtyska wini ’detsamma’ (EDPG: 579).

Keltiska *ueniā > fornirl. fine f. ’familj’; obr. guen-ceil gl. ’cognationem’, coguenou gl. ’indigena’, mbret. gouen(n), bretonska goenn f. ’ras, slag’; lepontiska Uenia (Fleuriot 1964: 112, 188; Lejeune 1971: 429; EDPC: 413). I det galliska onomastikonet finns många egennamn med komponenten *ueni-, som kan tolkas som ’medlem av klanen’, t.ex. Ueni-carus, Ueni-clutius, Ueni-lati, Ueni-marus etc. Mycket intressant är sammansättningen Οὐενι-τουτα [G–106]. Denna betydelse stöds av den gallo-grekiska inskriften från Vallauris [G–279] ουενικοι μεδου ’ceux du clan pour Medos’ (DLG³: 313). Det är berättigat att fråga om det finns några kognater till den keltisk-germanska isoglossen *teuto- ’god, vänlig’, naturligtvis utöver det tämligen avlägsna lat. tueor. Neumann (apud HEG

44

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

(T–466) identifierade den i det hettitiska verbet tušk(ie/a)-zi ’att vara lycklig, roa sig, leka’, tuškari- ’lycka’, tuškaratt och duškatar / duškarann- ’detsamma’, dušgarau̯ant- ’lycklig, glad’, om det analyseras som innehållande roten *teu utvidgad med suffixet ške/o. Kloekhorst (EDHIL: 901f.), som dokumenterade de citerade formerna, uttryckte tvivel om Neumanns etymologi, men utan något motargument. Å andra sidan godtog Kloekhorst själv (EDHIL: 365) härledningen av det hettitiska verbet hušk/a-zi ’att vänta på, dröja’ från roten *h₂eu- ’att se’, plus samma ške/o-suffix. Fortsättningen av roten *teu utan någon suffixal utvidgning identifierades av Aixenval’d, Bajun, Ivanov (1987: 122) i det hettitiska reduplicerade verbet duddu- ’behandla nådigt’. Låt oss nämna att Georgiev (1966: 36) direkt förband hettitiska duddu med tuzzi- ’armé’ osv. samt got. piuda ’folk’. Sammanfattningsvis har vi till vårt förfogande det primära verbet *teu- ’att vara vänlig’, vilket bekräftar ’vänlighets’-etymologin för termen *teutā-.

7. SLUTSATS

Båda de etnonymer som diskuteras här, Teutoni & Cimbri, analyseras som rent germanska bildningar. Dessa namn är bildade av ord med mer eller mindre samma betydelse, ’stam’, och kan därför syfta på en och samma stam. Men betydelsen ’stamhövding’ hos den nasala utvidgningen PGmc. *peudanā-, som sannolikt ligger i början av etnonymen Teutoni / Teutones, kan ha utgjort en del av en syntagm bestående av båda etnonymerna, *peudanōz kumbrijōn ’stammarnas hövdingar’. Denna lösning skulle också innebära att Teutoni & Cimbri ^{i verkligheten endast representerade en stam14} eller en stamunion, kanske med en ledande ställning bland andra stammar.

8. EFTERORD

Morgenstierne (1942: 266) och Szemerényi (1962: 195, fn. 107) utvidgade jämförelsematerialet med följande hypotetiska iranska motsvarigheter: persiska toda ’hög; en höstack, stapel; en kulle, gravhög; den bakre delen eller målet mot vilket pilar skjuts’, tod (för toda) ’kulle; topp, krön; en hög; en kamelpuckel’ (Steingass 1892: 334) och sogdiska: buddhistiska twδ’k, kristna twdy, manikeiska twδyh, ’hög,

¹⁴ År 113 f.Kr. ägde den första historiskt dokumenterade militära konflikten mellan romarna, ledda av Gnaeus Carbo, och germaner rum i Noricum; germanerna representerades endast av Cimbri [Strabo 5.1.8; Tacitus, Germania 37]. Det måste betraktas som tämligen osannolikt att romarna från första stund kunde urskilja olika germanska stammar.

Straipsniai / Articles

45

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

’massa’ (Gharib 1995: n. 9705). Om vi godtar vår ’vänlighets’-etymologi för *teutā, verkar det omöjligt att sammanföra dem. Å andra sidan kan dessa iranska former vara besläktade med oronymen i yngre avestiska Tuḍaska- ’namnet på ett berg eller en bergskedja’ [Yt. 19.2.. 4.] (Bartholomae 1904: 655).

TACK

Artikeln tillkom med stöd av forskningsfond nr 2817 vid Masaryk-universitetet i Brno. Vi står i tacksamhetsskuld till John Bengtson för hans korrigering av engelskan. Vi vill framföra vårt tack till de forskare som skrev till oss med kommentarer, tillägg och kritiska anmärkningar, nämligen Robert Nedoma och Stefan Zimmer. Vi ansvarar fortfarande för alla fel.

FÖRKORTNINGAR

acc. – ackusativ Akk. – akkadiska Alb. – albanska Alph. Ugar. – alfabetisk ugaritiska Blr. – vitryska Bret. – bretonska Bulg. – bulgariska Corn. – korniska CS – kyrkoslaviska CSlav. – allmänslaviska Cz. – tjeckiska Dac. – dakiska Dan. – danska Du. – nederländska E – engelska Faer. – färöiska G – tyska Gaul. – galliska gen. – genitiv Goth. – gotiska Gr. – grekiska Hebr. – hebreiska Hitt. – hettitiska Hung. – ungerska Icel. – isländska inf. – infinitiv Lat. – latin

Latv. – lettiska Lith. – litauiska Mac. – makedonska Marruc. – marrucinska MBret. – medelbretonska MDu. – medelnederländska Mess. – messapiska MGr. – medelgrekiska MHG – medelhögtyska MLG – medellågtyska MWelsh – medelwalesiska NBret. – nybretonska NFris. – nordfrisiska Norw. – norska OBret. – gammalbretonska OCS – fornkyrkoslaviska OCz. – forntjeckiska OE – fornengelska OFris. – fornfrisiska OHG – fornhögtyska OIcel. – fornisländska OIr. – fornirländska OLF – gammalfrankiska OLith. – fornlitauiska ONor. – fornnordiska OPruss. – fornpreussiska ORuss. – fornryska

46

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

OSax. – fornsaxiska OSerb. – fornserbiska PGmc. – urgermanska Phoen. – feniciska PIE – protoindoeuropeiska pl. – pluralis Pol. – polska ppp. – passiv perfektparticip PSl. – protoslaviska Rom. – rumänska Russ. – ryska SCr. – serbokroatiska

Serb. – serbiska sg. – singularis Syll. Ugar. – syllabisk ugaritiska Slk. – slovakiska Sln. – slovenska SPic. – syditaliska Swed. – svenska Ukr. – ukrainska Umb. – umbriska USorb. – övre sorbiska Ven. – venetiska

REFERENCES

ACS – Holder Alfred 1896–1907: Alt-celtischer Sprachschatz, 3 vols, Leipzig: Teubner.

AhdS – Althochdeutscher Sprachschatz oder Wörterbuch der althochdeutschen Sprache, Vierter Theil (Gutturale), etymologisch und grammatisch bearbeitet von Dr. E. G. Graff, Berlin: Nikolai, 1838.

Aixenvāld Aleksandra Ju., Bajun Lilija S., Ivanov Vjačeslav V. 1987: Materialy k rekonstrukcii kul’turno-istoričeskogo processa v drevnej Maloj Azii (II). – Issledovanija po épigrafike i jazykam drevnej Anatolii, Kipra i antičnogo severnogo Pričernomor’ja, eds. L. S. Bajun, V. P. Jajlenko, Moskva: Akademija nauk SSSR – Institut vseobščej istorii, 106–191.

ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch, Vol. 1 (A–M), Vol. 2 (N–Ž), unter der Leitung von Wolfgang Hock und der Mitarbeit von E. J. Bukevičiūtė und Ch. Schiller bearbeiten von R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill und Dagmar S. Wodtko, Vol. 3 (Verzeichnisse und Indices), unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit vieler anderer bearbeiten von R. Fecht, Hamburg: Baar Verlag, 2015.

AnEW – de Vries Jan 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 2. erg. Auflage, Leiden: Brill.

Bartholomae Christian 1904: Altiranisches Wörterbuch, Strassburg: Trübner.

Beekes Robert S. P. 1998: The origin of Lat. aqua, and of *teutā ‘people’. – Journal of Indo-European Studies 26, 459–465.

Beekes Robert S. P. 2014: Pre-Greek: Phonology, Morphology, Lexicon, ed. S. Norbuis, Leiden, Boston: Brill.

Straipsniai / Articles

47

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

de Bernardo Stempel Patrizia 1987: Die Vertretung der indogermanischen liquiden und nasalen Sonanten im Keltischen, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck.

Delamarre Xavier 2007: Noms de personnes celtiques dans l’épigraphie classique. Nomina Celtica antiqua selecta inscriptionum, Paris: Éditions Errance.

DÉLL – Ernout Alfred, Meillet Alfred 2001: Dictionnaire étymologique de la langue latine: histoire des mots. Retirage de la 4, éd. augm. d’additions et de corr. par J. André, Paris: Klincksieck.

Detschew Dimiter 1957: Die thrakischen Sprachreste, Wien: Rohrer.

DLG¹ – Delamarre Xavier 2001: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental, préface P.-Y. Lambert, Paris: Éditions Errance.

DLG³ – Delamarre Xavier 2018: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental, préface P.-Y. Lambert. Troisième edition, Paris: Éditions Errance.

DIL – Dictionary of the Irish Language, ed. E. G. Quin, Dublin: Royal Irish Academy (Compact Edition), 1998.

DUL – A Dictionary of the Ugaritic Language in the Alphabetic Tradition, 1–2 vols, ed. del Olmo L. G., Sanmartin J., translated and edited by W. G. E. Watson (Third Revised Edition), Leiden, Boston: Brill, 2015.

EDG – Etymological Dictionary of Greek, Vol. 1, by Beekes R. with the assistance of L. van Beek, Leiden, Boston: Brill, 2010.

eDIL – Electronic Dictionary of the Irish Language. Available at: http://www.dil.ie/ [Accessed 2020].

EDHIL – Kloekhorst Alwin 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill.

EDLIL – de Vaan Michiel 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages, Leiden, Boston: Brill.

EDPC – Matasović Ranko 2009: An Etymological Dictionary of Proto-Celtic, Leiden, Boston: Brill.

EDPG – Kroonen Guus 2013: Etymological Dictionary of Proto-Germanic, Leiden, Boston: Brill.

ESĮS – Havlová Eva et al. 1989–2018: Etymologický slovník jazyka staroslověnského, 1–19, Praha: Academia / Brno: Tribun EU.

EWAhd – Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen.

48

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

Band I: –a – bezzisto, von Albert L. Lloyd und Otto Springer, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1988.

Band II: bî – ezzo, von Albert L. Lloyd, Rosemarie Lühr und Otto Springer † unter Mitwirkung von Karen R. Purdy, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1998.

Band III: fadum – fūstslag, von Albert L. Lloyd und Rosemarie Lühr unter Mitarbeit von Gerlinde Kohlrusch, Maria Kozianka, Karen R. Purdy und Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2007.

Band IV: gâba – hyɫare, von Albert L. Lloyd und Rosemarie Lühr unter Mitarbeit von Gerlinde Schuhmann, Maria Kozianka, Karen R. Purdy und Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2009.

Band V: iba – luzzilo, Hrsgg. von Rosemarie Lühr, erarbeitet von Harald Bichlmeier, Maria Kozianka und Roland Schuhmann mit Beiträgen von Albert L. Lloyd unter Mitarbeit von Karen K. Purdy, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2014.

Band VI: mâda – pūzza, Hrsgg. von Rosemarie Lühr, erarbeitet von Harald Bichlmeier, Maria Kozianka, Roland Schuhmann und Laura Sturm, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017.

Band VII: quaderna – skazzôn, Hrsgg. von Rosemarie Lühr, erarbeitet von Dagmar S. Wodtko (Arbeitsstellenleitung), Harald Bichlmeier, Maria Kozianka und Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2020. [im Druck]

EWU – Benkő Loránd et al. 1994: Etymologisches Wörterbuch des Ungarischen, I–II, Budapest: Akadémiai Kiadó.

Feist Sigmund 1939: Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. Mit Einschluß des Krimgotischen und sonstiger zerstreuter Überreste des Gotischen, 3. neubearbeitete und vermehrte Auflage, Leiden: Brill.

Fick August 1890: Wörterbuch der Indogermanischen Sprachen. Erster Theil: Wortschatz der Grundsprache, der Arischen und der Westeuropäischen Spracheinheit, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Fleuriot Léon 1964: Dictionnaire des glosses en vieux breton, Paris: Klincksieck.

Furnée Edzard J. 1972: Die wichtigsten konsonantischen Erscheinungen des Vorgriechischen, The Hague, Paris: Mouton.

GED – Lehmann Winfred P. 1986: A Gothic Etymological Dictionary. Based on the third edition of Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache by Sigmund Feist, Leiden: Brill.

Straipsniai / Articles

49

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

Georgiev Vladimir 1966: Die Bilingue von Pyrgi als Beweis für die hethitische Herkunft der etruskischen Sprache. – Balkansko ezikoznanie 11/1, 25–67.

GEW – Frisk Hjalmar 1960–1972: Griechisches etymologisches Wörterbuch. 3 vols, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Gharib Badrozaman 1995: Sogdian Dictionary: Sogdian–Persian–English, Tehran: Farhangan.

Gołąb Zbigniew 1982: About the Connection between Kinship Terms and Some Ethnica in Slavic (The Case of *Sîrbi and Slověne). – International Journal of Slavic Linguistics and Poetics 25–26, 165–171.

Grimm Jacob (ed.) 1840: Andreas und Elene, Casel: Fischer.

HAL – The Hebrew and Aramaic Lexicon of the Old Testament, ed. Koehler L., Baumgartner W., translated by M. E. J. Richardson, Leiden, Boston, Köln: Brill, 2001.

HEG T – Tischler Johann 1991–1994: Hethitisches etymologisches Glossar. Teil III (Lieferung 8–10: T/D), Innsbruck: Institut für Sprachen und Literaturen der Universität Innsbruck, Abteilung Sprachwissenschaft.

Holthausen Ferdinand 1963[1934]: Altenglisches etymologisches Wörterbuch. 2. unveränd. Auflage, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

IEW – Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, München, Bern: Francke.

Jordán Cólera Carlos 1998: Introducción al celtibérico. Prólogo de Francisco Villar, Zaragoza: Universidad.

Kluge Friedrich, bearbeitet von Elmar Seebold 1999: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 23. Auflage, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Krahe Hans 1929: Lexikon altyllirischer Personennamen, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Krahe Hans 1942: Beiträge zur illyrischen Wortund Namenforschung. – Indogermanische Forschungen 58, 131–152.

Laistner Ludwig 1892: Germanische Völkernamen, Stuttgart: Kohlhammer (Sonderabdruck aus den Württembergischen Vierteljahrsheften für Landesgeschichte, neue Folge 1892).

LDW IV – Lettisch-deutsches Wörterbuch, von K. Mühlenbach, redigiert, ergänzt und abgeschlossen von J. Endzelin, Riga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfond 1929–1932.

50

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

Lejeune Michel 1971: Lepontica: Documents gaulois et para-gaulois de Cisalpine. – Études celtiques 12, 357–500.

LEIA – Vendryes Joseph: Lexique étymologique d’Irlandais ancien. – A: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, 1959 (ND 1981). – B: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1981. – C: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1987. – D: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1983. – R, S: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1974. – T, U: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1978.

LEW – Fraenkel Ernest 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch. 2 vols, Göttingen, Heidelberg: Vandhoeck & Ruprecht – Carl Winter Universitätsverlag.

LIV² – Lexikon der indogermanischen Verben, unter Leitung von H. Rix bearbeitet von M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, Wiesbaden: Reichert, 2001.

Masson Émilia 1967: Recherches sur les plus anciens emprunts sémitiques en Grec, Paris: Klincksieck.

Matthias Franz 1904: Über die Wohnsitze und den Namen der Kimbern, Berlin: W. Pormetter.

McCone Kim R. 1987: Hund, Wolf und Krieger bei den Indogermanen. – Studien zum indogermanischen Wortschatz, ed. W. Meid, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 101–154.

MLH V.1 – Monumenta Linguarum Hispanicarum, Band V. 1: Wörterbuch der keltiberischen Inschriften, von D. S. Wodtko, Wiesbaden: Reichert, 2000.

MLM 2 – Monumenta Linguae Messapicae, editi da C. de Simone, S. Marchesini, Wiesbaden: Reichert, 2002.

Morgenstierne Georg 1942: Iranica. – Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap 12, 258–271.

Much Rudolf 1892: Deutsche Stammsitze. Ein Beitrag zur ältesten Geschichte Deutschlands. Halle: Niemeyer (Sonderabdruck aus den “Beiträgen zur Geschichte der Deutschen Sprache und Literatur”, vol. XVII).

Much Rudolf 1905: Referate über Matthias 1904. – Deutsche Literaturzeitung 48, 2997–2999.

Straipsniai / Articles

51

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

Much Rudolf 1920: Deutsche Stammeskunde. 3. verb. Auflage, Berlin, Leipzig: Walter de Gruyter.

Müllenhoff Karl 1887/1906: Deutsche Altertumskunde. Band 2, Berlin: Weidmann.

Nedoma Robert 2017: Germanic: The documentation of Germanic. – Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics, Vol. 2, K. J ared, J. Brian, F. Matthias in cooperation with M. Wenthe (eds.), Berlin, Boston: Walter de Gruyter, 875–888.

Nedoma Robert 2004: Personennamen in südgermanischen Runeninschriften, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Neumann Günter 2007: Glossar des Lykischen. Überarbeitet und zum Druck gebracht von Johann Tischler, Wiesbaden: Harrassowitz.

Neumann Günter, Grünewald Thomas, Martens Jes 2000: Kimbern. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (RGA^²) 16, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 493–504.

NDEW – Norwegisch-Dänisches etymologisches Wörterbuch², ed. Falk H. S., Torp A., Oslo, Bergen: Universitetsforlaget, 1960.

NIL – Wodtko Dagmar S., Irslinger Britta, Schneider Carolin 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon. (Indogermanische Bibliothek, Reihe 2: Wörterbücher), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

OPEL – Onomasticon Provinciarum Europae Latinarum.

Lőrincz Barnabás, Redő Franciscus (eds.) 1994: Vol. I: Aba – Bysanys, Budapest: Archaeolingua. (Archaeolingua 3).

Lőrincz Barnabás (ed.) 1999: Vol. II: Cabalicius – Ixus, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Lőrincz Barnabás (ed.) 2000: Vol. III: Labareus – Pythea, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Lőrincz Barnabás (ed.) 2002: Vol. IV: Quadratia – Zures, Wien: Forschungsgesellschaft Wiener Stadtarchäologie.

Pronk-Tiethoff Saskia 2013: The Germanic loanwords in Proto-Slavic. (Leiden Studies in Indo-European 20), Amsterdam, New York: Rodopi.

Qvigstad Just. K. 1893: Nordische Lehnwörter im Lappischen, Christiania: Dybwad.

REW – Vasmer Max 1950–1958: Russisches etymologisches Wörterbuch. 3 vols, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

52

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Cimbri et Teutoni

Rosół Rafał 2013: Frühe semitische Lehnwörter im Griechischen, Frankfurt am Main: Lang.

Rozwadowskij Jan 1928: Cimbri-sjabri. – Sbornik statej v čest’ akademika A. I. Sobolevskogo, ed. by V. N. Perec, Leningrad: Izdatel’stvo Akademii nauk SSSR.

Sammallahti Pekka 2001: The Indo-European Loanwords in Saami. – Early Contacts between Uralic and Indo-European: Linguistic and Archaeological Considerations, ed. Carpelan Ch., Parpola A., Koskikallio P., Helsinki: Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia / Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 242, 397–415.

Schaffner Stefan 2015: Zu den Wortbildungstypen der altgermanischen Völkernamen mit n-Suffix. – Münchener Studien zur Sprachwissenschaft 69/1, 145–189.

Scheel Willy 1898: Die Bildung und Ueberlieferung der germanischen Völkernamen auf ones. – Philologus 57, 578–595.

Schönfeld Moritz 1911: Wörterbuch der altgermanischen Personenund Völkernamen nach der Ueberlieferung des klassischen Altertums bearbeitet, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Schrijver Peter 1995: Studies in British Celtic Historical Phonology, Amsterdam, Atlanta: Rodopi.

Sitzmann Alexander, Grünzweig Friedrich E., unter Benutzung einer Bibliographie von Robert Nedoma herausgegeben von Hermann Reichert 2008: Die altgermanischen Ethnonyme: ein Handbuch zu ihrer Etymologie, Wien: Fassbaender.

Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. Holvoet A., Young S. with the assistance of W. Browne, Berlin, Bern, New York, Wien: Peter Lang.

Steingass Francis Joseph 1892: A Comprehensive Persian-English Dictionary: Including the Arabic Words and Phrases to be Met with in Persian Literature, London: Routledge & Paul.

Stifter David [1996]2001: Neues vom Keltiberischen: Notizen zu Botorrita IV. – Die Sprache (Sonderheft): Chronicalia Indoeuropaea 38/3, 89–110.

S z e m e r é n y i Oswald 1962: Principles of Etymological research in the IE languages. – Fachtagung für indogermanische und allgemeine Sprachwissenschaft, ed. Knobloch J., Innsbruck: Sprachwissenschaftliches Institut der Universität, 175–212.

Trier Jost 1942: Zaun und Mannring. – Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 66, 232–264.

Untermann Jürgen 2000: Wörterbuch des Oskisch-Umbrischen, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Straipsniai / Articles

53

HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK

Walde Alois, Hofmann Johann B. 1938–1956: Lateinisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

WGS – Wortschatz der Germanischen Spracheinheit, unter Mitwirkung von H. Falk gänzlich umgearbeitet von A. Torp, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1909.

Zeuss Johann K. 1837: Die Deutschen und die Nachbarstämme, München: Lentner.

Zeuss Johann K. 1852: Grammatica celtica. E monumentis vetustis tam hibernicae linguae quam britannicae dialecti cambricae cornicae armoricae nec non e gallicae priscae reliquiis construxit J. K. Zeuss, Lipsiae: Weidmann.

Zimmer Stefan 2005: Teutonen. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde ^(RGA2) 30, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 368f.

Zimmer Stefan 2007: Zu Alter, Stammbildung und Benennungsmotiv des Namens Cymry. – Kelten-Einfälle an der Donau. Akten des Vierten Symposiums deutschsprachiger Keltologinnen und Keltologen Linz / Donau, 17.–21. Juli 2005, ed. Birkhan H., Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 669–678.

Kimbrai ir teutonai

SANTRAUKA

Straipsnyje nagrinėjami du germanų etnonimai kimbrai (Cimbri) ir teutonai (Teutoni), kurie senuosiuose šaltiniuose dažnai vartojami kartu. Išsamiai aptarus jau esamas etimologijas, pateikiamas naujas sprendimas – sintagma *peudanōz kumbrijōn interpretuotina kaip „genčių vadai“. Tokiu atveju abu etnonimai būtų susiję su ta pačia gentimi arba genčių sąjunga.

Įteikta 2020 m. spalio 4 d.

HARALD BICHLMEIER Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D–07743 Jena [email protected]

VÁCLAV BLAŽEK Ústav jazykovědy a baltistiky Filozofická fakulta Masarykovy University A. Nováka 1, CZ–60200 Brno [email protected]

54

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII