Ur etnonymens historia

VINCENTAS DROTVINAS

Vilniaus pedagoginis universitetas

Etnonym (gr. ethnos – folk, stam och onyma – namn), även kallat folkbeteckning, är beteckningen på ett folk, en nationalitet, en stam, en släkt och liknande. Etnonymer (etnonymi), deras struktur, ursprung, typer, utbredning och funktion studeras inom den onomastiska grenen etnonymik. Etnonymer klassificeras efter hur folkets medlemmar själva benämner sig (autoetnonymer, eller självbeteckningar) och hur grannarna benämner ett folk (alloetnonymer). Förhållandet mellan ett etnonym och landets namn är tudelat. I vissa fall är etnonymen primär och tycks bestämma landets namn, t.ex.: greker – Grekland; i andra fall utgör landets namn grunden för etnonymen, t.ex.: Rom – romare, Egypten – egyptier.

I forna tider kände litauerna endast till namnen på de stammar och folkgrupper som var deras närmaste grannar och med vilka de hade ekonomiska och kulturella kontakter och ofta även krigade. Antalet etnonymer växte fortlöpande i takt med att det litauiska folkets och statens förbindelser med Europas länder utvidgades, särskilt efter Litauens kristnande och tillkomsten av litauisk skriftkultur. Även i äldre ordböcker finner man många namn på närliggande och avlägsna etniska grupper. Etnonymer utgör därför en del av det litauiska ordförrådet i ordböckerna och speglar en viss tidsperiods lexik. I ordböcker står etnonymer oftast intill regionala namn, och ofta tillfogas även ett adjektiv som bildats av etnonymen.

Artikeln ger en översikt över etnonymer i äldre skriftliga källor*, från Martynas Mažvydas till Kristijonas Donelaitis, särskilt i handskrivna och tryckta litauiska ordböcker från 1600- och 1700-talen, samt behandlar deras ursprung, anpassning till litauiskan och fortlevnad i standardspråket.

armenier

Belägget finns endast i K. Sirvydas ordbok: Orminian / Armenius, armenus, Armenas SD³.

* Här behandlas inte de bibliska etnonymer som förekommer i äldre skriftliga källor, t.ex.: ugareņai, ebiōnitai, efėzai, galatai, galilėjiečiai (och galilėjūnys), jeruzalimonys, korinčionys, samaritōnai m.fl.

160

Vincentas Drotvinas | Iš etnonimų istorijos

čėkas

Etnonymen förekommer endast i K. Sirvydas ordbok: Czech / Bohemus. čiekas SD¹, SD³.

cigonas, čigonas

Romani, som har sitt ursprung i Indien, dök upp i Europa på 1200–1300-talen och i Östeuropa, först i Slovakien och Ungern (jfr ung. på 1300-talet cigány); senare började de också förekomma i Polen och Litauen. Enligt A. Salys kan romer ha dykt upp i sydöstra Litauen omkring mitten av 1400-talet och ha nått västra Litauen ett århundrade senare (Salys 1985: 499). Formen cigonas förekommer i K. Sirvydas ordbok: Cygan. Cyngarus, Cygonas SD³. I ordböckerna från Lill-Litauen hittar vi vid sidan av cigonas även den nutida formen čigonas: Cigeuner. Cigonas, o. M. C IV; Cigeunerin. Ciganka, os. F. C IV; Cigeuner. Czigonas. Cigeunerin, Cziganka Kr. Folkbenämningen härstammar från nygrek. Atsinganoi (Salys 1985: 497). Ett annat namn på romer – egyptier – är eng. Gypsies, sp. och port. gitanos m.fl. (Salys 1985: 497). I Frankrike kallas romer Bohémien. Vid den första världskongressen för romer år 2001 fastställdes benämningen romai (rōm ”människa, man”). Detta folk, kanske det minst bofasta i världen, har sannolikt också flest främmande etnonymer.

egiptėnas ”egyptier”

Härlett från områdesnamnet Egiptas. Vi finner denna form i 1600-talets ordböcker från Lill-Litauen: Apkasse Egyptena į Smilty C I, samt C II m.fl. Vi finner också andra varianter: egipcionas DP; Aegypt er Egipcion‘s Egyptionas B.

dunčikas ”dansk”

Förekommer i M. Daukšas Postil (< pol. Dunczik ”dansk”).

grek

De forntida grekernas självbenämning är hellener (Hellēnes), deras land är Hellas (Hellas). Den senare benämningen grek (graikos) spreds via lat. graecus. Den äldsta formen i litauiskan är grakas: Greczyn / Graecus, Grakas SD³ (jfr Grecki. Graecus, Graecanicus. Grakißkas; Grecya / Graecia (utan litauisk motsvarighet)). Formen grykas, betingad av tysk fonetik, förekommer i ordböcker från Litauen Mindre, till exempel: Grieche, Grykas, o. M. C II (jfr Griechen=Land. Grykißka Zeme).

Terminologija | 2006 | 13

161

gud

Benämningen gudas är känd från M. Daukšas Postilla. I ordböcker från Litauen Mindre finner vi: Reuß gudas, o. M. C III; Reußen. Guddas. Guddu Zeme C III; Guddas, do – eine Gudde, Gothe R, MŽ. I J. Brodovskis ordbok finner vi också motsvarigheten maskolius: Reuß Moſcovita Guddas, Maſkolus. Etnonymen gudas har historiskt haft mycket varierande betydelser. I G. H. F. Nesselm anns ordbok återges Guddas, o. M., på polska som: ein Pole. I K. G. Milkaus ordbok finner vi också avledningar: Gudduk‘s, ko, m., som förklaras utförligare som ein junger Gudde, schlechter polnischer Kerl M, samt Paguddoju, oju, osu, oti ich rede nach einem polnischen Akzent, spreche schlecht littauisch.

israelit, israelionis

Härlett från egennamnet Israel: Israel, Israels, o. M. C II, Israel (Gottes Fürst, nom viri. Izrael). I B. M. Daukšas Postilla finner vi etnonymformen izraelionis, samt Israeliter, Israelitas, Israelitenas B, Izraelitas, ta, Izraelitenas, ene R, MŽ.

kurš

Beläggen i 1600-talets ordböcker visar att kurischerna fortfarande var väl kända för andra balter. Formen varierar ganska mycket: Chure Kurßys Lex, Cure Kurßis, io. M. C, Cure Kurszys Kr, jfr Churland Kurlendrija, Churländer Kurlendikas (?) Richt. I K. G. Milkaus ordbok förklaras Kurßis, ßio, m. ein Kur som en invånare i Klaipėdadistriktet ein Einwohner im Memelschen Hauptamt (därtill anges även verbet pakuršiuoti, jfr pakurßoju, ójau, awau, óśu, oti – tala litauiska med Klaipėdaaccent ich rede nach dem Memelschen Akzent Littauisch).

lett

Belagt i ordböcker från 1600–1700-talen i Lill-Litauen: Liefland Latvija, Lieflander latwys Lex, Lieffländer Latwys Kr, Liefland Latwya, os. F., Lieflander, Latwys, jo. M. C II. Terra Letthorum omnämns i historiska dokument från 1000–1300-talen; landsnamnet Latvija förekommer först i skrifter från 1800-talet, medan ordet latvis omnämns för första gången 1648 (Sabaliauskas 1990: 352). Enligt uppgifterna i de äldre ordböckerna kan landsnamnet Latvija dateras omkring 200 år tidigare.

162 Vincentas Drotvinas | Iš etnonimų istorijos

polack

Etnonymen lenkas är ett av de äldsta lånen från fornryska, där det fram till mitten av 900-talet fanns nasala vokaler som senare utvecklades till diftongen en. Det är belagt i ordböcker både i Stor- och Lill-Litauen: Pohle lenkas Lex; Pole Lenkas Richt; Polak / Polonus Sarmata. łynkas SD¹. Om vi hade lånat in detta ord efter 900-talet skulle det ha haft en annan form; jämför polackernas egenbeteckning polak, ryska поляк (Būga 1961: 756; Sabaliauskas 1990: 228). Etnonymens rot har bevarats i landets namn Polska.

litauisk i Lill-Litauen, litauer

De äldsta stammarna av våra förfäder, som levde på Östersjöns östra kust, kallades med namnet aisčių. Det framgår av beteckningen Germania (omkring år 98) i den romerske historikern Tacitus verk, Aestiorum gentes. Den nuvarande benämningen baltai är relativt ny – den användes för första gången 1845 av den tyske baltisten G. H. F. Nesselmann i hans verk ”De gamla preussarnas språk” (Die Sprache der alten Preussen, Berlin). Namnet Litauen, på latin Lithuania, omnämns för första gången år 1009 i Quedlinburgannalerna, men folkbeteckningen måste ha varit känd långt tidigare. Eftersom skrift på litauiska uppstod relativt sent blev benämningarna på litauer (kända på latin och fornryska) länge inte nedtecknade på litauiska. Lietuvininkas – den äldre benämningen på en litauer – återfinns inte bara i ordböcker från 1600–1700-talen i Lill-Litauen: Littauer lietuwinink‘s Lex; Littauer Lietuwininkas, o. M. ka. os. F. et [Lietuwin]ke, es C II; Littauer Lietuwininkas Kr m.fl., utan också i K. Sirvydas ordböcker: Litwin / Lithuanus, Lietuwinkas SD¹, Litwin. Lituanus. Lietuwinkas SD³ (liksom Litua / Lithuania, lietuwa; litewſki / Lithuanicus: lietuwiszkas SD¹, Lituá / Lithuania. Lietuwa; Litewſki / Lithuanicus. Lietuwiſzkas SD³). Det lånade etnonymet litvinas, jämför polska Litwin, finns i dag kvar i efternamn. Det nuvarande etnonymet lietuvis lär ha använts först av Simonas Daukantas (Daukantas 1993: 340). Betydelsen av det äldre etnonymet lietuvi­ninkas är numera specialiserad – det används om litauerna i Lill-Litauen.

moskovit

I ordböckerna från Lill-Litauen återfinns formerna: Muſkowiter, Maskolus (jämför också Muſcou, Makswa) Kr, Mascowiter, Mazkolus (jämför också Mascau, Makswa) Richt. I K. Sirvydas ordbok finner vi mer litauiserade benämningar maskvytis: Moſkwa / Moſcouia. Maſkwiciey / Maſkwiciu žieme, Moſkwicin / Moſchus. Maſkwitis SD³. Den senaste varianten av etnonymen är maskvėnas, jämför.

Terminologija | 2006 | 13

163

Mykolas Lietuvis, ”Om litauernas, tatarernas och moskoviternas seder” (Vilnius, 1988).

pinas ”finne”

Belagt i 1600-talets ordböcker från Lill-Litauen, t.ex.: Finnen, Pinna, u. M. pl. Finnland Pinnu Zeme C II. Jfr även tyska Finne, engelska Finn, franska Finnos, polska Fin, ryska фин. Suomiu. Självbeteckningen är Suomi. Etnonymen suo-mis (K. Būgas somai, dial. sominis (vind); somis, soma) och landsnamnet Suo-mija började användas först i slutet av 1800-talet (jfr även lettiska soms, somiete).

fransman

Det härstammar från fransmännens självbeteckning François, som via medelhögtyska Franzois, Franseis fick sin nuvarande form Frantzose, och kom in i litauiskan via polska franzuz och ryska француз. Känd från 1600- och 1700-talens ordböcker från Lill-Litauen: Frantz̧os Prancusas C II, Frantzose Prancuzas Kr.

preuss

Preussarnas etnonym (Bruzi) nämns för första gången på 800-talet i den så kallade bayerske geografens skrifter (LKE 1999: 514). Detta västbaltiska namn är gemensamt för både K. Sirvydas ordböcker och ordböckerna från Lill-Litauen: prufak / Boruffus. Prutenus, prufas SD¹; Preuβ prusas Lex; Preuβ Prusas, o. M. C III; även senare prusokas, prusoke, pruselka N.

rymionis, rymionas ”romare”

Detta är etnonymen med förmodligen flest varianter i de gamla skrifterna: M. Mažvydas rymionys; i M. Daukšas Postil Rimionis (polska Rzymianin, Rimionka, Rzymianka); i K. Sirvydas ordbok Rzymianin / Romanus, Rimionis SD¹. Även Römer Rymionis, nio. M. C III, rymionas finns i Lex och Milkaus ordböcker. I den så kallade Krauses ordbok Römer, Rimienas, jfr även rymianas (se Palionis 2004: 395). Detta kan förklaras av variationen i grundordet: Rymas i M. Daukšas Katekism, Rimas (polska Rzym) i M. Daukšas Postil, Rzym / Roma, Rimas SD¹, Rom, Rimija, Rimas Lex, samt Rom, Rimija Kr., Rymas R och MŽ. Fram till de senaste årtiondena var etnonymformen romėnas vanlig; numera används romietis mest utbrett, främst i den katolska kyrkans texter.

164 Vincentas Drotvinas | Iš etnonimų istorijos

skott ”skotte”

Belagt i K. Sirvydas ordbok: Szot / Scotus, Szatas SD³ och i ordböcker från Litauen Minor: Schott Szatas Lex, Schott, Szatas, o. M. C III, Schotte Szatas Richt.

švedas

Belagt i M. Daukšas Postilla (Szwedai) och i ordböcker från Litauen Minor: Schwede Szwedas, och Lex, Schwed Szwedas, o Richt, M, C III m.fl. S. Daukantas använde en form av detta etnonym med en egen motivering: žuvedus (fisk + äta), men den slog inte igenom.

šveicorius, šveisteris ”schweizare”

Schweitzer Sweiczorus Kr., Schweitzar C III – utan litauisk motsvarighet. Hos K. Donelaitis även šveisteris: Ofta åt jag med fransmän och schweizare. Du, franska dumbom, med en grov schweizare, Och vad mer, ni slog er samman för att plåga Litauen.

švобas ”schwabe”

Szwab / Sueuus, βwobas SD³, jämför även βwobu žieme på samma ställe. Tyska Schwabe C III – utan litauisk motsvarighet.

totorius

De första tatarerna (krimtatarerna) bosatte sig i Litauen under Vytautas den stores tid. Etnonymen totorius är belagd i M. Daukšas Postilla (Totorei) och i källor från 1600-talet: Tatarzyn / Tartarus, Scytba, Tatoris SD¹; Horda Tatarłka. Tartarorū caetas, ciuitas. Republica. Sueyga / wisotine Totoriu SD³. I ordböcker från Litauen Minor finner vi Tartar Totorus Lex; Tartar, Totorus, aus, M. [Toto]rene, es, F. C IV; Tartar Totorus R m.fl.

turkas

Belagt i M. Mažvydas skrifter och i M. Daukšas Postilla, senare i 1600-talets ordböcker: Turczyn / turca. Turkas SD³; Turcke turkas Lex, jämför Turckey Turku zeme; Turcke. Turkas, o. M. C IV m.fl.

ulendras ”holländare”

Belagt i F. Pretorius ordbok: Holländer. Ullendras, o. M. C II, jämför polska Holender ”holländare”. Den moderna språkformen är оландас.

Terminologija | 2006 | 13 165

ungrare se unguras žr. vengras

vengras, vingris

Etnonymen är känd i litauiskan i två former: den äldre unguras och den nuvarande vengras. Unguras är ett lika gammalt lån från fornryska som lenkas: efter att den nasala vokalen ų utvecklats till diftongen un efter 900-talet, jfr ty. Ungar ”ungrare”, samt lat. Hungaria, hungaristica ”ungerska språket och kulturen”. Ordet härstammar från floden Jugra i norra Ural. Självbeteckningen är Magyar. Den standardlitauiska formen vengras är ett exempel på ett sekundärt, senare lån, jfr pol. Węgier ”ungrare”, Węgrzy ”Ungern” (Būga 1961: 757). I M. Daukšas Postilla finns den nyare formen Węgrai. Den nuvarande formen vengras förekommer redan i 1600-talets ordböcker: Ungar Wengras, och i M. C IV samt K. Sirvydas ordbok Węgrzyn / Pannonius, Hungarus, Wingris SD³ och Węgierka ziemia / Panonia inferior, ungaria vel hungaria, Wingriu žieme SD³.

valakas, ulakas ”italienare”

Formen valakas förekommer i K. Sirvydas ordböcker: Włoch / Italus, Walakas SD¹, włoch / Italus, watakas SD³, jfr wlachas (Palionis 2004: 548). Formen Vłakas finns i M. Daukšas Postilla (< pol. włoch ”italienare”, jfr Włochy ”Italien”).

vokietis

Detta är ett av de etnonymiska namnen med mest oklar härkomst, eftersom det inte kan knytas till tyskarnas självbeteckning Deutscher. Etnonymen vokietis härkomst har utretts av Kazimieras Būga i artikel 93. Vokia, miksai ir Kuršas (Būga 1959: 226–230). Från landsnamnet Vokia (lett. Vāca, kur. *Vākijā ”vikingarnas land”, se även Mažiulis 1996: 144–145) har vi det äldre etnonymet *vākis ”viking”, förmedlat via kuriska, vilket återfinns i Jonas Bretkūnas Postilla: Tassai szodis Jesus ne lietuwniku, ne Lenku, nei wokių szodis ira. Från själva namnet Vokia har vi bildat beteckningen vokiečio, som nämns för första gången i ett dokument från 1498 i Litauens metrik (se även Vokia ”Deutschland” Būga 1961: 550–552). I samma sammanhang varnar Būga för att betoningen vókietis är ålderdomlig och förekommer i M. Daukšas Postilla samt i skrifter av P. Ruigys, K. G. Milkus med flera. Etnonymen vokietis finner vi i M. Daukšas Postilla och i K. Sirvydas ordbok Niemiecka žiemia / albo rzę|ża niemiecka / Alemania, germania, teutonia. Wokia / wokiečių žiame SD¹, Niemiec / Germanus, teutono, Alemanus. wokietis SD¹, samt Niemka / Germana, alemana, teutona, wokiete SD¹; likaså i Lillituauens ordböcker: Deutscher Woketis Lex;

166

Vincentas Drotvinas | Iš etnonimų istorijos

Deutscher Wokėtis, czio C I; Deutscher Woketis Kr. Deutschland tauta Wokė Lex, Deutschland Wókie, es. Tauta, os F. C I; jfr Deutschland Woke Tauta Kr, samt i Ruigys och Milkus ordböcker.

Landsnamnet Vokietija, bildat av folkbeteckningen vokietis, återfinns för första gången troligen i Friedrich Kurschats ordbok från 1870.

zaksas ”sachsare”

Återfinns i det så kallade Richter-ordboksmanuskriptet: Sachse. Zaksas. I F. Pretorius ordbok Sachse och Sachsen C III – utan litauiska motsvarigheter.

jude

Etnonymen jude härstammar från beteckningen för de forntida judéerna, det vill säga Judas (Jehudas) ättlingar; jämför även landsnamnet Judéen. Judarna som bodde i Spanien (en halv miljon) förföljdes genom storinkvisitorn Torquemadas edikt 1492 och tvingades anta kristendomen eller fly landet. De fördrivna judarna spreds till Portugal, England och Tyskland; där bodde de på båda sidor om Rhen och nådde senare Östeuropa. Vid sidan av den allmänna etnonymen hebréer (en gren av de semitiska folken, israeliter), som kommer från grek. hebraios ”jude”, jfr ital. ebrei, rus. евреи, fick judarna särskilda beteckningar efter landet där de bodde; till exempel kallas judar från Portugal marranos, judar från Spanien och Portugal sefarder (sefardim), från Tyskland ashkenazer (från det hebreiska namnet på Tyskland, Ashkenazi), och judar från Litauen, Polen och Belarus litvaker, och så vidare. Från lat. Judaeus via medelhögty. jude uppstod namnet på ashkenaziska judars språk, judisch – (j)ididisch. Den bibliska hebreiskan anpassades för 1900-talets behov av Odessa-juden Eleazar Ben Jehuda (1858–1922), som gav ut verket Thesaurus totius Hebraitatis (1908). Etnonymen förekommer i M. Mažvydas skrifter (Mažiulis 1996: 438), i 1600-talets ordböcker: żyd / Judaeus, hebraeus, źidas³; Jude Zydas, Judin Zydelka Lex; Jude Zydas, o. M. Judin, Zydelka, os. F. C m.fl. Uppkomsten av konsonanten ž förklaras (Преображенский 1959: 211) av att de slaviska språken fick ordet från de germanska språken, vilka i sin tur fick det från romanska språk som talades norr om Alperna; jämför lat. Judaeus, fr. juif, ital. giudeo, tjeck. Žid, Židovka, pol. Żid, Żidowka.

SLUTSATSER

Artikeln behandlar gruppen etnonymer inom det semantiska fältet ”beteckningar på personer efter nationalitet”, utvalda ur äldre litauiska skrifter (1500–1700-talen). Etnonymers ursprung, anpassning till litauiskan och fortlevnad i standardspråket diskuteras.

Terminologija | 2006 | 13

167

Innehållsmässigt är de behandlade etnonymerna beteckningar på europeiska folk som står litauerna närmare.

Vad gäller ursprunget utgör etnonymerna (med undantag för litauernas eget självbetecknande namn) en del av den litauiska språkets inlånade lexikon.

Etnonymerna har olika ursprung: baltiska (liet uvis, latvis, prūsas), lån från fornryska (lenkas, vengras), från tyskan (lit. vokietis, lett. vā cietis); nyare former har kommit via förmedlande språk.

Större delen av de äldre etnonymerna har bevarats i dagens litauiska.

Några äldre lånade etnonymer blev arkaismer och har nu ersatts av nyare former (unguras – vengras, pinas – suomis, šatas – škotas).

Den traditionella uppsättningen äldre etnonymer kompletteras ständigt med nya etnonymer. Detta beror på Litauens ekonomiska och kulturella förbindelser med Europas och världens folk.

ŠALTINIAI

B – Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum... von Iacobo Brodowski (~ 1740, rankraštis Lietuvos mokslų akademijos bibliotekoje).

C – Clavis Germanico-Lithvana (fotografinis leidimas). Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas, I–IV. Parengė Vincentas Drotvinas, Vilnius, 1995–1997.

Daukantas – Simonas Daukantas. Didysis lenkų–lietuvių kalbų žodynas. Lt. Parengė Giedrius Subačius, Vilnius, 1993; III t. Parengė Giedrius Subačius, Vilnius, 1996.

DK – Mikalojaus Daukšos 1595 metų Katekizmas. Parengė Vida Jakštienė ir Jonas Palionis. Vilnius, 1995.

DP – Indeks-słownik do „Daukšos Postilė“. T. II. Opracował Czesław Kudzinowski, Poznań, 1977.

Kr – [Andriejus Kraužė?] Vokiečių–lietuvių kalbų žodynas (XVIII a., rankraštis Lietuvių kalbos instituto bibliotekoje).

Lex – Lexicon Lithuanicum (fotografinis leidimas). Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas. Parengė Vincentas Drotvinas, Vilnius, 1987.

M – Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch... von Christian Gottlieb Mielcke... Königsberg, 1800.

MR – Dominykas Urbas. Martyno Mažvydo raštų žodynas, Vilnius, 1997.

N – Nesselmann G. H. F. Wörterbuch der Littauischen Sprache, Königsberg, 1851.

R – Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon... von Philipp Ruhig... Königsberg, 1747.

Richt – [Johannas Richteris?] Vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, Halle, 1728 (rankraštis Halles-Wittenbergo Martino Lutherio universiteto Frankės fundacijos bibliotekoje).

SD¹ – Senasis Konstantino Sirvydo žodynas (fotografinis leidimas). Parengė Kazys Pakalka, Vilnius, 1997.

SD³ – Pirmasis lietuvių kalbos žodynas: Konstantinas Sirvydas. Dictionarium trium linguarum (fotografinis leidimas). Parengė Kazys Pakalka, Vilnius, 1979.

LITERATŪRA

Būga K. 1959: Rinktiniai raštai 1, Vilnius.

Būga K. 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius.

LKE: Lietuvių kalbos enciklopedija. Parengė Kazys Morkūnas, redagavo Vytautas Ambrazas, Vilnius, 1999.

Mažiulis V. 1996: Prūsų kalbos etimologinis žodynas 3, L–P. Vilnius.

168 Vincentas Drotvinas | Iš etnonimų istorijos

Palionis J. 2004: XVI–XVII a. lietuviškų raštų atrankinis žodynas, Vilnius.

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius.

Salys A. 1985: Čigonai. – Raštai 3. Roma. 497–499.

Преображенский А. Т. 1959: Этимологический словарь русского языка. Том первый, А–О. Москва.

FROM THE HISTORY OF ETHNONYMS

This paper deals with a group of ethnonyms in the semantic field of the names of nationalities, taken from old Lithuanian writings (16–18th centuries). It discusses the origin of ethnonyms, their Lithuanisation and survival in the standard language.

In respect of content, the ethnonyms discussed are names of European nationalities.

According to origin, ethnonyms (except for the name of Lithuanians themselves) are part of the borrowed vocabulary of the Lithuanian language.

The origin of ethnonyms differs: they are Baltic (lietuvis (Lithuanian), latvis (Latvian), prūsas (Prussian)), borrowings from the Old Slavonic (lenkas (Pole)), German language (Lith. vokietis, Lat. vā­cietis) or newer ethnonyms which came through intermediary languages.

The majority of old ethnonyms have survived into modern Lithuanian.

Some old borrowed ethnonyms became archaisms and were substituted with newer names (unguras – vengras (Hungarian), pinas – suomis (Finn), šatas – škotas (Scott)).

The traditional inventory of old ethnonyms is constantly being complemented with new ethnonyms. This is a reflection of economic and cultural relations between Lithuania and other European and world nations.

Gauta 2006-07-10

Vincentas Drotvinas Vilniaus pedagoginis universitetas Lietuvių kalbotyros katedra T. Ševčenkos g. 31, LT–03111, Vilnius E. paštas [email protected]

Terminologija | 2006 | 13 169