Mykolas Miežinis Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno litauiska och lettiska synonymiska och variantmässiga växtnamn

SOLVITA LABANAUSKIENĖ

Institutet för litauiska språket

NYCKELORD: växtnamn, litauiska, lettiska, synonymer, varianter, ordböcker

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Traditionen med tvåspråkiga och flerspråkiga litauiska och lettiska ordböcker går tillbaka till 1600-talet. Den äldsta lexikografiska kontakten mellan litauiska och lettiska anses vara den jämförande ordboken över lettiska och litauiska av den tyskfödde lexikografen Christian Friedrich Temler (Christian Friedrich Temler, 1717–1780), som huvudsakligen bodde i Danmark, Glossarium Letticum cum harmonia et differentia Dialecti Lithu anicae (1772). Den innehåller också motsvarigheter på latin, tyska, fornpreussiska, grekiska, polska, serbiska, engelska, danska, spanska, finska och andra språk. Ytterligare en ordbok sammanställd av K. F. Temler bör nämnas, Glossarium Illyricum, där vissa ord på serbiska och andra slaviska språk jämförs med lettiska och litauiska ord. Handskrifterna till båda ordböckerna förvaras på Danmarks kungliga bibliotek i Köpenhamn. Den tyske diplomaten K. F. Temler reste mycket och samlade material från olika språk. Information om dessa föga kända ordböcker har lämnats av filologen Kārlis Draviņš (Kārlis Draviņš)¹. Lettlands vetenskapsakademis bibliotek har förvärvat mikrofilmer av dessa ordböcker (se Zemzarė 1961: 153–157 för en utförligare redogörelse).

På 1700-talet förekommer litauiska och lettiska ord i den jämförande ordbok över 200 europeiska och asiatiska språk i två band som sammanställdes av den tyske zoologen och botanikern Peter Simon Pallas (Peter Simon Pallas) (1787 och 1789). Den beskrivs utförligare av den lettiska språkforskaren Daina Zemzarė 1961.

¹ Kārlis Draviņš. ”Dr. jur. Christian Friedrich Temler un sein vergleichendes Wörterbuch der lettischen Sprache” (tryckt i en av årsböckerna från slaviska institutet vid Lunds universitet i Sverige). Den litauiske språkforskaren Jonas Kruopas skrev om denna ordbok i tidskriften Literatūra ir kalba 2 (1957) i artikeln ”Den äldsta jämförande ordboken över lettiska och litauiska”.

Terminologija | 2014 | 21

143

išleistoje monografijoje Latviešu vārdnīcas (līdz 1900. g.) (žr. Zemzare 1961: 164–174). Vėliau P. S. Pallaso žodyno medžiaga pasinaudojo rašytojas, kalbų žinovas Aleksandras Šiškovas ir 1838 m. išleido savo lyginamąjį žodyną Vergleichendes Wörterbuch in zweihundert Sprachen vom Admiral Alexander Schischkoff, Präsidenten der Kaiserlicher russischen Akademie. Jame lyginami 200 kalbų, tarp jų lietuvių ir latvių, 168 žodžiai.

Översättningsordböcker med både litauiska och lettiska som språk blev fler under 1800-talet; några av dem trycktes aldrig. D. Zemzare nämner två handskrifter till jämförande ordböcker från 1800-talet, bevarade i den tyska lingvisten Friedrich von Adelungs (1768–1843) samling i handskriftsavdelningen vid Rysslands nationalbibliotek (RNB, tidigare Saltykov-Sjtjedrins statliga offentliga bibliotek): en lettisk–litauisk–polsk ordlista Wocabular der Lettischen, Lithauischen und Polnischen Sprache (1816) och en jämförande rysk–litauisk–lettisk ordlista Словарь. Русско–литовско–латышский (1816) (Zemzare 1961: 192–196).

Under 1800-talet började litauerna och letterna själva ägna sig åt lexikografiskt arbete. Den lettiske samhällsaktivisten, lingvisten och litteratören Andrejs Dīriķis (1853–1888) intresserade sig mycket för det litauiska språket och lärde sig det genom böcker och tidningar. År 1872 sammanställde han en lettisk–litauisk ordbok, vars handskrift fram till andra världskriget förvarades på Rigas lettiska förenings bibliotek, men som inte har bevarats till våra dagar. Enligt D. Zemzare omfattade ordboken omkring 10 000 ord: inte alla litauiska ord hade översatts till lettiska; på vissa ställen fanns i stället en tysk översättning, på andra ett frågetecken (se Zemzare 1961: 351). Om A. Dyrikis ordbok publicerades 1935 den enda artikeln av den litauiske lingvisten Petras Jonikas².

Den litauiske lingvisten, folkloristen och etnografen, prästen Antanas Juška (1819–1880), stod A. Dyrikis nära. En handskrift till en tvådelad litauisk–lettisk–polsk ordbok (A–O; P–Z) av Juška har bevarats (omkring 1875, opublicerad); originalet förvaras vid Institutet för litauisk litteratur och folklore. A. Juška tjänstgjorde som präst i många av Litauens städer och småstäder (Zarasai, Obeliai, Antazavė, Ukmergė, Pušalotas, Lyduvėnai, Vilkija, Veliuona och Alsėdžiai). Medan han bodde i Alsėdžiai började A. Juška lära sig lettiska. För övrigt intresserade letternas släktskap med litauerna många litauer vid denna tid (Tolutienė 1961: 136).

² P. Jonikas artikel ”Par Andreja Dīriķa leišu latviešu valodas vārdnīcas rokrakstu” publicerades i den i Lettland utgivna tidskriften Ceļi 6 (1935).

144

Solvita Labanauskienė

Mykolo miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviški ir latviški sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

Nästan 25 år senare, 1894, utkom den fyrspråkiga Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszkas žodynas, sammanställd av den litauiske lingvisten och prästen Mykolas Miežinis (1827–1888).

M. Miežinis ordboks struktur

Under 1860-talet avslutade den katolske prästen och samhällsaktivisten M. Miežinis arbetet med Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszką žodyną i klostret i Raseiniai. För att få den utgiven vände sig författaren till Pompejus Batjusjkov, förvaltaren för Vilnas undervisningsdistrikt. Historikern Rimantas Vėbra uppger att P. Batjusjkov, när han återlämnade handskriften, meddelade att han inte såg några hinder för att ge ut ordboken, men att de polska orden först måste strykas som helt onödiga, medan de litauiska och lettiska skulle tryckas med kyrilliska bokstäver (Vėbra 1977: 146). Utrikeskonfessionella departementet, som skulle bekosta utgivningen genom den romersk-katolska avdelningen, godtog inte dessa ändringar. Utgivningen blev fördröjd i ett par decennier. Först 1894 gavs ordboken ut i Tilsit, på initiativ av M. Miežinis brorson Matas Miežinis, i en upplaga på 2 000 exemplar.³

Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszkas žodynas är en av de få tryckta ordböckerna från Stor-Litauen på 1800-talet. Enligt Vincas Urbutis bidrog ”Miežinis ordbok på sin tid i hög grad till att vidga och komplettera den bild av det litauiska ordförrådet som den dittills betydligt rikare lexikografin i Lill-Litauen hade tecknat, då den i första hand registrerade orden från det området” (Urbutis 2009: 271). Jonas Jablonskis skrev om ordboken: ”Prästen Miežinis samlade inte mycket material från andras arbeten; han kände troligen inte alls till Kuršaitis och Nesselsmanns ordböcker, åtminstone fick de många verkligt litauiska ord som vi finner i dessa lingvisters ordböcker ingen plats i prästen Miežinis arbete” (Jablonskis 1935: 44). I M. Miežinis ordbok kan också ord ha tagits med som användes i hans hembygd (Vaitiekūnai, Radviliškis distrikt), på de platser där han studerade (han gick i skolorna i Grinkiškis och Dotnuva, Kėdainiais progymnasium och prästseminariet i Varniai) och där han verkade som kyrkoherde (Šėta, Klykoliai, Didkiemis, Smalvos m.fl.).

Enligt D. Zemzare motsvarar några lettiska motsvarigheter i M. Miežinis ordbok dem i Kreewu–latweeshu–wahzu wardnize (Rysk–lettisk–tysk

³ Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszkas žodynas kunde inte ges ut i M. Miežinis hembygd på grund av förbudet mot tryckning.

Terminologija | 2014 | 21

145

språkordbok) och den 1879 utgivna Latweeschu–kreewu–wahzu wardnize⁴ (lettisk–rysk–tysk ordbok) (Zemzare 1961: 346). M. Miežinis kan ha kommit närmare kontakt med lettiskan eller lärt sig den också under sin tid som präst i Brunavas kyrkby i Lettland 1854–1866 (i Bauska distrikt), i Šimbaris (i trakten kring Skaistkalne) (se Vaižgantas 2007: 129).

I denna ordbok med omkring 15 000 ord återfinns närmare 200 litauiska och lettiska växtnamn vardera, vilka författaren själv kallade växtord. De anges oftast med förkortningen bot. Vid vissa växtnamn står det latinska namnet. Till skillnad från A. Juška väljer författaren ett litauiskt ord som uppslagsord; därefter följer lettiska, polska och ryska motsvarigheter⁵, till exempel:

asiuklis. m. traušls. bot. tistel, gnylt, gni(d)nik

bitkrėsl̇ys m bitkreslis. bot, citronmeliss. пчелиная трава

svartkummin. (nigalla sativa). svartkummin. czarnuszka

tistel, ilis m dadzis, piktdadzis. bot., tistel, åkertistel. волчецъ, осеть

georgins. georgine. georginia. георгиния

judra. f. idras. bot, konianka, vanlig libbsticka. зоря, växt

garszva f. gárses. bot, angelika. дягиль

garstyczia. f. senap. bot, senap. горчица

kasztonas (träd). kastańú (träd). kastanj (träd), каштанъ (дерево)

lavendel. lavendel. lewanda. лаванда (lavadula vera).

Syftet med denna artikel är att identifiera vilka växter som namnges i M. Miežinis ordbok, fastställa i vilka dialekter eller skrifter de belagda växtnamnen förekommer samt undersöka de litauiska och lettiska växtnamnens synonym- och variantserier med avseende på deras ursprung.

Lietuviški duomenys lyginami su Lietuvišku botanikos žodynu (LBŽ, 1938), Lietuvių kalbos žodynu (LKŽe) ir jo papildymų kartoteka (LKŽK), prireikus naudotasi išleistais tarmių ir šnektų žodynais, latviški – su Inesės Ēdelmanės (Inese Ēdelmane) ir Arijos Uozuolos (Ārija Ozola) knyga Latviešu valodas augu nosaukumi (Latvių kalbos augalų vardai) (LVAN, 2003), Karlio Miūlenbacho (Kārlis Mīlenbahs) Latviešu valodas vārdnīca 1–4 (Latvių kalbos žodynas 1–4) (ME I–IV, 1923–1932). Taip pat remtasi Baltų kalbų atlasu. Leksika 1. Flora (CD) (BKA, 2012), kuriame pateikta ir lietuviškų, ir latviškų augalų vardų.

⁴ Ordbokstitlar återges med modern stavning.

⁵ Dessa exempel på växtnamn återges så som de står i M. Miežinis ordbok.

146

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio lietuviškai–latviškai–lenkiškai–rusiško žodyno lietuviški ir latviški sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

Synonymer

M. Miežinis ordbok är intressant eftersom det även anger synonymer till växtnamnen. Enligt Stasys Keinys uppstår ”synonymer eftersom terminologin inte är enhetlig och eftersom man, på grund av bristande kännedom om eller missnöje med andra författares termer, bildar egna termer. Till exempel finns nästan hela det omfattande litauiska botaniska arvet från 1800-talet kvar i manuskript. Det är därför inte förvånande att den tidens botaniska termer varierade kraftigt” (Keinys 1980: 98). Ofta har samma växt inte bara olika namn i skilda dialekter, utan till och med i olika byar, eftersom språkbrukarna uppmärksammar olika särskiljande egenskaper hos växterna; med andra ord skiljer sig synvinkeln och den parameter som blir viktig när ett föremål eller fenomen registreras i en viss situation åt i kunskapsprocessen (Gritėnienė 2006: 13).

Den största delen av raderna med synonymer till litauiska och lettiska växtnamn som återfinns i M. Miežinis ordbok (sammanlagt fyra tiotal) består av namn på ett ord, till exempel:

lit. barszcziai (~ barščiai⁶, batvinis, lett. batvini (~ batviņi). Bland de litauiska växtnamnen bör man också nämna och diskutera ytterligare en synonymrad, sviklas, cviklis, barsztis (~ barštis), som M. Miežinis anger separat (utan lettisk motsvarighet) och identifierar som den nutida rödbetssläktet (Beta). Enligt LKŽe avses med barščiu ”rödbeta (Beta rubra:)”. Barštis är ett namn lånat från de slaviska språken (vitry. борщш, pol. borszcz), känt bland västlitauiska höglandstalare av kaunastyp (Bd, Gs) (LKŽe) och utbrett i området för de sydsamogitiska raseiniškiai-dialekterna (Erž, Nmk, Btg – LKŽK). Låneordet batvinis (batviņi) (vitry. бауінне, pol. boćwina) (Beta vulgaris) förekommer i skriftliga källor (OZ8, S.Dauk, M.Valanč, JD683, JV734) och i höglandsdialekter (Pls, Sv) samt samogitiska dialekter (Akm, Gršl, Rt). Enligt LKŽe används den slaviska synonymen till barštis, svikla, av västlitauiska höglandstalare (SmIn, Rg, Sk) och västsamogiter (Krg); den förekommer även i skriftliga källor (Q421, SD33, P, MŽ, Sut, K.Donel, LC1883,1, FrII502, K, J, M, L, LVIII1157, NdŽ, LBŽ, KŽ, LKAI163). Den slaviska formen cviklis är belagd i Vilkaviškis och Marijampolė län (LKŽe). Sviklas och cviklis bör betraktas som fonetiska och ortografiska varianter. Det bör framhållas att LBŽ under släktnamnet (Beta) bland annat anger alla de nämnda synonymerna (runkelis (Mr, Šk, V), barkštis (Al, Šl), batvinis (K, Ak, Ž, St, B, Pn), burokas (N, Iv, K), sviklius (P)). I Latgale (Balvuo

⁶ De former av litauiska och lettiska växtnamn som författaren har transponerat anges inom parentes. De litauiska och lettiska uppgifterna har kontrollerats mot de ovan nämnda källorna; även V. Urbučio studie ”M. Miežinio žodyno leksizmai” har använts (2009: 271–303).

Terminologija | 2014 | 21

147

se) och i skriftliga källor belagda synonymen till vanlig rödbeta, lett. batvene (LVAN 46), som sannolikt är en variant av det namn M. Miežinis anger, batvini;

lit. gailios, atgirios. LKŽe anger att växtnamnet gailios, ”vit nysrot, atgirios (Veratrum album)”, endast användes i M. Miežinis ordbok. Även singularformen av växtnamnet atgiria, som är belagd endast i denna ordbok, förekommer i Šiauliai- (Krš) och Zarasaiområdena (Ds) (LKŽe). Något lettiskt växtnamn anges inte i ordboken;

lit. kalavijai, os. dalgios, vylkdalgis (~ vilkdalgis), lett. vilku kalmji. Maskulinumformen i singularis kalavijas är enligt LBŽ-data utbredd i Alytus, Seinai och Šiauliai län samt i skriftliga källor (F, M, BŽ212, LBŽ – LKŽe), medan femininumformen i singularis kalavija förekommer i Klaipėda, Panevėžys och Zarasai distrikt och påträffades i det material för Botanikos žodynui medžiagoje som samlats in av författaren Gabrielė Petkevičaitė-Bitė. Enligt LKŽe är formen belagd i Dusetos, Grūžiai och Pelesa samt i skriftliga källor (J, LBŽ, NdŽ). Synonymen till iris, dalgios, används i den žemaitiska dialekten (Mž, Rs – LKŽe). Vilkdalgis (Iris) används enligt LKŽe i syd- och nordžemaitiska dialekter (Lkv, Kv, Krž, Yl, Šts) och i västaukštaitiska dialekter (Vdžg), samt i skriftliga källor (R322, MŽ, MŽ 431, D.Poš, N, I, KBII72, KI304, K, J, LL255, L, L370, Rtr, LBŽ, BŽ197,498, DŽ, NdŽ, KŽ, LFII555, LKT167, LTEXII251, A.Vaičiul). Enligt LVAN är vilku kalmji (Iris) ett växtnamn som endast används i skriftliga källor (LVAN 127);

lit. nūtrinė (~ nuotrynė), gudnoterė (~ gudnotere), dilgelė (~ dilgelė), lett. nātra (~ nātra). I den västra delen av Samogitien – bland västsamogiter och kretingiškiai bland nordsamogiter, liksom i de närliggande telšiai- och varnai-dialekterna – används avledningen med suffixet -ynė, nõtrynė, och dess varianter nótrynė, notrýnė (BKA 2012: 220). I samogitisk dialekt är sammansatta namn med det samogitiska ordet för nässla, notrė, som andra led och dess olika morfonologiska varianter vitt utbredda (Gritėnienė 2006: 43). Ett av dem är gudnoterė (Mit134 – LKŽe). Lettiska använder samma rot för nässlan: nātre, nātra (Urtica), som är utbredd i många lettiska dialekter och belagd i skrift (LVAN 238). Namnet är gemensamt för många indoeuropeiska språk (Gritėnienė 2006: 43);

lit. pelynas, metelė (~ metelė), lett. vērmeles (~ vērmeles). LKŽe anger att lånordet pelynas (vitry. пальін) (Artemisia absinthium) används i västliga (Gdl, Dkš), sydliga (Rud, Sn) och östliga (Aps, Kp) höglandsdialekter samt i skrift (J, Mt, LBŽ, V.Krėv, J.Balt). Metelė användes

148

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio Lietuviškai–latviškai–lenkiškai–rusisko žodyno lietuviški ir latviški sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

M. Miežinis samtida Friedrich Kuršaitis och A. Juška. Enligt uppgifterna i LKŽe är detta växtnamn typiskt för sydliga (Sn) och västliga (VIkv, Skr, Gs) höglandsmål samt sydsamogitiska dialekter (Užž), och det är även belagt i skriftliga källor (K, J, R, LBŽ, KlvK, L3). I den nuvarande litauiska botaniska nomenklaturen används inte namnet metelės, utan artnamnet kartusis kietis. Det lettiska växtnamnet vērmeles är ett lån från medellågtyska (Karulis 2001: 1143), spritt över hela Lettlands territorium (LVAN 418);

lit. pienė (~ pienė), kiaulpienė (~ kiaulpienė), lett. pienis. Enligt den nuvarande botaniska nomenklaturen tillhör lit. kiaulpienė (Taraxacum) och pienė (Sonchus) samma familj, korgblommiga växter. Pienė är ett gemensamt växtnamn i litauiska och lettiska (se Sabaliauskas 1990: 157). I Litauen används det i nästan alla höglandsmål (Dkš, Ukm, Vl, Trgn – LKŽe, BKA 226). Enligt LVAN är pienis i lettiskan en variant av pienės, belagd i skriftliga källor (LVAN 225). Det feminina växtnamnet pienė är belagt endast i vissa dialekter i Vidzeme, Latgale och Zemgale – i Aknīste, Kaunata och Senuole (se BKA 226);

lit. pijonka, žibuklė (~ žibuoklė), lett. vijolite (~ vijolīte). En annan variantserie som M. Miežinis anger är värd att nämna: žydūklė (~ žyduoklė), žybuklė (~ žybuoklė), för vilka ingen lettisk motsvarighet till växtnamnet anges. Pijonka är ett lån från de slaviska språken. I LKŽe hämtas beläggen för pijonkos från östlitauiska panevėžiškiai-dialekter (Nj), västlitauiska šiauliškiai-dialekter (Pc) samt skriftliga källor (NS967, LBŽ, NdŽ). Namnet žibuoklė på åker- och trädgårdsblomman viol (Viola), som tillhör violväxtfamiljen, används enligt materialet i LKŽe i Jurbarkas (Stk) och Zarasais (LTR(Ant)) distrikt samt i skriftliga källor (Q623, KII285, Rtr, ŠT326, Š, LBŽ, NdŽ, KŽ, K.Bink, S.Nėr). Žyduoklė förekommer endast i skriftliga källor (M, NdŽ, KŽ). Namnet žybuoklė är en variant av det tidigare nämnda žibuklė och är inte belagt vare sig i LBŽ eller LKŽe. På lettiska är violens namn ett lån från medellågtyska (Karulis 2001: 1162), som kommit in i vissa lettiska dialekter (Brukna, Burtnieki, Garsene, Krape, Krimulda, Limbaži, Lode, Nīca, Patkule, Ranki, Skaistkalne, Tūja) och är belagt i skriftliga källor (LVAN 424);

lit. roputė (~ roputė), bulvė (~ bulvė), lett. rācini (~ rācini), kartupeli (~ kartupeli). LKŽe anger att synonymen roputė (Solanom tuberosum) till det i litauisk standardspråk etablerade namnet bulvė, som lånats från de slaviska språken, är vitt spridd i Samogitien (Šlu, Krg, Bt, Pgr, NmŽ, Rsn, Grdm, Žv, Erž, Jdr, Trg, Pln, Krtn, Kv, Ktč), västra Aukštaitija (Skr, Grdž, Vdžg, Jrb) och förekommer även i skriftliga källor (BzF165(Šlu, Krg), P, M.Valanč,

Terminologija | 2014 | 21

149

N(Rg, Tlž), TP1880,40, K, KII13, KII51, I, M, LBŽ, LKGI570, KŽ, I.Simon). Lett. rācini är belagt i sydöstra Lettlands södra del (Sēlija) – i Aknīste (LVAN 144; ME III 494), medan kartupeli används i alla lettiska dialekter (se BKA 293);

lit. saulėgr anža (~ saulėgrąža), saulėkrislis (~ saulėkrislis), lett. saulgrieze (Helianthus annuus). Motivationen bakom lit. saulėgrąža och lett. saulgrieze, som är kalker från klassiska språk, ligger i växtens blommas egenskap att vända sig mot solen (se Gritėnienė 2006: 150, 151). LBŽ:s uppgifter visar att saulėgrąža är spridd såväl i höglandsdialekter (Al, Kn) som i samogitiska dialekter (Rs, Trg, Tl); namnet är också belagt i skriftliga källor (M, K.Būg(Kv), Mt, LBŽ, J.Krišč, ŽŪŽ133, ŽŪŽ70 – LKŽe). Namnet Saulėkrislio användes för den vanliga solrosen endast av M. Miežinis (LKŽe). Lett. saulgrieze är belagt i skriftliga källor (LVAN 335);

lit. serbentos, vašūklei (~ vašūokliai), lett. jānūga (~ jāņoga), zustrene. Enligt uppgifterna i LKŽe är singularformen serbenta vitt spridd i litauiska dialekter (Nm, Lbv, Jz, Als, Slnt, Bgs, Srj, Krp) och även belagd i skriftliga källor (SD278, R, MŽ288, K, J.Jabl, Rrt, NdŽ, LKAI169(Pkl, Vgr), LKAI169(Skrd, Prn, Alv, Mtl), LKAI169(Drs, Jz, Brb, Rdš), LKAI169(Ms, Yl) med flera). Den samogitiska formen vašuoklio som M. Miežinis anför är sannolikt en variant av vašoklio (Ribes), som enligt LKŽe är mer spridd i samogitiska dialekter (Kv, Slnt, Ktč, Sd, Plt, Kl, Žr, Ms, Grg, Klm, NmŽ, Skdv, Žgč, Erž, Vlkš, Vkš, Pj, Vn, Pln) än i höglandsdialekter (Šmk, Jrb), och även används i skriftliga källor (Jn, K.Būg, Š, NdŽ, KŽ, LKI169, DŽ², Sr, D.Pošk, Sut, LBŽ, ŠT98, Vaižg). Det lettiska växtnamnet jāņoga är belagt i Latgale och Vidzeme samt i skriftliga källor, medan synonymen till vinbär zustrene förekommer endast i skriftliga källor (LVAN 132);

lit. soras, laisžiai (~ laišiai), lēca (~ lēca), lēcas (~ lēcas). Enligt Algirdas Sabaliauskas kan växtnamnet i maskulinum soras (Panicum) vara ett gammalt baltiskt ord (LKEŽe). Det är belagt i västlitauiska dialekter (KzR II 259) och användes enligt uppgifterna i LKŽe i skriftliga källor (Q468, Cl952, N, M, KŽ), medan laišiai i betydelsen ”hirs” förekommer endast hos M. Miežinis. Lett. lēca (-as) används främst i västlettiska dialekter, men i betydelsen ”vicker” (Vicia) (LVAN 430). Det är en germanism som enligt A. Sabaliauskas från tyskan kommit in i många europeiska språk (se Sabaliauskas 1990: 262);

lit. strebulė (~ strebulė), gurgždis (gurgždis), lett. saute, striebule. En synonym till skogskörvel (Angelica silvestris), strebulė, kan ha lånats från lettiskan (se Urbutis 2009: 287). Som anges i LKŽe används den

150

Solvita Laban auskienė

Mykolo Miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviski ir latviski sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

förekommer endast i skriftliga källor (M, L, Rtr, BŽ134, LBŽ, KŽ), medan gurgždis förekommer inte bara i skrifter (CI98, R, Ak, P, K.Būg), utan också i den samogitiska dialekten (Lkv). Enligt LVAN är lettiska saute belagt i Dobele (Semgallen), medan den maskulina formen striebulis (–ļi) är belagd i Limbaži (Vidzeme) samt i skrifter (LVAN 471);

litauiska svogūnas, ėlis (~ svogūnas, –ėlis), cibulis, lettiska sīpūls (~ sīpols). Av alla indoeuropeiska språk återfinns svogūnas endast i litauiskan. Enligt A. Sabaliauskas är ordet sannolikt ett lån från något turkiskt-tatariskt språk. Litauerna fick det troligen direkt, inte via några mellanhänder (t.ex. från tatarer och karaimer som bosatt sig i Litauen) (LKEŽe). Vid sidan av växtnamnet som används i hela Litauen anger M. Miežinis synonymt även en diminutiv form. Namnet cibulis (fornlett. cybula) (Allium) är välkänt i Aukštaitija (Ūd, Al, Vlkv, Dkš, Šln, Trgn) och Samogitien (Krp). Enligt A. Sabaliauskas kan detta namn på lök ha kommit in i litauiskan från polska eller vitryska (LKEŽe). Det lettiska växtnamnet sīpols används i alla lettiska dialekter (LVAN 351). Det är ett lån från medelnederländska (Karulis 2001: 818);

litauiska tymas, czepronėlis (~ čep ro nėlis), lettiska timijans. Tymas (Thymus) är ett namn lånat från latin, som endast förekommer i skrifter (Mt, KŽ – LKŽe), medan čep ronėlis, som sannolikt också är ett lån, förekommer i Jurgis Ambraziejus Pabrėžas skrifter och används dessutom levande i den samogitiska dialekten (Žr, Sd, Yl – LKŽK). Den lettiska motsvarigheten till timjan, timijans, återfinns i skriftliga källor (LVAN 210);

litauiska trauszlei (~ traušliai), asiukai, lettiska meldra aški. Enligt LKŽe har pluralformen traušliai använts av M. Miežinis och August Leskien, medan de maskulina varianterna traušlis ir traušlys (singularform) återfinns i skriftliga källor (Ndž, KŽ). Som anges i LKŽe används synonymen till fräken, asiūkas, i Trakaiområdet (Auk). Asiūklis betraktas som ett gammalt lån från finska (se Sabaliauskas 1990: 226). Det lettiska växtnamn som M. Miežinis anger är inte belagt i LVAN och ME. Det lettiska växtnamnet aškis (–i) (Equisetum), utan bestämning, är gemensamt för många indoeuropeiska språk (Karulis 2001: 81) och förekommer i alla lettiska dialekter (LVAN 153);

litauiska vītolis (~ vytolis), žilvitis, lettiska vītūls (~ vītols), kārklis (~ kārklis). Växtnamnet vytolis, som lånats från lettiskan (Urbutis 2009: 296), anges i LBŽ från Biržai län. Den andra betydelsen av Žilvičio är ”buske i videväxtfamiljen, korgvide (Salix viminalis)” (LKŽe). Namnet är belagt både i Aukštaitija (Pš, Rdš, Šlv, Rz, Er, Žml, Nm, Lt, LTR(Auk), DrskŽ) och Samogitien (Štk, End, LTR(Brs), DūnŽ), liksom i skriftliga källor (D.Pošk,

Terminologija | 2014 | 21 151

P, KII339, K, M.Valanč, Sut, I, N, M, LMD, LBŽ, DŽ, NdŽ, KŽ). Lettiska kārklis förekommer i olika lettiska dialekter (LVAN 44). Detta växtnamn saknar motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk. Ursprunget är ganska oklart (Sabaliauskas 1990: 156).

I synonymraderna anges, som framgår, oftast inte bara en, utan även två eller tre synonymer.

I Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszkame žodyne återges flera lettiska växtnamn med två ord⁷, till exempel:

lettiska oliva, eļļas kūks (~ eļļas koks), litauiska alyva. De lettiska växtnamn som M. Miežinis anger förekommer inte i källor till den äldre lettiska lexikala traditionen. I den moderna lettiska botaniska nomenklaturen används den hybrida avledningen olīvokoks. Namnet alyva, lånat från slaviska språk (vitryska олива, polska oliwa) (Olea europaea), återfinns i litauiska skriftliga källor (BBSir50,11, SD225, DP1, R, K, J);

lettiska cedveres, cērmų zāles (~ cērmų zāles), litauiska citvaras. Det lettiska växtnamnet för ett läkemedel mot maskar, cedveres, ”cērmjuzāles”, är ett lån från tyska (Ozols 1968: 44). Synonymen cērmų zāles (Tanacetum vulgare) är utbredd i Vidzeme (i Jaunlaicene och Rūjiena) och Semgallen (i Vecumnieki), och omnämns även i skrifter (LVAN 48). För det litauiska växtnamnet anger M. Miežinis ett annat namn på en växt i samma familj, korgblommiga växter: citvaras (Artemisia cina), som användes av J. A. Pabrėža och är utbrett i området kring de östaukštaitiska panevėžiškiai (Ėr) (LKŽe); i dagens bruk kallas växten citvariniu kiečiu;

lettiska sunu stiebri, vilnaratki, litauiska durnaropė (~ durnaropė). De lettiska växtnamn som M. Miežinis anger, sunu stiebri och velna rutks, betecknar ett släkte i familjen flockblommiga växter (Conium) (numera mauda) (LVAN 380), medan det litauiska namnet betecknar en annan växt – ett släkte i familjen potatisväxter (Datura). Enligt LKŽe används durnaropė i östaukštaitiska (Slm, Ėr, Mžš) och sydaukštaitiska (Lp), och enligt materialet i LKŽK även i sydsamogitisk (Btg) och nordsamogitisk (Yl) dialekt;

lettiska tūku zāle (~ tūku zāle), zemes apiņi (~ zemes apiņi), dūleji (~ dūleji), litauiska veronika. För att benämna veronika angav M. Miežinis tre lettiska växtnamn. Dessa är ord ur skriftliga källor (LVAN 412). Litauiska veronika (Veronica) kommer från latin. Namnet (LKŽe) är belagt från östra Aukštaitija (Sb, Tvr) och i skrifter (M, L, Rtr, LBŽ, NdŽ, DŽ¹, KŽ, DS137, LFV440, MedŽ, LTEXII176, LEXXXIII439).

⁷ Dessa tvåordiga växtnamn har kursiverats av artikelns författare.

152

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviški ir latviški sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

Som framgår av exemplen ovan bildar dessa tvåledade lettiska växtnamn också synonymrader. Ordboken innehåller inga synonymiska växtnamn med flera led på litauiska.

I M. Miežinis ordbok finns en synonymrad där ett lettiskt växtnamn förekommer med ett attribut:

lett. aklā nātre (~ akla nātre), aklais, lit. aklis. Båda lettiska växtnamnen är belagda i skriftliga källor (LVAN 257, 259). Aklis användes endast i betydelsen vitplister (Lamium album) hos M. Miežinis (LKŽe).

I sin ordbok redovisar M. Miežinis vissa litauiska synonymrader separat och upprepar därmed växtnamn som redan nämnts:

drebulė (~ drebulė), apusis (~ apušis). Enligt LBŽ används namnet drebulės (Populus tremula) i de syd-, väst- och östaukštaitiska (Al, Mr, Vln) samt sydžemaitiska (Rs) dialekterna och även i skriftliga källor (R, Ml, N, K, Juš). Namnet härleds från drebėti; beträffande semantiken, jfr tyska Zitteresche, Zitterpappel: zittern ”darra”, bulgariska трепетлика, serbokroatiska трепетљика, slovenska trepelljika: fornkyrkoslaviska trepetati ”darra” (LKEŽe). LKŽe anger att apušis används i de nordvästaukštaitiska šiauliškiai-dialekterna (Krtv) och de östaukštaitiska vilniškiai-dialekterna (Lz), liksom i skriftliga källor (N, [K], J). Detta namn är gemensamt för många indoeuropeiska språk (se Sabaliauskas 1990: 39);

kimenai, samanos. Namnet kimenų (Sphagnum) för vitmossa användes endast i skriftliga källor (N, MitIII139, M – LKŽe). Ordet samanos har okänt ursprung. Man har försökt koppla det till lett. sūnas ”mossa”, slav. *čbmelb, lit. kamanė (Sabaliauskas 1990: 202);

lit. kolis, sietiniai. Utöver dessa synonymer anger M. Miežinis ytterligare två synonymrader: lit. kruczkai (~ kručkai), sėtiniai (~ sėtiniai) samt lit. sietiniai, gručkai (~ gručkai), lett. kālis (~ kālis). Det litauiska växtnamnet sietiniai, som M. Miežinis anger, är sannolikt en variant av växtnamnen sėtinys (Brassica napus) (K, J, Š, Rtr, DŽ, LKAI163), sėtinis (KŽ, LKAI269(Prk. Plik, Plt, Kl) och sėtinis (P, N, Sut, F, I, M, LBŽ, LKAI163). Enligt LKŽe är sėtinys utbrett i žemaitiska dialekter (Rsn, Vlkš, Erž, Bt, Žg, Grg, Brs, Als, Šl, Kln, Šll, Krg, Mžk, Kv, Krp, Pvn, Ms, Slnt, Šts, Lkv, Krž, NmŽ, Trš, Skd, DūnŽ) och i skriftliga källor (K, J, Š, Rtr, DŽ, LKAI163), men förekommer även hos de västaukštaitiska šiauliškiai-dialekterna (Žg). Enligt A. Sabaliauskas är det ett namn på kålrot som är specifikt för litauiskan och oupplösligt förbundet med verbet sėti (LKEŽe). Låneordet gručkas (vitryska бручка) förekommer enligt LKŽe i Marijampolė-området (Lbv, KzRI258) och i skriftliga källor (R, Mt). Den germanska lånformen kolis (tyska Kohl) användes, förutom av M. Miežinis, även av A. Juška och har också upptecknats i Panevėžys- (Lnkv, Krč, Lg, Grž) och Šiauliai-distrikten

Terminologija | 2014 | 21

153

(Jnš, Pkr). LKŽe visar att krūčkai (vitryska кручка) används oftare i aukštaitiska dialekter (Lš, Rm, Mrp, Brš, Mrk, Bsg) och i skriftliga källor (J, BS98, JV796, JD941). Gručkiai ir kručkai bör betraktas som fonetiska och ortografiska varianter. Lett. kālis är ett lånord som är utbrett i hela Lettland och förekommer i skriftliga källor (LVAN 144);

lit. paeglis, kadugys. Här bör även ytterligare en variantserie nämnas: lit. kadagys, kadugys, lett. paegle. Enligt V. Urbutis är det litauiska paeglis ”en”, ett av M. Miežinis många leticismer (lett. paegle) (LKEŽe). Förutom M. Miežinis använde även botanikern Juozapas Fedoravičius denna ordform. Varianten kadugys används enligt LKŽe i aukštaitiska dialekter (Brt, Skr, Nm, Vl), och enligt LKŽK och LBŽ även i žemaitiska dialekter (End, Akm, Mžk, Rs), samt i skriftliga källor (J, JV248, JV844, JD681, M, J.Jabl, LBŽ – LKŽe). Många forskare inom finsk-ugriska språk anser att kadagys ir kadugys har finskt ursprung, men andra menar att finnarna fick detta namn från balterna. Det litauiska kadagys förekommer i 1600-talets handskrivna ordbok Lexicon Lithuanicum (Sabaliauskas 1990: 226, 227). Det lettiska namnet paegle är utbrett i Latgale (Agluona, Aulėja, Baltinava, Varaklianai, Vilianai, Zvirgzdene med flera) och är belagt i skriftliga källor (LVAN 254).

Varianter

Ur ett synkront perspektiv betraktas några av de funna litauiska växtnamnen som varianter (sammanlagt 19 poster). I vissa litauiska terminologers arbeten skiljs varianter och synonymer inte strikt åt (se t.ex. Umbrasas 2010: 169–187). I denna artikel avses med termvarianter olika former av samma term (Mitkevičienė 2004: 124).

Bland växtnamnen som hittats i M. Miežinis ordbok skiljer man mellan fonetiska och ortografiska (a) samt morfologiska varianter⁸ (b):

a) lit. apynys, apvynys, lett. apiņi. Ordet apynys (Humulus lupulus) återfinns i Friedrich Kurschats, A. Juškas och Simonas Daukantas arbeten samt i höglitauiska dialekter (Pn, Grž, Rm). Som LKŽe visar användes ordets andra form i skriftliga källor (SD204, B, R, R¹⁷³, KII63, JV591, J, NS60, NS472) och är även typisk för höglitauer (Ktk, Trgn). Lit. apynys, lett. apiņis – namn som endast förekommer i de baltiska språken. Ordet härstammar från ap(ie) + vyti. Detta framgår också av formerna lit. apvynys, lett. apvīnis (Sabaliauskas 1990: 154). Lett. apiņi användes i lettiska dialekter (LVAN 20);

⁸ Vid indelningen av växtnamn i fonetiska och ortografiska samt morfologiska varianter utgår man från Asta Mitkevičienės klassificering (Mitkevičienė 2004: 125–136).

154

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviszki ir latviszki sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

lit. dievmedis, dienmedis, lett. dievkūciņš (~ dievokociņš) (Ginghko biloba, bot.). I den nutida litauiska botaniska nomenklaturen heter Ginkgo biloba ginkmedis, så M. Miežinis kan ha misstagit sig, eftersom två synonymer för diemedis (Artemisia abrotanum) anges. Enligt materialet i LKŽe är dievmedis ett växtnamn som främst förekommer i skrift (Š, SD18, N52), och det har också upptecknats i Joniškis (LTR(Jnš)). Varianten dienmedis finns varken i LBŽ eller i LKŽe. Det lettiska växtnamnet är spritt över hela Lettland och används även i skrift (LVAN 419);

lit. katpėdios (~ katpėdios), katpėdžios (~ katpėdžios). Varianten katpėdžios är enligt LKŽe belagd endast i M. Miežinis ordbok, medan formen katpėdios inte anges i LBŽ eller LKŽe. Troligen rör det sig om varianter av kattfot (Antennaria), som har etablerats i den moderna nomenklaturen;

lit. kninas (~ knynas), koinas (~ kvynas), kmynas, lett. k’imenes (~ ḳimenes). Lit. knynas användes endast av M. Miežinis och har upptecknats i Žeimelis. Varianten kvynas (LKŽe) är vanligare i samogitiska dialekter (Brs, Krš, Ll, Pgr, Slnt, Vl, Užv – LKŽe) och i skrift ([K], NdŽ, IM1861,24, D.Pošk, OZ29, LBŽ, P, J). Kmynas (Carum) kom in i litauiskan från vitryska eller polska. Namnet förekommer i skrifter från 1500–1600-talen (se Sabaliauskas 1990: 239, 240). Lett. ḳimenes är ett lånord från tyskan (Karulis 2001: 473), använt i alla lettiska dialekter (LVAN 173);

lit. lendrė (~ lendrė), nendrė (~ nendrė). Namnet lendrė anges i LKŽe som använt både i samogitiska (Krkl, Plt) och höglitauiska (Sk, Pgg, LTR(Rdd), Prl) dialekter samt i skrift (Brz, J, JD602, KV989, BsPIII66). Nendrė tillhör det ordförråd som är specifikt för de baltiska språken och förekommer i skrifter från 1500–1600-talen (se Sabaliauskas 1990: 157);

lit. medlepė (~ medlepė), medžlepis, lett. baltais kl’aus (~ baltais kḷaus). Enligt LKŽe användes medlepė endast av M. Miežinis. Den maskulina formen medžliepis som namn på lönn är enligt LBŽ typisk endast för höglitauer (B) och förekommer även i skrift (Kos). Det lettiska växtnamnet med bestämningen baltais anges inte i LVAN eller ME;

lit. panavija, pinavija. Som LKŽe visar är panavija (Paeonia) vanligare bland samogiter (Mžk, Kv, Vkš, Prk, Lky); bland höglitauer anges orter i Kupiškis och Biržai. Namnet används i skriftliga källor (NdŽ, P, D.Pošk, Sut, A.Strazd, J, J.Bil, BM422, LFIII360). Den andra synonymen för pion, pinavija (l. pinawja), har upptecknats i distrikten Joniškis (Sk) och Panevėžys (Nj), och förekommer även i skrift (J, JV40, Vnž, LBŽ);

lit. rukštynė (~ rūḳštynė), ruszkynė (~ rūšḳynė), jfr lett. skābenes (~ skābenes). Lit. rūšḳynė (rūšḳynė) används enligt LKŽe endast

Terminologija | 2014 | 21

155

i den högaitiska dialekten (Mrj, Plv, Btr, Nč, Zt, Dv, Klvr, Dbč, Rdš, Lp), liksom också i skriftliga källor (SD¹⁵⁷, LBŽ, DŽ, LFIII153). Lit. rūgštynė (även formen rūškynė) förekommer i den första utgåvan av Konstantinas Sirvydas ordbok (Sabaliauskas 1990: 241). Det lettiska växtnamnet skābenes är utbrett i hela Lettland (LVAN 355);

lit. žemvūgė (~ žemvuogė), žemūgė (~ žemuogė), lett. zemene. Den första variant av smultron som M. Miežinis anför är inte upptagen vare sig i LBŽ eller i LKŽe. Namnet Žemuogės är vitt spritt i olika litauiska dialekter (Tv, Brs, Vkš, Gd, Erž, Plšk, Krš, Vdk, Klp, Šts, End, Pln, Sd, Grd, Žd, Tlž, Dkš, Smln, Aln, Kvr, Všk, LTR(Šr), Rdn, Mžš, Skp, Al, Šmn, Pv, LMD(Žg), Brž), och är även belagt i skriftliga källor (SD¹³⁸, SD287, R, R123, MŽ, MŽ161, D.Poš k, Sut, Kos137, P, KBII98, F, N, K, M, J, JV654, MitIII138, L, LL176, K.Būg(Kv), Š, Sln, ŠT54, LBŽ, B.Sruog, NdŽ, DŽ, KŽ, ŽŪŽ44, J.Sav, M.Katil). Det lettiska växtnamnet är utbrett i alla lettiska dialekter och i skriftliga källor (LVAN 460);

b) lit. krapas, krapis. Vid sidan av växtnamnet krapas, som sannolikt kom in i litauiskan från polskan (LKEŽe), förekommer i M. Miežinis ordbok en variant med ändelsen –is, krapis, som inte är belagd i LBŽ och LKŽe;

lit. melenios (~ mėlenios), mėlynės (~ mėlynės), lett. melenes. Som uppgifterna i LKŽe visar förekommer mėlenė oftare i Žemaitija (Vkš, Als, Ms, Pj, Up, Rs, Vž, Krš, Trk, KlvrŽ) och i skriftliga källor (J, Žem). Namnet lit. mėlynės och lett. mellenes är utbrett i hela Litauen och Lettland;

lit. ryžius, ryzai (~ ryžai). Ryžius är belagt endast i skriftliga källor (R, N, [K], BŽ489, NdŽ – LKŽe), medan den andra formen förekommer i M. Miežinis ordbok och i den žemaitiska dialekten (Vkš, Kal). Det är lån från polska ryž (se Sabaliauskas 1990: 241);

lit. rūktis (~ rūktis), ruktys (~ rūkt ys), lett. skābenes (~ skābenes) (zirga). De varianter av litauiska växtnamn som M. Miežinis anför tillhör sannolikt släktet inom slideväxternas familj (Polygonum). Enligt uppgifter i LKŽK används rūktis både i Aukštaitija (Švnč, Vdžg) och i Žemaitija (Erž). Det lettiska växtnamnet zirga skābenes tillhör samma familj, men ett annat släkte, nämligen syror (Rumex). Detta namn är vanligt i många lettiska dialekter och används i skrift (LVAN 357);

lit. salotai, salotos. Salotai är ett slaviskt lån, en synonym till sallad som bladgrönsak – en maskulin form som, enligt materialet i LKŽK, är belagd i distrikten Radviliškis (Sdb, Grnk) och Pakruojis; den förekommer även i skrift

156

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviški ir latviški sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

(BB2Moz12,8, S.Dauk, M, LD214(Ukm, Klm) – LKŽe). Lit. salota (även formen salotas) förekommer i texter från 1500- och 1600-talen (Sabaliauskas 1990: 241); lit. taboka, tabakas, lett. tabaka, Tabaka (Nicotiana), används enligt uppgifter i LBŽ av högaiter (B, Pn, Kėd, Mrj, Uk); formen förekommer i dialekterna i Tauragė-distriktet och även i skrift (Šr, M, Mln). Formen tabakas kan ha uppstått ur ryska табак. Tobaksnamnet måste ha kommit direkt från tyskan in i de litauiska dialekterna i Ostpreussen; jfr tyska Tabak (Sabaliauskas 1990: 242). Lett. tabaka är ett lån som kommit in i språket från svenska tobak eller lågtyska toback (Karulis 2001: 1003). Detta växtnamn används i Vidzeme (i Ērģeme och Krimulda), liksom i skriftliga källor (LVAN 386). Som de funna exemplen visar skiljer de sig åt genom växling av rotvokaler eller konsonanter, och ändelserna varierar.

I den undersökta fyrspråkiga ordboken förekom endast ett exempel på lettiska variantnamn på växter: lett. vāveraji (~ vāverāji), vāverīni (~ vāveriņi), vaivariņi (~ vaivariņi), lit. vaivoras. De lettiska växtnamn som M. Miežinis anger betecknar skvattramsläktet (Ledum) inom familjen ljungväxter. De används i lettiska dialekter och skriftliga källor (LVAN 401). Lit. vaivoras tillhör samma växtfamilj, men ett annat släkte, nämligen odon (Vaccinium uliginosum). Enligt Jānis Endzelīns (Jānis Endzelīns) hänger både lit. vaivoras och lett. vaivariņi, vāveriņi samt vāverāji ”bot. skvattram” (dessa växter kan orsaka yrsel) troligen samman med tjeckiska vrávorati ”vackla, svaja” (se LKEŽe).

SLUTSATSER

1. M. Miežinis ordbok rymmer en stor skatt av ord ur det levande folkspråket och bevarar många ord som inte längre används i dagens språk. Den innehåller också växtnamn på litauiska, lettiska, polska och ryska.

2. I den fyrspråkiga ordboken påträffades närmare 200 folkliga litauiska respektive lettiska växtnamn, som kännetecknas av synonymi och variation.

3. Det gick att fastställa vilka växter som namnges i M. Miežinis ordbok. Där förekommer mycket få latinska växtnamn, så det är inte alltid lätt att identifiera vilken växt som avses med ett visst namn i ordboken. Ibland kunde ett oklart litauiskt växtnamn fastställas med hjälp av det lettiska. På vissa ställen återgav M. Miežinis namn på olika växter som synonymer, kanske eftersom dessa växter inte skiljs åt och också kallas samma sak i det levande språket. Det förekommer även motsatta fall, där olika växter benämns med samma namn i ordboken.

Terminologija | 2014 | 21

157

4. De litauiska växtnamn som påträffats är utbredda både i aukštaitiska och samogitiska dialekter, så M. Miežinis samlade förmodligen in växtnamnen ur det levande språket medan han arbetade på olika håll i Litauen. Växtnamnen i denna ordbok återfinns också i Pilypas Ruigys, Ferdinandas Neselmanas, F. Kuršaitis och A. Juškas skrifter.

5. De allra flesta växtnamn på båda språken i ordboken är lånord: de litauiska namnen är inlånade från slaviska, tyska, lettiska, latinska eller turkiska språk, och de lettiska från slaviska och germanska språk (svenska eller nederländska).

6. Det påträffades 20 synonymrader med litauiska växtnamn och 20 med lettiska växtnamn. För att benämna en och samma växt använder M. Miežinis två eller tre synonymer, vilka förekommer i det levande språket och i skriftliga källor. Några av de litauiska och lettiska växtnamn som anges finns inte belagda vare sig i LBŽ och LKŽe eller i LVAN och ME.

7. En del av de växtnamn som påträffats på båda språken betraktas synkront som varianter. Bland de 19 raderna med varianter av litauiska växtnamn dominerar fonetiska och ortografiska varianter. Endast en rad med varianter av ett lettiskt växtnamn påträffades; där anges morfologiska varianter.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Ambrazas S. 2000: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

BKA 2012: Baltų kalbų atlasas. Leksika 1. Flora (CD), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Būga K. 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Gritėnienė A. 2006: Augalų pavadinimų motyvacija šiaurės panevėžiškių patarmėje, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Jablonskis J. 1935: Kunigo Mykolo Miežinio žodynas. – Raštai 4, Kaunas: „Ryto“ spaustuvė, 43–46.

Jonikas P. 1935: Par Andreja Dīriņa lešu latviešu valodas vārdnīcas rokrakstu. – Ceļi 6, 203–208.

Karulis K. 2001: Latviešu etimoloģijas vārdnīca, Rīga: Avots.

Keinys St. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius: Mokslas.

Kruopas J. 1957: Seniausias lyginamasis latvių ir lietuvių kalbų žodynas. – Literatūra ir kalba 2, 467–470.

KzR II – Ordbok över Kažlū Rūdas dialekt 2. Red. A. Pupkis, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2008.

LBŽ 1938: Lietuviškas botanikos žodynas. Red. J. Dagys, Kaunas: A/B „Varpas“ spaustuvė.

LKEŽe – Databas för den litauiska språkets etymologiska ordbok. Tillgänglig på internet: http://etimologija.baltne-xus.lt/.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas (I–XX, 1941–2002), elektroninis variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. – www.lkz.lt.

LKŽK – Litauiska språkets ordbokskartotek, Vilnius: Litauiska språkets institut.

LVAN 2003: Edel̇mane I., Ozola Ā. Latviešu valodas augu nosaukumi, Rīga: izdevumu sagatavojs un izplata SIA „Augsburgas institūts“.

LVG 2013: Latviešu valodas gramatika, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

ME I–IV – K[ār]la Mülenbacha Latviešu valodas vārdnīca 1–4. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, Riga: Utbildningsministeriet, 1923–1932.

Miežinis M. 1894: Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszkas žodynas, Tilžėje.

Mitkevičienė A. 2004: V. Dubo visuotinės literatūros vadovėlio terminų variantai. – Terminologija 11, 119–144.

Ozols A. 1968: Aizgūtā veclatviešu rakstu valodas leksika un mūsdienu latviešu valoda. – Latviešu leksikas attīstība, 11–49.

158

Solvita Labanauskienė

Mykolo Miežinio Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai–rusiszko žodyno lietuviszki ir latviski sinoniminiai bei variantiniai augalų vardai

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

TB – Litauens termbank. Tillgänglig på internet: http://terminai.vlkk.lt/pls/tb/tb.search.

Tolutienė B. 1961: A. Juška leksikografas. – Literatūra ir kalba 5, 87–377.

Umbrasas A. 2010: Lietuvių teisės terminija 1918–1940 metais. Pagrindinių kodeksų terminai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Urbutis V. 2009: M. Miežinio žodyno leticizmai. – Baltų etimologijos etudai 2, 271–303.

Vaižgantas 2007: Raštai 18, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Vėbra R. 1977: Mykolas Miežinis. – Žmonės ir kalba, 146–150.

Zemzare D. 1961: Latviešu vārdnīcas (līdz 1900. gadam), Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akademijas izdevniecība.

LITAUISKA OCH LETTISKA SYNONYMA OCH VARIANTARTADE VÄXTNAMN

I LIETUVISZKAI–LATVISZKAI–LENKISZKAI–RUSISZKAS ŽODYNAS AV MYKOLAS MIEŽINIS

Lietuviszkai–latviszkai–lenkiszkai-rusiszkas žodynas (1894) by Mykolas Miežinis is one of the very few printed dictionaries from Lithuania proper in the 19^th century. It contains a huge number of words from folk language which subsequently fell out of usage. Among other such words this dictionary presents names of plants in Lithuanian, Latvian, Polish and Russian. The article deals with Lithuanian and Latvian terms which have synonyms and variants.

Försöket att fastställa vilka växter som benämndes med de ord som förekommer i Miežinis ordbok lyckades. Det finns mycket få växtnamn på latin i ordboken; därför var det inte alltid lätt att identifiera växten bakom en viss benämning. I vissa fall var de lettiska namnen till hjälp. Ibland presenterade Miežinis namn på olika växter som synonymer, troligen eftersom dessa växter inte skildes åt i folkspråket och benämndes med liknande namn. Det finns också motsatta fall där samma namn användes för olika växter.

De funna namnen användes i både den žemaitiska (låglands-) och den aukštaitiska (höglands-) dialekten. Detta tyder på att Miežinis sannolikt samlade in namnen medan han arbetade i olika delar av Litauen och Lettland. Växtnamn från Miežinis ordbok förekommer också i verk av Phillip Ruhig (Pilypas Ruigys), Ferdinand Nesselmann, Friedrich Kurschat (Frydrichas Kuršaitis) och Antanas Juška. De flesta växtnamn i ordboken är lånord: litauiska namn har lånats från tyska, lettiska, latin, slaviska eller turkiska språk, och lettiska namn från germanska eller slaviska språk.

För både litauiska och lettiska fann man 20 synonymrader. Miežinis använde två eller tre synonyma namn för en växt, vilka förekom i folkspråket och i skriftliga källor. Bland de 19 raderna med varianter av litauiska namn dominerar fonetiska och ortografiska varianter. Endast ett fall av morfologiska varianter av lettiska namn noterades.

Mottaget 2014-11-17

Solvita Labanauskienė Litauiska språkets institut P. Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius E-post [email protected]

Terminologija | 2014 | 21

159