doi.org/10.35321/term30-2

Substantivering och substantiviskhet inom arkitektur- och byggterminologin

Substantivering och substantiviskhet inom arkitektur- och byggterminologin

LINA RUTKIENĖ

Litauiska språkets institut

ORCID-id: https://0000-0001-6661-3115

S A M M A N F A T T N I N G

I artikeln behandlas frågor om substantivering och substantiviskhet utifrån termer insamlade ur ordböcker över arkitektur- och byggterminologi samt vetenskaplig och pedagogisk litteratur inom dessa områden. Efter att ha konstaterat att adjektiv med suffixet -inis, -inė, pronominala adjektiv, pronominala particip och sammansatta adjektiv substantiveras eller används substantiviskt inom arkitektur- och byggterminologin, diskuteras graden av substantiviskhet hos dessa ord när de används som termer. Bedömningen omfattar vilka tematiska termgrupper som innehåller adjektiv och particip som oftast tenderar att substantiveras.

NYCKELORD: substantivering, grad av substantiviskhet, underordnad termled, term.

S A M M A N F A T T N I N G

Artikeln undersöker frågor om substantivering och nominalisering med utgångspunkt i ordböcker över arkitektur- och byggterminologi samt vetenskaplig och pedagogisk litteratur inom dessa områden. Den fastställer i vilken utsträckning adjektiv med suffixen -inis, -inė, pronominella adjektiv, particip och sammansatta adjektiv substantiveras inom arkitektur- och byggterminologin. Den bedömer vilka tematiska grupper bland termer som innehåller adjektiv och particip som oftast tenderar att substantiveras.

NYCKELORD: substantivering, grad av nominalitet, sekundärt termled, term.

34

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Substantivering, eller substantivisering, undersöks i litauisk språkvetenskap oftast med allmänspråkets ord som studieobjekt. Ämnet har ingående studerats av Adelė Valeckienė (1957), Pranas Kniūkšta (1976), Aldona Paulauskienė (1983, 1994) och Aurimas Markevičius (2012), och behandlas utförligt även i Lietuvių kalbos gramatikoje (LKG 1965). I samband med studier av andra ämnen har även Saulius Ambrazas (1995), Vincentas Drotvinas (1963), Ramunė Vaskelaitė (2019) m.fl. behandlat frågor om substantivering i allmänspråket. Fenomenet är dock inte mindre relevant för terminologin (även om det måste medges att det saknas terminologiska undersökningar i ämnet). Substantiverade ord som används som termer finns sannolikt inom alla vetenskapsområden, men alla återges inte i ordböcker.

I denna artikel är syftet, med utgångspunkt i termer som samlats in från ordböcker över arkitektur- och byggterminologi samt vetenskaplig och pedagogisk litteratur inom dessa områden, att diskutera frågor om substantivering och nominalitet i terminologin för dessa områden. För att uppnå syftet har följande uppgifter ställts upp: 1) att diskutera fenomenet substantivering med utgångspunkt i språkforskarnas insikter; 2) att fastställa de tematiska grupperna för arkitektur- och byggtermer som utgörs av ord benägna att substantiveras eller som redan har substantiverats; 3) att diskutera dessa termers nominalitetsgrader.

Den huvudsakliga metoden som tillämpas i artikeln är analytisk-deskriptiv. Med denna metod samlas, systematiseras och analyseras empiriska data, och resultaten sammanfattas. De insamlade termerna delas först in i tre grupper ur morfologisk synvinkel, därefter förs de till tematiska grupper och undersöks som medlemmar av dessa grupper.

Materialet för undersökningen har huvudsakligen samlats in från källor från slutet av 1900-talet och 2000-talet: ordböcker över arkitektur- och byggterminologi (de primära källorna) samt läroböcker, monografier, läroböcker, artikelsamlingar och föreläsningsanteckningar. Artikeln bygger också på några källor från en tidigare period (första hälften av 1900-talet), vilka behövs för att belysa terminologins utveckling. Sammanlagt har 165 unika substantiverade, substantiverande och nominala termer samlats in från 21 källor. Arkitektur- och byggtermerna undersöks tillsammans eftersom områdena är besläktade och många av samma termer är vanliga inom både arkitektur- och byggterminologi. I förordet till Valdemaras Michalauskas ordbok Mediniai ir mūriniai pastatai, konstrukcijos bei elementai står det till exempel att boken ”är avsedd för studenter inom arkitektur samt civil- och industribyggnad” (MMPK 1988: 3), vilket innebär att en och samma publikation innehåller både arkitektur- och byggtermer.

Terminologija | 2023 | 30

35

Det bör noteras att alla artikelns resonemang bygger enbart på det insamlade materialet – en undersökning av ett annat ämnesområde och annat material kan naturligtvis ge andra resultat. Att undersöka substantivering och substantiviskhet är en svår uppgift, eftersom dessa processer är gradvisa och långvariga; det kan ibland vara mycket besvärligt att fastställa när ett enskilt ord börjar substantiveras, förhållandet mellan en tvåords term och den icke-substantiviska beståndsdel som övergår till ett substantiv samt graden av substantivering.

Ändå kan en diskussion av data från olika tidsperioder, även om materialmängden är liten och täckningen av vetenskapsområden begränsad, enligt vår mening ge viktig information om det ämne som undersöks.

1. TEORETISKA REFLEKTIONER OM SUBSTANTIVERING OCH SUBSTANTIVISKET

Substantivering är en av typerna av transposition, eller hypostas¹. I Litauiska språkvetenskapliga termordboken definieras substantivering, eller substantivisering, som ”[A]tt ord från andra ordklasser (i litauiskan särskilt adjektiv och räkneord, liksom particip) övergår till substantiv” (Gaivenis, Keinys 1990: 41). A. Paulauskienė definierar detta fenomen, som hänförs till ordaffixlös ordbildning², utifrån betydelsekriteriet: ”<...> ord som betecknar egenskaper övergår till ord som betecknar ting” (Paulauskienė 1983: 42).

Man kan höra åsikten att substantivisering inte bör förväxlas med paradigmbildning. Ord som daugiabutis (daugiabučiam (adjektiv) – daugiabučiui (substantiv)), laukinis (laukiniam (adjektiv) – laukiniui (substantiv)) är exempel på paradigmbildning, inte på substantivisering. I denna artikel följer vi dock Vincas Urbutis uppfattning: han hävdar att den formella ”omvandlingen av det tidigare adjektiviska böjningsparadigmet till ett substantiviskt” endast utgör en senare fas av substantiveringen (Urbutis 2009: 349).

Substantivering hänger alltså i första hand samman med förändringar i den kategoriska betydelsen – när ett ord substantiveras börjar betydelsen av egenskapen eller någon annan betydelse (beroende på ordklass) att blekna, och ordet får substantivets kategoriska betydelse.

I litauiska språkforskares definitioner av substantivering, eller substantivisering, betonas i högre grad omvandlings- och övergångsprocessen. Redan själva substantiverings-

1 Hypostas – ”[E]tt ord eller en form från en ordklass övergår till ett ord i en annan ordklass: jaunoji (ett pronominellt adjektiv som har blivit substantiv), truputį (ackusativ singularis av ett substantiv som har adverbialiserats), dėka (ett substantiv som har blivit en postposition) och liknande” (Gaivenis, Keinys 1990: 79).

2 I Litauiskans morfologi betraktar språkforskaren substantivering som ett fenomen inom funktionell ordbildning (Paulauskienė 1994: 43–46).

36

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

Termen substantivering, liksom substantivisering, förutsätter semer av processualitet och tidsmässig kontinuitet. Det aktuella fenomenet kan dock naturligtvis vara förknippat inte bara med en omvandlingsprocess utan också med ordbildning.

Stefan Höfler, som har undersökt adjektivsubstantivering, hävdar att substantivering i klassiska indoeuropeiska språk kan uppstå på två olika sätt: 1) ett adjektiv blir ett substantiv genom ordbildning, när morfologiska eller morfonologiska operationer tillämpas – detta kallas direkt substantivering (eng. ‘direct’ substantivization); 2) ett adjektiv blir gradvis ett substantiv. Först föreligger en adjektiv- och substantivfras som betecknar ett sammansatt begrepp, och senare utelämnas substantivet. Detta är substantivering genom ellips (Höfler 2020: 181–186). En av orsakerna till denna typ av substantivering bör anses vara principen om språklig ekonomi, även inom terminologin. Å andra sidan tycks denna princip stå i strid med terminologins precisionsprincip, enligt vilken en sammansatt term uttrycker ett vetenskapligt begrepp mer exakt och därmed tydligare.

Direkt substantivering inom terminologin kan förknippas med bildandet av nya termer enligt ordbildningstyper som uppstått till följd av substantivering genom ellips, samt med skapandet av nya termer efter mönster, av vilka de flesta också är resultat av substantivering genom ellips. Med utgångspunkt i det insamlade materialet omfattar det senare fallet (dvs. skapande efter mönster) substantivisk användning av pronominala adjektiv och particip inom terminologin: när ett pronominalt adjektiv eller particip omedelbart väljs som enordsterm för att tillgodose ett vetenskapsområdes behov av benämningar, kan man inte tala om termbildning, eftersom ingen ordbildningshandling äger rum och inget ordbildningsformativ deltar i processen. Därför sägs det vara skapandet av en ny term efter redan existerande mönster.

När termer bildas enligt etablerade ordbildningstyper är det mer korrekt att tala inte om substantivering (som process), utan om adjektivens och participens substantiviska karaktär – det är den term Pranas Kniūkšta använde i monografin Priesagos -inis būdvardžiai (Kniūkšta 1976). P. Kniūkštas term är relevant även här och kommer att användas i denna undersökning.

Forskaren urskiljer flera grader av substantivisk karaktär. Ord som bildats direkt som substantiv med suffixet -inis hänför språkforskaren till gruppen ord med den första³ graden av substantivisk karaktär. Nästa grad (som vi i denna artikel, i ordningsföljd, kallar den andra) av substantivisk karaktär föreligger när avledningar med suffixet -inis ”parallellt kan användas både substantiviskt och adjektiviskt“

3 P. Kniūkšta definierar inte eller anger med en siffra vilken grad det är; med första avses ordningsföljden.

Terminologija | 2023 | 30

37

adjektiviskt“. Ytterligare en grad (som vi i denna publikation betraktar som den tredje) är: ”[S]ådana avledningar med suffixet -inis används substantiviskt, trots att de vanligen används som adjektiv“ (dvs. tillfälligt substantiverade adjektiv)⁴. Men enligt P. Kniūkšta ”[k]an det också vara tvärtom: ord som etablerats som substantiv används adjektiviskt“ (Kniūkšta 1976: 117–118) (den fjärde graden av substantivisk karaktär).

P. Kniūkštas indelning är användbar i denna undersökning också därför att den lämpar sig för andra fall av substantivering, dvs. substantivering och substantivisk användning av pronominala adjektiv och particip samt sammansatta adjektiv. Även om P. Kniūkšta alltså endast urskiljer grader av substantivisk karaktär hos avledningar med suffixen -inis, -inė, kommer man i denna artikel att försöka tillämpa forskarens teori på alla funna fall av substantivering och substantivisk användning inom arkitektur- och byggterminologin.

Även om olika ordklasser tenderar att substantiveras i allmänspråket visar det empiriska materialet att adjektiv oftast substantiveras eller används substantiviskt inom arkitektur- och byggterminologin, och particip mer sällan. Vid substantivering förändras och konkretiseras adjektivets eller participets betydelse – den omfattar också substantivets betydelse. En sådan term betecknar alltså hela företeelsen och dess karakteristiska egenskap och har därmed ett stort semantiskt innehåll. Substantiveringen medför naturligtvis förändringar i de grammatiska egenskaperna och ofta även i de fonetiska särdragen.

2. SUBSTANTIVERANDE OCH SUBSTANTIVISKA ADJEKTIV OCH PARTICIP I ARKITEKTUR- OCH BYGGTERMINOLOGIN

I allmänspråket kan, som A. Paulauskienė skriver, ”adjektivens och participens bestämda former, avledningar med suffixen -inis, -inė (malkinė), -ienė (bulvienė), -ėtis (varsškėtis), sammansatta och prefixavledda ord (juodadarbis, beprotis, begalvis) bli substantiv, eftersom betydelsen och den grammatiska strukturen hos dem alla lämpar sig för substantivfunktioner” (Paulauskienė 1983: 43). Materialet från den aktuella undersökningen visade att det finns betydligt färre fall av substantivering och substantivisk användning i arkitektur- och byggterminologin: följande substantiveras eller används substantiviskt: 1) adjektiv med suffixen -inis, -inė, 2) bestämda adjektiv och bestämda particip samt 3) sammansatta adjektiv. Kvantitativa data presenteras i figur 1.

⁴ A. Paulauskienė behandlar sådana fall i sin diskussion om adjektivens substantiviska användning (Paulauskienė 1994: 39).

38

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

26% av termerna uttrycks genom substantiviskt använda bestämda adjektiv och particip

13% av termerna uttrycks genom substantiviskt använda sammansatta adjektiv

61% av termerna har adjektivsuffixen -inis, -inė

Figur 1. Fall av substantivering och substantivisk användning i arkitektur- och byggterminologin

2.1. Termer med adjektivsuffixen -inis, -inė

De problematiska frågorna kring termer med dessa suffix bör diskuteras mer ingående. Den grundläggande frågan är: kan avledningar med dessa suffix som används som termer över huvud taget förknippas med substantivering? Inom språkvetenskapen råder det också olika uppfattningar om vilken ordklass de avledningar med detta suffix som har substantivisk betydelse ska hänföras till. P. Kniūkšta betraktar i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje ord som hör till substantivkategorin och har suffixen -inis, -inė, såsom milinė, nosinė, skardinė, stoginė, vamzdinė och liknande, som adjektiv använda substantiv (Kniūkšta 1976). I en artikel publicerad nästan samtidigt behandlar Stasys Keinys sådana termer som durpinė, muitinė, siurblinė med flera som substantiv (Keinys 1975: 71). I Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje sägs det, med avseende på avledningar med suffixet -inė, att ”[E]n betydande del av substantiven med detta suffix (liksom med det följande suffixet -inis) ursprungligen förefaller ha varit vanliga adjektiv på -inis, -inė, vilka först senare blev substantiv” (DLKG 2005: 115). S. Ambrazas kallar -ina, -inė, -inis adjektivsuffix (Ambrazas 1995: 191). A. Markevičius påpekar att ”[E]ftersom det saknas tydliga kriterier för att skilja mellan adjektiv och substantiv finns det en hel del förvirring i olika ordböcker” (Markevičius 2012: 144).

När vi återgår till arkitektur- och byggtermerna bör det framhållas att de flesta har bildats som substantiv enligt ett etablerat ordbildningsmönster. Enligt P. Kniūkštas teori om substantiviska grader skulle dessa termer tillhöra den första substantiviska graden. De flesta sådana termer har troligen aldrig använts som adjektiv; de är inte belagda som adjektiv i ordböcker (till exempel: areštinė ALKAAŽ 2009, kareivinės ALKAAŽ 2009, lif­tinė STŽ 2002). I detta fall är det alltså återigen lämpligt att tala inte om substantivering utan om substantiviskhet. Synkront betraktat bör sådana termer knytas till morfologisk ordbildning. Som V. Urbutis hävdar: ”[S]ubstantivering

Terminologija | 2023 | 30

39

kan sluta med att det tidigare adjektivsuffixet synkront redan uppfattas som ett substantivbildande suffix” (Urbutis 2009: 350). Diakroniskt kan man emellertid urskilja samband med substantivering och se orsakerna till att bildningstypen uppkom. Således betraktas termer med suffixen -inis, -inė ofta inte som exempel på substantivering; endast samband kan urskiljas, och med hänvisning till P. Kniūkšta kan man tala om deras grad av substantiviskhet.

Å andra sidan kan vissa enordiga termer med suffixen -inis, -inė också vara resultat av substantivering. Vid synkron analys, när konkurrensen mellan enordiga och tvåordiga termer inte är synlig, är det emellertid svårt att exakt fastställa vilka som har bildats enligt en avledningstyp och vilka som är resultatet av en övergång.

Inom arkitektur- och byggterminologin finns det många enordiga termer med suffixen -inis, -inė: 101 termer påträffades, hänförliga till två huvudsakliga tematiska grupper: benämningar på platser och på byggnadsdelar. De empiriska uppgifterna visar att avledningar med suffixen -inis, -inė oftast benämner platser. Denna grupp kan delas in i mindre undergrupper:

1. Det rör sig främst om benämningar på byggnader, lokaler och inrättningar där det som anges av grundordet finns, utförs eller tillverkas. Detta framgår inte bara av avledningsbetydelsen utan också av termdefinitionerna: durpinė ”skjul där torv lagras” STŽT 1978: 49; kareivinė ”lokaler för militärer sedan romartiden” ALKAAŽ 2009: 23; merginė ”flickrum” ALKAAŽ 2009: 32; padarginė ”plats, lokal för förvaring av redskap” MMPK 1988: 44; paukštinė ”fågelstall, hönshus” MMPK 1988: 75; sargybinė ”vaktkur eller vakttorn, uppfört vid ett slott, en herrgårdsbyggnad eller en stadsport” ALKAAŽ 2009: 23; varpinė ”fristående byggnad eller del av en byggnad, ansluten till en kyrka och avsedd för upphängning av klockor” ALKAAŽ 2009: 26; pašarinė ”del av en lada där agnar och foder läggs upp” MMPK 1988: 75; degutinė ”lokal eller grop där tjära bränns” STŽT 1978: 43.

2. Avledningar med suffixen -inis, -inė benämner en plats som är avsedd för det som anges av grundordet. Även om orden i den första gruppen också har en nyans av ändamålsbetydelse, är ändamålsbetydelsen ändå tydligare här; dessutom är grundorden i den första gruppen konkreta substantiv, medan grundorden i denna grupp är abstrakta substantiv. I många fall aktualiseras emellertid inte ändamålsbetydelsen i definitionerna, till exempel: pavėsinė ”liten, lätt sommarbyggnad i en trädgård eller park, vanligen utan dörrar och fönster” MMPK 1988: 79, ”liten paviljongliknande byggnad, typisk för trädgårdar och parker under 1500–1800-talen

40

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

arkitektur; [A] del av ett arkitektoniskt komplex, oftast en fristående byggnad i en våning” ALKAAŽ 2009: 124.

De övriga undergrupperna omfattar få termer. Termer med adjektivsuffixen -inis, -inė kan också beteckna en byggnad som ligger på den plats som anges av grundordet: žeminė ”byggnad som grävts ned i marken” ALKAAŽ 2009: 55, eller en byggnad som har uppförts på det sätt som anges av grundordet: krėstinė ”lerkoja byggd av stampad lera” ALKAAŽ 2009: 5.

Enligt P. Kniūkštas fyra grader av substantiviskhet skulle de flesta avledningarna med suffixen -inis, -inė som fungerar som enordiga arkitektur- och byggtermer för platser tillhöra den första graden. I V. Michalauskas ordböcker finns emellertid ett par termer av den andra graden av substantiviskhet, det vill säga avledningar med suffixen -inis, -inė används både i adjektivisk betydelse som attribut till huvudledet i en tvåordig term och i substantivisk betydelse som enordig term, till exempel mėsinė – mėsinė kamera MMPK 1988.

I de nämnda ordböckerna är konkurrens mellan suffix som används för att bilda platsbenämningar betydligt vanligare än denna konkurrens, jfr: arklinė – arklidė STŽT 1978, avinė – avidė STŽT 1978, kiaulinė – kiaulidė, kiaulinis STŽT 1978, ledinė – ledainė MMPK 1988, paukštinė – paukštidė, paukštininkas MMPK 1988.

När det gäller platsbenämningar som från början bildades som substantiv bör man uppmärksamma S. Ambrazas diakroniska studier av platsbenämningar i litauiskan: forskaren hävdade att slaviska avledningar med -ьn’a kan ha främjat bildningen av lokalbenämningar med suffixet -inė i litauiskan. Enligt S. Ambrazas ”finner man avledningar av denna typ redan i de gamla skrifterna” (Ambrazas 1995: 191). Följaktligen skulle sådana ord, bildade efter slaviska ordbildningsmönster, kunna betraktas som översättningslån; i detta fall rör det sig redan om substantivering eller substantiviskhet i ett annat språk, alltså inte om ett fenomen i vårt språk. Sådana översättningslån kan emellertid också ha bidragit till att en ordbildningstyp utvecklades i litauiskan. Denna ordbildningstyp har blivit tämligen produktiv inom arkitektur- och byggterminologin: både i 1900-talets och i 2000-talets vetenskapliga litteratur inom de aktuella ämnesområdena förekommer många platsbenämningar – enordiga termer med adjektivsuffixen -inis, -inė. I Statybos terminų žodyne (STŽ 2002) påträffades 21 sådana, och i Anglų–lietuvių kalbų aiškinamajame architektūros žodyne (ALKAAŽ 2009) 16. Det bör nämnas att denna ordbildningstyp tidigare, enligt P. Kniūkšta, inte kan ha varit produktiv, eftersom ord med det hybrida suffixet -inyčia enligt språkvetaren då ”inte skulle ha kunnat spridas -inyčia <...>. Dessutom är även litauiska plats-

Terminologija | 2023 | 30

41

pavadinimai buvo populiaresni su priesagomis -idė, -udė“ (Kniūkšta 1976: 117). Gal galima manyti, kad šiam darybos tipui lietuvių kalboje įsitvirtinti padėjo būtent terminija.

Som framgår av exemplen är alla de nämnda rumsbeteckningarna feminina. Detta är sannolikt en formell markör för det sekundära ledet i en tvåords term, som visar dess samband med ett tidigare huvudled i termen, såsom patalpa, kamera och liknande.

Beteckningar i en annan tematisk grupp – byggnadsdelar – bildas dock både i femininum och maskulinum. Ibland betecknas samma begrepp med substantiv som har adjektiviska suffix av olika genus: garinis / garinė ”öppning genom vilken rök går ut i skorstenen” STŽT 1978. Det finns dock termer med samma stam där maskulinum betecknar ett begrepp i samma tematiska grupp och femininum ett annat, t.ex.: skersinė – spyrys, skersinis – traversa STŽT 2002. Exempelvis betecknar dūminis (”vind”), dūminė (”rökhus; dåligt rum; bostadshus utan skorsten” MMPK 1988: 47) medlemmar av olika tematiska grupper. Den aktuella tematiska gruppen består i huvudsak av två undergrupper: beteckningar för olika öppningar i byggnader avsedda att förbättra luften inomhus samt beteckningar för bjälkar, stockar och plankor som fyller en viss konstruktiv funktion. Till den första undergruppen hör exempelvis följande termer: aukštinis, dūminis, kiaurinis ”öppning i taket i en rökstuga genom vilken röken går ut” STŽT 1978: 27, 84; miglinė ”hål genom vilket ånga går ut i skorstenen” MMPK 1988: 33; orinė ”ventilationslucka” MMPK 1988.

Exempel på termer i den andra undergruppen är balkinis ”väggstock som bjälkar läggs på” STŽT 1978: 29; gairinė ”stock i taknocken” STŽT 1978: 52; ilginis ”längsgående stödbjälke” ALKAAŽ 2009: 26; ilaidinė, spraustlentė STŽT 2002; išilginis ”överliggare, stock, bjälke, stång, något som läggs på längden” STŽT 1978: 66; pagegninis ”väggstock som bär taksparrarna” MMPK 1988: 46; pamტinis ”den första, nedersta stocken i väggen, som läggs på grunden” MMPK 1988: 58; pavартinė ”planka som läggs över dörröppningen” MMPK 1988: 78.

Vad gäller ordbildningsbetydelsen dominerar i denna tematiska grupp beteckningar vars basord anger vad det betecknade föremålet är avsett för (orinė ”öppning, liten lucka för luft”) eller var det befinner sig (pavartinė ”planka ovanför dörröppningen”) eller hur det läggs (išilginis ”läggs på längden”). Som framgår sammanfaller de två första betydelserna med ordbildningsbetydelserna hos rumsbeteckningar. Till skillnad från den första tematiska gruppen har man dock inte funnit en enda ny term med suffixen -inis, -inė i den arkitektur- och byggnadsvetenskapliga litteraturen från 2000-talet som betecknar öppningar i byggnader.

42

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

Inom arkitektur- och byggnadsterminologin finns även fler termer med adjektiviska suffix -inis, -inė, men eftersom de är få vore det inte ändamålsenligt att urskilja några tematiska grupper. Som exempel kan nämnas termerna kirvinė ”krökt pinne på väggen för att hänga upp en yxa” STŽT 1978: 85 eller molinė ”lertrappa (takpanna)” MMPK 1988: 33.

Beträffande termer med suffixen –inis, –inė bör det uppmärksammas att en del av dem (t.ex. daržinė, kiaulinė, mėsinė, skersinis) har kommit in i arkitektur- och byggnadsterminologin från standardspråket eller folkspråket. Processen att övergå till substantiv eller bildningen enligt en etablerad ordbildningstyp ägde alltså rum i standardspråket eller folkspråket, och först senare terminologiserades dessa ord.

2.2. Termer uttryckta med substantiverade pronominella adjektiv och pronominella particip

När vi går vidare till det nästa undersökta fallet – substantivering och substantivisk användning av pronominella adjektiv och particip – är det lämpligt att utgå från A. Valeckienės forskning. Enligt lingvisten uttrycker pronominella adjektiv en egenskap som ”är knuten endast till vissa föremål och i sig själv kan avgränsa föremålen, varför beteckningen på föremålet inte behövs” (Valeckienė 1957: 253). Denna tanke är delvis också relevant för att förstå orsaken till att pronominella particip substantiveras. Forskaren talar dock om ord i allmänspråket, medan man i terminologin måste beakta kraven på termers tydlighet och precision. Särskilt när samma pronominella adjektiv eller particip fungerar som attribut i olika termer kan den substantiverade formen ge upphov till oklarhet. Å andra sidan menar A. Valeckienė att det aktuella fallet av substantivering är ett gammalt fenomen som kan ha ”pågått ända sedan de funktionella betydelserna hos pronominella adjektiv uppstod – sedan de pronominella formerna bildades” (Valeckienė 1957: 256). Därför kan man anta att det med tiden kan utvecklas ett sätt att skapa termer där ett pronominellt adjektiv eller particip som tenderar att substantiveras väljs för nominering, och att detta sätt att skapa termer är produktivt. Det bör dock också sägas att substantiverade pronominella former kan komma in i terminologin som ett resultat av terminologisering – substantiveringen har redan skett i allmänspråket, och den redan substantiverade pronominella formen väljs som term. Exempelvis förekommer ord som gyvenamoji, miegamasis även i folkspråket enligt Lietuvių kalbos žodynu (LKŽe), och har sannolikt därför kommit in i arkitektur- och byggnadsterminologin genom terminologisering.

Terminologija | 2023 | 30

43

I detta fall är det alltså återigen lämpligare att tala inte om substantivering, utan om substantivisk användning inom terminologin.

Det finns dock inte många substantiverade pronominala adjektiv och particip i arkitektur- och byggterminologin. I den lästa litteraturen påträffades endast 21 sådana termer, men de tillhör ganska olika tematiska grupper. Liksom bland avledningarna med suffixet -inis, -inė dominerar ortnamn och benämningar på platser. De aktuella orden betecknar byggnader eller rum avsedda för en viss mänsklig aktivitet (t.ex. miegamasis ”rum avsett för sömn”). Alla funna termer i denna tematiska grupp utgörs av substantiverade presensparticip i passiv form: gyvenamoji STŽ 1978, laukiamasis STŽ 2002, miegamasis MMPK 1988, STŽ 2002, ALKAAŽ 2009, priimamasis ALKAAŽ 2009. De flesta termer som uttrycks med substantiverade particip i denna tematiska grupp bör sannolikt betraktas som exempel på den andra graden av substantiviskhet – dessa particip fungerar i arkitektur- och byggterminologin även som attribut till huvudtermer (jfr gyvenamoji patalpa PKSŽ 2009, miegamasis kambarys PKSŽ 2009). Termen priimamasis konkurrerar dock endast med varianten priėmimo kambarys – i de lästa källorna påträffades inte frasen priimamasis kambarys. Vid en övergripande analys av det insamlade materialet märktes det inte att prefixavledda adjektiv och particip skulle ha benägenhet att substantiveras. Det är sannolikt att termen priimamasis inte är ett resultat av substantivering, utan har skapats genom direkt översättning av det ryska ordet приёмная.

Termerna i en annan tematisk grupp – färgbeteckningarna – är också huvudsakligen av den andra graden av substantiviskhet. De används både adjektiviskt – som attribut till huvudleden i tvåledade termer – och substantiviskt, som enledade termer. I Statybos terminų žodyne anges termerna juodieji, raudonieji med hänvisning till de tvåledade termerna juodieji dažai, raudonieji dažai (STŽ 2002). Konkurrensen mellan dessa termer är förmodligen ett långvarigt fenomen som avspeglas i ordboken. Huvudredaktören för den nämnda ordboken, Antanas Kudzys, har skrivit att han vid sammanställningen använde bygglitteratur från mellankrigstiden (Kudzys 2002), och i läroböcker från denna period används både termerna juodieji, raudonieji och juodieji dažai, raudonieji dažai. Termen žalieji anges dock i STŽ 2002 utan hänvisning till en tvåledad variant.

I Statybos terminų žodyne anges endast som substantiv ytterligare två benämningar från en annan tematisk grupp – konstruktionsdetaljer: uždaromoji STŽ 2002, skirstomoji STŽ 2002. I andra källor gick dessa termer inte att finna, vare sig i substantivisk eller adjektivisk användning. Sannolikt har de skapats av ordboksredaktörerna

44

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

med utgångspunkt i redan existerande exempel. Det bör också uppmärksammas att skirstomoji, uždaromoji enligt Litauens termbank endast används inom andra områden som attribut till huvudtermer, till exempel: skirstomoji dėžutė LRTBe, uždaromoji armatūra LRTBe.

Termer som dedamoji STŽ 2002 och pastovioji STŽ 2002 kom sannolikt in i byggterminologin från andra områden – matematik och fysik.

2.3. Substantiveringsbenägna attributled uttryckta med sammansatta adjektiv

Det tredje fallet av substantivering kan knytas till sammansatta adjektiv som fungerar som terminologiska attribut. Man måste medge att det ofta är svårt att avgöra vilka sammansatta substantiv som används som termer som är substantiverade adjektiv och vilka som har bildats som substantiv, eftersom i stort sett samma grundläggande ordbildningstyper används för att bilda både sammansatta adjektiv och sammansatta substantiv. Kanske är detta den viktigaste orsaken till att just denna grupp av termer (43 termer påträffades) innehåller flest ord av den andra graden av substantiviskhet, det vill säga sådana som används både adjektiviskt och substantiviskt. När det gäller konkurrensen mellan en enledad term uttryckt med ett sammansatt adjektiv och en tvåledad term vars attributled uttrycks med ett sammansatt adjektiv, kan man utifrån det empiriska materialet konstatera att den enledade termen oftast används i senare litteratur – således kan man i detta fall otvetydigt tala om en substantiveringsprocess som, med S. Höflers ord, sker genom ellips. Den är förknippad med morfologisk-syntaktisk termbildning. Denna substantivering omfattar sammansättningar från olika termgrupper som fungerar som attribut i tvåledade termer: 1) benämningar på platser – dock inte rum (som framgick av diskussionen om termerna i de tidigare grupperna), utan endast byggnader – till exempel: daugiaaukštis namas MSSA 1955 – daugiaaukštis PKSŽ 2009, daugiabutis namas MSSA 1955, RLKP 1959, ALKA 1980 – daugiabutis DFSRL 2012, ŠVOK 2019; 2) maskinbenämningar, till exempel: akmenskal dė mašina SDKŽ 1940 – akmenskaldė KP 1978, STŽ 2002; 3) verktygsbenämningar, till exempel: tridantis įrankis JTŽ 1982 – tridantis STŽ 2002; 4) materialbenämningar, till exempel: angliarūgštė rūgštis SŽD 1939 – angliarūgštė RLSTŽ 1992. Som källorna visar hänger substantiveringsprocessen samman med termanvändningen – detta framgår av de termer som påträffats i läroböcker och läromedel. Man kan dock inte heller utesluta möjligheten att vissa

Terminologija | 2023 | 30

45

Sammansättningars substantivering och omvandling av bestämningsled till termer är, för att använda Alvydas Umbrasas ord, endast ”situationell” (Umbrasas 2010: 118).

I den engelsk-litauiska förklarande arkitekturordboken har ytterligare en tendens noterats: en sammansättning som används substantiviskt anges som term, medan den i termdefinitionen används adjektiviskt: keturkolonė ”en antik tempelbyggnad med fyra kolonner; dess huvudfasad har fyra kolonner” ALKAAŽ 2009: 161. En flerdelad term vars attribut är adjektivet keturkolonė blir alltså utgångspunkt för förklaringen av termen keturkolonė. Detta exempel, liksom de övriga exemplen, visar att en flerdelad term naturligtvis är tydligare och mer exakt.

Denna orsak ligger sannolikt bakom ytterligare ett fenomen med anknytning till substantivering och substantivisk användning, som P. Kniūkšta behandlade i samband med den substantiviska användningen av avledningar med suffixet –inis: adjektivisering av substantiverade adjektiv. Hittills har inga sådana exempel behandlats i denna artikel – i arkitektur- och byggnadsterminologin har man varken funnit avledningar med suffixen –inis, –inė eller bestämda adjektiv eller particip som etablerats som substantiv men senare använts adjektiviskt eller participiellt, det vill säga återigen som bestämningsled i tvådelade termer. Vid undersökningen av det tredje fallet påträffades däremot två termer som är knutna just till en sådan process, som vi skulle kunna kalla desubstantivering. I byggnadsterminologin finns redan från omkring mitten av 1900-talet etablerade termer som savaeigė och savivartis. I viss senare litteratur ersätts dock termen savaeigė i SEŽ 1967 av tvåordsvarianten savaeigė mašina i BŽSM 1982, och termen savivartis i SP 1965, PLST 1972 och STŽ 2002 ersätts av savi vartis sunkvežimis i PAPŠ 2008⁵. Sådana fall av desubstantivering kan naturligtvis också vara rent kontextuella eller situationella. För att besvara frågan om vad som kan främja desubstantivering av termer bör man ändå återvända till precisionsprincipen. Det kan vara så att denna desubstantivering (även om den är situationell) främjas av att tvådelade termer blir fler till följd av vetenskapens utveckling; i dessa termer aktualiserar bestämningsledet samma egenskap, uttryckt med samma sammansatta adjektiv. Exempelvis fungerar samma sammansatta adjektiv savaeigis som bestämningsled i flera tvådelade termer i den engelsk-litauiska och litauisk-engelska byggnadsterminologiska ordboken: savaeigis kranas ALLA 1993, savaeigis skirstytuvas ALLA 1993, savaeigis gręžtuvas ALLA 1993, savaeigis skreperis ALLA 1993. Med utgångspunkt i

⁵ År 1966 illustrerade Kazimieras Gaivenis substantivering av adjektiv eller particip som används attributivt med savi varčiu vs. savi varčiu sunkvežimiu (Gaivenis 2014 [1966]: 505–506).

46

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

Enligt A. Paulauskienė gäller att om en mycket specifik eller särskiljande egenskap hos ett föremål förknippas endast med ett visst föremål, blir ”själva föremålsbeteckningen med tiden liksom överflödig” (Paulauskienė 1983: 43). Detta är sannolikt en av de viktigaste orsakerna till substantivering som process. Desubstantivering bör alltså förklaras med det motsatta fenomenet: när samma egenskap börjar förknippas med flera olika föremål och dessa föremål behöver benämnas, blir föremålsbeteckningen nödvändig.

SLUTSATSER

1. Substantivering av ord är ett gammalt språkfenomen som fortfarande pågår och omfattar såväl allmänspråkliga ord som termer. Substantivering är en fortgående process över tid, knuten till morfologisk-syntaktisk termbildning och termanvändning; den är förknippad med morfologisk termbildning enligt olika bildningstyper och med termskapande efter mönster.

2. På grundval av empiriskt material har tre fall av substantivering och substantivisk användning identifierats inom arkitektur- och byggnadsterminologin: adjektiv med suffixen –inis, –inė, bestämda adjektiv och bestämda particip samt sammansatta adjektiv substantiveras eller används substantiviskt. När substantivering och substantivisk användning av termer undersöks synkront, utan att konkurrensen mellan enordiga och tvåordiga termer beaktas tillräckligt, är det ofta omöjligt att avgöra om en term används substantiviskt till följd av en viss bildningstyp eller ett mönster, eller om den har uppstått genom att termens bestämningsled övertagit huvudledets funktioner. Många källor dokumenterar dock denna konkurrens.

3. De flesta avledningar med det adjektivbildande suffixet –inis, –inė som fungerar som termer inom arkitektur och byggnad betecknar platser (byggnader och andra konstruktioner knutna till mänsklig verksamhet) eller konstruktionsdelar. Bestämda adjektiv och particip som används substantiviskt betecknar också oftast platser; mer sällan används de för att benämna färger och konstruktionsdetaljer. Sammansatta adjektiv som substantiveras omfattar benämningar på platser, maskiner, verktyg och material. Studien visar alltså att adjektiv och particip i samtliga tre fall, både under 1900-talet och 2000-talet, substantiveras eller används substantiviskt inom den terminologiska gruppen för platsbeteckningar.

4. Termer som bildats enligt en ordbildningstyp som uppkommit till följd av substantivering av ord hör vanligen till den första graden (enligt P. Kniūkštas indelning av substantivisk användning

Terminologija | 2023 | 30

47

(graderingens ordningsföljd), medan termer som uppkommer genom att det underordnade ledet nominaliseras är av den andra nominalitetsgraden. När ett adjektiv eller particip övertar betydelsen hos det tvåordiga termens huvudled, som uttrycks med ett substantiv, kan detta huvudled utelämnas, och då blir det underordnade ledet benämningen på hela företeelsen. I takt med vetenskapens utveckling och framväxten av fler sammansatta termer, där samma adjektiv eller particip fungerar som attribut till huvudledet, kan ordklasser som används substantiviskt emellertid skapa oklarhet. Då är det motsatta fenomenet – desubstantivering – sannolikt. Detta fenomen har iakttagits bland substantiverade sammansatta adjektiv som används som arkitektur- och byggtermer.

För att undersöka nominalisering och substantivisk användning inom terminologin mer ingående bör man samla in mer empiriskt material, bedöma förhållandet mellan en tvåordig term och det icke-substantiviska led som omvandlas till substantiv samt fastställa vilken inverkan principerna om termers ekonomi, tydlighet och precision har på nominaliseringen.

ŠALTINIAI

ALKA – Anglų–lietuvių kalbos architektūros terminų žodynėlis, sud. A. Glemžienė, Vilnius: VISI, 1980.

ALKAAŽ – Anglų–lietuvių kalbų aiškinamasis architektūros žodynas, sud. L. Kitkauskienė, N. Kitkauskas, Vilnius: Technika, 2009.

ALLA – Anglų–lietuvių kalbų statybos terminų žodynas, sud. A. Kudzys, Vilnius: Technika, 1993.

BŽSM – Bendrosios žinios apie statybos mašinas: paskaitų konspektas, aut. D. Midvikis, J. Starkus, Vilnius: LTSR aukšt. ir spec. vid. mokslo ministerija, 1982.

DFSRL – Daugiabučių funkcines struktūros raida Lietuvoje, aut. V. Gerdvilis, Vilnius: Technika, 2012.

ĮTŽ – Jaunojo tinkuotojo žinynas, aut. V. I. Goriačevas, vert. A. Zimanienė, Vilnius: Mokslas, 1982.

KP – Konstrukciniai plienai, aut. A. Pavaras, Vilnius: Mokslas, 1978.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas. Prieiga internete: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/.

LRTBe – Lietuvos Respublikos terminų bankas. Prieiga internete: http://terminai.vlkk.lt/.

MMPK – Mediniai ir mūriniai pastatai, konstrukcijos ir elementai: mokomoji knygelė, aut. V. Michalauskas, Vilnius: VISI rotaprintas, 1988.

MSSA – Miestų sodybinės statybos architektūra, aut. A. Spelskis, Vilnius: Valstybinės politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1955.

PAPŠ – Pastato apdaila. Pastato šiltinimas ir tinkavimas. Apdaila plytelėmis ir apdailos elementų montavimas: vadovėlis, aut. M. Černius, E. Kuliešius, V. Rutkevičienė, V. Savarauskienė, Vilnius: Mintis, 2008.

PKSŽ – Pastatų konstruktoriaus ir statybininko žinynas, red. kolg. J. Gajauskas, J. Jonas Amšiejus ir kt., Kaunas: Naujasis lankas, 2009.

PLST – Prancūzų–lietuvių statybos terminų žodynėlis, sud. A. Gudaitis, Vilnius: VISI, 1972.

RLKP – Rusų–lietuvių kalbų politechninis žodynas, red. kol. A. Novodorski, L. Kumpikas, J. Mikućkas, J. Stanaitis, S. Vasauskas, J. Vidmantas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1959.

RLSTŽ – Rusų–lietuvių kalbų statybos terminų žodynas, aut. J. Kivilša, A. Kudzys, A. Rosinas, Vilnius: Lietuvos ūkis, 1992.

SDKŽ – Statybos darbininkų kvalifikacijos žinynas, reng. S. V. Bašinskij, P. V. Blaževič, I. A. Petrov, Kaunas: Vilnius, 1940.

SEŽ – Statybos ekonomisto žinynas, aut. P. Rogožinas, Vilnius: Mintis, 1967.

48

Lina Rutkienė

Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje

SP – Statybos pagrindai, aut. A. Iljičiovas, A. Kokinas, J. Rebortovičius, vert. R. Kuosaitė, Vilnius: Vaizdas, 1965.

STŽ – Statybos terminų žodynas, aut. A. Kudzys, A. Rosenas, B. Kudzienė, Vilnius: Lietuvos mokslas, 2002.

STŽT – Statybos terminų žodynas. Trobesiai, aut. V. Michalauskas, Vilnius: VISI, 1978.

ŠŽD – Statyba II. Žemės darbai, aut. J. Šimoliūnas, Kaunas: Spindulys, 1939.

ŠVOK – Šildymas, vėdinimas, oro kondicionavimas: teorija ir praktika, aut. J. Čiuprinskienė, K. Čiuprinskas, V. Motuzienė, Vilnius: Super namai, 2019.

LITERATŪRA

Ambrazas Saulius 1995: Lietuvių kalbos kuopinių ir vardažodinių vietų pavadinimų darybos raida. – Lietuvių kalbotyros klausimai: gramatika ir leksikologija 33, 180–200.

DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. V. Ambrazas, 4-as patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

Drotvinas Vincentas 1963: Lietuvių literatūrinės kalbos sudurtinių būdvardžių struktūriniai-semantiniai tipai (remiantis XVI–XVIII a. raštų medžiaga). – Kalbotyra 6, 75–97.

Gaivenis Kazimieras 2014 [1966]: Sudėtiniai terminai su žodžiu mašina. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 505–506.

Gaivenis Kazimieras, Keinys Stasys 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Vilnius: Šviesa.

Höfler Stefan 2020: Substantivization of adjectives. – Indo-European linguistics 8, 181–204.

Keinys Stasys 2005 [1975]: Priesaginė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 21–77.

Kniūkšta Pranas 1976: Priesagos -inis būdvardžiai: daryba, reikšmės, gramatiniai sinonimai, Vilnius: Mokslas.

Kudzys Antanas 2002: Kad susikalbėtume. – Mokslo Lietuva 19(265). Prieiga internete: http://mokslasplius.lt/mokslo-lietuva/2002-2004/200219/20021902.htm [žiūrėta 2019 m. sausio–kovo mėn.].

LKG – Lietuvių kalbos gramatika 1: Fonetika ir morfologija, vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis, 1965.

Markevičius Aurimas 2012: Kalbos dalių paribio problemos. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 140–155.

Paulauskienė Aldona 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa.

Paulauskienė Aldona 1994: Lietuvių kalbos morfologija: paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Umbrasas Alvydas 2010: Lietuvių teisės terminija 1918–1940 metais: pagrindinių kodeksų terminai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Urbutis Vincas 2009: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Valeckienė Adelė 1957: Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. – Literatūra ir kalba 2, 161–328.

Vaskelaitė Ramunė 2019: Įvardžiuotiniai dalyviai su priklausomais žodžiais: kodifikuotoji norma ir jos neaiškumai, – Bendrinė kalba 92. Prieiga internete: https://etalpykla.lituanistika.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2019~1583831591243/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content.

SUBSTANTIVISATION AND NOUNNESS IN ARCHITECTURAL AND CONSTRUCTION TERMINOLOGY

Summary

Substantivisation is an old yet ongoing linguistic phenomenon that encompasses both general language words and terminology. This article explores substantivisation and nounness issues based on architectural and construction terminology, drawing from dictionaries of architectural and construction terms and other scientific and educational literature. The research material was mainly collected from sources dating from the late twentieth century to the twenty-first century, resulting in 165 terms compiled from a total of 21 sources. While various parts of speech tend to undergo substantivisation in everyday language, empirical evidence shows that in architectural and

Terminologija | 2023 | 30

49

construction terminology, adjectives are most frequently nominalized or used in a noun-like way, while participles are less common. Substantivization is both an ongoing process in terms of time, related to morphological and syntactic term formation, and an action performed from an external source, linked to morphological term formation according to formation types and term creation by examples. During substantivization, the meaning of the adjective or participle becomes more specific and concrete, encompassing the meaning of a noun. Thus, such a term denotes the entire reality and its characteristic feature, which means it has a significant semantic load. Grammatical features often change due to substantivization, including phonetic characteristics.

It was found that there are three cases of substantivization in architecture and construction terminology, namely, adjectives with the suffixes –inis, –inė, definite adjectives and adjectival participles, and compound adjectives. Most derivatives with adjectival suffixes –inis, –inė in architecture and construction terms refer to places (buildings and other structures related to human activity) or structural components of a building. Nominalized definite adjectives and participles are also typically used as place names, albeit less commonly used for materials and structural components. Compound adjectives undergoing substantivization encompass the names of places, machinery, tools, and materials. According to the formation type that has developed due to substantivization, terms are usually in the first degree of nounness (in terms of the nounness degrees sequence by P. Knjiūkšta), and as the process of secondary element nominalization progresses, they reach the second degree of nounness. When an adjective or participle takes on the meaning of a two-word term, expressed by a noun, the primary element may be omitted, and the secondary element becomes the name of the entire entity. However, as science develops and more complex compound terms emerge, where the attribute of the primary element is the same adjective or participle, parts of speech used in a noun-like way may lead to ambiguities. In such cases, de-substantivization is expected. This phenomenon has been observed in the group of compound adjectives that have undergone substantivization in architecture and construction terminology.

Gauta 2023-10-06

Lina Rutkienė

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

E. paštas [email protected]

50 Lina Rutkienė │ Daiktavardėjimas ir daiktavardiškumas architektūros ir statybos terminijoje