LAIMA NEVINSKAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

HOT MOT SPRÅKET OCH SPRÅKVÅRD: JOURNALISTERNAS PERSPEKTIV

I denna artikel analyseras en språkbrukargrupps – journalisternas – inställning till hot mot språket och behovet av att vårda det. Detta ämne för undersökningen av språkbrukarnas attityder har valts eftersom hot mot språket ofta framställs som ett motiv som motiverar behovet av språkvård. Syftet med denna studie är att ta reda på om språkbrukarna anser att språkvård behövs därför att de uppfattar att språket är hotat. Detta mål eftersträvas genom att analysera språkpolitikens motiv och diskutera Litauens språkpolitik i detta avseende.

Journalister är en värdefull språkbrukargrupp för studien, eftersom språket för dem inte bara är ett medel för vardaglig kommunikation utan också ett arbetsredskap. De är också en viktig målgrupp för språkpolitiken, eftersom journalisternas erfarenhet gör det möjligt för dem att överväga behovet av språkpolitik och hur den ska genomföras.

Artikeln behandlar kvalitativa intervjudata som samlats in inom projektet ”Baltisk sociolingvistik (BalSoc): språkligt samhällsmedvetande i Litauen och Lettland”¹. Under studien intervjuades manliga radio- och tv-programledare och journalister i åldern 32–42 år – sammanlagt intervjuades 24 respondenter. Även om detta urval begränsar möjligheten att generalisera resultaten till alla medieanställda eller, än mer, till samhället i stort, gör det homogena urvalet det möjligt att synliggöra största möjliga variation av åsikter inom en grupp, oberoende av deltagarnas ålder och kön. De flesta radio- och tv-anställda som ingick i urvalet har erfarenhet av spontant tal i radio- eller tv-sändningar.

Urvalet utformades utifrån två kriterier. Det första var respondentens språkliga utbildning. Utifrån detta delades de in i ”professionella” – respondenter som under sina studier hade fått undervisning i språk och tal – och ”icke-professionella” –

¹ Projektet genomfördes 2009 av Lietuvių kalbos institutas. Undersökningen utfördes i juli–september. Projektet stöddes av Valstybinis mokslo ir studijų fondas.

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris

173

utan att ha förvärvat en sådan utbildning genom studier. Till den professionella gruppen hörde journalister och programledare med journalistisk eller skådespelarutbildning. Det andra kriteriet var den publik som det eller de program som respondenten arbetar med riktar sig till. Utifrån detta urskildes programledare för populära program och program för ungdomar samt programledare för samhällsprogram och program för äldre. Med utgångspunkt i dessa två kriterier bildades ett urval bestående av fyra grupper, och sex respondenter valdes ut från varje grupp. I denna artikel anges inte respondenternas programtyp eller utbildning när de citeras, eftersom analysen inte visade några väsentliga skillnader i attityder utifrån dessa kategorier.

HOT MOT SPRÅKET SOM MOTIV FÖR SPRÅKPOLITIK

Språkpolitik kan enklast definieras som någons försök att av någon anledning förändra en gemenskaps språkliga beteende. Skälen kan vara olika – från den banala insikten att någon inte tycker om hur en viss grupp talar till den komplexa tanken att en gemenskap kan bevara sin kultur genom att bevara språket (Kaplan, Baldauf 1997: 3–4).

Žinome ir dažnai cituojame R. Cooperio (1989) kalbos politikos modelyje priežastys galėtų būti nurodomos kaip tikslai: „Kokie veikėjai siekia paveikti kokią elgseną, kokių žmonių, kokiais tikslais, kokiomis sąlygomis, kokiomis priemonėmis, kaip priimdami sprendimus ir kokių pasiekdami rezultatų?“ Tikslai apibūdina, kokio kalbinio elgesio pokyčio siekiama, tačiau nepaaiškina pasirinkimo priežasčių. Pavyzdžiui, įvairių autorių minimi kalbos politikos tikslai yra kalbos norminimas, rašybos standartizavimas, modernizavimas, kalbos gryninimas, atgaivinimas, kalbos išlaikymas ir kt. (Kaplan, Baldauf 1997; Hornberger 2006). Ir šie, ir kitų autorių įvardijami tikslai nurodo siekiamą kalbos politikos rezultatą, tačiau nepaaiškina, dėl kokių priežasčių apskritai imamasi kalbos politikos, kodėl iškeliami vienokie ar kitokie tikslai. Būtent tai atskleidžia kalbos politikos motyvai: kodėl ir dėl ko siekiama tų pokyčių.

Motiven för språkpolitik har behandlats betydligt mindre ingående i den teoretiska litteraturen om språkplanering än språkpolitikens mål. I R. Coopers ovan nämnda modell anges att målen kan vara öppna (när man eftersträvar förändringar i språkrelaterat beteende) eller dolda (när man eftersträvar förändringar som inte är språkrelaterade, det vill säga att tillgodose vissa intressen, till exempel att bevara privilegier och makt), men de behandlas inte närmare (Cooper 1989).

174

KALBOS KULTŪRA | 82

Vieną išsamiausių kalbos politikos motyvų analizų yra pateikęs D. Ageris (2001). Autoriaus teigimu, kalbos politikos motyvaciją (stimulą) sudaro trys elementai: motyvai, susiję su konkrečiu planu ar politika apskritai; politikos veikėjų nuostatos dėl tam tikros kalbos ar jos variantų; konkretesni tikslai, kurių jie nori pasiekti. Taigi D. Ageris atskiria kalbos politikos tikslus ir motyvus: motyvai paaiškina, kokios priežastys lemia kalbos politikos pastangas, tikslai – kokių konkrečių rezultatų siekiama. Pats autorius pateikia tokius apibendrintus galimus kalbos politikos motyvus (Ager 2001):

1. Identitet. Traditionellt sett är språket ett av de viktigaste kännetecknen när nationell och etnisk identitet definieras, och som motiv för språkpolitik anges ofta skapandet, stärkandet och bevarandet av den nationella identiteten samt stolthet över det egna språket. Detta motiv är till exempel mycket viktigt för språkpolitiken i Frankrike.

2. Ideologi. I detta fall bestäms språkpolitiken av den ideologi som råder i landet om standardspråket och dess förhållande till andra språkvarieteter. Detta motiv användes till exempel i Storbritannien för att stärka undervisningen i standardspråket (på dialekternas bekostnad) i skolorna.

3. Image. Detta motiv är viktigt för språkpolitiska åtgärder som syftar till att främja det egna landets språk i världen, exempelvis verksamheten vid British Councils kontor, franska kulturinstitut och andra länders kulturinstitut i olika delar av världen.

4. Otrygghet. Detta är en situation där språkpolitiska åtgärder syftar till att bevara en nations eller etnisk grupps språk, eftersom andra språks inflytande förknippas med ett hot mot den identitet eller kultur som byggts upp. Hela diskursen om språklig globalisering bygger på detta motiv (se Phillipson, Skutnabb-Kangas 1996). Ett exempel på en sådan språkpolitik, där detta motiv är framträdande, är Frankrike: man fruktar att nya termer som kommer från engelskan kan förstöra ”den franska kulturen, den franska livsstilen, fransk vetenskap eller till och med själva Frankrike” (Ager 2001: 77). Otrygghetsmotivet framträder också i kravet att franskan (för att citera den dåvarande franske kulturministern) inte ska ”användas för sekundära ändamål” – i jämförelse med engelskan (Ager 1999: 8).

Detta motiv för språkpolitik är nära förbundet med det första – skapandet och bevarandet av nationell eller etnisk identitet – men det finns skillnader mellan dem. Av de förklaringar och exempel som D. Ager ger kan man förstå att identiteten

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris 175

Motivet är inte alltid kopplat till yttre hot mot språket, även om skapandet av identitet också omfattar en strävan att distansera sig från andra grupper. Osäkerhetsmotivet förklarar sådana situationer där hot mot språket utifrån ofta är nya eller tilltagande.

5. Ojämlikhet. Detta avser situationer där språkpolitiska åtgärder syftar till att minska socialt utanförskap och ojämlikhet som grundar sig på olika faktorer: etnicitet, kön och brist på formell makt. I olika länder bedrivs en sådan språkpolitik som syftar till att ge språk som talas av nationella minoriteter och etniska grupper rättslig status (stärkande av aboriginers språks status i Australien, EU:s politik gentemot regionala språk och minoritetsspråk); i västländer tillämpas åtgärder för att främja ett könsneutralt språk.

6. Integration och språkets instrumentella funktion. Detta motiv påverkar oftare inte den politik som staten bedriver, utan handlingar som utförs av minoriteter samt etniska och språkliga gemenskaper. Det handlar om en situation där dessa gemenskaper vill förändra sitt språkliga beteende eller påverka språkpolitiken i syfte att uppnå ekonomiska, pragmatiska mål (till exempel bättre arbetsmöjligheter) eller integreras i vissa grupper.

Dessa motiv är tillräckligt uttömmande för att kunna tillämpas i en undersökning. Med utgångspunkt i dem kan man också analysera Litauens språkpolitik och språkbrukarnas inställning till den.

Motiven bakom Litauens språkpolitik kan undersökas med utgångspunkt i riktlinjerna för den statliga språkpolitiken (de gällande riktlinjerna avsåg perioden 2003–2008; ett utkast till riktlinjer för 2009–2013 har redan utarbetats, men ännu inte godkänts av Seimas) och offentliga debatter. Riktlinjerna anger inte språkpolitikens motiv direkt, men de kan utläsas ur andra ställningstaganden (VKPG 2003; VKPG 2008). En jämförelse av de båda dokumenten visar inga väsentliga skillnader vad gäller språkpolitikens motiv, men artikeln analyserar det dokument som godkändes 2003 mer ingående.

Av analysen av riktlinjerna framgår att språkpolitiken framför allt förknippas med nationell identitet, eftersom den första meningen i riktlinjerna anger sambandet mellan språk och identitet: ”Det litauiska språket är grunden för Litauens nationella och kulturella särart.” I formuleringen av det övergripande målet för språkpolitiken (”att bevara språkarvet och främja dess utveckling för att säkerställa det litauiska språkets funktionalitet inom alla områden av det offentliga livet”) kan man delvis urskilja ett instrumentellt motiv – språkpolitiken syftar till att språket ska kunna fylla sina funktioner – och delvis också ett säkerhetsmotiv: att litauiskan ska fungera som huvudspråk

176

KALBOS KULTŪRA | 82

i det offentliga livet och inte trängas undan av andra språk. Formuleringen av den viktigaste språkpolitiska uppgiften (”att samhället ska inse värdet av sitt eget språk och inte bli besviket över dess möjliga”) är också svår att tolka entydigt: här kan man urskilja motiv kopplade till nationell identitet och ideologi (språkets värde) samt ett instrumentellt motiv (språkets funktionalitet).

Men i den översikt över den aktuella situationen som ges i riktlinjerna framträder tydligt det osäkerhetsmotiv som D. Ager har identifierat, eftersom stort utrymme här ägnas åt att beskriva hot mot språket. Tre hela stycken ägnas åt globaliseringen och engelskan, och motivet att skydda litauiskan mot globaliseringen knyts åter till motivet nationell identitet: ”Den statliga språkpolitiken måste skapa en motvikt till de nya värdeorienteringar som globaliseringen för med sig; annars kan framtidens kunskapssamhälle ha förlorat sitt språk och därmed sin nationella identitet i stort.” För övrigt värderas funktionalitetskriteriet, som anges bland målen i diskussionen om globaliseringen, negativt, eftersom språket därigenom ”skiljs från kulturen och från de människor som använder och skapar den”.

Därefter framträder åter osäkerhetsmotivet, det vill säga motivet kopplat till hotet från engelskan: det hävdas att ”Litauens medborgares rätt att upprätthålla arbetsrelationer och vidareutbilda sig på det statliga språket inte garanteras”; detta motiveras med att det inte är obligatoriskt att översätta normativ och teknisk dokumentation till det statliga språket och att kurser på engelska blir allt vanligare vid högskolorna. I översikten nämns ytterligare ett yttre hot mot språket som kan knytas till osäkerhetsmotivet – informationsteknikens utveckling, som ”går mycket snabbare än arbetet med att litauisera den elektroniska miljön”.

Sammanfattningsvis kan man säga att flera motiv för språkpolitiken kan urskiljas i riktlinjerna: språkets samband med nationell identitet, osäkerhet och till viss del även ett instrumentellt motiv. Med tanke på hur de presenteras läggs dock större vikt vid att stärka den nationella identiteten och skydda språket.

Diskursen om hot mot språket och nationell identitet är också tydligt synlig i offentliga debatter, även om den här bedöms på olika sätt. Utan att göra anspråk på att ingående analysera alla offentliga debatter i frågan återges här endast några typiska åsikter. Exempelvis kan man höra en riksdagsledamot tala om hot mot språket: ”Det står klart att det litauiska språket är hotat. Det gamla, vackra språket står på gränsen till utplåning.” Hotet förknippas framför allt med engelskan, och tidig undervisning i främmande språk bedöms negativt (citat av riksdagsledamoten Dalia Teišerskytė; Kalbos išlikimas, 2008). I en annan artikel kopplas hotet mot litauiskan också till engelskan, och den citerade personens uttalande innehåller tydliga försvarsmetaforer: ”Seimas [...] genom

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris

177

under alla år av återupprättad självständighet har misslyckats med att stifta en sträng lag som skulle skydda det litauiska språket och vara ett pålitligt vapen för modersmålets väktare, som kämpar mot modebetonade främmande ord” (Gliožerienė 2004). I sådana åsikter framträder ofta också motivet att språket är en grundläggande beståndsdel av den nationella identiteten: till exempel menade den politiker som citerades ovan att politikerna måste ägna det litauiska språket mer uppmärksamhet, eftersom ”om det blir krokigt och sjukt, blir Litauen likadant, särskilt som litauiskan är ett stort språk i ett litet land” (Kalbos išlikimas, 2008).

Andra motsätter sig sådana åsikter. Enligt vissa samhälls- och politiska aktörer utgör inslag från andra språk inget hot mot språket, och språkets styrka beror på dess förmåga att återspegla verkligheten: ”Jag är övertygad om att varken kraven på forskare att publicera artiklar på engelska eller de idiotiska skyltarna på Laisvės-avenyn eller Gedimino-avenyn har något att göra med vårt språks framtid. [...] Jag anser att det inte är därför språket hamnar i fara... Det hamnar över huvud taget alltid i fara när det upphör att utvecklas spontant, när det slutar vara det bästa sättet att uttrycka sig [...]” (Egidijus Aleksandravičius; Lietuvių kalba Lietuvoje, 2004). Även vice utbildnings- och forskningsministern Nerija Putinaitė ser inget hot (Čyvas 2009). Den kanske mest radikala formuleringen av denna ståndpunkt kommer från journalisten och bloggaren Andrius Užkalnis, som bor utomlands: ”hotet mot det litauiska språket är en uppfinning av själviska fundamentalister” (Užkalnis 2008). Irena Smetonienė, ordförande för den litauiska språkkommissionen, intar en måttfull ståndpunkt i en av sina intervjuer: hon hävdar att engelskan utgör ett hot mot litauiskan, men inte ett större hot än mot andra språk: ”I dag möter vårt språk, liksom alla andra språk, den så kallade lingua franca – engelskan och dess påverkan. Men det gäller alla språk” (Žiugždienė 2008).

JOURNALISTERNAS SYN PÅ HOTEN MOT DET LITAUISKA SPRÅKET

De journalister som intervjuades inom ramen för den ovan nämnda undersökningen fick frågor om hoten mot det litauiska språket. I denna artikel används intervjumaterial från 23 av de 24 tillfrågade respondenterna (en intervju innehöll inget om hot och språkvård). Svaren återges med endast små redaktionella ändringar.

Under samtalen ställdes journalisterna, bland många andra frågor, frågan om hoten mot det litauiska språket och dess kvalitet: ”Anser ni att det för närvarande

178 KALBOS KULTŪRA | 82

finns hot mot det litauiska språket, dess fortlevnad och kvalitet? Om ja, vilka är hoten och varifrån kommer de?”

Sammanfattningsvis nämnde åtta journalister en eller annan källa till hot mot språket som svar på frågan, medan de övriga (15) uppgav att de inte såg några hot mot det litauiska språket. Det är viktigt att notera att dessa siffror avser spontana svar på frågan. När respondenterna sedan tillfrågades om specifika möjliga hot mot språket (globalisering och engelska, informationsteknik, flerspråkighet), höll några av dem som först inte hade nämnt några hot med om att de faktorer som togs upp delvis kunde utgöra ett hot mot litauiskan. Här betraktas dock de spontana svaren som mer tillförlitliga, eftersom respondenterna då ännu inte hade fått några ledtrådar om möjliga svar.

De journalister som spontant nämnde hot mot språket kopplade dem till olika källor. Flest åsikter grundades på engelskans påverkan; hot förknippades också med informationsteknik, emigration, allmänna tendenser till samhällelig (kulturell) förändring och en nedvärdering av språket. Således ansåg flest respondenter att engelskan utgör ett hot mot litauiskan:

Det här är nog det enda hot jag skulle se – kanske kan vårt språk med tiden bli alltför mättat av allehanda engelska termer.

Respondenterna påpekade att engelskan påverkar inte bara litauiskan utan också andra språk. När det gäller att skydda sig mot detta hot betraktas äldre tiders språk som utgångspunkt:

Engelskan i sig är ett mycket stort hot. Och inte bara mot litauiskan, utan mot många andra språk. [...] Det finns en verklig fara om vi, så att säga, inte bevarar vår språkliga identitet – hur vi bör tala och hur våra förfäder, så att säga, talade. Då... Då kan det hända att vårt språk så småningom fylls på med allehanda internationella ord, tills vi till slut förvandlas till någon sorts språklig röra som inte längre ens kan kallas litauiska.

Informationsteknik anses vara en källa till hot, särskilt mot skriftspråket:

Ett dåligt exempel är att kommentatorer på internet, som skriver i det offentliga rummet, inte ens använder litauiska bokstäver. De använder bara de tecken som finns på tangentbordet, och inget mer. De anstränger sig inte för att skriva. På sikt kan detta utgöra en ganska allvarlig fara för vårt skriftspråk – för hur vi skriver.

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris 179

Vissa kopplar hotet till allmänna kulturförändringar och påpekar att dagens ungdom läser mycket färre böcker, vilket utarmar språket:

Internet, där informationen också inhämtas i korta, tydligt upplagda bitar. [...] Unga människor läser färre böcker, så kanske minskar också deras ordförråd, det är inte sådant, eller det minskar kanske inte, det viktigaste är att det kanske inte ens fanns [något ordförråd] från början. Ordförrådet växer inte. En tid av snabb information, då man får, kastar bort, får, kastar bort och inte utvecklas.

Hotet kopplas också till emigration, när utflyttade litauer inte längre upprätthåller sitt språk:

[Hotet kommer] främst från migrationen, tror jag. För jag har sällan träffat sådana människor, så begåvade att de glömmer sitt normala litauiska talspråk. Och jag blir väldigt arg på sådana människor. Jag har några andra intressen i London, så då och då måste jag åka dit, och då träffar man alla dessa litauer som har flyttat ut. Jag har sett sådana i Amerika också, som har åkt dit för att studera; efter att ha bott ett halvår i ett annat land talar de redan litauiska med brytning.

En journalists iakttagelse om hur språk hänger samman med identitet är intressant – inte som en följd av att språket bevaras, utan som en orsak. Enligt honom leder folkets slutenhet till att språket nedvärderas, vilket inte gynnar språket, eftersom det inte kan upprätthållas enbart genom språkvetarnas insatser:

Det största hotet är att det litauiska folket är slutet och homofobiskt. Först när de vidgar sina vyer kommer de att börja värdera det litauiska språket. [...] Människor måste själva vilja tala ren och korrekt litauiska, inte att någon står där med en piska och tvingar dem att tala. Människor talade som de ville och kommer att tala som de vill. Ingen kan tvinga dem.

De respondenter som sade sig inte se några hot mot det litauiska språket förklarade sin uppfattning på olika sätt: många betraktar språkförändring som en naturlig utveckling och avstår från att över huvud taget tala om hot; andra kopplar språkets överlevnad till folkets överlevnad och ser inga hot mot själva språket; de betraktar språkets brister som övergående eller enstaka företeelser som inte påverkar språket i grunden, eller kopplar hoten enbart till en alltför strikt språkövervakning.

Det första som skulle kunna sammanfattas som ett argument är att det som sker just nu är en naturlig språkförändring och att det därför inte finns någon anledning att tala om hot:

Här beror det återigen tydligen på vad vi betraktar som standarder, för om man menar någon slags Jablonskis litauiska, så finns det nog hot, men om språket är en levande organism, så efter

180

KALBOS KULTŪRA | 82

om femtio år kommer förmodligen alla att tala på något annat sätt, och är det ett hot om utrotning, och vems utrotning …

Låt oss säga att [hotet uppstår] på samma sätt som för den litauiska nationen. Det vill säga, vi blir en del av världen, och … Nåväl, vi kan tala om anglicismer och så vidare. Och, låt oss säga, med kommunikationerna går hela processen ännu snabbare. Men jag anser inte att det litauiska språket måste förbli sådant som det formades i slutet av 1800-talet, jag vet inte, och att det inte kan förändras […].

Några andra journalister anser att språkets fortlevnad hänger samman med nationens fortlevnad och att det inte finns några hot mot själva språket. Även här hänvisar man till emigranternas exempel:

Jag anser att dessa hot är oskiljaktiga från hoten mot oss i allmänhet som Litauen… Om det finns något sådant som litauiskhet, så är det samma sak, det hänger samman, det är samma sak. Så länge det finns litauer kommer det att finnas ett litauiskt språk. Så länge det finns människor som uppfattar sig själva som litauer kommer det att finnas det litauiska språket. För amerikaner kommer till sångfestivalen i Dainai; de har inte talat språket på länge, men de känner ändå ett visst behov. Jag är optimistiskt [inställd]…

Språkets brister betraktas också som något övergående, eller så hävdar man att enstaka avvikelser från språkets normer i grund och botten inte skadar språket:

Det kommer vissa vågor: nu har det här engelska sättet att tala kommit, men … En människa når en viss fas i livet då hon helt enkelt skäms för att tala ett språk som är fullt av allehanda dumheter. För ungdomar är det ju roligt.

Ja, under sovjettiden var det ryska språket som utgjorde ett mycket starkt hot och allt det där. Nu – ingenting, nu är vi helt fria. Nu hotas det litauiska språket precis på samma sätt som franskan, tyskan eller något slags engelska. Men vad [som hotar det], det vet jag inte, internet … Men sådana allmänna drag [som kommer från engelskan], […] vare sig vi vill det eller inte kommer de definitivt inte att sluka språket. Världen har ingen tendens att få ett enda gemensamt språk; [engelskan] kommer inte att sluka alla nationalstaters nationella språk.

Slutligen anser ett par respondenter att språket hotas enbart av en alltför sträng tillsyn:

Jag anser att det är just en alltför sträng, sträng tillsyn och sträng kontroll av språket [som utgör ett hot]. Ibland skrämmer det bort människor, som jag nämnde, eftersom man börjar bli lite rädd för att tala; de krymper ihop eftersom de känner sig väldigt svaga inför språkinspektionens stora monster […].

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris 181

JOURNALISTERNAS ÅSIKTER OM BEHOVET AV SPRÅKVÅRD

Med denna fråga ville man ta reda på journalisternas inställning till behovet av språkpolitik. Även om begreppen språkpolitik och språkvård inte kan likställas användes i undersökningen det snävare, men förmodligen tydligare begreppet språkvård. Vissa respondenter talade dock om språkpolitik i en bredare bemärkelse, som omfattar mer än språkvård. Frågan löd: ”Det finns två uppfattningar i samhället: att språket bör vårdas och att dess utveckling bör lämnas åt sitt eget förlopp. Vilken uppfattning skulle Ni ställa Er bakom?”

Svarsfördelningen var följande: fem respondenter ansåg att språket bör vårdas; fyra ansåg att det är bättre att lämna det åt sitt eget förlopp; den största gruppen (14 respondenter) ansåg att språket bör, eller åtminstone delvis bör, vårdas, men att detta bör göras på ett annat sätt än i dag.

Stödet för språkvård grundas på en upplevd hotbild mot språket (de som helt och hållet stödde språkvården nämnde också hot mot språket). En respondent hävdade att språkvården till och med hade varit otillräcklig hittills:

Vårda, reglera – det är helt självklart här. [...] Jag är ganska fientligt inställd när en viss gräns väl har överskridits, när man nästan talar tre eller till och med fyra språk samtidigt och man inte längre förstår vad det är. [...] Och då blir det liksom en enda röra.

Jag, ja, jag tycker att det behövs språkvård. [...] Språket behöver vårdas eftersom det, enligt min mening, hittills inte har vårdats ordentligt.

De som inte stödde språkvården förklarade sina åsikter på olika sätt: antingen genom att ifrågasätta språkvårdens effektivitet och dess ideologi, eller genom att hävda att andra medel än språkvård borde styra språkets utveckling. Som vi senare ska se ansåg många respondenter att den nuvarande språkpolitiken bedrivs på ett olämpligt sätt, men stödde ändå att den behövs; några journalister tvivlade över huvud taget på om språkvård var ändamålsenlig.

Enligt en respondent borde språket alltså lämnas åt sitt eget förlopp, eftersom det är oklart om språkvården är effektiv:

Jag tycker att [språkets utveckling] bör lämnas åt sitt eget förlopp, eftersom alla ansträngningar i grund och botten... [...] Jag tycker att språkvetarnas ansträngningar, att de i grund och botten verkar ha räddat det litauiska språket här... Jag skulle sätta ett stort frågetecken vid om de verkligen har lyckats rädda det litauiska språket. Min fråga är nämligen: vad skulle ha hänt om språkvetarna inte hade ansträngt sig? Kanske skulle inget hemskt ha hänt. Jag vet inte.

182

KALBOS KULTŪRA | 82

En annan journalist (med filologisk utbildning) underbygger sin åsikt med teoretiska begrepp inom språkpolitiken och visar sin inställning till dem:

[...] inom språkvetenskapen är det så här: det finns preskriptiv grammatik och deskriptiv grammatik. Det finns bara väldigt få länder med ett sådant språk som litauiska. I övrigt är grammatiken deskriptiv överallt i världen. Jag förespråkar deskriptiv grammatik, det finns inget behov av tillsyn, om man ska förklara det metodologiskt [förklara].

Enligt andra bör en lämplig språkutveckling avgöras av andra orsaker än ansträngningar att upprätthålla språket. Det skulle kunna vara ett prestigefyllt språk som bevaras inom vissa samhällsskikt och fungerar som förebild för samhället, eller ett slags ”naturligt urval”, där de nödvändiga och bästa inslagen blir kvar i språket av sig själva:

Jag föreställer mig att samhället, [...] prestigefyllda normer eller, låt oss säga, vissa ribbor och trappsteg naturligt sorterar fram vissa saker. Och det är samma sak som [...] att någon har möjlighet att bära kläder av bättre kvalitet – då sorterar även språket naturligt ut, så att säga. Och vissa samhällsskikt kommer alltid att värna om de värderingar som de anser vara viktiga. Därför tycker jag inte att vi borde hejdas på något konstgjort sätt, så att säga.

[Språkutvecklingen bör lämnas] åt sitt eget förlopp, utan tvekan, eftersom ett levande test ändå är det mest effektiva. Antingen bör det som är onödigt eller påtvingat falla bort, eller... Och det som blir kvar bör slå rot på något naturligt sätt.

Slutligen ansåg den största gruppen (15 respondenter) att språkvård behövs, men att den bör vara annorlunda än i dag: antingen behövs den bara i viss mån och bör inte vara lika sträng som nu, eller så bör den bedrivas med andra metoder, med större hänsyn till språkbruket och med större flexibilitet.

Det fanns alltså personer som bara delvis instämde i språkvården. De skulle vilja se en sorts ”gyllene medelväg” eller ”liberal diktatorisk styrning”. Enligt en respondent behövs språkvården för att ett idealiskt språk ska finnas kvar som jämförelsenorm inom vissa områden:

Jag tycker att man bör låta språket utvecklas av sig självt och samtidigt utöva lite tillsyn [skrattar]. Lite grann. Så att det finns någon slags referenspunkt, så att språket inte försvinner någonstans, så att det vackra språket och den betoning vi redan vant oss vid finns kvar. Så att man, när man slår på tv:n och tittar på vissa program – inte några komedier eller något sådant, utan vissa seriösa, ordentliga program – kan höra hur det gemensamma, normerade litauiska språket låter.

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris

183

Journalister som stöder språkvård men kritiserar den nämner oftast språkpolitiska åtgärder i negativa ordalag. Enligt dem bör språkpolitiken inte begränsas till språkvård; den bör vara fostrande snarare än kontrollerande – man bör använda spridningskanaler som tilltalar allmänheten och inte utlöser en ”avvisningsreaktion”. Ett nationellt diktat nämns som ett positivt exempel på sådana åtgärder:

Man måste bedriva den [språkvården] mycket, mycket genomtänkt och mycket, mycket smartare, med hjälp av all den senaste tekniken inom PR, alla reklamverktyg som över huvud taget går att få tag på. Men jag tycker att våra myndigheter, alltså, valde den enklaste vägen – de inrättade en språkvårdsmyndighet som helt enkelt utdömer böter. Det är alltså sovjetiskt och korkat tänkande, som inte leder någonstans.

Jag tycker att man kan släppa in allt. Även här finns ett slags tecken på ett evigt problem med den litauiska mentaliteten: vi tänker att man måste skydda, hindra, förbjuda och stänga av, i stället för att fundera över hur man kan väcka intresse, entusiasmera och inspirera. Det är den vägen jag ser. [...] Jag skulle säga att man måste väcka människors intresse på ett naturligt sätt. Till exempel är det nationella diktatet, enligt min mening, en av de underbaraste idéerna under de senaste, ja, vad kan det vara, årtiondena. [...] [För] vad har vi utöver basket? Ingenting. Men basket och sport är lätta för oss att förstå. Så vi ordnade en tävling om vem som är bäst. Ett litauiskt diktat, vem som är bäst. Och det är bra om nationen bara förstår på sådana sätt, [...] låt gå. Må så vara, det är också en väg, men det här är redan ett positivt och kreativt sätt att se på saken, och se vilken popularitet det har.

Språkvården bör inte vara moraliserande, utan snarare ha karaktären av rekommendationer:

Säg att jag för min egen del är beredd att få kommentarer om jag faktiskt gör något riktigt dåligt. Jag är verkligen beredd på det. Men, säg, det bör inte ske i någon slags förmanande, läraraktig ton. I grund och botten bör det helt enkelt vara en rekommendation, utan tvekan.

Av förslagen om hur språkvården bör bedrivas framgår också att man i högre grad bör ta hänsyn till språkbruket och språkets flexibilitet:

Jag skulle förespråka en gyllene medelväg mellan språkvård och att lämna språket åt sitt eget öde, för å ena sidan är språket en levande organism som bör utvecklas på det sätt som det utvecklas, och å andra sidan måste det naturligtvis finnas något som reglerar den processen en smula, men... men inte drar täcket åt sig, åt sitt håll, så att säga... En lingvist får, för Guds skull, verkligen inte fastställa eller hitta på en regel som inte har visat sig hållbar; för om till exempel ingen betonar orden så, varför skulle man då börja göra det?

184 KALBOS KULTŪRA | 82

En annan respondent som stöder en måttfull språkvård anger ytterligare ett skäl, kopplat till språkets mest grundläggande funktioner – effektiv kommunikation:

Jag tycker att... Men kan det finnas ett mellanting? Just det, jag är för ett mellanting. Självklart tycker jag att den här standarden måste finnas, vare sig vi vill det eller inte, för hur ska vi annars kunna prata med varandra? Om man kan prata hur som helst, då... ja, då kommer man helt enkelt inte att förstå varandra. Men den här standarden skulle kunna förändras, eller... På något sätt skulle jag åtminstone vilja att den ändå vore öppnare, eftersom språket är en levande organism [...].

SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

När språkpolitik analyseras skiljer man mellan dess motiv (orsaker som driver språkpolitiken och bestämmer dess karaktär) och mål (de resultat som eftersträvas). I den mest omfattande modell som presenteras i den teoretiska litteraturen urskiljs följande motiv för språkpolitik: språkets koppling till nationell (etnisk) identitet; en språkideologi som främjar undervisning i vissa språkvarieteter snarare än andra; förbättring av landets image utåt genom att främja spridningen av och undervisningen i dess språk i världen; en känsla av otrygghet som driver på skyddet av språket mot yttre hot; minskad ojämlikhet genom förändringar av språkets eller språkens status; samt språk som ett medel för integration i vissa gemenskaper och för att uppnå ekonomiska mål.

En analys av ett av de viktigaste dokumenten för Litauens språkpolitik – riktlinjerna för statlig språkpolitik – utifrån denna klassificering av motiv visar att de starkaste motiven är otrygghet och språkets koppling till nationell identitet. Dessa motiv återspeglas också i de åsikter om språkpolitiken som uttrycks offentligt, även om de här bedöms på olika sätt.

Genom att undersöka uppgifterna från den studie av radio- och tv-journalister som presenteras i artikeln ville man ta reda på om journalisterna ser hot mot det litauiska språket och hur deras uppfattningar om hoten hänger samman med deras stöd för språkvård. Syftet var därmed att fastställa deras inställning till ett av de motiv för språkpolitik som dominerar i Litauen. Intervjuerna visade på olika uppfattningar om hot mot språket och språkvård: en större andel av de tillfrågade journalisterna såg inga hot mot språket, men de flesta stödde åtminstone delvis språkvård. Analysen utifrån journalisternas profiler (vilken publik av tittare eller lyssnare de arbetar för och deras utbildning) visade inga väsentliga skillnader.

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris

185

Sammanfattningsvis visar respondenternas inställning i de undersökta frågorna på konsekvens: de som ser hot mot språket stöder åtminstone delvis också språkvård (8 respondenter); de som motsätter sig språkvård ser inte heller några hot (5 respondenter). Mest intressant är att det fanns en grupp respondenter (10) som åtminstone delvis stöder språkvård, trots att de inte uppgav att de såg några hot mot språket. Detta innebär att uppfattningen om hot mot språket fungerar som ett motiv för språkvård, men att stödet för språkvård inte enbart grundar sig på upplevda hot.

Sådana slutsatser är relevanta för överväganden om hur språkpolitiken tas emot av dess målgrupper. De visar att det inte räcker att hänvisa till hot som motiv för att skydda språket för att få språkbrukarna att stödja språkpolitiken mer. Tyvärr undersökte denna studie inte närmare vilka motiv respondenterna främst anser motivera behovet av språkvård. Av antydningarna i svaren på de frågor som ställdes här och på andra frågor kan man dock dra slutsatsen att positiva motiv vore lämpligare (språkvård för att uppnå något, som ger något; en heltäckande språkpolitik som inte begränsas till språkvård), till skillnad från negativa motiv som bygger på otrygghet (språkvård i syfte att skydda mot något). Språkpolitiska åtgärder bedöms på motsvarande sätt: kreativa, aktiverande och fostrande åtgärder (till exempel den nationella diktamen) bedöms positivt, till skillnad från konservativa, kontrollerande och reglerande åtgärder.

Å andra sidan visar intervjudata också på ett annat möjligt alternativ. Om språkpolitikens utformare trots allt anser att hoten mot språket är mycket stora och att allmänheten inte är tillräckligt medveten om dem, bör diskussionerna lyfta fram utförligare argument (till exempel om den skadliga inverkan som vissa företeelser eller språkliga moden har på språksystemet), i stället för att betrakta detta som självklart. Det är viktigt att studiens resultat var positiva när det gäller språkpolitiken – språkpolitiken får stöd. Man bör dock beakta att kritiken mot språkpolitiska åtgärder har framträtt i mer än en studie av språkbrukare (jfr Nevinskaitė 2008).

När man bedömer betydelsen av de presenterade uppgifterna är det viktigt att förstå att endast en grupp språkbrukares åsikter undersöktes här. Studierna kan fortsätta genom att liknande frågor ställs i andra urval och genom att man fördjupar sig i motiven bakom allmänhetens stöd för språkpolitiken.

186

KALBOS KULTŪRA | 82

ŠALTINIAI

Čyvas T. Švietimo viceministrė: lietuvių kalbai grėsmės nėra. 2009 m. birželio 2 d. – Balsas.lt. Prieiga per internetą: http://www.balsas.lt/naujiena/294125/svietimo-viceministre-lietuviu-kalbai-gresmes-nera-video/rubrika:naujienos-lietuva-politika

Gliožerienė A. Perspėja apie pavojų kalbai. 2004 m. balandžio 28 d. – Klaipėda.lt. Prieiga per internetą: http://klaipeda.diena.lt/dienrastis/lietuva/perspeja-apie-pavoju-kalbai-175467

Kalbos išlikimas – ne grėsmė, o realybė. 2008 m. rugsėjo 20 d. – Balsas.lt. Prieiga per internetą: http://www.balsas.lt/naujiena/214654/kalbos-islikimas-ne-gresme-o-realybe/rubrika:naujienos-kultura-literaturairmenas

Lietuvių kalba Lietuvoje: dukra ar podukra [apie diskusiją VDU]. – Universitas Vytauti Magni, 2004, nr. 5. Prieiga per internetą: http://uvm.vdu.lt/Universitas%20Vytauti%20Magni/2004%20m.%20Nr.5/FOV4-0003DE24/

Užkalnis A. Gresme lietuvių kalbai – savanaudžių fundamentalistų prasimanymas. 2008 m. gegužės 17 d. – Lrytas.lt. Prieiga per internetą: http://www.lrytas.lt/-12109570541210756175-p1-Komentarai-Gr%C4%97sm%C4%97-lietuv%C5%B3-kalbai-savanaud%C5%BEi%C5%B3-fundamentalist%C5%B3-prasimanymas.htm

Žiugždienė J. Irena Smetonienė. Jaunimas nori taisyklingos lietuvių kalbos. 2008 m. vasario 21 d. – Bernardinai.lt. Prieiga per internetą: http://www.bernardinai.lt/straipsnis/2008-02-21-irena-smetoniene-jaunimas-nori-taisyklingos-lietuviu-kalbos/29498

LITERATŪRA

Ager D. E. 1999: Identity, insecurity and image: France and language, Clevedon, UK: Multilingual Matters Ltd.

Ager D. E. 2001: Motivation in language planning and language policy, Tonawanda, NY: Multilingual Matters Ltd.

Cooper R. L. 1989: Language planning and social change, New York: Cambridge University Press.

Hornberger N. 2006: Frameworks and models in language policy and planning. – T. Ricento (ed.). An introduction to language policy: Theory and method, Malden, USA: Blackwell Publishing, 24–41.

Kaplan R. B., Baldauf R. B. Jr. 1997: Language planning: from practice to theory, Clevedon-Philadelphia et. al: Multilingual Matters Ltd.

Nevinskaitė L. 2008: Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose. – Kalbos kultūra 81, 245–265.

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris 187

Phillipson R., Skutnabb-Kangas T. 1996: English Only Worldwide or Language Ecology? – TESOL Quarterly 30, 429–452. Prieiga per internetą: https://www.twu.ca/Library/tqd_2008/VOL_30_3.PDF#page=36

VKPG 2003: Valstybinės kalbos politikos 2003–2008 m. gairės. – Valstybės žinios, 2003 06 13, 57–2537.

VKPG 2008: Valstybinės kalbos politikos 2009–2013 m. gairės [projektas]. Paskelbta 2008 06 09. Prieiga per internetą: http://www.vlkk.lt/lit/10110

Gauta 2009 11 27

THREATS TO LANGUAGE AND LANGUAGE SUPERVISION: A JOURNALISTIC APPROACH

Summary

The paper analyses the attitude of journalists as a group of language users towards threats to language and a need to supervise it. The object of investigation has been chosen due to the fact that threats to language are often given as grounds for language policy. The analysis of the guidelines of the state language policy in Lithuania has shown that insecurity about the preservation of language and identity is given as an important aspect of the situation in language policy.

Within the project Baltic Sociolinguistics (BalSoc): Linguistic Awareness and Orientation in Lithuania and Latvia (Institute of the Lithuanian Language, supported by the Lithuanian State Science and Studies Foundation) there were 23 interviews with journalists collected. Most journalists are of an opinion that language is not exposed to any threats since the present situation has resulted from the natural language development, any evils are a matter of fashion and tend to pass, the preservation of language is more related to the preservation of the nation rather than language change; some consider tough language regulation as a major threat.

Some journalists tend to partially support language supervision; however, the majority of them are in favour of a different approach to it. Current language policy is mostly criticised for inappropriate measures: the respondents would prefer an educational approach, more attractive forms to the existing control. The language policy, according to them, should be more flexible and more usage-oriented.

Summarising the approaches of the respondents to the above issues, there has been a remarkable consistency noticed: those who see threats to language also, at least partially, approve of its supervision; those who disprove of its supervision do not see any threats. A large group of the respondents in favour of the language supervision have pointed out that they do not see threats. Therefore, the awareness

188

KALBOS KULTŪRA | 82

of language threats works as a factor for language supervision; on the other hand, the approval of language supervision is not necessarily based solely on the threats. Such conclusions might be relevant for discussing language policy in target groups. The conclusions are indicative that to encourage language users to support the currently implemented language policy, the (sole) factor of threats and language security is insufficient.

LAIMA NEVINSKAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

L. NEVINSKAITĖ. Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris 189