REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilnius universitet

JONO JABLONSKIS UPPMÄRKSAMHET PÅ STILEN

INLEDNING

I förordet till Litauisk stilistik skriver Juozas Pikčilingis: ”När man söker svar på vilka man bör lära sig stil av, riktas blicken först till samma källor som Jonas Jablonskis stödde sig på.” (Pikčilingis 1971: 3). Här bör tilläggas att stilistens blick inte bara riktas mot samma källor, utan framför allt mot Jonas Jablonskis egna skrifter.

Och mycket riktigt är J. Pikčilingis stilistiska arbeten fulla av citat, exempel, rättelser och redigeringar av J. Jablonskis. J. Jablonskis skrifter var en verklig skola i praktisk stilistik för honom: ”Som stilist måste jag ständigt vända mig till honom och kontrollera om jag går rätt väg...” (Marčiulionytė 1991: 23).

J. Pikčilingis har vid flera tillfällen uppmärksammat J. Jablonskis bidrag till stilistiken vid konferenser, i tv-program, radioprogram och intervjuer¹. Senast hedrade han honom med den högtidsartikeln ”Må den leva, språkets samvete” (Pikčilingis 1990: 5–6), tillägnad 130-årsdagen av den skriftspråkliga normgivarens födelse.

Be J. Pikčilingio, apie J. Jablonskio pažiūras į stilių yra rašę Jonas Palionis (1959: 43–47), Arnoldas Piročkinas (1975: 4–11; 2000: 162–163), o apžvalginėje monografijos dalyje „Apie lingvistinės lietuvių stilistikos formavimąsi“ – Vaida Knabikaitė (2006: 50–63). Tačiau J. Jablonskio atliktų darbų mastas toks didelis, o stilistų tyrimai tokie fragmentiški ir epizodiški, kad jų laukia dar gana daug darbų. J. Jablonskio dėmesys stiliui atsiskleidžia įvairiais aspektais: 1) praktinės stilistikos, t. y. stiliaus kultūros; 2) minties logikos ir stiliaus santykio; 3) kalbos etikos, iš jos – ir etinės stilistikos. Kiekvienas iš jų galėtų būti medžiaga atskirai temai. Antra vertus, dėmesio nusipelno ir paties J. Jablonskio rašymo stilius, buvęs pavyzdžiu to meto rašytojams – ne tik literatams, bet ir laikraštininkams, vertėjams, recenzentams, vadovėlių autoriams. Iš minėtų aspektų straipsnyje paminėsiu tik vieną kitą ryškesnį kalbininko dėmesio stiliui ženklą. Pamė-

¹ Apie tai yra sakęs interviu pats J. Pikčilingis (žr. Marčiulionytė 1991: 23).

66

KALBOS KULTŪRA | 83

försöka beskriva även J. Jablonskis egen stil (såvitt jag vet har det över huvud taget ännu inte skrivits något om detta).

J. Jablonskis logiskt vägda och koncisa tolkningar av olika yttranden och hans omsorgsfulla polemik med författare ger anledning att anta att det fanns kriterier inte bara för språklig korrekthet och logik, utan också för stilistisk kvalitet, liksom allmänna principer för stilkraven. För den som normerade det gemensamma språket var inte bara språklig korrekthet och renhet viktiga, utan även precision, tydlighet, smidighet, livfullhet och korthet. Alla de språkliga egenskaper som J. Jablonskis nämner – smidig, tydlig, allmänt begriplig, anständig, möjlig – är också allmänna egenskaper hos ett stilfullt språk.

J. Jablonskis syn på stilistiska rättelser framgår av enstaka anmärkningar och mer omfattande kommentarer: ”en rättelse av en eller annan mening eller ett ord som tagits ur texten, utan själva texten, tycks ha ringa värde för läsaren” (JablR IV 1935: 222); ”I de språkexempel jag har sammanställt finns det många sådana ord [...], som här, i den aktuella skriften, bara används på fel plats. Orden i sig används i språket” (JablR IV 1935: 328); ”för det skulle man behöva behärska alla människors taldialekter så väl som möjligt” (JablR IV 1935: 114). ”En författare som vill bli förstådd av läsaren [bör], när han skriver sin text, också veta vem han skriver för. Till människor med liten bildning måste han skriva begripligt; när han skriver för en mer bildad person kan han också använda mer invecklade och utsirade uttryck...” (JablR V 1936: 37). Dessa kommentarer kan förstås som en förklaring av objektiva stilfaktorer: när man väljer, använder eller föreslår vissa språkliga och stilistiska medel är det viktigt att ta hänsyn till textens innehåll som helhet, dess sammanhang och talsituationen, till språkanvändningens område och mottagaren, dennes ålder och utbildning. Jfr ”Om författaren [Jonas Jablonskis] recenserar någon lärobok för skolan, uttrycker han naturligtvis ofta sin mening om dess lämplighet även ur pedagogisk synvinkel...” (Balčikonis 1935: VII). Dessutom erkänner J. Jablonskis att redaktören måste förstå författarens tanke väl; det är viktigt att inte förvanska den när texten rättas. Dessa anmärkningar är relevanta även för dagens språkvetenskapliga stilistik.

KRITIK AV OLOGISKT TÄNKANDE

Ett av de mest omfattande kapitlen i Lietuvių kalbos stilistikos, ”Allmänna krav på ett stilfullt språk”, inledde J. Pikčilingis med avsnittet ”Språkkultur – tankekultur”, det vill säga med logiskt tänkande, språkets klarhet och precision som grundval för en god stil. Därvid stödde han sig i huvudsak på J. Jablonskis rättelser och citerade

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

67

tankar som byggde på hans kritiska tänkande. Samtida som kände J. Jablonskis framhåller hans järnlogik: ”Han lade särskild vikt vid att utveckla elevernas logiska resonemang.” (Jokantas 1921: 541); ”Det är klart att hans inställning överallt var kritisk, eftersom han ju var en människa med stor logisk förmåga, som hade sett och tänkt mycket.” (Smetona 1930: 44).

Även i konstverk måste, som J. Jablonskis brukade säga, konstruerade sagor bevara det logiska i tankeinnehållet; skildringarna måste vara trovärdiga och inte fjärma sig från verkligheten. Här bör man erinra sig att han hade studerat klassisk filologi och antik retorik, där en av textens viktigaste språkliga egenskaper lyfts fram – sanning, rättfärdighet (lat. veritas), verklighetstrogenhet (lat. veri similis).

I läseboken fann språkforskaren ett felaktigt påstående om bin och förklarar tålmodigt att bina ”inte fyller ’sin egen lilla honungsmage’, de häller ingenting ’genom sitt lilla rör’ och delar inte ut något till sina små systrar!... Låt oss tala rakt också med barnen, men låt oss skriva läroboken så att barnen förstår oss och så att den kunskap vi förmedlar till dem är sund” (JablR II 1933: 224). Som detta exempel visar låter sig recensentens vaksamhet, logiska tänkande och sanningssökande inte sövas av ömma diminutiver (pilvelio, vamzdelį, seselėms). När J. Jablonskis i samma bok finner meningen ”örnen bygger sitt bo i ekar”, påpekar han två avvikelser och skriver att man under inga omständigheter får uttrycka sig så i en skolbok: sådana fåglar bygger inte bon på det sättet, utan ”lägger ihop dem eller ordnar bon på något annat sätt; för det andra bygger örnen sitt bo endast någonstans långt borta, högt uppe på klippor, där det tycks inte ens finnas några ekar” (JablR II 1933: 225).

J. Pikčilingis följer J. Jablonskis tradition och skriver: ”innan en mening stilistiskt rättas måste den prövas mot kraven på logiskt omdöme, eftersom hela den stilistiska ’utsmyckningen’ annars kan bli meningslös” (Pikčilingis 1971: 36). Naturligtvis bör man inte ”med konstlade medel pressa varje yttrande genom logikens mall [...]. Språket tycker inte alltid om alltför mycket logik. Särskilt inte där det fyller en känslomässig funktion” (ibid., 42), det vill säga i skönlitterära verk.

REDIGERING AV SKÖNLITTERÄRA TEXTER

J. Jablonskis rättade främst språkfel som uppkom genom påverkan från slaviska språk (ryska och polska). I flera artiklar pekar språkforskaren på de objektiva orsakerna till sådana fel. Dessa ord riktade han till Vincas Krėvė-Mickevičius, Juozas Tumas-Vaižgantas, Faustas Kirša och andra författare: litauiska författare

68

KALBOS KULTŪRA | 83

de ska ha fjärmat sig från sina människors språk därför att de studerade i ryska skolor, talade och skrev på ryska eller polska och hade vant sig vid att uttrycka sina tankar med uttryck ur den ryska litteraturen och ibland med polsk fraseologi. Mer än en hade länge bott och arbetat i Ryssland, ”där fick de också tillfälle att i hög grad glömma bort dessa främmande inslag” (JablR IV 1935: 335). När språkforskaren rättade ett stort antal fel i stavning, interpunktion, grammatik och lexikon (enskilda lexikala enheter och ordkombinationer), berörde han också frågor om språkets egenart och stil, men lyfte inte särskilt fram dem.

Det litauiska språkets egenart, oupplösligt förenad med modersmålet och känslan för stil, framträder särskilt tydligt när man översätter från ett främmande språk till sitt eget: ”En språkvetare skulle här kunna rikta blicken mot två av våra författares stil och undersöka i vilken mån hela denna översättning så långt möjligt har uttryckts med vårt språks ord och meningar” (JablRR II 1959: 416), skriver J. Jablonskis om Petro Vaičiūnas översättning, redigerad av Krėvė. I en annan recension, när han skriver om Skvorcovs publikation översatt av B. Grigai ty tė, Underbara händelser ur en myras liv, saknar J. Jablonskis ett levande språk – så att ”läsaren, med ’översättningen’ framför sig, skulle känna sig helt hemma och ha att göra med en text avsedd direkt för Litauens barn, för vårt folk” (JablRR II 1959: 241–242). Han ville se ett översättningsarbete av sådant slag att det ”är till beröm för mästaren” (JablRR II 1959: 292), och därför rättade han själv tålmodigt alla ojämnheter i översättningen och förbättrade stilen. Han höll också alltid mottagaren, som översättningen var avsedd för, i åtanke. Till exempel klandrade han inte internationella eller dialektala ord, utan sade bara att man måste kunna använda dem på rätt sätt: ”endast där vi inte kan klara oss utan dem” (JablR IV 1935: 144). ”Översättaren kan tycka om eller använda vissa småord från sin egen dialekt, som många inte förstår, men man bör ändå inte trycka in dem i en översättning avsedd för skolan: de gör texten svårare att förstå.” (JablRR II 1959: 243). I en annan recension skrev han på liknande sätt, ur stilistisk synvinkel, om användningen av internationella ord – att meningarna skulle vara mycket tydligare, mer begripliga, levande och mänskliga för eleven utan dessa ”onda tistlar”…

J. Jablonskis kritiserade en stor brist i översatta texter – ordagrann översättning. Språkvetaren lärde ut att översätta tanken, inte orden, och tillämpade detta särskilt på fraseologin. Själv översatte han olika ordkombinationer ganska uppfinningsrikt och stilfullt, med litauiska konstruktioner. Detta kan man sluta sig till av den ryska lilla bok av M. Bogdanov som han översatte 1908, Samhällets snyltgäster. Här är några exempel: zabrošennaja dereuška – den minsta by; kruglyj god – hela året; mucha-babucha – en liten galen fluga; durak-durakom – som en riktig dumbom; važnoje lico – en stor sak; suščij vzdor – tomt prat och så vidare. ”I själva verket var hela J. Jablonskis språkvetenskap samlad i dessa översättningar [...], fraseologismer och

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

69

specifika ordkombinationer visar översättarens förmåga att förstå såväl det främmande språkets som det egna språkets anda. Här bör man framför allt undvika ordagrann översättning...” (Vasili auskaitė 1970: 154–155).

Även vissa fraseologismer som numera har blivit etablerade föreföll J. Jablonskis behöva rättas: bryta händerna: brytande händerna (= vridande händerna) säger... (JablR IV 1935: 327), från förståndet gå (= ur huvudet gå) (JablL 1985: 28, 29). I Krėvės Skirgailoje reagerade han på fraseologismen ha i åtanke (= ha i huvudet, för ögonen): Är det den där tysken du har i åtanke? (JablR IV 1935: 327). Fraseologismerna bryta händerna, gå från förståndet, ha i åtanke, trots att de faktiskt är översättningslån, förekommer också i folktraditionen och i de bästa författarnas verk². Vanligen rättar man ju inte främmande inslag i fraseologismer, inte ens ord som inte är helt begripliga, och inte heller redigerar man felaktig syntax. J. Jablonskis rättade emellertid även sådana saker. Som A. Piročkinas (2000: 153) påpekade ändrade J. Jablonskis exempelvis, när han redigerade Vaižgantas, uttrycket hela världen köpman till hela världens köpman.

Vaižgantas text

Text korrigerad av J. Jablonskis

Inte ens syrsorna spelade. Den där ena stora svarta fjärilen Tepl aveno. Van vid att se hur något arbete får luftvågorna att vibrera och frambringar ett ljud, ökade denna bebalsis plav enimas med stora vingar, kai också en liten fluga, som flyger genom luften, zvembia, tystnadens kuslighet ännu mer och eldade ännu mer på barnens fantasi om spökvärlden, som börjar här omkring Valiulis fornborg; genom den kommer man in i det förtrollade rike där andar ligger orörliga: levande eller döda? Där de springer omkring, men man inte vet om de gör det i ett syfte eller utan mål, trampar med gyvom ar negyvom kojom; med vygais eller döda vingar flyger de omkring i luften, som den där gedulo fjärilen.

Inte ens syrsorna spelade. En svart fjäril tepleveno med stora vingar. Dess bebalsiškas jo plevenimas – när man är van vid att se och höra hur varje handling får luftvågorna att vibrera och frambringar ljud, kaip också en liten fluga, som flyger genom luften, zvimbia – ökade tystnadens kuslighet ännu mer och lyfte barnens fantasi ännu högre till spökvärlden, som börjar här omkring Valiulis fornborg: genom den kommer man in i det förtrollade rike där andar ligger orörliga, levande eller döda, där de än springer omkring, men man inte vet om de gör det i ett syfte eller utan mål, trampar jorden med gyvomis ar negyvomis kojomis; de flyger omkring i luften med gyvais eller döda vingar, som den där gedulo fjärilen. (JablRR II 1959: 403)

² Pavyzdžiui, Frazeologijos žodynas (FŽ 2001: 570) teikia tokius laužyti rankas (reikšme „labai sielvartauti“) pavyzdžius: Taip nelaužyk sau rankų, kaip beržo šakas kad laužo užrūstintas vėjas Mair. Tik Zubrys vienas netylėjo, baltas rankas laužė Krėv. Laužo baltas rankeles jau-nopi martelė ir gailias ašaras lieja Vien. Labiausiai verkė jauna mergelė po sodą vaikščiodama, rankeles laužydama Tvr. Motina rankas laužė, o vaiko jau nėr Grv.

70

KALBOS KULTŪRA | 83

Här kan det vara lämpligt att kasta en blick på J. Jablonskis försök att rätta Vaižgantas text. Några av de meningar av Vaižgantas som han redigerade har diskuterats av J. Palionis, A. Piročkinas och V. Knabikaitė; därför återger jag här ett utdrag ur Vaižgantas text som ännu inte har analyserats. Även J. Jablonskis själv erkände denne författares individualitet och originalitet: ”Han skiljer sig från de andra också genom sin stil” (JablRR II 1959: 399).

Det märks att även efter J. Jablonskis ganska försiktiga ingrepp i texten försvann Vaižgantas anaforiska parallellismer: i meningarnas början nečiRškė / teplav(en)o; de kära dialektala formerna teplaveno, plavenimas³ finns inte längre kvar. Även valet av synonymer väcker tvivel. Vaižgantas ord lakioja är till exempel mjukare och mer poetiskt (när det handlar om en värld av lätta, svävande, av fantasin skapade spöken); det passar troligen bättre än det stilistiskt neutrala skraido. Dessutom avslutar det tres stavelser långa lakioja rytmiskt hela stycket bättre än det tvåstaviga skraido. Uttrycket oru skraido tycks inte heller passa i en beskrivning av ”sorgens fjäril”, att den bebalsis plavena, eftersom man efter rättelsen nu hör en bullrig allitteration av ljudet r, r (oru skraido). Även den ändrade interpunktionen (som J. Jablonskis ägnade störst uppmärksamhet) förändrar frasens intonation. När man till exempel ändrar ordföljden (kur guli nejuda, gyvos ar negyvos, dv asios) och stryker frågetecknet försvinner det intrigerande dilemmat: kur dvasios guli nejuda: gyvos ar negyvos? Det som mest fängslar läsaren och håller andan borta (gyvos ar negyvos?) placerar Vaižgantas helt följdriktigt i meningens slut; på så sätt hålls läsarens nyfikenhet vid liv så länge som möjligt, och frågetecknet är mycket viktigt här: det är ”en symbol för att ge uttryck åt och gestalta tvivel, olika plågsamma överväganden [...], gåtfulla tankar” (Abaravičius 2002: 168). I den redigerade texten går Vaižgantas hemlighetsfulla spekulationer och det estetiska berättandets övertygande kraft förlorade i detta avseende.

Såväl lexik, syntax och morfologi som ordföljd, stavning och interpunktion rättades naturligtvis inte bara för att uppnå korrekthet – J. Jablonskis strävade tydligen efter större klarhet, flyt och livfullhet i tanken. Ändringarna var få och försiktiga, men som detta ganska långa utdrag ur Vaižgantas text visar förändrade J. Jablonskis rättelser författarens sätt att uttrycka sig. ”Stil är helheten av de uttrycksmedel som kännetecknar en författare och hur de återkommer; det är sättet att förmedla tankar och känslor, vilket träder fram genom ordvalet, ordens användning och särdragen i hur de fogas samman till meningar.” (Pikčilingis 1971a: 6).

J. Jablonskis erkände själv att han inte tyckte om att lägga sig i författares stil: ”när det gäller stilen är jag benägen att överlåta saken åt författarna själva, – för mig oftast

³ Jfr med J. Balčikonis text: Žmonės manė, kad ten gulbė plaveno sparnais (LKŽ X 118).

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

71

pati stiliaus kalba terūpi“ (JablR V 1936: 72), tačiau, kaip matėme, net mažiausias žodžių tvarkos pakeitimas keičia rašytojo stilių. Štai, rodos, be reikalo pataisytos net ir daugiskaitos įnagininko galūnės gyvomis ar negyvomis kojomis, nes nebelieka šnekamojo stiliaus intonacijų: plg. gyvom ar negyvom kojom. Nekeliantis abejonių dalykas čia yra J. Jablonskio pastebėta teksto rinkėjų klaida: vygais / gyvais, gal dar nekliūva redaktoriaus prirašytas žodis žemę [mina], nors ir be jo mintis visiškai aiški, todėl belieka pritarti J. Palioniui, kad „[...] savaip perdirbdamas, perstilizuodamas atskirus Vaižganto sakinius, vietomis kiek nublandkino originalų „vaižgantišką“ stilių [...], šitoks tų sakinių pertvarkymas (dalyvinių ar padalyvinių lyčių įvedimas, kai kurių žodžių pakeitimas ir kt.) kiek modifikavo ir patį Vaižganto stilių: perstilizuotieji sakiniai jau nebe tokie glausti ir išraiškingi, jau nebe tokie „vaižgantiški“ (Palionis 1959: 46–47). Panaši ir A. Piročkino nuomonė: „Jablonskis labai rūpestingai ieškojo stilistiškai adekvačių norimai išreikšti minčiai, piešiamam vaizdui pakaitalų. Tačiau ne visada jam tai pavyko padaryti [...]. Apskritai reikėtų pasakyti, kad kiekvienas redaktoriaus įsikišimas į tokio rašytojo kaip Vaižgantas kalbą yra įsikišimas ir į stilių.“ (Piročkinas 2000: 162).

Att J. Jablonskis inte alltid var övertygad om rättelserna i vissa litterära texter (oftast översatta snarare än originaltexter) framgår också av de kommentarer som åtföljer dem: det skulle nog passa bättre, tycker jag och så vidare. Eftersom han förstod hur svårdefinierad gränsen mellan passar / passar inte är, till exempel i fråga om rättelserna i Krėvės Skirgaila, skriver han: ”Om författaren eller någon annan verkligen inte skulle hålla med om några av mina rättelser på detta ställe och vilja ta en offentlig dust med mig om dem, skulle jag kunna försvara dessa rättelser eller, om det behövs, avstå från dem eller ge efter här och där och kanske hålla med min ’motståndare’.” (JablRR II 1959: 312).

Vi kan ändå under inga omständigheter hävda att J. Jablonskis inte bidrog till att förbättra författarnas stil. Även när de blev sårade och inte höll med om rättelserna tvingades författarna att diskutera och söka efter ett mer exakt, livfullt och tydligt litauiskt ord, en litauisk syntaktisk konstruktion, tänka efter bättre och noggrannare överväga vad och hur de skulle skriva.

J. Jablonskis påminde artigt och taktfullt författarna om att åtminstone godta de rättelser som de höll med om, och genom sitt korrekta språk och sin oklanderliga stil tillrättavisade han utan tvivel de litteratörer som uppskattade alltför stor frihet och skrev ”utan några som helst begränsningar”. Med språkvetarens ord kan licentia poetica (JablR IV 1935: 304) inte ersätta språkreglerna, inte ens i poesin:

72

KALBOS KULTŪRA | 83

”Jag råder översättaren att äntligen också börja studera sitt eget språk på allvar: utan språk finns ingen litteratur...” (JablR IV 1935: 305). I Švietimo darbe (1924, nr 12), när J. Jablonskis talade om den mindre lyckade översättningen av Faust av Fausto Kirša (J. I. Kraševskis Vitolio raudą), drog han genom en retorisk fråga en parallell värdig en stilists penna: ”När jag avslutar min recension ställer jag översättaren en fråga: hur skulle han betrakta en målares arbete, om det framgår att målaren inte förstår och inte bemödar sig om att förstå färgernas betydelse i måleriet, målningens material och art (form)?” (JablR IV 1935: 305).

RÄTTELSER AV TIDNINGSSPRÅKET

Språket i tidningarna vid den tiden var, kan man säga, helt undermåligt, fullt av främmande ord och uttryck, ordagranna översättningslån och syntaktiska konstruktioner, klumpiga formuleringar. J. Jablonskis främsta angelägenhet var att rätta till logik-, stavnings-, interpunktions- och grammatikfel; han nämner också översättningar av fraseologismer hämtade från Ryssland: Här är ett faktum i ansiktet (JablR II 1933: 364); ställ en fråga till honom revben (ibid.); Var tyst, för du har inget med saken att göra (JablR V 1936: 63).

Om Lietuvos žinių-dagstidningens språk skrev språkforskaren: ”Det vore, tycks det mig, skäl att se till att skribenterna på en och samma tidning alla hade ett enhetligt språk, så att de endast skilde sig från varandra i fråga om stil.” (JablR IV 1935: 181). Han erkände alltså att inte bara författare utan också tidningsskribenter kunde ha olika stil, men lade märke till stilbrister eftersom han ville att tidningsspråket skulle vara ”enhetligare, vackrare, mer korrekt” (JablR IV 1935: 187), så att ”tidningarna och författarna [...] också i fortsättningen skulle använda dessa iakttagelser, i den mån de instämmer med dem” (JablR IV 1935: 182). J. Jablonskis kommentarer och anmärkningar om brister i tidningsstilen är ganska träffande: ”I dagstidningen förekommer emellertid ibland också [...] c) sådana ganska långa uttryck, som bland annat är formulerade i en alltför högtravande, inte helt god och inte helt korrekt stil (X, 1 och 2). ’Felen’ av detta slag kommer inte att vara helt begripliga för den vanlige lille mannen – och det är honom författaren först och främst bör tänka på – och de är inte heller lätta att rätta.” (JablR IV 1935: 181).

I korta meningar rättades framför allt språkfel och oklara uttryck. J. Jablonskis rättade till exempel sådana ologiska meningar som: På grund av politikens villkor var många lärare tvungna att sluta undervisa; lärarnas möte ställdes in, på det sätt han brukade kalla folkligt språk: På grund av politiken

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

73

många lärare tvingades på grund av omständigheterna, villkoren att sluta undervisa; Lärarkongressen stängdes, avslutades (JablR IV 1935: 177). Tydligen korrigerades endast språket; man hade ännu inte kommit till stilfrågorna, men för varje olämpligt ord föreslår J. Jablonskis minst två korrekta motsvarigheter (omständigheter och villkor; stängdes och avslutades), bland vilka författaren kan välja det mer precisa och lämpliga.

I längre meningar hämtade ur tidningar rättas, utöver språkliga frågor, även stilen:

Lietuvos žinių meningar

Korrigerade meningar

1. Vad ser vi i dag? Ser vi inte hur axlarna, alltför böjda under arbetsbördan, rätas ut? Ser vi inte kampen för rättigheter och ett fast stående vid de redan vunna?stånd?

1. Vad ser vi i dag? Är det inte de böjda ryggarnas alltför ansträngda uträtning vi ser? Är det inte kampen för rättigheter och ett fast försvar av de vunna?försvar?

2. Vi har en organism som med ena jättelika vingen sträcker sig över Atlanten och med den andra i öster oupphörligt drivs fram (JablR IV 1935: 177).

2. Vi har en organism som med ena jättelika vingen sträcker sig över Atlanten och med den andra i öster ständigt, oavbrutet, oupphörligen höjs, sänks (?).

Tidningsförfattarens meningar är felaktiga, och därför är deras innebörd oklar. Den första meningen, redigerad av J. Jablonskis, blev smidigare tack vare den korrigerade ordföljden och det grammatiska formsamspelet i de retoriska frågornas slut: utsträckning / försvar. I den andra meningen gav han i stället för oupphörligt flera korrekta synonyma ord – ständigt, oavbrutet, oupphörligen – och i stället för det helt oklara ordet ”bėginamą” – höjs, sänks (?). Frågetecknet visar att J. Jablonskis själv tvivlade en smula på denna rättelse; för det andra lämnade han kanske utrymme för författarens eget val. Språkforskaren föreslog oftast bara ett ord som enligt hans mening var korrektare och bättre, lade fram flera alternativ och erkände tolerant att han ännu inte hade uttömt alla språkets och stilens rikedomar: ”Dessa tankar kan naturligtvis uttryckas också på annat sätt; man behöver bara alltid se till att de formuleras enligt det mänskliga språkets regler.” (JablRR II 1959: 210).

Jono Jablonskis rättelser var till stor hjälp för pressens medarbetare på den tiden, och hans personliga föredöme hade inte mindre betydelse: han var inte bara tidningsredaktör utan också en aktiv skribent av artiklar och recensioner i en särpräglad, förfinad stil. ”Hur ska medarbetarna lära sig att skriva begripligt för en tidning, om tidningen inte genom sitt språk och hela sin arbetsorganisation ger dem ett gott föredöme?” (JablR IV 1935: 186).

74

KALBOS KULTŪRA | 83

OM JONO JABLONSKIS SÄRPRÄGLADE STIL

J. Balčikonis skriver att det ibland inte var särskilt svårt att avgöra vad som var skrivet av Jono Jablonskis hand när man samlade alla hans skrifter – han hade skrivit ”under nästan ett halvt sekel”, ibland under pseudonym och ofta helt utan underskrift: ”[d]et kunde inte bli några större misstag här, eftersom hans språk skiljer sig från andra författares inte bara genom sin korrekthet, utan också genom sin särpräglade stil (min kursivering. – R. K.) (Balčikonis 1932: VII). Ändå verkar det hittills inte ha diskuterats inom litauisk språkvetenskap vad som närmare bestämt är särpräglat med hans stil.

När man bedömer J. Jablonskis texter ur stilistisk synvinkel slås man i själva verket inte bara av hans språks korrekthet, logik och klarhet, utan också av dess flyt, de ofta förekommande retoriska frågor som får en att tänka och de särskilt omtyckta perioderna. Språkvetarens samtida Motiejus Gustaitis kallade perioden ”stilens fullhet eller fulländning”.

Låt oss lyssna till stilens fulländningar – rytmiska perioder formulerade med J. Jablonskis retoriska frågor. För ”om vi vill kontrollera om en mening är eurytmisk måste vi läsa den högt” (Pikčilingis 1971: 255). Inom den klassiska retoriken var perioden, med avseende på betydelse, rytm och intonation, en eftersträvansvärd modell för meningsbyggnad. J. Jablonskis lärde sig konsten att konstruera perioder när han studerade klassisk filologi vid Moskvauniversitetet; som man kan ana och tydligt känna, lärde han den av Ciceros tal och brev. J. Jablonskis perioder har talets klang⁴; vi hör meningens rytmiska vågrörelse, uttryckt i ”rundade, konstfullt ordnade meningar” (Gustaitis 1923: 77). Och verkligen – en levande kedja av logiska tankar tycks sluta sig till en cirkel; den blir helt tydlig först när periodens tankebörjan till sist förenas med slutet och liksom i ett enda svep uttrycker ett komplext tankeinnehåll:

Själv använder jag visserligen ordet ”krig”, men jag använder det bara därför att jag känner det från människors språk – från Juškas sånger och ordbok, från det preussiska folkets språk – detta ”krig”. (JablRR II 1959: 111)

Låt oss diskutera en längre period mer ingående:

Det återstår att besvara ännu en fråga: lämpar sig den omtalade läroboken för vår folkskolas behov under dess andra läsår? I stället för att besvara den angelägna frågan ska jag nu påpeka att det är hög tid för våra lärare att verkligen börja se till att vårt folks fria skola

⁴ Felicija Bortkevičienė skrev i Lietuvos žinios (1930 02 25) att ”i Jablonskis mun lät det litauiska språket som den vackraste musik”.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

75

verkligt goda läroböcker i språkvetenskap skulle snart komma till stånd för barnens fostran: vi behöver dem verkligen, om vi på allvar vill tala om framtiden för vår skola, vårt folk, om skolan, vår unga generation och fädernejordens liv och lycka är oss kära... (JablR II 1933: 91)

Meningen är rytmisk och levande, med en inledning – en retorisk fråga – och ett slut – ett tydligt svar formulerat med likställda satsled. Meningen är periodisk, med rika uppräkningar av intonationsenheter, upprepningar av satsled av liknande längd och stegringar. Periodens första del är lugnare, mer återhållsam och konstaterande (det är redan dags [...] att ta itu med). Det enda i denna del av perioden är att ordföljden kanske kan förbättras i det alltför långa bisatsledet (så att vår fria folkskola snart verkligen skulle få goda läroböcker i språkvetenskap för ändamålet...). Den andra delen av perioden, som följer efter kolon (vi behöver dem verkligen), motiverar och argumenterar för varför goda läroböcker behövs; den stiger känslomässigt, växer, är mycket rytmisk, indelad av meningsfulla pauser och består av bisatsled av liknande längd:

vi behöver dem verkligen, om vi på allvar vill tala om framtiden för vår skola, vårt folk, om skolan, vår unga generation och fädernejordens liv och lycka är oss kära...

J. Jablonskis kallar metaforiskt den unga litauiska generationen fädernejordens liv och lycka... Varken metaforiskt eller allegoriskt språk (som alltid är tydligt, logiskt och inte fördunklat) är främmande för honom. Så här skriver J. Jablonskis i Lietuvos žinios (1914, nr 111) om modersmålet (tanken att modersmålet är ”Litauens sista fästning” hade han läst i samma dagstidning och förblev inte⁵ likgiltig inför den). Han instämde med författaren och utvecklade den vackert i en period:

En utmärkt, vacker tanke! Om vi inte tar hand om detta nu, om vi inte själva inser att vi gör fel just nu när vi river den fästningen – då blir det mycket svårt att reparera förstörelsen av denna stora fästning senare, efter en tid. (JablR IV 1935: 182)

⁵ J. Pikčilingis taip pat šią mintį yra plėtojęs (žr. Marčiulionytė 1991: 24), kalbėdamas apie gimtojo žodžio bičiulių draugiją „Aidija“: „Mano mintis buvo, kad reikia traukti pavyzdžiu, reikia žodžio, kalbos švenčių. Juk, anot V. Hamilttono, „žodis – tai pilis gimtojoji žemė“, tad kiekvienas turim būti atsakingas už tos pilies tvirtumą.“

76 KALBOS KULTŪRA | 83

M. Gustaitis skriver i Stilistikoje: ”Utöver grammatikens och syntaxens regler kräver perioden nödvändigtvis också två villkor: ett i n r e eller logiskt, som kommer till uttryck i en strikt enhetlighet i tanken, och ett y t t r e – stilistiskt, som kräver en fullständig och smidig utveckling av tanken.” (Gustaitis 1923: 78). J. Jablonskis, specialist på grammatik och i synnerhet syntax, uppfyller på ett fulländat sätt båda dessa villkor som M. Gustaitis ställt upp.

Genom att ständigt betona att ”författarna själva måste börja se till att vårt skriftspråk är a) lätt, vackert, tydligt och allmänt begripligt och b) korrekt (det måste följa språkreglerna hos folket, hos läsarna)” (JablR IV 1935: 144), visade J. Jablonskis genom sitt korrekta språk och sin lätta, flytande stil ett gott exempel för alla skrivande intellektuella i Litauen:

Om kritikern inte får någon ledning i denna fråga av mina få syntaxanteckningar [...], skulle då inte åtminstone det faktum säga honom något, att detta ”livegna” språk används i stor utsträckning av letter som lämnat ”livegenskapens surdeg” bakom sig och av deras tyska tryckare, att det också användes av de stora romerska hjältarna, krigarna (C. J. Caesar...), och av andra folks förtryckare, plågare och upplysare?

Ärade Pilet! ”Berättarspråket” är inget kvarlevande från livegenskapen. Livegenskapen bär inte skulden här! Om vi inte förstår detta språk och inte använder det där det behövs, beror det bara på att vi själva inte behärskar vårt språk och föraktar folkets språklagar... Låt oss åtminstone vara uppriktiga. (JablRR II 1959: 100)

När vi erkänner att J. Jablonskis skrev med ett ytterst korrekt, tydligt och rent språk och utgår från M. Gustaitis indelning av stilar⁶ måste vi säga (vilket också de citerade exemplen visar) att språkforskaren väl behärskade kraven för såväl den ”allvarliga” och den ”periodiska” som den ”konstnärliga”, den ”enkla”, den ”höga”, den ”skämtsamma” och andra stilar. J. Jablonskis hade en mycket god känsla för när man skulle skriva i vilken stil: när en enkel, lugn och återhållsam stil passade (så skrev han om språkvetenskapliga frågor), och när en högtidlig och upphöjd stil passade (så hälsade han exempelvis Vilniaus žinios utgivning välkommen i artikeln ”Vår högtid och vår omsorg” (JablR I 1932: 73). Ibland, särskilt i svar till meningsmotståndare, fick J. Jablonskis tankar verkligen ett subtilt och uppfinningsrikt skimmer, i M. Gustaitis terminologi en skämtsam

⁶ M. Gustaičio Stilistikoje (1923) skiriamos devynios stiliaus rūšys: I. Atskilasis, periodingasis ir mišrasis; II. Paprastasis, dailusis ir vidutinis; III. Liaudies ir meningi liaudiškas; IV. Lietuviškasis ir nelietuviškasis; V. Plast ingasis ir abstraktinis; VI. Rimtasis, juokaujamasis ir aukštasis; VII. Bendrinis ir individinis; VIII. Laiškinis; IX. Nau joviškieji. Toks alogiškas stilių skirstymas ne vienu pagrindu šiandien, be abejo, kelia tam tikrų abejonių, bet J. Jablonskio amžininkas M. Gustaitis nurodo ir lietuviškojo stiliaus pavyzdį: „Idėm lietuviškajam kalbos stiliui pakraipą davė Jablonskis“ (Gustaitis 1923: 201).

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

77

Som läkaren Viktoras Vaičiūnas berättar kunde J. Jablonskis skämta även när han var svårt sjuk och halvt förlamad; han var alltid på gott humör. ”Med sin öppenhet och sin sunda humor [...] vann han snart alla människors hjärtan.” (Lukėnaitė-Griciuvienė 2009: 39).

Det finns gott om exempel på skämtsam stil i J. Jablonskis skrifter. När han behandlar Kazys Bizauskas lärobok, där avancerade frågor om litteratur och stilistik tas upp, och kritiserar författarens överdrivet komplicerade uttryckssätt och förvirring kring stilistiska termer, skriver han med en smula ironi: ”För oss, enkla små människor, är det mycket svårt att få grepp om dessa ogripbara skillnader.” (JablR II 1933: 181).

Efter att ha funnit många brister, felaktiga syntaktiska konstruktioner och ordagranna översättningar från ryskan i språket i dikterna som J. Palukaitis hade tagit med i läroboken Žiburėlis skriver J. Jablonskis mycket finkänsligt: ”I de ’oinspirerade’ människornas språk skulle de uttryck som markerats kunna ersättas, tycks det mig, också med sådana ord...” (JablR IV 1935: 219). Efter rättelserna tillägger han ändå att ”[v]i bör inte heller tillåta att dikterna fjärmar sig alltför mycket från människornas språk!” (JablR IV 1935: 220).

När den stränge lingvistmotståndaren Druskius⁷ i en artikel utropade känslosamt och nervöst: ”Jag ska dö – och aldrig glömma de artiklar som vetenskapen om Rygiškių Jonas fördömer, [...] så har de etsat sig fast i mitt minne!”, svarade J. Jablonskis med sitt karaktäristiska lugn, skämtsamt och, som han brukade, i en välflytande, periodisk stil: ”Jag ber artikelns författare att han ändå i ’dödsstunden’ förbarmar sig över den ’ärade lingvisten’; glömmer hans synd eller blott ’uppfinning’ och förlåter honom den. Då finns det ju viktigare ting som kan vara på sin plats att ha i tankarna och framför ögonen när man dör.” (JablR IV 1935: 172). Så ber ”loppforskar-syndaren” ödmjukt, i en stil som påminner om bönernas tonfall, den dödligt kränkte Druskius om förlåtelse.

Om man bedömer J. Jablonskis stil utifrån dagens funktionella stilars perspektiv, kan man sammanfattningsvis säga att hans artiklar om språkfrågor är skrivna i en populärvetenskaplig stil: tydligt, objektivt och taktfullt. Även A. Piročkinas skriver: ”Tydligen var också de andra rättelserna liknande. Allt sades mycket taktfullt, milt och vänskapligt.” (Piročkinas 1978: 75). Även inför de hårdaste omdömena och förolämpningarna, som var många och rentav mycket kategoriska, till exempel: ”Oombedda stilrättare är helt onödiga för dagens författare och poeter” (JablR V 1936: 66); ”själva har de inte den minsta förståelse för stil” (JablR V 1936: 62); ”dödade den litauiska boken för lång tid framåt” (JablR V 1936:

⁷ Druskius – Adomas Jakštas (egentligt namn Aleksandras Dambrauskas).

78

KALBOS KULTŪRA | 83

61) med flera, kunde J. Jablonskis reagera återhållsamt, nyktert och principiellt och alltid besvara anklagelserna logiskt, med välgrundade argument och i sammanfattande form.

Artiklar om samhälls-, kultur- och utbildningsfrågor, oftast för tidningar, skrev J. Jablonskis i publicistisk stil, där hans karaktäristiska intellektuella språk förenas med återhållsamma expressiva medel (som de citerade språkexemplen visar kunde han uttrycka sig inte bara korrekt och logiskt utan också känsloladdat, målande och vältaligt).

Genom att då och då svara sina motståndare i skämtsam stil vederlade J. Jablonskis slutgiltigt den beskrivning som vissa författare hade gett av honom: att han bara skulle ha varit en torr grammatiker, en suvalkisk dogmatiker som inte visste något om stilens finesser.

DEN ETISKA STILISTIKENS URSPRUNG

Forskningen om etisk stilistik i Litauen har bara börjat. Stilisten K. Župerka skriver: ”Man borde gå igenom våra språkforskares arbeten där frågor om språkets etik behandlas; då skulle man få en bild av den litauiska etiska lingvistiken, och utifrån den senare skulle det bli lättare att urskilja den etiska stilistiken.” (Župerka 2005: 28)⁸.

Även J. Jablonskis skrifter innehåller alltså så många exempel på språkets etik att materialet räckte till ett separat föredrag⁹. Jag ska lyfta fram åtminstone ett par fall som anknyter till artikelns ämne, där språkforskaren uppmärksammar stilens uttryck och bedömer textförfattarens (översättarens, opponentens) språk ur den etiska stilistikens perspektiv.

Språkforskaren har kritiserat följande formulering: I Bulgariens Trakien finns nästan 500 tusen invånare huvuden (JablR IV 1935: 131). Inom stilistiken kallas en sådan trop, där en kroppsdel (i det här fallet huvudet) ersätter hela människan, synekdoke, eller pars pro toto. I talspråk eller skönlitterära verk passar sådana synekdoker utmärkt: Veiz pro langa – galvos vienos (i betydelsen – många människor). Men den mening som nämns ovan väckte anstöt hos J. Jablonskis därför att,

⁸Se även om etisk stilistik: Koženiauskienė R. Talspråkets och den slangartade lexikens funktion i journalistens offentliga diskurs. – Kalbos kultūra, 2009, 82, 126–137.

⁹Artikelns författare behandlar J. Jablonskis språketik utförligare i föredraget ”Retorisk kultur: vikten av traditionens kontinuitet (J. Jablonskis språkets etiska grunder)”, som hålls den 3 december 2010 vid den internationella vetenskapliga konferensen ”Den moderna världens dynamiska utmaningar för humaniora”, arrangerad av fakulteten för humaniora vid M. Romeris universitet; om etisk stilistik skrivs det här för första gången.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

79

uppenbarligen också för att människor räknas i huvuden liksom boskap (exempel ur talspråket: Karvių su telyčiom peržiem aštuonios galvos reiks išliuobti Sml; Mainom karvėm galva galvon Ml)¹⁰. Även om den kritiserade meningen, liksom de andra, är lösryckt ur sitt sammanhang, kan man av de få meningarna ana att det rör sig om en artikel om folkräkningen i dagstidningen Vilties, alltså en sakprosatext snarare än en skönlitterär text, och därför föreslog språkforskaren en neutral formulering: I Bulgariens Trakien finns nästan 500 tusen människor eller nästan 500 tusen invånare.

J. Jablonskis hade en fin känsla för ordens etiskt-stilistiska nyanser. Språkforskaren har offentligt kritiserat den oetiska formulering som litauern Povilas Žaldokas, Apolinaras son, använde med ordet rioglinti: Litauiska bröder, låt oss inte stå och glo och inte låta polackerna rioglinti (!) sätta upp en polsk inskrift i Vilnius, Litauens huvudstad, vid ”Gryningens port” intill Guds moders bild! Även utan sammanhang är rioglinti tydligt nedsättande och betyder ”lägga eller ställa något fult, gå klumpigt, släpa sig fram”. Här framgår hur respektlöst ordet är mot Litauens polskspråkiga invånare. J. Jablonskis skriver: ”Om det hade handlat om en litauisk inskrift skulle Apolinaras son naturligtvis ha klarat sig även utan ordet ’rioglinti’.” (JablR I 1933: 102).

De behandlade exemplen visar att Språkets patriark¹¹ var en person med hög bildning, som väl förstod stilistikens frågor och däribland den etiska stilistikens.

SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

När Jonas Jablonskis rättade språkfel formade han samtidigt kriterierna för stilistisk normering av det allmänna språket. Detta bekräftar bara tanken att språk och stil är oskiljaktiga, att det inte finns någon stilkultur utan tanke- och språkkultur och att det inte finns någon litteratur utan språk.

När J. Jablonskis bedömde ett verks språk och stil riktade han först blicken mot logiken i tankeinnehållet och kritiserade påhittade bilder som var alltför avlägsna från verkligheten. Hans logiska sinne godtog inte sådana stilistiska ”utsmyckningar” som strider mot tankens logik.

¹⁰ I talspråket kan ett sådant uttryck också användas om människor: Šeimynos septynios galvos (sju personer) – alla behöver äta och klä sig Sml. Bajorai turėjo galvas po savim rašytas (hade människor, livegna, under sig) Grśl. (LKŽ III 79).

¹¹ Taip savo interviu Joną Jablonskį pavadino J. Pikčilingis (žr. Marčiulionytė 1991: 24).

80

KALBOS KULTŪRA | 83

När J. Jablonskis redigerade originalverk eller översättningar av litterära verk behandlade han stilistiska frågor med särskild lyhördhet och sade att de inte ens för honom själv var helt klara, samtidigt som han erkände författarnas rätt till stilistisk variation. Även när författarna inte höll med om vissa rättelser behövde de diskutera, polemisera, söka sanningen och tänka bättre igenom vad och hur de skulle skriva. J. Jablonskis ständiga uppmärksamhet på författares (litteratörers, journalisters och läroboksförfattares) språk och stil gav goda resultat: det litauiska språket blev mer enhetligt, korrekt, levande och lättillgängligt.

Bedömer man J. Jablonskis stil utifrån dagens funktionella stilbegrepp kan man säga att hans artiklar i språkfrågor är skrivna i en populärvetenskaplig stil: klart, objektivt och taktfullt. Lingvisten kunde bemöta motståndarnas anklagelser behärskat, sansat, logiskt och med argument. Artiklar i samhälls-, kultur- och utbildningsfrågor, oftast avsedda för tidningar, skrev J. Jablonskis i en publicistisk stil där hans karakteristiska intellektuella språk förenas med återhållsamma expressiva stilmedel.

De exempel som har diskuterats visar att Jonas Jablonskis hade goda kunskaper inte bara om språk utan också om stilistik. Genom sina rättelser och förklaringar av språk och stil, sin förmåga att skriva korrekt, logiskt och tydligt samt sin flytande, lättillgängliga och övertygande stil inspirerade lingvisten andra genom sitt levande exempel.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jono Jablonskis uppmärksamhet på stil, som tog sig uttryck på olika sätt, påverkade både författare och stilistikforskare och framför allt gav stor nytta för den praktiska stilistiken.

ŠALTINIAI

FŽ 2001: Frazeologijos žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

JablR I 1932: Jablonskio raštai 1, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys.

JablR II 1933: Jablonskio raštai 2, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys.

JablR IV 1935: Jablonskio raštai 4, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys.

JablR V 1936: Jablonskio raštai 5, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys.

JablRR II 1959: J. Jablonskis. Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

JablL 1985: Jono Jablonskio laiškai, Vilnius: Mokslas.

LITERATŪRA

Abaravičius J. 2002: Skyrybos stilistika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Balčikonis J. 1932: Prakalba. – Jablonskio raštai 1, VII–XXVIII.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

81

Balčikonis J. 1935: Prakalba. – Jablonskio raštai 4, VII–VIII.

Gustaitis M. 1923: Stilistika. Vadovėlis literatūros teorijai, Marijampolė.

Jokantas K. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 540–543.

Knabikaitė V. 2006: Lingvistinės lietuvių stilistikos raida XX amžiuje, Vilnius: Mintis.

Lukėnaitė-Griciuvienė E. 2009: Konstancijos ir Jono Jablonskių šeima, Lietuvos nacionalinis muziejus.

Marčiulionytė I. 1991: „Žodis – tai pilis gimtojoj žemėj“ (interviu su J. Pikčilingiu). – Gimtoji kalba 3, 23–25.

Palionis J. 1959: J. Jablonskio kalbiniai taisymai. – J. Jablonskis. Rinktiniai raštai 2, 43–47.

Pikčilingis J. 1971: Lietuvių kalbos stilistika 1, Vilnius: Mintis.

Pikčilingis J. 1971a: Kas yra stilius, Vilnius: Mintis.

Pikčilingis J. 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2, Vilnius: Mintis.

Pikčilingis J. 1990: Teatgyja ji, kalbos sąžinė. – Mūsų žodis 2, 5–6.

Piročkinas A. 1975: Jablonskis ir kalbos stiliai. – Mūsų kalba 6, 4–11.

Piročkinas A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. 1986: Jono Jablonskio kalbos taisymai, Kaunas: Šviesa.

Piročkinas A. 2000: Jonas Jablonskis redaguoja Vaižgantą. – Archivum Lithuanicum 2, 162–163.

Smetona A. 1930: Atsiminimų bruožai. – Kalba 1(2), 37–44.

Vasiliauskaitė S. 1970: J. Jablonskis – frazeologinių junginių vertėjas. – Pergalė 3, 154–157.

Župerka K. 2005: Tekstas etinės stilistikos požiūriu. – Žmogus ir žodis 7(1), 28.

Gauta 2010 10 29

82

KALBOS KULTŪRA | 83

JONAS JABLONSKIS’ CONCERN ABOUT THE LANGUAGE STYLE

Summary

When editing literary texts of other writers, Jonas Jablonskis gave a particular attention to stylistics matters. Although he admitted that certain stylistic issues remained unclear to him, he did recognize the writers’ right to stylistic variation. J. Jablonskis’ constant attention to the written word of writers, newspaper reporters, textbook authors yielded good results: the Lithuanian language was becoming more standardized, correct and expressive.

From the modern perspective of functional styles, the style of J. Jablonskis could be described as popular science writing—his articles on language are written in clear, objective and non-biased language. His responses to opponents are moderate, sensible, logical and argumentative. J. Jablonskis’ articles on social, cultural and educational issues (mostly for the newspapers) are written in the publicistic style which combines the intellectual discourse with moderately expressive stylistic means. Some of his texts are written in witty humourous style which denies the opinion that he was a conservative and dogmatic grammarian insensitive to stylistic subtlety.

It is possible to conclude that the distinctive features of Jonas Jablonskis’ style are an exceptionally correct usage of Lithuanian, transparent and logical expression of ideas as well as easiness in writing and ability to formulate ideas in fluently flowing syntactical periods, showing his fondness for rhetorical questions that focus the reader’s attention and encourage him to think.

REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilniaus universitetas

Universiteto g. 3, LT-01513 Vilnius

[email protected]

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Jono Jablonskio dėmesys stiliui

83